Livs berättelse om efter SiS

När Liv är 16 år gammal och gravid i femte månaden skrivs hon ut från det sista SiS-hemmet. Nu bestämmer socialtjänsten att hon ska flytta till en stödlägenhet. Hon har flera diagnoser och hon lider av panikångest. Nu ska Liv bo själv. Hon minns att hon tänkte att det skulle bli skönt att bo ensam med sin dotter. Men så här i efterhand undrar hon hur socialtjänsten tänkte.

Hon blev väldigt ensam. På SiS har Liv dessutom inte fått lära sig det som andra barn normalt sett lär sig i föräldrahemmet, sådant som de har med sig när de ska lämna boet. Liv ska dessutom ha barn och hon fick inget stöd i föräldraskapet. Hon fick leta efter information själv och hittade på egen hand Ung Station Söder, en mötesplats för unga föräldrar. Där fick hon lite tips och råd, det var där hon för första gången till exempel hörde talas om föräldrakurser. Den enda kontinuerliga kontakten Liv hade var med sin stödperson, berättar hon. En gång i veckan i 45 minuter per tillfälle. Hon hade behövt mycket mer hjälp än så.

När dottern var tre månader bad Liv om hjälp. Hon kände sig ensam och ville ha en familj omkring sig. Socialförvaltningen såg till att hon kunde flytta till ett familjehem där hon tidigare varit placerad. Men det blev inte som Liv tänkt sig. Hon längtade efter en mamma och pappa, någon att äta middag och se en film tillsammans med. Men i stället för att bo tillsammans med familjen bodde Liv och hennes dotter i ett hus i deras trädgård. Det var inte vad Liv hade tänkt sig och tre månader senare flyttade hon och dottern till nästa familjehem. När Liv blev gravid med sitt andra barn fick hon inte bo kvar och flyttade då ihop med pappan till barnet. Det höll i ungefär två år. Sedan dess har Liv varit ensam med barnen största delen av tiden. I somras träffade Liv en ny kille. Nu väntar hon sitt tredje barn.

Trots att Liv idag är på en bra plats berättar hon om trauman efter tiden på SiS som lever kvar. Hon sover oroligt. En återkommande dröm är att hon blir inlåst och isolerad på SiS. Hon skrattar när hon berättar: ”Det är en otrolig dröm… Jag kan ju inte ens bli inlåst längre. Jag är för gammal.” Hon säger att hon får ångest när hon hör att någon låser en dörr, att hon blir stressad när hon ser en väktare eller polis. Hon mår dåligt av att vara i sjukhusliknande miljöer. Liv berättar att det händer att hon blir stående utanför dörren till sin egen lägenhet. Hon väntar på att någon ska låsa upp den åt henne. Och det händer att hon frågar sin kille om hon får gå på toaletten när de sitter och tittar på film på kvällarna.

Det är små saker i vardagen som dagligen påminner henne om åren då hon var inlåst. ◆