Sven T Kjellberg Möbler i Göteborg 1649-1825

större utsträckning efter franskt föredöme och till följd av rigorösare bestämmelser om stämplingsskyldighet.

Rokokon är väl företrädd i Kulturen med åtskilliga möbler av god, för att icke säga hög kvalitet. Tre av byråarna må här tjäna som visningsobjekt. Främst vill man då sätta den utsökta lilla byrån »en console» med fanerad skiva. Den saknar dessvärre signatur, men dess i minsta detalj fullkomliga överensstämmelse med ett par byråar på annat håll av Christian Linnings förfarna hand föranleder en attribution till denne mästare. Tillkomsttiden kan sättas till 1760-talet. Den gör i sanning skäl för den franska benämningen commode på en möbel av detta slag - för människans, enkannernerligen en dams bekvämlighet; nödiga lådutrymmen för smärre plagg och en utdragbar skiva att nyttja vid skrivandet av ett brev eller en biljett. Den i bouppteckningar från den tiden ofta lästa beteckningen fruntimmersbyrå torde passa in på denna typ. Den är ett av Georg Karlins tidiga förvärv till museet. Han köpte den nämligen r8gr av konsthandlare Bukowski i Stockholm för det facila priset av 65 kronor. Vad är dess värde idag? Se färgbilden nr VIII.

Den andra byrån är som synes en stor och tung möbel med skiva av kolmårdsmarmor. (Bild 2.) Fransmännen brukar kalla denna typ »en tombeam>, hos oss svarar den väl närmast mot beteckningen mansbyrå. Ett ålderdomligt drag vidlåder den genom förekomsten av den horisontella avsatsen, som markerar skillnaden mellan de båda nedre lådorna och de övre, medan partiet nedanför densamma är på aktuellt vis komponerat som en enhet utan markering av lådfogen. Som tillverkad r 766 är byrån, om man anlägger en parisisk syn på den, en regencebyrå, men i Sverige vid denna tid alltjämt helt modern. Från hantverkshistorisk synpunkt har den ett visst intresse, nämligen ifråga om signe-

1x. Gustaviansk byrå med stenskiva i hovschatullmakaren och ebenisten Georg Haupts karakteristiska stil. Osignerad men kan på goda grunder attribueras till Haupts samtida yrkesbroder och epigon Niclas Korp i Stockholm. Tillverkad förmodligen något år under 1780-talets förra hälft. KM 26.291

56

ring och påskrifter. I övre vänstra lådan återfinns schatullmakaren Mattias Engströms kända stämpel med fulla tillnamnet intryckt och under stenskivan är hans namn skrivet med rödkrita av skivans leverantör, marmorbruket på Kolmården. Det har ansetts, att om en möbel saknar signatur av sedvanligt slag men har ett namn skrivet med rödkrita under skivan, så är bäraren av detta otvivelaktigt möbelns mästare. Mot denna i och för sig rimliga uppfattning skulle ej finnas något att invända, såvida inte för ett antal år sedan i antikvitetshandeln i Stockholm påträffats en av Gottlieb Iwersson gjord sengustaviansk mahognybyrå, vars stenskiva var försedd med påskriften Metzmacher. Ebenisten och schatullmakaren Johan Wilhelm Metzmacher i Stockholm avled 1784 och troligen har Iwersson och måhända även andra yrkesbröder förvärvat de skivor, som då fanns kvar i den avlidnes verkstad. Det är följaktligen anledning att vara betänksam vid mästarbestämning. Under byråns blindskiva - ett mindre iögonenfallande ställe - står med blyerts skrivet: »Johan Rutberg geboren i Wisby auf G.otland hat dieser byrå gemacht Ano 1766.» Därmed är byrån daterad till året. Denne snickargesäll har på samma fördolda sätt och med så gott som samma formulering - årtalet var dock här 1768 - klottrat på en i övrigt osignerad rokokobyrå, som på hösten 1966 såldes på en s.k. kvalitetsauktion hos Stockholms stads auktionsverk. Tack vare att William Karlson i Kulturens årsbok 1938 publicerade en artikel om museets byrå, kunde den utbjudna byrån med visshet hänföras till Mattias Engström. Johan Rutberg var således gesäll hos Engström. V ad som kan förefalla egendomligt är att denne gotlänning i bägge fallen använde sig av tyska språket. Denna omständighet beror emellertid på, att det tyska

x. Gustaviansk byrå med målad träskiva, imiterande den grågröna kolmårdsmarmorn. Lagergirlandens intarsia är överarbetad · med gravyrstickel och de därigenom uppkomna konturerna har fyllts med färgad vax, varigenom en storartad dekorativ effekt åstadkommits. Den okände mästaren torde ha gjort byrån på 1780-talet. Tillhört hovjägmästaren Carl Fredrik Follin på Pålsjö. KM 7 .630.

6 -566-3652 57

3. Stor rokokobyrå med fanerad skiva, osignerad men av stockholmstillverkning. Byråns sällsynt rikt utformade hörnbeslag är ovanliga på byråar från denna tid - 1760-talet - och återgår på franska förebilder från det tidigare 1700-talet. KM 16.978.

inslaget i snickargesällernas skråorganisation i Stockholm fortfarande vid denna tid var så starkt att umgängesspråket var självfallet. Mer eller mindre fördolda gesällanteckningar är inte ovanliga inom snickaryrket under 1700-talet. Ett mera känt exempel härpå må anföras. I början av 1950talet reparerades i Paris ett skrivbord i Louis-seize, som tillhörde franska staten och som använts som dagligt arbetsbord i en vetenskaplig institution. Av den befintliga ägarstämpeln visste man redan förut att bordet från början ägts · av Ludvig XV :s bekante utrikesminister hertig de Choiseul, för övrigt en vän till Gustaf III från hans kronprinstid, och sedan sekvestrerats under revolutionen. Då skivan för ända-

58

målet lossades från sargen fann man på ett normalt osynligt ställe följande, något överraskande påskrift med rödkrita: »George Haupt Suedois a fait Cet bureau a Chanteloup 1767.» Det numera sedan länge försvunna slottet Chanteloup nära Tours tillhörde hertigen och där har således den sedermera berömde svenske ebenisten som gesäll i tjänst hos, som man antagit, hovebenisten Simon CEben i Paris varit engagerad.

