Britt Giner Den svenska dryckeskannan

Små vackra ting från medeltida lundabor

Bidrag till klädedräktens och den personliga utrustningens historia erbjuder de föremål, som avbildas på de båda färgplanscherna 15-16. De är alla framgrävda 1964-65 vid grävningsundersökningen på stadshallstomten i Lund.

En värdig representant för kammarnas mångfald i Lund är den unika enkelkammen på plansch l 5. Delar av beslagsskenorna är överdragna med punktcirkelornerat bronsbleck och i fem öglor hänger triangulära klapperbleck. Kammen är hittad i ett kulturlager från l 100-talets andra hälft. Under årens lopp har i Lund påträffats ca ett tusen kammar av skiftande utseende och storlekar. Den här kammen har ingen motsvarighet i detta stora föremålsbestånd.

Från samma kulturlager stammar det dosformiga spännet, plansch 15. Det är tillverkat på Gotland och är ett av de få spännena av denna typ, som påträffats på det svenska fastlandet. Lundaspännet är en utvecklad form av praktspännen med applicerade guldbleck och silverbeläggningar. Det är gjutet och helt täckt av djur- och växtornamentik av vikingatida typ.

Det andra spännet på plansch 15 är av tennlegering. De i öglor och veck lagda trådarna och banden har bildat en effektfull inramning till den droppformiga infattningssten, som bortfallit. På spännets baksida finns fästeanordningar för nålen och i nedre kanten sitter en ögla för en nedhängande kedja eller ett hängsmycke. Spännet är anträffat i ett lager från II oo-talet. Spännen med fästanordningar av denna typ har ej sällan burits parvis på dräkten och har inbördes varit förbundna med kedjor.

134

r. Enkelkam av horn med vidhängande klapperbleck, uoo-talet.

Under tennspännet ser vi två söljor av brons med vidhängande remändebeslag. Det övre av dem är särskilt intressant genom att nithuvudena har försetts med en överbyggnad bestående av en halvsfärisk och en däröver liggande rosettformig bronsskålla. Remändebeslaget är förgyllt. Söljan är hittad i ett kulturlager från 1200-talet. I Lund har tidigarepåträffats söljor av denna typ, med samma datering. Den andra söljan är av något enklare beskaffenhet. Utmed remändebeslagets kant löper en svagt ciselerad sicksacksbård. Denna sölja låg i ett lager från 1300-talet.

På färgplansch 16 avbildas upptill en grupp inf attningsstenar med plan eller svagt välvd undersida. Den övre har en infattning bestående av två utanpå varandra lagda bronsband. Själva stenen är av ännu ej analyserad bergart; vid genomlysning olivgrön i färgen. Därunder avbildas två vita stenar av kvartsit, varav den ena är genomskinlig som en bergkristall.

Den mindre stenen i mitten är en s.k. alsengem. Den består av en tvåskiktad glasmassa med ett ljusblått över-

135

2. Spänne av tenn, 1100-talet.

3. Fingerring av tenn, uoo-talet.

4. T.v. pärla av guld. T.h. två guldfolierade glaspärlor, 1000-talet.

f ångsskikt. Den undre glasmassan är vid genomlysning olivgrön. I det blåa överfångsskiktet finns två ristade figurer, som liknar skäggiga män. Ifrågavarande alsengem tillhör en säregen grupp infattningsstenar, vars antal för närvarande uppgår till 86. Av dessa är 31 påträffade i jorden. 37 sitter infattade i medeltida pärmar till evangelieböcker, på praktkors och på relikskrin. Såväl alsengemmen som de övriga tre inf attningsstenarna låg vid framgrävandet i kulturlager från 1 100-talet.

På planschens mitt avbildas ett spänne av bronsbleck och en f ingerring av tenn, funna i 1 100-talslager. Spännet tillhör den grupp av äldre medeltida spännen och hängsmycken av silver och brons, som efterbildar byzantinska och arabiska silvermynt. Gemensamt för dem är att de präglats som brakteater dvs. ensidigt. På ifrågavarande lundaspänne finns efterbildade arabiska bokstäver, som misstolkats, varför de är oidentifierbara. Fästanordningarna

12 - 566-3652 137

på baksidan är dessutom anbragta så att skrivtecknens staplar på framsidan pekar nedåt i stället för uppåt, vilket visar, att hantverkaren ej känt till arabisk skrift. Det lilla korset uppe till höger kan ha tillkommit som skydd mot tecknens eventuella magiska kraft. Längs spännets kant syns även några versaler, som dock ej bildar något sammanhängande ord. Även detta spänne har på baksidan en ögla nedtill för kedja eller hängsmycke.

