Cecilia Nilsson Antika oljelampor

antändningsmekanismen. På enklare apparater blåstes blixtpulver in i en spritlåga med hjälp av en gummiblåsa (s.k. pustlampor), i mera avancerade konstruktioner kunde det finnas magasin med tändstickor som automatiskt antändes och fördes till pulvret, det hela synkroniserat med kamerans slutare. Vid sekelskiftet, då torrbatteriet hade lanserats, började även elektrisk antändning att användas. Den enklaste anordningen å andra sidan, var förmodligen den som visas på bilden. Papperspåsen med blixtpulver hängdes upp på lämpligt ställe i rummet, man rev ett litet hål i påsen för lufttillförsel och så tände man fyr på den vita pappersremsan, öppnade slutaren på kameran och inväntade blixten. När pulvret förbrännts stängde man åter slutaren och exponeringen var klar. Denna enkla pulverblixt fanns att köpa ännu i slutet av 1950-talet och då hade utvecklingen nått så långt att pulvret kunde påstås vara rökfritt. Mot slutet av 1920talet kom en ny uppfinning - som byggde på en ide framförd redan 1882 - att locka fotografernas intresse från magnesiumpulvret, nämligen blixtlampan. Därmed inleddes en ny era av blixtfotografering helt fri från besvärande rökmoln.

Antika oljelampor

När vi talar om belysning använder vi ofta ordet "lampa". Detta ord har följt belysningens historia, från fackla till elektrisk glödlampa. Det grekiska ordet "lampas" (av lampa, lysa) betydde ursprungligen "fackla", men kom redan före Kristi födelse att användas även för att beteckna "oljelampa'. Genom latinets förmedling har sedan ordet fått stor spridning i moderna språk.

Under antiken begagnades alltså facklor och oljelampor, men även vax- eller talgljus som belysningsredskap. Eftersom tillgången på olivolja var god i medelhavsländerna blev oljelampor mycket vanliga. De kunde tillverkas i olika material, de dyrbaraste i guld, de vanligaste i brons och keramik och det är framför allt lampor i sistnämnda material, som finns bevarade i stor mängd. En bidragande orsak till detta var bruket att skänka dem som votivgåvor till gudarna och som gravgåvor till de döda. Lampor av metall har smälts ner eftersom metallen var värdefull och kunde användas på nytt. Genom fynden i Pompei och Herculaneum vet vi att bronslampor varit vanliga i hemmen vid den tid då dessa städer förstördes. Förutom lampor har även ställ blivit bevarade, som visar hur man löste problemet att placera ljuskällan på lagom höjd.

Några lampor ur Kulturens samlingar kan illustrera lampans historia under antiken, bild 1. De äldsta modellerades för hand och har formen av en öppen skål, på vilken kanterna vikts in för att hålla veken på plats, lampa 1. Sedan övergick man till att dreja skålarna i stället och göra allt större in vikningar, lampa 2. I östra medelhavsområdet tillverkades lampor som har formen av en trekantig hatt (cocked-hat lamp), se lampa 3. Denna typ utvecklades sedan i Athen till den slutgiltiga form, som är utmär-

44

I. Övre raden fr.v. lampa nr I och 2 från Karthago. avsedda för två vekar, 600eller 500-talet f.Kr. ; nr 3 "cocked-hat"' lampa från Cypern(?), 500-talet f.Kr. , KM 21.861. Mellanraden fr.v. grekiska lampor av hellenistisk typ. Lampa nr 4 drejad, KM 27.895 a; nr 5 och 6 formpressade med dekor av fiskar, festong och blad i relief, KM 39.574 och KM 25.364. Nedre raden fr.v. romerska lampor. Nr 7 från slutet av republikansk tid, KM 16.393: nr 8 volutlampa, första århundradet e. Kr. Dekor: Lejon som överfaller hjort. KM 32.573; nr 9 "firmalampa", på undersidan signerad FORTIS, ca 100 e.Kr.

2. Handtag till lampa med tapp för tillpassningen. KM 21. 714: Il . Form pressad lampa med tydlig skarv mellan över- och underdel. 400-talet e. Kr. KM 21.765.

kande för en oljelampa, nämligen en behållare som är sluten med undantag för ett påfyllnadshål för oljan, en pip (eller flera) med hål för veken och oftast ett handtag, lampa 4. Denna utveckling skedde ca 600-300 f. Kr. Under 200-talet f.Kr. började en ny teknik användas vid lamptillverkningen, nämligen formpressning, som öppnade nya möjligheter för dekoration av lamporna. Ovansida och undersida pressades då i formar var för sig och de båda halvorna trycktes sedan samman. Handtaget kunde eventuellt göras separat och passas till efteråt, bild 2. Genom formpressning kunde lamporna lätt förses med mönster i relief och till en början består denna utsmyckning ofta av växtmotiv eller linjedekor, som följer lampans ytterkant, lampa 5 och 6, bild l. Det var först de romerska lamporna, som hade mittskivan på ovansidan dekorerad. Detta hänger samman med att påfyllnadshålet nu blivit så litet att den cirkelrunda mittskivan blev fri för dekoration, lampa 8.

Fantasin får nu mycket större spelrum, när denna lamptyp kommer i bruk vid kejsartidens början. Motiven kan vara av det mest skiftande slag, mytologiska eller pornografiska, bilder hämtade ur dagliga livet eller teaterlivet och från senare tid kristna symboler. Några skärvor, som uppges vara grävningsfynd från

46

3. Skärvor av romerska lampor från kejsartidens början. KM 21.714:3. 6. 7. 10. 16.

Holstein, ger prov på sådana motiv. Grekernas fantasiskapelser i djurvärlden, kentauren och gripen, finns på två av skärvorna. Kentaurerna som var en blandning av häst och människa, var kända för sin vildhet och sin förkärlek för vin och kentauren på lampan har just en vinamfora på axeln. Griparna var fabeldjur

47