Den tredje av Kulturens rokokobyråar slutligen är av ordinär stockholmstyp. (Bild 3.) Den är osignerad och attribution till någon bestämd mästare är ogörlig, eftersom den är en standardprodukt från vilken verkstad som helst. Man väntar sig en stenskiva på en byrå som denna, men den befintliga är ovanligt nog fanerad liksom på Linnings lilla fruntimmersbyrå, där en sådan är mera naturlig. I ytterligare ett avseende är den ovanlig; de dekorativa beslagen, som följer hörnstolparna nedifrån och ända upp, har veterligen ej iakttagits på någon svensk rokokobyrå tidigare, i varje fall inte av detta speciella slag. De hör liksom inte till denna byråtyp i fullt utvecklad rokoko från 1760-talet och början av följande årtiondet. Man finner dem däremot på franska byråar från tidigt 1700-tal och är att beteckna som närmast regence. I synnerhet den avslutande hoven är karakteristisk. I övrigt kan nämnas, att byrån kom till museet för jämnt sextio år sedan genom köp i Stockholm. Priset var 325 kronor - intet opris ställt i relation till dagens.

Redan på 1760-talet framträder i svenskt konsthantverk vissa yttringar, som kan tolkas som opposition mot rokokon. I Frankrike hade sådana av antikiserande innebörd kommit till uttryck tio år tidigare. Men icke desto mindre bevarar stilen här liksom i Frankrike sin makt över smaken ännu några år in på 1770-talet. Den tidigaste gustavianska möbeln är kunglige hovschatullmakaren och ebenisten Georg Haupts mästerstycke i Stockholms snickarämbete, skrivbordet som blev Adolf Fredriks julklapp 1770 till gemålen Lovisa Ulrika. Under sin blott fjortonåriga verksamhet i Sverige var Haupt en synnerligen produktiv konstnär och

59

4. Gustaviansk stol av en i södra och västra Sverige ganska vanlig typ, som i nästan industriell omfattning tillverkades av stolmakarna i Lindome i norra Halland. Denna stol är av fem stycken lika, som skall ha tillhört Esaias Tegner. Kom till Kulturen redan 1893. KM 8.514.

han blev under sin livstid och är alltjämt vårt lands internationellt sett mest kände möbelsnickare. Tiden från 1770 till några år inpå l78o:talets senare hälft vad det gäller möbelhantverket med fog kallas hauptepoken. Den överlevde mästaren nätt och jämnt. Hans ende elev, som han fostrat från minderårig lärgosse till vuxen gesäll, Gustaf Adolf Ditzinger, övergav hans intarsiastil tämligen snart sedan han blivit 'sin egen. Visst hade Georg Haupt epigoner, en Gottlieb Iwersson, en Anders Lundelius, en Niclas Korp och litet mera fjärmade Jonas Hultsten och Gustaf Foltiern. Men 1780-talet är för möbelhantverket en omställningens tid och den ene efter den andre av de nämnda försvär sig åt den nya och förenklade mahognystilen, den vi kallar för den sengustavianska. Ingen tvekan bör emellertid råda, när det gäller att beteckna Georg Haupts och hans samtidas

60

verksamhetstid som den mest lysande i det svenska möbelhantverkets historia. Här kan det vara på sin plats att påpeka, att på Övedskloster i Skåne befinner sig tack vare fideikommissinstitutionen alltsedan Gustaf III :s tid en av Haupts mästerverk, en sekretär i numera återställt ursprungligt tillstånd.

Niclas Korp hette en ebenist och schatullmakare i Stockholm, vilken blev mästare 1771 under stadens hallrätt och i snickarämbetet tjugo år senare. År 1800 uppsade han sitt burskap som borgare, vilket innebär att han ej längre drev yrket. Han synes emellertid ha varit verksam åtminstone redan från 1767, då han omtalas som »fuskare». Hans initialstämpel NK har iakttagits rätt många gånger på byråar såväl i rokoko som i gustaviansk stil. Han är en av Georg Haupts eftersägare, dock ej den mest talangfulle. Kulturen äger sedan 1918 en stor gustaviansk byrå i Haupts karakteristiska stil, som William Karlson närmare behandlat i denna årsbok 1946, se färgbild nr IX. Han tillskriver den på goda grunder just denne Niclas Korp. Sedan dess har intet nytt framkommit som skulle kunna ifrågasätta attributionens riktighet, tvärtemot har senare rön gett ytterligare stöd åt densamma. Intarsiamönstret följer tämligen noga Haupts allmänna schema och de dekorativa beslagen är i stort sett desamma som den store mästaren använder. Det tekniska utförandet tål emellertid ingen jämförelse och fanerkontrasterna förefaller väl påträngande. Byrån skänktes till museet av dess dåvarande föreståndare Georg Karlin. Dess öden bakåt i tiden kan inte dokumenteras längre än till 1800talets mitt eller strax därefter, då den ägdes av landshövdingen i Malmö Samuel Gustaf von Troil (1804-1880).

Då hovjägmästare Carl Fredrik Follin på Pålsjö vid Hälsingborg dött 1891 gjordes samma år auktion på hemmets inventarier. För Kulturens räkning inropades då för rrs kronor den lilla gustavianska byrå, som alltsedan dess varit en prydnad för museet. Den företräder den höggustavianska stilen pfl 1780-talet, vilken då redan för en kamp om tillvaron med den förenklade mahognystilen, den sengusta-

5. En av tio stycken sengustavianska stolar av engelsk typ från tiden omkring 1800. Sannolikt skånsk tillverkning efter förebild från Stockholm. Stolstypen brukar hänföras till Sheraton. KM 47.165.

vianska. Istället för stenskiva har den en av trä, som är illusionistiskt målad som kolmårdsmarmor, ett understundom använt sätt att göra en dygd av nödvändigheten. Genom att snickaren i stor utsträckning använt sig av gravstickel vid framställandet av lagergirlanden och dess upphängningsrosetter och sedan fyllt de uppkomna fördjupningarna med vit färg och färgat bivax, får man vid en hastig blick intrycket av målad möbel, förstärkt av den målade skivan. Så är emellertid inte fallet. Byråns uppbyggnad och de dekorativa effekterna leder tanken till liknande arbeten av Jonas Hultsten och Nils Petter Stenström i Stockholm, men en attribution till någon av dessa är ytterst vansklig. Se färgbild nr X.

