Snacka går ju
(och det är en bra början) TEXT: JEANET CORVINIUS, ORDFÖRANDE I BYGGCHEFERNA
A
llt hållbarhetsarbete har en sak gemensamt: det måste gå från snack till verkstad. Fina ord gör ingen skillnad. Vi behöver konkreta åtgärder, aktiva insatser, praktiska förändringar som märks… men samtidigt är snacket ett första steg på vägen dit. När det gäller ekologisk hållbarhet har greenwashing blivit ett skällsord. Med all rätt. Det handlar om att företag kallar sig miljövänliga genom att lyfta fram enskilda insatser, oavsett hur de belastar klimatet i övrigt. Även jag blir skeptisk när bolag lovar klimatguld och gröna skogar, om de inte supertydligt visar hur de bidrar till det. Alla kan prata vackert om att ta ansvar, jobba med hållbarhet och värna om kommande generationer. Färre har modet och kraften att göra verklighet av orden. För det är aldrig lätt att fixa strukturella problem.
det att fortsätta i gamla hjulspår. På det sättet tvingar vi den som greenwashade i går att leva upp till sina ord i dag. På samma sätt resonerar jag kring samtal om social hållbarhet. Visst kan det kännas knepigt när vi i byggbranschen påstår oss jobba stenhårt för jämställdhet, samtidigt som vi bara är drygt tio procent kvinnor. Visst kan vårt prat om mångfald låta ihåligt, när en absolut majoritet är vita heterosexuella män. Och visst kan det vara irriterande att (som Byggcheferna) ha kämpat för att stoppa machokulturen i ett decennium och ändå höra dagsfärska vittnesmål om rasism och sexism.
MEN VAD ÄR ALTERNATIVET?
Vi måste bryta med machokulturen. Vi måste få fler att vilja jobba i vår bransch. Vi måste skapa tryggare, säkrare och mer
Även jag blir skeptisk när bolag lovar klimat guld och gröna skogar, om de inte supertydligt visar hur de bidrar till det. Att så många vill snacka om sitt klimat arbete är ju i grunden bra. Men ännu bättre är det att så många andra granskar snacket. Ju fler som skyltar med sin miljövänlighet (och ju fler som ifrågasätter den), desto svårare blir 50 HUSFAKTA
effektiva arbetsmiljöer. Och då är det absolut nödvändigt att börja snacka om det. På seminarier, i ledningsrum, vid fikabord, på föreningsmöten. Att först ta ställning med ord – och sedan se till att leva upp till dem.
Är det enkelt? Nej. Finns någon quick fix? Nej. Och nu vill jag avslöja en grej som krånglar till det ännu mer. För två år sedan tog vi på Byggcheferna fram ett mätverktyg för organisationer. Det kallas machoindex och är ett sätt att undersöka hur ens arbetsmiljö präglas av mansnormer. Vår första mätning visade att 46 procent av branschens chefer upplevde en machokultur på jobbet. Vid vår andra mätning – då vi hade hoppats på förbättring – hade siffran stigit till 50 procent. Det första jag kände var besvikelse. Gick utvecklingen bakåt? Var allt vårt jobb för gäves? Men snart insåg vi att det i stället kunde tolkas som ett sundhetstecken. Vårt machoindex bygger på personliga bedömningar. Att fler vittnar om problemet måste inte betyda att problemet har vuxit. Det kan lika gärna betyda att fler har blivit bättre på att se det. Att vi tillsammans har fått mer kunskap, blivit mer uppmärksamma på machosignaler och oftare ser kopplingen till problem som olyckor, ohälsa, byggfel och kompetensbrist – tack vare att branschen pratar så mycket om detta. Att utbilda en hel bransch tar tid. Det kan därför bli så att både vi och andra som mäter machokultur får se våra siffror stiga, i takt med att kunskapen fortsätter att öka. Hur vi sedan ska få våra machoindex att vända nedåt rejält? Vilka konkreta åtgärder som krävs för att skapa förändringar som märks? Det behöver vi också snacka om.
