Marshall Lagerquist Liten svensk möbelhistoria

efter barockens höjdpunkt, då de allegoriska framställningarna präglades av större klarhet. Målningen visar konsten i samtal med Mars, som med en gest vänder sig till en grupp symboliserande bl.a. geografi, astronomi, musik, alla övervakade av en, som det syns, handlöst fallande liten ängel med lagerkrans och palmkvist.

Uppläggningen av växjöbordets motiv, röjer en större konstnär. Den S-formade kompositionen med en änglagrupp överst och Dödens rike nederst, ger ett intryck av större balans. Bordet är målat i nära nog samma färgskala som tegnerbordet. Borden, som är tillverkade i Småland, är intressanta att jämföra eftersom de båda har ansetts vara målade av Pehr Hörberg. Denne fick under sina yngre år för sin utkomsts skull ofta måla och dekorera möbler på beställning. Hörbergkännaren fil. dr Bengt Cnattingius, som har haft vänligheten att granska målningarna, anser att den på tegnerbordet är målad av en konstnär verksam generationen före Pehr Hörberg, medan bordet i Växjö med säkerhet kan tillskrivas denne. Bordet på Kulturen bör alltså vara målat någon gång mot mitten av seklet och växjöbordet under · 1760-70-talen, Hörbergs hantverksperiod då han gick i lära och var verksam hos mäster Zschotzscher i Växjö. Vid studier av Hörbergs måleri finner man att han gärna lägger in flyende perspektiv med klassiska byggnader. Rundtemplet och den kolonnf örsedda altanen på tegnerbordet har sina motsvarigheter på några av Pehr Hörbergs tidigare målningar. Naturligtvis arbetade den tidens konstnärer och hantverksmålare efter förlagor. Hörberg har utan tvekan hämtat inspiration från samma förlagor som tegnerbordets upphovsman en gång gjort, ja man vågar påstå att Hörberg under sina vandringsår sett dennes arbeten, det tyder de båda bordmålningarnas stora släktskap på. De båda borden är intressanta också från den synpunkten att de trots sin jämförelsevis sena tillkomst har kvar de detaljer som var utmärkande för de tidiga borden; de volutformade benen, skivans kraftiga list och kontur samt motivets art.

Förutom tebord gjordes också tebrickor, om vilka det

42

finns anledning att göra en jämförelse med teborden. Den karaktäristiska skivan på de målade teborden har fått låna sin form åt lösa brickor av trä, vilka var vanliga under seklets andra hälft, bild 7 och 8. Motivet på dessa är oftast naturalistiska blommor och fåglar i rokokons smak. De båda brickor som här återgivits i bild är målade av Pehr Hörberg i en klar och ljus färgskala, rött, vitt och grönt mot blågrön botten, omgivna av den kraftiga rödmålade listen. De enkla målade träbrickorna hade naturligtvis svårt att tävla med de vackra brickor av ädelträ med inläggningar eller av metall med fina målerier, som i stor mängd importerades från England, för att inte tala om lackbrickorna från Kina.

Som vi har sett uppträder de målade teborden under I 700-talets första år. I tongivande kretsar försvann de i och med rokokon, men kom ute i landet att med få undantag tillverkas och målas i den gamla barockstilen under hela seklet. Teborden med målad skiva måste betraktas som nagot unikt för Sverige. De sakna motsvarighet i andra länder, ett faktum som gör att de väl försvarar en plats bland de få högreståndsmöbler som företräder en nationell stil i svensk möbelkonst.

43

Sänggavel i rokoko

Vår färgbid nr VII visar en skulpterad innergavel till en säng, som Kulturen förvärvade på auktion år I 89 I efter hovjägmästaren C. F. Follin på Pålsjö utanför Hälsingborg. Sängen är en smal, mycket enkelt konstruerad möbel av ganska stadigt dimensionerade furubräder. Den krönes av ett baldakinf äste, likaså skulpterat, men i enklare maner än gaveln. Det föreligger knappast någon tvekan om att den enkla sängen och de påkostade skulpturornamenten verkligen hört ihop från början.

Rokokons ornamentskatt är till vissa delar gåtfull i sin uppkomst. Influenserna är många; den sedan barocken vidmakthållna klassiska traditionen brytes av främmande inslag. Franskt dominerar men de tidiga kineserierna har påverkat stilen och bl.a. bidragit till uppkomsten av rocaillen, som innerst är en ättling till renässansens och barockens voluter, även om trädgårdskonstens fantasifulla klippformationer haft sitt att säga till om i saken. Hur som helst, rocailleomamentet är något som rokokostilen är ensam om.