Den sengustavianska stilen räknas i allmänhet råda från omkring 1790 till omkring 1810. Omsvängningen eller rät-

tare sagt ett ytterligare närmande till antiken har ett ofta anfört incitament, nämligen Gustaf IIl:s resa till Italien 1783-1784. För schatullmakarna och ebenisterna har de antika minnesmärkena knappast haft någon betydelse utan deras omställning beror snarare på nya signaler inom möbelhantverket från Paris och London och inträffar för övrigt tidigare. Den första kända sengustavianska fanermöbeln är en 1780 hallstämplad byrå av ebenisten Anders Scherling i Stockholm, helt i mahogny utan några som helst dekorativa inläggningar men med smala mässingslister runt lådorna. I de snedställda hörnen och på benen är förgyllda kannelyrer - det främmande ordet betyder halvt rör och är en hålkäl - samt på utsidan av benen tre triangulära mässingsornament sammanställda. Några variationer på tema förekommer ej, utan det upprepas monotont på alla slag av fanermöbler. Andra mästare i Stockholm, vilka motståndslöst ansluter sig till detta nya mode är exempelvis Anders Lundelius, liksom Scherling redan från 1780, Erik Nyström och ingen mindre än Gottlieb Iwersson från 1782, vidare Lars Almgren från 1784. Detta sker alltså ännu medan Georg Haupt är i livet. Själv var denne icke helt oberörd av vad som låg på lur, vilket bl.a. ett skrivbord i svensk privatägo från 1780 visar. Har man sett hans skrivbord från 1767 för hertig de Choiseul, om vilket här tidigare talats, i mahogny utan några dekorativa tillsatser, så förstår man att han känt till genren långt före de andra yrkesbröderna i Stockholm. Hade han fått leva, hade han måhända gett sig det nya helt i våld.

I Stockholms Posten 1793 kan man läsa den definitiva domen över en i sanning lysande epok i svenskt möbelhantverk: »Jag (förmodligen konduktören i överintendentämbetet Thure W ennberg) behövde köpa en byrå, fanerad, med inlagt arbete jag sett nere i landsorterna, en som var ganska vacker, gjord i Stockholm för längre tid tillbaka av en ebenist, benämnd Haupt. Min vän trodde att jag skulle få en sådan i snickarämbetets magasinsbod. Vi gingo dit. Nog fanns Clär åtskilliga möbler, även av den form jag önskade.

Men allt av mahogny. Jag ville ha en av inlagt trä, vari någon slags teckning rådde. Man upplyste mig, att dylikt arbete göres icke mera.»

Kulturen kan uppvisa ett mycket representativt exempel på stilen. Det är den lilla mahognybyrån med kalkstensskiva, som här återges på vår färgbild nr XI. Den är signerad av Jonas Hultsten men saknar tyvärr datering. Byrån kan jämföras med Linnings rokokobyrå av samma behändiga format för att konstatera hur smaken förändrats under en mansålder.

Mångfalden av stolar från 1700-talet i Kulturens samlingar tillåter tyvärr ej i detta sammanhang en fylligare presentation i bild. Som samtida till byrån från Pålsjö och Hultstens mahognybyrå ställes fram tvenne i södra Sverige vanligt förekommande stolstyper. Stolen med ryggbricka i form av ett slags gallerverk och löpande bladstav på ryggramen och sargen är ursprungligen en västsvensk typ och återgår till de stolar som arkitekten Carlberg ritade för Gunnebo. Den överensstämmer också fullständigt med de förut en passant nämnda stolarna från Södra Lindved och av allt att döma var typen omhuldad av gårdssnickarna på de skånska herrgårdarna. Lindome söder om Göteborg var eljest i slutet av århundradet ett känt tillverkningscentrum. Enligt traditionen har denna stol och ytterligare fyra gelikar i serien tillhört Esaias Tegner. De förvärvades till museet redan 1893. - Den andra stolen utgör en av tio stycken och kan vara av skånsk tillverkning. Stolstypen, vars förebild är hämtad från Thomas Sheratons »The Cabinet-maker and Upholsterer's Drawing-book» från 1793, var också populär hos stolmakarna i Stockholm och frågan är här, om inte de förmodade skånska stolarna med hänsyn till den detaljmässiga överensstämmelsen med motsvarande stockholmsstolar är kopierade efter dessa.

x1. Liten sengustaviansk byrå med vit marmorskiva, gjord omkring 1790 av Jonas Hultsten i Stockholm. Utförd i kubamahogny och på det för den nya möbelstilen typiska sättet med smala mässingslister omkring lådorna. KM 23.638.

XII

Möbler i Göteborg 1649-1825

En arkivundersökning

Under min tid vid Göteborgs museum påbörjade jag en arkivundersökning av stadens möbelbestånd i äldre tid. Avsikten var att bearbeta det framkomna materialet och publicera det i en skrift om den göteborgska bostaden. Därtill fick jag dock icke tillfälle och excerpterna har i stort sett blivit outnyttjade. Något har dock kommit till användning i artikeln »Mellan tvenne tidevarv, bilder från den efterkarolinska tidens Göteborg», Svenska Kulturbilder, band 5, 1933.

I tanke att materialet har ett värde för möbelf orskningen har jag här gjort en sammanställning. Undersökningen är baserad på handlingar rörande importen och på bouppteckningar. Förteckning på dessa återfinnes i slutet av artikeln. Importlistorna lämnar bestämda tidsuppgifter, bouppteckningarna endast vad som vid deras upprättande förekom i hemmen. Då två årtal antecknas på följande sätt 1702-64 anger detta första och sista gången föremålet förekommer i bouppteckningarna, ej att det noterats varje mellanliggande år.

BÄNKAR, 1660-1757 Dessa tillhor den äldre delen av perioden och omtalas sällan efter 1700-talets mitt. De enkla och öppna bänkarna är av ek, gran eller fur och oftast klädda, med läder 1660-1757,

xn. Arrangerad gustaviansk kaffehörna i Kulturen med bl.a. ett för tiden karakteristiskt runt fällbord och två stolar, som representerar en av de mest vanliga stoltyperna. Stolarnas röda oljefärgsmålning avser att ge dem sken av att vara mahogny.

7 -566-3652 65

I. Länebänk eller »sopha» av målad fur från 1700-talets mitt. Göteborgs museum. 2. Sängsoffa av tidigt gustaviansk form, 1770-talet. Det stoppade ryggpartiet har tillkommit senare. Jämför den gustavianska sängen, bild 6. Göteborgs museum.

med kläde 1718. När en värmebänk med bänkdyna omtalas 1682, är dess plats antagligen vid spisen. Vad en lateller ladbänk är förefaller svårförklarligt. Ordet lad kan

66

enligt Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, ha betydelsen avbalkning, liten vägg, stapel e.dyl. Man kommer då att tänka på de högsätesbänkar med väggartat ryggparti, som stod vid bordsändan hos allmogen i Småland och som Linne i siri. Skånska resa beskriver. Den kallades enligt honom »stapelen». Ladbänken omtalas i bouppteckningarna 1683 och 1690.

