16
Mordet i prästgården i Petalax Å
R 1918 BÖRJADE blodigt och dramatiskt i Petalax. Byssborna nåddes den 7 januari av den sorgliga och upprörande nyheten att pastor Karl-Gustav Wilenius son, Karlor, hade skjutits i prästgården. Mamma Anna Nylund berättar om händelsen i sin bok ”Sommarens fotspår”, kapitlet ”Alla de tårar”. Så här skriver hon: ”Dagen hade varit smällkall och kylan bister, som om den vredgats över att helgen var all, att ljusen var nedbrunna och att sista kaffet var urdrucket. Människorna höll sig inomhus och klokt var det. Varför skulle man försaka stugvärmen och riskera kroppshälsan i onödan. Så tjocka kläder hade ingen att inte frosten bet rakt igenom. Vägarna låg tysta, kantade av höga drivor, som om de haft för avsikt att tiga i evighet om vad de sett och hört. Slädspåren efter trettondagens kyrkfärder och släktbesök hade yrt igen och utplånats. Det var egentligen bara gärdsgårdsstörarna, som stack upp på vardera sidan, som visade, var vägen gick. En kort stund mitt på dagen lyste den bleka vintersolen och hittade tusentals gnistrande diamanter i snön. Men de försvann, när solen gick ner. Mörkret tycktes ännu mörkare och kölden ännu kallare. Nej, ingen förståndig människa gick ut, än mindre skulle det ha fallit någon in, att ta ut en häst ur stallet en sådan kväll.
Men en var det som färdades osynlig och tyst. Det var döden. Den hade mörka medhjälpare och de kom som tjuvar om natten, främmande och oanade. Färdmännen hade stoppat hö och tagel i hästarnas klockor och tagit bort dem, så att av de kommande hörde ingen ett enda klämt. De hade tjärat medarna och smort med talg. De hade bundit skygglappar på hästarna och dragit en stor mössa över sina egna ögon och öron. De körde så hårt, att slädspåren knappast syntes. Men så var det ju en faslig snöyra på natten också. Det enda som hördes var vinet i dörrspringan och gnället i fönsterdraget, om någon gick ut och in. – Fast fasson sa, att när hon tänkte på det efteråt, så hade hon hört jämmer och gnäll hela natten igenom, sa Malma viskande. Farmor är seende, hon hör och ser mer än annat folk. Färdmännen körde med en brun hingst. Svart man hade den och lång mörk svans. De tvekade inte om vägen. De vände rakt upp mot prästgården, som om de haft vägvisare. Hingsten sprang lika lätt uppför backarna som nedför, men intet smäll av hovarna hördes. Vid prästgården stannade de och vände släden en bra bit från grinden. De trampade tigande i varandras spår fram till trappan. Där stod de blickstilla och talade med ögonen utan att andas. De pekade med tummarna förrän de tryckte ned dörrhandtaget. Dörren var låst, det var ju nästan
Skördetid i Petalax. Det är morfar Oskar Nordman som står och tittar på. Han är omgiven av tre av sina döttrar: från vänster Agda, gift Norrback, Ingrid, gift Törnqvist, och Eva, gift Hellman.
Mamma Anna och mormor Emma (alias Sanna och Mam i böckerna). Här på Strömsören, troligen på 1960-talet.
Systrarna Anna. Signe och Eva, fotade 1976 på mormors födelsedag den 23 augusti, samma år som hon gått bort i maj. Det är på trappan till hemgården i Petalax. Anna (alias Sanna i boken med samma namn) och Signe (gift Hultholm, Margaretas mamma), nämns i båda historierna.