Fingerringen är av tennlegering och gjuten. På framstycket sitter en massiv rosettformig kropp. Den bandformiga delen har på båda sidor om knoppen två rader nedsänkta kvadratiska partier. Skarpa kanter och tappar sticker upp här och var, vilket visar att ringen aldrig färdigretuscherats efter gjutningen. Ett ganska säkert bevis för att ringen tillverkats i Lund.

På nedre hälften av färgplansch 16 avbildas ett antal pärlor, samtliga framgrävda ur kulturlager från lOoo-talet. Till vänster ligger en guldpärla och två guldfolierade glaspärlor. Guldpärlan har ingen motsvarighet i de äldre fynden i Lund. Överhuvudtaget är det sällan som föremål av ädel metall påträffas i Lund. Pärlan, som är täckt av ciselerade noppor, är tillverkad i två hälfter.

För närvarande har ett 10-tal guldfolierade glaspärlor hittats i Lund. De är alla tillverkade efter samma princip, dvs. en tunn guldfolie har lagts utanpå pärlan som ett ytskikt. Den ena av de här berörda pärlorna har formen av en stympad dubbelkon. Den andra pärlans ytterkontur utgöres av fyra likformigt placerade vulster, vardera ornerad med en punktcirkel.

Under fingerringen ser vi ett exemplar av en annan intressant typ av glaspärlor. Det är en s.k. millefioripärla, som i den ogenomskinliga glasmassan har insmälta olikfärgade glastrådar, därav namnet. Hittills har endast ett 10-tal millefioripärlor Lund som proveniens.

Pärlan till höger därom är i likhet med två av inf attningsstenarna av kyartsit. De två understa pärlorna är av blått glas respektive benvit glasfluss.

En alsengem i Lund

Till en mycket intressant och säregen grupp infattningsstenar hör den alsengem, som påträffades vid stadshallsgrävningen 1964-65 i Lund, bild 1. Den består av en tvåskiktad glasmassa med ett ljusblått övergångsskikt. Den undre glasmassan ger intryck av att vara svart, men är vid genomlysning olivgrön. Undersidan är svagt välvd. Den välvda översidan har ytterkanten snedslipad för infattning. Det ljusblå överf ångsskiktet är planslipat upptill i ov:al form. Häri finns två figurer ristade. De är utformade som skäggiga män, vilka står vända mot varandra. Bakom var och en finns två ristade sneda utskott. Gemmen, som mäter 1,6 X 1,3 cm i diameter, har en tjocklek av 0 1 45 mm, färgplansch 16.

I över nittio år har det varit diskussion kring den typ av infattningsstenar, som kallas alsengem. Vid anläggning av en gata i Sönderborg på ön Als i Danmark påträffades 1871 en infattningssten av glasfluss med tre figurer av samma typ som ovan beskrivna. Med detta fynd väcktes intresset för ett antal tidigare förbisedda föremål, som fanns på museer och i privatsamlingar. I Zeitschrift fiir Ethnologie publicerades från och med 1871 i en följd av år nyfunna gemmer med bifogade tolkningsförslag. De har alltsedan det danska fyndet offentliggjordes kallats alsengemmer.

På grund av figurernas säregna utformning har en mängd olika tolkningar förekommit, alla mer eller mindre hypotetiska. Flera forskare har ansett att alsengemmarna bör tolkas som modifierade efterbildningar av romerska kejsarmynt.1 1878 påvisade Sophus Ml.iller gemmernas anknytning till den

139

r. Alsengem från Lund. lnfattningssten av tvåskiktad glasmassa.

gammalkristna konsten.