Övriga bänkar är slutna och omfattar flera kombinationer. Dit hör kistebänlwn, omtalad 1660-1723, oftast försedd med 2 eller 3 rum samt med lock och lås, målad i grönt, brunt och rött eller endast »anstruken»; slagbänken eller fållbänken, 1682-1729, som har sin plats i köket, barnkammaren och »gången», säges efter 1700 vara nmed bord pån och sålunda besläktad med bo,rdbänken, 1712-54, oftast målad eller anstruken, 1734 försedd med/lådor och 1754 med nhänge bordskiva»; lånebänken, 1695-1757, soffans föregångare, oftast läderklädd, be1757 såsom »engelsk länbänk av rör med tillhörande madrass, täcke och 2 små .putor».

SOFFOR, 1754-1815

Bouppteckningarnas äldsta belägg är från 1754. Då omtalas en grönmålad sopha. Denna från turkiskan i början av 1700-talet lånade benämning och stavning förekommer till 1794, varefter det av oss använda soffa blir allenarådande. Det sistnämnda förekommer emellertid redan 1758 och därefter omväxlande med sopha. Någon import av soffor synes ej ha skett. Man får söka deras motsvarighet och föregångare bland länebänkarna. Dessa omtalas icke efter 1750-talet och deras försvinnande kan sättas i samband med uppträdandet av sofforna och kanapeerna.

Efter materialet kallas de vanligen brädesoffor, någon gång träsoffor. Soffor med mahognyfaner omtalas från 1795 och av björk 1815. Stockholmssoffor noteras f787, ottoman 1795 och Gunnebosoffor från 1810. I några fall anges sofforna på 1760-talet vara "att ligga uti» och kallas då ofta sängsoffor. 1770 säges en vara »att slå ned».

Samtliga soffor är målade och följande färger antecknas: grön 175481, brun 1759-88, röd 1762-1800, gul 1763-81, blå 1773-75, grå 1776, förgyllning 1778, pärlfärg 1787-93 och vit 1815.

Det övervägande aiitalet är försett med lösa dynor stoppade med tagel, i ett par fall med hår, 1766 med rörtopp och en gång, 1815, med mossa. Madrasser omtalas 1762 och 63. Dynorna är försedda med överdrag, vilka kan bestå av följande tygsorter: ,, lärft, 1759-1815, varav 1]76 glanslärft, 1787 grönt och. vitt franskt glanslärft; schagg, 1757 röd, 1764 blå på en' gul soffa; nankin, 1778 gult, 1787 blått och vitt kattuns- och nankins; kattun, 1779 gulrandig; sits, 1788 rött och vitt, 1793 blått och vitt på en ny pärlgrå soffa, 1810 storrosigt; bast de bom, 1787 gulrandig och damast, 1795 röd på mahognysoffa, 1815 gul.

KISTOR, 1667-1759

Detta i äldre tid oumbärliga inventarium uppträder i riklig mängd. De är gjorda av följande träslag: ek 1667-1759 den största gruppen, fur 1667-1738, gran 1688-99, sinkerdanholtz, en gammal 1698, och cypress, en liten 1724. Större delen är målade och den bruna färgen, 1689-1748, överväger, därnäst kommer den svarta, 1667-1726, och sedan ett mindre antal gröna och röda 1600-talskistor. Masurmålning förekommer 1729-42.

Följande olika slag av kistor namngives: ark-, 1685-1726; brand-, 1750 »med dess björn», halv-, 1679-1748, merendels av fur eller gran; kläde-, 1712; kram-, 1687-1707; ljus-, 1682; mat-, 1692; penning-, 1696; sjö-, 1694-1722; skepps-, 1682-1719; skåp-, 1692, utgammal; samt därjämte med ortnamn holländsk, r7ro-40; ostindisk, 1755; slessingsk (schlesisk), 1694-1714, kallas även furulåda.

Kistor klädda med läder omtalas 1729, med tigerskinn 1759. Utsmyckningen i övrigt består av utskärningar, 1679-1729, i beskrivningarna kallade bildhuggeri eller bildhuggarverk, samt av inläggningar, 1667-1722. »En kista med pelare och trenne små skuflådor nedan under, samt fyrdubbelt lås, inlagda med stort arbete på gammalt vis» heter det t.ex. 1667. Inläggningarna är, då de omtalas, av svart trä, 1695 av cypress.

Fötter antecknas 1679 och 1704, trint, dvs. välvt lock 1700. Man är noga med att angiva att kistorna har beslag och lås, vilket är regel. Beslagen är av järn, endast på _ en ostindisk kista är de av mässing. De är oftast målade i en från kistan avvikande färg, förtenta 1691 och några gånger senare. Hörnbeslag noteras från 1712. Den enda uppgiften om form är på en stor gammal kista, som 1690 har »rosigt» beslag.

68

i 3. Ilänstol av valnöt med rottingflätad rygg och sits. Engelsk typ från senkarolinsk tid, omkr. 1700. Göteborgs museum.

STOLAR, 1649-1825

Importen av stolar under perioden 1649-1732 omfattade i allt 3.243 st. Detta antal fördelade sig beträffande de viktigaste exportortema på följande sätt: Amsterdam I. 178, London I.108, Hamburg 588, Hull 127 och Danzig 100. Obetydliga kvantiteter infördes därjämte från Liibeck, Rostock och Bergen samt England, Frankrike och Portugal. Tolagsjournalerna har endast mycket knapphändiga uppgifter om stolarnas utseende. De talar om gemena samt trästolar, de senare av allt att döma utan klädsel, barn-, natt-, kontors- och länstolar, spanska och engelska stolar, gröna, röda och läderstolar. Sävstolar omnämnes tidigast från Hamburg 1691 och från London 1695. Sävstolarna blir mycket på 1720-talet i importen från väster medan de icke omtalas i godset från Hamburg. Särskilda försändelser med »rör till stolar» noteras från London 1729. Sävstolar motsvarar säkerligen vad vi nu kallar halmstolar, rör-

69

stolarna har rottingmateriaL Rörstolar förekommer tidigast i en last från Amsterdam 1720.

Leveransen av på 1720-talet sker på sådant sätt, att med ett dussin följer ett antal länstolar, vanligen 2. Från

London ankommer t.ex. 1726 tre dussin stolar och sex länstolar, från Amsterdam sanuna år »tolv små sävstolar och ,, två dito länstolar». 60 st. »av säv flätade stolar», ingår i en post 1730.

Ett nytt slag, mattestolar, infört från Amsterdam i en post av 14 st. ornnämnes första gången 1722. Hur dessa såg ut anges icke.

Efter 1732 är det en lucka i tolagsjournalerna fram till 1777· Någon nämnvärd import av stolar under tiden fram till 1825 har icke förekommit. En gungstol antecknas vara införd från London 1778.