Musslan är ett i rokokons dekorationssystem ständigt återkommande element. Här använder man ett urgammalt klassiskt motiv, men på ett för stilen högst karakteristiskt sätt. När man granskar t.ex. Meissoniers mönsterstick till inredningar och konsthantverk, är det ofta svårt att i hans överstycken till speglar och dörrar eller ornament på silverpjäser känna igen den mussla, som i sydligare länder går under namn av Santiago-musslan eller på franska Coquille Saint J acques. Den är ett av konsthistoriens eviga dekora-

44

tionselement och den är dessutom i vissa fall inte bara ett ornament. Johannes använder den vid Jesu dop och i Botticellis kända Venus' födelse avbildas gudinnan stående i en jättelik variant av denna mussla. I det senare fallet följer konstnären en urgammal tradition; musslan symboliserar här havet och vi återfinner musslan i framställningar av Afrodites födelse på vasmålningar och terrakottastayetter i det antika Grekland så tidigt som 400 år före Kristi födelse. Musslan anses därigenom ha blivit ett attribut för kärleksgudinnan och möjligen en fruktbarhetssymbol, vilket kan förklara dess spridning i Medelhavsområdet. Musslan som krön eller halvkupol över nischer i muren har förklarats med teorin att dessa nischer från början i stor utsträckning varit platsen för Afroditestatyer. Denna förklaring gäller givetvis inte alla de så utstyrda nischerna under hellenismen och i romersk arkitektur; musselformens lämplighet som halvkupol ligger i öppen dag.

Legenden säger, att Spaniens skyddshelgon, aposteln Jakob, begrovs i Compostella i norra Spanien. Pilgrimsfärder till Santiago da Compostella förekom redan på 900talet, och man vet att musslor såldes på 1100-talet till pilgrimer, som besökt apostelns grav. Musslan blev under medeltiden det vanliga pilgrimsattributet, den fästes vid hatten eller kläderna och därigenom fick den en starkt symbolisk mening. Arkitektur och bildkonst använde sig under renässansen av musslan i ungefär samma utsträckning som under antiken, ja kanske i än större, eftersom man rimligtvis var ganska obunden av havssymbolik och Afroditekult. Musslan blev ett vedertaget dekorativt element inom arkitekturen.

Barocken följde i stort sett samma schema; under senare delen av perioden stiliserades musslan i enlighet med stilens fordringar bl.a. av Berain, men den symmetriska och realistiska återgivningen kvarstod. Man kunde inte- missta sig på barockens variant av Coquille Saint Jacques.

Under rokokon följde en intressant utveckling. Musslans stränga anatomi mjukades till en början upp, linjerna sväng-

45

de och den strikta konturen upplöstes. Musslan exploderade, säger en författare (James Laver) ; han vill se hela rokokostilen som en explosion, som splittrar det föregående århundradets formvärld. Nåväl, nog är väl i så fall rokokons explosion av tämligen lindrig sprängverkan 1 Man associerar knappast rokokons böljande linjespel till en dynamitpatrons förödande verkan. Det ligger något av plötslig våldsamhet över begreppet explosion, men rokokon var inte sådan. Snarare kan väl rokokons dynamiska rörelselust liknas vid en livlig dans, som avstår från våldsamhet, men inte gärna håller sig till noga fastställda turer. Barockens rörelse är däremot ofta våldsam och i statisk vila ger barockornamentet intryck av behärskad kraft.

Vårt sänggavel-ornament har i detta avseende en hel del att berätta. Med sin yttre kontur står den kvar i barocken; det är regelrätta barockvoluter som bildar ramen och tillsammans utgör en fast sammanhållen arkitektonisk komposition i barockens anda. Man finner samma tema tillämpat i portalöverstycken och andra dekorationsdetajer inom ytterarkitekturen. Ramen är strängt symmetrisk och varje volut har den fasta plastiska form, som är barockens kännetecken.

