Bazar Masarin Barnkonventionen 2019

B A R N K O N V E N T I O N E N

© Alvin Fai

ISSN 2002-1585

2019

september

Den 1 januari 2020 blir barnkonventionen svensk lag inte utan utmaningar (läs Maria Grahn-Farleys intressanta och informativa text Barnkonventionen blir svensk lag) och med behov att hitta verktyg och/eller ingångar (läs Marie Lundin Karphammars Implementering av barnkonventionen – med hjärta och hjärna, Studentlitteratur 2019 och Maria Grahn-Farleys Barnkonventionen – en kommentar, Studentlitteratur 2019) Med artikel 42 som riktlinje: Konventionsstaterna åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn bestämde vi oss för att göra ett nummer med Barnkonventionen som tema.

Vi tror att barnlitteraturen är det bästa sättet att förmedla och samtala barnkonventionens innehåll med barn och vuxna. Barnlitteraturen, som å ena sidan ett verktyg för uppfostran/pedagogik och å det andra som ett lustfyllt ensamvandrande i fantastiska (eller realistiska) världar och där eventuella lärdomar införlivas, påfyller, associeras i individen, rymmer mycket barnrättsligt stoff – ibland direkt, ibland indirekt. Och barnlitteraturen talar till barnen - naturligtvis. Även konsten kan framställa och peka mot barnrättsliga frågor – Banksys representationer av Barn väcker många tankar och frågor.

Rättigheter ska sitta i kroppen och i tanken, inte som uppräknade artiklar på en affisch på en vägg i ett rum på förskola/skola/hem. Vi uppmanar alla vuxna att ibland läsa böcker med barnkonventionella glasögon – vi tipsar här endast om ett fåtal – och samtala med barnen om deras rättigheter – var nyfikna, öppna och lyssna på barnet!

Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder - det är författarnas/illustratörernas. Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare. © för bild : illustratören © för text : författaren Logga:kennet Andersson Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström Redaktör: Jenny Edvardsson

BAZAR

Barnkonventionen

B

azar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst. För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst. För att öppna upp för diskussioner ochdebatter och vara en mötesplats där disparata samtal ges utrymme.

Att titta på barn- och ungdomslitteraturmed olika ögon...kritiska...och eller humoristiska.

MASARIN

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Maria Grahn-Farley - Barnkonventionen blir svensk lag

1

Jeanette Sundhall - De vuxna i rummet måste flytta på sig

5

Marie Lundin Karphammar - Pippi & Barnkonventionen

7

Banksy

9

Lina Stoltz - Varför och för vem?

17

Mattias Hagberg - Barnkultur som pedagogik och uppfostran

19

Barnkonventionen i litteraturen: några exempel

25

Intervju Jenny Edvardsson - Vi ska vara kommunens mullvadar!

29

Intervju Susanne Sandstöm - Kristina Aamand

37

Intervju jenny Edvardsson - Johanna Nilsson

41

Intervju Jenny Edvardsson - Julia Wickholm

49

Intervju Jenny Edvardsson - Niclas Christoffer

65

Intervju Jenny Edvardsson - Barnkonventionen och Kompisböckerrna

73

Intervju Jenny Edvardsson - Per Gustavsson

77

Intervju Susanne Sandström - Alvin Fai

91

Intervju Susanne Sandström - Katsiaryna Dubovik

101

Intervju Susanne Sandström- Ebba Forslind

117

I N N E H Å L L

Intervju Susanne Sandströml - Monika Vaicenaviciene

133

Intervju Susanne Sandström- Mari Ahokoivu

145

Recensioner

159

Josefin Jansson - Vad är en flod?

161

Tanja Serova - Gula båten

163

Lena Jonsson - ABC med Asters anka

167

Tanja Serova - Jag älskar inte

173

Ulrika Ekelund Andersson - De outgrundliga vuxna

177

Lena Jonsson - Det fattas något här

181

Maria Jourdanis - Hur ska det gå för Toribio?

185

Ulrika Ekelund Andersson - Lekfullt & empatiskt om att hitta sin plats i gruppen

187

Jenny Werneskog - Adress okänd

193

Jennie Claesson - Vill inte, vill

195

Madeleine Jacobsson Renoux - Kärleken vi inte förstår

197

Jenny Kvick Sandberg - Hästen på Vinga

199

Madeleine Jacobsson Renoux - Jordgubbsbarnen

201

Bazar Masarin: Barnkonventionen

1

Barnkonventionen blir svensk lag

A

Maria Grahn-Farley

tt FN:s konvention om barnets rättigheter blir svensk lag den första januari 2020 är väl känt vid det här laget.

Vad som fortfarande är okänt är vad det innebär och på vilka sätt barnkonventionen som text förändras när den blir svensk lag istället för att som tidigare enbart ha varit en konvention som inte går att åberopa i våra domstolar och myndigheter.

