Mårten Duner: Monopol på framtiden?

gon gång lade ett exotiskt och acceptabelt drag till Picassos verk, fick man å andra sidan några år senare inte nämna etnicitet i samband med Andy Warhols verk. Att säga: »det behövs en tjeck för att veta vad den amerikanska drömmen handlar om« var att krocka med ett tabu tillhörande en estetik som hade ställt sig själv på en plats nära vetenskapen: en bit ovanför allting och alla omständigheter.

Modernismen blev efterhand till ett projekt med hegemoniska ambitioner. Det förefaller mig inte helt absurt att länka det kalla kriget och kärnvapenhotets vansinne till en bestämd benägenhet inom ideerna om avantgarde och framåtskridande utveckling.

Bildkonsten nåddes av en obehaglig osäkerhetskänsla inför modernismens hegemoniska inställning. Tack vare den eufemism, som innesluts i begreppet mainstream (som sades företräda huvudströmningen och därigenom skulle representera en viss demokratisk nivå), kunde exk.lusionsmekanismer snarare än inkluderingsmekanismer bidra till känslan av en »klubb« vars icke-medlemmar kände en ständig osäkerhet.

Lyckligtvis fann jag i Lund i början på sjuttiotalet en gynnsam plats ifrån vilken jag kunde begrunda »tingens tillstånd«. Det var just det perifera, det hybrida, det eklektiska i Lunds karaktär och den djupa skepticismen gentemot nymodigheter som drog till sig mitt intresse. Såsom en resenärernas ort bjuder Lund att betrakta saker bortom staden själv, alltid redo att välkomna den som återvänder. Följaktligen, såsom en plats med en i hög grad excentrisk tradition representerade Lund för mig även den fördelaktiga egenskapen att vara fjärran från alla anspråk på politisk makt.

Det är svårt att veta när saker förändras. Det är svårt att veta vilka händelser, i vilka stunder vi börjar inse att sakerna inte längre är som de var, tills dess att slutligen ett konsensus formas och, med detta, en förändringens retorik uppstår. Det finns utan tvekan något som säger oss att världen inte längre

Detalj ur Kartor och landskap. Installation av Carlos Capel6n, Lunds konsthall 1992.

är den amma. I kulturdebatten diskutera aker om var otänkbara för bara tio år sedan. Inom bildkon tens domäner talar man till o h med om ett »paradigmsskifte«. Det är ant att det finn många keptiker inför synen på utveckling om en flykt framåt. Mycket få öker fortfarande en brytning i yfte att föda originalitet till varje pri . Andra finner det viktigt att skilja sig från den romantiska iden om avantgarde, om i ig innefattar en militär jargong och en enkelriktad linjär rörelse, i händerna på en grupp utvalda. Det ter ig van kligt att tro på allmänmän kliga verkligheter eller framtider, giltiga och lika för alla.

Med de nya förslag, som man börjar ur kilja idag, om att uppfatta världen utifrån mindre hierarki ka, mer nyfikna o h mer kontextbetingade trukturer kommer man att ha ett mödo amt arbete framför ig. Det kommer att bli vårt att frambringa en annan typ a händel erna globala ver ion med amma enkelhet om kubi tema kopplade amman det traditio-

nella Afrika med den »primitiva« andan i den tidens Paris. Enkelhet väcker misstankar. Det är den som leder oss till de irrationella ansträngningar som vi alla lider av: xenofobi, etnisk rensning, fundamentalismer och narcissismens baklås.

Jag tror mig kunna skönja flera angelägenheter som idag skiljer oss ifrån den traditionella modernism som vi refererar till. Intentionen att återskapa en global reflektion, utan att trilla i etnocentrismernas fallgropar, eller viljan att beakta komplexitet och polyfoni framför den formella enkelhet och renhet som det homogena och det hegemoniska förespråkar, ser jag som särskilt intressanta.

Vad beträffar modernismen är den ingenting som är skilt ifrån mig och som jag helt tar mig loss ifrån för att kritisera. Den är del i min bildning, vare sig jag vill det eller eL och jag måste ha den i åtanke om jag vill tänka om världen på nytt. Jag måste vara i stånd att känna igen dess röst om jag till äventyrs framhärdar i den mödosamma och utdragna processen att dekonstruera den inom mig.

Tillägnat: Carl Fredrik Hill, Erik Hermelin, GAN och Jean Sellem.

CARLOS CAPELÅN

Margareta Alin och Elisabeth E. Fernström i den nyrenoverade Blekingegården.