Britta Hammar Solfjädrar från 1700-talet I I 7 Christina Lind vall-Nordin Sminkdockor och puder- hjältar

folkliga krukmakarcentra med betydelse långt utanför den egna trakten. Vi kan räkna med att många krukmakare under sina gesällvandringar besökte området, och vi kan också förmoda en utvandring från de västtyska orterna till Norges västkust och till Sverige, främst Halland. Arkivaliska belägg finns på båda håll som talar om från Tyskland inflyttade krukmakare omkring 1700. Vi har också ett antal bevarade ting, som i sin nära överensstämmelse med nordvästtyska föremål stöder tanken att den rikt utvecklade krukmakarkulturen i nedre Rhenområdet med en färgrik sgrafittodekor på ljus piplergrund är en direkt förutsättning för uppblomstringen under 1700-talet av vårt halländska och skånska lergods. - Tuppfatet på färgbild IV är för övrigt ett vackert prov på detta.

Litteratur:

M. Scho/1e11-Neess/W. Jiittn er: Niederrheinische Bauerntöpferei 17-19. Jahrhundert. Dusseldorf 1971 . P. G. Hamberg: Tempelbygge för protestanter. Stockholm 1955.

Almanacksreformer på 1700-talet

Tillfärgbild VIII Regelbundet har almanackor utgivits i vårt land från år 1596. Ända fram till mitten av 1700-talet hade privatpersoner - ofta boktryckare - privilegium att utge dessa kalendrar. Så innehade i Stockholm Peter Momma, i Lund Carl Gustaf Berling denna rättighet. Almanackan var en lönsam artikel, men marknaden blev brokig. På 1700-talet klagades det över de grova fel "som oförfarne Almanak-skrifvare" begick; en av dem glömde år 1746 helt bort att markera Marie Bebådelsedag, och när en solförmörkelse den 3 maj 1715 inträffade i Stockholm, visste ingen av årets fem almanackor att den skulle bli total.

Utgivningen stabiliserades mot mitten av 1700-talet. Från 1749 erhöll Vetenskapsakademien ensamrätt till utgivningen genom kungligt privilegium. Inom akademien fanns den astronomiska sakkunskap, som garanterade en tillfredsställande publikation. Inkomsterna av försäljningen blev en säker ekonomisk grundval för den år 1739 stiftade akademien, som tidigare levat på ekonomisk sparlåga.

Bibeln, psalmboken och almanackan fanns i de flesta hem och förvarades tydligen ofta sida vid sida. Därom blir man påmind i Anna Maria Lenngrens dikt Den I november 1796:

Hastigt husbondfar man såg Pipan emot spisen knacka; Rörd var han i själ och håg, Tog så brådt sin Almanacka som i stora Bibeln låg ...

Den vanligaste typen av almanacka var en tvärskuren bok, liten till formatet; den kostade från och med år 1752 7 öre kopparmynt. Upplagan måste ha varit betydande: den inbragte vid denna tid akademien över 33 000 daler kopparmynt. -I mer än 200 år fick Vetenskapsakademien behålla privilegiet och inkomsterna. Först fr.o.m . den 16 juli 1972 kan vem som vill redigera, trycka och utge almanackan i vårt land.

I stort sett behöll den, även sedan Vetenskapsakademien övertagit utgivningen, sin tidigare ålderdomliga prägel. Den fasta stommen utgjorde kalendariet med veckodagarna och deras namn. Därjämte förekom predikotexter för söndagarna, astronomiska uppgifter om djurkretsens tecken, solens, månens och planeternas ställning. En märklig rest från gammal tid var väderleksspådomarna. I kalendariet angavs det kommande årets väderlek. Man menade, att denna reglerades av månens s.k. metoniska cykel. Det fanns en sträng regelbundenhet i en orts klimat; för var dag angavs den väderlek, som rått på orten 19 år tidigare. Sålunda angavs i januari månad 1773: " År 1754 war wintren i början icke kall utan ostadig med mycken nederbörd, men blef sedan något skarpare och järn nare". I de följande månaderna åberopas aldrig direkt 19-årscykeln. Så angavs t.ex. för juli månad som väderleksförutsägelse: " Rätt warmt några dagar, sedan mulit och mycket rägnaktigt, som nu ej skadar. Men nu önskar Landtmannen sig uphällswäder för Höbärgningen. Blåst". Väderleksprognoserna stämde nu inte alltid med verkligheten. Raljant låter Olof von Dalin i ett nummer av Then Svänska Argus en person säga: " Hvarföre skal icke sanningen såväl kunna inträffa för mig såväl som väderleken för en hop Almanak-skrifvare?" Med tanke både på väderleksförutsägelserna och på innehållet i andra spådomar, som förekom i äldre tiders kalendrar, har Jakob Wallenberg, författaren till Min son på galejan, formulerat det ironiska ordstävet: " Huru mycken sanning kan Du väl vänta Dig för tre styfver, sade den, som gjorde Almanackor." Vetenskapsakademiens lärda män insåg med all säkerhet det ohållbara i väderleksspådomarna. Men de lät dem stå kvar som en eftergift för allmogens krav, och de behölls i almanackorna långt in på 1800-talet.

Efter varje dag står i de gamla almanackorna ett tecken repre-

1. Två almanackor: den ena från året 1773. Mariä-Besökelsedagen den 2 juli är ännu markerad såsom helgdag, i den andra från 1776 är helgtecknet utgånget. KM 42.899.

senterande en av de tolv stjärnbilderna i djurkretsen. De syftar på månens ställning i förhållande till dessa stjärnbilder. Av allmogen tyddes de som prognostiska tecken. I Skyttens stjärnbild borde jägaren ge sig ut på jakt; Fiskarnas tecken ansågs innebära tur i fiske; pigor skulle städslas i Jungfrun. Vattumannen och Fiskarna antogs betyda att det skulle bli regn eller snö. Så kom dessa tecken, som ursprungligen haft medicinsk innebörd och angett lämpliga dagar för åderlåtning, att uppfattas även som om de angav väderleksförutsägelser, tursamma eller otursamma dagar. Stjärnornas inflytande över människorna, de gamla astrologernas tes, exemplifieras här.

Namnlängden återgick på katolsk tid; de flesta namnsdagarna var gamla helgondagar. Emellertid hade de privata utgivarna av almanackorna, före den tid då Vetenskapsakademien fick sitt privilegium, tryckt namnlängder, som ofta avvek från varandra.

En kalender utgiven i Lund eller Skara överensstämde sålunda långt ifrån alltid med en från Västerås eller Tranås, när det gällde namnsdagsföljden. När Akademien övertog almanackorna återställdes en fast namnlängd, som i huvudsak återgick på det gamla svenska kalendariets. Den 1749 fastslagna namnlängden har i stort sett bestått till år 1900.