Jag undervisar första termin på juristutbildningen i Uppsala.

Det första jag frågar studenterna är; vad är det som gör att en lagtext skiljer sig från en roman? Båda texterna ser likadana ut, svarta bokstäver på vit bakgrund, samma alfabet, samma vokabulär mer eller mindre.

Vad är det med en lagtext som skiljer den från Hemingways roman Och solen har sin gång?

Man kan förklara att Hemingway ger uttryck för en personlig karaktär och unik stilkänsla, men det kan man nog också säga om en välskriven lagtext. En väl skriven lag ger också uttryck för något speciellt, en svensk rättstradition och ett kulturarv. Ett exempel på en sådan lagtext är första paragrafen i vår

främsta grundlag, regeringsformen som lyder: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Den stora skillnaden ligger i att en lagtext också har en föreskrivande sida, den är ett uttryck för makt. När Hemingway skriver: ”Och solen har sin gång” - är inte texten skriven utifrån att verkligheten ska anpassas till den skrivna texten. Eller att beskrivningen måste vara med verkligheten överensstämmande, alltså en korrekt iakttagelse. Solen kommer att förbli den samma oavsett vad Hemingway kallar sin bok, varken mer eller mindre.

När det kommer till: ”All offentlig makt i Sverige utgår ifrån folket” – är det något helt annat. Här är texten både beskrivande av vår grundlag och statsskick som en demokrati.

Att all makt utgår ifrån folket ska vara en korrekt beskrivning av hur makten utövas i Sverige, dessutom är det så att skulle inte all offentlig makt utgå från folket, ska verkligheten anpassas till texten, så att det blir en korrekt beskrivning av verkligheten. Lagtexten är med andra ord både beskrivande och föreskrivande. Den beskrivande delen av en lagtext begränsar vad man reglerar.

2

Bazar Masarin: Barnkonventionen En lagtext skulle aldrig reglera solen eftersom att den kommer ha sin gång oavsett vad lagen säger. Samtidigt som en lagtext beskriver en social värdering så ska samhället även efterlikna den beskrivningen.

Skulle skillnaderna mellan den beskrivande lagtexten och dess föreskrivande funktion blir för stora eller betydelsefulla finns det en rad sanktionsmekanismer som står till statsmaktens förfogande, så som, skadestånd, böter, och i allvarliga fall fängelse, allt för att tvinga verkligheten att bli med texten överensstämmande. Häri ligger skillnaden mellan en romantext och en lagtext – staten som maktutövare är vad som genomsyrar all lag.

föräldrarnas rättigheter. Så kan man inte läsa en lagtext som i det faktiska innehåller både barnet och föräldrarnas rättigheter, och här i ligger en utmaning. Om vi tänker efter så skulle det vara svårt att tänka sig att flera av de mer konservativa och auktoritärt styrda staterna, som inte ens erkänner demokratin som grundläggande för statsskicket – Kina, gamla Sovjet, och Nord-korea för att nämna några – skulle acceptera den tolkning vi har av ”barnets bästa” och ”rätten att komma till tals” när de anslöt sig till barnkonventionen.

Barnkonventionen är den internationella mänskliga rättighetskonvention som har vidaste uppslutningen i världen, enbart USA

”

Det är en utmaning för alla som jobbar med barnfrågor att förstå och relatera till barnkonventionen som lagtext och inte enbart som barnrättsmanifest. För vi har fram till nu kunnat använda oss av de delar i konventionen som vi tycker gynnar barn utifrån vår svenska syn på barn Nu när barnkonventionen blir svensk lag uppstår samma problematik som med Hemingway och regeringsformen. Så länge barnkonventionen enbart var en konvention och inte gick att åberopa i svenska domstolar kunde vi läsa konventionen som man läser Hemingway, varje person är fri att ha sin egna tolkning och konventionen kunde ha multipla betydelser för olika personer och grupper.

Vi har fram till nu kunnat läsa konventionen i lätt tillgängliga manifestformat där man betonar ”barnets bästa” och ”rätten att komma till tals” på ett sätt som går betydligt längre än de flesta stater - utom de i Norden - skulle anse falla inom statssuveräniteten att reglera om det inte helt skulle anses stå familjer fritt att bestämma över.

Barnkonventionen är som lagtext ett ständigt balanserande mellan barnets autonomi och rättigheter; och föräldrarnas rättigheter att både bestämma över och kontrollera barnuppfostran. Vi har fram till nu ganska lätt kunnat välja att lägga största vikten på barnet som rättighetsbärare och mindre vikt på

”

har valt att stå utanför. Allt det här är en styrka när man kan läsa konventionen som man vill men nu när man ska läsa konventionen som man läser lagtext blir det en annan sak.

För det som gjorde att alla länder i världen kunde anta det här dokumentet är att det inte alls är ett så progressivt och barnvänligt dokument som lagtext som den är som ett barnrättsmanifest som är fritt att tolka som man vill.

