tor. Innan man hade _lyktor med glas ersattes detta med horn , som var svagt genomskinligt , hornlyktor. Vanligare var hinnely ktor , där man i stället använde ly kteshinnor , d.v. s . mell a ngärdeshinno r från sla ktade nötkreatur . Även urinblåsor kunde tydlige n användas, ty därom vittnar ordet blärelykta. I lyktorn a anvä nde man i regel inte hela ljus utan ljusabitar, ljusastumpar, ljusasnäppar, ljusasnoppar, ändaljus. Så småningom fick ma n f årtisj enlyktor, ly ktelampor som fähuslyktor nä r ma n var i lagårde n , och ofta var det flädermusalyktor , so m hade en fl äde rmus so m fabriksmärke. När ma n tröskade otte tidigt på morgone n hade man e n e nke l lykta, laglykta, ofta e n lite n låda, som ljuset stod i. De n kallades o ckså lagskrämpa e ller ljuskista . Det hä nde att ma n stöpte sä rskilda logaljus i matstrupe n av slaktade djur , och man hade också kådljus eller beckljus. Vid fiske med ljuster hade ma n e n ljusely kta, ljuselampa e ll er ljustrelykta, och på finare åkvagna r hade man lanternor. Ibl and hade man de n e na lante rnan släckt , och den kall ades då på sina håll för blindly kta . Annars var detta ett na mn på e n ha ndlykt a, där man kunde skjuta en bleckpl åt för, så att ljuset inte syntes. Ett annat na mn på denna var tjuvalykta . När man skulle tända be lysningsmedl en hade ma n ä ldst stå l och flinta som antände fnöske, tinner, tönner e lle r kolat linne , som förvarades i e n fnuskeho, fnölask e lle r fnöltunna. Man hade också stickor doppade i svavel, svavelstickor, svavelspetor, och när sedan tä ndstickorna kom , så fick de överta dessa namn , men de kallades också tändspetor, rivstickor, rivspetor och nimmspetor (nimm =be händig). Så kom e lljuset , och man ta lade om lyseknapp (strömbrytare), lysestolpe eller ljusastolpe ( e ll edningsstolpe) och lysesnor ( e lledning inomhus). Me n då började också dialekte rn a försvinna. Uttalsformer ha r av utrymmesskä l i rege l inte kunnat a nges ut a n e n ko nstruerad rikssprå ksform ha r getts då så behövts. Materialet ä r hä mt at ur Dialekt- och o rtn a mnsa rkivets i Lund sa mlinga r fr å n södra Sverige.
24
