Bengt Bengtsson Praktkanna i filigran

17. Torkställ. Observera den treslagna linans realistiska utförande, med naturtroget gjorda knopar! Höjd 53 mm.

Torkställ(?) Höjd 53, diameter 40 mm. Till sist kommer möbelseriens gåtfullaste pjäs. Den består av en cylinderformad underdel på fyra kulfötter och över den är spänt runda silvertenar, antagligen föreställande vidjor. Mellan tenarna är i oregelbunden ordning trädd en silversnodd, som tydligen avbildar ett rep av en klädlinas tjocklek. Jag har inte i de museer jag besökt eller tillfrågat, lyckats finna en motsvarighet till denna egendomliga möbel, men i en målning av Cornelis Troost från omkring 1730 har jag trott mig finna en sådan. En barnsköterska har barnet i famnen och matar det med sked. Vid sidan om hennes stol står en korgflätad cylindrisk tingest, som är nästan helt täckt med ett skynke. Detta låter ana, att det här gäller ett ställ kring en värmekälla, och över stället

66

kunde man hänga sängkläder osv. till torkning eller värmning. Denna teori bekräftas i vårt lilla ställ av att värmebäckenet passar väl in i ställets cylindriska underdel. Om denna teori är riktig, kan kanske någon läsare yttra sig om; i varje fall har ingen annan förklaring lyckats hålla streck.

Vi har genom granskandet av varje enskilt föremål kommit fram till, att det här gäller en sängkammarinredning och att tidpunkten - som den avspeglas i föremålens form - ligger någonstans före 1700 men efter 1670-talet. Sängkammaren var vid denna tid något betydligt mera än sovrum; med en modern benämning vågar man beteckna den närmast som vardagsrum. Detta förhållande finns belagt och skildrat i de flesta västeuropeiska länder. En av 1600talets mest bekanta dagboksförfattare, den engelske amiralitetssekreteraren Samuel Pepys (dagboken omfattar tiden 1660-69), tycks ha tillbringat en stor del av dagen i sängkammaren. Där försiggick mycket, som man vanligen förknippar med andra utrymmen i ett välbärgat hem, som att mottaga besök, läsa, skriva brev, äta, musicera m.m. Det är alltså inte märkvärdigt att i vår miniatyrsängkammare påträffa bord, stolar och hyllor.

Men förekomsten av vaggan och »sykorgen» markerar att sängkammaren är tänkt som tillhörig en kvinna: en moder med ett spädbarn. Och här är vi inne på ett intressant kulturhistoriskt sammanhang. I de flesta kulturer har den nyblivna modern och hennes barn blivit föremål för stor uppmärksamhet från släkt och vänner i form av mer eller mindre formella uppvaktningar, presenter o.s.v. Det normala var att hon fick »ligga i barnsäng» flera veckor. En uppgift från Italien talar om »tre veckor i sängen, tre i rummet» och först därefter skedde dopet. Det var alltså ganska lång tid, som den nyblivna modern fick tillbringa i sitt sovrum och besök måste därför ha varit välkomna. I sådant fall måste också sängkammarens karaktär av representationsrum bli ytterligare betonad. I en mängd bilder från olika sekler är den nyblivna moderns sängkammare

skildrad. Vanligen är det under titeln Marie födelse, som vi finner dessa skildringar. Redan medeltida framställningar antyder rummets påkostade inredning men med renässansen blir representationsdraget ännu mera markant och vi finner rummet fyllt av besökare, som konverserar eller sitter vid dukade bord, barn som leker o.s.v.

Speciellt de holländska skildringarna från 1600-talet är som väntat fyllda av inträngande verklighetsskildring. Det är också här vi finner motsvarigheter till möbelgruppens enskilda pjäser. Att i denna grupp utläsa just en barnsängskvinnas rum, alltså vad danskar kallar Barselstue och tyskarna W ochenstube kan inte anses djärvt. Tvättkorgen och torkstället vittnar vältaligt om barnaskötsel och att rummet har nattstol antyder, att ägarinnan inte tillåtes avlägsna sig (nattstolen stod om möjligt i ett angränsande utrymme).

En nybliven moders sängkammare från 1600-talet, så långt har vi kommit. Men ursprungslandet? Inga stämplar eller märken ger oss vägledning. Efter vår genomgång i detalj av samtliga möbler kan man emellertid inte undgå att i första hand nämna Nederländerna. De möbeltyper, som jag vill kalla holländska, är först vaggan, som återfinnes på många målningar, och sedan länstolen och ljusstakarna. Bordet, stolarna, sängen och hyllorna är goda exempel på kontinentala möbeltyper, men utan bestämbar härkomst. Spegeln har vi ansett vara venetiansk, men sådana speglar fanns över hela Europa, även i Sverige, som vi sett. Värmebäckenet ses mycket ofta i holländska målningar, men har varit vanligt överallt. Detsamma kan gälla torkstället, även om det enda belägget hittills kommer från Holland.

Möblerna har enligt en familjetradition köpts i Venedig på 1790-talet och man får inte förbise möjligheten att de tillverkats där. Men formerna är utpräglat västeuropeiska och vi kan inte peka på någon pjäs i samlingen - frånsett spegeln - som har genuint italienska drag. Vissa föremål t.ex. vaggan och ljusstakarna anser jag vara otänkbara i Italien. Tyskland är inte uteslutet som ursprungsland, men knappast troligt, främst på grund av ljusstakarna. England

68