2 Enligt M. Bartels skulle de ha, tillverkats av hedniska frieser och borde vara identiska med de »segerstenar», som omtalas i »Thidrikssagan». Dessa förvarades enligt sagan lösa i skrin eller liknande för att inför ett förestående krig framtagas och medföras som amulett under fälttågen. Hedniska krigare, som övergått till kristendomen, skulle sedan ha skänkt sina segerstenar till kyrkorna. 3 Sistnämnda skulle vara en förklaring till varför alsengemmer förekommer på kyrkliga föremål såsom praktkors, relikskrin och pärmar till evangelieböcker. T. Arne anser, att de fynd som gjorts i Ryssland, tyder på en byzantinsk eller rysk-byzantinsk tillverkning. 4 D. Selling föreslår att alsengemmerna tillverkats i västra Europa men att förebilderna varit kristna men orientaliskt influerade. 5 P. C. J. A. .Boeles förlägger tillverkningen till det gamla glastillverkningscentret i mellersta Rhenområdet. Han påvisar handelsvägen till Friesland och Danmark över Deventer.6 De olika dateringsförslagen hos författarna omspänner tiden från 300talet e.Kr. och fram till vikingatidens slut.

140

Den som utförligast behandlat alsengemmerna är 0. F. Gandert. I Die Alsengemmen, som utkom 1955, gör han en systematisk\ genomgång av hela det, vid denna tid, kända beståndet av alsengemmer. 7 Kortfattat skall här lämnas en redogörelse för innehållet i detta arbete.

Gandert redovisar sammanlagt 84 alsengemmer (för närvarande finns 86). En av gemn1erna är funnen i Lieveren, Nederländerna, och är den enda som har fyra ristade figurer. Av de övriga har 44 st. tre figurer, 25 st. två figurer och 14 st. har endast en figur. Mer än hälften av gemmerna har någon form av attribut över de ristade figurerna. Såväl kors som stjärnor förekomn1er men vanligast är grenar eller träd. På fem av alsengemmerna har den ena figuren vingar. Vidare kan till den allmänna karakteristiken fogas att gemmerna är runda eller ovala. Storleken varierar från 32 mm till 112 mm. Enligt Ganderts uppfattning är de större äldst och de minsta bildar sluttypen. I Nederländerna har 11 exemplar hittats, i Tyskland 12, i Danmark 8, i Sverige 4 1 i Norge 1 och i Ryssland 2 st.

Alsengemmen från Lieveren, bild 2 b, med sin sittande figur och tre stående figurer, anser Gandert vara den äldsta typen. Motivet skulle föreställa de tre vise männens (magernas) tillbedjan. Förebilden till denna alsengemtyp är att söka i två bronsamuletter från Italien, bild 2 a, c. Enligt Gandert bör det föreligga ett eller flera utvecklingsstadier mellan motiven på bronsamuletterna och alsengemmerna av Lieverentyp. Maria har inget jesusbarn i knäet, tronen har ersatts med två sneda streck, de tre magerna har inga gåvor i händerna etc.

Eftersom alsengemmernas datering skulle vara beroende av de båda romerska bronsamuletterna, är deras tidsfixering av stor betydelse. Ovan angivna motiv finns på amuletternas baksida. På framsidan finns två olika motiv, som Gandert finner paralleller till i italienska kyrkor. Den ena amuletten har en framställning som skulle vara besläktad med avbildningen av två martyrer i absidmosaikerna i S :t Stefano Rotondo i Rom. Dessa dateras till 600-talets mitt. Gandert

2a. Bronsamulett från Rom, Italien. b. Alsengem från Lieveren, Holland. c. Bronsamulett från Rom, Italien. Efter 0. F. Gandert, Die Alsengemmen.

anser att amuletten ej kan ha tillverkats omedelbart efter mosaikens färdigställande. Den som tillverkat bronsamuletten har endast utgått från huvuddragen i mosaikens figurkomposition. Därför daterar Gandert amuletten till tiden omkring 700 eller 700-talets början.

På den andra amulettens framsida avbildas Kristus med en ärkeängel på vardera sidan. Detta motiv skulle enligt Gandert ha sin förutsättning i mosaikerna i Ravenna. ÄrkeS :t Mikael invigdes där 545 av biskop Maximinian. Därmed skulle det föreligga ett säkert terminus post quem för bronsamuletten. Gandert jämför sedan de båda amuletterna med varandra och påpekar att eftersom den förstnämnda amuletten måste dateras till omkring 700 eller 700-talets början, bör sistnämnda amulett ha tillverkats en bit in på 700-talet.

Under 700-talet var Friesland, som låg i utkanten av den kristna världen, ett hedniskt område och skulle av denna anledning utgöra en lämplig miljö för uppkomsten av de märkliga alsengemmerna. Enligt Gandert skulle de första gemmerna, här representerade av gemmen från Lieveren, ha tillverkats vid 700-talets mitt. Ganska snart därefter under andra hälften av århundradet skulle man ha övergått till att tillverka alsengemmer med tre figurer. Denna till-

verkning skulle ha fortsatt under 800-talet för att under 900talet ersättas med två- och enfiguriga alsengemmer.

Enligt den utbredningskarta, som Gandert sanunanställt, bild 5, är flertalet alsengemmer lokaliserade till nordväst. Med utgångspunkt från denna fördelning, anser Gandert, att tillverkningen dvs. ristningen har skett i norra Friesland. Var glasmassan framställts är en tills vidare obesvarad fråga. Gandert förmodar att denna produktion har ägt rum i det gamla glascentret i mellersta Rhenområdet för de hedniska gemristarnas räkning. 37 st av alsengemmerna finns på kyrkliga inventarier såsom pärmar till evangelieböcker, praktkors och relikskrin. 31 st alsengemmer har påträffats i jorden, men noggranna stratigrafiska uppgifter saknas till flertalet. övriga alsengemmer förvaras i privata samlingar och saknar säkra fynduppgifter.

Fyra alsengemmer sitter infattade på framsidan av pärmen till S :t Ansfridus evangeliebok. Denna lär vara en gåva av

3. Alsengemmer med tre och två figurer. Efter 0 . F. Gandert, Die Alsengemmen.

143

biskop Ansfridus gg5-1009 till katedralen i U trecht. Därmed skulle den vara daterad till omkring 1000. Av de övriga kyrkliga föremålen är ett daterat till omkring r roo, sju st till r 100-talet, fem st till r 200-talet och tre till r 300-talet. Frånsett de två förstnämnda skulle de övriga ej vara primära bärare av alsengemmer. 0. F. Ganderts genomgång av alsengemmerna är mycket omsorgsfull och detaljerad. Av denna anledning finns det risk för att den tidigare så intensiva diskussionen i änmet avstannar en avsevärd tid framöver. Följden blir att de alsengemn1er, som efter hand påträffas automatiskt placeras in i Ganderts kronologiska schema. Så har nämligen skett med den senast publicerade alsengemmen från Smolensk i Ryssland.8 Vi skall därför granska de argument Gandert anför som stöd för sina hypoteser.

Utgångspunkten för Ganderts tolkning är alsengemmen från Lieveren med sina fyra figurer, bild 2 b. Figuren till vänster har en sittande ställning och är vänd mot d.e tre övriga figurerna. Att detta skulle vara en förenklad framställning av Maria och de tre magerna är trolig. Därmed skulle de två sneda strecken bakom den vänstra figuren få sin förklaring såsom rester av Marias tronstol. Kvar står dock att förklara den högra figurens sneda streck och förekomsten av sneda streck på de övriga alsengemmerna. Gandert föreslår att de antingen bör tolkas som symmetriföreteelser eller också som en markerad dräktflik. Av dessa båda förslag är det förstnämnda det mest acceptabla. Vad som däremot bör ifrågasättas är Ganderts onyanserade uppfattning om den utveckling av storlek och form som enligt honom alltid kan förutsättas i ett typologiskt skeende. Han hävdar att de största gemmerna är de ursprungligaste. Efter hand som utvecklingen fortskridit har de blivit mindre och mindre. Vidare har figurerna minskat från fyra till en. Det är på grundval av detta förmodade utvecklingsförlopp, som Gandert bygger sin kronologi. Skarp kritik bör riktas mot denna form av typologiskt tänkande. Vid bearbetning av ett föremålsbestånd är det nödvändigt att hänsyn i första hand

144

tages till funktions- och miljöfaktorerna. Annars är en typindelning meningslös och verklighetsfrämmande. Alsengemmerna är tillverkade som infattningsstenar, därför är det naturligt att det samtidigt förekommit variationer i såväl storlek som form. Det är praktiska behov som framkallat dessa variationer och ej tvångsbundna typologiska lagar. Detta åskådliggöres enklast genom att hänvisa till pärmarna på evangelieböckerna. Här förekommer infattningsstenar av olika storlekar och i varierande form. På främre pärmen av S :t Ansfridus evangeliebok finns såväl runda som ovala alsengemmer med respektive en, två och tre figurer. Trots detta är denna pärm en av de två pärmar, som enligt Gandert skulle vara de enda primära alsengembärarna. Tillika använder han denna pärm som hjälpmedel, då han skall påvisa slutpunkten för tillverkningen av alsengemmer. Redan här blottas inkonsekvenserna i Ganderts arbetssätt.

