Testning med sikte på åtgärder

med ett relativt stort befolkningsunderlag. Det tydligaste exemplet är de särskilda neuropsykiatriska utredningsteam som i dag finns på de flesta håll vid sidan av den »vanliga« barn- och ungdomspsykiatrin. Fördelen med specialiseringen är teamens höga kompetens inom sitt område. Nackdelen är långa remisstider och boskillnader mellan olika verksamheter och kompetenser. Det finns en risk att den problematik som teamet är specialiserat på hamnar alltför mycket i förgrunden, och att andra svårigheter förbises. Erfarenheten säger att i synnerhet yngre barn sällan har enstaka renodlade problem; koncentrationsproblem, språkstörning och avvikande motorik kan sammanfalla, utan att någon av avvikelserna nödvändigtvis uppfyller kriterierna för diagnos. Likväl har barnet stora problem i vardagen. Barns och ungas problem är dessutom ofta sammansatta; ett barn med ovedersäglig neuropsykiatrisk problematik kan till exempel leva i en familj med dysfunktionell kommunikation som är i behov av familjeterapi. Och ett barn med anknytningssvårigheter kan ha en svagbegåvning som också borde uppmärksammas. Tyvärr är det inte heller en självklarhet att högspecialiserad diagnostik leder till att barnet och familjen får ta del av lika kvalificerade behandlings- och stödåtgärder.

För att det ska vara meningsfullt med individinriktad diagnostik bör det finnas resurser att tillgodose de behov som uppdagas genom utredningen. Annars blir det diagnostik för sin egen skull. Omgivningen, och då i första hand barnets föräldrar, måste vara införstådda med utredningens syfte och vara aktivt intresserade av att den kommer till stånd. Först då är föräldrarna beredda att ta emot resultatet, vilket är en förutsättning för ett fortsatt samarbete kring åtgärder och behandling. Vi återkommer till detta i kapitlen »Att skriva utlåtande« och »Att återge utredningsresultat«. Men först ska vi redogöra för hur psykologen inleder och väljer metod vid utredning av barn och ungdomar.

22

2

Att välja metod i psykologiskt utredningsarbete

Ofta är det långt ifrån klart vad som orsakar problemen när ett barn aktualiseras för utredning och behandling. Symtomen kan vara ospecifika och avspeglas i känsloläge, sätt att tänka, förmåga att relatera och i beteendet. »Varför mår Ella så psykiskt dåligt?« eller »Varför går inte inlärningen framåt för Hugo?« är exempel på frågor som ställs till psykologen. En viktig första uppgift för psykologen är att hjälpa till att förtydliga frågorna, och gradvis ringa in problemet. »Vilka riskfaktorer respektive skyddande faktorer finns i familjesituationen?«, »Vilka är Oskars intellektuella resurser?« eller »Hur är Williams kamratrelationer?«, »Vad ligger bakom skolkandet?« eller »Vad skulle behöva förändras för att Sagas skolsituation ska förbättras?« är exempel på mer preciserade frågeställningar.

Det kan vara så att svårigheterna har sitt ursprung i barnets miljö, snarare än hos barnet själv. Ett barns problematiska beteende kan vara en reaktion på en ohållbar situation, i familjen eller i skolmiljön (Carr, 2016; Hjörne & Säljö, 2008; Liljegren, 2014; Socialstyrelsen, 2013). Exempelvis kan föräldrar svikta i sin omsorgsförmåga till följd av sjukdom, missbruk eller egna trauman. Skolmiljön kanske är stökig och präglas av täta lärarbyten, eller så förekommer mobbning. Det behöver alltså inte primärt vara barnet som har svårigheter, däremot vet vi att barnet befinner sig i svårigheter och kan behöva stöd för att komma vidare. Oavsett problemets ursprung och karaktär kan insastser i vardagsmiljön vara avgörande för barnets välbefinnande och utveckling på sikt. För förståelse av barnet och för att kunna föreslå ändamålsenliga insatser måste därför miljön – i vid bemärkelse – alltid belysas i en utredning.

23