Ett av rokokons mest karakteristiska drag är dragningen till asymmetri. Och innanför den symmetriska ramen på vår sänggavel har träsnidaren åstadkommit ett gott exempel på detta. Ornamenten tycks vara i rörelse från en punkt, som ligger nedom och till höger om centrum och i sin iver er de sig mellan och delvis förbi barockvoluterna. Överst har en duva placerat sig, mellan några rosor. Ornamentmotivet i mittfältet utgöres av en mussla. Men en mussla, som fjärmat sig så långt från zoologins Coquille att det inte skulle kunna identifieras om man inte kände hela utvecklingsgången genom senbarock och tidig rokoko. Originalmusslans symmetri är upplöst till förmån för en spiralformad uppbyggnad och här har möjligen släktingen snäckans form övat inflytande, i varje fall går åskådarens associationer åt det hållet. Musslans refflade yta kan fortfarande

47

iakttagas, men den slutar i mjukt svängda uddar, som hänger långt utanför den korrekta konturen. Det är också i enlighet med rokokons egenart att dessa uddar och flikar får karaktären av eller i varje fall för tanken till bladformer, i släkt med antikens akantus. ' Längre kan knappast rokokons formvilja komma, vad beträffar stiliserandet av ett klassiskt motiv, med fast och klar grundform och använt genom sekler.

Det skulle vara av stort intresse att få veta var och av vem detta högklassiga ornament blivit skuret. Tiden bör vara ca 1750 om vi vågar tro på Sverige eller Danmark som ursprungsland. Sammankopplandet med en så primitiv sängkonstruktion kunde tyda härpå, men å andra sidan är det möjligt, att de skurna ornamenten är det primära och att sängen sålunda gjorts i ordning för dem.

v11. Utsmyckning till himmelssäng, av snidat och förgyllt trä, 1700-talets mitt. KM 7.631.

v111. Liten rokokobyrå med fanerad skiva och utdragsskiva för tillfälliga skrivgöromål. Osignerad men med all sannolikhet gjord av Christian Linning i Stockholm på 1760-talet. Byrån förvärvades till Kulturen redan l8gr.

Vlll

Liten svensk möbelhistoria från Lunds horisont

Vid ett betraktande av Kulturens högreståndsmöbler från I 700-talet är det påfallande hur litet beståndet återspeglar samtida dansk möbelkultur - motsatsen skulle inte ha förefallit onaturlig med hänsyn till det sydsvenska områdets omedelbara närhet till Danmark. Härvid inställer sig tvenne frågor. Uppvisar Kulturen ett representativt genomsnitt av den skånske herremannens möbler under den tid som här avses - det borde rimligtvis vara så i betraktande av att Skåne är museets självfallet viktigaste förvärvsområde eller av dåtida svenskt möbelhantverk överhuvudtaget? Detta är den ena frågan. Den andra gäller, huruvida det är Stockholm eller Köpenhamn som föreskriver modet. Frågorna är på sätt och vis beroende av varandra och torde lämpligast besvaras i ett sammanhang.

Med frihetstidens början får assimilationsprocessen i de forna danska landskapen även kulturellt sett anses vara avslutad. Herremännen, dvs. adeln, präster- och borgerskapet, i en tredje generation har förvisso betraktat sig som goda och lojala svenskar. För den skånska adelns vidkommande har de kulturella kontakterna med rikshuvudstaden i hög grad befordrats genom vidgade släktf örbindelser, ämbetsmannauppdrag, hovtjänst och representation på riksdagarna. Vid nybyggnader eller nyuppsättning av fast inredning och möblering på de äldre slotten i hemorten var det därför inte fråga om annat än att de rådande modestilarna, sådana de utformades i Stockholm med de kungliga slottsbyggena som centrum, skulle vara normgivande. Det kan

5-566-3652 49

vara tillfyllest att erinra om att ett av de mest framträdande exemplen på den gustavianska interiörstilen återfinnes i Skåne, nämligen Övedskloster. Hans Ramel planerade, sedan han i början av 1750-talet förvärvat godset, att uppföra ' en för hans stånd och rikedom anpassad gårdsanläggning ·och lät fördenskull landets ledande arkitekt Carl Hårleman - de bägge baronerna var för övrigt befryndade - uppgöra förslag till en sådan. På 1760- och 1770-talen realiserades planerna med vissa modifikationer och för den representativa inredningen av byggnaderna svarade till väsentliga delar ingen mindre än Jean E. Rehn. En mängd av i Stockholm verksamma konstnärer och hantverkare, de flesta med namn i den svenska konst- och konsthantverkshistorien, anlitades för uppgiften. Resultatet föranledde som bekant Gustaf III till uttalandet, att Övedskloster var alltför kungligt för en undersåte. Det anförda exemplet skulle kunna flerfaldigas vad det gäller de sydsvenska provinserna och visar entydigt att de franska modestilarna förmedlades av Stockholm och ej av Köpenhamn.

Hur långt räckte Stockholm? Gösta Selling har en gång (i Svenska kulturbilder 1931) ställt denna fråga och visar på olika sätt att modespridningen från den svenska huvudstaden under l 700-talet icke känner andra gränser än det dåvarande rikets. Det kan tilläggas att de svenska besittningarna söder om Östersjön icke blev opåverkade av dessa modeströmningar, vilket är särskilt märkbart ifråga om bohaget.

