Olivias berättelse om bemötande

När Olivia kommer till SiS-hemmet vet hon inte varför hon placerats där. Hennes bild av SiS är att det är kriminella ungdomar och personer med drogproblematik som placeras på de särskilda ungdomshemmen. Inte personer som hon, som har psykiska problem. Olivia känner sig tom och förvirrad när hon flyttar in. Hon svarar inte när den enda personal som försöker få kontakt med henne frågar hur hon mår. Hon ligger bara på sitt rum. En dag när hon varit på toaletten lämnar hon dörren på glänt. En av de andra intagna tjejerna tar initiativet, säger ”hej” och erbjuder sig att visa runt. Efter det börjar Olivia umgås och delta i de aktiviteter som finns.

Olivia berättar att det finns manlig personal på boendet som gärna skojbråkar med tjejerna. Att de boxas och brottar ner dem på golvet. Hon säger att sådana situationer ofta urartar därför att tjejerna redan är lite sura eller blir det av situationen. Hon säger att hon själv reagerar starkt när någon höjer rösten åt henne. Då blir det alltid bråk, säger hon.

Det finns personal på boendet som är bra, säger Olivia. Som har en förmåga att läsa av hennes behov i stället för att höja rösten. Hon säger att det är speciellt två kvinnliga personal som brukar lyssna, som tar sig tid att prata och ger henne en kram ibland. Olivia berättar att om någon tar sig den tiden, när hon har ångest eller är påväg att få panik, så går det över.

Hon säger att hon gång på gång berättat om sina behov för personal, handläggare och familjehemsföräldrar, men att de sällan mött henne. I stället har de kört henne till BUP, eller höjt rösten. Och det har lett till konflikt.

Flera gånger har hon fått frågan: ”Vad är det för fel på dig?” ◆