
13 minute read
Bengt Bengtsson Två halländska bonader
by Kulturen
11. Interiör från samma rum som bild 8. Blådekorerad fajanskakelugn på balusterformade mässingsfötter, fanerad hörnbyrå, stol med »cabriole legs» av engelskt slag och ståndur med foder målat i lack och guld. 1700-talets mitt. Göteborgs museum.
och stora speglar omtalas under hela perioden, fyrkantiga 1667-1782, en åttkantig noteras 1716 och runda 1743· Det finns breda ramar 1714-49 och smala 1727-66. Ett överstycke kallat dyker upp 1713 och antecknas till 1791. Detta krön kan vara försett med glas, såsom 1734 då långt och runt glas däri noteras, och med »ritat» glas 1771-j2. På 1770-talet förekommer kronor med kungamonogrammet AF, med snäcka, stjärna och målning. 1750 omtalas en smal ram, som på sidorna av kronan har ett par förgyllda knappar. Ramarna är i många fall under hela perioden skulpterade. 1667 har sålunda en ram förgyllda »beläten» och 1676 säges en annan vara försedd med »lerbilder». Den vanligaste beteckningen är bildhuggarearbete, 17161815, eller att ramen är uthuggen 1724-52. En ram med »lövverk» noteras 1776.
Det stora antalet är väggspeglar. Därjämte finns 1735 en fönsterspegel, följande år omtalas en försilvrad resespegel och 17 l 3-32 talas om ståndspeglar. Bordspeglar och fot-
92
speglar från 1720-talet kan säkerligen sammanföras med nattduks- eller nattbordsspeglarna, som uppträder under samma tid och fram till 1767. På 1760-talet blir dessa försedda med lådor och omtalas som kabinett. Toilettspegeln 1718-36, hör väl också till denna grupp.
Lampetten omtalas först 1794, men speglar med ljuspipor och ljusarmar fanns på 1740-talet. Ljusarmarna var av glas 1776, eljest av mässing.
PRÄSS, 1651-1694
Till möblerna får också den dekorativa tygprässen räknas. Den importeras från Hamburg 1651 och från Amsterdam 1686 samt omnämnes i bouppteckningarna 1694. Att det är fråga om linneprässar är väl otvivelaktigt, men den amsterdamska kallas klädepräss.
Miljön Till belysande av den miljö, varuti de ovan beskrivna möblerna haft sin varelse, lämnas här några uppgifter hämtade ur samma källor.

TAPE TER, 1661-1771 Importen av tapeter var omfattande och skedde huvudsakligen från Amsterdam 1661-1731, Hamburg 1690-1731 och London 1670-1731, i nu omnämnd storleksordning. Under 1600-talet återfinner man tapeterna under benämningen »behängsel», företrädesvis iikammar behängsel", och som sådan återfinnes de 1661-95 bland införseln från Amsterdam och London. Lärftstapeten och tryckta lärftstapeter förekommer under 1720-talet från Amsterdam och Hamburg liksom linnetapeter. Importen av papperstapeter är minimal från dessa båda städer medan den är betydande 1723-31 från London. Gyllenläder av fårskinn räknat i blad eller rutor omtalas tidigast 1695 från Hamburg, men införes eljest i ringa mängd från de tre städerna under 1720-talet.
93
En post från London 1720 antecknas som »beklädning av gyllenläden>. Flamska och gemena flamska tapeter omtalas i slutet av l 600-talet från flera tyska städer och i ett fall 1686 från London, däremot underligt nog ej från Amsterdam, som 1731 skickar till oss »yllne figurtapeter» och »brokad eller tapeter». En post tapeter, den enda, kommer 1720 från Frankrike. Franska tapeter omtalas från Hamburg 1685-1700, däribland »roanska» dvs. från Rouen. En' staka poster av schagg-, tafts- och stråtapeter förekommer på 1720-talet.
Uppgifterna om tapeter i bouppteckningarna är även rikliga. Följande slag omnämnes: gyllenläder 1704-39; cassian 1722-37; pappers- 1720 -72; blaggarns 1725-45; buldans 1720-32; boj 1720; halm 1722; skav 1731-44; flock 1731; strö 1734; lärfts 1738-44; duk 1759-71; vaxduks 1764.
Tillverkningsorten anges i några fall. Sålunda noteras 1722 »1 tour ·av gammalt västgöte tyg», 1744 en kammare med svenska skavtapeter, holländska 1695-1731, spanska halmtapeter 1722 och ostindiska papperstapeter 1746-1771. Bland de franska tapeterna 1720-42, förekommer »flameraden, på buldan tryckta och målade, gamla svarta av boj och ljusblå papperstapeter.
Om tapeternas utseende lämnar bouppteckningarna endast vaga uppgifter, såsom att de har en viss färg. Cassiantapeterna omtalas vara gröna, gula och mörkblå. Cassian omtalas bland de randiga franska ylletygen i sjötullstaxan 1667. Sannolikt är de randiga tapeter, som antecknas 1676-1731, av cassian. Denna tygsort användes ofta till tygtryck.
Beträffande anbringandet av tapeterna förekommer endast en uppgift, 1731, då »mörkblått cassian till en sal med järnstänger» omtalas. »Svart beklädnad till sorgerum» heter det 1737.

