Gösta Arvastsson V. Vrams nymodiga prästgård

koger, har lagts åt sidan. Vill målningarna symbolisera dagen från tidig gryning till afton? Målningarnas bildspråk är inte klart och tolkningen är endast ett lätt antytt försök, men motivens komposition och genren överhuvudtaget uttryckte sig gärna i bildspråk under denna tid.

Dörrövers tyckena är införda i museets accessionskatalog som arbeten av Guillaume Taraval. Kallad till Sverige för de avslutande arbetena vid Stockholms slott fick naturligtvis Taraval också många privata uppdrag. Så många väggdekorationer och överstycken som tillskrives honom kan han dock omöjligen ha utfört. Inte minst på rent stilistiska grunder måste man avfärda en stor del av dem. Dörröverstyckena från Hedensberg saknar den kolorit, den komposition och utvecklade teknik som var klart utmärkande för den franske rokokomålaren. Snarare bör man betrakta målningarnas upphovsman som en av de habila målare, vilka under någon tid hämtat stil och kunnande i den taravalska ritakademien, men vilkas begåvning hänvisade dem till dekorationsmålarnas krets, den högre parnassen nådde de aldrig.

Under år I 975 slutfördes rengöring och smärre lagningar av de målade väggfälten i Vita husets auditorium. Sex stycken av dessa väggfält jämte ett dön-överstycke härstammar från den lilla herrgården Trångsund vid Drevviken utanför Stockholm, bild 2. Om tillkomsten av huvudbyggnaden vid denna gård vet vi betydligt mer än om dem vid de tidigare nämnda herrgårdarna.

En av landets mest framstående arkitekter under I 700-talets senare hälft, Carl Fredrik Adelcrantz, förvärvade Trångsund av sin svåger år 1762. Adelcrantz satte genast igång att bygga en ny huvudbyggnad med flyglar. Anläggningen blev enkel, den berömde arkitektens ekonomi var begränsad och gården skulle endast tjäna som bostad under sommaren i familjens och nära vänners anspråkslösa sällskap. Enligt en värderingshandling av år 1804 hade förmaket och kabinettet bröstpanel, dessa rum samt salen hade oljemålade tapeter. I de två förstnämnda rummen är de målade tapeterna bevarade, medan salens på väv målade väggfält såldes och inköptes av Kulturen 1925, bild 3. Det skulle vara naturligt om en man med Adelcrantz ställning med förbindelser bland sin tids främsta konstnärer och hantver-

I I :- : :.. .... I

(:: :..;. t I I I

J I < CK I I

:-: < s- . .::l '\

I < - ' l I

c,.;.;: ... : -_:___ J _

N ;--

2. Plan över nedre våningen på Trångsund, rekonstruktion. De väggfält som nu finns i Kulturens auditorium satt ursprungligen i rummet med beteckningen sal. Ur Selling, Carl Fredrik Adelcrantz.

kare hade dragit nytta av detta vid inredandet av sin lantliga bostad. Men med sin begränsade ekonomi kunde han inte draga fördel av denna möjlighet. De bevarade inredningsmålerierna visar också att så var fallet.

Salens målade väggfält är präglade av det nyväckta intresset för antiken. Runt fältens ytterkanter löper ett ramverk vars dominerande parti utgöres av en kraftig ram av lagerstav i sin färg närmast att likna vid patinerad brons. Genom skuggningar har man erhållit en trompe-l'oeil effekt. Ramverkets strama komposition har två dekorativa tillägg av friare karaktär. Mitt på den överliggande ramdelen hänger en stelt bunden lagerkrans omgiven av några fritt tecknade kvistar av lager, allt i naturalis-

tiska färger. På motsvarande plats på ramens nedre del är några fritt växande lagerkvistar fästade vid en rundrosett. N aturalismen till trots röjer den strikta placeringen och den behärskade teckningen av kvistarna det klassicistiska i kompositionen. Detta understryks ytterligare av den mycket begränsade färgskalan: mittfältet svagt grågrönt, de olika rampartierna i olika nyanser av starkare grågrönt och grönblått, lagerkransar och -kvistar ingår i detta färgregister medan den enda avvikelsen utgöres av de i färgen bronsimiterande ramarna och rosetterna.