Två gånger under 1700-talets andra hälft skedde viktigare förändringar i almanackan. Ena gången var vid reformen på 1750-talet, då Sverige 1753 övergick till den Gregorianska kalendern, den s.k. nya stilen. Detta år borttogs elva dagar ur februari månad; från den 17 februari övergick man direkt till den I mars. En del gott folk trodde sig härigenom ha förlorat 11 dagar av sitt liv.

Den svenska tideräkningen hade nämligen kommit i otakt med utlandets. Nu återfick vi i Sverige samma tideräkning som i flertalet europeiska länder. Efter nya stilens införande angavs parallellt den gamla kalenderberäkningen. I folktraditionen bibehölls genom denna dubbla serie några av de gamla märkesdagarna. Man talade om gamla vårfrudagen, gamla korsmässan, gamla valborgsmäss etc.

Den andra reformen sammanhängde med förändringar i arbetslivet. Vid detta tillfälle - året va1' 1772 - indrogs ett betydande antal helgdagar.

Många reformsträvanden under Gustaf III :s tid syftade att effektivisera och modernisera landet. Det gäller så skilda områden som jordbruket, bergshanteringen, manufakturerna och skogsindustrierna. Sannolikt får man i detta sammanhang se även den almanacksreform, som slutgiltigt genomfördes år 1773. Arbetsåret blev då längre genom att inte mindre än 23 helgdagar indrogs. En förordning från den 4 november 1772, " Kongl. Maj:ts Förordning angående Sabbathens firande, samt vissa Helgedagars flyttning eller indragning", lyder i något förkortad version:

" I de k1istliga församlingar äro tid efter annan tlere dagar utsedde till allmän gudstjenst, men en beklaglig erfarenhet har visat det myckenheten af helgedagar bidragit såväl till deras som ock till den af G ud påbudne Sabbatsdagens förakt och missbruk, till lättja och syndig lefnad istället för G uds namns pris. Derföre och efter den vid sist öfverståndne riksdag af riksens ständer i underdånighet

2. Medalj slagen till åminnelse av helgdagarnas födlyttning och indragning den 4 november 1772.

gifne anledning, samt fl ere kristelige potentaters och deribland våre trosförvanters lofliga efterdöme hafva vi allernådigst behagat något inskränka de härtills i Sverige fi rade många helgedagars antal.

I de vanliga tre årliga högtider som äro jul, påsk och pingst skola ifrån 1773 års bö1jan allenast de två första dagarne såsom helgedagar firas. N yå rsdagen, Trettondedag jul , Mariä Bebådelsedagen, Långfredagen, Kristi Himmelsfärdsdag och Midsommardagen kommajemvel att på sina vanliga dagar fi ras såsom tillförne. Mariä Kyrkogångs, Mickelmäss- och Allhelgonadagarne, tillika med de fyra årliga, allmänna bönedagarne fl yttas ifrån fredagen till lördagen, och de tre förutnämnda helgedagarne. när de infall a på någon söcknedag. fl yttas till nästföljande söndagen, ell er, om Mariä Kyrkogång inträffar i veckan för Fastlagssöndagen fl yttas den till söndagen näst förut. Deremot varda tredjeoch fjerde dagarne uti de tre stora högtiderne, Mariä Besökelsedagen, Skärtorsdagen, de s.k. gångedagarne och alla Aposteldagarne till fi rande helge- och predikodagar alldeles indragne .

Vi vilja härmed till allmän och obrottslig efterrättelse hafva upplifvat, förnyat och stadfästa! förr utgångne förordningar om sön- och andra högtids- eller helgedagars rätta fi rande, samt derjemte uppdraga biskoparne , att hvar i sitt stift så föranstalta. att presterne i församlingarne, istä llet för de offentlige predikningar, som de undgå genom förenämnda indragning och fl yttning af helgdagar.

desto flitigare på vissa för hva1je ort tjenligaste tider underhålla katekismiförhören, hvarmed nitiske och uppbygglige prestmen bättre än med predikningar å de mindre helgedagarna, på hvilka dessutom mindre delen av församlingarna sig till gudstjänsten inställa, kunna undervisa, upplysa och stadga de enfaldigare och ungdomen uti salighetsläran och vägen."

Den genom denna förordning påbjudna almanacksreformen kan uppenbarligen. också ses som ett steg i sekulariseringen under 1700-talet: de indragna helgdagarna var en relikt från den katolska tiden. Den vikt som Gustaf Ill lade vid almanacksreformen 1773 framgår bl.a. av att han lät en medalj i sin medaljserie "historia metallica" slås till åminnelse av helgdagarnas förflyttning och indragning. På medaljen ser man två stående kvinnor i antika dräkter fatta varandras händer. Den ena, som föreställer Åkerbruket, vilar armen på en spade; bakom henne ligger en plog. Den andra som representerar Bergshanteringen håller en hammare på ett städ. Syftet på arbetslivets effektivisering framgår direkt av frånsidans devis: "In lucro qure datur hora": till det gagn som tiden ger. I avskärningen på medaljens frånsida läses: XXIII FESTA ANNIVERS. ABROGATA IV NOV. MDCCLXXII, vilket betyder: tjugotre årliga festdagar indragna den 4 november 1772. På medaljens åtsida finns Gustaf III:s bröstbild med utslaget böljande hår och därnedanför namnet på medaljgravören. Det har sitt intresse att vid sidan av varandra lägga en almanacka från 1772 och en från 1774. I almanackan från 1772 finns ännu kring påsken utom annandag både tredje och fjärdedag påsk markerade som helgdagar. I almanackan från 1774 har de två senare strukits.

Andra dagar som försvunnit som helgdagar är en rad s.k. aposteldagar. Såt.ex. firade man som helgdag den 25 januari till minne av Pauli omvändelse. Aposteln Mattheus hade sin minnesdag den 25 februari. Petrus och Paulus firades gemensamt den 29 juni, Jacob den 25 juli. Bartholomeus, Mattheus, Simon Judreus, Andreas och Thomas hade likaså egna helgdagar under årets andra hälft. Till minne av Marias besök hos Elisabeth firades en särskild helgdag den 2 juli "Mariä Besökelsedagen" .

Minnen från den katolska tiden är även de två s.k. Gångedagarna den 25 och 26 maj. Som namnet antyder gick man under dessa dagar i procession med kors, helgonbilder och vigvatten

kring åkrar och ängar för att utverka god årsväxt och förskonas från landsplågor. Dessa och ytterligare några helgdagar indrogs till ett sammanlagt antal av tjugotre.