Konventionen både tillåter barnarbete och har ett möjligt abortförbud (beroende på vilken rättslig tolkningsmetod man använder när man läser den), framför allt fäder har en stark ställning när det kommer till religionsfriheten, som inte kan kallas ”frihet” eftersom det är föräldrarnas rätt som regleras och inte barnets. Som lagtext har konventionen nästan lika mycket skydd för föräldrarna som för barnen. Det är inte så förvånande när man tänker på att så pass konservativa stater som Saudi Arabien och Vatikanen – kunde stödja samma textlydelser som Sverige och Norge i frågor som religion.

3

Det är en utmaning för alla som jobbar med barnfrågor att förstå och relatera till barnkonventionen som lagtext och inte enbart som barnrättsmanifest.

För vi har fram till nu kunnat använda oss av de delar i konventionen som vi tycker gynnar barn utifrån vår svenska syn på barn. Vi har inte behövt ta på allvar de delar som gynnar fäder och förbjuder aborter och erkänner barnarbete.

Nu är ju barnkonventionen ett minimiskydd, en stat kan alltid gå längre i skyddet än konventionen gör, men när en mänsklig rättighet blir vanlig lag då betyder varje rättighet för en person också en inskränkning för en annan person, och den avvägningen måste alltid göras i det verkliga beslutet.

Det är enbart så länge som en mänsklig rättighet är abstrakt som den inte kolliderar med andra personers rättigheter.

Om författaren: Maria Grahn-Farley är docent i offentlig rätt vid Uppsala Universitet, hon har en Jur. Kand från Göteborgs Universitet och en doktorsexamen (S.J.D) från Harvard Law School, USA. Hon har bland annat skrivit: Barnkonventionen – en kommentar (Studentlitteratur) som vann 2019-års kurslitteraturpris.

Hon har även skrivit boken: Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen (Iustus).

1

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Den vuxna i rummet må flytta på

A

Jeanette Sundhall

rtikel 12 är en av barnrättskonventionens mest omskrivna artiklarna. Jag skriver barnrättskonventionen för att, som Solveig Hägglund, poängtera att konventionen handlar om barns rättigheter snarare än barn generellt.

Artikel 12 handlar om barns rätt till delaktighet; att få uttrycka sin mening och bli lyssnad på. Men det är ett välkänt faktum att det är svårt för barn och unga människor att göra sina röster hörda i det offentliga samtalet.

I vårt åldersstrukturerade samhälle är ett av de grundläggande villkoren att det är vuxna människor som hörs.

Som förstås som politiska subjekt och som självklara deltagare i demokratiska processer.

Inte alla vuxna människor, men vuxenheten är ändå en viktig förutsättning för att tas på allvar. Att få vara ”den vuxna i rummet”. Jag återkommer till det uttrycket längre ner…

På senare tid har vi upplevt ett par undantag från detta välkända faktum. Det allra tydligaste exemplet är Greta Thunberg. Ett annat exempel är eleverna i Parklandrörelsen, de barn och unga som överlevde skolskjutningen i Florida den 14 februari 2018 och som bildade en rörelse som protesterar mot USA:s vapenlagar.

Något som i och med dessa två exempel har blivit uppenbart är vuxnas hat mot barn och unga som tar plats i offentligheten. Detta hat är på en gång skrämmande och fascinerande.

När jag skriver detta florerar memet Please show me on this puppet where Greta hurt your fragile masculinity på sociala medier. Det är ett väldigt träffande meme. För det är uppenbart att det till allra största del är män som uttrycker hat mot Greta Thunberg. Det skulle också kunna stå ”..your fragile adultness.” För den här typen av hat mot barn och unga som har en offentlig röst handlar ofta om att de är fejk, att någon annan, någon vuxen, skrivit deras tal. Eller att de borde vara tysta för att de inte är vuxna och alltså inte vet någonting, kan någonting eller har några relevanta erfarenheter över huvud taget.

De elever som organiserar sig efter skolskjutningen i Parkland, Florida och på olika sätt protesterar mot USAs vapenlagar, möter liknande hat, ofta offentligt från vuxna politiker.

Den republikanska politikern Elizabeth Porter sa i ett tal ungefär att ”vi har blivit tillsagda att vi måste lyssna på barnen och göra det barnen efterfrågar. Finns det några barn här? Är det några barn som stiftar lagarna?

Vuxna stiftar lagar eftersom vi har åldern.

Vi har visdomen. Och vi har erfarenheten för att stifta dessa lagar. Vi måste stifta lagar med våra huvuden och inte med våra känslor eftersom känslorna kommer leda oss vilse medan vårt sunda förnuft och vår logiska grund inte kommer göra det.”

