Sigfrid Svensson Från trä till järn

gärna vissa enstaka arrangemang, t.ex. något i stil med den kläd visning, som konstnären Bengt Rooke ordnade i f ebruari, nya kläder för ungdom mot bakgrunden av modets utveckling. Och den uppvisning av hantverksskicklighet, som ägde rum i samband med avslutandet av hantverksutställningen i februari och som innefattade blomsterbindare, konditorer och korgmöbeltillverkare 1 När om något år det nyrenoverade s.k. Schlyterska huset öppnas och byter namn till Hantverkets hus, då kan sådana nyttiga uppvisningar bli regelbundna inslag i Kulturens verksamhet.

När detta skrives förestår snart nyinvigningen av Ystadhuset, vars restaurering och omordnande bekostats av Skandinaviska banken. Nästa årsbok skall kunna redovisa, vad där skett; här skall endast uttryckas ett hopp om att flera av Kulturens interiörer på liknande sätt skall kunna restaureras.

Föreståndaren för Kulturens lundaarkeologiska avdelning, stadsantikvarien och docenten Ragnar Blomqvist, avgick ur tjänst med april månads utgång och blev av årsmötet vald till hedersledamot. Avgången togs till förevändning för en hyllning i form av en f estskrift, Res Medirevales, där medeltidsarkeologer från hela Europa medverkade. Här krävs inget ordande om de stora insatser som Ragnar Blomqvist gjort för Kulturen och för staden Lund. Man kan, med understrykande av att hyllningen är välförtjänt, hänvisa till vad som av många säges i f estskriften.

16

Från trä till järn, smeden som nyhetsförmedlare

Trädgårdsmästaren och vice talmannen Karl Magnusson berättar i sina barndomsminnen: En bonde i Hånger i Östbo härad i Småland hade som den förste i sin trakt inköpt några stålgrepar, smidiga och effektiva. Han hade gått på folkhögskola och ansågs misstänkt nymodig. Ännu vid denna tid - det bör ha varit på 1880-talet - användes grepar av trä och folk talade misstroget om nyförvärvet. En dag när några bönder var samlade på gården kom de nya greparna på tal. Ägaren bad att få demonstrera dem efter som man just höll på att köra ut gödsel. Besökarna följde misstroget med, men sedan de fått försöka med några greptag utbrast en av dem: »Nu kan väl folk inte få det bättre, det går ju av sig självt att lasta dynga.» (Så var det på den tiden, 1945.)

Från Norge har Hilmar Stigum berättat om en liknande händelse i Nord-Tröndelagen på 1870-talet (By og bygd, 1947). Även här var då trägrepar i bruk, snickrade av samma slag som fig. 1, men också tvågrenade, täljda av ett stycke trä, av den typ som påträffats bland Osebergsfynden. Dessa är dock 1000 år äldre. Nu hade en köpman tagit hem ett parti fabriksgjorda grepar. En torpare hade inköpt en sådan grep, som hans son fick låna när han skulle hjälpa till med gödselkörningen på huvudgården. När bonden fick se järngrepen ville han köra hem pojken: Här skall arbetas och inte fjantas. Men pojken var envis och stannade. Och det visade sig att han med sin nya grep fick med

2 - Kulturens årsbok 1969

r. Gödselgrep av trä med 'trampdyna', KM 7.218: 2 från V. Alstads sn, Skytts hd, Skåne. Tillhör Kulturen, liksom alla andra i denna uppsats avbildade föremål.

mindre svett mer uträttat än arbetskamraterna. Sen ville alla ha fabriksgrepar.

Genom exemplets makt kom en tusenårig tradition bort på några få år. Vad som ovan berättats var inga enstaka händelser. Övergången från trä till järn var ingen lokal företelse, järn- och stålgreparna fick snabbt en allmän utbredning. Bakom den småländske folkhögskolebonden och den norske torparsonen stod mäktigt verkande krafter i tiden: industrialismen som genom massproduktion åstadkom billiga varor, den fria handeln och de nya kommunikationerna som förde dessa varor ut i bygderna, penninghushållningen som gav möjligheter att köpa dem. Men först och främst:

18

2. Detalj efter medeltida kalkmålning från N0rre Alslev kyrka, Maribo amt, Danmark.

den nya individualismen, främjad av en ökad folkbildning, som gav den enskilde moraliskt mod att bryta med det fäderneärvda och hävdvunna.

