Bengt Bengtsson Möbler i filigran

gående profilerade eller repstavsformade lister. Att morteln kunde användas även för arbeten med rinnande vätskor som resultat - t.ex. krossning av oljefröer - visas av ett avtappningshål med dekorativ kran, som på vår medeltidsmortel.

Renässansens mortel var klockformig, med indraget mittmittparti, ofta dekorerat med ornament eller figurer i relief. Speciell omsorg ägnades i detta avseende åt apotekens stora mortlar, som ofta är veritabla praktarbeten. Men även hushållens smärre mortlar kunde utformas dekorativt.

I Sverige tillverkade Skultuna bruk från 1817 en mortel i olika storlekar, rymmande från l till l 2 »Jurnfrur». Den torde ha förekommit i snart sagt varje svenskt borgerligt hushåll från l 800-talets mitt och framåt och ses längst till höger på bilden.

Färgbilder

1. Smedja från Rörum. Oljemålning av Anders Montan (Detalj).

11. Skånska lantbruksredskap av trä och järn.

m. Handlykta av mässingsbleck, 1400-talet. Funnen vid Källby, s. om Lund.

1v. Kopparflaskor för öl, resp. vin, 1700-talet.

v. Täckfat (?), sängvärmare, värmeställ, täckfat och fyrfat, allt av mässing.

vi. Mortlar från fyra sekler.

v11. Nattstol och värmeställ, silverfiligran, tillhörande möblemang för sängkammare. 1600-talets senare hälft.

vm. Dryckeskanna, förgylld, med silverfiligran, omkring år 1700. Av Johan Friedrich Straub, Karlstad.

Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Lund.

Möbler i filigran

Till färg bild VII Hösten 1968 förvärvade Kulturen ett antal miniatyrmöbler i silverfiligran av så enhetligt utförande och inbördes storlek, att de a priori måste anses utgöra möblemang till ett rum. Av en föregående ägare hade de köpts på auktion, där de hamnat efter att ha införts till Sverige av en tysk familj, som efter andra världskriget begivit sig hit från östzonen. Inom familjen fanns en tradition, att möbeln skulle ha inköpts på 1790-talet i Venedig, där den också skulle ha tillverkats. Detta ter sig icke osannolikt eftersom åtskilliga goda f iligranspecialister har varit verksamma just i Venedig. Men innan vi definitivt tar upp frågan om möblernas ursprung till tid och rum vill jag beskriva dem till typen och samtidigt försöka finna de möbelpjäser, som de avbildar. Härnedan följer alltså en förteckning, som schematiskt anger varje föremåls funktion. Till de tekniska detaljerna återkommer jag senare.

Säng Längd 120, bredd 85, höjd 133 mm. De gjutna sängstolparna är sammanfogade med gavlar och sidostycken medelst skruvbultar, vars åtskruvade muttrar håller ihop sängens ram. Stolparna avslutas uppåt med tenar, som passar in i urtag i sängtakets fyra hörn. Upptill sitter också krokar för att fästa sänggardinerna. Det helt i filigran utförda taket har vid hörnen fastlödda, lodräta stycken av silverrör, motsvarande hållare för strutsplymer.

4 - Kulturens årsbok 1969

2. Sängen. Observera bottnen, krokarna för sängomhängen samt hylsorna på taket för strutsplymer. Höjd 133 mm.

r. Miniatyrmöbler i filigran. Troligen Holland, 1600-talets senare hälft. KM 69.996.

En sängbotten består av ett galler av plattjärn. Den är lös och vilar på falsar i gavel- och sidostycken.

Sängen är av omisskännlig barocktyp och representerar den kanske vanligaste konstruktionen under denna epok, kännetecknad av de fyra lika höga stolparna, avsedda att bära upp sängomhängen, vanligen med runt överkanten löpande kappa. Den höga gaveln vid huvudänden, med sin konstfullt uppbyggda fronton, är inte ett påfund av silversmeden utan en i filigran gjord »Översättning» av snidat och förgyllt trävirke. Vad som möjligen kan sägas vara överarbetat i vår silversäng är takets översida, som här utformats i praktfull mönstring, avsedd att ses från ovan, vilket ju sällan eller aldrig är fallet när det gäller en säng i full skala. Hörnens kraftiga fötter, som efterbildar svarvat trä, är formade som genombrutna kulor. Denna orealistiska detalj ser vi upprepad i flera av möbelpjäserna. I gengäld har vi i sängbotten en trogen och helt osmyckad återgivning av ett stadigt, något fjädrande underlag för madrassen; en kulturhistoriskt väsentlig detalj.