Det är paradoxalt att barn och unga som de facto har erfarenhet av att ha överlevt en skolskjutning underkänns för sin brist på erfaren5

åste å sig

het. Och att deras känslor diskvalificeras som betydelsefulla i argumentationen om USAs vapenlagar. Att de konstrueras som känslostyrda och icke-rationella i motsats till de kloka ”vuxna i rummet”. Just det uttrycket, The adult in the room, har en lång historia i Washington och det finns de som varnar för att det håller på att växa fram en störande koppling mellan uttrycken militära ledare och vuxna i det amerikanska medvetandet.

Vårt språk förmedlar alltså föreställningar om att vuxenhet är idealet och att det som barn anses representera är något sämre. Uttrycket ”Den vuxna i rummet” handlar om att framställa sig själv som den som tar ansvar och är mogen, till skillnad från ”de andra”, barnlika.

Språkliga uttryck och ord som förknippas med barn, som sandlåda, dagisnivå och lekstuga, används ofta i politiska debatter i syfte att förringa politiska motståndare. Oftast reagerar ingen på detta språkbruk eller på effekterna av det: att barn underordnas och diskrimineras samt att normaliteten i vuxenheten bekräftas. För ålder är en maktordning som hittills fått ganska lite uppmärksamhet. Begreppet ålderism, ageism på engelska, att diskriminera på grundval av ålder, myntades redan 1969 av Robert Butler, men används inte särskilt mycket i Sverige.

Jag menar att ålder är en legitim maktordning, till skillnad från exempelvis maktordningarna kön och rasifiering, vilket uttrycks av att ovanstående sätt att formulera sig på kan användas helt oproblematiskt. Fundera på det otänkbara i att någon hävdat att den var ”mannen i rummet” eller ”den vita personen i rummet” i betydelsen den som är bättre.

Vuxenhet förknippas med allt som anses önskvärt hos en fullvärdig människa och medborgare: oberoende, ansvarstagande, mognad och självständighet. En normerande vuxenhet vilar på ideal om produktiva och närande subjekt som bidrar till samhället genom att förvärvsarbeta och betala skatt.

Genom hela den västerländska historien har begrepp som demokrati, mänskliga rättigheter och medborgarskap varit starkt knutna till vuxenhet. Det som är förknippat med att vara barn – eller för den delen gammal - är det beroende och osjälvständiga, men också det oansvariga. Allt det som vuxenheten vill distansera sig ifrån. Därför är det lätt att avfärda dem som hamnar utanför vuxenheten som för unga för att kunna formulera vad som är politiskt viktigt.

Men nästa år blir barnrättskonventionen lag i Sverige. Det ska bli intressant att se om det får den vuxna i rummet att flytta på sig.

6

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Pippi LĂĽngstrump & barnkonventionen

V

Marie Lundin Karphammar

arför älskar vi Pippi? Därför att Pippi Långstrump är stark, kompetent och full av kreativitet.

Pippi är inget offer! Hon har tillit till sig själv och har hittat många strategier för att överleva. Pippi trodde att hennes mamma satt uppe i himlen och kikade ner på sin flicka genom ett litet hål.

Genom Pippi kan vi förstå vad barnkonventionen handlar om.

Enligt barnkonventionens barnsyn ska barn ses som kompetenta individer så långt det är möjligt och inte som ett offer.

Naturligtvis finns en gräns när vi som vuxna måste skydda och då barnet faktiskt är ett offer.

Vi måste dock vara vaksamma så att vi inte regelmässigt har en barnsyn som ser barnet som någon som måste tas om hand. Vi har lyckats om vi får barnet att känna att hen kan själv och inte är beroende av oss vuxna.

En sådan barnsyn stärker barnet och ger hen möjligheter att utvecklas. Barn tycker om Pippi därför hon gör som hon vill, är hjälpsam och bryr sig om andra. Barn vill utvecklas, bli starka, klara sig själva och ta hand om varandra.

Forskning visar att känsla av sammanhang, dvs KASAM, begreppet som Aaron Antonovsky skapade, är en viktig faktor för att må bra och ha en god hälsa. Han forskade om varför 30 % av alla kvinnor som överlevde koncentrationslägren hade en god hälsa. Han fann att begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhelhet var nyckeln.

Begriplighet = Förståelse och förmåga att bedöma och förklara olika händelser.

Hanterbarhet = Förmåga att möta och hante-

ra dessa händelser utan att bli offer för omständigheterna.

Meningsfullhet = Delaktighet och en känsla av att kunna påverka situationen, att se en mening med det hela.

När vi vuxna fattar beslut är det därför i enlighet med KASAM viktigt att först lyssna på barnet och sedan förklara för barnet hur vi kommit fram till beslutet. Då ger vi barnet en möjlighet att förstå sitt sammanhang och använda sin förmåga att hantera situationen.

Kanske får barnet ett ansikte på eventuella rädslor eller andra känslor som barnet hyser, så att en bearbetning kan påbörjas.

Pippi Långstrump och andra sagofigurer i Astrid Lindgrens böcker stödjer både barn och vuxna att se på barn med respekt och ger barnet verktyg att hantera livet och svåra saker.

Barnet har enligt barnkonventionen rätt att utvecklas och ha vuxna omkring sig som har kunskap om hur de ska stödja barnet på bästa sätt. Enligt barnkonventionen ses även mycket små barn som sociala aktörer med kompetenser att själva påverka sina liv.

Varje barn har rätt att få möjlighet att kunna påverka frågor som rör deras liv och att kunna vara delaktiga i beslut som fattas.

Vi vuxna måste lita till barns reaktioner och kompetenser, som gör att vi lyssnar mer på dem. Om barnet behöver skydd, krävs att vuxna har kunskap om hur de kan göra barn delaktiga utan att hen kommer till skada.

Prussiluskan gjorde så gott hon kunde utifrån den barnsyn man hade på den tiden. Idag vet vi vikten av att lyssna på barnet och att synen på vad som är det bästa för barnet är föränderlig.

8

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Courtesy of Pest Control Office, Banksy, London, 2004

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Banksy

B Petal Girl © Banksy

Susanne Sandström

rittisk graffitikonstnär, politisk aktivist som gör konst i det offentliga rummet runtom i världen; Banksys verk, också genom sin placering i specifika (stads)kontexter, kommunicerar motstånd, samhällskritik och yrkar på medtanke och reflektion.

I flera verk tycks en vuxenvärldens representation av Barnet iscensättas (när får barn tillfälle att förmedla bilder av sig själva?).

Befintliga maktordningar (ålder, etnicitet, genus) och rådande normer ställs på kant – i Banksys värld är Barnet den upplysande facklan, Barnet den som avtäcker vuxenvärldens (samhällets) förljugenhet och ytlighet.

Genom att barnet, som symbol för en framtid (och hopp), framställs i ”hårda” kontexter (stad/förort, gatorna, betongen): i vad som kan tolkas som krig, en rasistisk samtid som inte lärt av historien, en dystopisk kollapsad framtid eller just bara i en betonggrå hopplöshet blir vuxenvärlden och samtidens skuld intensifierad och påtaglig.

Och samtidigt. I detaljer som en badge med Musse Pigg-öron (humor, lek) en blomma i handen, en röd hjärtballong som lyfter mot himlen, ett mönster av franska liljor som målas över en swastika (oskuldsfullhet/död, franska revolutionen!) ser vi tanke och handling.

I Banksys verk med barn finns alltid tillförsikt; det är barnen, den faktiska framtiden, som ifrågasätter makten, som skapar och för framåt ny historia.

Barnen i Banksys värld är på en och samma gång hopp och varning.

10

Bazar Masarin: Barnkonventionen

�

Yet you all come to us young people for hope.

How dare you?

You have stolen my dreams and my childhood with your empty words /.../

�

Great Thunberg, tal i UN Climate Action Summit, New York. 20190923

Courtesy of Pest Control Office, Banksy, Paris, 2018

Courtesy of Pest Control Office, Banksy, Southampton, 2010

No Future © Banksy

There is always Hope © Banksy Courtesy of Pest Control Office, Banksy, Barcelona, 2003

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Varför och för vem?

D Lina Stoltz

et finns ett lite torrt och till synes oinspirerande ord som brukar förekomma i exempelvis projektbeskrivningar och diverse pedagogiskt material. Syfte. Det måste finnas en mening med varför någonting görs. Det måste finnas ett svar på frågorna varför och för vem?

Vi som jobbar inom kreativa verksamheter kan ibland sucka över att våra projekt ska passa in inom kulturpolitiska program och att kvaliteten på det vi gör tycks komma i andra hand om vi bara lyckas formulera våra ansökningar och redovisningar till finansiärer på ett smart sätt. Kanske beror den där frustrationen på att vi ibland innerst inne vet att det egentliga syftet är något annat än det som vi formulerar både för oss själva och för andra.

Ja, jag ska komma till saken.

I de flesta kommuner i Sverige idag har barn och ungdomar relativt stor tillgång till kulturella och konstnärliga uttryck och verksamheter, såväl inom skolans läroplan som inom olika fritidsaktiviteter. Dans, teater, bildskapande, musik, skrivande. Så långt allt väl. Men sen.

I samma stund som det planeras en kurs, en workshop, ett temaprojekt eller liknande så väcks frågan: Hur ska vi visa upp det vi gjort?

Och nästan oundvikligen ska det bjudas in publik. Inte bara föräldrar och syskon, utan hela släkten och gärna halva grannskapet.

17

Det ska till en stor scen och mikrofoner och scenkläder och media kontaktas. För se hur duktiga vi varit! Alltså se hur duktiga de vuxna varit.