Allt kom dock i regel inte på en gång, utvecklingen gick mestadels i etapper. Ett tidigt mellanled mellan Osebergsgrep och den moderna stålgrepen var den sammansatta snickrade trägrepen, avbildad redan på medeltidens kalkmålningar, fig. 2. Men sedan hände inget förrän bysmedens smidda grep kom till allmän användning. Det var när under 1800-talets senare del träåldern började vika för den nya järnåldern. I den utvecklingen har smeden varit en banbrytare. Med några bilder och notiser skall här exemplifieras hans roll som nyhetsförmedlare främst på jordbrukets område. En iakttagare från sydöstra Skåne skriver i en uppteckning om »ny tid i gammal by»: »En kategori som betytt mycket för nya ideers införande är smederna, vilka alltid själva hade ett jordbruk på 8 a g tunnland. De hade under sina läroår och gesällvandringar och även som herrgårdssmeder sett andra brukningsmetoder och tillämpade dem senare på eget jordbruk.»

3. Gödselgrep av järn, KM 45.647, från S. Sandby sn, Torna hd, Skåne.

Förr i tiden fick kvinnorna hjälpa till vid gödselutkörningen. »Vill du ha en duglig hustru», hette det därför, »så sök henne i gödselstaden.» Själv har jag i min ungdom haft gårdens piga som arbetskamrat vid gödselspridningen på åkern, tidigare enbart ett kvinnf olksgöra. Med de tunga och klumpiga trägreparna måste även detta ha varit ett påfrestande arbete. En sagesman från Långasjö i Småland berättar, att hans far hade omkring 1880 köpt två smidda grepar. »Dem lånade också de andra bönderna när de skulle måka ut gris- och får kättar, annars användes trägrepar, men det var rätt svårt att få loss det med dem.» Helt omgående accepterades dock inte nyheten överallt. En lantbrukare från Bjäre härad i Skåne, född 1871, berättar: »Järngrepar tillverkade av smeden kom i min barndom. Men i grann-

20

4. Interiör av ladugård. Drängen måkar under koma med en träskyffel. Asarnms sn, Blekinge. Teckning av August Holmberg, Svängsta. (Foto Folklivsarkivet, Lund.)

gården gjorde de då ännu trägrepar till husbehov. De var försedda med järnspetsar i ändarna.» En annan sagesman från samma härad, född 1875, kompletterar: »I min barndom hade vi trägrepar utan järnbeslag. De måste ofta förnyas. Min far var den förste här i trakten som köpte järngrep med 7 horn och järntjuga med 3 horn.»

Hötjugor av järn var dock inget nytt redskap. En järntjuga med två horn omtalas och avbildas redan av Linne från Landskronatrakten. I skånska bouppteckningar förekommer hötjugor (även »korntjuga») bland »järnvaror»

s a. Tjuderpåle, medeltida, Lund. 5 b. Lekare av trä, medeltida, Lund. s c. Arderbill, medeltida.

under hela 1700-talet. På andra håll i landet användes däremot självvuxna »högafflar» in på 1880-talet, »de blev glatta och synnerligen lämpliga när man skulle skaka halmen vid trösk».

Vid denna tid förbättrades hela uppsättningen av de mindre jordbruks- och ladugårdsredskapen. Den efter minnet gjorda teckningen fig. 4 visar hur en skyffel helt av trä användes i ladugården. En smed som omkring 1865 slog sig ner i Lunnarp i K värrestads socken i sydöstra Skåne ges betyget att han var uppfinningsrik och företagsam. Han gjorde den första f jädervagnen i den församlingen, beställaren var dock från Bornholm. »Han var först med att tillverka skovlar och spadar av järn. Tidigare fanns endast träredskap med egg av järn» dvs. försedda med kant]:>eslag. Och en annan meddelare från samma trakt, född 1857, berättar: »Spadar och skyfflar gjorde smeden. Det blev tunga red-

6. Klubba för nedslagning av tjuderpålar, KM 39.528, från Bråoo.lt, Knäreds sn, Halland.

skap. Även högafflar.» Smeden Måns Jönsson i Sjöbo har också levererat många skyfflar enligt hans i Kulturen bevarade reskontra 1895-99.

