Gemenskapens kraft i svåra tider

Kyrkans roll vid kriser av nationell karaktär är stor. Och viktig. Det vet Maria Halldén, diakon i Säffle, som har erfarenheter från två dramatiska händelser – terrordådet i Oslo 2011 och skolskjutningen på Risbergska i Örebro i februari i år.

– Jag var i tjänst när bomben detonerade i Oslo, säger hon.

Maria befann sig i Oslo domkyrka som ligger i närheten av regeringskvarteren i Oslo. Tryckvågen slog upp glasdörrarna till kontoret. Hon hann inte tänka. Allt gick så snabbt.

– Vi blev inrymda i fem timmar. Polisen tömde centrum. Sen kom rapporterna om skjutningen på Utöya.

Fast åren har gått blir Maria märkbart berörd, händelserna sitter i kroppen, förklarar hon. Att berätta är att minnas. Hon beskriver det ofattbara, hur Oslo förvandlades till ett hav av sorg och där kyrkan hade en helt självklar uppgift.

– Det är inte till Ica eller biblioteket människor söker sig i kris.

Människor vill möta andra, tända ljus, stå tillsammans, dela smärtan.

– Prio ett var att tillhandahålla en mötesplats. Vi öppnade dörrarna till domkyrkan.

En av Marias många uppgifter var att koordinera frivilliga och säkra bemanningen. Det behövdes 15 till 20 volontärer varje dag för att hålla kyrkan öppen mellan klockan 10 och 02.

– De första dagarna var det alldeles fullt med folk, och det gick åt uppemot 20 000 värmeljus, vi la folie på golvet för att få plats med fler ljus, minns hon.

Domkyrkan, som ligger mitt i centrala Oslo, rymmer 800 personer. Periodvis behövdes dörrvakter som slussade in besökarna. Det blev helt överfullt.

– Det var extremt. Bara blomberget utanför kyrkan vägde 3,5 ton. Vi tog emot en miljon människor under de första veckorna.

I vanliga fall kommer det knappt en halv miljon besökare per år.

Maria berättar om tolvtimmarspass och en höst som inte liknat någon annan i hennes diakonvardag.

– Det var både fysiskt och mentalt påfrestande att leva och arbeta i all denna sorg, men det var också oerhört meningsfullt.

– Att på ett så konkret sätt kunna göra skillnad, det är obeskrivligt.

Det är också något i själva arbetssättet, tycker hon, att teama ihop sig, jobba mot samma mål och vara lösningsorienterad.

– Man får en speciell sammanhållning, tillägger hon.

Maria tycker att hon lärde sig mycket under tiden efter terrordådet.

– Först trodde vi att det skulle vara ett jättebehov av samtal, men så var det inte. Däremot fanns ett väldigt stort behov av gudstjänster. Det var fullt varje kväll första veckan. Vi gjorde det enkelt och hade samma agenda hela tiden.

Hon minns särskilt gudstjänsten den 24 juli. Kyrkan var fylld till bristningsgränsen och utanför kyrkan stod tusentals människor som inte fick plats därinne.

– Det enda som hördes där utanför var klick från kameror och fiskmåsarna.

Människor behövde tröst. Det var tydligast av allt. Och många fann det i kyrkan. I ett rum som är större än dem själva.

– Den andliga dimensionen behövs i allt krisarbete. Oslos domkyrka bar den rollen vid terrordåden 2011.

Maria bodde och jobbade i Oslo under 13 år. Nu har hon sin bas i Säffle.

– Jag tycker om att jobba hands on och ingår i den lokala POSOM-gruppen, säger hon. POSOM står för psykiskt och socialt omhändertagande och är samhällets stöd vid akuta kriser. När länsstyrelsen via kommunernas

Den andliga dimensionen behövs i allt krisarbete, säger diakon Maria Halldén.

POSOM-grupper gick ut med en förfrågan om extra krisstöd för skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro tidigare i år anmälde sig Maria direkt.

– Jag kom dit efter två veckor, inte i det akuta skedet, och möttes av ett väldigt proffsigt team på kriscentret i Örebro.

Där fanns personal från räddningstjänst, polis, sjukvård, skola och kyrka. Att bemanna från olika områden är viktigt, bredden behövs. Människors behov ser olika ut och de ändrar sig också över tid, förklarar Maria. – Behovet av krisstöd fortsätter länge efter en händelse där så många är berörda. Efter ett tag kommer önskan att prata, både om praktiska problem och om sin sorg. Krisberedskap passar Maria.

– Jag tycker om konkreta uppgifter. Kragen är alltid på, det är bra med den synliga religiösa kontexten. Att kyrkan ska synas och finnas bland människor i kris är självklart, tycker Maria. Det gäller såväl personliga som nationella katastrofer.

– Det är oerhört viktigt att vi rör oss i samhället. Vi ska finns där, erbjuda en stunds andrum och lyssna.

Vid stora nationella kriser påminner Maria om vikten att tidigt ringa in folk från andra håll.

– Det behövs mycket resurser, krisstöd är intensivt och läggs ofta ovanpå andra arbetsuppgifter. Se till att ha struktur och framförhållning, kom ihåg att uppdatera och gå igenom krisplanen.

Det är råden hon ger till sina kollegor.

Text och foto: Helena Söderqvist

Utanför domkyrkan i Oslo lades blommor till minne av offren för terrorattentatet den 22 juli 2011. Bilden är från den 31 juli.

Foto: Getty Images