Tre exempel på väggdekoration från svensk herrgårdsmiljö under 1700-talet har här presenterats. De är inte prov på vad som under denna tid kunde presteras av hög konstnärlig halt och kvalitet. Istället ger de ett desto mer representativt intryck av hur man kunde dekorera väggarna i mindre herrgårdars och boställens sällskapsrum under det sekel då de internationella modestilarna fann sina vägar ut över vårt land.

Litteratur:

S. Fogelmarck: Carl Fredrik Adelcrantz. Uppsala 1957. G. Selling: Hur långt räcker Stockholm? Svenska Kulturbilder bd 5, Stockholm 1931. G. Selling : Svenska herrgårdshem under 1700-talet. Stockholm 1937. G. Selling: Slott och Herresäten i Sverige. Red. Sven T. Kjellberg. Skåne,

Västmanland och Södermanland. Malmö 1966 o.f.

Kanna för natt brännvin?

Tillfärgbild XVI Till sin stora samling av nordiska dryckeskannor av silver från barocken har Kulturen kunnat foga ett originellt nyförvärv, en vacker liten kanna från 1733 av stockholmsmästaren Ferdinand Sehl d.y. Förvärvet har möjliggjorts tack vare Kulturens Mecenatfond. Ferdinand Sehl d.y. tillhörde Stockholms främsta guldsmeder och var även en av de produktivaste. Han blev gesäll 1712, och vandrade utomlands - hur länge vet man ej - före sin etablering som mästare 1723. Han dog 1743 och änkan fick behålla verkstaden till 1745, då hon gifte sig med Lorens Stabeus. Sehl har tillverkat andra kannor av samma typ och storlek; två kannor, nästan identiska ·med vår, är kända.

Kannan fyller en lucka i vår samling och är förtjänt av några rader i denna årsbok. Den verkar vara cylindrisk, liksom de tidigare 1600-talskannorna, men är faktiskt svagt omvänt konisk, med en nedre diameter av 55 och en övre av 60 mm. Totala höjden är 125 mm. Kärldelen skiljes från foten av ett ganska brett "säcke" som ornamenterats med geometriska stämplar och foten är uppbyggd av ett konkavt utsvängt parti, som övergår i en vid och kraftig vulst, vilande på en vinkelböjd fotkant. Handtaget bildas av kraftigt svängd plåt och det verkar onaturligt stort, eftersom det formats för en hand, inte för att harmonisera med kärldelen. Det upprullade partiet nedtill, som med en knyck övergår i det svängda handtaget, är helt barockmässigt. Locket bildas av en vulst och en platt överdel med förgyllt centrum, och det hela krönes med ett tumgrepp i form av en blomknopp. I sin helhet är kannan ett tilltalande exempel på den svenska, strama barockstilen och pryder gott sin plats i raden av våra dryckeskannor.

Silverkanna, tillverkad av Ferdinand Sehl i Stockholm 1733. H. 12,5 cm. KM 68.376.

De nordiska dryckeskannorna. av silver under 1600-talet och 1700-talets förra hälft var praktpjäser, ofta rikt ciselerade och förgyllda. Kulturens silversamling innehåller de allra flesta av kannans typer och former, från de tidigare 1600-talskannorna från Augsburg, Niirnberg, Hamburg och Danzig, till det senare 1700-talets mjukt modellerade rokokokannor. Däremellan ligger den svenska barockens karolinska kannor, som många brukar betrakta som höjdpunkten av äldre svenskt silversmide.

Kannorna från 1600-talets förra hälft har i regel helslagen fot, vilken med vulst och hålkälar liknar en fyllig kolonnbas. Omkring mitten av århundradet ersättes denna fot med tre kulfötter, lödda på kannans korpus; vanligen ser man vid kulans fäste en bladformad övergång. De tidigaste kulfötterna var formade som granatäpplen och fästena som treflikiga blad. Senare blev såväl kulor som fästen friare utformade.

Vid sidan av denna typ av dryckeskanna tillverkades ännu på sina håll kannor med helslagen fot, men de syns ha varit mycket sällsynta i förhållande till de gängse kannorna med kulfötter, i

Tennkanna ("Rörken" enligt Alb. Löfgren), tillverkad av Anders Svensson Stockholm 1687. H. 18,8 cm. KM 5.091.

varje fall vad stora praktkannor beträffar. Däremot har de förekommit hos mindre dryckeskannor.

