Bengt Bengtsson Kanna för nattbrännvin?

smink och i småskrifter fick man recepten. I "Socken-Apothek och någre Huscurer" tryckt i Stockholm I 760 finns ett " utmärkt recept" på bl.a. ögonvatten: I qwintin kamfer, 1/2 qwintin alun och 6 gram wiktrill blandas med rosenvatten. Ögonen for illa av allt undermåligt smink och ett ögonbad då och då var välgörande för de irriterade ögonen.

Tidens s·könhetsideal tycks vara askblont hår, ljus och vit hy och stora mörkblå ögon, lämpligen placerade i ett hjärtformigt eller ovalt ansikte med liten rund haka. Den vita, släta hyn hade varit åtråvärd under tidigare sekler och nu mera än någonsin förr. Det vita ansiktssminket salufördes bl.a. under namnet " Blanc d'Espagne" och fanns i både flytande och fast form. Det utgjordes av bismut, (basiskt vismutnitrat), blyvitt eller blysalt, som behandlats på olika sätt för att det skulle ge den kompakta vita färgen. Bismuten ansågs ge det bästa resultatet. Till dess nackdel hörde däremot att det kunde innehålla för kroppen giftiga föroreningar, bl.a. arsenik. Detta om skönhetsmedlens skadliga inverkan på huden predikades av tidens läkare och kemister. Dessvärre fick de sällan gehör för sina varningsrop. Man visste t.ex. att huden består av porer, som andas; " oräknelige små öppningar, hvilka lätteligen kunna ses med microscope, hvarigenom transpirationen och svetten böra hafva en fri utgång, men som nu af Sminket igenstoppas" . Kvinnorna fick lätt huvudvärk, hettande och rinnande ögon, inflammerat tandkött med tandlossning som följd, andnöd och förstås förstörd ansiktshy med kvisslor och utslag. De lärde visste att en vit och fin hy får man inte genom att använda smink utan genom sunda levnadsvanor " med måttlighet i förtärandet av starka och varma drycker", lämplig diet, god sömn och frisk luft. Ett recept, som gäller än idag!

I ett litet tillägg " Underrättelser för Fruntimmer i synnerhet hörande till toaletten" till Stockholms Almanack för 1799 står att läsa bl.a. hur man skall göra för att undvika solbränna. Antingen fäster man vitt papper på hatten, så att det skuggar ansiktet eller också penslar man äggvita på huden. Tips ges hur man tar bort finnar, vårtor och fräknar. Om ögonvatten, hur man tar bort "skrynklor" ur ansiktet och hur man tillreder potpurrikrukor och mycket annat står det att läsa i denna lilla

3. "Ett gammalt fruentimmer sitter vid toiletten och sätter moucher i ansiktet" . Oljemålning från omkring 1791 av Per Hilleström.

skrift. Här rör det sig om oskyldiga skönhetsmedel, fjärran från de hälsovådliga preparat jag tidigare nämnt. I en avhandling om smink 1774 rådes bl.a. läsarinnorna att inte vara sminkade alltför länge åt gången, utan snarast tvätta av sig färgen med " soppor" av olika grynsorter.

Det vita sminket fungerade som ett slags emalj och det dolde förvisso effektivt rynkor, missfärgningar och småärr, som en naturlig hy ofta har. Smittkoppsepidemierna under detta sekel hade gett många kvinnor en ful och gropig hy och detta var en av anledningarna till att man så tacksamt anammade det tjocka, vita sminket. Även hals och bröst vitmålades. Klänningsurringningarna var enorma, och att det gick åt mycket färg och tog lång tid att sminka sig kan man förstå. Några rader av Lindahl Sanchef från 1740 belyser detta: "Gumman är hvar dag sysselsatt et par timar, at med en hop Smink klistra igen de fåror tiden plögt på hennes ansichte". Ådrorna på tinningarna kunde man accentuera med hjälp av blått smink och på så sätt poängterade man sin kvinnliga sprödhet.