I fråga om en föremålsgrupp ligger övergången från trä till järn inte längre tillbaka än att min egen generation själv upplevt den. Under bygemenskapens tid gick boskapen lös på trädan, »klöv vid klöv». Tjudring behövde dock förekomma vid enstaka tillfällen. Det kunde gälla ett sjukt kreatur eller hästar som man ville ha i närheten av arbetsplatsen. Efter skiftet blev tjudring en allmän företeelse. Den tjuderpåle av trä som använts i det medeltida Lund, fig. s a, är helt lik dem som användes i min barndom. Det innebar en stor lättnad vid kreaturens flyttning, när träpålarna efter hand ersattes av järnpålar som smeden hade smitt. Men det blev också lättare för kreaturen att rycka upp dem. Det nya var alltså inte effektivt i alla avseenden och det var naturligtvis därför också som tjuderpålen av trä behölls så länge. Även den gamla trägrimman eller koklaven av trä hade förtjänster i förhållande till sin efterträdare av järn. Järngrimmans nosjärn fick ofta omsnurras med tyg för att inte blodigt äta sig ned i djurets nos. I djurens tjuder, tidigare i allmänhet ett bastrep, fanns lekare av trä av det slag som också använts redan i det medeltida Lund, fig. s b. Långt före min tid hade dock repet ersatts av järntjuder och i detta ingick av smeden smidda lekare av järn. Men den tunga klubban »tjyllvan», av trä, fig. 6, fanns kvar. De nya tjuderpålarna av järn behövde sparas, en slägga av järn skulle snart ha plattat ut deras huvud. I den ovan omtalade

7. Lekare av trä, KM 46.028, från Skäggenäs, Ryssby sn, Småland.

reskontran från Sjöbo finns i regel endast antecknat enstaka tjuderpålar, varför tydligen även här träpålar då ännu var i allmänt bruk.

I andra fall ligger däremot övergången från trä till järn mycket långt tillbaka i tiden. Så i fråga om skällan av trä som efterbildats i järn, fig. g och 10. Men framför allt gäller detta om förändringen av årdret. Här börjar smedens roll som nyskapare redan i forntiden. En årdertyp från bronsåldern, känd från mossfynd i Danmark och från hällristningar i Bohuslän, har i Norrland och i Albo i Skåne kvarlevt ännu under 1800-talet. Som bilderna f ig. 11-12 visar är sentida årder av en enklare konstruktion än de forntida, vars arbetande del består av ett förskär och ett pilformat huvudskär. Förenkligen har möjliggjorts genom att skären

8. Lekare av järn.

g. Skälla av trä, mossfynd från Gryderuds sn, Västbo hd, Småland. (Foto Folklivsarkivet, Lund.)

10. Skälla av järn, KM 32.950, frän Kraftstorg nr 98, Lund.

ersatts med en järnskoning, en bill. Järnbillar är kända från folkvandringstid och medeltida fynd har gjorts vid grävningar i Lund, fig. 5 c.

Arder av trä gjordes på gården av bonden själv eller av hans dräng. »Man behövde nästan vara snickare lika mycket som bonde på den tiden.» »Det var en dålig dräng som inte kunde tillverka ett brukbart årder.» Däremot var man i gårdarna på den skånska slättbygden helt främmande för varje form av smideshantering. Det var smeden i byn som gjorde årderbillarna. Det skedde ännu sent, ty det gamla träårdret kvarlevde länge i en specialanvändning: för potatiskupningen.

