Rolf Lindberg: Småstaden och den intellektuella miljön

oÄR E MÅ TAD. Men kan ke tor? Inte till invånarantalet, men om man tänker på intellektuella och konstnärliga prestationer kring förra ekel kiftet. Härifrån kom en del av arbetarrörel en ideer. Tidningen Arbetet tryckte viserligen i Lund hamnstad, Malmö, men det politiska innehållet satte tidigt lundensare sin prägel på. 0 h inom veten kapen var det å att 1800-talets tyngsta bidrag till biologin, Charle Darwin utve klingslära, tidigt slog rot i Lund och tidigt blev föremål för upprörda debatter här. Augu t Strindberg omdömen om staden är kanske inte smickrande. Men han bodde här ett tag i alla fall.

Modernismen då? Längre bort från »moderna« ideer än Frans G. Bengt on i hans historie krivning och romaner är det vårt att komma, och längre bort från moderni ti k stil i lyriken än Hjalmar Gullberg är det väl omöjligt att nå. Och när eklet var ungt var det akademi ka Lund en högborg för amhällsbevarande, för att inte säga reaktionära krafter. Det är kan ke naturligt att en bi kop hör till des a krafter, å om Gottfrid Billing. Men denne gjorde ig ökänd genom att i en univer itetspredikan en gång be åhörarna »stänga fönstren mot norr, därifrån de kalla otro tarmarna blå a, och även fön tren åt de sidor, därifrån de många lärdomsvindarna komma«. Vad Lund gjorde bäst i vore tydligen att tänga fönstren för ju t ådant som gjorde må taden tor. »Det är om man er ej blott otron, det är även lärdomen som sådan han varning rop gäller«, svarade biskopens och prokan ler veder akare, Lidfors i Arbetet.

Mitt i denna kon ervatismen högborg levde o h verkade Sverige för ta ( )-akademiker, allt å Bengt Lidfor ( 1868-

1913), tidigt kämpande darwinist och marxist. Som Carl Fehrman påpekar i Lärdomens Lund så är det under årtiondena efter sekelskiftet de radikala rösterna inom akademistat och studentkår som blivit mest uppmärksammade i eftervärldens historieskrivning: de förebådade det framtida samhället. Till den radikala studentföreningen Den yngre gubben hörde Lidforss, Knut Wicksell och Einar Sjövall. »Ur DYG:s krets rekryterades en lång rad av förgrundsgestalterna i den nya folkrörelsen, den ännu progressiva socialdemokratin. Till DYG hörde Ernst Wigforss, som skulle bli docent i nordiska språk och omsider finansminister, Östen Unden, som skulle bli docent i juridik i Lund, professor i Uppsala och med tiden utrikesminister. I en långt senare generation hörde till samma studentklubb Tage Erlander« (Fehrman).

Men Lund och modernismen? Säger jag att Vilhelm Ekelund, skalden, var en modernist, då opponerar sig nog en och annan. Men till gruppen kring Bengt Lidforss hörde Ekelund otvivelaktigt, till en början. Den i ordets verkliga mening klassiska stilen i Ekelunds dikter är modernistisk så långt, som den viker av från lyrikens vanliga vägar. Lika melodiskt som 1. P. Jacobsen, den berömde danske botanisten och diktaren, men »renare och därför mera gripande« hade Ekelund enligt Lidforss (Arbetet 1 go2) uttryckt »geniets känsla av tröstlös isolering«:

Sov jag eller drömde jag vaken? där jag låg vid vallen, trött av vandring i den heta sädesböljande middagsljusa slätten.

Vi skåningar känner igen landskapet, som skalden liksom sovande i vaka såg. Men ofta böljar slätten ganska mycket, för

oss som cyklar där: det blåser.