KAKELUGNAR, 1665-1744 Importen av kakelugnar sker från Amsterdam med början 1656 och från Hamburg 1661 perioden ut. Från den förra utskeppningsorten kommer järnkakelugnar 1656 och fö, från den senare 166x en »med fötter». Två slag av kakelugnar omtalas, potteugnen, som endast kommer från Hamburg, och sten- och fliskakelugnen, som företrädes av båda. Att i det sistnämnda fallet det rör sig om samma slags ugn
94
framgår av en post från 1722 om 500 st. »små kakelugnsstenar eller flisern. Även benämningen kakel förekommer; »2 oxhuvud med kakel och dörrar till en kakelugn» 1728. Beskrivningen i övrigt förmäler endast att vita »påttor» finns· i slutet av perioden.
Bouppteckningarna antecknar endast några fall av kakelugnar. 1696 talas om »96 stenar till en kakelugn», och 1732 blå och vita kakel. 1744 lämnas en beskrivning på förekomsten av samtliga kakelugnar i en gård. Där är en sal och en kammare försedda med »blå och vita Hamburgs pottekakelugnar samt med blå och vita flisor upp efter väggarnå. samt med mässingsdörrar före». Ett ncontoin> och fyra ·kammare har pottugnar av detta slag, en kammare fransk pottekakelugn, bagarstugan en svensk glaserad dito och klädkammaren järnkakelugn.
LJUSKRONOR
En liten import av ljuskronor finner man under 1600-talet från Amsterdam, Hamburg och Stralsund. Det rör sig om 5 st., om vilkas utseende ingenting säges. 1730 omtalas en ljuskrona av glas från London och 1800 en glaskrona med slipade glasarmar från Hamburg.
I bouppteckningarna omtalas glaskronor från 1729 och perioden ut, från 1776. Den äldsta beskrives på följande sätt: »ljuskrona förgylld med blått glas och tillhöriga ljusarmar». 1749 noteras 3 st. försilvrade ljuskronor av mässing. Den äldsta kristalljuskronan har fyra armar och är »sirad med 2 förgylllda skålar». En 1815 gammalmodig krona av detta slag har 8 armar. Empirens ampel synes skymta bakom den »lampa eller ljuskrona med förgyllda kedjor», som förekommer 1825.