Dessa mindre kannor kallas ofta miniatyrdryckeskannor, men man måste här skilja på två kategorier. Den minsta kannan som verkligen gör skäl för prefixet miniatyr - mäter oftast endast 3-4 cm i höjd och är i allmänhet utformad helt efter de stora kannorna. Den är för liten att kunna användas som dryckeskärl, den är gjord till lyst, för tillverkaren ett bravurnummer och för ägaren något att visa upp för sina gäster.

Den andra typen är större, och även om den oftast är formad som de stora kannorna har den tillräcklig rymd för att kunna brukas att dricka ur, dock knappast öl, men säkert vin eller brännvin. Dess höjd varierar mellan 8-10 cm. Kulturens kanna är med sina 13 cm i höjd resligare, men dess rymd torde vara ungefär densamma som de små kulfotskannorna, i nuvarande mått 12-15 centiliter.

I sitt stora verk Det svenska tenngjutarehantverkets historia (1:2, 1933) nämner Albert Löfgren en rörken , som han tolkar som en " bägare med lock och handtag", och han avbildar en tennkanna från 1701 , som till det yttre liknar vår silverkanna. Kulturen äger en i Stockholm gjuten sådan rörken (uttrycket rörik förekommer i skråhandlingar från Lund), bild 2. Den är daterad 1687 och kan ha tillhört ett metallhantverksskrå, eftersom eri vas är Ingraverad inom en blomkrans. Den är något högre än vår silverkanna, men rymden är ungefär densamma.

Men vad har den använts till? Vi kan utgå ifrån att öl och vin är uteslutna, i en tid då de gamla dryckeskannorna av silver eller de nymodiga sejdlarna av glas var i ropet. Kvar står brännvinet. Nattsupen hörde till en festkväll som en värdig avslutning. Det berättar bl.a. Barfod om i sina Märkvärdigheter rörande skånska adeln, där han nämner att Malte Ramel ("Rike-Ramel", t l 752) brukade medelst presenterandet av en " natt sup" eller "sängfösare" att få gästerna tidigt i säng. Och vi har belägg för att det stod "nattbrännvin" på nattduksborden hos gästerna på gårdar och slott. Det har också framkastats, att den typ av dryckeskannor, som vi här avhandlar, just har använts för nattbrännvin. En omtänksam värd kan ju inte låta en gäst, som av någon anledning skulle vakna på natten, sakna en lugnande och sömngivande klunk brännvin! Och givetvis måste drycken finnas upphälld i ett passande dryckeskärl, helst försett med lock för flugors och getingars skull. Det är högst troligt, att det är för sådan gästfrihet, som vår nyförvärvade silverkanna kommit till.

Arkeologi på PK-bankens tomt i Lund

Medeltidsarkeologen befinner sig ofta i en svår valsituation då det gäller att fatta beslut om grävningsundersökningarnas storlek i de medeltida stadskärnorna. Vilka prioriteringsprinciper med hänsyn härtill skall ligga till grund för en adekvat bedömning? För detta ändamål krävs ingående förkunskaper om topografiska och stratigrafiska förhållanden. Vi som idag ansvarar för undersökningarna i Lund har förmånen att kunna utnyttja alla de erfarenheter som utvunnits sedan 1890-talet.

Thulegrävningen utgör en av de viktigaste länkarna i lundaarkeologins historia. På dåvarande Thuletomten söder om Kattesund genomfördes 1961 för första gången i modern tid en noggrann undersökning på en större tomtyta i det centrala Lund. Därvid uppnåddes utmärkta resultat, som bl.a. belyser problemställningarna kring grundläggningen och den ursprungliga topografin.

När det 1974 blev aktuellt, att PK-banken skulle låta uppföra en ny byggnad på tomten norr om Kattesund, aktualiserades frågan om hur stor del av denna, som skulle beröras av arkeologiska undersökningar. Resultaten från Thulegrävningen blev därvid vägledande. Beslutet blev att de under äldre medeltid avsatta kulturlagren med tillhörande anläggningar skulle undersökas, sedan en grävmaskin schaktat bort de övre två meterna över den 1200 m2 omfattande tomtytan.