Med den gamla träplogen gick det däremot annorlunda. Den hade med sin vändskiva - som skiljer plogen från årdret - åtminstone medeltida anor. När reformeringen av

I I. Detalj av teckning av danskt bronsåldersårder, Donneruplund-årdret. (Ur Glob, Ard og plov i Nordens oldtid.)

det svenska jordbruket på allvar satte in under 1800-talet var det framför allt plogen man ville förbättra. Det gällde att ge den en lättare gång med förmåga att ordentligt vända jorden. Den svängda plogskivan gav båda fördelarna. Men då måste den vara av järn eller vara järnbeslagen, fig. 13. Här fick bysmeden sin chans. En ny sorts plog betydde också ett nytt odlingssystem. Hö skulle man inte ta från den odlade jorden, gräs skulle växa av sig självt på ängar och mader. En hård gräsvall gick helt enkelt inte att ta upp med de gamla redskapen. »Men så kom vändplogen, ett par smeder började järnbeslå träplogar och detta blev ett stort framsteg för jordbruket.» (Väckelsång, Konga hd, Småland.)

Industrimässig tillverkning hade visserligen då påbörjats på flera håll, i Skåne tidigast på Engeltofta. Men marknaden var hårdför. Ännu för 1800-talets senare årtionden gäller en uppgift som följande: »Sina egna jordbruksredskap gjorde bönderna själva eller anlitade varandra. Köpte några gjorde de inte för det var ont om pengar.» Även denna liksom följande uppgift är från Konga härad. Det gäller 1870talet: »I ag minns när far köpte den första plogen av en smed i Akerby. Det var en träplog med järnbeslag. De andra bönderna lånade den av far de första åren. Den användes till gräsvall för något annat plöjde de inte.»

12. Arder, KM 13.600, från Torups sn, Halland.

De tidigaste järnplogarna hade ofta namn efter olika smeder eller efter lokala tillverkningsorter. Från Berga i Sunnerbo härad i Småland berättas: »Den första plogen här på gården hade far köpt i början av sin bondetid, dvs. i slutet av 1860-talet, av smedmästare F. Mellander i Aby, som hade tillverkat den.» »De Mellanderska plogarna synes ha varit de första i sitt slag här i denna bygd.»

Från Marsvinsholm i Skåne berättas, att en släkting till familjen, en kapten Becher kommit hem från England och hade engelska katologer med sig. Efter modeller i dem sattes herrgårdssmeden i arbete med gesäller och lärpojkar »och på så vis kom plogen till stånd». Det gjordes även plogar av trä, som plåtbeslogs, »det var en stor brådska för herrgårdssmeden». Detta skall troligen ha inträffat på 1850talet. I Glemminge-Tågarp i sydöstra Skåne använde en namngiven lantbrukare järnplog på 1860-talet. Han hade förut varit smed på Bollerup. Så gick nyheterna vidare.

13. Vändplog, KM 7.033, från Småland.

Om en motsvarighet till vad som skedde på Marsvinsholm har en sagesman, född 186!, berättat från Bjäre härad i Skåne: »I min tidigaste barndom hade de ingen plog här. Men de ärjde jorden med träårder som de själva tillverkade. En sjökapten, Bengt Nilsson i Olastorp, som hade en stor gård, köpte i England en plog med stärtar och ås av trä men med gjuten kropp och mittskär. Det var den första plogen här. Min mormor lånade den, då hon skulle plöja höralandet [ linåkern]. En husman som tjänat i Danmark fick plöja för ingen annan kunde. Då folket i bygden fick se den plogen blev det plogar överallt. Smederna skaffade plogkroppar och snickarna tillverkade trävirket. Då jag var i 12-årsåldern började plogar helt av järn komma i bruk.»

Därmed var smedernas första insats som nyhetsförmedlare på detta område avslutat. Men rollen fullföljdes även sedan de fabriksmässigt gjorda plogarna konkurrerat ut de

hemmasmidda. Mången smed tog nämligen skeden i rätt hand och blev försäljare för de nya plogfabrikerna: överum, N orrahammar och lokala mindre företag som uppstod. Fortsättning följde. »Folk köpte sedan utländska plogar: Oliwer, Victoria. Det var smen som ordnade med de köpen. Det var bäst att köpa av honom, för då kunde man få lagat när det behövdes.» (Grevie, Bjäre hd., Skåne.)

