Jan Gerber Renässansskåp med intarsia

En dörr av detta slag är emellertid inte komplett utan sitt dörrfoder. Och dörrfodret kunde på 1600-talet växa ut till en rik fasadarkitektur med pilastrar, listverk, gavelkrön, vapensköldar, pyramider och krönfigurer av olika slag. Tidödörrarna ger några extremt rika exempel på denna konstart.

Tyvärr saknas säkra uppgifter om dörrens proveniens. Man har nämnt Tidö slott, en för övrigt okänd herrgård ösby i Västergötland och Tyresö. Av dessa förslag kan endast Tyresö tagas på allvar. Visserligen är den kvarvarande dörren på Tyresö och Kulturens dörr helt olika både till uppbyggnad och ornamentik, men detta behöver inte uppfattas som en motsägelse. Dörrarna på Tidö visar klart att man eftersträvade en stor variation i form och dekor. Och vissa likheter mellan moreskornamentiken på Melcherdt snickares predikstol i Tyresö kyrka och Kulturens dörr har föranlett Hans Raben att - om också med en viss tvekan attribuera dörren till Melcherdt. Av bevarade räkenskaper vet man, att denne arbetade på Tyresö slott med dörrar, golv och möbler under hela trettiotalet och även i Tyresö kyrka med predikstolen och en rad nu försvunna inredningsdetaljer.

Längre än så kan man nog inte komma. Vi får nöja oss med gissningar där bevisen saknas. Men vi kan konstatera att den aktuella dörren representerar ett möbelhantverk av hög kvalitet, både i moreskens rankor och beträffande den dansande drabanten som nu hamnat i Lund, halvvägs mellan Liibeck och Västerås. .

Använd litteratur:

Gabriel Krammer, Architectura von den fiinf Seulen sambt iren Ornamenten und Zierden, Köln (16ro). Hans Raben, Träskulptur och snickarkonst i Uppsverige under renässans och barock, Stockholm 1934.

1. »Dansande drabant» i intarsia på svensk renässansdörr från 1600-talets förra hälft.

Renässansskåp med intarsia

I Borgarhusets sal med möbler från decennierna omkring 1600, visas de för denna tid vanligaste möbeltyperna, som skåp, kistor och bord. De flesta är på sin tid importerade från Nordeuropa och då framförallt Tyskland, som hade stort inflytande på den inredningskonst, som i mycket begränsad omfattning utövades i profana sammanhang i dåtidens Sverige. Bland möblerna kan vi se prov på skåp av

I tidig renässanstyp, vilka karaktäriseras av en vågrät delning i över- och underskåp. Ursprungligen var skåp av denna typ en kombination av två kistor ovanpå varandra, varvid kistornas framsidor utformades som nedfällbara luckor, vilka användes som avställningsytor då de var öppna. Denna tudelade uppbyggnad bibehölls utan större förändringar under renässansens begynnande skede. I och med renässansens utveckling mot barocken förändrades skåpets komposition, så att hela fasaden indelades av två dörrar, gärna flankerade av pilastrar eller kolonetter, som förhöjde skåpets nu tydliga lodräta verkan.

I salen finns ett skåp som i flera avseenden skiljer sig från de övriga; inte så mycket till typen, som är den gängse, som till utförandet. Låt oss först betrakta skåpet som helhet. Den rikt accentuerade fasaden är uppbyggd med arkitektoniska element. I Italien, Frankrike och Sydtyskland var möbelhantverkarna under renässansen mycket påverkade av arkitekturen. Precis som arkitekterna studerade

n. Detalj av skåp från Sydtyskland, 1600-talets förra hälft.

2-566-3652

r8

de den klassiska byggnadskonsten från den romerska antiken. Alla klassiska ornament och inte minst kolonnordningarna visste såväl arkitekter som möbelsnickare att rätt utnyttja. Källan till denna kunskap var Vitruviusakademin i Rom, som grundades 1542. Än mer vidsträckt betydelse för (naturligtvis) arkitekturen men kuriöst nog också för möbelkonsten, fick de böcker i arkitekturens elementa som gavs ut av Serlio och Vignola och som spreds i hela Europa.

Kommer vi längre norrut saknar möblerna den rikt artikulerade fasadbehandlingen, som är så markant på de sydeuropeiska möblerna. Kulturens skåp, som är från Sydtyskland, är ett gott prov på den sistnämnda typen. Den rikaste utformningen har överskåpet fått, vilket är helt i sin ordning. Var möbeln uppbyggd i flera avsatser gjordes den nedersta lugnast och tyngst, medan varje avsats fick en allt rikare men samtidigt lättare artikulering. Man kan göra en jämförelse med Colosseums tre sinsemellan olika våningar. Denna byggnads utnyttjande av de tre kolonnordningarna, med den doriska i nedersta planet, därefter den joniska och korintiska, ansågs vara föredömlig och återfinns också på många renässansskåp. överskåpets två dörrar är försedda med musselkrönta nischer med rika omfattningar, som helt täcker och nästan kamouflerar dessa. De flankeras av doriska halvkolonner (jfr färgbild Il och bilden på s. 18), som vilar på bygelkonsoler, vilka ytterligare framhäves genom sina snidade akanthusblad. Kolonnerna bär upp ett kraftigt entablement, som består av ett antal friser med bl.a. triglyfer, äggstav och pärlstav, alla med ursprung i antiken.

Är överskåpet till sin arkitektoniska komposition omisskännligt sydeuropeiskt, så skulle det kistliknande underredet lika väl kunna ha sitt hemland i Nordtyskland. Den strama fasaden med sin indelning i geometriska fält, med tre karaktäristiska, nedåt avsmalnande renässanspilastrar,

Renässansskåp från Sydtyskland, sent 1500-tal. Märk hur intarsian på vissa fält är ljus mot mörk bakgrund, medan andra har mörk mot ljus bakgrund. Höjd 212 cm. KM 29.132.

19

Skåp av karaktäristisk senrenässanstyp från norra Italien. Jämför uppbyggnad och detaljer med Kulturens skåp.

20