Vissa smärre ändringar i namnföljderna tycks ha företagits samtidigt. Sålunda har Theodora den 28 april förvandlats till Thure, Veronica den 17 augusti till Werner, Sosthenes den 28 november till Sten, Babiana den 2 december till Beatha. Som en kuriositet kan nämnas att almanackan även efter den nu berörda reformen hade tvenne namnsdagar med namnet Brigitta, dels den I februari, dels som än idag den 7 oktober. Först år 1900 moderniserades namnlängden i ett större sammanhang.

I flera avseenden skiljer sig 1700-talets almanacka på båda sidor om kalenderreformen 1773 från nutidens. Månaderna ha alla latinska namn, som översätts till de från bondepraktikan välbekanta svenska. Så följer efter Januarius, kallad Thors-Månad, Februarius Göje-Månad, Ma11ius Wår-Månad och Aprilis, Gräs-Månad. Majus heter på svenska Blomster-Månad, Junius Sommar-Månad, Julius Hö-Månad, Augustus Skörde-Månad och September Höst-Månad. Årets sista tre månader är October, Slakt-Månad, November, Winter-Månad och December, Jule-Månad.

Efter den egentliga kalendern och en sida med rubriken " Planeternas gång och lysande" följer en förteckning över årets marknader "Uti Swea och Götha Riken samt Finland". Motsvarande uppgifter har funnits kvar i almanackorna långt in i vårt eget sekel, men har numera ansetts intresselösa och utgått.

Redan i de almanackor som utgavs som privata publikationer brukade en liten uppsats av allmänt innehåll ingå, en åtgärd i folkupplysningens tjänst. Den kunde handla om huskurer eller om andra nyttiga ting. När Vetenskapsakademien övertagit almanacken fick en av dess medlemmar - Carl Linnreus - officiellt uppdraget att skriva den avslutande uppsatsen. Så tillkom hans bekanta "Beskrifning af öl" i Stockholmsalmanackan, med årtalet 1749.

Också under den tid vi här främst sysslat med - 1770-talet fortlever bruket med en upplysande artikel som avslutning. Ämnena är tidstypiska: år 1771 "Anmärkningar om den aldrakraftigaste Gödsel, samt om sättet att samla och nyttja den sam-

ma". Följande år: " Några påminnelser wid Boskaps-Skötslen". Ännu i årets svenska almanacka fortsätter, kuriöst nog, traditionen att boken skall innehålla också en allmänt orienterande artikel. Den handlar 1976 om Allmänna Pensionsfonden .

Litteratur

Bror Emil Hildebrand: Sveriges och Svenska Konungahusets Minnespenningar,

Praktmynt och Belöningsmedaljer. Il. Stockholm 1875. Erik Lindorm : Ny Svensk Historia. G ustavianskt. 1771-1810. Stockholm 1945. Sten Lindroth: Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens Historia. 1739-1818.

Uppsala 1967. Sigji·id Svensson: Bondens år. Stockholm 1945. Svenska Akademiens O rdbok.

Färgbild V Il I Bibel. Stockholm 1729. Thomanderska biblioteket, Kulturen. Timglas. Enkelt trästativ med fyra stavar. 1700-talet. KM 30.349. Psalmboken av år 1695. Stockholm 1739. Har tillhört biskop Wilh. Faxe. Kulturens bibliotek. Bonde-Practica eller Veyr-Bog. Haderslev 17860). Kulturens bibliotek. Miniatyralmanack från 1786 med fodral , klätt med grönt siden. Initialerna M:C: B:M. under kunglig krona. KM 15.228.

Solfjädrar från 1700-talet

Till färgbilderna IX-XI

Båd'guld och färger är min dräkt,

Jag namnet utav solen lånar. och vädret blir utav mig väckt,

Jag synes helst i sommarmånar.

Jag sätter contenance uti det vackra kön,

Men får ej därför bättre lön;

Båd'jag och mina likar bli bedragna.

Än blir jag fläckt, än blir jag hoptryckt,

Gemenlig är min ändalykt,

Att mina ben bli sönderslagna. (Olof von Dal in)

Solfjädern dök upp i Fjärran Östern mer än tusen år före Kristus. Ursprungligen var den gjord av blad eller fjädrar. Under antiken användes den av egypter, greker och romare till skydd mot hetta, sol och insekter. Samtidigt kom den att som symbol för statlig och religiös makt knytas till ceremonier av olika slag.

Inom den romerska kyrkan behölls det liturgiska bruket av solfjädrar fram till 1500-talet och ännu i dag uppvaktas påven vid vissa tillfällen av solfjäders bärare med stora standar av påfågelsfjädrar.

Under 1500-talet bö1jade europeiska damer av hög rang att använda solfjädrar för privat bruk. Särskilt populära blev de i trakter, som sommartid besvärades av hetta och flugor. Under 1600-talet blev de allt vanligare och kom slutligen att bli en oundgänglig accessoar till modedräkten hela året om. För 1700-talsdamen var det lika otänkbart att visa sig i sällskapslivet utan solfjäder, som det var för våra mödrar att gå på visit utan

hatt och handskar. Hur oumbärlig den blivit förstår vi, när vi läser protokollen från rättegången mot Charlotte Corday för mordet på Marat 1793. Enligt vittnesmålen höll hon sin solfjäder i vänster hand, medan hon med den högra stack kniven i sitt offer.

I princip finns det två sorters solfjädrar, den med fast skärm eller blad och den hopfällbara. Den förstnämnda är som typ äldst och användes i olika utförande och form fram till omkring mitten av 1600-talet jämsides med den hopfällbara. Denna lilla tingest som så behändigt kan stickas undan i en ärm, uppfanns i Japan på 600-talet och blev mycket populär både där och i Kina. Först i bö1jan på 1500-talet, sedan sjövägen till Indien upptäckts, fördes den tillsammans med andra lyxartiklar till Europa av portugisiska handelsmän. Under slutet av 1600-talet blev den allt mer omtyckt och på 1700-talet dominerade den helt.

Läcker och ofta utsökt arbetad var den ett icke föraktligt vapen i en kokett kvinnas hand. Addison skrev 1711 i The Spectator, att "kvinnor är beväpnade med solfjädrar liksom män med _vä1ja och uträttar ofta mer därmed " . I ett nummer av Olof von Dalins Svenska Argus, som utkom mellan åren 1733-1754, kan man läsa " denna, ett fruntimmer, commenderade Fransöska Armeen med en solfiäder". Damen i fråga var förmodligen Madame de Pompadour, Ludvig XV:s erkända älskarinna, som förutom sitt odiskutabla inflytande på fransk politik var en stor gynnare av konst och konsthantverk och ägarinna till många utsökta solfjädrar.