Med det anförda torde de båda här uppställda frågorna få anses ha blivit nöjaktigt besvarade; beståndet av herremansmöbler i Kulturen förmår gott och väl ge en uppfattning om stilutvecklingen såväl i stort inom landet som provinsiellt. Vidare har Danmark i stilavseende icke utövat något mera märkbart inflytande under århundradet ifråga. Ett sådant inställer sig emellertid under det sista decenniet, under den sengustavianska tiden, öch framför allt i början av l 800-talet samt sprider sig efterhand längre upp i landet, varom exempelvis den från Karlshamn till Stockholm år

50

1816 överflyttade, danskfödde snickaren och schatullmakaren Johan Anders Udbyes yrkesutövning lämnar ej så få vittnesbörd.

Även i de prästerliga och borgerliga hemmen har väl också den av Stockholm inspirerade smaken gjort sitt intåg ungefär samtidigt även om en viss retardation och provinsialism gör sig gällande. Därtill kommer att under 1700talets senare hälft stilimpulser från det västsvenska området med Göteborg som naturlig medelpunkt är påtagliga i Skåne, Blekinge och Halland. De framträder som allra tydligast hos sittmöblerna och är ursprungligen utgångna mer från engelska än från franska motsvarigheter. Härvidlag har tvivelsutan stolstillverkningen i Lindome i norra Halland vid '. denna tid av betydande omfattning - spelat en viktig roll för spridningen söderut. I Kulturens samlingar påträffar man också ofta dylika inslag i den prästerliga och borgerliga bostadsmiljön. I detta sammanhang kan det vara värt att notera, att den till antalet imponerande uppsättningen gustavianska stolar i salen på den museala herrgården Skogaholm på Skansen i Stockholm en gång tillhört inventariet på Södra Lindved i Skåne; stolarna är av en sengustaviansk typ, som återgår på de av arkitekten Carl Wilhelm Carlberg för Gunnebo vid Göteborg komponerade stolarna.

Kulturens inventarieförteckningar alltifrån grundarens tid omnämner då och då förvärv av mer eller mindre lyxbetonade fanermöbler, som icke har påvisbar sydsvensk proveniens. De har köpts antingen i antikvitetshandeln i Stockholm - ej så sällan till som det numera förefaller fabulöst låga priser - eller på auktioner uppe i landet. I och för sig saknar detta förfaringssätt att berika det sydsvenska museets samlingar betydelse, eftersom med hänvisning till vad som inledningsvis sagts detta på intet vis förändrar totalbilden.

Några få av de möbler, som här kommer att passera som en kavalkad med kommentarer har tidigare presenterats i denna årsbok av den lärde tjänstemannen vid Kulturen, framlidne _ fil. dr William Karlson. Det kan därför måhända tyckas överflödigt att på nytt visa upp dem, men å andra

SI

I. Senbarock byrå, sannolikt av stockholmstillverkning från 1740-talet. Denna byråform - en kombination av förvaringsmöbel och skrivplats - är synnerligen vanlig i Johan Hugo Fiirlohs senare och Christian Linnings tidigare produktion. Kommer från ett skånskt prästhem KM 4067.

sidan är deras närvaro icke utan betydelse för avsikten att med enbart Kulturens möbler i väsentliga drag illustrera stilförloppet från Fredrik I till Karl XIII. En annan motivering är att det blivit möjligt att förevisa dem i färg, varigenom icke blott' formen utan även den dekorativa effekten, på vilken de i hög ·grad· lever, kan framstå med önskvärd

tydlighet. Att en och annan i serien måste betraktas i grådask kan försvaras med att färgeff ekten i förekommande fall även i verkligheten har föga eller intet att ge.

