4 minute read

Del av en världsvid gemenskap

Äntligen är vi framme. Vi kliver ur bilen och hettan slår emot oss. På slingrande grusvägar har kyrkorådets ordförande tagit mig och en präst till ”sin” kyrka. Några barn kikar nyfiket fram genom den öppna dörren. Kyrkorummet är litet, så det tar ett tag innan ögonen vänjer sig. Efter en stund upptäcker jag att barnen måste ha återtagit sina platser. De sitter på röda plaststolar längst fram. En kvinna i min egen ålder kommer emot oss. Hon spricker upp i ett leende och säger:

– Sanibona !

– Jebo, svarar vi unisont.

Det är ungefär så långt som min kunskap i zulu sträcker sig, men det känns viktigt att kunna hälsa.

Det är söndag förmiddag på den sydafrikanska landsbygden. Ett trettiotal kvinnor, en handfull män och en glad skara ungar är redo att fira gudstjänst. Barnen har dukat altaret. Någon timme senare har vi sjungit, bett, dansat, lyssnat till bibeltexter och tagit emot bröd och vin. Det mesta av orden har gått mig förbi. Ändå känner jag mig som en del av gemenskapen. Jag har bett nattvardsbönen på engelska och delat ut bröd som så många gånger förut. ”Kristi kropp, för dig utgiven”. Mottagaren nickar i samförstånd, utan att kunna ett ord svenska.

Den gångna hösten tillbringade jag tre månader på den afrikanska kontinenten med en önskan att få erfarenhet av den världsvida kyrkan. Aldrig i mitt liv har jag firat så många gudstjänster på språk som jag inte behärskar. Ibland har jag snappat upp ett ord här eller där. Känslan av utanförskap har trängt sig på. Samtidigt har den effektivt motats bort av vänliga människor som har letat fram rätt text i bibelappen och viskat översättningar av predikan. Av de uppmuntrande leenden som mött mig när jag sjungit med i psalmer utan att förstå en stavelse.

Gudstjänsternas struktur, den rytmiska läsningen av trosbekännelsen, delandet av bröd och vin bidrog också till delaktighet när språket skapade hinder.

Höstens möte med den världsvida kyrkan var omtumlande, ibland ansträngande, fyllt av glädje och igenkänning, men också av främlingskap. När mörkret föll var jag ofta ensam, med uppmaningen att absolut inte lämna området där jag bodde. Tyvärr är våldet här en del av vardagen på ett sätt som vi är förskonade ifrån. Tiden i ensamhet öppnade för eftertanke, särskilt som återkommande strömavbrott förhindrade slötittande på TV och sociala medier.

Till det som skapade främlingskap hörde att inte förstå samtal kring matbordet, att komma felklädd och inte uppfatta skämt. Det är ansträngande att kämpa med språk och omtumlande att bli varse våldets och fattigdomens verklighet. Men det jag framför allt bär med mig är glädjen över kyrkans närvaro och betydelse i människors vardag. Det är många mil som skiljer oss åt, samtidigt delar vi samma himmel och samma jord. Kyrkan är en världsvid brokig gemenskap som vi gör väl i att värna. Mötet med det som ter sig annorlunda tränar oss i ödmjukhet. Vi lever med mycket olika förutsättningar. Det är uppenbart att det går att organisera en kyrka på olika sätt och församlingsliv kan aldrig stöpas i en och samma form. Vi har mycket att lära av varandra, någon annan trampar stigar som inte finns på vår karta. Jag är övertygad om att gemenskap och kontakter med kyrkor i en annan del av världen på olika sätt berikar församlingslivet.

Resan har också fått mig att se på vår egen kyrka på ett delvis nytt sätt. Jag känner stolthet för allt det som vi betyder för människor och vårt samhälle. Vårt uppdrag är att på bästa sätt vara kyrka där vi finns i vår vardag, på våra välkända gator. Det är vår kallelse och den uppgiften kan ingen annan göra åt oss. När vi verkar här och nu är vi samtidigt del av en världsvid kyrka som verkar bortom tid och rum.

Den ofrivilliga ensamheten är en av vårt samhälles stora utmaningar, något som ter sig som ett mysterium för många av dem jag mötte för ett år sedan. Men detta är vår verklighet och här gör församlingar runt om i vårt land stor skillnad. Varje vecka, år ut och år in, så finns möjlighet att dela gemenskap – vid sopplunchen, på körövningen, vid stavgångspromenaden och under gudstjänsten. Det är lätt att bli hemmablind!

Susanne Rappmann, biskop Göteborgs stift

Susanne Rappmann
Foto: Kristin Lidell
This article is from: