Anders W Mårtensson En alsengem i Lund

5. Lundaspännet. Det djurhuvudformiga nålhuvudet med sin nedhängande sträng. 6. Lundaspännnet. Bottenplattan med nål och nålhylsa.

står av ett antal icke sammanhängande djurdelar i filigran på guldbleck. Vi har här ett förvanskat mönster av J ellingedjuren. Guldsmeden har synbarligen missuppfattat förlagans djurmotiv, som sannolikt varit gjutet. En dylik förvanskning, omedveten eller medveten, av ett mönster är inte ovanlig vid övergång från en teknik till en annan.

Motsvarande upplösta djurmotiv i filigranteknik uppträder på ett annat praktspänne, s funnet i Västergårda, Sundre socken. Ifrågavarande motiv är nästan identiskt med det på Mårtensspännet. Uppbyggnaden av de upplösta kropparnas delar är densamma. Skillnaden ligger enbart i f iligrantrådarnas och granuleringskulornas6 inbördes placering.

Mittknoppen på Mårtensspännets översida avslutas upptill i en rund skiva, som är prydd med filigran och niellerad silverbeläggning. I de utdragna hörnen på knoppens bas sitter djurhuvuden bestående av två triangulära mot varandra vinklade fält med en spiral i varje. Motsvarande bashörn på Västergårdaspännet är ännu mer utdragna och har flera spiraler på varje. Dessa hörn saknar markerade huvuden. Knoppen på sistnämnda spänne avslutas upptill i en kvadratisk skiva med filigranutsmyckning.

122

De skalbaggsliknande djuren har på Mårtensspännet ett f iligranornament, som bildar en stor spiral på djurens bakdel. Det stiliserade huvudet har några enkla graverade linjer. På Västergårdaspännet finner vi flera linjer men med likartad gruppering. Filigranornamentet avslutas på dessa djur i två motställda mindre spiraler.

De fyra filigrandjuren av guld på fälten mellan de stående skalbaggsdjuren är mycket lika på de båda spännena. De har fått ett i förhållande till kroppen större huvud med mänskliga drag. Motsvarande figurer på Nygårdsspännet har, som vi tidigare sett, ett triangulärt huvud.

Mårtensspännets sidolister är nära besläktade med Ny-

7. Dosformigt spänne från Nygårds, Västerhejde socken, Gotland.

123

8. Dosformigt spänne från Krasse, Guldrupe sn, Gotland. Efter H. Rydh, fig 38 A.

gårdsspännets sidolister såväl vad beträffar den stående figuren som silverbeläggningen med flikar och niellerad dekor.

Sidolisterna på Västergårdaspännet har också niellerad silverbeläggning, men den är av annan art. Den stående figuren är här utbytt mot tre grupper spiralornament i filigranteknik. Silverbeläggningens flikar är sammanväxta, varvid en hjärtformig figur bildats upptill.

I likhet med Nygårdsspännet är de båda spännena från Mårtens och Västergårda prydda med såväl silversnoddar som niellerade silverband med repstavsmotiv. Ett tillägg i denna utsmyckning finner vi på ovansidan av sistnämnda spänne. På filigranbleckens nedre kant nära silverbandet med repstaven löper en bård med en i täta slingor lagd, högkantställd filigrantråd av guld.

Den förgyllda bottenplattan på Mårtensspännet är av silverbelagda lister indelad i tio fält, vardera försett med ett ornament av knutslingor. Ett annat motiv har bottenplattan på Västergårdaspännet. Nålhållaren och nålhylsan uppdelar denna i två hälfter. Varje hälft prydes av två fotlösa, åttformiga djurslingor med huvudena vända från varandra och med halsarna sammankopplade. Partiet över huvudena har försetts med ett flätkors.

Med utgångspunkt från de olikheter som påvisats, mellan

124

å ena sidan Nygårdsspännet och å andra sidan spännena från Mårtens och Västergårda, kan ytterligare typindelning vara befogad. De båda sistnämnda representerar därigenom en speciell grupp, som bl.a. karakteriseras av att dosan har välvd överdel och skalbaggsliknande djur. Till denna typ kan föras ett antal spännen av enklare utförande, däribland lundaspännet. Dessa skiljer sig i första hand från praktspännena genom avsaknaden av filigrandekorerade guldbleck. Vidare är antalet silversnoddar och silverband mindre.

Inte något av de hittills publicerade dosformiga spännena är helt identiskt med lundaspännet. H. Rydh avbildar fem av hithörande sort, varav det ena är från Vallstenarum, bild ro. Vi finner påtagliga detaljöverensstämmelser mellan detta och lundaspännet som t.ex. mittknoppens kvadratiska skiva, basens fyra hörndjurhuvud, de rektangulära sidofältens djurslingor, de vertikala sidolisternas stående figur osv. Spännet från V allstenarum har en silversnodd och ett repstavsprytt silverband på den övre kanten. Dessa detaljer saknas visserligen på lundaspännet, men vissa tecken tyder på att även dessa funnits. över sidofälten finns nämligen en horisontellt liggande skåra med ett borrat hål på båda sidor om varje sidolist, bild 3-4. Häri har silversnodden löpt. På översidans kant finns en liten prick av silver, som sannolikt är en rest av det repstavsprydda silverbandet.

Olikheter kan dock spåras i ett par detaljer. De skalbaggsliknande djuren på spännet från Vallstenarum, bild 10, har inga spiraler, som lundaspännet. De mellanliggande figurerna har ett naturalistiskt huvud i likhet med motsvarande figurer på praktspännena. Lundaspännets figurer har däremot ett stiliserat, nästan missförstått huvud. Sistnämnda djur har prickade ytor, vilket är en imitation av filigrantekniken. Djuren på Vallstenarumsspännet är längdstrierade i likhet med sidofältens djurslingor på de båda spännena.

I vilken relation står lundaspännet till de övriga spännena av hithörande typ? Förutom vissa detaljer, som är gemensamma för dem alla, förekommer olikheter och likheter fördelade på följande sätt. Den imitation av f iligrantekniken,

125

som finns på lundaspännet, igenkännes även på två spännen från Stånga socken. 6 Dessa har i sin tur samma typ av huvud på de s.k. filigrandjuren, som vi iakttog på spännet från Vallstenarum. De skalbaggsliknande djuren på dessa spännen har däremot ingen spiral. Denna återfinns däremot på ett spänne från Hemse socken.

Utöver här nämnda spännen finns ytterligare några, som hör till denna typ. De är uppbyggda på samma sätt. Vad beträffar ornamentiken så har denna genomgått vissa större förändringar. I något fall har den förvanskats, som t.ex. på spännet från Smiss, bild 11. Trots denna omdaning av ornamentiken är det dock ej svårt att igenkänna de olika figurgrupperna på de andra spännena.

Ytterligare exempel behövs ej för att belysa lundaspännets samhörighet med denna grupp gotländska dosformiga spännen. Såsom påvisats har lundaspännets olika detaljer sina direkta motsvarigheter på flera olika spännen. Även dessa spännen har flera inbördes detaljöverensstämmelser. En förutsättning för så intima relationer är att spännen tillverkats inom ett begränsat område och under gemensam miljöpåverkan. Var detta område finns på Gotland och var dess verkstäder legat får framtida undersökningar visa.

Som vi tidigare sett finns vissa fundamentala likheter mellan nyss behandlade spännetyp och praktspännena från Mårtens och Västergårda. Dessa praktspännen bör ha funnits utbildade, då lundaspännet och de övriga spännena av samma typ tillverkades. I den normgivande typ, som dessa representerar, har vi att söka förebilderna till lundaspännet. Någon direkt förlaga går ej att utvälja, men är ej heller nödvändig i sammanhanget.

H. Rydh anser att praktspännet från Nygårds har varit en impulsgivande faktor för olika utvecklingsfaser. Hon låter detta spänne bilda utgångspunkt i sitt utvecklingsschema för den, av henne konstruerade, andra huvudserien. 7 Nygårdsspännet har i sin tur utvecklats ur en spännetyp med gripdjursornamentik i H. Rydhs första huvudserie. På grund av förekomsten av Jellingedjur på Nygårdsspännet och med

126

anledning av deras utformning, daterar hon detta till 900talets andra hälft. Mårtensspännet, som är besläktat med sistnämnda spänne, sammanställes av H. Rydh med liknande spännen med entrelacmönster på bottenplattan. Hon påvisar släktskapet mellan denna ornamentik och den vikingatiden ornamentik, som ingår i den s.k. Ringerikestilen. Praktspännet från Mårtens föres till 1000-talets början.s

Angående dateringen av de övriga spännena säger H. Rydh följande: »Man frågar sig, huru långt ner i tiden efter 1000, som de dosformiga spännena kunna följas. Utvecklingen är lång it.ex. andra huvudserien, från typen 39 omkr. looo ner till typen 65. Den kan med all säkerhet ej hava fått rum inom de femtio åren fram till 1050, som traditionellt sättes som gränsår mellan heden och kristen tid. Rent teoretiskt sett bör minst hela århundradet hava åtgått för utvecklingen.» 9 Till detta bör fogas att H. Rydh till serien även för ett antal spännen, på vilka ornamentiken utgöres av runda gropar, grupperade på samma sätt som djurornamentiken på de övriga spännena. Det är dessa spännen, som H. Rydh daterar till 1000-talets andra hälft.

Trots det stora antalet tillvaratagna dosformiga spännen, fanns det inte några, som genom f yndomständigheterna kunde få en säker datering, vid den tidpunkt då H. Rydh skrev sin avhandling. De fyndkombinationer, i vilka dosformiga spännen ingick, var föga omfattande och i flera fall tvivelaktiga. Detta var H. Rydh väl medveten om. Av denna anledning är hennes dateringar utförda på grundval av en lång typologisk utvecklingskedja. 10 Huvuddragen i denna kronologi äger sannolikt giltighet, men åtskilliga korrigeringar kommer att bli nödvändiga vid en förnyad genomgång av detta föremålsbestånd.

Då praktspännet från Västergårda, nära besläktat med Mårtensspännet, påträffades, blev det omgående publicerat i en artikel av Sune Lindqvist 1927. Vad som bl.a. framgår av denna artikel är, att han delar H. Rydhs allmänna uppfattning angående de dosformiga spännenas datering. Ny15årdsspännet för han till 900-talets mitt eller något senare.

127

9. Dosformigt spänne från Mårtens, Grötlingbo sn, Gotland. Efter H. Rydh, fig 42.

Västergårdaspännet dateras, framför allt genom undersidans »runstensmässiga ornament» till rooo-talets början.11 Mårten Stenberger, som också berört dessa dateringsproblem, för Mårtensspännet till 900-talets andra hälft.12

Den som senast behandlat problem kring de gotländska dosformiga spännenas datering är Wilhelm Holmqvist. I ett arbete om »Övergångstidens metallkonst» analyserar han ett stort antal föremål av guld, silver och brons från övergångstiden mellan hednisk och kristen tid, dvs. rooo- och I rootalen. Han kommer i kapitlet »Guldhängsmycken med filigran» in på ett detaljstudium av det dosformiga praktspännet från Mårtens. De filigranprydda guldfolierna på sistnämnda spänne har, i likhet med sidolisternas triskeleknutar och sick-sackbård, nära anförvanter på flera guldhäng-

