gon gång lade ett exotiskt och acceptabelt drag till Picassos verk, fick man å andra sidan några år senare inte nämna etnicitet i samband med Andy Warhols verk. Att säga: »det behövs en tjeck för att veta vad den amerikanska drömmen handlar om« var att krocka med ett tabu tillhörande en estetik som hade ställt sig själv på en plats nära vetenskapen: en bit ovanför allting och alla omständigheter. Modernismen blev efterhand till ett projekt med hegemoniska ambitioner. Det förefaller mig inte helt absurt att länka det kalla kriget och kärnvapenhotets vansinne till en bestämd benägenhet inom ideerna om avantgarde och framåtskridande utveckling. Bildkonsten nåddes av en obehaglig osäkerhetskänsla inför modernismens hegemoniska inställning. Tack vare den eufemism, som innesluts i begreppet mainstream (som sades företräda huvudströmningen och därigenom skulle representera en viss demokratisk nivå), kunde exk.lusionsmekanismer snarare än inkluderingsmekanismer bidra till känslan av en »klubb« vars icke-medlemmar kände en ständig osäkerhet. Lyckligtvis fann jag i Lund i början på sjuttiotalet en gynnsam plats ifrån vilken jag kunde begrunda »tingens tillstånd«. Det var just det perifera, det hybrida, det eklektiska i Lunds karaktär och den djupa skepticismen gentemot nymodigheter som drog till sig mitt intresse. Såsom en resenärernas ort bjuder Lund att betrakta saker bortom staden själv, alltid redo att välkomna den som återvänder. Följaktligen, såsom en plats med en i hög grad excentrisk tradition representerade Lund för mig även den fördelaktiga egenskapen att vara fjärran från alla anspråk på politisk makt. Det är svårt att veta när saker förändras. Det är svårt att veta vilka händelser, i vilka stunder vi börjar inse att sakerna inte längre är som de var, tills dess att slutligen ett konsensus formas och, med detta, en förändringens retorik uppstår. Det finns utan tvekan något som säger oss att världen inte längre
217
