Lars Narins äventyr

Från en liten tidning till ett livsverk

När Lars Narin tog emot en liten tidning vid namn Ljus i Öster hade han ingen aning om vilket äventyr som väntade honom. Att han skulle få se ärren hos de torterade pastorerna han läst om och resa till minoritetsfolken på leriga vägar. Att nå de onådda med Guds ord blev hans livsverk.

TEXT: Sirle Körvits FOTO: Lars Narin

På tåget, under hans första resa till Kina, såg Lars sitt liv i bilder, svepa förbi. I takt med det monotona dunket från tåget, innan han skulle sova, visades livet: böcker, resor och människor som han hade mött. Det var vägar som korsades eller som gick parallellt, med den röda tråden att tillsammans göra en insats för Guds rike.

Det är inte endast god frukt som har kommit ur Lars Narins nästan 30-åriga tjänst för Ljus i Öster. Det är många, majestätiska och stora träd som fått växa fram ur hans kärlek till Gud, onådda folk, böcker och sina medmänniskor. I förundran över detta livsverk och i skuggan av dessa vackra träd som en symbol för allt arbete som har föregåtts, räcker inte ett tack. Att få höra lite om Lars liv och passionen för Ljus i Öster är ett sätt att förvalta det värdefulla som hans tjänst medfört.

Fram till 1999 hette organisationen Slaviska Missionen och Lars berättar: – Jag minns min första kontakt med Slaviska Missionen. Jag var 16 år och någon från missionen kom till min hemförsamling i Aneby. Jag skrev på något för att få tidningen och sedan dess får jag den i mitt namn.

Lars köpte och läste alla böcker som presenterades i tidningen; det var bland annat om bibelsmuggling och om personer som blev mördade på grund av sin tro. En bok, Torterad för Kristi skull, påverkade Lars utöver det vanliga, eftersom han fick möta pastorn som boken handlar om. – Han visade sina ärr efter tortyren och det gjorde intryck på mig, berättar Lars.

Böckerna blev en väg till Ljus i Öster. I slutet av 1970-talet lanserade missionen vänförsamlingsidén och över 100 svenska församlingar fick en systerkyrka i öst. Kyrkan i Aneby fick kontakt med en församling i Vilnius, Litauen och under 1980-talet skickade Lars ibland rapporter till Slaviska Missionen efter resorna dit. Dessutom hämtade han litteratur från Missionen och skickade till pastorer och församlingar i öst. – Jag blev känd på Slaviska, för att jag jobbade med böcker. Jag hämtade böcker och skickade till Baltikum. En dag ville den litteraturansvarige på Mis

När Lars började, 1990, var det ett guldläge för som hade koordinerat översättningsarbetet i 17 år. honom att komma in och arbeta med att få in mer lit– Jag överlämnade Nya testamentet högtidligt. teratur till östländer. Kommunistregimerna i ÖsteuroHan tog den försiktigt, öppnade och läste. Då började pa hade fallit och Sovjetunionen började öppnas upp. tårarna rinna nedför hans kinder. Det var ett ögonDet innebar att böcker, som källaren var full av, kunde blick som jag aldrig glömmer, säger Lars. Senare skickas till olika länder där folk kunde beställdes flera tusen av denna och ta emot Guds Ord och annan litteratur skickades med en hjälpsändning till på sitt eget språk. Lars säger: – Det första jag gjorde var att tömma Att personligen Centralasien. Det senaste tio åren på Ljus i Öster, böcker i en källare och skicka dem till få överlämna en har litteraturarbetet varit på halvtid och olika länder i Östeuropa. Genom ett litet fönster på markplan, lyfte vi ut kartongförsta bibel på resten inneburit fältansvar för Kina och Mongoliet. Lars berättar: erna med böcker. Ett fönster hade öppnats, både ut ett nytt språk, – När Wilgot gick i pension, kom Hans Lindstrand och han ville inte bara ta mot öst och på Slaviska Missionen och litteraturen fick vara budbäraren av är något inte över kontakterna i Kina och Mongoliet, utan plötsligt kom frågan till mig. Guds kärlek. Produktion, inköp och distribution av alla får uppleva. Lars hade redan gjort resor till Kina, framförallt till uigurerna i Xinjiang, och böcker var en viktig del av Missionens även varit och hälsat på sin dotter som arbete från början. De visste att kristna i öst saknastuderade språk i landet. Det var därmed naturligt att de biblar. Det var också därför det blev smuggling Lars blev tillfrågad att ansvara för dessa kontakter. av biblar under 1960- till 1980-talet, som Slaviska – Det mest spännande har varit att jobba med Missionen är kända för. I början av 1990-talet var minoritetsfolken i Xinjiang och Yunnan provinserna.

