Nils Nilsson Hjulplogen

" Lebe gli.icklich, lebe froh, wie der Mops im Paletot."

Mopsen har likväl in i vår egen tid lyckats bevara sina säkerligen mycket ursprungliga karaktärsegenskaper som en liten orädd, härdig och självständig hund, full av livlighet och levnadslust. Han har visserligen ofta fått leva gott och kräseliga, men det torde dock tillhöra de absoluta undantagen, att den åtminstone i vårt land sällsynta hä1fågeln, som anses bebåda krig och örlog, bidragit till dess diet enligt det förträffliga rimfyrverkeriet hos lundensaren Falstaff, fakir i kapitlet om folkbildningen i " En var sin egen professor":

'' Upupa-epops-kalops kan man propsa i en mops."

Axel Wallengrens uppfattning är säkerligen riktig, men receptet torde knappast vara proberat.

Litteratur

E. C. Ash: Dogs, their history and development. London 1927. John Bernström: Herr.e och hund. Sthm 1964. E1ich Köllmann: Der Mopsorden (Keramos. Zeitschrift der Gesellschaft der

Keramikerfreunde e.V. Di.isseldo1f. Heft 50, 1970). Sven Linner: Djurvärlden i Fred mans Epistlar (Samlaren 86. 1965). Leif Reinhardt Natvig: Frimurerstatuetter i Meissen-porselen og deres fo1mentlige förbindelse med Mopseordenen (Meddelelser fra den Norske frimurer-

orden 1960). Bertil Rapp: Djur och stilleben i karolinskt måleri. Sthm 195 1. Olaf A . Roig: Dvärghundar (Svenskt hundlexikon, Västerås 1966).

Hjul plogen

" Plogen i Skåne är en ofantelig machin f ör vilken Bonden spänner 4, om icke flera par dragare; då man frågar Bonden , va1före han brukar en så tung plog, och ingen lättare ka star han skulden på åkren, som så starkt blivit igenvuxen av f örenämnde sega rötter. "

Så beskriver Linne den skånska plogen, då han på sin berömda resa genom landskapet 1749 möter den första gången vid Tunbyholm väster om Simrishamn. Linne hade då redan rest genom Skåne i tre veckor, men då han kommit norrifrån över Loshult och Kristianstad hade han endast rest i provinsens östra delar, där utsikterna på den tiden att träffa på en plog var små. Visserligen förekom det plogar i Kristianstadstrakten, den s.k. Villandsplogen, men Linne har tydligen inte sett någon sådan. På den fortsatta resan får han flera gånger anledning att i samband med iakttagelser av jordbruket återkomma till " den ofanteliga machinen", och vid Gunnarslöv i trakten av Ystad ger han en mera ingående beskrivning, i anslutning till den kända avbildningen.

Linne var ingalunda den ende som lade märke till de skånska plogarna som något märkvärdigt; andra samtida topografiska författare, resenärer och ekonomer gjorde liknande iakttagelser. Vad var det då som tedde sig så märkvärdigt, "så obäkeligt som deras plog är lång"?

I första hand var det det långa anspannet med de många dragdjuren och kördrängarna som väckte uppmärksamhet. Fyra till sex par dragare noterade Linne och Mattias Sohlberg nämner i sin skildring från Skytts härad att ända till sju par, " fjortan hoed forre", spändes för plogen. Carl Gustaf Lekholm som med

I. Hjulplog från Östarp i Everlöv socken Skåne. Troligen från 1800-talets förra hälft; åsen senare utbytt, risten saknas liksom det ursprungliga hjulstället: detta hjulställ härrör från ett annat redskap. KM 66.444.

utgångspunkt från ett i Kulturen bevarat dragtyg till en hjulplog från H ås löv, klargjort hur " detta vidlöftiga kördon" (Linnes ord) var sammansatt, har räknat ut att dess längd bör ha uppgått till omkring 18 meter, när så många som sju par var förspända. Och även om dragarna inte var mer än fyra par måste längden ändå ha varit någonting omkring 12 meter.

Därtill kom plogens påfallande klumpighet. Särskilt gällde detta anordningen med vändskivan, som knappast alls var svängd och stod i skarp vinkel mot den nästan horisontala bi lien, bild I. Det måste därför ha blivit ett mycket starkt tryck mot vändskivan och redskapet måste ha arbetat väldigt trögt.

