Stellas berättelse om våldet
S
tella vill inte bli inlåst i sitt rum på kvällarna. När nyckeln vrids om kommer ångesten. Hon säger att hon inte vill vara själv med sina tankar. I början gör hon vad som helst för att störa kvällsrutinen på SiS-hemmet. För att slippa bli inlåst börjar Stella ofta tramsa. Trams som övergår i konflikter, nedläggningar och inte sällan isolering för Stellas del. Stella säger att hon varit med om minst hundra tillfällen då hon hamnat i isolering. Hon säger att med tiden blev det som ett självskadebeteende för henne. Hon visste att om hon ställer till med bråk eller om hon stör så låser de in henne. Det blev en rutin. Hon berättar att hon har blivit inlåst med märken och skador på kroppen som personalen åsamkat henne i samband med att de tagit henne till isoleringen. Hon berättar om att personal vid flera tillfällen släpat henne, barfota, iförd leggings och t-shirt, över en isig gård för att låsa in henne. Hon berättar att hon legat i isoleringen och haft så ont i armar och ben att hon inte ville röra sig. Stella säger att det finns regler och rutiner kring hur en isolering får gå till, men att personal på boendena sällan följer reglerna. Hon berättar att hon aldrig fått en ursäkt, inte ens när de begått uppenbara fel. Hon berättar om en manlig anställd på ett boende som alla är rädda för. När han jobbar natt vågar de boende inte sova. ”Han var nazist och rasist. Han kunde putta folk och smällde i dörrar”, säger Stella. Jag testade honom en gång. Jag spottade popcornkärnor i ansiktet på honom. ”Han flippade ur och kastade ner mig på golvet, han la sig på mig med hela sin tyngd. Han jobbar kvar. Trots att ingen vågar sova.”
◆
28