Kindsminket var lika väsentligt som det vita sminket i make-upen. Rouget skulle kontrastera mot den porslinsvita hyn och ge glans och lyster åt blicken och som en författare skriver 1797 " öka Fruntimbers fägring" . Den röda färgen applicerades på kindbenets högsta punkt och tonades inte ut över kinden intensivt rosenröda färgklickar skulle det vara. Det fick absolut inte se ut som om damen i fråga var naturligt echaufferad! Även det röda sminkets sammansättning var skadlig för hyn. Cinnober, mönjerött och karmin ingick i rouge. När cinnober och mönja blandats gav de en lysande röd färg som kallades Vermillon. Vackrast och minst skadligt ansågs karmin vara. Det bereddes av kochenill, röd sandel och färnbok eller bresilja. Cinnober är en kvicksilverförening, och att det var mycket giftigt kan var och en förstå. Enbart stött kochenill, som lösts i rosenvatten, kunde man badda på kinderna tills man fick önskad rodnad. Ett ännu enklare sätt att få kindrosor var att fukta rött silkepapper med saliv och gnida kinderna med papperet. Detta sätt att skaffa sig "konstgjorda" rosor på kinderna har f.ö. praktiserats långt in på 1920-talet av kvinnor, som inte haft råd eller tyckt det vara onödigt att köpa sig en ask rouge.

Halvcirkelformade, mörkbruna ögonbryn ansågs vara lämplig imramning till ögonen. Vildvuxna och breda bryn plockades med pincett eller rakades. I England ersatte man ibland de egna ögonbrynen med falska, gjorda av päls från späda möss. Mörk färg på sina ögonbryn fick man med hjälp av sotad kork eller träkol och ögonfransarna beströks med fett, för att de skulle se längre och mörkare ut.

Munnen skulle se täck, mjuk och intagande ut och man poängterade gärna amorbågens kurvlinje. Med samma medel som man målade sina kinder, sminkade man läpparna, alltså med kochenill, karmin och mönja. Även växtsafter, såsom mjölksaften från revormstörel (Euphorgia helioscopia), sminkbär och saffran gav en god röd färg. När så ansiktet var färdigmålat var det dags att · applicera de små, eleganta moucherna.

Skönhetsplåstren, moucherna, var gjorda av svart taftsiden eller tunt skinn och formerna varierade. Det fanns allt från små cirkelrunda till hela små figurscener. Med hjälp av gummidragant klistrades de fast på strategiska ställen i ansiktet. Det påstås att placeringen av dem utgjorde ett slags hemligt språk satt mouchen nära munnen drog man givetvis uppmärksamheten till sin kysstäcka, villiga mun och satt den nära ögat gav mouchen extra effekt åt menande, inbjudande ögonkast. Men moucherna hade även en annan, mera primär funktion, att framhäva hudens mjälla vithet och att dölja ärr. Hur oumbärliga de var för kvinnor i alla åldrar, visar Per Hilleström i sina utsökta boudoirskildringar. På hans målningar ser man att kvinnan gärna bar flera skönhetsplåster samtidigt. Så på "Ett fruntimmer som påsätter moucher" från tiden kring 1775. Där sitter en bleklagd kvinna framför spegeln med mouchedosan i ena handen och på den andra handens pekfingertopp ett skönhetsplåster, klart att klistras fast. Hon är iklädd en vit peignoir, kamkofta, som var det vanliga plagget när man sminkade sig och friserade sina lockar. Peignoiren (puderkappan eller puderskjortan) var ett plagg, som man även kunde ha på sig i informella sammanhang. Gustav III promenerade t.ex. omkring i puderskjortan med sina pager i parken. Ännu på 1790-talet bar kvinnorna i Sverige moucher, medan de hade blivit omoderna på kontinenten. Hela denna sminkningsprocedur tog lång tid i an-