smycken från Gotland.13 Den akantusknut, som löper utefter kanten på sidolisten, överensstämmer enligt W. Holmqvist med engelsk vegetabil ornamentik. Då W. Holmqvist kommer in på dateringen av guldhängsmyckena, vilka har flera detaljer gemensamma med praktspännet från Mårtens, gör han följande sammanfattning. »Av ovanstående torde framgå att inget av dem kan vara tillverkat före rooo-talet, ja, att det äldsta snarare tillhör en sen än en tidig del av århundradet, om det inte rent av ligger inne på 1 rno-talet. »14 Den av M. Stenberger 1958 gjorda dateringen av Mårtensspännet till 900-talets andra hälft står således i kontrast till denna W. Holmqvists sena datering. Ligger sanningen i någon av dessa ytterligheter eller någonstans där emellan? För närvarande kan denna fråga ej besvaras men väl belysas ytterligare.

ro. Dosformigt spänne från Vallstenarum, Vallstena sn, Gotland. Efter H: Rydhh, fig 53.

129

11. Dosformigt spänne från Smiss, Garde sn, Gotland. Efter H. Rydh, fig 56.

I vilket kronologiskt förhållande står lundaspännet till de båda praktspännena från Mårtens och Västergårda? Med tanke på de divergerande åsikterna om dateringen av Mårtensspännet är det vanskligt att bestämma lundaspännets ålder på enbart stilistisk väg. Av denna anledning är det betydelsefullt att lundaspännet påträffades under betryggande omständigheter i ett orört kulturlager. Det framgrävdes vid en finundersökning av en konstaterad markhorisont. Inom ett snävt område låg i samma lager förutom svartgodsskärvor en sällsynt kam med klapperbleck, ett alsengem samt ett mindre bronsspänne. Det dosformiga spännet låg ca go cm över moränleran, dvs. mäktiga bebyggelselager hade hunnit

130

avsättas före den tidpunkt, då spännet hamnade i jorden. I kulturlagren närmast över angivna markyta anträffades bl.a. blyglaserat rödgods av den typ, som var vanlig under l 200-talet. Med hänsyn till de stratigrafiska och topografiska förhållandena kan man antaga att det dosformiga spännet har hamnat i jorden tidigast under 1 mo-talets andra hälft.15

Kan man vara säker på att dateringen av nämnda kulturlager är riktig? För att rätt bedöma de förhållanden, som existerar på en grävningsplats, är det nödvändigt med grundlig insikt i ifrågavarande områdes speciella topografiska och stratigrafiska problematik. De grävningar, som kontinuerligt utförts i Lund sedan 1890-talet, har banat väg för ett inträngande i dessa frågeställningar. Underlag finns således för att dateringen av det kulturlager, i vilket det dosformiga spännet hittades, är tillförlitlig.

Det centrala problemet blir därför ifall denna datering även kan gälla för det dosformiga spännet med sin vikingatida ornamentik. En faktor att beakta är att smycken kan gå i arv och därmed få en längre livslängd. De kan av denna anledning påträffas i sammanhang där de stilmässigt ej hör hemma. Å andra sidan kan släktklenod lätt bli en term som tillgripes för att bortförklara stilelement, som ej passar in i ett på förhand uppgjort schema. Enklast vore att bedöma lundaspännet efter liknande värderingsnormer. Att tillgripa arvsfaktorn är emellertid inte tillfredsställande med tanke på den osäkerhet som föreligger beträffande dateringen av de dosformiga spännena.

Såsom tidigare påpekats är hela den stora gruppen dosformiga spännen inordnad i typologiska serier, i vilka man kan följa de olika utvecklingsprocesserna med utgångspunkt från praktspännen och etappvis fram till de degenererade typerna. V ad som är oåtkomligt med denna metod är när en viss typ för första gången utformats och hur länge ifrågavarande typ tillverkats. Ej heller går det att bestämma ifall två typer i olika utvecklingsstadier har tillverkats samtidigt. Lokala verkstäder kan ha specialiserat sig och under en lång

131

följd av år ha tillverkat vissa typer beroende på att kundkretsen varit konservativ i sin smak. Det är med andra ord vanskligt att datera ett föremål med enbart stilistiska element som utgångspunkt.16 Kvar står endast en säker förankringspunkt för lundaspännet och det är dess belägenhet i ett kulturlager från I 100-talets andra hälft.

