Stellas berättelse om efter SiS

Nu för tiden ringer Stellas väckarklocka på morgnarna. Hon ska upp och iväg till jobbet. Att klockan ringer är en förutsättning för att hon ska komma iväg. Hon har fortfarande inte fått ordning på sömnen. Hon sover sig helst igenom dagarna och lever sitt liv på nätterna. Men trots att dygnsrytmen spelar henne spratt mår hon för det mesta bra. Hon har lämnat den världen där hon var placerad, inte sällan inlåst. Stella sörjer sina tonår. Hon säger att hon har förlorat dem och att hon fortfarande kämpar med trauman från tiden då hon var omhändertagen. När hennes kompisar berättar om vad de gjort under sina tonår, brukar Stella tänka "när jag var 16 satt jag inlåst i ett avskiljningsrum”. Hon berättar att hon förlorar i det sociala. Att hon missat det som de flesta andra ungdomar varit med om.

Hon liknar sig själv vid ett lejon på en savann, som en cirkus väljer att ta. Efter ett långt liv i fångenskap släpper de henne så att hon ska kunna leva fritt. ”Men det går inte jättebra för att jag är så van att bo i fångenskap så jag klarar mig inte i det vilda liksom”, säger hon. ◆