Sängar av denna typ har bevarats till våra dagar, men att återge dem i bild kan vålla problem, eftersom förhängena är ofrånkomliga inslag. Länstol Höjd 68, bredd 41 mm. Stolar, 4 st. Höjd 57, bredd 29 mm. Ben, karmstöd och ryggstolpar är framställda av dragen fyrkantstråd, som är vriden i benpartierna för att efterlikna barockens spiralsvarvning. Slåarnas placering är typisk för 1600-talet, framför allt gäller detta den högt placerade flata tvärslån, som i verkligheten ofta är rikt skulpterad, särskilt när det gäller länstolar. Detta är starkt framhävt hos filigranlänstolen, som fått en praktfullt sirad bricka. Bild 4-6. Bord Höjd 42, längd 76, bredd 57 mm. Bordskivans förnäma och säkert komponerade yta i ganska

52

3. Nederländsk interiör, 167r. Målning av Jan Siberechts, Antwerpen. Statens Museum for Kunst, Köpenhamn.

invecklade filigranmönster kontrasterar mot den ytterst enkla foten, som består av en stolpe på fyra S-formigt svängda stöd. Barockens bord hade vanligen en stadig underbyggnad av fyra balusterformade ben, förenade upptill i en kraftig sarg och nedtill i ett ramverk med fotbräda.

4. Stol. Höjd 57 mm. 5. Karmstol. Höjd 68 mm.

Andra bord hade bockkonstruktion av traditionell typ, med olika typer av utsmyckning.

Den typ av bord, som representeras av filigranbordet, är vi vana att se som hopfällbara tebord från 1700-talets förra hälft och senare, alltså sådana som beskrivs i Kulturens årsbok för 1967, s. 33. Kan vi här se ett sådant bord avbildat? Ja - frånsett anordningen för skivans fattande - ligger ingenting i vägen. Ingen mindre än Ebba Brahe ( l 5961674) hade i sin ägo (enligt bouppteckningen) ett »runt thebord, som faller ihop»; ett exempel bland flera, som belägger förekomsten av denna bordtyp till flera decennier före sekelskiftet 1700. Bild 7.

6. Karmstol med spiralvridna ben och stöd. Rijksmuseum, Amsterdam.

Spegel Höjd 98, bredd 73 mm. Filigranspegelns teknik och därmed även ornamentik skiljer sig i någon mån från andra föremål i vår möbeluppsättning. Ramen ser inte ut som man skulle vänta, om den strävade efter att avbilda en barockspegels breda, kraftigt profilerade träram. Den består av små, graciösa voluter, som placerats med regelbundna mellanrum; man har eftersträvat ett lätt och luftigt intryck. överst krönes spegeln av en bukett av tre symmetriskt ordnade f iligranblommor.

Man står något frågande inför denna form, tills man söker något annat material för filigranets förebild och då blir glas den naturliga utgångspunkten. Venedigs glasbruk producerade vid slutet av 1600-talet speglar av aktningsvärt format, där mm och överstycke var utförda i vridna, mångfärgade ornament, som efterbildade blad- och blomformer. Och i Ebba Brahes inventarium finns ett par speglar

55

7. Bordet. Höjd 42 mm.

av detta slag. Den ena har nglasram och glasblommor, ovanpå spegeln en rad glaskvastar». Den andra har » glasrosor ikring». Utan tvekan vågar vi ansluta vår spegel till denna kategori; blommorna på krönet kan i full skala knappast tänkas förekomma i annat material än glas.

Hyllor, 2 st. Höjd 55, längd 66, bredd 24 mm. Hyllor av denna typ är ovanliga som bevarade möbelpjäser. Vi känner i Sverige igen dem som relativt sena s.k. tavletter i vissa trakters bondehem (Sigurd Erixon, del 2, s. LII). Karakteristiska drag hos filigranhyllorna är de halvcirkelformade, utskjutande partierna på hyllans två nedersta bräden, och det motsvarande, indragna partiet på översta brädet krönt av en blomprydd valvbåge. En hylla från Vad-

8. »Porslinhylla». Höjd 55 mm.

g. Tavlett från Vadstena. Höjd 40 cm.