Om Lund hade velat stänga fönstren åt de håll, varifrån de vetenskapligt och politiskt radikala vindarna blåste, då hade den »lilla« staden gjort bäst i att stänga sina luckor åt söder inte åt norr eller åt Det stora flödet av nya ideer kom nämligen från det tyska kejsarriket. Sveriges första socialdemokratiska möte, mäster Palms föredrag den 6 november 1881, hölls i Malmö. Marx och Engels socialistiska tankar utvecklades av Bengt Lidforss i osminkat radikal form, t.ex. i hans förstamajtal i Lund 1905; den texten ger också klart besked om att socialdemokratin just nu höll på att splittras i en revolutionär gren och en reformistisk. Inför en eventuell storstrejk vädjade Lidforss till arbetarna: »Knyt näven i byxfickan, men knyt den hårt, lyft icke en finger till arbete, men höj ej heller handen till slag ... «.

Men darwinismen kom väl ändå hit från väster? Nej, den gjorde inte det i detta fall. När Darwins okristliga tanke på utveckling genom naturligt urval i kampen för tillvaron började accepteras, i stället för Lamarcks stillsammare utvecklingslära, så var det ibland - så t.ex. hos Lidforss -i en form som var betydligt mildrad efter att ha passerat genom tysk filosofi: den s.k. nykantianismen, nämligen. Den filosofiska läran sade, enkelt uttryckt, att även om världen »ter sig« så som materialisterna och Darwin sade, så vet vi faktiskt inte hur »tinget i sig« är beskaffat. Och den darwinist som verkligen studerades var inte så mycket engelsmannen Spencer som tysken Ernst Haeckel.

Ideer vandrade inte av sig själva från Tyskland. Innan Lidforss bildade ett eget intellektuellt kotteri i Lund, hade han ett tag vid mitten av l 890-talet bott i Berlin, där också Strindberg vistades. Sina politiska ideal förstärkte Lidforss genom besök på den socialdemokratiska Vorwärts ' redaktion, där man dock gav honom rådet att inte komma för ofta, då han i så fall riskerade husundersökning av polisen. Under

A.-B Bokförlag, fv'lalmö

Bokomslag ritat av Gösta Adrian-Nilsson 1913.

Berlintiden tar Lidforss, dessvärre, vissa bestående intryck av antisemitismen; den där svårbegripliga sidan av hans författeri bläddrar man helst förbi i dag. I Berlin verkar Lidforss eljest ha träffat samma konstnärliga och litterära bohemkrets som Strindberg umgicks med.

Men vad Lidforss tog hit från Tyskland var ideer om vetenskap och politik, mera än om konst och litteratur. Därför står det var och en fritt att gissa vad han eventuellt kan ha betytt för sin mycket näre vän Gösta Adrian-Nilsson. Jan Torsten Ahlstrand antar i sin biografi GAN Gösta Adrian-Nilsson. Modernistpionjären från Lund 1884-1920, att Lidforss' inflytande på GAN framför allt låg på det andliga och litterära planet, »och att han delat med sig av sina kunskaper om tänkare och samhällsfilosofer som Darwin, Spencer, Schopenhauer, Nietzsche m.fl.«.

Det särpräglade i Lunds intellektuella miljö kring förra sekelskiftet berodde väl ändå inte i första hand på att staden låg nära den eller den storstaden. Utan det berodde mest på att staden var liten. Trots att studentkåren inte var större än mellan sex och sju hundra, och de akademiska lärarna bara kring ett hundra, så kunde det knappast undgås att arbetaren, om han någon gång gick från Nöden in till något torg i centrum, träffade en rad akademiker. Och för dessa var det stört omöjligt att slippa den uppfriskande kontakten med såväl andra samhällsklasser som med ledamöter av konkurrerande eller motsatta akademiska ämnen och fakulteter. Striderna, aldrig revolutionära och våldsamma, stod mellan arbetarklass (med knytnäven i byxfickan) och borgarklass, och mellan naturvetenskap och teologi.

Syntes av en stad, olja av Gösta Adrian-Nilsson, 1915. Lunds kommun.