I vilka sammanhang testas barn och ungdomar?

kan testresultat inbjuda till långtgående slutsatser, vilket vi alltså bör vara vaksamma inför.

Det finns också skäl att reflektera över etiska frågor. Att bjuda och utvärdera ett test innebär att man ikläder sig något av en objektifierande roll. Det gör man som psykolog även i andra sammanhang, men detta förhållningssätt får en särskild tydlighet i en testsituation. Man kan också känna olust inför att använda metoder som man tycker står för en förenklad människosyn. De här betänkligheterna kan vara särskilt starka då man står inför uppgiften att testa barn och ungdomar. Barn är mera utlämnade, och det kan kännas orätt att använda metoder de inte kan förstå innebörden av eller kritisera. Från utvecklingspsykologin vet vi dessutom att barn i än högre grad än vuxna är kontextberoende, de påverkas mycket av den omgivande miljön här och nu, och att man därför bör vara extra försiktig med att dra generella slutsatser utifrån ett barns testresultat. Det här är invändningar som fanns med i 1970-talets kritiska diskussion, låt vara i ett uppskruvat tonläge, men de är fortfarande värda att ha i åtanke eftersom testning i dag är så pass vanligt förekommande.

Psykologiska test används, om än i varierande omfattning, inom i stort sett alla verksamheter som är inriktade mot barn och ungdomar.

Inom barn- och ungdomspsykiatrin har fördjupad diagnostik och behandling av barnets egen problematik, och därmed psykologisk testning, fått en alltmer framträdande plats. Det har inneburit en markant förskjutning av tyngdpunkt i en verksamhet som före millennieskiftet nästan enbart fokuserade på familje- och föräldraarbete. Skiftet hänger delvis samman med senare års snabba kunskapsutveckling, inte minst inom neurovetenskaperna. Den nya kunskapen om hjärnan har gått hand i hand med utvecklandet av nya diagnostiska metoder, främst med inriktning mot neuropsykiatri. I dag är det vanligt att den barnpsykiatriska behandlingen också riktas direkt till barnet, och vare sig det rör sig om farmakologisk behandling eller psykoterapi är det viktigt att insatsen föregås av utredning av barnets individuella problem. För detta syfte kommer psykologiska test och skattningsskalor till flitig användning inom barn- och ungdomspsykiatrin.

19

I skolan blir ett barns svårigheter ofta synliga på många sätt. En psykologutredning inom elevhälsan kan vara motiverad såväl när barnet riskerar att inte uppnå kunskapskraven som när det stöter på andra svårigheter i sin skolsituation. Psykologutredningen fokuserar den enskilda eleven, men den ska alltid föregås av en pedagogisk kartläggning av skolsituationen också på organisationsnivå och i relation till de grupper barnet ingår i (Socialstyrelsen, 2013). Har skolan tillräcklig lärartäthet och kompetens, ändamålsenliga lokaler, tillgång till pedagogisk handledning och hur samarbetar personalen kring eleven? Hur fungerar barnet i olika grupper, hur ser arbetsformerna ut, hur fungerar det sociala samspelet i klassrummet, hur är barnets möjligheter till delaktighet? Själva psykologutredningen inom elevhälsan undersöker om barnet har egna svårigheter som utgör hinder för lärande eller för att få skolsituationen att fungera. Vanliga frågeställningar är om barnet har läs- och skrivsvårigheter, andra inlärningssvårigheter, svag allmän begåvning, perceptuella och motoriska störningar, hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter. Sådana utredningar kan vara helt avgörande för att skolgången ska fungera för det enskilda barnet. Tyvärr händer det alltför ofta att utredningen görs först då barnet sedan länge misslyckats med att nå utbildningsmålen. Allvarliga koncentrationssvårigheter, svår dyslexi och till och med lindrig intellektuell funktionsnedsättning, konstateras ibland först på högstadiet eller gymnasiet. Under sin skolgång har barnet då fått utstå många misslyckanden, eftersom det inte fått det stöd i lärandet som det både har haft behov av och lagstadgad rätt till. Det är allvarligt nog i sig, dessutom visar forskningen att skolmisslyckanden innebär en påtaglig risk för psykisk ohälsa (Gustafsson m.fl., 2010).

Inom barn- och ungdomshabiliteringen gör man regelmässigt utvecklingsbedömningar i bred bemärkelse, som en del av behandlingsplaneringen och för uppföljning. Psykologen arbetar i allmänhet i team tillsammans med läkare, specialpedagog, logoped, arbetsterapeut och fysioterapeut, och psykometriska test är en grundbult i de utredningar av funktionsutveckling som teamet gör.

Vid barnmedicinska kliniker är det ibland aktuellt med individinriktad psykologisk diagnostik, för att förstå ett barns reaktioner och vilken påverkan sjukdom och behandling har haft. Det kan vara somatiska lika väl som psykiska trauman som drabbat barnet, och fokus i utredningen

20

varierar därmed. Då barn uppvisar psykosomatiska reaktioner arbetar man i första hand med familjen, men det händer att man anser sig behöva förstå mera av barnets egen värld. För vissa barnmedicinska riskgrupper, till exempel barn som fötts extremt mycket för tidigt, finns standardiserade uppföljningsprogram där psykologer medverkar med utvecklingsbedömningar.

I vissa regioner finns särkilda barn- och ungdomsmedicinska mottagningar för barn med kroniska sjukdomar eller andra medicinska problem, där man också kan göra utvecklingsutredningar.

Barnhälsovården kommer i stort sett alla barn i Sverige i kontakt med, och på klinisk indikation arbetar psykologen där såväl med familjestöd som med bedömning av barns utvecklingsnivå. Barnhälsovården tillhör första linjen i vårdkedjan och remitterar vid behov vidare till mer specialiserade verksamheter.

Inom förskolan verkar psykologen huvudsakligen genom personalen, men inte minst i övre förskoleåldern och inför skolstart kan det vara aktuellt för psykologen att medverka i utvecklingsbedömningar.

Inom socialtjänsten handlar utredningar av barn och unga i första hand om miljön, till exempel om vårdnadshavaren sviktar i sin omsorgsförmåga eller om det finns andra allvarliga brister eller hot som kan utgöra en risk för barnets hälsa och utveckling. Individuella psykologutredningar av barnet eller den unge själv förekommer också, exempelvis inför åtgärdsplanering eller för att låta barnet själv komma till tals i en problemfylld social situation.

Inom forskningen görs givetvis också testningar. Där är det en klar fördel och många gånger nödvändigt att mötet med varje barn i någon mån är »standardiserat«. Att testresultat kan uttryckas kvantitativt gör det möjligt att använda analysmetoder som hjälper oss att identifiera faktorer som är kritiska för barns utveckling. Även kvalitativa test används, men är mera svårhanterliga som forskningsinstrument. Datamängden blir ofta mycket stor, och man riskerar att tappa testets goda kliniska kvaliteter vid databearbetningen.

Utredningsenheter för barn och ungdomar har blivit allt fler sedan mitten av 1990-talet, det vill säga team som är specialiserade för att utreda en viss typ av problematik. Det är en trend som går hand i hand med kunskapsutvecklingen och som är särskilt synlig i kommuner och regioner

21