Claes Wahlöö Fotangelstakar

Lampor och ljus i det medeltida Lund

Under medeltiden liksom tidigare var härden den viktigaste ljuskällan. Bostaden var mörk, enda ljusöppningen var rökhålet i taket och dörröppningen. Runt forna eldstäder i resterna av flätverks- och trähus har man funnit sländtrissor och andra verktyg avsedda för husflit och hantverk i eldskenet. Behövde man utföra sysslor längre bort från elden fordrades en annan ljuskälla. Ett ökat behov av alternativ belysning uppstod under tidig medeltid i Lund, då man i många hus, införde rökugnen. Denna var en överbyggnad av elden gjord av sten och lera som länge kunde magasinera värmen. I kulturlagren från 1000-1100-talen har man alltså funnit en stor mängd fragmentariska eller hela lampor av svartgods, bild I. Samtliga består av en skål på fot försedd med ett koniskt hål. Skålen är ofta, ut- eller invändigt, dekorerad med ristade koncentriska linjer och kärlkanten ibland försedd med snedstreck eller intryck. I fotens hål kunde man sätta en käpp som stacks ned i lergolvet. Man hade inga avställningsytor i lämplig höjd, bord var ej vanliga vid denna tid i flätverkshusens inredning.

I lampskålen hällde man tran, eller som det hette"lysc", framställt ur fet fisk eller valspäck. I Norge var torsklever- och valtran därför en viktig exportartikel. Fynd i Danmark av sälben tyder på att man här kunnat göra säl tran. Då man haft gott om sill har man antagligen utvunnit tran också ur denna.

Vinjettbilden föreställer den heliga Katarina av Vadstena med sina attribut på en avbildning från slutet av 1400-talet. O ljelampan attribuerades till de kvinnliga helgon man ville likna vid en av de kloka jungfrurna i evangeliet. vilka med brinnande lampor inväntade brudgummen Kristus' ankomst.

I. Oljelampor av svartgodskeramik. 1000- 11()0-tal. Övre raden fr.v. H 11.3 cm. KM 16.650; H 8 cm, KM 39.273:23; H 10.2 cm. KM 33. 177. Nedre raden fr. v. H 6.8 cm, KM 66. 166: 11 00; skål från Garz, H 3.5 cm, KM 59.1 26:403; fot med hål och bottenmärke, KM 66. 166: 1824: lampa med avslagen fot, KM 66. 166: 1235.

Som veke använde man hampa eller lin men annat material förekom säkert också. I senare uppteckningar berättas hur fjunet på kungsljusets blad, ängsull, fjunet från honträdet av jolster och bladen av kaveldun snoddes och skars till vekar. Redan under antiken användes märgen ur vissa sävarter till vekar i oljelampor. I Skåne nyttjades långt fram i tiden sävvekar av en juncusart till oljelampor och talgljus.

Svartgodslamporna hade inte någon pip eller tut att lägga veken i, den kunde vila på kärlkanten, i varje fall när denna var slät och rundad. De dekorerade och med skarpa konturer försedda kanterna tyder dock på att man, liksom till yngre oljelampor, hade någon typ av hållare som flöt på oljan eller en tunn järnten eller snodd koppartråd med hål för veken i mitten som, lagd diagonalt över kärlkanterna, höll veken ovanför oljans yta, bild 2.

2. S:t Vitus avbildad med en brinnande olje- 3. S:ta Agatha, skyddshelgon för bröstsmärlampa. Diagonalt iivcr brlkantc'rna vilar en tor och eldsvådor. På årsdagen av hennes hållare fiir w kc'll. Dc·talj a\· 111od11i11g av H. dödsdag hade vulkanen Etna ett utbrott. Burgmair l)O:l. Niirnhcrg. Med hjälp av hennes sarkofaglock stoppades mirakulöst lavaströmmen och räddade staden Katania. Här avbildad med sina attribut på en altartavla från Köln från 1400talet.

Svartgodslampor av nämnda typ var vanliga också i Västeuropa och Norge. En av lundalamporna har ett bottenmärke under foten, typiskt för keramiken inom det slaviska området. Där förekommer inga kärl av denna typ. Är lampan tillverkad i Lund av en invandrad slavisk keramiker?

På nordiska kontakter tyder resterna av en liknande lampa på fot med "käpp-hål" . Den är gjord av täljsten, ett material som inte finns i Skåne-Danmark men exporterades från Norge.

En liten skål, dock utan fot, med invändig ristad dekor plus