De arkivhandlingar som ligger till grund för framställningen är följande: Göteborgs stads bouppteckningar i667-1795; r8oo; r805; r8ro; r815; r820; r825; och Tilläggserien (förseglade bouppteckningar): i696-1795; r8oo; r805; i815; r820; i825; samt Göteborgs tolagsjournaler, inkommande: i64g-1732; i777-79; J785; r790; i8oo; i805; i810; i815; r820; i825. Samtliga förvaras i landsarkivet i Göteborg.
95
Textil forskningsresa 1 Jugoslavien
Den 5 juni-10 juli 1965 gjorde fackläraren vid Konstfackskolan i Stockholm, Gösta Sandberg, textilkonstnären Johan Lindström, textilassistenten Elisabeth Carleroth och undertecknad en textil forskningsresa i Jugoslavien, huvudsakligen i sydvästra Makedonien. Avsikten var att undersöka ålderdomliga och snabbt försvinnande väv- och färgtekniska aktiviteter.
Vägen gick över Ljubljana till Zagreb där vi tillsammans med professor Mariana Gusic och hennes medhjälpare under två dagar gick igenom de rika samlingarna på Etnograf ski Muzej. I Belgrad var amanuens Jelena Lasic ciceron i den elegant exponerade samlingen av allmogeföremål och allmogedräkter, vilka »skyltades» utan dockor. Så vidare till Skopje med besök hos intendent Vera Klickova och Trpa Roganovic på Etnoloski Muzej. Samlingarna i Skopje belyser enbart makedonisk folkkultur till skillnad från de båda föregående museerna, där de olika kulturområdena inom Jugoslavien och Balkan är representerade.
I Skopje hyrde vi en taxi för vår fortsatta resa i Makedonien. Efter en rundtur i Skopska Crna Gora för att besöka byarna Brazda, med mattväveri, Mirkovci och Gluovovo fortsatte vi över Stobi till bergsstaden Krusevo. Vi besåg »fabriken» för handknutna mattor och färgeriet, där färgbaden fortfarande värms över öppen eld. Beställningar levereras till fabriken och den kringliggande landsbygden. Vidare genom Prilep till iihögkvarteret» i Ohrid. Följande vecka tillbringades i bergstäderna Galicnik och Lazaropole,

96
I.200-I.300 m.ö.h., kända för sitt kooperativa fårbruk, sina textila aktiviteter och praktfulla dräkter. Närmare Ohrid besökte vi fiskarbyn Pestani, bergsbyn Zavoj och de åkerbrukande byarna Trpezica, Podmolje och längre in i landet Beleista.
I svåråtkomliga bergstrakter med dåliga kommunikationer, där man under vintern kan vara isolerad från yttervärlden i flera månader, finner man en befolkning som delvis ännu lever under naturahushållningens villkor. En stor procent är analfabeter. överallt upplevde vi den märkligaste blandning av medeltid, för att inte säga forntid, och nutid; sländspinnande kvinnor i folkdräkter och guldsandaletter och medföljande barn i skära nylonvolanger. Eller hem, som t.ex. i BelCista, där man åt ur lerskålar, sittande på små pallar på det stampade lergolvet, runt ett lågt bord som för tillfället togs ner från väggen. Maten lagades över den öppna elden och brödet bakades i lerklocka trots en skinande vitemaljerad spis m/65. Den nya tiden förändrar dock hastigt levnadsförhållandena och avflyttningen till städerna där man hoppas på bättre utkomstmöjligheter är stor. På många sätt är detta en illustration till vad som en gång skedde här.
Vävkunnigheten är levande och självklar t.o.m. i de mindre städerna. I varje hus finns en razboj, vävstol; vrtelka, bobin; vreteno och furka, slända och rock; eller mer avancerat en rodan, långrock. De nyinflyttade landsborna har spinn- och vävredskap med sig. För att använda till eget bruk, för sängutrustning och mattor, men också för att i samarbete med en framväxande »hemslöjdsrörelse», sälja dukar, täcken och schalar och på så sätt få en välbehövlig extraförtjänst. Arbetet dirigeras från Skopje av professor och fru Slave Traikovski, ledare för en »konstfackskola» i mindre skala.
Vi fick med oss hem en mängd fotografier i färg och svart-vitt, teckningar och uppteckningar, väv- och spinnredskap, materialprover och ett flertal folkdräkter från Skopje, Prilep-, Ohrid- och Galicnikområdena.

