LIVSBERÄTTELSE
Från en liten tidning till ett livsverk När Lars Narin tog emot en liten tidning vid namn Ljus i Öster hade han ingen aning om vilket äventyr som väntade honom. Att han skulle få se ärren hos de torterade pastorerna han läst om och resa till minoritetsfolken på leriga vägar. Att nå de onådda med Guds ord blev hans livsverk. TEXT: Sirle Körvits FOTO: Lars Narin
På tåget, under hans första resa till Kina, såg Lars sitt liv i bilder, svepa förbi. I takt med det monotona dunket från tåget, innan han skulle sova, visades livet: böcker, resor och människor som han hade mött. Det var vägar som korsades eller som gick parallellt, med den röda tråden att tillsammans göra en insats för Guds rike. Det är inte endast god frukt som har kommit ur Lars Narins nästan 30-åriga tjänst för Ljus i Öster. Det är många, majestätiska och stora träd som fått växa fram ur hans kärlek till Gud, onådda folk, böcker och sina medmänniskor. I förundran över detta livsverk och i skuggan av dessa vackra träd som en symbol för allt arbete som har föregåtts, räcker inte ett tack. Att få höra lite om Lars liv och passionen för Ljus i Öster är ett sätt att förvalta det värdefulla som hans tjänst medfört. Fram till 1999 hette organisationen Slaviska Missionen och Lars berättar: – Jag minns min första kontakt med Slaviska Missionen. Jag var 16 år och någon från missionen kom till min hemförsamling i Aneby. Jag skrev på något 20 • LJUS I ÖSTER
för att få tidningen och sedan dess får jag den i mitt namn. Lars köpte och läste alla böcker som presenterades i tidningen; det var bland annat om bibelsmuggling och om personer som blev mördade på grund av sin tro. En bok, Torterad för Kristi skull, påverkade Lars utöver det vanliga, eftersom han fick möta pastorn som boken handlar om. – Han visade sina ärr efter tortyren och det gjorde intryck på mig, berättar Lars. Böckerna blev en väg till Ljus i Öster. I slutet av 1970-talet lanserade missionen vänförsamlingsidén och över 100 svenska församlingar fick en systerkyrka i öst. Kyrkan i Aneby fick kontakt med en församling i Vilnius, Litauen och under 1980-talet skickade Lars ibland rapporter till Slaviska Missionen efter resorna dit. Dessutom hämtade han litteratur från Missionen och skickade till pastorer och församlingar i öst. – Jag blev känd på Slaviska, för att jag jobbade med böcker. Jag hämtade böcker och skickade till Baltikum. En dag ville den litteraturansvarige på Mis-