För inte är det barnen som bett om att ställas inför en hundrahövdad publik. Och på bild i tidningen är det ändå bara några få utvalda som hamnar. Men de vuxna är ju alldeles till sig, så barnen tror att det är något bra. Ju större publik desto bättre. Ju mer avancerad teknik desto bättre. Ju mer uppmärksammat desto bättre. Men säg mig! Vem tror att en femåring tycker det är roligare att stå på en stor scen i stans kulturhus och titta ut över ett hav av oidentifierbara människor än att stå i en liten sal i förskolan och sjunga direkt för sin mamma eller pappa som sitter så nära att de lätt kan få ögonkontakt. Inte ens en nioåring eller en trettonåring har behov av att visa upp sig för hela världen. Visst kan det vara roligt att få spela upp några scener för en liten publik om man gått teaterkurs en hel termin. Eller att få hålla en liten vernissage med det man skapat under en kurshelg. Men snarare än att uppmuntra inställningen att vi gör det vi gör för att någon annan ska se och bekräfta oss, så låt oss visa barnen att vi gör saker för vår egen

skull. Att skapandet och kreativiteten är målet i sig. Att konst och kultur är inte ett medel för att hamna i lokaltidningen. Att barnen är sina egna och inte en resurs för de vuxna i syfte att få en klapp på axeln, få nya projektuppdrag eller få mer resurser till sin egen eller verksamhetens börs. Så inför höstens alla stundande aktiviteter och projekt: Tänk litet istället för stort. Låt syftet vara barnens och inte de vuxnas. Jag vågar lova, det blir roligare för alla.

18

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Barnkultur som pedagogik och uppfostran Artikeln har tidigare varit publicerad i SocialPolitik nr 3 2011

V

Mattias Hagberg

Dessa två delar – frihetstanken och uppfostringsidealet – kan synas oförenliga, men för Lennart Hellsing fanns ingen motsättning.

I en elegant formulering sammanfattade han sin egen och samtidens syn på kultur i allmänhet och barnkultur i synnerhet: All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk.

Efter att ha slagit fast detta gick Lennart Hellsing vidare och identifierade fyra konkreta pedagogiska mål. Barnlitteraturen skulle lära barnen behärska språket, den skulle hjälpa barnen att orientera sig i tid och rum, den skulle hjälpa barnen att orientera sig socialt – ”det vill säga bygga upp önskvärda föreställningar om den enskildes förhållande till sin omgivning och berätta om relationer mellan oss människor” – barnlitteraturen skulle slutligen påverka barnen mer direkt genom att suggerera fram själva ”livskänslan”.

Lennart Hellsings bok är i dag en klassiker.

Den citeras flitigt i diskussioner om barnkultur, och de tankar som Lennart Hellsing ville förmedla gäller i hög grad fortfarande.

Barnlitteratur är en uppfostringskultur.

Barnkultur skapas av vuxna för barn med tydliga avsikter.

uxenvärlden använder kultur för att påverka barn och barns föreställningsvärld – på ett sätt och med syfte som anses bra för dem. Faktiskt precis som vilken propaganda som helst.

När Lennart Hellsing i början av 1960-talet sammanfattade sina tankar om barnlitteratur gjorde han något unikt. Ingen svensk författare hade tidigare formulerat ett så tydligt och genomtänkt program för den litteratur som vänder sig till barn.

Tankar om barnlitteratur (1963) blev en bok som väckte stor uppmärksamhet. Lennart Hellsing sammanfattade den syn på barnkultur som under efterkrigsåren slagit rot i Sverige. Det handlade om en mer öppen och mer vågad barnkultur, en barnkultur som tog barnen och deras värld på större allvar och som vågade spränga tidigare tabun. Det var en barnkultur i Pippi Långstrumps frihetsanda. Men Lennart Hellsings bok handlade också om något annat. Barnkulturen skulle inte bara vara frihetligt anarkistisk. Den skulle också vara ett instrument, den skulle ha ett mål – den skulle uppfostra.

19

20

Bazar Masarin: Barnkonventionen Det handlar till exempel om att inpränta rätt värderingar, rätt bilder av världen och rätt föreställningar om kultur.

Barnen är i mångt och mycket en projektionsyta på vilken vuxenvärlden målar sin bild av världen – ofta handlar det om vuxenvärldens egna drömmar om den perfekta barndomen.

Att barnkultur skulle handla om barns egen kultur – om de tankar, föreställningar och fantasier som präglar barnens egen livsvärld och lek – förefaller uteslutet. Barnkultur är den kultur som vuxenvärlden använder för att forma barnen. Det finns till och med forskare som beskriver förhållandet mellan vuxna och barn som ett kolonialt förhållande.

Perry Nodelman, kanadensisk barnboksforskare, skriver till exempel i sin studie

Nej, det verkar inte så. Följer man några av de senaste årens mest uppmärksammade barnboksdebatter i Sverige blir det uppenbart vilken syn vi i dag har på barnkultur.

