Bengt Bengtsson Vantspännare eller vad?

XVI Dryckeskanna, silver, av Ferdinand Sehl d.y., Stockholm 1733. H. 12,5 cm. KM 68.376.

Dekorativa väggar

Till.färgb ilderna XIV och XV Högreståndsbostaden under 1700-talet, såväl i staden som på landet, var uppdelad efter dygnets olika krav på funktioner. Även den blygsammaste herrgård eller det enklaste officersboställe hade åtminstone något rum för representativ gästfrihet. I detta eller dessa rum kostade man på inredningen så mycket som tillgångar, kunnande och smak tillät. Under århundradet ifråga gjorde sig den rådande stilen i huvudstaden alltmer gällande också i avlägsna delar av landet. Det finns skäl att tala om ett utvecklat nationellt drag inom rokokon såväl som inom den gustavianska stilen. Framförallt lägger man nu märke till en ökad enhetlighet i inredningen av sällskapsrummen. Vi skall här dröja vid några detaljer av dekoreringen av väggen , något som haft betydelse för 1700-talsrummets speciella karaktär.

Det första exemplet och även det äldsta är en tapet, som härstammar från Ousbyholm, färgbild XIV. Den representerar en mycket vanlig väggbeklädnad alltsedan högbarocken. På lärft med grov struktur målades motivet med färger, vilka hade egenskapen att snabbt sugas upp av textilfibrerna. Det färdiga resultatet ger ett intryck av vävd tapet, gobeläng, och var ett ypperligt alternativ till dessa dyrbara vävnader. Förutom denna Ousbyholmstapet finns i Kulturens samlingar en mycket stor tapetsvit i samma teknik från Hornsbergs herrgård i Småland, målad och signerad av Jan och Daniel Smit i Amsterdam ca 1690. Motivet är den berömda Alexandersviten efter kartonger av Jean Berain.

Motiven på tapeten från Ousbyholm beskriver hetsjakt på olika villebråd, vanliga på kontinenten, som t.ex. hjort och vild svin. Under 1700-talets första decennier var detta ett särskilt

omtyckt ämnesområde, och återfinns ännu idag i många svenska herrgårdar, både på gobelänger (bl.a. Björksund i Södermanland) och på den målade varianten. I samtida inventarieförteckningar kallas någon gång denna typ av målade tapeter för "sachsiska". I ett inventarium från Sturefors i Östergötland av år 1749 framgår att åtskilliga rum då var inredda med dylika "sachsiske meubler' ', något som ger besked om var sådana kunde införskaffas. Ännu finns ett rum på Sturefors med en bevarad sachsisk tapet och den framställer liksom Ousbyholmstapeten jaktscener. Den sistnämnda är utförd med en rätt väl återgiven naturalism. Konstnären har med betydligt större skicklighet skildrat jaktsällskapet i sina olika situationer än han lyckats med djurmåleriet. Hästarna t.ex. under de piggögda ryttarna måste betraktas som en aning småväxta. Miljön med omväxlande skog, öppna fält och bebyggelse är målad med den lätta, dekorativa stilisering, som framhäver jaktscenerna. Överst avgränsas tapeten av en förhållandevis bred bård utformad som en rikt draperad lambrequin, samkomponerad med en yppig blomster- och fruktgirland.

Släkten von Seth var under 1700-talets första decennier Ousbyholms ägare, den period under vilken anskaffningen och uppsättningen av tapeten torde vara aktuell. Gården har förändrats många gånger sedan dess och idag kan ej med säkerhet sägas var tapeten ursprungligen haft sin plats. Den förvärvades år 1911 av museet men några fragment av tapeten finns ännu kvar på Ousbyholm. I matsalen finns ytterligare en målad tapet från 1700-talet med landskapsvyer, förmodligen på ursprunglig plats.

Från Hedensberg i Västmanland kommer de båda dörröverstyckena på färgbild XV . Med sina sparsamt dekorerade ramar i tidig rokoko får de representera denna period.

Hedensberg fick omkring 1750 en ny huvudbyggnad på initiativ av sin ägare landshövdingen Per Drufva. Med all avsaknad av handlingar i ämnet eller ritningar har man på stilistiska grunder ansett Carl Hårleman vara byggnadens arkitekt. Tämligen oförändrad till det yttre står gården ännu idag som ett gott prov på en välbyggd mellansvensk herrgård av rokokokaraktär. I sitt inre var den inte mindre typisk med sin symmetriska

I. Väggfält, målade med olja på linneväv. Från Trångsund i Södermanland. KM 31.455.

planering kring hall och sal i husets mitt. Åt trädgårdssidan låg sällskapsrummen och i något av dessa rum bör dörröverstyckena haft sin plats.

Målningarnas motiv är mycket snarlika. Man har snarare intryck av att se samma motiv i två olika situationer. Omedelbart i tavlans framkant vilar en profilerad sockel av sydeuropeisk brokig marmor på vilken placerats ett skulpterat huvud omgivet av föremål av olika slag. Bakgrunden utgöres av arkitektur och träd, placerade som kulisser mot en himmel med lätta skyar. De båda tavlornas mest framträdande olikhet är ljuset. På den ena ser man ett lätt guldskimmer över trädtopparna och kring skyarnas kanter. Är det morgonens första solstrålar som får Natten att vända bort sitt ansikte? Den uppslagna boken, pennan liksom pilen symboliserar den gryende dagen. På den andra målningen ser vi hur solen just sänkt sig, skuggorna blir djupare, dimmorna stiger. Dagen har slutit sina ögon, hans sinnebilder, pilar och