Ett liv med gemenskap, med varandra och med Gud

Redan på uppfarten till den herrgårdslika huvudbyggnaden infinner sig ett lugn, som om man befinner sig i en annan värld. En grönskande trädgård omger det som är Klaradals kloster.

Geografiskt är vi i den lilla orten Sjövik, nordost om Göteborg. Här bor syster Lena, syster Hanna och Mona, som är permanent volontär på klostret. Här tar de även emot gäster, många återkommande och de stannar olika länge. Ytterdörren står öppen och skratt hörs ända ut i trädgården.

– Det här är kökets gemenskap, säger syster Hanna när hon bjuder in till köket där det finns kaffe och där den goda stämningen går att ta på.

Namnet Klaradal härrör från Klara, som likt Franciskus växte upp i Assisi i norra Italien på 1200-talet. Båda är idag helgon. Franciskus är kanske den mest kände av dem, men för båda var det enkla livet, diakonalt arbete bland fattiga, kärleken till skapelsen och att sätta Gud främst, det viktigaste. Nunnorna på Klaradals kloster tillhör Franciskanerorden, och är en del av Svenska kyrkan.

Syster Hanna och syster Lena har levt klosterliv sedan 1980-talet.

För syster Lena gick vägen till att bli nunna genom församlingsarbete i domkyrkan i Göteborg. Det fanns tidigt en nyfikenhet och en längtan till att bli nunna, men det sociala arbetet med utsatta fick först ta sin tid. Hon besökte olika kloster i Sverige innan hon till slut lyssnade fullt ut till sin kallelse.

– I hela mitt liv har jag ägnat mig åt socialt arbete och hjälpt människor, det är jag tacksam över, säger hon.

Även Hanna fanns i Göteborg under 1970-talet och deras vägar korsades redan i det diakonala arbetet i domkyrkan. Hon tvekade mellan att gå den traditionella vägen med familjebildning och jobb, eller att bli nunna.

– Jag hade innerst inne en längtan till att bli nunna, och det jag innerst inne vill, det är Guds vilja, så då var det till slut lätt att ta steget, säger hon.

Just i byggnaderna i Sjövik har de och klostret haft sin hemvist sedan 2007. Klosterliv har de båda levt sedan 1980-talet. Mona har levt med nunnorna i fyra år. Även hon har ett förflutet inom socialt och diakonalt arbete, inom polisen och sedan inom Svenska kyrkan. Efter en flytt och olika turer i livet hamnade hon i en situation där hon kände sig “andligt undernärd”.

– Herren tog mig i kragen och placerade mig här. Här trivs jag och jag har fått en kristen familj.

Mona

Dagarna på ett kloster är inrutade enligt ett schema med fasta tider för bön och mässa, arbete och vila. De äter tillsammans, även med de gäster som tillfälligt bor med dem. Kvällsmål och frukost äts under tystnad, under övriga måltider blir det allvarliga samtal, blandat med många skratt. Här böljar samtalsämnena fritt, och det är högt i tak.

– Bönen är grunden i klosterlivet, bönen är det som bär oss, säger syster Lena.

De lever i bönens gemenskap, med varandra, med andra som ber runt om i världen och genom förbönen. Ett böneliv som också ger dagen dess struktur med morgonbön, middagsbön och aftonbön.

Syster Lena spelar cittra till sången i kapellet på Klaradals kloster.

Hjälper gemenskapen er att växa i tron?

– Vi gnuggas mot varandra, precis som i en familj. Det stärker oss, vår vänskap och vår relation till Gud, genom försoningen, berättar syster Hanna.

– Sedan har vi också vår systerliga samhörighet genom de löften som vi gett. Det ger ett särskilt band. Även med andra systrar ute i världen, säger syster Lena.

Vi pratar om många olika sorters gemenskap, som att leva i syndares gemenskap. Och försoningens, förlåtelsens och frälsningens. Dessutom finns måltids- och arbetsgemenskap. Gemenskaper som vi alla kristna delar.

– Vi har alla syndat och måste ge igenom den smala passagen, säger syster Hanna.

Dags för middagsbön i kapellet på Klaradal.

Det blir som ett samtalets samhörighet vid köksbordet. Som böljar fram, där Gud och Jesus blir självklara samtalsämnen, men också livets slingriga vägar. Det märks att de för många samtal kring bordet, bara de tre eller tillsammans med andra. När en slutar tar den andra vid i samtalet.

– Det är spännande att vara kristen, utbrister Mona när samtalsämnena aldrig sinar, och det alltid finns någon ny infallsvinkel att utveckla.

Förutom det dagliga livet på klostret besöker de ibland skolklasser eller tar emot studiebesök. Då händer det att de använder sig av konsten som ett sätt att sänka trösklarna, och som ett språk som berör bortom orden. Nunnorna har spelat in en skiva med musik, och Mona målar ikoner. Musik och konst blir också ett sätt att förbereda sig inför det egna mötet med Gud.

Mona målar ikoner i sin ateljé på klostret.

– Jesus kom till oss som ett hjälpredskap. Framför allt genom sin död och sin uppståndelse öppnade han vägen till Gud så att vi kan umgås med honom. Den helige ande hjälper oss i kyrkan än i dag. Och även konsten är ett hjälpmedel att nå varandra och nå Gud, säger syster Lena.

När kaffestunden är över och dagens sysslor ska ta vid, stannar syster Hanna kvar i köket. Det är hennes tur att förbereda maten. Mona visar sin stuga på tomten där hon målar sina ikoner. Syster Lena går ut i trädgården och sedan möts vi alla i kapellet. Det är dags för middagsbön. Nunnornas stämmor ljuder vackert och självklart i sångerna, som de gjort många gånger förr. Även deras sångröster fäster i varandra, likt de gjorde under samtalet tillsammans med Mona. Det märks att de valt en väg i livet som är självklar för dem och att de lever ett liv i gemenskap, med varandra och med Gud.

Text och foto: Tina Augustsson

En dag på Klaradals kloster

Vardagar

• 8.00 Morgonbön. På torsdag och fredag firas mässa

• 8.30 Frukost

• 12.00 Middagsbön

• 12.30 Middag

• 15.30 Te

• 17.30 Vesper, därefter tystnad t.o.m. kvällsmat

• På tisdagar firas mässa kl. 18.30. Därefter öppet hus med fika.

• 19.00 Kvällsmat

• 19.30 Aftonbön. Därefter tystnad till kl. 9.00 nästkommande dag.

Söndagar och helgdagar

• 9.00 Frukost

• 9.30 Morgonbön

• 10.50 Avfärd till kyrka för gudstjänst

• 13.30-14.15 (cirka) Middag

• 17.30 Vesper

Syster Hanna har kökstjänsten denna dag.

Om klostret

Nunnorna på Klaradals kloster tillhör Helige Franciskus systraskap. Systerskapet startade 1979 när tre unga kvinnor provade ordenslivet under ledning av Franciskanerbröderna i Jonsered.

1983 blev systraskapet självständigt i samband med att bröderna konverterade till Katolska kyrkan, medan systrarna stannade kvar i Svenska kyrkan. Systrarna startade därefter upp en gästverksamhet. De flyttade några gånger innan de 2007 kom till sin nuvarande plats i Sjövik. 2010 invigdes kapell- och klosterbyggnaden på platsen.

På tisdagar firas mässa kl 18.30 dit alla är välkomna. Efteråt kan man stanna på te och smörgås.