"Kraften av ett vi” –samverkan bar Örebro genom krisen

Det har gått ett drygt halvår sedan skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro. Arbetet efteråt har handlat om både utvärdering och lärande.

Johanna Sollerman, kommunens brottsförebyggande strateg, som var ansvarig krisstödssamordnare under händelserna, summerar sina erfarenheter.

Vad är din spontana tanke om insatserna?

– Tillsammanstänk. Arbetet fungerade sömlöst, och bättre än jag vågat hoppas. Det görs flera utvärderingar nu under hösten och det är mycket som ska följas upp, men det jag bär med mig är ”kraften av ett vi”. Den här händelsen skulle inte få definiera Örebro och leda till uppdelning av människor. Jag tycker att vi lyckades med det.

Vilka lärdomar drar du efter Risbergska?

– Att god samverkan i vardagen gör skillnad då krisen kommer. I Örebro har vi ett interkulturellt råd som har återkommande samtal. Att vi kände varandra gjorde att vi vågade lita på varandra. Vi är olika och tycker olika men i kris spelar det ingen roll. Alla hjälptes åt och drog åt samma håll – det uppstod inga kriser inom krisen.

Vad är de religiösa samfundens roll vid kriser av nationell karaktär?

– Traumatiska händelser rubbar människors fundament. Vid sorg och katastrofer behövs omsorg om hela människan. Som krissamordnare ska jag se till att det finns något för alla. Den andliga och existentiella dimensionen är en väldigt viktig del av helheten.

Vad är Svenska kyrkans styrka?

– Storleken och resurserna. Det finns ingen annan kyrka som har samma möjlighet att ta ett samlat ansvar. Och i Örebro gjorde man det direkt. Kyrkan uppfattas som lugn, trygg och förtroendeskapande. Det finns så många kloka och duktiga medarbetare som är vana att möta människor i kris. Som inte ryggar för sorg, som stannar kvar och som orkar lyssna.

Hur bygger vi ett samhällslag som fungerar vid kris?

– Vardagen måste innefatta samverkan mellan många olika aktörer – myndigheter, organisationer, ideella föreningar av skilda slag, till exempel blir lokalt förankrade personer väldigt viktiga. Vi behöver veta så mycket som möjligt om varandra för att förstå varandras styrkor. Det gör vi bäst genom att mötas. Och det ska ske kontinuerligt. Underskatta inte att ”harva” i samverkansmöten.

Hur tycker du att Svenska kyrkan ska rusta sig för kommande kriser?

– Mobilisera tillsammans med andra. Fortsätt att utveckla de lokala områdena, utgå från vad som behövs närmast. Är det grupper för ensamma mammor, ungdomsaktiviteter, stöd till nyinflyttade eller något annat? Ta reda på behoven och var lyhörd för nuläget. Utmana och förändra, allt behöver inte vara som det alltid varit. Svenska kyrkan har en lång tradition av förtroende bland människor – vårda det!

Text: Helena Söderqvist, foto: Örebro kommun