Vi bär varandra

Det är mitt i sommaren och jag har åkt in till lägenheten i stan. Har lämnat landet, sommarhuset och min livskamrat för en natt. Vi ville komma ifrån varandra lite och jag hade några saker jag behövde få gjort. Känns skönt att få rå sig själv, det blir lätt så intensiv samvaro under semestern. Men det känns samtidigt väldigt ensamt här. Jag ser redan fram emot att återvända trots att jag bara varit här några timmar. Ingen att småprata med, ingen att laga mat till, ingen att krypa intill och känna värme och trygghet hos.

Runt 700 000 av Sveriges befolkning saknar en nära vän, skriver Statistiska centralbyrån i en rapport från 2024. I Folkhälsomyndighetens undersökning från samma år svarade 22 procent av männen respektive tolv procent av kvinnorna i åldern 16–29 år att de inte har någon att anförtro sig åt eller dela sina innersta tankar och känslor med.

Samtidigt jämställer man ofta ensamhet med objektiv ensamhet. Exempelvis frågar man sig om svenskarna är det ensammaste folket i världen genom att 41 procent av hushållen är ensamhushåll, vilket är högt jämfört med andra länder. Men att bo ensam behöver inte betyda att man känner sig ensam och man kan känna sig ensam även om man har människor runt omkring. Ensamhet är snarare en inre subjektiv upplevelse än ett objektivt konstaterande. Inte något vi alltid kan fixa genom att bjuda in de ensamma till olika häng. Ensamhet är något man bär på insidan. Ensamhet är också något vi alla har erfarenhet av. För en del är den självvald och positiv, för andra ofrivillig och negativ. Folkhälsomyndigheten drar det till och med så långt att de menar att den ofrivilliga ensamheten utgör ett folkhälsoproblem. Dels för att den ökar risken för psykisk och fysisk ohälsa och för tidig död. Dels för att den är ojämlikt fördelad i befolkningen. Ofrivillig ensamhet kan handla om att sakna band till människor man känner samhörighet med (social ensamhet), att sakna nära relationer och någon att anförtro sig åt (emotionell ensamhet). Eller att ha en känsla av att ingen på riktigt kan förstå mig, som kanske blir mest påtaglig när min känsla av mening brister (existentiell ensamhet).

Det är inte helt enkelt att ta sig ur ofrivillig ensamhet på egen hand. Ensamhet är ofta förenat med skam. Känslan är att ingen vill vara med någon som är eller känner sig ensam. Även när man har någon som man brukar kunna prata om det mesta med så kan det vara lätt att tänka ”Om du får veta det här om mig, hur kommer du se på mig då? Vad händer med vår relation?” Då är det lätt att välja tystnaden i stället.

Som psykoterapeut och verksamhetschef på Stiftelsen Kyrkans SOS vet jag dessutom att den som mår psykiskt dåligt ofta drar sig undan, om inte fysiskt så i alla fall mentalt.

Håller upp en fasad av att allt är bra. Det är för jobbigt att berätta hur man egentligen har det.

Det är precis där, när känslan av skam eller psykisk sjukdom sätter krokben för oss, som stödlinjer behövs. Som en slags lågtröskelingång till en annan människa. Ett anonymt medmänskligt samtal med någon som verkligen lyssnar, någon som tar en på allvar, någon som möter med värme och visar att den bryr sig, någon som stöttar utan att försöka trösta bort, någon som inte grips av panik utan orkar stanna kvar också i det allra jobbigaste. Någon som varsamt hjälper en att sätta ord på sina tankar och känslor.

Ensamheten vi möter i våra stödlinjer kan te sig väldigt olika. Vissa personer är av fysiska eller psykiska skäl socialt isolerade. Andra lever i relationer men behöver någon att anförtro sig till. Ibland också för att få dela den svindel som existentiell ensamhet kan föra med sig, när livet känns bräckligt, eller när känslan av mening brister och tankar om suicid börjar komma.

När jag tidigare i sommar skulle hjälpa min son att flytta en diskmaskin från sin gamla lägenhet tog jag svängen om jobbet för att låna en kärra. I porten möter jag en volontär som är på väg till sitt eftermiddagspass i SOS-linjens telefon. Vi småpratar lite på vägen in. Väl inne träffar jag en kollega som är mitt uppe i välkomnandet av en annan volontär som också är på väg att påbörja sitt pass. Samtidigt ser jag några som avrundar sina pass. Jag blir alldeles varm inombords av att se det hända. Så tydligt en gemenskap som bara pågår. Så tydligt att vi gör det här tillsammans, att vi bär den ensamhet och smärta vi möter i våra olika stödlinjer på gemensamma axlar. Och vissheten om att det alltid finns någon där för dem som söker oss – alla dagar, året om. Även mitt i sommaren. Även imorgon, när jag återvänder till mitt sommarhus och min käresta på landet.

Bo Erlandsson, verksamhetschef Stiftelsen Kyrkans SOS, fil. kand. psykologi, leg. psykoterapeut

Bo Erlandsson