Förd med elegans och grace drog solfjädern uppmärksamhet till sin bärarinnas välformade och väldoftande armar och händer. Den dolde lika effektivt en uttråkad gäspning som ett illvilligt löje och en ofrivillig rodnad. I dess skydd kunde man skvallra, förtala en rival och förstulet iakttaga någon tilltalande ung man. Snabbt kunde den snärta till en alltför djärv hand . En med vilje tappad solfjäder gav en intresserad kavaljer ett osökt tillfälle att uppvakta den sköna för att återställa det förlorade föremålet. Med hjälp av solfjädern kunde unga älskande tyst och diskret samtala med varandra även i närvaro av vaksamma föräldrar och svartsjuka äkta män.

Böcker, som undervisade i ämnet, gavs ut tidigt, ursprungligen

I. Solfjäder. 1780-tal. Detalj av sidenbladet. Medaljong av silvertråd i kedjesöm och påsydda paljetter. Fågel och fjäril av applicerade fjädrar. Blommor och blad av olikfärgad halm. L. 27,4cm. KM 37.191.

i Spanien men senare i hela Europa. Att bära en utslagen solfjäder i höger hand betydde: Kom och tala med mig! En solfjäder, som drogs över kinden sa: Jag älskar dig. En framräckt hopfälld solfjäder frågade: Älskar du mig?

Samtalsämnena var, som framgår av ovanstående smakprov, begränsade till ett enda: kärlek. Det kan förefalla ytligt och dumt, men var säkert inte utan betydelse i en tid, då unga människor av god familj hade få tillfällen att träffas på tu man hand. Val av livspartner bestämdes av föräldrarna ofta utan hänsyn till kontrahenternas egna önskningar och känslor.

Den hopfällbara solfjädern består antingen av ett ställ, som kan vara av trä, elfenben, sköldpadd, pärlemor, horn eller ben, på vilket är fästat ett veckat blad av pergament, papper, siden eller annat textilt material, eller av enbart lameller av något fast och stadigt material, ihophållna upptill av ett band. Detta är klippt i lika stora bitar, ordentligt fastsydda och fästade till varje lamell , så att dessa, när solfjädern fälls upp, hålls på plats och inte skymmer varandra. Den sistnämnda typen brukar med ett franskt ord kallas brise.

Båda formerna hålls nertill samman med en nit eller en skruv. Under dessa kan ligga en liten bricka av t.ex. pärlemor. Ibland har skruven en infattad glasbit eller sten av ädlare material. Den nitade sammansättningen är den äldsta. En 1700-tals solfjäder hade aldrig någon metallring. Sådana tillsattes först på 1800-talet, då en dam förutom solfjäder bar på väska, parasoll med mera och hade svårt att få händerna att räcka till.

Tillverkningen av en hopfällbar solfjäder kan indelas i fyra huvudmoment; arbetet på bladet, arbetet på stället, ihopsättningen, - monteringen - av ställ och blad och den slutgiltiga finputsningen. Bladet kan, som vi sett, vara av pergament d.v.s. får, get eller kalvskinn, som ej garvats utan behandlats på annat sätt så att det blev tunt, smidigt och lämpligt att måla på. Ett sådant blad var hållbart men dyrt. Blad av papper blev förhållandevis mycket billigare, trots att papperstillverkningen ända fram till 1800-talets början var ett rent hantverk. De allra flesta solfjädrarna hade också blad av papper. Sidenskärmar hör nästan uteslutande till den gustavianska eran d.v.s. tiden efter 1770 och några decennier fram.

Bladet var oftast dubbelt och klistrades samman innan det dekorerades. Klistret var ett slags fisklim och dess sammansättning en noga bevarad yrkeshemlighet. På dess beskaffenhet · berodde solfjäderns hållbarhet. Det fick inte vara för hårt, då kunde bladet spricka vid monteringen, men inte heller för mjukt, då skulle förmodligen bladet lossna vid första viftningen.

Målningen av bladet var för det mesta indelad i två moment; utförandet av själva huvudmotivet, som oftast anförtroddes en manlig konstnär, och dekoren som målades av kvinnliga arbetare. Ytterst få blad från 1600- och 1700-talen är signerade. Hittar man en signatur, kan man nästan alltid vara säker på, att den satts dit på 1800-talet av någon entusiastisk ägare, som trott sig äga ett verk av någon av tidens kända konstnärer såsom Watteau, Boucher, Vanloo, Greuze med flera. Förmodligen får solfjädersmålarna sökas i kretsen av de unga, skickliga men ännu ej erkända konstnärer, som arbetade i de stora mästarnas efterföljd och ofta var knutna till deras ateljeer.

Ett ställ består av spröten med sin tunna förlängning, avsedd att skjutas in mellan bladen, och de långa skalmarna, som skall

2. Solfjäder. 1790-tal. Italien? Ställ av ben. Blad av pergament med akvarellmålning. Motiv från Rom. L. 28 cm. KM 36.091 .

skydda blad och spröt. Vid tillkomsten av ett ställ medverkade alltid minst tre personer, ibland fler. Tillskäraren, le decoupeur, skar till det och hyvlade spröten, så att de blev tunnast vid förlängningen. Därefter måste solfjäders målaren och gravören, le graveur, som skall snida stället, samarbeta. Hos solfjädrar av god kvalitet är nämligen ställets motiv antingen identiskt med eller ett komplement till bladets. Förgyllning och beläggning med bladguld sköttes av förgyllaren, l'incrusteur.

Bladet veckades i en form av valnöt, i vilken var skurna skåror, som strålade ut från samma punkt. Målningen skulle helst läggas i formen så, att huvudfigurerna ej doldes av vecken. Bladet fördes ner med hjälp av ett specialverktyg. Vecken pressades sedan ihop. Därefter förde man in en sond, som liknade en smal avfasad papperskniv, mellan bladen. Sprötens förläng-

4. Solfjäder. Omkr. 1750. Frankrike. Detalj av ena skalmen med miniatyrporträtt av pojke. L. 27 cm. Km 29.447.

ning fördes in och fixerades. En smal pappersremsa klistrades fast på bladets överkant och spåren efter monteringen doldes under den slutgiltiga dekoren och solfjädern var färdig för försäljning.

I Frankrike var veckning, montering och finputsning liksom dekormålning huvudsakligen en kvinnlig syssla, ofta utlagd som hemarbete. Hos Paris enda kvarvarande solfjädersmakare, firma Herve Hoguet, grundad år 1805, går tillverkningen ännu i dag - på några detaljer när - till på samma sätt.

På tidiga 1700-tals solfjädrar täck te kompositionen hela bladet. För att skapa balans i bilden lät konstnären ofta scenens huvudpersoner få en något tillbakaskjuten plats i mitten på solfjädern. Så småningom kom intresset att koncentreras till bildens centrala tema, som då inneslöts i en bård. Från omkring 1750 bö1jade man också rama in de sekundära scenerna på var sida om huvudmotivet. Färgerna blev lättare, ljusare och ofta valdes de för att passa till en viss klänning. Ämnesvalet skiftade

3. Solfjäder. Omkr. 1750. Frankrike. Baksidan. Ställ av sköldpadd. Blad av papper med målning i gouache och guld. L. 27 cm. KM 29.447.

också. I stället för historiska eller mytologiska motiv valde man att avbilda människor, som leker, musicerar, dansar och för galanta samtal ute i naturen. Politiska nyheter, berömda byggnader och platser, händelser i bemärkta personers liv, spännande uppfinningar, modeflugan för dagen, smått som stort finner vi förevigat på solfjäderns blad. Ställets form förändrades också under århundradets lopp. Fram till 1700-talets mitt var spröten utformade så att de delvis täckte varandra och bildade en platta, när solfjädern var utslagen. De var mjukt rundade vid övergången i förlängningen. Härefter blev spröten smalare, avståndet dem emellan längre och deras antal färre.

Solfjäderns storlek varierade med omfånget på damernas kjolar. Styvkjorteln med sina väl utbyggda höfter fordrade en solfjäder av helt andra mått än den lilla diminutiva tingest, som kom på modet mot 1700-talets slut, då kvinnosilhuetten var naturligt slank och mjuk. En viss valfrihet fanns det dock, åtminstone om man får tro Olof von Dalin, som skriver " En del förklarade sig för de stora solfjädrar, en del för de små".

Frankrike var tongivande nation inom såväl mode som konst och konsthantverk hela 1700-talet igenom. Även om solfjädrar tillverkades på många platser i Europa var det i fransk stil och efter franska förebilder. Det är svårt att skilja de olika ländernas produktion från varandra, särskilt när det gäller högklassig tillverkning. Frankrikes export av såväl hel- som halvfabrikat var betydande under hela 1700-talet. Även från England, Tyskland och Kina torde en del solfjädrar ha letat sig till de nordiska länderna.

Ur Kulturens vackra samling solfjädrar kan vi plocka fram många roliga och representativa exemplar från 1700-talet. De flesta är säkerligen utländska arbeten. Om deras tidigare öden vet vi så gott som ingenting. De har en gång sparats i någon gömma för sin skönhets och sina minnens skull. Sentida pietetslösa generationer har funnit dem och sålt eller givit bort dem .

Färgbild IX: I visar samlingens i särklass vackraste solfjäder. Den är förmodligen tillverkad i Frankrike vid 1700-talets mitt. Material och arbete på såväl ställ som blad är av hög kvalitet. Sköldpaddsstället med utskurna guldbelagda figurer och ornament, där man kan ana ett kinesiskt inflytande, hålls samman av

5. " Bröllopssolfjäder". 1790-tal. Ställ av elfenben med genombruten silverbelagd dekor. Blad av siden med guld och kopparlustrerad målning och paljetter. I mittkartuschen en kolorerad etsning föreställande Amor, som utrustas med sina attribut av de tre gracerna. L. 28,3 cm. KM om.

6. Sorgsolfjäder. 1760-tal. Ställ av elfenben med målad dekor i grått. Blad av tyll med pappersapplikationer. L. 25,5 cm. KM 6.321.

7. Solfjäder. 1780-tal. Detalj av elfenbenskalm med utskuren förgylld ballong. L. 28 cm KM 2.724.

en skruv med en infattad gul sten. Vardera skalmen pryds av ett miniatyrporträtt av en pojke respektive flicka. Porträttmedaljonger var vanliga både på blad och ställ under 1700-talet. Ofta föreställde de ägarinnan själv, hennes man e ller barn.

Bladets framsida är gjord av tunnaste pergament, dess baksida är av papper. Målningen är utförd i gouache och guld och baksidans traditionella herdescen är ovanligt välgjord. Huvudmotivet skildrar livfullt en fest i det gröna. Inte en fest vilken som helst, förefaller det mig, utan en verklig händelse, med riktiga människor, som rör sig i ett tydligt, fullt avläsbart landskap. Tanken går osökt till samtida berättelser om olika upptåg i samband med namns- och födelsedagsfirande. Paren till vänster i bilden leker en slags gissningslek på franska kallad "lejeu de la

8. Solfjäder. 1780-tal. Detalj av bladet. Ballong målad i guld på siden. L. 28 cm. KM 2.724.

r· .t

i1

main chaude''-, den varma handens lek, som ännu idag är populär bland franska barn .

Årsbokens omslag (även färgbild IX:2) visar en solfjäder från 1750 av litet annorlunda karaktär. Stället, skuret i elfenben, har en målad dekor i finstämda färger. Sådana ställ var mycket omtyckta under rokokotiden. Målningen, i akvarell och guld på papper, skildrar välklädda, välmående människor, som arbetar i ett idylliskt landskap. Allt andas frid och ro. Framställningen svarar förmodligen mot den romantiska, idealiserande bild den tidens sysslolösa överklass gjorde sig av det arbetande folkets villkor.

Solfjädrar var omtyckta presenter. Som bröllopsgåvor har de varit vanliga ända in på 1900-talet. Seden bjöd, att brudgummen förärade bruden en dyrbar och påkostad solfjäder, som ofta endast användes på bröllopsdagen. Bruden i sin tur gav mindre dyrbara solfjädrar till tärnor och marskalkar. Turturduvor, brinnande hjärtan, amor med koger och pilar och andra kärlekens symboler smyckar blad och ställ på dessa så kallade bröllopssolfjädrar, varav Kulturen har ett vackert sortiment.

9. Solfjäder. 1760-tal. Ställ av elfenben med spår av målad dekor. Blad av papper med handkolorerat träsnitt. Lekande människor i parklandskap. L. 26,5 cm. KM 12.988:c.

10. Solfjäder. 1700-talets slut. Ställ av trä. Blad av papper med handkolorerat träsnitt. " Reklamblad" för Rikard Lejonhjärta, en komedi i fem akter. L. 28 cm KM 29.349.

Också sorgen krävde sin speciella solfjäder anpassad i motiv och färg till klädedräkten i övrigt. I samlingarna finns en något ovanlig sådan från 1760-talet. Den har ett elfenbensställ med målad dekor i olika nyanser grått. Bladet är av tyll. Huvudmotiv och bårder är målade i grå toner på papper, utklippta och klistrade på tyllen. Scenen föreställer tre sörjande personer framför ett minnestempel på en kyrkogård.

I början på 1780-talet uppfanns luft- och gasballongerna. Från den tiden och några decennier fram dyker de upp som motiv på keramik, dosor och solfjädrar. Också Kulturen har ett exempel på denna lustiga genre.

