Bengt Bengtsson Projekt om lergods

texttavlorna är gjorda med samma detaljerade finess, som utmärker föremål av Anders Fahlström vid Rörstrand, vilken behandlats av Erik G. Folcker i Nationalmusei årsbok 1919. Där finns också liknande textkartuscher med bibelspråk.

Längs randen på Kulturens tallrik läser vi följande bibelspråk:

Näpsten liger på honom på thet at wij skulle fredh hawa: Esaiae L Il. Salige äro the soin guds ord höra och göma thet: Luce: XXI: Herran hörer Enärjag åkallar honom: psal: IV: Besiner doch, att Herren förer underliga sin helga: Han är sargat för wåra misgerningar skull: Esaiae: L 111 :

Genom hans sår äre wij helade. Esaiae: L 111.

Det kanske kan ha en viss betydelse att de tre Jesajaspråken ger uttryck för återlösningen och förekommer regelmässigt i påskgudstjänsterna. Men att därför sluta sig till något om tallrikens funktion eller i övrigt om någon anknytning till en speciell religiös inriktning är att gå för långt.

Ty kinesen finns bokstavligen i bilden. Där tronar han, så sorn han uppfattades av västerlandets människor på 1700-talet, med sin koniska hatt med knopp, med händerna instuckna i vida ärmar. Att placera honom bland de efter Carl XII-bibeln formulerade bibelspråken och bland senbarockens voluter och blomsterkorgar verkar nästan hädiskt; han representerar inte bara en exotisk kultur utan också en främmande religion.

Men vi skall kanske inte ta saken så allvarligt, inte se kinesen som ett blasfemiskt inslag - hellre som ett komiskt! - men helst som ett för den tidens människor självklart, tidsbundet stilelement. En kines i en trädgård var ett ornament bland andra, likaväl som blomsterkorgen och voluten var det.

Och frågetecknet kvarstår, även efter dessa tjugo år. Ludvig Neijber d.ä. var snickarmästare i Stockholm 1724-1753, och att hans namn finns i signaturen bör betyda att han var beställare. Men ingenting i handlingarna knyter honom samman med denna tallrik, icke med kinesen och icke med bibelspråken. Frågetecknet står kvar.

Projekt om lergods

Till färgbild IV

Bilden av lerfatet (som vi ser om vi bläddrar framåt några sidor) kan säga oss en hel del om sydsvenskt folkligt krukmakeri. Den anonyme keramikern, skåning eller hallänning, har format sitt fat - eller vi kanske kan kalla det mjölkbunke - efter urgamla traditioner men med viss påverkan från vad som rört sig i tiden, vilket kan ses t.ex. i det konkavt drejade brättet. Vi finner samma form hos tennskålar från 1700-talet.

Krukmakaren har emellertid i prydandet av sin bunke gjort en veritabel uppvisning av olika slags dekorationsteknik. !-fan har belagt hela insidan med vit piplera och i den har han ristat koncentriska cirklar och dragit upp konturer till en fågel och kvistar, blad och blommor. Han har också använt det lilla behändiga redskap, som han kallade "hemmerkrok", en vinkelböjd bit ståltråd, som tack vare en spiralsvängd ögla på " handtagsdelen" kan fås att studsa mot underlaget, när fatet roterar på drejskivan och på så sätt åstadkomma en punkterad linje i den torra pipleran.

Och "ringelhornet" (som också kallas målhorn) har också använts, med det har den röda våglinjen tryckts ut på brättet och de krusade ornamenten i grön kopparoxid och violett manganoxid på mellanpartiet har lagts på med pensel.

Allt detta är genuin sydsvensk folkkonst, liksom det enkla bruksgodset som efterträdde denna äldre prydnads vara. Men de keramiska traditionerna går långt tillbaka i tiden och långt över gränser mellan nationer och "etablerade" kulturområden.

Vi kan utläsa detta ur ett stort material, som vi trots allt ha alltför liten kännedom om. Museerna har i sina samlingar många