Förord

Att testa barn och ungdomar har en ganska lång historik. Dess föregångare, Att testa barn (Smedler, 1993), kom till för att det vid den tiden saknades en lärobok som kombinerade en kritisk granskning av barntest med mer praktiska resonemang kring testanvändning. Boken kom snabbt till användning inom olika utbildningar, framför allt på psykologprogrammet, och intresset för den kvarstod långt efter att den var slutsåld.

Så småningom blev det därför hög tid för en ny utgåva. Samtidigt hade efterfrågan på psykologutredningar ökat kraftigt och därmed intresset för testmetoder, såväl i psykologkåren som bland studenter. Det fanns också behov av att bredda perspektivet till att inkludera testning och utredning av tonåringar, och att inom samma bokpärmar även behandla utlåtandeskrivning och återgivning, samt testning av barn med annan språklig och kulturell bakgrund. Detta blev vägledande för den första utgåvan av Att testa barn och ungdomar (2009), med oss båda som författare.

Vårt samarbete byggde, och bygger alltjämt, på att vi har en samsyn kring test och psykologiskt utredningsarbete i stort. Psykologiska test är ett av psykologens arbetsredskap, varken mer eller mindre. Ganska ofta ser vi skäl att varna för en alltför entusiastisk testanvändning. Om test blir till gagn eller förfång beror på psykologens kunnande inom det område som testet avser att mäta, och på hens samlade yrkesskicklighet. Man blir inte kunnig i utvecklingspsykologi för att man lärt sig administrera en utvecklingsskala eller ett sandlådematerial, lika lite som man blir bevandrad i barnneuropsykologi enbart av att hantera ett neuropsyko-

11

logiskt testbatteri. Men tillsammans med gedigna teoretiska kunskaper, kritiskt tänkande, allmän praktisk erfarenhet och lyhördhet är test och skattningsskalor utmärkta verktyg. Vårt samarbete bygger också på ett stort gemensamt intresse för utbildnings- och professionsfrågor. Och, inte minst, vi delar en aldrig sinande nyfikenhet på utvecklingsmöjligheter och på hur barn och unga kan komma till uttryck.

Glädjande nog togs Att testa barn och ungdomar (2009) väl emot, av både kollegor och många kullar psykologstudenter. Men tiden har sin gång och vi har länge talat om att det är dags för en revision. Denna andra upplaga av Att testa barn och ungdomar som nu ligger klar har samma upplägg som sin föregångare. Bokens huvudinnehåll är detsamma, även om vi har valt att dela upp det på något fler kapitel i avsikt att göra det mer överskådligt. Men framför allt är samtliga texter grundligt genomarbetade och uppdaterade. Mycket har hänt under det senaste decenniet, och de test vi väljer att presentera är delvis andra än sist. Vi har också förnyat och lagt till ytterligare konkreta exempel.

De praktiska resonemang kring testanvändning som vi vill förmedla avser inte i första hand den konkreta hanteringen av material och testsituation. Behov av sådana tips finns visserligen också, men än viktigare är det att inför en praktisk diagnostisk uppgift välja metoder på ett insiktsfullt sätt. En psykologutredning bör kännetecknas av ett undersökande och prövande förhållningssätt. I valet av undersökningsmetod utgår psykologen i första hand från barnets eller den ungas problem, och överväger vilken typ av information som skulle kunna ge en bättre förståelse för de svårigheter som beskrivs. Test och skattningsskalor är bara några av många verktyg som psykologen förfogar över och som kan tänkas komma till användning. Valet av metod bör göras utifrån utredningens frågeställning, med hänsyn tagen till vilka test och andra metoder som finns att tillgå samt deras tillförlitlighet och giltighet i den aktuella situationen. För att det ska bli en genomtänkt metodanvändning är det nödvändigt med teoretiska överväganden. Kort sagt bör man som psykolog ställa sig frågan: Hur kan jag, med användande av mina teoretiska och praktiska kunskaper om barns utveckling, öka min förståelse för just det här barnet om jag använder mig av test X? Ett insiktsfullt metodval kan alltså aldrig göras med tillämpande av några enkla tumregler, utan kräver förutom tillräcklig teoribakgrund och praktisk erfarenhet också ett sätt att tänka kring metodvalet som sådant.