10. Gueridon. Höjd 54 mm.

stena motsvarar till formen någorlunda våra filigranhyllor, men saknar de utskjutande mittpartierna (bild g).

Bouppteckningarna från 1600-talet upplyser oss om förekomsten av liknande hyllor i svenska herremanshem. I Fabian Wredes hus vid Drottninggatan i Stockholm antecknades 1693 en »Porcelains tablett af walnötteträ, utskuren, mitt på hwalfboga ofwer och 4 wredna Stolpar» och vi finner i ett annat, samtida inventarium en »Tablett med porcelaine». Det är alltså inte frågan om bokhyllor, de ha tydligen använts som skådehyllor för prydnadsföremål, och vi kan alltså i ett par svenska hem finna, att man anslutit sig till modet på kontinenten, att stoltsera med kinesiskt porslin på framträdande plats. Bild 8, g.

Ljuskronor, 2 st. Höjd 60, diameter 56 mm. Kronorna är byggda av något tillplattade sfärer av filigran, trädda på en genomgående axel. Från kulorna utgår ljus-

58

armar, som avslutas på vanligt sätt med ljuspipor i grunda skålar. Det är tydligt, att man här återger de tämligen vanliga malmkronorna, även om de genombrutna sfärerna avstår från att ge illusion av kompakt metall (jämför sängens kraftiga fötter 1). Kronornas form utesluter, att man haft glaskronor av venetianisk typ som förebild.

Gueridoner, 2 st Höjd 54, diameter 31 mm. Här återges en under barocken tämligen vanlig typ av gueridoner, som f.ö. är representerad i Kulturens samlingar av ett par, som kunde tänkas ha stått modell till filigranminiatyrerna. Foten med sina kulor, det vridna skaftet med sin knopp och den kantförsedda bärytan överst, allt stämmer gott överens. Bild ro, r r.

1 I. Gueridon av svarvat trä. Höjd 77 cm.

59

Ljusstakar, 2 st. Höjd 20, bredd 15 mm. De fyrkantiga ljusstakarna har en mycket karakteristisk form och är av speciellt intresse för oss, då de kanske i högre grad än de flesta andra av föremålen kan tjäna som hjälp för hela möblemangets datering. Att sådana stakar tillverkats i Sverige är väl känt; Slottskyrkan i Stockholm innehar ett par, tillverkade av Johan Bengtsson i Stockholm (mästare 1676-1689) och liknande stakar, fastän av slankare typ, ingick i Karl XII :s gåva till tsar Peter 1699. Man har funnit engelska förebilder till dessa stakar, men vi finner dem också i Holland och Frankrike, varifrån typen med sannolikhet nått England. I dessa länder uppträder den något tidigare än i Sverige och - var nu än filigranmöbeln tillverkats - vågar vi datera denna till tiden mellan 1670 och 1700, just tack vare stakarna. Bild 18.

Mindre gueridon eller konfektfat (?) Höjd 35, bredd 22 mm. Detta föremål kan kanske betraktas som något äldre till typen än de övriga. Under tidig barock var konfektfat byggda på just detta sätt; enmansfigur, som på armar och huvud bär ett fat eller en grund skål. Sådana skålar ingick t.ex. i Karl XI:s ambassadgåva till ryske tsaren Alexej. En av dem i Nordiska museet är tillverkad i Augsburg 1650 av Johan Priester.

Nattstol Höjd 45, bredd 33 mm. Det är en portabel »bekvämlighetsinrättning» med fällock och löstagbar sits med hål av välkänd form och därunder en toalettspann med två öron. Det är en av uppsättningens elegantaste föremål. Sidornas och lockets f iligranmönster skiljer sig från utförandet på övriga pjäser genom användandet av ramlister, där tillplattade korn synes efterlikna nitar eller stora mässingsstift, sådana som förekom på läderklädda kistor eller andra liknande möbler. Färgbild VII.

60

12. »Bricka». Längd 72 mm.

Svenska bouppteckningar från 1600-talet nämner mycket ofta nattstolar. De anges någon gång vara försedda med handtag (som vår stol) och det var inte ovanligt att de var klädda med läder. I ett av Magnus Gabriel de la Gardies husgerådsinventarier från 1660-talet upptages en nattstol med förtenta beslag och läderöverdrag och en annan med beslag och förtenta ntenglikorn, alltså just möbelstift.