Bouppteckningarna lämnar mera detaljerade uppgifter om stolarnas utseende. Följande slag av stolar förekommer i dessa (årtalet anger första omnämnandet): arbets-, 1719, med »trinna säten»; banhars-, 1775, »3 st. till en säng för en person med sina tagelputorn; beschar-, 17801 »bestående av 3 länstolar med sina blårandiga putorn; contoirs-, 1736; fru1h immers-, 1735, med »arm- och ryggstyre»; gubbe-, 1689, gammal; lialv-, 1718; halm-, 1695; hörn(e)-, 1745; korg-, 1727; kull-, 1682, utan stöd; kvinnfolks-, 1667; län-, 1694; matte-, 1729; matsals-, 1820; pelare-, 1696, med »många pelare»; rotting-, 1760; rör-, 17491 med låga och höga styren, flätade; slag-, 1729; sov-, 1748; trekant-, 1740; V asa-,

l8IO.

Materialet varav stolarna tillverkats omtalas sällan. Man kan dock utläsa av uppgifterna, att ek varit den vanliga under 1600-talet och fram till omkring 1740. Holländska stolar av nötebom omtalas första gången 1696 och engelska 1732 samt förekommer till mitten av 1700-talet, efter 1742 under beteckningen valnötsträ. Stolar av ask och björk förekommer enstaka, av bambu 1755, av ostindiskt trä 1754. Mahognyn gör sin entre 1765, ett träslag som därefter noteras perioden ut. Ofta anges materialet med det obestämda »trä». Stolarna är då målade eller anstrukna.

Följande färger förekomma: röd, 1651 från Amsterdam, 1654 från London; grön, 1649 Dantzig, 1651 Amsterdam, 1661 Hamburg; ek, 1676; svart, 1695-1748; svärtade, 1741; brunt, 1705-761 antecknas under 1740-50-talen såsom holländska och engelska, 1745 som halländska

70

4. Interiör från sängkammaren i det av assessor Vollrat Tham 1729 uppförda stenhuset i Göteborg. Läderklädda stolar av engelsk-holländsk typ, skrivbord av masur på ställ med volutsvängda ben, förgyllda kronbeslag och kläppar - allt från tiden för den fasta inredningen. Göteborgs museum.

och 1763 från Lindome; masur, 1735; gul, 1757-84, från Holland och England; blå, 1774; ljusblå och ljusgrå, 1776; vit, 1781; grå, 1783; betsade, 1788, och pärlfärg 1792-1800. - De röda och gröna stolarna är importgods och deras färger sålunda aktuella för de år införseln skett.

Stolklädseln utgöres av läder och tyg, i ett par fall 1698 och 1706 av sälskinn. Av lädersorterna omtalas ryssläder 1682-1782 i svarta eller röda färger, gyllenläder 16851784, karduan 1691-1708 i svart eller rött, blankläder 1725.

Textilbeklädnaden är rikt varierad: kläde, 1683-1748, övervägande blått, rött och grönt; rasfa 1690; trip, ryssentrip, 1695-1763, rött och grönt; flamsh 1690-1750; lwrsing 1691-1740, alltid gul, även "utsydd», dvs. broderad; cassin 1733-58, grön och röd; plysch 1714-68, röd; sarge 1704-14, blå; schagg 1713-75, röd, blå, gul och grön, efter 1754, då den är röd- och grönrandig, är den företrädesvis randig, 1768 gul och skuren; boj förekommer mest under 1720-talet; nankin 1749-84,

71

blå, gul och vit; siden endast 2 poster 1749 och 1795, gult; lärft 17541810, användes som överdrag, t.ex. 1757 nröd sidendamast med blårandigt lärftsöverdrag»; glanslärft 1754 och 1776; bomullslärft 1762; damast 1757-1800, grön, röd, gul; sammet 1740, röd; sits l766-g5, blå och vit, röd och vit; flanell 1740; caffa 1760, grön och blårutigt överdrag; kattun 1767. Tageltyg förekommer 1764-1820 i samband med mahognystolar.

Upplysningsvis bör nämnas att cassin eller cassiant var ett ylletyg, som i Sverige började tillverkas vid 1600-talets mitt och som på 1700talet användes här vid tygtryck; att caffa var ett grovt, fasonerat ylleplysch använt till klädsel av vagnar och möbler, vars tillverkning i nådde sin höjdpunkt under 1740-talet; att kersing var ett grovt ylletyg känt från medeltiden, som fått sitt namn av den engelska tillverkningsorten Kersey; att satin var ett mönstrat ylletyg med högsta tillverkning i Sverige på 1780-talet; samt att trip vävdes som sammet med fin ull på en botten av lin eller hampa under 1500- och 1600talen.

Klädseln omtalas vara sydd, dvs. broderad, 1700-63. En gång, 1720, beskrives brodyren vara »engelsk söm på tvist» och »stickad på tvist».

KANAP:E, 1747-95 1747 omtalas » 1 stor stol Cannape kallad fodrad med damast och himmel över». Denna beskrivning passar utmärkt på det mellanting av stol, soffa och säng, som förbands med kanapen i äldre tid. Numera användes benämningen endast på soffor, vanligen små och oftast av chaislongtyp. Kanapen förekommer i bouppteckningarna sporadiskt mellan det angivna året och 1795. Den var försedd med »rörsäte». Klädseln är av damast, cassian, trip, lärft, halvsiden eller sits.

BORD, 1649-1825 Importen av bord skedde enligt tolagsjournalerna huvudsakligen från Amsterdam, 1649-1732, och London, 16841810. Det rör sig emellertid om förhållandevis små mängder. Från den förra staden ca 150 och från den senare ca 100 stycken.

Där så omtalas kommer borden i kistor, mattor eller packar, 1731 säges de vara emballerade. De är av trä eller

72

sten. 3 stycken stenbord »med dess tillbehör>> omtalas införda från Amsterdam 1720. Bordstenar, dvs. bordskivor, införes från Reval och Kalmar 1649, från den senare staden » 1 ottekantig bordsten». Sista anteckningen om sådan ölandsimport är 1670. Av annat material är 1684 5 st. »olifwen» bord från London. Beträffande utsmyckningen omtalas endast i ett fåtal fall målning, 1669, samt i ett fall lackering, Amsterdam 1731. Man skiljer i beskrivningen på bord och »fötter därtill», varvid bord kan betyda hela bordet eller enbart skivan.

Följande olika slag av bord förekommer i importen: sten-, natt- och natt duks-, skriv-, slag-, spis-, spegel-, 1725 »bord att stå under spegel», utdrags-, köks-.

