Bengt Bengtsson V ad som sig

Vad som sig.

En årsbok som Kulturens skall spegla en verksamhet, berätta om vad som görs inom institutionen, redovisa nya förvärv och fullföljandet av planer. Men den är också i sig själv en väsentlig del av verksamheten genom att den vill väcka och vidmakthålla intresset för vår kulturhistoria och därmed för de grundvalar, på vilka vår kultur vilar. Härmed tjänar den museets huvuduppgift och vi vet att den är angelägen.

Museerna kritiseras just nu för att de i sin verksamhet inte är tillräckligt samhällsmedvetna, »engagerade» etc.; man efterlyser ett bestämt ställningstagande i sociala och politiska frågor, speciellt de brännbart utrikespolitiska. Om vi vanliga museiarbetare skall svara på beskyllningar för bristande samhällsengagemang av detta slag, så måste vi hänvisa dels till vår utbildning, dels till museernas egenart, vilken bestämmer våra uppgifter och dels slutligen till vad vi uträttar inom ramen för dessa uppgifter.

Kulturen står ganska ensam som föreningsägd institution, understödd till endast något över en tredjedel av totalkostnaden från myndigheter, trots en verksamhet, som vi inbillar oss är alldeles särskilt »samhällstillvänd».

Årsredogörelsen berättar lakoniskt om vår undervisningsverksamhet, som nu växer alltmera och ställer allt större krav på personal och lokaler. Vad skolorna beträffar är bekymren små, det finns gott om villiga och kompetenti! lärarkrafter och man betalar för sig. Annorlunda förhåller det sig med den akademiska undervisningen. Specialisterna

bland tjänstemännen anlitas flitigt för att inför ·studenter i olika ämnen vidarebefordra och kommentera föremålsutställningarnas vittnesmål. Vi undervisar blivande historielärare om kulturhistoria, konsthistoriker får en kurs i museiteknik, folklivsforskare får lära föremålskännedom, medeltidsarkeologer får metodikundervisning, elever från Lärarhögskolan i Malmö undervisas i museipedagogik och blivande arkitekter handledning i byggnadshistoria och mätningsteknik.

Allt detta gläder vi oss åt; och tycker det är i sin ordning att det ställs ökade krav på Kulturen, att t.ex. våra tjänstemän anlitas som handledare i seminariearbeten, vars ämnen hämtas från eller inspirerats av Kulturens samlingar. Visst kompenseras tjänstemännens tid, visst uppskattas vår undervisning av Lunds universitet! Men utnyttjandet av samlingarna, institutionens egna insatser för befordrande av denna undervisning, samordning, organisation, teknisk apparatur, alltså grundvalen för det hela, det är hittills Kulturens donation till staten. Undervisning av detta slag tar nu större plats på Kulturens arbetsschema än på något annat museums. Dess värde är omvittnat; skall det bli rättvist värderat i reda pengar?

Vid sidan av årsbok och undervisning står de tillfälliga utställningarna som det viktiga språkröret till allmänheten. Listan i redogörelsen är lång, här bör några av de viktigaste utställningarna kommenteras.

Vårens stora utställning, ordnad av fil. kand. Barbro Astrand, ägnades åt Bengt Nordenberg. Hans livsöde var märkligt. En blekingsk torparpojke kommer i lära hos en målarmästare, hans talang upptäckes och han får en gedigen utbildning. Han far 30-årig till Diisseldorf där han stannar till sin död 1902. Nordenbergs konst utvecklades föga i Diisseldorf. Sveriges en gång populäraste målare fick se sina ideal svikna av nya generationer. I sina brev uttalar _han en stark bitterhet över att den nya tiden står främmande för den folklivsskildring, som han och andra Dusseldorf smålare höll så högt. Han kom att korrespondera med

8

r. Bengt Nordenberg, Traktering efter slutad skörd. Oljemålning, utgörande vinst i Kulturens lotteri r 896 och återfunnen till utställningen på Kulturen 1968.

Georg J :son Karlin, Kulturens unge grundare och chef, som han träffat vid ett besök i Skåne och i Kulturens arkiv finns en liten samling talande brev från Nordenberg. De har mycket att berätta om den åldrade målarens syn på sin konst och på de nya strömningarna i tiden. Men också på den unga institution som Karlin ledde. Kulturen och Karlins gärning lovprisas, och han sänder gåvor ur sina samlingar, som han tagit med sig till Tyskland för att använda som staffage å sina målningar. Han skänker (eller säljer för billigt pris) tavlor till Kulturens lotteri.

I ett av breven omtalas en större tavla, »Traktering efter slutad skörd» (även »Efter skördens slut»), som Nordenberg sände upp till Lund, och den utlottades i sinom tid. Vi efterlyste målningen i tidningarna och fick omedelbart napp. Den utlånades av ägarna och fyllde med andra på

2. Kinesiska lejon, byggda av snäckor. Ur Kilian Stobreus' samling, som år 1735 skänktes till universitetet.

liknande sätt anskaffade lotterivinster en vägg på utställningen.