Det efter plogen viktigaste redskapet för jordens bearbetning var harven. Ett allmängiltigt omdöme är, att så länge den gjordes av trä kunde man göra den själv och slapp att ge ut några pengar. Rädslan för kontanta utlägg var stor. Nils-Arvid Bringeus har dock med hjälp av bouppteckningar visat, att på Söderslätt i Skåne järnharvar började komma i bruk redan i början av 1800-talet. Det kan då synas märkligt att i sydöstra Skåne harvar helt av trä var i bruk ännu så sent som omkring 187 5 och att en sagesman, född 1871, från Bjäre härad i nordväst omtalar att han själv i 20-årsåldern gjort en »träpinnaharv». Tidsdifferensen beror inte bara på att det dröjde innan nyheten nådde till Skånes olika hörn utan också på den växlande jordmånen. Träharvar användes även på Söderslätts lätta jordar länge efter det att den första järnharven kommit i bruk. Och smeder i sydöstra Skåne hade smitt harvpinnar långt innan den sista harven med träpinnar försvann. En smedprodukt var också klösen, där pinnarna hade gåsfot och därigenom var mer effektiva. Sjöbosmeden levererade åtskilliga sådana. Smederna gjorde också harvar helt av järn, »zig-zagharvar». Men snart kom även här fabriksgjorda fjäderharvar och kultivatorer att konkurrera ut bygdetillverkningarna.

Dessförinnan hade hemmasmederna även fått känna på konkurrens från annat håll. Ned till slättbygden kom gårdfarihandlare med häst och vagn. De flesta hade trävaror, men det berättas också: »Andra göingar sålde järnvaror såsom järntjuder, löslänkar. En del av dem var väl från Småland fastän de kallades göingar.» I varje fall var det hemmaproducerade varor som bjöds ut, gott om smeder

14. Träpinnaharv, KM 37.397, från Knäreds sn, Halland.

15. Harv med järnpinnar och stomme av trä, KM 51.850: 480, från Allerums sn, Luggude hd, Skåne.

16. Vävspännare av trä, KM 29.658, Saxtorp sn, Skåne.

17. Vävspännare av järn, KM 20.951, från Falkenberg, Halland.

fanns både i norra Skåne och i västra Småland. Och det var inte bara i fråga om jordbruksredskap som trät byttes ut mot metall. Frans Lindbergs köksinteriör visar hur trät helt dominerade den äldre uppsättningen av husgeråd. Gårdfarihandlarna kunde t.ex. ha med sig smidda vävspännare som ersatte de gamla hemmatillverkade av trä, fig. 16 och 17. En nyhet i bondgårdarna var säkerligen också de bakugnsrakor som från smedjan i Sjöbo levererades till flera kunder på 1890-talet. Som en smedsprodukt bör de ju ha varit av järn.

Smedens roll som nyhetsförmedlare tog definitivt slut när storhandlare etablerade sig i de nya stationssamhällena. Genom järnvägarna kunde dessa lägga sig till med ett helt annat redskapssortiment än de tidigare små landsortsbutikerna. Därtill skaffade sig maskinfabrikerna resande agenter som tog upp beställningar direkt av konsumenterna.

32

18. Interiör av huggebod med en man vid täljebänken, från ö. Sallerup, Frosta hd, Skåne. (Foto Folklivsarkivet, Lund.)

En smed analyserar orsakerna till att en smedja lades ner I 925. Varför stängdes den? Jo, fabrikssmidet trängde ut bysmeden. »Att enbart sko hästar kan ingen smed leva på [och snart skulle det inte heller finnas några hästar att sko 1] Och allt smidesarbete i färdigt skick finns i varje lantaffär, industrin har övertagit bysmedens arbete på allt sätt.»

3 - Kulturens årsbok 1969 33