Bouppteckningarna överflödar av uppgifter om bord. I det följande skall först redogöras för de olika slag som omtalas. Utöver dessa förekommer en omfattande grupp, som endast bär beteckningen bord.

Stenbord, 1667-1766. Dessa anges som nurnberger, 1690-1748, och dantziger, 1713. Under 1600-talet omtalas 4-kantiga, 8-kantiga och runda bord. Bordfötterna är i något fall av sten, i övrigt av trä. 1667 beskrives ett bord ha »inlagda lister runt om och inslutne fötter»; något senare omtalas ett bord med »stentavla uti».

Slagbord, 1690-1792. Av tillverkningsorter nämnes Holland 171488, England 1745 och Sverige 1727. Där formen anges säges den vara rund eller oval; i övriga fall får man anta att den varit fyrkantig. Materialet är gran 1704 och fur 1714-48, ek 1706-53, masur 1739-40, valnöt 1749, ostindiskt trä 1753-77, mahogny 1763-93. Oberoende av träslag är borden oftast målade. Den vanligaste färgen är brun, 1713-54. Under 1730- och 40-talen förekommer svart, svart med vit »karm» samt svart och brun, röd, grön och masurfärg. Lack omtalas 1725-79, det sistnämnda året med gula rosor. En stor del av lackborden är holländska och har vaxdukstäcken till skydd. Ett brunt slagbord är 1733 målat med »lövverk», på 1750-talet med rosor eller med blomstermålning. I övrigt noteras ett stort slagbord 1749 vara inlagt med rosenträ.

Slagbordets karaktär åskådliggöres med anteckningar som »att släppa neder på alla sidor», 1706, »slå neder på bägge ändar», 1719. Samma år omtalas slagbord »med skåp under» och 1732 »med säng under». Slagbord »med ökar», 1765, är väl att uppfatta som ett utdragsbord.

Skrivbord, l693-179r. Dessa är alla beklädda eller överdragna med kläde eller läder. Bord med skrivtavla eller »skrivesten» förekommer 1713-27 o-ch är en äldre form. Klädet kan vara blått eller grönt och

73

av läderbeklädnaden är den med ryssläder den vanligaste. Endast fur omtalas såsom material till bordstommen med undantag av 1749 och 1791, då kinesiska skriv- och spelbord av rosenträ förekommer.

Skänkbord, 1700-1753. Denna bordstyp, som har medeltida anor, omfattar endast ett ringa antal. Den avlöses av skänkar med skåpkaraktär, vilka framträder första gången 1729. Skänkborden omtalas oftast såsom små, utförda i ek eller masur samt målade i brunt, svart och lack. Holländska omnämnes 1712 och 1730. I kombinationen med gueridoner 1725.

Utdragsbord, 1700-1738. De beskrives med uttrycken »att draga ut» 1 och »att draga ut vid ändarna». Ett holländskt bord av denna typ · med låda under noteras 1713. De är genomgående av ek. Jämför slagbord med »Ökar».

Köksbord, 1706-1737. Gruppen är obetydlig. Enligt beskrivningarna är köksborden under skivan försedda med lådor, skåpsrum eller hyllor, ett med »korsfot». De saknar, såsom våra idag, ansikte.

T ebord, 1695-1810. Första gången importen av te omtalas är 1684 då 112 pund infördes från Amsterdam. Sedan Svenska Ostindiska Compagniet startat sina resor till Kanton, infördes alltsedan 1730-talet väldiga mängder av te, som utgjorde huvudparten av fartygens returlaster. Sverige blir ett teland under 1700-talet, vilket avspeglar sig i den rikliga förekomsten av tebord och annan attiralj för tedrickandet.

Importen av tebord sker huvudsakligen från Amsterdam, endast ett ringa antal kommer från Hamburg och London. Från Amsterdam kommer de i stigande mängd 1695-1732, det sistnämnda året 51 st. Om bordens utseende nämner de knappa uppgifterna i tolagsjournalerna så gott som intet, endast att de ofta förekommer tillsamman med tebräden.

Mera får man då veta genom bouppteckningarna. Där omtalas holländska tebord 1713-74, vilka så gott som uteslutande är lackerade, engelska 1754, ostindiska 1763-95, även de lackerade, samt svenska 1766-74, dessa målade. Till sin form kan de vara ovala, runda, 3-, 4- och 8-kantiga. Då materialet anges är detta masur 1748-64, mahogny 1763-1820, rosenträ 1770-94, ask 1785 och alrot 1800-05. Skivorna är 1746 av sten, 1775-1810 av porslin, dvs. fajans, 1788 rödmålat tenn, 1789 av bleck och 1810 av marmor.

74

Tebordens målning varierar. Under 1720- och 30-talen förekommer sålunda gult, blått, svart, rött, vitt och grönt. Brunt omtalas först följande årtionde och grått 1761. Samtidigt har även lackeringen en växlande färgskala. På 1730och 40-talen är denna svart, grön, röd och brun. Blått holländskt lack noteras 1764 och grönt med guld 1766. Kinesiskt lack i sammanställningarna svart med guld och rött med guld förekommer 1795.

I samband med teborden omtalas även tebräden 171561, tehyllor eller teräclz 1714-58, tetavlett 1705-65, tetavlor 1705-60, teskivor 1725-31 och tebricka av tenn 1725.

Nattduksbord, 1714-83. Kallas företrädesvis nattbord under hela perioden. De noteras tillsammans med par av gueridoner 1714-39, med natt låda 1718. Materialet, som tydligen endast antecknats när nattduksbordet varit omålat, anges vara masur 1718-72, for 1748 och ek 1764. Lackering förekommer 1714-64. Eljest omtalas masurmålning 1757, marniorering 1774 och förgyllning med »uthuggning» 1783.

På 1740-talet säges nattduksbordet vara försett med stoftsgardin, ha grön kappa, ha rött täcke, ostindiskt målat florstäcke och gult sarstäcke samt vara övertäckt med vaxduk. En mera komplicerad form antydes 1744 då ett bord är försett med en »liten byrå» samt »nattdukslåda av masurn. Ett lackerat nattduksbord säges 1752 ha »spegelrutor och sex mindre lådan>. Man skönjer här ett samband med toilettbordet.

Spelbord, 1749-1825. Den första anteckningen talar om ett kinesiskt skriv- och spelbord av rosenträ. Denna kombination återkommer 1791, då bordet säges vara fodrat med sammet. Eljest omtalas klädsel endast 1787, då ett valnötsbord har grönt kläde. Vad slags spelbord det är fråga om framkommer blott en gång, 1783. Ett gulmålat ekbord har då »sina brickor och tärningar», och är sålunda avsett för brädspel.

