Lars Westrup Magnesium och fotografi

Strax intill står uppmaningen "Tryck!" och en pil pekar på en knapp. Och nu släpps solljuset fritt vid "Ut", där det strömmar fram i ett divergerande strålknippe.

Avgjort överraskade blir vi vid upptäckten att solapparaten manövreras av två gigantiska mänskohänder i metallblänkande stålmanschetter. Inför den svindlande skalan hos dessa fantomhänder kommer man att tänka på de orientaliska sagornas luftandar, som blixtsnabbt åtlyder sina herrars befallningar och flyttar palats och hela städer från ställe till ställe.

Men här är det en fartygsmaskinists händer, som åtgärdar apparaten. GAN har inte förlorat fixeringen vid besättningarna på däck och bemanningen i maskinrummen. På vänsterhanden ser vi ett blått ankare tatuerat.

Här fastslås nu att collaget utom att vara ett maskinromantiskt drömmeri också är en "havsfantasi", eller ordagrant en "marin", som konstnären inom parantes satt in som temabeteckning i titeln hos konstverket.

Man tycker sig nu fatta solmaskinens fulla mening, att alltså tydligen vara en fyranläggning, som lagrar ljuset om dagen och skickar ut det om natten. Och antagligen såg GAN i sin poetiska syn den kolossala solapparaten stationerad till havs på en plattform. För att positionen tänks långt från fastlandet och kontinenterna talar de högsjöfarande sjömännens nostalgiska sång, som konstnären textat kring uppsamlingstratten och som ackompanjerar solljusets inströmmande i den underbara ackumulatorn: "Far away from my native land, over the trackless ocean."

Magnesium och fotografi

Ett ständigt problem för de tidigaste fotograferna var att få ljuset att räcka till för plåtarnas svärtning. Emulsionerna hade ännu låg ljuskänslighet, och de konstgjorda ljuskällor som fanns att tillgå var inte till någon hjälp. Man var i stort sett hänvisad till att fotografera i dagsljus.

På 1860-talet började man kunna framställa magnesium i ren form och det visade sig att det här fanns en lösning på problemet. När en magnesiumtråd antändes, brann den med ett mycket skarpt vitt ljus och nu blev det möjligt att någorlunda behändigt fotografera på ställen, som tidigare krävt kanske flera timmars exponering. På detta sätt togs t.ex. fotografier inuti Cheopspyramiden. Det fanns emellertid två nackdelar som gjorde att magnesiumtråden inte fick allmän användning trots att den gav bra ljusutbyte. Dels var den mycket dyr att framställa, dels var den svårantänd. På 1880-talet hade priset på magnesium sjunkit kraftigt och nu hade man också kommit på att blanda magnesiumpulver med ett syreavgivande ämne, t.ex. kaliumklorat, vilket underlättade antändningen. Efter denna förbättring kunde pulvret fås att hastigt blossa upp i en kraftig blixt när det korn i kontakt med en öppen låga. Tillsammans med ökad ljuskänslighet på plåtarna gav detta i ett slag helt korta exponeringstider, l/30-1160 sekund. Man fick dock vara noggrann med tillblandningen; om proportionerna blev felaktiga kunde pulvret bli rent explosivt. En annan olägenhet som man fick dras med, var att en stor mängd rök och aska spreds i rummet när blixtpulvret förbrändes, något som gjorde att porträttfotograferna var återhållsamma med att använda det. Ett stort antal blixtapparater konstruerades nu på olika håll och med de mest skiftande lösningar på

42