Hinken i en nattstol var vanligen av metall (järn, mässing eller koppar) någon gång av keramik. Att av formen på den lilla silverhinken sluta sig till något bestämt efterliknat material är inte möjligt, men »Öronens» karakteristiska form och placering kan tyda på ett keramiskt material.

Nattkärl Höjd g, diameter 17 mm. Denna nätta pjäs är såtillvida realistisk, som den består av en verklig, smidd stomme, medan f iligranet ligger som en mantel utanför. Därigenom blir formen något förvanskad. Ett verklighetstroget drag är däremot lustigt nog förgyllningen, f.ö. den enda användningen av guld i hela möblemanget. Ebba Brahe hade i nkammarenn i sitt palats vid

13. Sykorg av järntråd med glaspärlor. England, 1600-talets mitt. The London Museum.

Götgatan i Stockholm en »Sölfpotta med lock, innan förgyldh» och hennes son Magnus Gabriel de la Gardie hade flera liknande. Bild lg. Tofflor Längd 31 mm. Om dessa tofflor kan endast sägas, att de med sin tvära, långt bakåt placerade klack motsvarar vad modet krävde av damskor under 1600-talets sista decennier. Bild 20.

Bricka Längd 72, bredd 45, höjd 8 mm. Som framgår av måtten är denna pjäs ovanligt stor, jämförd med t.ex. bordet. Då därtill kommer, att kanterna är mycket breda och lutar uppåt i c:a 45° vinkel, måste den ha haft annan funktion än som serveringsredskap. Denna förmodan bestyrkes av att flera brickor av detta slag bevarats till våra dagar. I engelska museer finns flera exemplar och de är utförda i pärlarbete (beadwork), d.v.s. glaspärlor

14. Vagga. Längd 66 mm.

monterade på järntråd, som böjts och sammanfogats i en teknik, som står f iligranet nära. Dessa brickor (en av dem i Victoria & Albert Museum är daterad 1659) har tjänat som förvaring för garnnystan och andra material och tillbehör för kvinnligt handarbete. Bild 12, 13.

Vagga

Höjd 501 längd 661 bredd 49 mm. Med denna möbel träder vi in i »barnavdelningen». Den avbildar den korgflätade vagga, som vi ser på många holländska målningar, bl.a. Rembrandts »Den heliga familjen» från 1645 i Eremitaget, Leningrad. Vi lägger märke till likheten i proportioner och byggnad; den ovala korgen, det lodrätt uppstigande skyddet över huvudänden med sitt svagt rundade överparti och de flätade handtagen på lång-

15. Den heliga familjen. Detalj ur målning av Rembrandt 1645. Eremitaget, Leningrad.

sidornas mitt. Vår andra holländska målning från ungefär samma tid visar en vagga av nästan exakt samma konstruktion (bild 3). Man är nu fullt övertygad om att det finns ett samband mellan vår filigranvagga och nederländsk möbelkultur vid 1600-talets mitt. Bild 141 15.

Tvätt korg Höjd 34, längd 45, bredd 32 mm. Den förvaringsmöbel, som vi ser längst t.v. i samlingsbilden, kan utan vidare konstateras föreställa en tvättkorg. Den har handtag såväl på gavlarna som på lockets framsida, och dessa handtag är utformade på samma sätt som på vaggan; de skiljer sig från de typiska kisthandtagen på nattstolen. Till typen är denna korg vanlig ända in i vårt århundrade. Det är en korg för tvätt, närmast sängkläder, med en större avdelning för lakan och en mindre (t.v.) för örngott.

16. Tvättkorg. Observera konstruktionen med de lodräta spjälorna samt handtagen, som efterliknar korgflätning. Längd 45 mm.

Värmebäcken Höjd (med handtag) 331 diameter 27 mm. Denna sexkantiga lilla pjäs återger en under 1600-talet vanlig värmekälla med varierande funktion. Vi finner den vanligen bevarad i mässing, men den har också förekommit i järn och trä. Den har nedtill genombrutna väggar och likaså är locket genomborrat av ett antal hål för att värmen skall stiga uppåt. Inuti fanns ett fyrfat av metall eller lergods i vilket man lade glödande kol. På Rembrandts målning (bild 1 s) ser vi Maria värma sina fötter mot ett sådant värmebäcken; det är av trä och vi skymtar glödpannan därinne. Som vi skall se, hade det antagligen också andra funktioner.

s - Kulturens årsbok 1969 65