9 - 566-3652 97
Väverska i bergsby\ Zavoj. Hon väver utomhus, som man vanligen gör under sommaren och har just avslutet sin »Jambo».

I samband med undersökningarna av textila material och textila tillverkningar gjordes också uppteckningar av växtfärgämnen, färgrecept och kulörbenämningar. Dessutom fotograferades olika tekniska förfaringssätt för färgerihantering och beredning.
Textilfärgning i hantverksmässig skala och för husbehov förekommer fortfarande allmänt i de undersökta områdena
g8
av Makedonien. I de större samhällena finnes som regel ett eller flera färgerier för såväl garn- som styckfärgning, medan man i de mindre samhällena och på rena landsbygden själva utför erforderliga infärgningar.
Växtfärgämnen, som ända fram till mitten av 50-talet, användes till och med vid de stora mattväverierna i Lazaropolje och Galicnik är nu praktiskt taget överallt ersatta med syntetiska färgstoff er. Detta är att livligt beklaga eftersom man inte med dem, utan färgeritekniska resurser och djup kunskap i ämnet, kan uppnå samma goda ljus- och tvätthärdigheter som med de av ålder använda växtdrogerna. Ofta visar därför nyare vävnader, liksom dräkternas broderade ornament, starka blekningar respektive färgblödningar. Försämringen av den färgningstekniska kvaliteten, som visserligen länge kunnat iakttagas, har markant ökat under de senaste åren.
De använda färgväxterna, liksom metoderna för deras applicering på den textila fibern, visar i flera fall stor överensstämmelse med i Sverige och det övriga Skandinavien brukade. Sålunda har uppteckningar av recept med krapp, hassel, ekarter, lök etc. gjorts. Metoden med svartfärgning med lampsot och urin, som vi känner bl.a. från Leksandstrakten, förekommer i flera recept från Ohrid-området.
Beträffande bruket av betmedel noterades en riklig användning av vinsten och kopparvitriol, däremot inte det hos oss vanliga alunsaltet. I förvånansvärt många recept rekommenderas vanligt koksalt. Dess närvaro befrämjar pådragningen av många färger, men i äldre svenska växtfärgningsrecept förekommer det ytterst sparsamt anvisningar härom. Antagligen spelade dess dyrbarhet dåförtiden en viss roll. Bland beredningsmetoder har speciellt ett förfarande för tvättning och filtning noterats i Galicnik, där en f jällbäcks vatten, genom sinnrika arrangemang, tvingades utföra en annars mycket arbetskrävande uppgift.

99
Två keramiska nyförvärv
Rörstrandssamlingen berikades under fjolåret med en vacker pjäs från 1730-talet, en tedosa dekorerad i intensivt blått med ornament och kinainspirerade klipp blomster, bild l. I signaturen ingår Andreas Nicolaus Ferdinandts monogramsignatur, vilken anses innebära, att pjäsen tillkommit under hans tid som verkmästare, mellan år 1734 och 1739·
Andreas Nicolaus Ferdinandt tillhör Rörstrands äldsta personal. När Johan Wolff år 1725 lämnade Köpenhamn och den fabrik han där något år tidigare anlagt vid Store Kongensgade följde Ferdinandt honom och de två lade grunden till fabriken vid Rörstrand. Wolff skildes 1728 eller 1729 från fabriken, men Ferdinandt, som troligen var den kunnigare av de två, stannade och blev 1734 fabriksmästare. 1739 kallades han att leda tillverkningen vid den kungliga kakelugnsfabriken »bag Blåtårn» i Köpenhamn. Här dog han 1749·
Tedosans måleri är av hög kvalitet, kompositionen fri och samtidigt helt behärskad, konturerna tecknade med spetsig pensel och fyllningen gjord med fina valörskiftningar. Blomman återfinnes i nästan exakt samma utförande på ett fat i museets samling, som är dekorerat i samma intensivt blå färg. Rutmönstrade fält med inlagda ornament förekommer på båda pjäserna. Rutmönstring är visserligen ett karakteristiskt element i den äldre rörstrandornamentiken, fr.a. i kantdekoren, men här, liksom på två åttasidiga lockurnor i Nationalmuseum, har den använts på ett självständigt, okonventionellt sätt i kompositionen. Fatet har signerats Stock-