Tryckta solfjädrar blev populära i England redan i början på 1700-talet. De tidiga trycken var ofta grova och dåligt tecknade med klumpigt pålagda färger. 1740-1760 hade tekniken förbättrats mycket och först nu kan man räkna med en massproduktion. Bladet blev billigare i framställning och stället gjordes i analogi härmed enklare. Solfjädern blev överkomlig för en större grupp människor än tidigare. Under de oroliga åren före och särskilt efter revolutionen blev tryckta solfjädrar mycket omtyckta i Frankrike. Aktuella händelser kommenterades och man tog med dess hjälp ställning i politiska frågor.

Alltsedan 1680 hade så kallade brise-solfjädrar varit omtyckta särskilt i Frankrike. Den äldsta typen är målad i kinesiserande stil med tunn oljefärg på elfenben och lackerad med ett speciellt lack, som användes av karossmålare och lackarbetare. Den kallas med ett gemensamt namn för Yernis Martin efter den franska familjen Martin, som utarbetat den bästa lacken och som också tillverkade solfjädrar. De blev mycket kopierade i andra länder.

Kulturen är ägare till ett vackert exemplar av fransk tillverkning från tidigt 1700-tal. Både fram och baksida visar en lantlig idyll med ätande, dansande och arbetande människor i ett vackert parklandskap. Dekoren på skalmarna och ställets platta och vissa andra detaljer t.ex. damernas hårklädslar tyder på, att den tillkommit omkring 1730. Jämförelse med daterade exemplar i litteratur och främmande museers och privatpersoners ägo styrker denna uppfattning. Det är museets äldsta solfjäder och en av samlingens pärlor, färgbild X: 1.

11 . Solfjäder. Omkr. 1800. Frankrike. Ställ av jakaranda med elfenbensinläggning. Blad av papper med kopparstick av sedlar, s.k. assignats, anvisningar m.m. från tiden efter revolutionen. L. 23,6 cm. KM 12.988.

Den helt vita i elfenben utskurna, kinesiska brisesolfjädern, som importerades till Europa i stor mängd vid 1700-talets mitt blev mycket populär. Den kom att bli förebild för i synnerhet inhemsk fransk produktion. Den levde som typ kvar långt in på 1800-talet. Kulturens exemplar med tillhörande sidenklädd ask är tillverkat i Kina. Skalmarna är skurna i högrelief med figurer i landskap och blomdekor. Spröten har samma motiv men i lågrelief, färgbild X:2.

Mycket små solfjädrar av elfenben eller horn med nedsänkta metallpaljetter kom i ropet mot århundradets slut och årtiondena därefter.

Solfjädrar och solfjäderstillverkning har också funnits i Sverige. På målningar från 1500 och 1600-talen möter den oss, oftast med fast skärm, hängande i bältet på damer tillhörande kungahuset och högadeln. 1632 nämns den för första gången i skriftlig svensk källa och kallas då soolfieder, förmodligen en direkt översättning av tyskans Sonnenfeder. Under 1600-talet dyker

12. Brisesolfjäder av elfenben, s.k. Yernis Marin i kinesiserande stil. Omkr. 1730. Frankrike. L. 23 cm. KM 4.823.

den upp då och då i räkenskaperna för hovet och i bouppteckningar och den omtalas även i dagböcker och brev. Sverige torde vara det enda land i världen, där solfjädern fått en orden instiftad till sin ära. Det skedde 1744 på tillskyndan av dåvarande kronprinsessan Lovisa Ulrika.

Till en början rör det sig förmodligen enbart om importerade solfjädrar. Frankrike exporterade efter 1709 betydande mängder solfjädrar i alla prisklasser till Spanien, England och Holland. Engelsmän och holländare fungerade sedan som återförsäljare i Amerika och Norden. Import genom införsel av privatpersoner har säkerligen också förekommit. Besättningarna på Ostindiska Kompaniets båtar under l:sta oktrojen 173 1-1746 kunde t.ex. fritt införa okontrollerbara mängder galanterivaror, däribland solfjädrar.

I överflödsförordningen från 1731 blev " kåstbare solfjädrar" tillsammans med andra galanterivaror " till införsel förbjudne''. 1739 var det dags att upprepa förbudet. Denna gång gällde det ''solfjädrar som kosta över två Riksdaler". Förbuden mot import av så kallade lyxvaror, som kom till för att hindra kapitalflykt och skydda den spirande inhemska produktionen, hade sällan avsedd verkan. Smuggling var en lukrativ verksamhet, som florerade hela 1700-talet igenom.

En inhemsk tillverkning har som sagt bevisligen funnits. Exakt när den började och hur den organiserades är ännu oklart. Solfjädersmakarna eller solfjädersfabrikörerna tillhörde inget skrå utan sorterade under Hall- och Manufakturrätten. Det är troligt att fabrikationen lagts upp efter kontinental modell så, att fabrikören fördelade arbetsmomenten på olika härför utbildade personer och sedan lät stämpla och försälja den färdiga produkten i sitt namn. Så kan t.ex. en kammakare mycket väl ha haft hand om ställtillverkningen. Om dekormålning, montering och finputsning var kvinnoarbete här liksom i Frankrike är ännu omöjligt att säga. Otroligt är det inte. Enligt Eli Heckscher var den kvinnliga arbetskraften i majoritet vid manufakturerna under 1700-talet. Jämsides med solfjädersmakeriet hade fabrikörerna andra sysselsättningar såsom korttillverkning och tapetmåleri. Mängden stämplade arbeten varierade med mästare och år.

På 1770-talet var solfjädersmakaren Johan Rönneberg och solfjädersreparatören Erick Neylandt anställda vid hovet hos drottning Sofia Magdalena. Andra i Stockholm verksamma solfjädersfabrikörer från 1700-talet är Christian Fimmer, Christian Quast, J. P. Liljemark, Johan Marschall , N . N . Stenström och Johan Terosell. I Norrköpings Hallrättsförteckning för 1774 finns en anteckning om solfjädersmåleri. 1797 undervisade solfjädermålaren Ahlberg i ritning vid trivialskolan därstädes.

Kulturens enda hallstämplade solfjäder är enligt stämpeln tillverkad 1765 i Stockholm. Bladet är målat i akvarell och guld på papper. Mittkartuschen visar en galant herdescen i ett snabbt skissat landskap. Sidomedaljongerna har tyvärr skurits ut vid ett senare tillfälle och ersatts med tyll. Även baksidan har en hastigt målad landskapsscen. Dekoren består av blommor och pagod-

lX a Solfjäder. Omkr. 1750. Frankrike. Ställ av sköldpadd. Blad av pergament med målning i gouache och guld. L. 27 cm. KM 29.447.

b Solfjäder. Omkr. 1750. Ställ av elfenben med målad dekor. Blad av papper med målning i akvarell och guld. L. 26,4 cm. KM 30.040.