12

I boken används begreppet »barn« i betydelsen minderårig, det vill säga en person i åldersintervallet 0–18 år. Ibland framgår det av sammanhanget att resonemanget främst rör små barn, andra gånger handlar det om tonåren. Vi har i texten avsiktligt varierat språkbruket. Om det inte är uppenbart att vi talar om en begränsad ålderskategori, bör begreppet »barn« förstås som att det gäller såväl yngre barn som ungdomar.

Boken har följande upplägg: I kapitel 1 ges en översikt över i vilka sammanhang det kan vara aktuellt med testning av barn och ungdomar, och vilka fördelar och fallgropar som kan finnas med test. I nästa kapitel resonerar vi kring hur man i utredningssammanhang väljer metod. Ibland avgör tillgången på behandling – helt legitimt! – utredningens inriktning och därmed valet av test. Ibland finns det ett på förhand givet testbatteri. Detta blir då styrande för vilka diagnostiska frågeställningar som kan formuleras. Sambandet mellan testmetod och teoretisk referensram – testkonstruktörens och psykologens egen – belyses på detta sätt i kapitel 2. Det tredje kapitlet ägnar vi åt några av de utmaningar det innebär att tillämpa testteori och utveckla fungerande test för barn och ungdomar. I de följande två kapitlen presenteras ett urval test. En del av dessa är avsedda för ganska små barn, medan andra fungerar enbart för barn som kommit upp i tonåren. Gemensamt för de test och skattningsskalor som presenteras är att de används förhållandevis ofta då det är aktuellt att utreda barn eller ungdomar. Tillsammans ger de även ett smakprov på sinsemellan olika typer av testmetoder. Kapitel 4 ägnas färdighetstest, medan personlighetstest och skattningsskalor presenteras i kapitel 5. I respektive presentation ingår testets tilltänkta användning och teoretiska bakgrund, uppbyggnad och innehåll, psykometriska kvaliteter, utprövning för svenska förhållanden samt en sammanfattande rekommendation. Av utrymmesskäl har vi valt att inte presentera test som kräver omfattande specialkunskaper, och inte heller test som enbart finns i datoriserad form. I kapitel 6 behandlas den praktiska testsituationen: Vad är en standardiserad testsituation? Vad innebär det att etablera kontakt inför en testning? Vilka kompletterande observationer bör man göra, och i vilket syfte? I det sjunde kapitlet förflyttar vi oss till en handfast praktisk nivå. Här ges en rad tips till den som står i begrepp att göra övningstestningar inom ramen för en utbildning eller för att tillägna sig en ny metod. Grundläggande psykometriska begrepp aktualiseras i kapitel 8

13

med siktet inställt på praktisk testanvändning. Vad behöver jag veta om testens reliabilitet och validitet, för att rätt kunna tolka testresultatet? Kapitel 9 behandlar en fråga som alla psykologer har brottats med: Hur kan man använda svenska test då man utreder barn som kommer från ett annat land, med en annan kultur eller bakgrund? I kapitel 10 delar vi med oss av våra erfarenheter från utlåtandeskrivning, medan den muntliga återgivningen av utredningsresultat är i fokus i kapitel 11. I kapitel 12 återfinns några fallbeskrivningar, som exemplifierar hur test kan användas för att skapa förståelse för ett barns eller en tonårings styrkor, svårigheter och behov. I vårt slutord resonerar vi kring vad en psykologutredning kan säga oss om barnets framtida utveckling.

Att testa barn och ungdomar gör inte anspråk på att vara på något sätt heltäckande. I stället ger den exempel på möjliga sätt att arbeta för att ta det svåra steget från isolerad testmetod till en psykologisk utredning som präglas av helhetstänkande. Förhoppningsvis stimulerar detta till frågor och diskussion, i utbildningssammanhang lika väl som kollegor emellan. Det goda samtalet kan aldrig överskattas! Det är en viktig källa till nya insikter och fortsatt professionell utveckling, något som vi efter många yrkesverksamma år fortfarande har förmånen att uppleva.

Stockholm och Lund, januari 2021 Ann-Charlotte Smedler och Eva Tideman

14

1

Varför ska man testa barn och ungdomar?

