4 minute read
Prisa Gud –här kommer gemenskapen
from Korsväg 3 2025
by Korsväg
Jag sätter mig i bilen för att köra till Skara och där närmare bestämt till domkyrkan. Under bilfärden hinner jag tänka att det var väl dumt ändå att planera in en gudstjänst en vecka in i juli månad. Vad tänkte jag på egentligen? Ett gift par från Mariestad, som trofast alltid deltar i gudstjänsten i Skara, sade redan i våras att de är bortresta den 6 juli. Men det kan ändå vara värt att prova, sade jag, om några vill fira gudstjänst under högsommaren. Jag tänkte, att här gäller det att inte vara klentrogen. Med Gud i hågen och Jesus i handen så testar jag ändå. Paret från Mariestad nickade stilla och betänksamt. Några kommer det väl alltid sa jag. Eller… någon.
Normalt brukar den gudstjänstfirande församlingen i Skara bestå av fem till sex personer. Nu kanske du, kära läsare, undrar hur det egentligen står till med kyrkligheten i Skara på söndagarna. Fem till sex personer i gudstjänsten! Nu är det inte den svenskspråkiga gudstjänsten jag tänker på utan den på teckenspråk. Och där brukar vi vara fem till sex personer. Det är för oss helt normalt och fint på alla sätt. Gudstjänst och sedan ett rejält fika på Nockes café. Vi brukar dra ut på kyrkkaffet för att behålla gemenskapens sötma så länge det går. Ingen vill egentligen bryta upp men i anständighetens namn måste vi till slut gå därifrån.
Bilfärden till domkyrkan denna söndag eftermiddag blir dyster. Jag hinner ångra mig flera gånger att jag lade in gudstjänsten i juli månad. Fint väder är det i dag dessutom. Då kommer de väl inte bara därför. Missmodet sätter klorna i mig. Men jag måste ju ändå åka dit.
När jag öppnar sidodörren till domkyrkan kastar jag ett öga neråt kyrkogången. Kyrkvärden är på plats. Det brukar han vara. Alltid i god tid. Och nu på väg till en av stolarna i halvcirkeln långt fram i kyrkorummet. Alldeles nedanför kortrappan. Församlingen sitter alltid i en halvcirkel där de kan ha ögonkontakt med varandra. Småprata lite innan gudstjänsten börjar. Och se varandra i ögonvrån när vi tecknar något tillsammans, till exempel Herrens bön.
Jag tar en koll på vaktmästarens förberedelse. Den är perfekt. Ljusen till förbönen ligger, i rätt antal, på bordet där förbönsskålen står med sina hundra tusen sandkorn. Där ligger även den gröna stolan. Jag har min svarta prästskjorta och svarta dräkt på mig och brukar lägga stolan över axlarna. Jag undviker att ta på mig alba eller röklin. Det är svårt för döva att avläsa teckenspråket mot en vit bakgrund. Men svart är toppen. Eftersom teckenspråket är så fysiskt rörligt brukar stolan glida i väg lite som den vill och hänga riktigt på sniskan när jag har kommit till trosbekännelsen. Där är vi inte ännu. Förresten, jag undrar om det kommer någon mer än kyrkvärden. Ja ja, då kanske det blir han och jag. Det blir bra det också.
Men vad händer nu? Där kommer fyra döva som jag nästan aldrig ser i domkyrkan.
– Hej! Så roligt att se er. Välkomna.
Jag känner det lilla gänget och snart inser jag att chauffören har kört ända från Torsby i Värmland, hämtat tre döva i Borås och sedan fortsatt färden till Skara. Det är värt en resa att få träffa döva vänner, fira gudstjänst och därefter fortsätta gemenskapen i minst ytterligare två sköna timmar. Det är en gemenskap som få av oss riktigt kan förstå. Den som hungrat och törstat efter en gemenskap där de andra är som en själv och funnit den, kan ha snuddat vid känslan mina döva församlingsbor upplever denna söndagseftermiddag.
Så kommer ett par från Göteborg och sedan fylls den lilla församlingen på med ytterligare några döva. Vi är inte så få längre utan vi är betydligt fler än fem, sex personer.
Nu börjar snart gudstjänsten. Vi har gjort upp om vem som ska tända ljusen på altaret och vem som ska ta upp kollekten. Gudstjänsten är helt visuell så i stället för att ringa i kyrkklockorna tänder vi ljusen på altaret. Och kyrkvärden är som vanligt förberedd för att tända ljusen i förbönen. Det missar han aldrig. Alla vet vi vad vår uppgift i gudstjänsten är.
Två minuter kvar. Tecknandet mellan deltagarna, det där viktiga småpratet, har stillnat av. Händerna vilar i knät. Snart är de i gång igen i första psalmen som vi ska teckna tillsammans. Våra blickar är riktade mot öster och vi ser att ljusen tänds på altaret. Vi är helt stilla. Gudstjänsten har börjat. Vi har det underbara framför oss. Tre timmar tillsammans. Gud och vi.
Barbro Lilja Brattgård, stiftsadjunkt teckenspråk Skara stift