100
I. Tedosa, fajans med blå dekor. Signerad Stockholm ANF/A Höjd 13 cm. KM 58.100.

holm ANF samt ABS och en av lockurnorna har signeringen Stockholm IHB samt »Ferdinandt» helt utskrivet. Målarsignaturerna på fatet och dosan, ABS resp. A, kan ej tydas, men IHB betecknar Johan Hedberg, en av de skickligaste och mest produktiva blåmålarna i Rörstrands tidiga produktion, verksam 1730-48. Hans signatur är på ytterligare några pjäser kombinerad med Ferdinandts, så t.ex. på en garnityrvas i Kulturens ägo, målad i Delfts stil.
IOI
2. Kanna, fajans med blå dekor. Signerad i blått C.B/JH .. Höjd 21,5 cm. KM 59.252.

Det var som målare Ferdinandt 1723 kallades till Store Kongensgade från fajansfabriken i Zerbst. Att han var en skicklig yrkesman bevisas av att han i Köpenhamn uppbar dubbel lön. Varken från Zerbst eller Store Kongensgade känner vi emellertid något av honom signerat arbete. Från Wolffs och Ferdinandts verksamhet i Köpenhamn är tre pjäser kända, varav en är signerad av W olff och två saknar signatur. De är starkt besläktade med tidiga rörstrandsfajanser men dock ej speciellt med de här aktuella.
Monogrammet ANF i en rörstrandssignering har hittills ansetts innebära att pjäsen tillkommit under Ferdinandts tid som verkmästare. Frågan är emellertid om det inte i stället utgör en målarsignatur. Vi vet att en stark specialisering var bruklig vid de större fabrikerna, och även på rörstrands-
!02
alster förekommer, om också sällan, dubbla målarsignaturer. I den nyförvärvade tedosan och det besläktade fatet vill jag gärna se två prov på Ferdinandts egen insats som blåmålare under hans fjorton år långa verksamhet vid Rörstrand.
Fajanskanna från Friedberg
Bland årets keramiska nyförvärv märks en vacker fajansk kanna, med blå dekor av fåglar och växter i en stil som inspirerats av kinesiskt porslin och som samtiden kallade »indiansk». Signeringen anger att den tillverkats i Friedberg, I en hittills i museet orepresenterad fabrik, belägen strax öster om Augsburg. Här anlade Joseph Hackhl en fajansfabrik på initiativ av Nymphenburgfabrikens beskyddare, greve Sigismund Haimhausen. Hackhl hade tidigare verkat vid fajansfabriken i det närbelägna Göggingen, där driften 1752 måst läggas ner efter endast fyra års verksamhet. Hackhl fick då köpa det råmaterial och gods som fanns i lager och fick kurfurstligt privilegium att i Friedberg fortsätta verksamheten. Trots stora bidrag från regeringen kämpade han med ekonomiska svårigheter och måste 1768, efter 12 års verksamhet, nerlägga tillverkningen även där.
De två fabrikernas alster är besläktade både vad form och dekor beträffar. Hackhl lånade ofta form från samtida metallföremål, vilket vår kanna med sitt handtag väl illustrerar. Den »indianska» dekoren är varierad i såväl blått som polykromt underglasyrmåleri vid båda fabrikerna. I Göggingen målade man också enligt europeisk tradition, bl.a. religiösa motiv och rena ornament efter stickförlagor.

10 3