Utom de nämnda träslagen är mahogny det vanligaste, 1769 till periodens slut. På 1780-talet omtalas fanering, vilket först antydes med uttrycket »Överklätt med mahogny». Även »Ostindiskt trä» 1791, alm 1769 och björkfaner 1825 förekommer.

Matbord, 1763-69. Endast två gånger omtalas bord med denna benämning. I det första fallet är det inlagt med rosenträ, i det senare säges det vara runt.

Konsolbord, 1775-1825. Bord av detta slag har vanligen förgyllt underrede och marmorskiva, först 1820 uppträder konsolbord av mahogny, 1825 är skivan av porfyr. Ett par halvrunda gustavianska

75

bord beskrives 1795 sålunda: »med 4 fötter, lackerade i vitt med pärlrand i förgyllning och skivor av gråvit italiensk marmor». Som ersättning för marmor har man ofta marmormålning. I enstaka fall är borden brunmålade. Ett blått och förgyllt bord noteras 1787.

Spegelbord, 1810-15. Tre sådana förekommer med vita och grå marmorskivor.

BORD I ALLMÄNHET I bouppteckningarna förekommer bord med följande ursprungsbeteckningar: holländska 1682-1728, den största gruppen, niirnberger 1690-1744, dantziger 1713, engelska 1696-1800, kinesiska 1749-69, ostindiska 1754-83 och japanska 1825.

Vad formen beträffar antecknas: ovala 1683-1769; runda 1684-1788; åttkantiga 1694-1754; hörnbord 1759-69.

Materialet utgöres av ek 1667-1815; fur 1667-1734; ask 1679; gran 1683-1720; lind 1694-1722; asp 1698; valnöt 1696-1795; masur 1712-87; rosenträ 1749-1810; ostindiskt 1753- 59; mahogny 1755-1825; bambu 1755; alm 17691825; blodträ 1788 och björk 1825.

Beklädnaden består av läder 1704-41, av ryssläder 1711 -371 kläde 1705-1729 och vaxduk 1736-93. Inläggningar är vanliga och omtalas 1667-1800. Utom med olika träslag förekommer inläggningar av halm 1727. Borden är också utsmyckade med skulptur. 1745 beskrives denna på följande sätt: » 1 bord med träfot tillika med en hop posseteurer där uppå, varuti konung Salomo skall vara avbildat».

Målning, för vilken redogjorts närmare under de olika rubrikerna ovan, omtalas under hela perioden.

SÄNGAR, 1653- 1800 Importen omfattar 1 st. säng från Dantzig 16531 3 från Hamburg 1668-1720, 2 från Amsterdam 1686-1720, 46 st. från London 1684-1730 och 2 från Hull 1723-31.

Ehuru ringa ger dock importen en del hållpunkter för beskrivningen av sängarna. De omtalas i de flesta fall så-

som säng med tillbehör. Därutöver förekommer »pavelun, paulun och pavilion».

Av tillbehören antecknas särskilt gardinstänger eller sängstänger samt i stor utsträckning den textila klädseln. Denna benämnes sänggardin, sparlakan och sängkappa samt såsom helhet garnityr, t.ex. 1694 »garnateur senggardin». Av klädselns olika tygslag omtalas crepon 1684, ett lätt, tuskaftat ylletyg, samt mera obestämt »säng av ullet tyg», grön kamlott 1730, ett ofta figurerat eller randigt ylletyg, och sidenmoare 1729.

Den enkla träsängen finner man under beteckningen gemen.

En fältsäng omtalas 1684.

Bouppteckningarna upptar ett fåtal med utländsk härkm:nst: holländska 1682, fransysk 1696, danziger 1700, engelska 1729-82, ostindiska 1751 och 77. Av de sistnämnda beskrives den från 1751 såsom »stellage uti ett foteral till en ostindisk säng».

Där materialet omtalas är sängarna av fur 1667-1737, ek 1676-1737, gran 1699-1713 och mahogny 1800. Målningen är under 1600-talet gul med svart, grön, gråaktig och brun. Under 1700-talet är den övervägande delen grönmålad, men även bruna, grå och röda sängar omtalas.

Följande olika slag av beteckningar på sängar noteras: himmelssäng 1667-1743; skuffsäng 1679-1774; uppståndaresäng 1682-1706; ståndsäng 1687-1732; sängställ 1683-1785; utdragssäng 1690-1729; stolpsäng 1693-1729; fältsäng 1695-1726; korgsäng 1708-40; halmsäng 1709; tågsäng 1712-23; bordsäng 1714; paulun 1714-33; spånsäng 1739-41; kur- eller coursäng 1752-88; imperialsäng 1767-92; gustaviansk 1791-1815 och stålsäng 1792.

Himme/ssäng. Den äldsta av dessa måste ha varit en praktsäng att döma av beskrivningen, »storssäng med bildhuggare- och annat skönt arbete på himmelen, krantzen, pelarne och sidobräderna». Samtidigt omtalas »en gammal stor säng med himmel av främmande trä». I dessa exempel är himmelen av trä. Så torde väl också ha varit fallet med de sängar, som säges ha tak eller helt tak, 1712-43. En gammal »himling» omtalas 1724.

U ppståndare- och stolpsäng. Dessa är försedda med hörnstolpar och himmel. Stolparna kan vara svarvade 1712, fyrkantiga 1719, pe-

77

5. I-limmelssäng av fransk typ, »lit ä la duchesse», som tillhört landshövdingen i Göteborg Lorentz Christoffer Stobee, död på Agården, Råda socken, Skaraborgs län, varifrån sängen kommer. På ett omålat träställ hänger ett garnityr av vitt broderat linne. Göteborgs museum.

lare 1727 och 29. I stället för himmel uppbär stolparna från 1771 en krans.

Sängstiill. Detta kallas genomgående i bouppteckningarna för ställe. Stället består av stolpar med himlar eller kransar att hänga sänggardiner på. Från och med 1740-talet får sängställe en vidgad betydelse såsom benämning på hela anordningen av säng med gardinställ. Man kan sålunda 1747 tala om ett »litet sängställe att hopskjuta på längden», dvs. en skuffsäng med sitt ställ.

Ståndsäng. Denna säges i allmänhet vara liten och har i undantagsfall himmel eller tak. Det är en säng för tjänare och fattiga. 1703 har den »tåg i bottnen». 1732 en »skuffsäng under» och 1729 är den av halm.

Skuff säng. Två typer av denna omtalas samtidigt, att skjuta eller draga ut på sidorna och att skjuta ut vid fotändan. Vilken typ som är äldst framgår icke av beskrivningarna. Dessa omtalar endast att sängarna drages ut och använder därför 1722 beteckningen dragsäng.

