Att inleda en psykologisk utredning

I det inledande skedet av en psykologutredning bör man lägga ned tid på observation och samtal. Man får på så sätt en första bild av det som barnet, familjen eller omgivningen i övrigt upplever som problematiskt. Det är viktigt att respektera deras definition av problemet, även om man exempelvis tycker sig se att ett barn orättmätigt fått rollen som syndabock. Att respektera är dock inte detsamma som att stödja omgivningens definition, utan helt enkelt att acceptera att detta är den faktiska upplevelsen av något som man upplever som så problematiskt att man söker hjälp. Givetvis kan det vara direkt kontraindicerat att då raskt gripa testväskan och ensidigt fokusera utredningen på barnet, då detta bara skulle förstärka syndabocksrollen. Utredning med fokus på det enskilda barnet är alltså inte det första man tillgriper. I stället hjälper man både omgivningen och barnet bäst genom att tillsammans med dem försöka se problemet från nya och olika håll. Detta är ett klokt förhållningssätt i ett första skede av en utredning, oberoende av hur problemet definieras av den som söker hjälp.

Det är viktigt att också vara uppmärksam på det som fungerar bra, det vill säga barnets och omgivningens resurser att hantera utmaningar och kompensera för svårigheter. Att hjälpa barnet och omgivningen att se styrkor och möjligheter kan i sig vara terapeutiskt. Det är också en förutsättning för att kunna planera insatser på ett realistiskt och positivt sätt.

Om man väljer att göra en individuell utredning av barnet ska det bygga på ett gemensamt ställningstagande, tillsammans med föräldrar och barn. Detta kan tyckas självklart, eftersom alla åtgärder enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) kräver informerat samtycke, och psykologutredningar faller under HSL oavsett inom vilken verksamhet de utförs. Det vi menar här är dock inte bara att psykologen ska vara laglydig, utan att samarbetsrelationen är en förutsättning för att utredningen ska vara meningsfull. Det är väsentligt att de närmast berörda, i första hand föräldrarna och barnet, genom hela utredningen är väl införstådda med dess inriktning, och vilka frågeställningar utredningen har till syfte att besvara. Hur barnet görs delaktigt måste naturligtvis anpassas till barnets ålder och mognad (Socialstyrelsen, 2015). På samma sätt måste kommunikationen med föräldrarna utgå från deras egna frågor och förståelse av problemet. Annars finns det inga förutsättningar för att de ska kunna ta

24