X a Brisesolfjäder, s.k. Vernis Martin. Omkr. 1730. Frankrike. Målad i oljefärg på elfenben och lackerad. L. 22,8 cm. KM 4.823.

b Brisesolfjäder. 1700-tal. Kina. Skuren i elfenben. L. 19,5 cm. Fodral klätt med mönstervävt siden. L. 21,2 cm. KM 28.456.

XI a Solfjäder. Stämplad ST. Hall 1765. Ställ av elfenben med målad dekor. Blad av papper med målning i akvarell och guld. L. 26,7 cm. KM 12.532.

XII Toalettbord belamrat med luktdosor, smink- och puderburkar och svandunsvippor. På stolen hänger peignoiren -kamkoftan och till vänster står en bide av porslin. Försök till rekonstruktion av boudoir i Prästgården.

13. Fyra små brisesolfjädrar av elfenben fr. si. av 1700-talet. Fr. ov. L. 11 ,8 cm, 14,4 cm, 12,9 cm och 14.4 cm. KM 25.468e, KM 30.694, KM 31.697 och KM 31.694b.

liknande byggnader och är välgjord. Stället, något defekt, är skuret i elfenben och har målad dekor. Det är en ganska nätt solfjäder, som nog kan ha stått sig i konkurrensen med den enklare importvaran, färgbild XI: I. 1765 lät Quast, Liljemark, Marschall och Stenström stämpla

14. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta, sexton år gammal, avbildad i sin bilägersd räkt med en praktfull solfjäder i handen. Alexander Roslin 1775. O lj a på duk. Drottningholm.

solfjädrar vid hallrätten i Stockholm. Från någon av deras verkstäder måste alltså vår solfjäder komma. Två omonterade blad, målade i akvarell, täckfärg och guld på papper kan vara svensk tillverkning från samma tid. Papperet är holländskt, men det behöver inte vara en motsägelse, då Sverige importerade stora mängder papper från Holland på 1700-talet. Kompositionen är olika utförd men motivvalet är det samma, en herdescen i det gröna. Klädedräkt och ansikte hos figurerna visar sinsemellan stora likheter och har också beröringspunkter med annan samtida bildframställning av enklare slag. På bladet med kartuschen pekar en av herdinnorna uppfordrande på något som liknar en skeppsättning, en detalj som möjligen kan styrka anknytningen till Sverige, färgbild XI :2.

Solfjädern hör till salongernas och balernas värld. Vi finner den i alla miljöer, där någon form av mondänt sällskapsliv förekommit. Den var självskriven i hov och adelskretsar men ingick också i borgarfruns och prästgårdsmamsellens utrustning. Den för sitt textila kunnande berömda prästdottern och sedermera prästfrun Ulrika Oxelgren fick t.ex. år 1751 en solfjäder av sina föräldrar. Inte ens Stockholms nymfer och krogpigor kunde vara den förutan , om man får tro Bellman. På kontinenten bars solfjädrar även av män. Ingenting tyder dock på att så varit fallet i Sverige. När Karl XII vid ett tillfälle i Saxen värdigats hålla i sin hand en solfjäder tillhörig fru Robin son, det engelska sändebudets maka, kommenterades händelsen i verser och dagböcker. En italienare som på 1740-talet besökte Stockholm, väckte uppseende genom att han "förde i handen en liten chinesisk solfiäder efter fruentimbers sätt".

Solfjädrar fanns att köpa i kram- och nipperbodar i städerna och på de stora marknaderna runt om i riket. Carl Tersmeden, bekant för sina memoarer, köpte 1741 på Hedemora marknad två vackra solfjädrar åt sina systrar för 15 plåtar pr st. Samma år betalade han 12 plåtar i månaden för två präktigt möblerade rum plus förrådsutrymmen på vinden väl belägna nära slottet i Gamla Stan. Detta sagt som en prisjämförelse.

Otryckta Herve Hoguet, Eventailliste, Paris. Kommerskollegiets Arkiv, Riksarkivet. Slottsarkivet, Riksarkivet. Svenska Akademins Ordboksredaktion, Lund.

Tryckta N. Armstrong: A. Collectors History of Fans, London 1974. S . Blonde/: L'Histoire des Eventails, Paris 1875. G. Buss: Der Fächer, Leipzig 1904. M. A . F/01)': A Book about Fans, London 1895. E. Hannover: Viften och Udstillingen av Vifter i Kunstindustrimuseet, Tidskrift för Industri, Köpenhamn 1902-1903. E . Hechscher: Sveriges Ekonomiska Historia 2: 1-2, Stockholm 1949. G. Kar/in: Solfjädern, Lund 1924. E . D . Kielland: I Koketteriets Tjeneste, Konstindustrimuseet, Oslo 1969. S. T. Kje//berg: Svenska Ostindiska Kompaniet, Malmö 1974. Sundelius: Norrköpings Minne, Norrköping 1798. C. Tersmeden: Memoarer, Stockholm 1918, 1919 och 1927. J. Wede//: Viften, Köpenhamn 1957.

Sminkdockor och puderhjältar

Till f ärgbilderna XII och XIII Varje kulturepok skapar sin människotyp; denna uppsats skall bl.a. behandla målet för de modemedvetna kvinnornas strävan och deras sätt att med hjälp av kosmetiska preparat uppnå detta mål under andra hälften av 1700-talet. Ansiktssminkningen har tusenåriga anor och fenomenet under den korta tid jag här skall behandla, är på intet sätt fritt från förankringar i tidigare skeden och kulturer.

Dräkt- och sminkmodet är ingen isolerad kulturell företeelse, utan hänger intimt samman med sin tids materiella och andliga situation, allt med de uttolkningar och definitioner av människan och individen, som är rådande. Viktig för förståelsen av sminkningen under 1700-talet är dess nära samhörighet med både frisyr och kädedräkt. Det är alltså dräkt- och frisyrmodet som tillsammans med sminkningen bildar ramen till 1700-talets idealbild av den sköna kvinnan. Idealet uppnås med olika medel och genom olika betoningar av kroppens och ansiktets olika detaljer.

Madame de Pompadour och madame du Barry har för eftervärlden kommit att framstå som personifikationer av 1700-talets lättsinne och kvinnliga skönhetsideal. Inom både utländskt och svenskt hovliv uppstår under 1700-talet en ny livsform , som präglas av lätthet och behagfull elegans. Och livet blir för de högre klasserna till en raffinerad och spirituell lek, och så är t.ex. rokokons konst ofta inriktad på det pikanta och frivola. Detta är något som i högsta grad kommer fram även i mäns och kvinnors beteende, sätt att klä sig, frisera sig samt sminka sig. Genom extravaganta kläder, konstfärdigt utformade frisyrer och med sminkets hjälp gavs man möjligheter till både äventyr och

flykt från vardagen. Och detta var vad som passade rokokomänniskan perfekt. l Sverige tog man upp många internationella stilar, och så gott man förmådde sökte man följa modets växlingar. Detta gäller förstås endast hovet och den burgna delen av befolkningen.