Den bevisföring Gandert använder sig av, då han daterar alsengemmen från Lieveren med utgångspunkt från mosaikerna i Rom och Ravenna och med bronsamuletterna från Rom som mellanled, är synnerligen subjektiv. Det föreligger inte något direkt samband vare sig mellan mosaikerna och bronsamuletterna eller mellan alsengemmerna och de sistnämnda.

Mosaiken i S :t Stefano Rotondo i Rom är daterad till 600talets mitt. Gandert menar, att då man jämför den ena bronsamuletten med denna, så kan man sluta sig till att amuletten ej tillverkats omedelbart efter mosaikens färdigställande. En viss tid skulle således ha förflutit innan bronsgjutaren förfärdigade amuletten. Denna tid fixerar Gandert godtyckligt och utan sakskäl till omkring 700 eller 700talets början.

Den andra amuletten, som ej heller den är arkeologiskt daterad, skulle ha sin förutsättning i en mosaik i Ravenna, daterard till 545. Denna terminus post quem-datering är betydelselös, ty Gandert tidsbestämmer amuletten genom jämförelse med den förstnämnda bronsamuletten. Därvid finner han att det stilistiska avståndet dem emellan är påtagligt.

13 - 566-3652 145

Han förutsätter att tillverkningen därför har skett en bit in på 700-talet. Även denna datering är helt subjektiv utan något faktiskt underlag.

Hur hypotetiskt Gandert arbetar gör sig även gällande då han påpekar förhållandet mellan t.ex. det rutnät, som finns över figurerna på en alsengem från Lem, Ringkjöbing amt i Danmark, bild 31 och liknande företeelser på mosaikerna i Rom och Ravenna.

Alsengemmen från Lieveren daterar Gandert till 700talets mitt. Vid denna tid var Friesland ett hedniskt område, som låg i utkanten av den kristna världen. Därför skulle denna miljö vara gynnsam för uppkomsten av de egendomliga alsengemmerna, som Gandert med all rätt tolkar som amuletter. Som stöd för detta argument och som stöd för sin datering anför han ett i detta sammanhang ovidkommande årtal 754, vilket var det år ett sändebud vid namn Bonifatius med följeslagare dödades vid Bokkum. Därmed får han en lämplig gräns framåt i tiden för de utvecklingsstadier, som han anser föreligga mellan bronsamuletten, bild 2 c, och alsengemmen från Lieveren. Att på detta sätt tillgripa en ovidkommande historisk händelse, som stöd i en bevisföring vid datering av ett föremål, är föga lämpligt.

Ganska snart efter 700-talets mitt skulle tillverkningen av vissa typer av de trefiguriga gemmerna ha påbörjats. Den föga trovärdiga motiveringen härför skulle vara den skillnad i numerär, som finns mellan de äldre typerna. Det existerar nämligen endast en alsengem med fyra figurer medan antalet trefiguriga alsengemmer är 44. Det skulle enligt Gandert antyda att man någon gång efter 700-talets mitt lyfte bort den ena magern ur figurkompositionen samt ersatte den sittande Maria med en stående figur. Det ikonografiska innehållet skulle ha influerats av de, i den germanska föreställningsvärlden välbekanta, tre avgudarna Oden, Tor och Frej.