Barocken ebbar ut i Sverige i och med att stormaktstiden och enväldet är till ända. På kontinenten har den redan tidigare överlevt sig själv och nya modesignaler har låtit höra sig. Rokokon i dess första outvecklade stadium, kallad la regence, uppträder nämligen redan så tidigt som omkring 1710 i Frankrike. Tjugo år senare har stilen där nått sin fulla mognad för att sedan oinskränkt behärska modets värld intill 1750-talet. Med denna franska rokoko stiftar vårt land bekantskap betydligt senare men likväl förhållandevis tidigt tack vare inkallade franska konstnärer och hantverkare. Vad särskilt möblerna beträffar, så dröjer det dock ända fram till sekelmitten innan stilen mera allmänt ger sig till känna. Då har ett antal svenska snickargesäller hunnit utbilda sig i Paris och återvänt som läromästare till hemlandet. Stilepoken närmast dessförinnan brukar i Sverige benämnas senbarock eller Fredrik I:s stil, båda lika berättigade, och därunder står det svenska möbelhantverket i starkt beroende av nordtysk-holländsk möbelstil, som i sig upptagit åtskilliga engelska drag. Handelsförbindelserna under den tidigare frihetstiden har otvivelaktigt härvid haft en viss betydelse men även det faktum, att snickargesällernas sedvanliga vandringar då för tiden sällan utsträcktes längre än till de nordtyska städerna, med vilka den skråbundna snickarprofessionen hade gamla förbindelser. Ännu på 17 40-talet, då de första stockholmssnickarna, såsom Johan Hugo Fiirloh och Christian Linning, träder fram ur sin anonymitet, är deras verk helt präglade av vad de lärt som yngre. Den sistnämnde var då alltjämt en ung man, som mänskligt att döma borde ha varit mottaglig för nya intryck om sådana stått honom till buds. Först ett årtionde senare har han lyckats · på ett eller annat sätt koncipiera det aktuella stilidealet ..

53

Senbarocken är i Kulturen representerad med två byråar, inbördes mycket lika, av vilka den här återgivna är den under tidernas lopp minst förändrade.(Bild r.) Den är av den karakteristiska typ, som påträffas litet varstans i landet och ' som liknar sina nordtyska fränder. Den är utrustad med en s.k. uppsats på skivan - en anordning med smålådor - och fasaden uttrycker en vågrörelse, som genom sin rytm antyder att rokokon är så smått på väg. Därför kan man icke utan tillförsikt anse möbeln tillkommen någon gång på 17 40-talet. Om dess upphovsman är liksom i de flesta andra fall intet bekant, eftersom mästarna trots legala stämplingsföreskrifter ännu så länge underlät att signera sina arbeten. De ursprungliga nyckelskyltarna har efter drygt en mansålder utbytts mot då moderna i gustaviansk stil, såvida inte utbytet rent av skett långt senare av missriktad nit. Handtagen har gått förlorade. Denna ytterst vanliga byråtyp från Fredrik I :s dagar saknar den flärd som utmärker efterföljarna från Lovisa Ulrikas tid och dess uppgift är att stillsamt tjäna nyttan. Att detta exemplar tillhört ett skånskt prästhem får anses oomtvistligt och har därför fått sin museala placering i det gamla ecklesiastika bostället från Västra Vram. Möbeln utgör en gåva 1946 av fröken Margit Amilon i Lund och med den följde uppgiften att den tillhört hennes farfar samt att den stått i prästgården i Västra Vram under hans tid som kyrkoherde. Det senare påståendet kan betvivlas, enär Magnus Gottlieb Amilon (1817-1892) enligt herdaminnet var kyrkoherde i Västerstad och östraby.

Vid tiden omkring 1750 bröt så den franska rokokon med stor genomslagskraft in i svenskt möbelhantverk icke minst tack vare de pågående inredningsarbetena vid slottsbygget i Stockholm. År 1754 hade kungafamiljen äntligen kunnat inflytta i slottet och vid den tidpunkten stod 158 rum i modern smak färdiga att tagas i besittning. Arbetet hade under de sista fem hektiska åren gett intensiv sysselsättning åt bl.a. schatullmakare - specialisterna på fanermöbler och stolmakare. Av de förra var det i första hand paris-

54

2. Stor rokokobyrå med skiva av kolmårdsmarmor, märklig bl.a. för att den är såväl signerad - av Mattias Engström i Stockholm som daterad 1766. Dessutom har Engströms gesäll Johan Rutberg, den rent hantverksmässige utföraren av möbeln, klottrat sitt namn på densamma. KM 29.346.

svenskarna Samuel Pasch och Lorentz Nordin, båda med titeln hovschatullmakare, som anlitades samt den nu för framställning av moderna lyxmöbler habile Christian Linning. Genom dessa korn rokokon snabbt ut till allmänheten för att i dess gunst stanna ett tjugotal år. Rokokotiden var för möbelsnickarna en gyllene tid ekonomiskt sett och den stegrade efterfrågan på lyxmöbler gjorde att antalet mästare åtminstone i Stockholm ökade högst väsentligt. Produktionens kvalitet och modernitet gav också möjligheter till export, för vilken de statliga myndigheterna i nationalekonomiskt intresse lämnade producenterna särskilda premier. Mästarsignaturer började förekomma på möblerna i allt

55