Får jag vara med?

Christina Osbeck är professor och dekan vid Göteborgs universitet. Under fem års tid har hon arbetat med en studie om barns livsfrågor. Resultatet? Relationer, och längtan efter gemenskap, är helt avgörande frågor för barn i Sverige.

Barns livsfrågor och skolans svar heter boken, som kommer ut på Natur och Kultur i höst. Drygt 200 barn i mellanstadieåldern har medverkat i studien, som kretsar kring de livsfrågor som barn ställer sig. Eftersom de uppgifter som forskarna använt sig av ställts tidigare – år 1970 och 1987 – visar studien dessutom på likheter och skillnader över tid. Vilket är huvudresultatet?

Jag frågar Christina Osbeck. – Huvudresultatet i studien är att de mest frekventa frågorna barnen ställer sig är existentiella. Det handlar om relationer, om längtan efter gemenskap, och rädslan för att bli exkluderad, att inte få vara med, säger hon.

Christina Osbeck, professor i ämnesdidaktik, är aktuell med en bok om vilka livsfrågor som är viktiga för barn i Sverige.

Foto: Göteborgs universitet

Studien har – liksom de som gjordes 1970 och 1987 – genomförts genom så kallade projektiva frågor. Barnen har fått se på fyra olika bilder på barn för att sedan svara vad barnen på bilden tänker. Till exempel en bild på ”Hans” som är ängslig och rädd eller ”Anna” som är tillfreds. Tanken är att barnen, för att svara på frågan, använder sig av den egna erfarenheten och det egna känsloregistret när de svarar.

Ett exempel är bilden på Hans, som är ängslig och rädd. Ett av barnen skriver följande om Hans:

”Hans tänker på att han vill gå och spela fotboll med dem andra killarna, fast han vågar inte fråga om han får vara med så han önskar att rasten ska ta slut så att dem kan börja svenskalektionen. Så han slipper sitta ensam.”

Men också bilden på Anna, som är tillfreds, kan besvaras utifrån behovet av gemenskap. Som ett barn skriver: ”Hon känner sig så därför att ingen mobbar hon, de går bra i skolan hon har mycket vänner ... Just nu tänker hon... att det gäller när hon är i skolan.”

– De mest frekventa livsfrågorna som kommer fram i materialet handlar om relationer

Dessa tre bilder är endast illustrationer till reportaget och är inte de som användes i studien med barnen.

Illustration: Maria Persson

Om studien

• Studien ingår i projektet ”Barn och läroplan. Existentiella frågor och skolans svar”, och gemenskap. Om inkludering och exkludering. Tillsammans med en ängslan över att inte prestera tillräckligt bra till exempel i skolan, tillhör ensamhet och gemenskap de frågor unga över tid i högst grad återkommer till, konstaterar Osbeck.

• Är finansierad av Vetenskapsrådet med Karin Sporre som projektledare.

• Svaren från barnen i studien är citerade precis så som de skrevs av dem.

Illustration: Maria Persson

Samtidigt visar de lärarintervjuer som gjorts inom ramen för projektet att man sällan jobbar med livsfrågor i skolans sammanhang. Lärare ger begränsat utrymme åt de frågor som barnen bär på. Här kan man förstå det som att kyrkan har ett uppdrag, menar Osbeck: – Kyrkan tillhandahåller en alternativ miljö som är viktig för barn- och ungdomar i relation till deras uttryckta rädsla för att bli exkluderade och inte prestera tillräckligt väl, en miljö där man har värde i sig själv och inte utifrån sin prestation. Barn i både skola och samhälle lever idag i ett sammanhang där prestation hela tiden betonas och där man kontinuerligt bedöms. Prestation har blivit till ett värde i sig själv och individen får sitt värde genom vad hon presterar. Men resultatet handlar inte bara om mellanstadie- barn. Det handlar lika mycket om dig och mig.

– Jag tänker att de frågor kring gemenskap och relationer som barnen ställer sig är frågor vi alla ställer oss i livet. I olika åldrar har vi såklart olika mycket utrymme att tänka på dem. Det handlar om relationernas starka ställning för såväl unga som för oss alla.

I en sådan tid skulle kyrkans uppgift kunna vara att erbjuda människor ett öppet, relevant och kravlöst sammanhang, men också möjligheten till ett språk.

– Genom att erbjuda ett språk, att tänka om livet, kan kyrkan bidra. För vi behöver alla ett rikare språk som verktyg för egen reflektion. Traditioner och bibelberättelser är här viktiga redskap för att vidga vårt sätt att tänka kring livet och tillvaron och formulera det som inte är för handen men mycket väl skulle kunna vara det. Det ger möjlighet att uttrycka det hopp som i tider som dessa är svårt att formulera – men som vi inte desto mindre så väl behöver höra.

Text: Sören Dalevi