Beträffande dateringen av de övriga trefiguriga alsengemmerna anser Gandert att hela 800-talet bör ha åtgått för deras utveckling, ty slutstadiet för de två- och enfiguriga

146

4. Alsengemmer med två figurer. Efter 0. F. Gandert, Die Alsengemmen.

bör ligga vid 900-talets slut. Såsom tidigare påpekats är det bl.a. alsengemmerna på S :t Ansfridusevangelieboken, som skulle utgöra gräns framåt i tiden. Därmed skulle utvecklingen av alsengemmerna ha avstannat. Att Gandert gjort detta godtyckliga val hänger samman med att nämnda evangeliebok är daterad till omkring rnoo. Den dateringen passar väl in i hans typologiska utvecklingsschema. Det gör däremot inte de sexton övriga kyrkliga föremål, som är försedda med alsengemmer. De är alla yngre. Ett är daterat till omkring 1100, sju st. till 1 rno-talet, fem st. till 1200-talet och tre st. till 1300-talet. Alla utom ett, relikkorset från Borghorst, som dateras till omkring 1 rno, anser Gandert vara sekundära bärare av alsengemmer. Här finns således ett avgörande bevis för att Gandert arbetat med förutfattade meningar.

För att återgå till alsengemmen från Lieveren, är det ej osannolikt att motivet är det Gandert föreslagit. Med tanke på att detta motiv varit omtyckt att avbilda sedan 400-

147

VERBREITUNG DER ALl>ENuEMMEN

•BODENFUND

r-"\,_ 0 BODENFUND, FUNDORT fRAOUCH

+ 5. Utbredningskarta som visar alsengemmernas fördelning. Efter 0 . F. Gandert, Die Alsengemmen.

talet e.Kr. bör det dock finnas mera närstående paralleller än de italienska amuletter, som Gandert åberopar. De är för det första påträffade under omständigheter, som gör att de ej kan dateras. Att tillgripa mosaikerna, för att erhålla en terminus post quem, är långsökt och för hypotetiskt. Principiellt bör man i första hand utgå från de föremål, som skall behandlas, i detta fall alsengemmerna, och utröna hur dessa kan dateras oberoende av på förhand uppgjorda typologiska uppställningar.

Det är ofrånkomligt att 37 alsengemmer sitter på de ovan relaterade medeltida sakrala föremålen. Av de övriga gemmerna är 31 påträffade i jorden, de flesta dock utan uppgift om fyndomständigheter. Det finns dock några, som kan

fixeras till sådan tid, att tvivelsmålen mot Ganderts typologibundna värderingar ytterligare understrykes. Till ett slutet skattefynd från Bokel, Kr. Bremervörde, Tyskland, hör förutom ungefär 14000 silvermynt ett antal smycken, bland vilka det finns en tref igurig alsengem. Denna sitter i en förgylld silverinfattning med ett vidhängande ögonglobförsett silveräpple. Slutmynten visar att skatten kan ha nedlagts tidigast 1230.

Vidare finns en gem från Oldenburg, som tycks ha påträffats i anslutning till en avfallsgrop, som dateras till omkring 1200. Den år 1965 publicerade trefiguriga alsengemmen från Smolensk i Ryssland hittades i ett kulturlager, som ej är äldre än 1100-talet och ej yngre än 1300-talets början. Alsengemmen från Kalmar, även den trefigurig, påträffades i ett lager, som tidsmässigt motsvarar det ryska. Fyndomständigheterna är dock osäkra. D. Selling, som publicerat fyndet, gör följande reservation: »Den möjligheten får dock inte förbises, att gemmen kan ha följt med fyllningsjord och alltså vara betydligt äldre.»9 Möjligen är denna reservation bifogad i vetskap om att man vanligtvis tillskrivit alsengemmerna en hög ålder.

Alsengemmen från Lund har påträffats under betryggande omständigheter i ett orört kulturlager. Den låg på ungefär samma nivå som ett dosformigt spänne av brons.10 I likhet med vad som konstaterades för detta spänne kan man utifrån rådande stratigrafiska och topografiska förhållanden antaga, att alsengemmen har hamnat i jorden tidigast under 1100talets andra hälft.

Denna samstämmighet i tid, som de här redovisade jordfunna alsengemmerna uppvisar, kan ej åsidosättas. Om därtill lägges alsengemmerna på de kyrkliga föremålen, framstår Ganderts kronologiska schema i en ännu mer tvivelaktig belysning. Det finns inte en enda företeelse som i realiteten stöder den allmänt rådande uppfattningen att alsengemmerna skulle vara förhistoriska mer än att de ristade figurerna har ett primitivt utseende.

Avsikten med denna genomgång har ej varit att försöka

149