Kur- eller coursäng. Denna benämning förekommer endast på tre ställen. Av beskrivningen 1758, »sängställe omålat med kur», synes framgå att kur har med ställningen att göra. Den betecknar tydligen en speciell form, närmast på dess krön. Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, förklarar kur betyda skjul och dyl., t.ex. 1729 Tak-Cour, och hänvisar till äldre ursvenskans kurtorn. I vårt sammanhang bör då kur vara det kupolformade tak, som förekommer på sängställen under 1700-talets förra del och mitt.

Imperia/säng. Man kan tala om hel imperial och halv. Det är en skuffsäng till sin typ. Under både 1700- och 1800-talet är utdraget vid sängens fotända. Alla beskrivna imperialsängar har gardiner. 1788 omtalas en halv-imperialsäng med krans och stänger.

Gustaviansk säng. Denna sängtyp förekommer också under benämningen Gustafs säng. Den kan vara förgylld med röda och vita gardiner och täcke eller ha »pärlefärgad ställning med förgyllning och överdrag samt parade täcke av grönt taft med snören och tofsar samt 2:ne dylika pölar», 1795. 1800 är sängstället försett med omhänge av »Bast de Bom», ett halvylletyg av silke, kamelhår och bomull, 1815 med ett omhänge av »modernt sitz».

Gardiner, omhänge, kappor. Följande tygsorter omtalas, här upptagna i tidsordning: sarge 1704-38, grönt, grått, blått och rött, ett yllestofftyg som tillverkades i flera kvaliteter och bl.a. användes vid tygtryck; kläde 1725, det enda omnämnandet; rask 1731-38, blå, grön, ett slags sarge, en av de svenska ylleväveriernas största produkter; cassian 1736-82, röd »randat vattrat», blå och grön, ylletyg använt till tygtryck; sits 1762-1815, rött och vitt, ett enkelt tryckt bomullstyg; damast 1762-1800, karmosinröd, grön, ett enfärgat tyg med mönster i atlasbindning; kam/att 1763-88, grönt, en tuskaftad yllevävnad, ofta

79

6. Sengustaviansk säng med fast ryggstycke. Fri, kupolformad krans, vid vilken kappan och gardinerna är fästade. 1780-90-talet. Göteborgs museum.

figurerad och randig; lärft, bomullslärft 1775-95, tryckt bomullslärft; kattun 1775-92, svart och rött, blått och vitt, randiga, rosiga, ett mönstrat bomullstyg ofta använt till tygtryck; taft 1795, grön, ett tuskaftat sidentyg; bast de bom 1800, halvylletyg med bomull.

VAGGOR, 1658-1736 Import av vaggor omtalas 1658- 1730 från Hamburg, Amsterdam och London. Korgvaggor noteras från 1660 och perioden ut.

I bouppteckningarna förekommer de 1692-1736. Någon annan beskrivning än att de kan vara av fur, ek och masur samt att de kan vara korgvaggor lämnas icke.

80

Bouppteckningarnas beskrivning visar att man kan räkna med två slag, enbart en enkel låda eller en låda med fotställ. I det förra fallet lyder beskrivningen t.ex. 1727 »liten med 4 knappar under», i det senare 1718 »med fot av masur». För så gott som alla anges att de är beslagna och försedda med lås och nyckel.

Materialet varav nattlådorna tillverkats är ek 1668-1707; 111asur 1706 -61; olivtrii 1711; alrot 1717; fur 1719-:22; valnöt 1731-63.

Många är klädda med tyg. Detta kan vara »sytt», dvs. broderat, med silke 1682, på svart tyg 1696, »sömmat» på svart sarge 1724. Klädseln omfattar även det inre, t.ex. 1718 »fodrad och överdragen inuti med carteque», 1763 »Överdragen med rött siden inuti». Även ex-

7. Nattlåda av delvis svartbonad ek med hopplister, ställ med spiralsvarvade ben. Holländsk typ från 1600-talets senare del. Göteborgs museum.

s - 566-3652

teriören kan vara klädd, såsom 1706, då den är »Överdragen med pärlor av glas» eller 1727 av halm. Nattlådorna kan även vara »utskurna» eller »uthuggna», dvs. skulpterade, vilket antecknas 16961727.

SCHATULL, 1667-1810

1 Enligt Svenskt Möbellexikon är schatullet ursprungligen ett skåp med skriv klaff i under- eller byrådelen (det danska »chatol» har alltjämt denna betydelse), senare själva skrivbyrån, därefter ett större skrin med utfällbar skrivplatta och inredning för skrivutensilier samt avsett för resebruk, numera ett finare skrin till förvaring av viktiga handlingar. Sålunda en växlingsrik och komplicerad utveckling.

Utöver beteckningen schatull uppvisar bouppteckningarna följande specialslag: skriv schatull, schatullbord, schatullskåp, nattduksschatull, barnschatull och väggschatull.

De material som kommit till användning vid tillverkningen av schatull är ebenholtz 1690-1757; skölpadd 1695; fur 1696-1746; masur 1706-perioden ut; valnöt 1720-88; ek 1730-67. Av färger använda vid deras målning omtalas rött och svart 1682; svart l717-6I; brunt 172455; svart lack 1727-57, det sistnämnda året med guld; grönt 1749 och rött 1762. Vad klädseln beträffar omtalas 1697 mässingsbleck och 1740 halminläggning.

Engelska schatull antecknas 1723-35, holländska 1727-41, niirnbergska 1732 och ostindiska l740-18rn.

Vid sidan av varandra förekommer små och stora schatull under hela tiden. De är försedda med fot 1682-1755; med bord 1715-41; med rum, dvs. hyllor 1716-21, sista året med 5 rum; med skåp 1723; med lådor 1667-72; med dörrar 1729-62, vilka 1749 är försedda med spegelglas och 1762 med glas.

Till belysande av de olika former, varuti schatullen uppträder, följer här några beskrivningar: 1667 »ett schatull av fint svart trä, varuti är nio lådor, förutom ett rum under och ett ovanpå med lås»; 1743 masurschatull med 5 st. alabasterbilder»; 1763 nmasurschatull med förgyllt bildhuggeri och stellage ovanpå»; 1767 »masurschatull med 4 lådor och ett litet skåp dito ovanpå och ett dito än mindre däröver med spegel uti»; 1788 »inlagt gammalt bord med ett litet schatull ovanpå av valnötsträ».

Skrivschatullen, 1695-1767, är försedda med skåp 1696-1738, det sistnämnda året talas om nlitet skåp eller skrivschatull». Nattduksschatullen 1747 och 1749, kan vara försedda med lådor och fot, med