I juli 1974 igångsattes arbetet och det pågick sedan till och med september 1975. Tolv arkeologer och fyra byggnadsarbetare undersökte i genomsnitt 12 ID« kulturlager varje dag. Dessa uppgick sammanlagt till 3 360 m3 .

Undersökningskostnaderna blev av förklarliga skäl höga för

I. Från stavkyrkans kyrkogård. Avgränsningen mot bebyggelsen i norr markeras av den bortre raden kistor. I bakgrunden en brunn av en urholkad ekstam.

byggherren, som detta till trots varit mycket förstående och tillmötesgående. Härom vittnar inte minst ett betydande ekonomiskt stöd till den utställning av grävningsresultat och fynd, som öppnades i november 1975, två månader efter fältarbetets genomförande, och till den publikation, som skall vara färdig till PK-bankshusets invigning årsskiftet 1976-1977.

En av undersökningens huvuduppgifter var att försöka klarlägga beskaffenheten av den markyta som existerade när de första invånarna bosatte sig där. Sammanställningen visar att det fanns två sänkor och två mindre höjder. Sänkan i den södra delen av tomten var en direkt fortsättning av den sänka, som upptäcktes på Thuletomten, gående i nord-sydlig riktning. Sänkan i nordöst utgjorde södra delen av en längre norrut i kvarteret tidigare lokaliserad pöl. De kompakta torv lager, som påträffades däri, hade bildats redan under förhistorisk tid. Den igentorvade delen av denna pöl blev inte bebyggd omedelbart, vilket förmodligen kan förklaras med att den varit för fuktig. Det första huset byggdes omedelbart söder därom.

Den höglänta delen i väster användes från början som begravningsplats; omkring 270 gravar låg nergrävda i moränleran, vilket har sin förklaring i att det inte hade avsatts några kulturlager inom denna del vid tidpunkten för gravläggningarna.

Någon gång under 1050-talet raserades den äldsta bebyggelsen och området lades under vatten. Däri avsattes ett märkligt svämlager, som blivit ett värdefullt hjälpmedel vid den stratigrafiska tolkningen. Svämlagret låg nämligen som ett lock över de äldsta kulturlagren och bebyggelselämningarna.

Efter det att området hade torrlagts, uppfördes en stavkyrka omkring 1060, som med stor sannolikhet kan hänföras till den första kända biskopen i Lund, Henrik. Den södra hälften av stavkyrkan och den södra hälften av dess kyrkogård kom i dagen 1961 på Thuletomten. Den norra hälften av kyrkan undersöktes 1974 i Kattesund i samband med omläggningen av avloppskulverten och större delen av den norra hälften av kyrkogården undersöktes på PK-bankens tomt.

I anslutning till Kattesundsgrävningarna påbörjades en omfattande dendrokronologisk undersökning. Metoden, som är baserad på årsringsmätningar, utfördes på ett stort antal plankor och stolpar av ek. Framför allt gav mätningen av de många gravkistplankorna ett utmärkt statistiskt underlag för konstruerandet av en speciell årsringskurva. Denna blev i sin tur värdefull för bedömningen av den relativa kronologin av påträffat timmer.

De dendrokronologiska dateringarna bekräftar i sina huvuddrag de stratigrafiska iakttagelserna på Thuletomten. Vissa intressanta antydningar till avvikelser har dock framkommit.

Om man utgår från att årtalet 1060 är ett korrekt byggnadsår för stavkyrkan utvisar vissa av mätningarna att några av de äldsta gravarna skulle ha kommit i jorden före det hittills förmodade grundläggningsåret 1020. Ett annat resultat, som den dendrokronologiska undersökningen påvisat, är att stavkyrkan med tillhörande kyrkogård endast skulle ha varit i bruk till sekelskiftet 1100. Det hypotetiska antagandet att stavkyrkan skulle ha använts ända till dess att premonstratenserna byggt sin kyrka längre västerut omkring 1160, skulle därmed behöva korrigeras.

Utmärkande för gravarna på den äldsta gravplatsen i väster var förekomsten av olikartade kisttyper och konstruktionsdetaljer i motsats till den påtagliga uniformitet, som präglade stavkyrkans gravar. Denna iögonfallande likhet bland sistnämnda gravar kan vara resultatet av den kyrkliga institutionens övergripande inflytande i och med biskopssätets inrättande.