Våren 2008 pågick en intensiv debatt om barnlitteratur på Dagens Nyheters kultursidor. Själva ämnet var just instrumentalitet, det vill säga barnböcker och barnkultur som ett medel för att nå pedagogiska mål.

I debatten företrädde de flesta debattörerna – Ulf Boëthius, Lotta Olsson, Jan Hansson, Karin Salmson och Gull Åkerblom – tanken att barnlitteratur inte kunde definieras på litterära grunder, men på pedagogiska.

Med andra ord, barnlitteraturen definieras av sitt syfte. Barnlitteratur är på ett eller annat sätt fostrande, även om debattörerna hade olika

”

Barnen är i mångt och mycket en projektionsyta – ofta handlar det om vuxenvärldens egn Att barnkultur skulle handla om barns egen kult som präglar barnens egen livsvä Barnkultur är den kultur som vuxenvä The Hidden Adult (2008) att vuxna på barnbokens område förhåller sig till barn som den europeiske mannen förhöll sig till vilden under kolonialismen. Barnet, precis som vilden, beskrivs som känslosamt och irrationellt medan den vuxne uppfattas som förnuftig och rationell. Därför behöver barnet uppfostras och bli mer lik den vuxne, precis som vilden behövde civiliseras för att lyftas ur sitt eländigt naiva naturtillstånd och bli mer lik den europeiska människan. I detta sammanhang blir barnkulturen ett medel för att hjälpa barnen ur sitt vilda tillstånd. Men är inte detta en hårdragen syn på barnkultur? Är det verkligen rimligt att jämföra med kolonialismens världsbild som Perry Nodelman gör?

Visst är Lennart Hellsings bok om barnlitteratur en klassiker, men det har väl ändå hänt en hel del sedan sextiotalet?

syn på vad som skulle förmedlas; de rätta värderingarna, känsla för konstnärlig kvalitet eller språklig kompetens.

Två år senare var det dags för nästa debatt.

Den här gången handlade det om censur.

På våren 2010 publicerade tidningen Vi Läser ett reportage om tillståndet för den svenska barnlitteraturen. Journalisten Pia Huss hade gjort en lång rad intervjuer med namnkunniga barnboksförfattare och bilden som framträdde var tydlig – taket i barnlitteraturen hade blivit lägre. Författarna kände sig censurerade och menade att det inte längre gick att skriva som man ville – ensamma barn, alkohol, cigaretter och våld var några ämnen som var tabu enligt författarna. Och i debatten som följde konstaterade bland andra författaren Ulf Stark ironiskt att man förmodligen inte ens kunde publicera en bild av en säl numera utan att 21

”

upp och den bygger i sin tur på några få studier som visar att extremt hög TV-konsumtion kan ha samband med övervikt och koncentrationsstörningar. Inget annat.

Men frågan är om denna skeptiska inställning till ”nya” medier inte egentligen är en förtäckt kritik av innehållet. I filmer, TV-program och dataspel förekommer mycket av det som rensats bort från barnböckerna – till exempel våld.

När några av läkarna i barnläkarföreningen konfronterades med den typen av invändningar för några år sedan blev svaret att själva innehållet hade betydelse. Tittade barnen på Bolibompa i SVT eller på filmatiseringar av klassiska svenska barnböcker var det trots allt inte så farligt med TV, som om man tittade på

den måste ha flytväst på sig. Viveca Lärn i sin tur uppgav att hon var så irriterad på förlag och redaktörer att hon övervägde att sluta skriva barnböcker.

– De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på ett kafé i Milano i boken Ludde gör en Zlatan, sa hon i en intervju.

Men barnlitteratur är trots allt ett omhuldat område. Värre är det för en rad andra kulturella uttryck som film, TV och dataspel. På det här området handlar det inte bara om själva innehållet utan om mediet i sig. Särskilt TV och dataspel anses farligt. Fortfarande mer än femtio år efter TV:s genombrott och trettio år efter datorspelens intåg i barnrummen har i stort sett alla studier av barn och TV och barn

”

på vilken vuxenvärlden målar sin bild av världen na drömmar om den perfekta barndomen. tur – om de tankar, föreställningar och fantasier ärld och lek – förefaller uteslutet. ärlden använder för att forma barnen

”

de kommersiella kanalernas barnprogram.

Slutsatsen av allt detta är tydlig: barn skall helst konsumera ”kravmärkt” kultur, en sorts tillrättalagd bild av verkligheten.

Kanske är det dags att börja prata om barnpropaganda istället för om barnkultur?

Och precis som diktaturens propaganda alltid riskerar att baktända och enbart understryka hur långt verkligheten befinner sig från dikten, riskerar den tillrättalagda barnkulturen alltid att motverka sina egna pedagogiska målsättningar. Barn är ju trots allt inte dumma.

Man kan till exempel fråga sig vilka signaler som berättelserna om Alfons Åberg egentligen sänder ut. En hel bok, Alfons och Milla (1985), ägnas åt det faktum att Alfons leker med flickor. Gunilla Bergströms målsättning är helt uppenbar. Hon vill visa att det inte är något konstigt att flickor och pojkar leker med

och dataspel en negativ utgångspunkt.