W. Holmqvist har i sin ovan citerade bok om Över gångstidens metallkonst bl.a. behandlat ett antal myntdaterade slutna fynd, i vilka ingår föremål av ädla metaller. Med utgångspunkt från dessa har han fått en kronologisk fixering av olika föremålsgrupper. Han har även använt en, för dem som tidigare sysslat med övergångstidens konst, föga utnyttjad metod, nämligen att söka anknytningspunkter fram i tiden.17 W. Holmqvist påpekar också med all rätt att metallkonsten från övergångstiden, 1000-I 100-talen, blivit styvmoderligt behandlad. Den gräns, som vanligtvis sättes vid detta sekelskifte, är fiktiv. Den har ingen förankring i faktiska förhållanden, något som ständigt belyses vid de arkeologiska undersökningarna i Lund.18 W. Holmqvist kommer genom sina detaljanalyser av guldhängsmyckena och praktspännet från Mårtens fram till en datering av sistnämnda spänne till 1000-talets senare del eller en bit in på uoo-talet.19 Detta innebär en, i jämförelse med övriga forskares uppfattning, tidsmässig framflyttning av praktspännet ett helt sekel. I relation till denna står lundaspännets datering till I 100-talets andra hälft.

Två oberoende av varandra, tillika helt olika, undersökningar har gett ett likartat resultat. Är detta en tillfällighet eller ger det en antydan om vad en förnyad genomgång av hela beståndet av dosformiga spännen kommer att leda till?

Noter

1 Entrelac är en fackterm för handflätning. Med niellerad menas att man i de graverade ornamenten har fyllt svart massa som kontrasterar mot bakgrunden, vanligtvis av silver.

132

2 H. Rydh, Dosformiga spännen från vikingatiden. Stockholm r9r9, sid. 5. 3 Triskele, en urgammal, både i Orienten och Västerlandet förekommande dekorativ och symbolisk figur, som består av tre vinkelställda eller böjda led utgående från ett centrum. 4 H. Rydh, a.a. fig. 38 Aa. s S. Lindqvist, Det största dosspännet. Fornvännen 1927, sid. 332. 6 H. Rydh, a.a. fig. 51-52. 7 H. Rydh, a.a. sid. 52. 8 H. Rydh, a.a. sid. 124. 9 H. Rydh, a.a. sid. 127. ro H. Rydh, a.a. sid. rr5. r r S. Lindqvist, a.a. sid. 343. r2 M. Stenberger, Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit. I. Text.

KVHAA:s Monogr. 34: r. Stockholm 1958, sid. 5. r3 W. Holmqvist, Overgångstidens metallkonst. Stockholm 1963, sid. 84. r4 W. Holmqvist, a.a. sid. 95. rs A. W. Mårtensson, Vårfrugatan i Lund. Ale 1966: 3. För närvarande föreligger endast en preliminär redogörelse av stadshallsgrävningen. Dateringen av det kulturlager, i vilket det dosformiga spännet låg, kommer dock icke att bli föremål för någon större omvärdering. r6 En typindelning är oundviklig vid bearbetningen av ett större föremålsbestånd. Denna metod bör dock endast användas som ett arbetsmoment i bearbetningen. r7 W. Holmqvist, a.a. sid. 154. r8 A. W. Mårtensson, Ett äldre medeltida gravskick i Lund. 1964.

Manuskript till en ännu ej publicerad lie.avhandling. r9 W. Holmqvist, a.a. sid. 95.

133