Nicodemus Tessin d.y. brevväxlar sålunda vid 1700-talets början flitigt med diplomaten Daniel Cronström, som befinner sig i Paris. Han får skaffa Tessin allt vad som är på modet i den franska huvudstaden, och kurirer medför ständigt nya, högmoderna peruker, inredningsdetaljer och dräktmönster enligt senaste modell till den nyhets törstande svensken. Även sonen Carl GustafTessin intresserar sig på äldre dagar för nya moder. I sin dagbok från 1758 skriver han bl.a. några kritiska rader om ett nytt frisyrmode, som han tycker illa om och inte vill acceptera. Ändå var just han i yngre år begeistrad i modets nycker. Han hade bland andra lyxartiklar en gång köpt en mouche, som var infattad i brillianter. Om de kommentarer han fick av mottagarinnan, antecknar han, att kvinnan i fråga "ännu skrattade åt dylikt, men hur länge?" För det är ju ett känt faktum , att det tar någon tid innan såväl öga som tanke vant sig vid ett nytt mode. Ty hur vansinnig modenyheten än må te sig, när den är helt ung, så kommer den oftast att accepteras så småningom. I sina dagböcker på 1760-talet återkommer Tessin ofta med kommentarer till damernas nya, lättsinniga moder. Han tillhör f. ö. dem, som inser att det täcka könet sätter sin hälsa på spel, när det gäller att vara med i skönhetskarusellen. Detta skall jag återkomma till senare i uppsatsen.

Den stora betydelse som smink, puder och moucher hade vid damernas toalett, framgår tydligt av målningar och litteratur från 1700-talets andra hälft. Toalettbordet kommer nu att bli en av hemmets väsentliga statussymboler, där man gärna tar emot visiter och umgås med sina vänner. Man samlades ofta för storslagna grupporträtt kring det rikt utstyrda toalettbordet, som var överfullt av dosor, askar, skrin och flaconer av utsökt kvalite. Några av de artister som återgett toalettscener är William Hogarth, Jean Baptiste Pater, Franc;:ois Boucher och för Sveriges del Per Hilleström.

Toalettbordet var ofta draperat med vitt tunt bomullstyg och

I ... Toaletten avslutas" . Oljemålning från omkring 1775 av Per Hilleström. Boudoirinteriör med ett rikt utrustat toalettbord, fullt med dosor, puder- och moucheaskar. En elegant dam hjälper sin väninna med koaffyren medan de tittar på hatten, som modehandlerskan frestar dem med.

över bordskivan, som belamrades med utensilier för skönhetsvården, lade man en volangkantad vit duk. På bordets mitt placerades en spegel på trästativ, eller ännu hellre en spegel av den eleganta typ som finns utställd i museets silversamling. 1 Spegeln omramades av en draperad slöja, som kunde läggas för spegelglaset när man skulle pudra kinder och peruk. Perukpudringen gjordes annars i ett speciellt puderrum eller helt enkelt i trapphuset.

Puder var en av de stora förbrukningsartiklarna i skönhetsvården och hårvården under 1700-talet, och puderkonsumtionen begränsas då och då under 1700-talet genom överflödsförordningar och påbud om konsumtionsacciser.

Det anlades flera puder- och stärkelsefabriker under 1700-talets andra hälft. Den största delen av pudret, som gjordes av vete- eller bönmjöl, talk eller sockerrötter, användes förmodligen att pudra peruker med. Man använde ansenliga kvantiteter till sitt hår, därom vittnar uttalanden som "Pudret rök av Peruken", "Det är öfverallt i Europa brukeligt at strö mjöl i håret och på kläderna ... om morgonen kasta en ny driva dit igen' ' m.fl. notiser.

Så nog behövdes både puderkappor och puderskjortor, puderrum och speciella pudermattor (till Gustav 111 inköptes en matta buldan2 1772). Puderhjälte ·blev vid den här tiden ett skällsord för en herre, som lade ner extremt mycket tid vid sitt utseende - dandy kallades han också. Värt att notera är att det vita och det röda sminket även användes av herrarna. Om detta skriver bl.a. Adolf Fredrik Ristell, 1787: "Jag går i god för, att om min fröken får rå sig sjelf, så skall herr Sprettenfelt, med all sin inbillade artighet, med sitt Smink och sina röda klackar aldrig göra någon lycka här i huset."

Parfymeringen var en mycket viktig detalj i 1700-talsmänniskans toalett. Men så hade man svårt att sköta den personliga hygienen. Visserligen hade man både handkanna, tvättfat och bide till förfogande. God hjälp hade man av sminkskrapor för att få bort allt man kletade i ansiktet. Nog behövdes det väldofter, för att de i någon mån skulle skyla kroppens och klädernas odörer. Men det är också känt, hur den som försöker dölja smuts och stank dessvärre uppnår en effekt helt motsatt den

2. 1700-talets skönhetsmedel innehöll många för kroppen giftiga ämnen, som gjorde att kvinnorna lätt fick huvudvärk och andnöd, inflammerat tandkött, utslag och rinnande ögon. Ett stärkande ögonbad för de irriterade ögonen var välgörande. Recept på ögonbad fanns i småskrifter, bl.a. i " Socken-Apothek och någre Huscurer" från 1760. Ögonbadskopp av porslin från Marieberg, h. 4,3 cm, och parfymflaska från Nymphenburg, h. 9,5 cm.

Foto Carl Meyer.

önskade ... Rummen parfymerades med hjälp av potpurrikrukor, och parfymlampor brann medan de avgav eteriska dofter. Parfymen för personligt bruk förvarades i flaconer av silver, glas eller emalj. Silverflaconer och svampdosor fylldes med väldofter såsom grå ambra, Benzoe, kanel. I Stockholm kunde man på 1790-talet köpa sina parfymer i bl.a. Alexis Hesses Parfymerihandel eller i Parfumerie-Magasinet mittemot "Princessans Palais".

Dosor innehållande det röda kindsminket, som fanns i ett flertal röda nyanser, askar med vitt ansiktssmink och puder, svandunsvippor, dosor för de oundgängliga svarta moucherna skönhetsplåstren, penslar, pincetter och sminkskrapor, det var mycket som skulle få plats på toalettbordet bland kammar, ljusstakar, ögonglas och flaskor för parfym och rosenvatten.

I kryddbodar och apotek köpte man ingredienserna till sitt