Mats Tunehag föreståndare och han skrev artiklar om vikten av att satsa på de onådda folken, berättar Lars. Missionen arbetade i nära kontakt med Institutet för Bibelöversättning och gav stöd till bibelöversättningar samt köpte mycket litteratur på minoritetsspråk från dem. Då ändrades fokus från stora språk som ryska, till minoritetsspråken. Det hängde ihop med den värdegrund som missionen har haft från början, att alla folk har rätt till att få Bibeln på sitt eget språk. Det skickades dagligen brev och paket, och hjälpsändningar gick iväg med tonvis med biblar och böcker. I samband med att Sovjetunionen öppnades upp, bildades Bibelsällskap och kristna förlag i östländerna. Då kunde de trycka mycket inne i respektive land. – När jag stod i boklagret en dag, var det två personer som oberoende av varandra sa till mig att nu är det dags för Kina, säger Lars och berättar att när Wilgot Fritzon kom tillbaka som föreståndare, år 1995, hade han ett stort hjärta för Kina. Då satsade missionen flera miljoner på biblar till Kina. Att få vara med personligen och överlämna en första Bibel på ett nytt språk till dem som väntat på den mycket länge, är något inte alla får uppleva. Lars berättar att inför sin första resa till Uzbekistan, ringde han till Institutet för Bibelöversättning för att fråga om Nya testamentet på uzbekiska hade kommit ut än. Då hade de fått en. Den tog Lars med sig till Tasjkent sionen prata med mig och jag kände att något nytt och berättar om glädjen över denna bok hos uzbekerskulle hända snart. Året efter fick jag förfrågan om na de bodde hos; de frågade om det fanns fler och att komma till Stockholm och börja jobba på Slaviska om de fick läsa. En nyomvänd kristen satt och läste Missionen. i tre timmar. Dagen efter skulle Lars träffa mannen

Omgiven av böcker är Lars Narin i sitt rätta element. Här i hemmakontoret, eller förlaget, som han brukar kalla det.

Jag hade läst en bok om Asien, gång på gång, jag var ung och tyckte det var spännande, men att jag sedan skulle komma att jobba med området hade jag inte kunnat drömma om.

En av höjdpunkterna under åren var en rundresa i Kina, då han kunde besöka flera minoritetsfolk i Yunnanprovinsen. Lars säger: – Vi tog oss långt upp i bergen på leriga och dåliga vägar, till Lahu-folket och fick träffa folket och församlingen. Det var många av dem som inte hade träffat en vit man tidigare i sitt liv och de var väldigt nyfikna på oss. De hade fixat massor av mat och när vi skulle äta, satt folket bara och tittade på när vi åt. Speciellt barnen tyckte att vi var spännande att se på.

När de skulle hälsa på alla i byn, hade byborna radat upp sig och väntade på dem. På detta sätt kunde de personligen hälsa på alla. Efter resan startades ett projekt för att bygga en bättre väg, som skulle underlätta för skolbarnen som hade långt till skolan. I provinsen finns det 26 olika minoritetsspråk och Ljus i Öster har stöttat bibelöversättningsarbetet där under flera år.

Nu sänder Ljus i Östers partners i Kina och Mongoliet ut missionärer från sina länder till områden där det finns folk som inte hört evangeliet.

– Det är spännande och det händer nu! De är inte bara mottagare, utan de har också blivit sändare, berättar Lars. Det verkar som att han i lugn och ro kan gå vidare och Lars ser nästa fas i livet som en möjlighet att ännu mer fortsätta att arbeta med sin passion: att ge ut böcker. Han säger: – Jag har lärt mig att producera böcker, sedan jag kom till missionen och jag hoppas kunna fortsätta med det som pensionär. Jag har lärt mig mycket genom böcker och nya världar har öppnats genom läsandet. Nu ger jag ut litteratur som jag själv gärna vill läsa!

Lars berättar att hans roll på Ljus i Öster bäst kan sammanfattas med att vara en tjänare som har försökt förmedla Guds ord till olika folk. – Jag är rik och tacksam! Jag har fått möta och besöka många fina människor från olika folkgrupper och jag har fått arbeta tillsammans med många fantastiska, begåvade kollegor vilket har berikat mig. Tillsammans har vi hållit vid liv den vision som vår grundare Nils Fredrik Höijer förde fram för över 100 år sedan, evangeliet till onådda folkgrupper i öst.