Ett av breven skildrar Utmelandsmonumentet och Nordenbergs egen roll vid dess tillkomst. Eftersom denna hans insats hittills varit okänd, bad vi experten på Dalarnas konst- och kulturhistoria, dr Svante Svärdström, att kommentera brevet och han har givit vår årsbok ett värdefullt tillskott.

När Lunds universitet firade sitt 300-årsjubileum, frambar Kulturen sin hyllning i form av en utställning, som under titeln »Lärde lärare» skildrade forsknings- och undervisningsinsatser från äldsta tid fram till våra dagar. Utställningen bestod av porträtt, kring vilka grupperades föremål,

3. En pilgrimsmössa och »et sådant band, som påfven sänder till Prinzessor, som äro uti barnsnöd». Ur Kilian Stobreus' samling.

som belyste vederbörandes gärning. Resultatet blev en magnifik porträttsamling, framstående genom såväl sin konstnärliga kvalitet (med få undantag) som de avbildade personernas rangplats inom sina forskningsgrenar.

Inventeringen av de olika universitetsinstitutionernas innehav av historiskt belysande vetenskapligt material gav överraskande gott resultat, varmed icke menas att man på resp. institutioner skulle sväva i okunnighet om sina skatter. Men onekligen var det för oss förvånande, att man med en så jämn fördelning kunde illustrera de mest skilda discipliner. Naturvetenskaperna dominerade helt naturligt, och där framstod vissa namn över de andra. Främst kommer Kilian Stobreus, som redan 1735 kunde skänka en stor

4. Ett sjukrum på Lunds lasarett för hundra år sedan. Rekonstruktion på utställningen Vårda - bota.

samling naturalier, etnographica och kuriosa till universitetet. Urvalet ur hans samlingar stod som utställningens höjdpunkt vad ögonfröjd beträffar, men där fanns också Guerikes luftpump, Erik Gustaf Lidbecks sidenbrokad från silkesmaskarna i Lundagårds mullbärsträd, Daguerres kamera från 1839, astronomiska institutionens märkliga instrument och mycket annat. Inventeringen och utställningsarbetet ombesörjdes av fil. kand. Jan Gerber.

Till utställningen donerade Sydsvenska Dagbladet Snällposten en elegant vägledning, författad av redaktör Bengt Widehag.

Två av uppsatserna i denna årsbok har tagit upp ämnen från utställningen. Arvid Leide har löst gåtan kring en akvarell (och dess förstudie), varom man vis ser !igen förut vetat, att den föreställt en akademisk akt av något slag, men icke heller mer. Gunnar Alsmark redogör för Georg Stiernhielms geniala måttsystem, som i form av målkärl och en »Carlsstaf »var representerat på utställningen.

5. »Kryntor och krus» i östarpshallen, lergodsutställningen, som nu vandrar runt till alla skånska museer.

Årets tredje stora utställning ägnades åt Lunds lasaretts 200-årsjubileum under namnet »Vårda-bota», iordningställd med hjälp av ett uppbåd av stor medicinhistorisk sakkunskap. Den nu gigantiska anläggningens förhistoria skildrades i en följd av byggnadsmodeller och ritningar. I en parallellavdelning redovisades verksamheten vid lasarettet genom dess två sekler, vilket blev en lärorik vandring genom medicinens och sjukvårdens historia. Ett sjukrum, en operationssal och ett röntgenrum . särskilt det senare var förbluffande komplett och tidstypiskt - berättade på ett suggestivt sätt om förhållandena kring sekelskiftet. Utställningskommissarie var fru Margareta Alin.

Kulturens utställning »Kryntor och krus», som sammanställdes i Östarps utställningshall av antikvarie Gunilla Eriksson, blev en stor publikframgång, vilket var väntat. Under hösten 1968 flyttades utställningen till Kristianstads museum, där den berikades med material från denna institution och detsamma skedde på senhösten i Simrishamn.

6. Förberedelser för ·Husmödrarnas ,, julstök» på Kulturen.

När nu det sydsvenska lergodset efterhand exponeras i så gott som samtliga skånska museer, efter undersökningar och inventeringar i resp. trakter, väntar vi oss ett fullgott slutresultat. Denna utställningsform är hittills oprövad, men bör kunna upprepas med annat material. Särskilt viktigt är det att på detta sätt inventera olika slag av folkligt material, som hittills förbisetts eller av andra skäl ej är tillräckligt representerade i våra museer.

Vissa evenemang har blivit hemtama på Kulturen. Vi hoppas i framtiden mycket av samarbetet med husmödrarna, med Pressens rundtur, med Hemslöjden (vars damastkurs blev en succe även för Kulturens besökare), med Proteus-teatern, med Knutsgillet och med många andra föreningar och institutioner, som tyckt Kulturen vara naturlig plats för återkommande aktiviteter. Vi återser också

7. »Party-pyjamas» av idag mot en festklänning från sekelskiftet. Från klädvisningen i februari 1968.

15