Inte att undra på att Linne gång på gång ställer frågan om inte samma arbete kunde utföras med " lindrigare instrument", såsom han sett uppåt landet. Men bönderna hänvisar till den hårda igenvuxna marken och de sega ogräsrötterna, särskilt av s.k. käringtarmar och ljungpinnar. I något fall skyller man också på de klena dragdjuren, närmast oxarna som inte skulle köras för hårt med tanke på att de senare skulle stallas till gödoxar.

Men Linne tycks vara mest benägen att betrakta det stora plogspannet som ett utslag av böndernas högfärd, eller som en statussymbol för att använda ett nutida begrepp. Därtill kom

2. Plöjning med hjulplog anspänd med två par oxar. Detalj av vy över Krapperup, akvatintagravyr efter teckning av Ulrik Thersner 1817, i dennes planschverk Skånska Utsigter 1817-1823. På Krapperupsbladet skymtar i bakgrunden ännu ett plogspann med två par hästar och i bildens högerkant syns ytterligare fyra hästar, som troligen också hör till en plog. Här i Kullabygden klarade man sig tydligen med mindre anspann eller möjligen har man vid denna tid allmänt övergått till att köra med färre dragare.

traditionens makt. " Bonden i Skåne är så trägen vid sina förfäders sätt som vår tids ungdom är promt att den förändra. De hålla sig så fast vid gammal förfarenhet, som våra vid nya projekter. De äro så säkra på dem , som vi osäkre om våra."

Linne hade således mycket klart för sig att den skånska plogens utformning och hanterande var något som byggde på gammal hävd. Likaså insåg han tydligt att redskapet ingick som ett led i det odlingssystem som rådde i provinsen och följaktligen inte utan vidare kunde ersättas med något nytt. Den tunga hjulplogen var intimt förknippad med slättbygdens treskiftes-

bruk, som innebar att byarnas åke1jord var indelad i tre vångar, som i sin tur var uppdelade på byns samtliga bönder. Dessa tre vångar odlades i tur och ordning med korn och råg, och låg det tredje året i träda.

Treskiftesbruket var känt i Skåne under senare delen av 1100-talet och har troligen införts vid denna tid eller århundradet närmast förut. Hjulplogen har av allt att döma blivit känd vid samma tid, även om somliga forskare menar att den kan ha kommit betydligt tidigare. Kanske måste man räkna med ett bestående historiskt samband mellan dessa två företeelser som här i Skåne, i själva gränsområdet för deras utbredning åt norr har följts åt.

Hjulplogen är den äldsta typ av plog vi överhuvudtaget känner men dess äldsta historia är höljd i dunkel. I de gamla jordbruksk ulturerna kring Medelhavet och i främre Orienten var redskapet överhuvudtaget inte känt utan tycks ha kommit till i Centraleuropa först någon gång före Kristi födelse. Möjligen har det skett i den kulturmiljö som betingats av mötet mellan romersk, keltisk och germansk kultur, såsom man antagit ifråga om vissa andra epokgörande nyheter inom jordbrukstekniken, t.ex. uppfinningen av tröskslagan. Från Centraleuropa har plogen sedan under första årtusendet e. Kr. spritts i Europa och även nått Norden.

Den avgörande nyheten bestod i att plogen till skillnad från årdret hade en vänd skiva som vände jordtiltan sedan den rivits upp av billen, eller åtminstone förde den åt sidan. Vidare var den försedd med en kniv som skar igenom ytskiktet och hade framtill ett hjulställ som gav stadga åt redskapet. Vad man vet om hjulplogen i sin ursprungliga form stämmer i allt väsentligt överens med de ytterst fåtaliga exemplar som finns bevarade från Skåne och deras motsvarigheter bl.a. från Danmark. Av allt att döma har redskapet förändrats mycket litet, i va1je fall under de århundraden det brukats här hos oss.

För 1700-talets rationalister måste ett sådant fasthållande vid " en antagen plägsed" självfallet te sig ytterst opraktiskt. Linne och hans samtida och efterföljare hade också många vällovliga förslag till nyordningar på detta såväl som många andra områden. Men det blev först det följande århundradet förunnat att se