»Jag ska testas«, säger Viktor. »Varför då?« undrar närstående, samtidigt som de omedelbart får idéer kring vad skälet kan vara. Kanske ska testningen göras så att han kan få rätt hjälp i skolan? Har Viktor dyslexi, eller kanske adhd? Eller har han psykiska svårigheter? Kanske ska testningen göras för att följa upp behandlingsinsatser? Eller behöver hans föräldrar hjälp att se hans resurser och behov, så att de kan stötta honom på rätt sätt? I alla dessa situationer kan en psykologisk testning ge information och vägledning, det är välbekant långt utanför psykologkretsar.

Men testning är inte det första man tar till om barn eller tonåringar har problem. En förutsättning för att det ska vara aktuellt är först och främst att det finns ett behov av fördjupad individinriktad diagnostik. Många problem som kan drabba barn och ungdomar försöker man i första hand att komma tillrätta med genom att arbeta med vardagsmiljön. Det kan handla om föräldra- eller familjearbete, eller om att bättre anpassa förskole- eller skolsituationen efter barnets behov. Beteendeanalys har kommit att få en allt viktigare roll i sådant psykologarbete. På i första hand inlärningsteoretisk grund analyseras barnets beteende i relation till utlösande och vidmakthållande faktorer i miljön. Många »barnproblem« behandlas via föräldrarådgivning, familjeterapi, med beteendeanalytiska metoder eller via psykologkonsultation i förskola eller skola.

Om sådana åtgärder inte tillräckligt förbättrar barnets möjligheter att växa och utvecklas kan man behöva göra en fördjupad individuell utredning. Psykologen skaffar sig då en klarare bild av barnets psykiska

15

fungerande i olika avseenden och miljöer, med syfte att också kunna föreslå mer ändamålsenliga åtgärder. I detta individualdiagnostiska detektivarbete använder sig psykologen nästan alltid av psykologiska test av olika slag. Psykologiska test och skattningsskalor är faktiskt särskilt viktiga arbetsredskap vid utredningar av just barn och ungdomar, viktigare än vid utredningar med vuxna. Varför är det så?

Ett skäl är att intervju, kardinalmetoden i vuxenarbete, inte är lika användbar med barn. Den förutsätter en förmåga till abstraktion och självreflektion som barn normalt inte besitter förrän i tonåren. Med sitt ömsesidiga accepterande av roller och mål, ligger intervjun också för långt från barns spontana uttryckssätt. Även trygga barn med god verbal förmåga blir fåmälda och stela i en intervju med öppna frågor. Pröva gärna att »intervjua« en 8-åring, förslagsvis om hur skoldagen varit! Möjligen får du bevittna hur ett barn som du hittills har uppfattat som frimodigt blir tystlåtet eller till och med avvisande. »Vet inte« eller »Bra« är sannolika svar, och följdfrågor ger knappast mer. Om du däremot är med barnet i lek eller parallell samvaro, kan hen spontant välja att på sitt sätt berätta om dagens händelser. Överfört till barn som du möter i kliniska sammanhang blir detta ännu tydligare. Ofta ligger problemet på en nivå som uttrycks tydligast i beteende och handling, eller i symboliska termer. För barnet kan det dessutom vara förenat med lojalitetskonflikt mot närstående att uttrycka det som känns svårt i direkt, språklig form.

Den öppna intervjun är alltså inte särskilt framkomlig med barn. Har man däremot stöd i en strukturerad intervjuplan, som tar upp konkreta och för barnet engagerande frågor, kan en barnintervju ge värdefull information. Ett exempel från barn- och ungdomspsykiatrin är ADIS (Anxiety Disorders Interview Schedule for Children; Silverman & Albano, 1996; Öst m.fl., 2001), en diagnostisk intervju som täcker ångeststörningar, adhd och depression. ADIS har en barn- och en föräldradel; intervjun med barnet själv tar 1–2 timmar och gör det möjligt för barnet att beskriva vad det är som är svårt. Ett annat exempel är Kiddie-SADS (Kiddie Schedule for Affective Disorders and Schizophrenia), som är ett diagnostiskt intervjuformulär som täcker in de flesta barnpsykiatriska symtom. Den halvstrukturerade intervjun kan användas för barn mellan 6 och 18 år och tar minst 2 timmar att genomföra. Beroende på hur barnet svarar på vissa sonderande frågor fördjupas intervjun inom olika områden. För att skapa

16