Efter 30 år i tjänst för Ljus i Öster går Lars Narin i pension, men äventyret med Gud fortsätter. Stort tack och Guds välsignelse från vänner i alla väderstreck.

JONAS ANDERSSON:

Därför behöver vi lärjungaträna i tid och otid

Samtidigt som vi tjänar Gud behöver vi hela tiden göra utrymme för att lärjungaträna nästa generation, precis som Mästaren gjorde. Om vi inte sår idag, blir det nämligen ingen skörd.

Den kristna församlingen är alltid bara en generation ifrån att upphöra att existera. Dramatiskt uttryckt kanske, men inte desto mindre sant. Givetvis tror vi på Guds församlings övernaturliga kraft. Att Gud som bygger församlingen aldrig kommer låta den dö. Och samtidigt är det just ditt och mitt gensvar att vara med och bygga som Gud gjort sig beroende av.

Gud har en mission i världen och församlingen är Jesu redskap för att utföra uppdraget. I samma stund du tar emot Jesus kastas du in uppdraget för världens frälsning. Din granne liksom folkgrupper långt borta blir, genom dig, båda föremål för Guds väldiga kärlek. Ditt gensvar på Jesu passionerade längtan att se alla människor upprättade och räddade skapar utrymme för Gud att agera. Ditt gensvar blir i förlängningen det arv du lämnar efter dig. Allt vi sår kommer ge en skörd.

Om vi vill kunna skörda så måste vi först så. En ofrånkomlig princip. Det finns säsonger att så och säsonger att skörda. Att vänta med att så tills precis innan det är dags för skörd är inte en fungerande strategi. Likadant är det med lärjungaträning. Vill vi ha ledare i våra församlingar som kan axla ansvaret om några eller flera år, så behöver de tränas idag. Vill vi ha en ny generation missionärer som är med och fullbordar missionsuppdraget så är det idag de ska tränas. Träning för den som ska ta över kan inte ske de sista månaderna, veckorna och dagarna innan det är dags att lämna över. Nej, vi måste träna lärjungar att göra det vi gör medan vi är i vår fulla kraft. Och träning idag för uppdrag i en kommande morgondag sker inte självklart bäst i den teoretiska skolbänken. Inte i ett vakuum, ett pausläge som förberedelse för en framtid full av aktivitet. Nej den bästa lärjungaträningen följer Mästarens modell – låt dem vara med och göra det medan de går tillsammans med dig.

Det ställer krav på dig och mig i vår kallelse att hela tiden tänka in fler än oss själva när vi ska genomföra något. Men vi måste det! De onådda folken väntar på evangelium. Människor går evigt förlorade idag. Skörden är stor och arbetarna få. Om inte vetekornet faller till jorden och dör kan det inte bära frukt. Det är vår kallelse i Jesu efterföljd. Att dö från vår bekvämlighet, dö från vår prestige, dö från vårt ego och vår ”kan-bäst-själv” mentalitet. Jesus, världens Frälsare, Gud själv, la hela uppdraget i knät på ett gäng som utifrån mänsklig bedömning knappast kan ha rankat särskilt högt i potential att lyckas. Flera av dem var troligen unga tonåringar. Men Gud trodde och satte sin plan i verket.

Idag står en ung generation kristna redo att tränas. De har passion, iver och en tydlig kallelse från Gud. Det har varit så i varje tid, men vi kanske inte alltid har velat ”så” i rätt tid. Nu är rätt tid!

Några tips: 1. När du tränar unga människor för tjänst imorgon, tro att Gud vill använda dem redan idag. 2. Bekräfta och slipa på naturliga gåvor och talanger, men be om, och tro Gud om, den Helige Andes övernaturliga utrustning över dem du tränar. 3. Ge människor förtroende, tro på dem, men tro framför allt på GUD I DEM. Det hjälper dig att inte se till de yttre när de misslyckas, utan till det som Gud ser och gör på insidan.

Det här är vår gästkrönikör:

Jonas leder organisationen Gå Ut Mission, och brinner för att sätta människor i funktion i Guds mission. I över 20 år har han arbetat heltid i Guds rike, både i Sverige men också med församlingsplanering och evangelisation ute bland världens onådda folk. I djungeln, på bergstoppar och lite överallt har han fått se skaror komma till Jesus.