En av de medverkande arkeologerna, Anders Andren, har gjort en preliminär sammanställning av uppmätningsritningarna. I samband därmed lokaliserades det äldsta huset till tomtens sydöstra del. Hustypen var vanlig i Danmark under vikingatiden. För första gången har typen kunnat identifieras i Lund. Huset på PK-bankens tomt har haft lerklinta flätverksväggar, vars konvexa form gett huset dess karakteristiska utseende. Visserligen saknades markanta spår av den västra delen, men det har ändå gått att rekonstruera fram en total längd av 21 meter. I husets mitt låg en välbevarad eldstad. Husets pro-

2 och 3. Rekonstruktionsmodell av det äldsta huset på PK-bankens tomt. Huset är av den i Danmark under vikingatiden vanliga typ, som benämns ''Trelleborgshuset". Såväl rekonstruktion som modell är gjorda av Thorvald Nilsson.

portioner har sina direkta motsvarigheter i husen i vikingalägret Aggersborg på Jylland.

Huset fick ingen lång livslängd utan förstördes vid en eldsvåda. Det ersattes med ett rektangulärt långhus innehållande rökugn. Ytterligare ett långhus hann att byggas på samma plats innan bebyggelsen raserades och området lades under vatten. Under tiden som stavkyrkan och dess kyrkogård var i bruk fanns det bebyggelse omedelbart norr därom. Denna tidigare så fuktiga del lyckades man att torrlägga med hjälp av skodda dräneringsrännor och risbäddar. Tyvärr var husresterna mycket fragmentariska. Med hjälp av golvhorisonter och vissa fyndkombinationer har det emellertid gått att avslöja att hantverkare haft sina verkstäder där. Avfall från kammakeri, metallhantverk och skinnberedning anger yrkeskategorierna.

Den vetenskapliga bearbetningen av det rikhaltiga materialet från PK-bankens tomt pågår för fullt. Arbete av denna art är mycket tidskrävande. Många värdefulla resultat har redan utvunnits men ytterligare en mängd kan förväntas. Denna kortfattade redogörelse har tillkommit endast för att ge årsbokens läsare en introduktion till förestående publikationer.

Litteratur

Anders Andren: Tidigmedeltida tomtindelning i Lund. Seminarieuppsats. Lund 1976. Thomas Seip Bartho/in: Dendrokronologi en ny naturvidenskap i arkaeologiens tjaenste. Ale 1975:2. Ragnar B/omqvisl o Anders W. Mår!ensson: Thulegrävningen 1961. Lund 1963.

Vantspännare - eller vad?

Då och då finner museimannen föremål, vars funktion och mening han inte kan förklara. Detta gäller inte minst fynd från utgrävningar, där sådana ting dels påträffas ensamma, alltså utan de tillbehör, som skulle bilda en självklar kombination med föremålet ifråga, dels också ofta är skadade eller rentav fragmentariska. Båda dessa fall illustreras med fyndet av en träbit i Sigtuna (vid en grävning 1937), vilken kunde identifieras som en bit av en vävluna. Fyndet gav ett värdefullt belägg på en relativt avancerad vävteknik på 1300-talet.

Ett föremål av hjorthorn som tillhör fyndmassan från grävningen på PK-bankens tomt vid Kattesund 1975, har förbryllat oss på Kulturen. Bilderna I a och b ger en god föreställning om dess utseende. Utslagsgivande för dess funktion är den svängda formen, den markerade vinkeln mellan den " nedre", tjockare delen och det "övre", konkavt svängda partiet, samt det nedtill borrade hålet. Därtill kommer att det övre partiet är kluvet, med goda 8 mm mellan " klorna".

Vad är nu detta? Så mycket kan till en början sägas, att gissningar båtar föga, om inte praktiska experiment ger belägg för eller emot. I detta fall har en gissning med efterföljande experiment givit resultat.

Våra seglande småbåtar, t.ex. blekingsekorna, hade under 1800-talet och ett gott stycke in i vårt sekel en s.k. spririgg. Den bestod av en mast, på vilken hissades storsegel och ett trekantigt försegel, en "fock". Masten hade två vanter och ofta ett förstag. Den nordiska båtens ojämförlige skildrare i senare tid, C. E. Smith, sjöofficer och så småningom kommendör, har visat hur bl.a. blekingsekans vanter var fästade vid relingen medelst