Jubileumsdonatorer

Optiska leksaker

Kalejdoskopet bygger på reflektionen mellan vinkelställda speglar. En skotsk fysiker, Sir David Brewster tog år 1817 patent på ett kalejdoskop. Ur ordet kalejdoskop kan vi utläsa kalos, eidos och skopein, grekiska för skön, form och att se.

I ett papprör satte Brewster in tre längsgående speglar. I det triangelformiga rum som bildades av speglarna lade han små glaspärlstavar och bit:u av spets. Kortändarna stängdes till och i den ena gjordes ett titthål. Röret skakades och man kunde njuta av färggranna, symmetriska mönster.

Kaleidoskopen var en omtyckt leksak under 1800-talet. De kunde köpas på marknader och i städernas pappersaffärer eller så tillverkade man dem själv hemma eller i skolan, se det kilformade kalejdoskopet bild I. Det burgna borgerskapet roade sig med kalejdoskop som såg ut som stjärnkikare i miniatyr. Det på bilden är italienskt och från 1890-talet. Fortfarande kan man köpa kalejdoskop i leksaksaffärerna. Till höger på bilden syns ett lilafärgat tittrör av plast från 1960-talet. Längst fram ligger en leksak med två glasplattor som snurrar åt olika håll när man vevar. Då bildas mönster av samma sort som i de riktiga kalejdoskopen.

Stereoskopen var de äldre barnens och de vuxnas förströelseleksak under 1800-talet och en bit in på 1900-talet se bild 2. Det finns livfulla biografiska skildringar av familjeliv där man satt i finrummet eller salongen och tittade på stereobilder. Själv har författaren som barn i slutet av fyrtiotalet fått sitta i en gammal dams burspråk och titta på stereobilder från främmande länder. Hon lärde ut hur man stoppade in bilderna i en aluminiumfärgad apparat med sammetsskodda kanter som skulle ligga mot kinder och panna.

I. Kaleidoskop från 1800 och 1900-talet.

Den engelske fysikern , Sir Charles Wheatstone, konstruerade år 1832 det första stereoskopet men det var, den ovan nämnde, Sir David Brewsters konstruktion av år 1844 som kom att erövra marknaden. Apparaten var avsedd för två bilder som tagits av samma föremål men med en sidoförskjutning av den optiska axeln. För ögat sammanfa ller de båda bilderna till en tredimensionell.

Stereobilderna togs med speciella kameror som var delade med en skiljevägg och hade två stycken objektiv. Fotograferna fick två negativ av samma föremål eller landskapssceneri på en enda glasplåt. Den kopierade bilden klipptes isär och monterades på kartong med ett avstånd av cirka sju millimeter. Ville man ha färgglada bilder kunde man t.ex. måla den ena bilden blå och den andra gul - resultatet blev en grön bild. Med koboltvatten-

2. Stereoskop, 1800-tal, L 17 cm, Br 15 cm, KM 52.494.

färg på en och karminrött på den andra fick man en rödblå bild. Stereokameror annonserades flitigt i början av 1870-talet och vid tiden kring sekelskiftet kostade en sådan kamera åttio kronor. Det var alltså dyrbara apparater.

Zoetropen eller stroboskopet är föregångare till våra dagars rörliga film. Det uppfanns år 1832 i Wien av en man vid namn Stampfer och kom så småningom att användas även i pedagogiska sammanhang. Amerikanska leksaksfabrikanter tillverkade på 1860-talet de första leksaksstroboskopen som också exporterades till Europa. I Sverige blev zoetropen mest känd som "trolltrumma" .

Den är utformad som en cylinder vilande på en axel, se bild 3. I cylinderns väggar är det upptaget lodräta spalter på regelbundet avstånd från varandra. Inuti cylindern lägger man ett bild-