Det som skall bevisas är alltid hur skadligt det är att titta på TV och hur farligt det är att ”spela data”. Under de senaste åren har det framför allt handlat om TV:ns och datorns förhållande till övervikt, hyperaktivitet och våldsamhet – utan att några starka samband kunnat bevisas.

Ett talande exempel är de rekommendationer som den svenska barnläkarföreningen har kring TV-tittande. Enligt dessa experter skall barn under tre år helst inte titta på TV alls och barn över tre år bara titta på TV korta stunder i vuxet sällskap.

Men granskar man dessa rekommendationer närmare visar det sig snabbt att de är dåligt underbyggda. Den svenska barnläkarföreningen har i princip kopierat den rekommendation som deras amerikanska kollegor satt 22

Bazar Masarin: Barnkonventionen varandra. Men hela berättelsens grundförutsättning, hela bokens dynamik, bygger på att just pojkar och flickor som leker ihop är något udda. Samma förhållande gäller för Är du feg, Alfons Åberg? (1982), som handlar om mod och slagsmål i förskolan. Återigen kommer berättelsens spänning av det faktum att Alfons avviker. Att hela förskolan dessutom blir fredlig och bråkstakarna slutar slåss på grund av Alfons ”feghet” och rädsla för att slåss framstår förmodligen för de flesta barn som en tillrättalagd sensmoral snarare än ett realistiskt slut.

Just våld och förhållandet mellan pojkar och flickor är två av de mest återkommande ämnena i berättelser producerade för barn.

Särskilt våldet är ständigt närvarande. Ta bara ett sådant exempel som Bamse (började ges ut 1977). Trots att hela Bamsekonceptet är uppbyggt kring antivåld är det ändå alltid våldet som segrar; berättelserna kretsar nästan alltid kring våldsamma konflikter som Bamse löser genom att använda sin råstyrka.

Han slåss i och för sig inte, men han hotar med att slåss, han slår sönder saker och han kasta sina motståndare hit och dit.

Ett återkommande tema i de senaste årens barnböcker är flickor som gör traditionellt pojkaktiga saker. Återigen handlar det allt som oftast om att vara våldsam. Ett talande exempel är Per Gustavssons uppmärksammade bok Så gör prinsessor (2003). Det är en rosaskimrande berättelse om en prinsessa som spelar ishockey och slåss med rövare och drakar. Hon är ”tuff” och ”hård”. När hon spelar ishockey tacklar hon hårdast. När faror lurar drar hon sitt svärd. Med andra ord, läser man de tillrättalagda och välmenande berättelserna motvalls framstår de som tämligen naiv propaganda som i värsta fall motverkar sina egna syften.

Och kanske är det just så mottagarna, barnen, tolkar dem; som naiv propaganda.

Vem vet? Barnens egen kultur är det inte så många som verkar vara intresserade av.

I debatterna om barnlitteraturens instrumentalitet och om censur framgick klart och tydligt att många författare, redaktörer och förlag i första hand riktade sig till vuxenvärlden. Det är trots allt föräldrar, lärare och bibliotekarier som i första hand bestämmer vilka berättelser

som skall få genomslag – inte barnen själva.

Men det finns undantag. Det finns författare och forskare som ser barnkultur som något annat än ett pedagogiskt verktyg. Författare och forskare som vill spränga de gränser för barnkulturen som Lennart Hellsing formulerade för snart femtio år sedan.

Ulf Stark är ett exempel. I debatterna om instrumentalitet och censur framträdde han som en av få författare som inte ville se barnlitteratur som ett medel för att nå pedagogiska mål. För honom är ”barnet” i barnlitteraturen inte en adressat, utan ett ämne att utforska.

Därför blir han inte heller rädd för att närma sig det svåra, det motsägelsefulla och mörka.

Bra berättelser klarar sig utan sensmoral. Vi behöver inte skriva barnen på näsan.

Ett annat exempel är medieforskaren Margareta Rönnberg. Hon har i otaliga böcker och studier pläderat för en mer positiv syn på barns förhållande till TV och datorer.

Bara genom att vända på perspektivet och inte automatiskt utgå från att TV och datorer är något negativt har hon kunnat visa att TVprogram och datorspel kan vara något betydelsefullt för barn och deras utveckling. Hon argumenterar med andra ord för att TV-mediet är konstruktivt, aktivt och utvecklande. Hon skriver bland annat: ”Media tillhandahåller bilder och handlingar som ger näring åt barns fantasi och inbördes fredliga samspel. TVfigurerna blir inte bara redskap i det individuella barnets utveckling, utan något som gruppen tillsammans kan skapa rättvisare, mer mångfasetterade relationer och roller utifrån.”

Men Margareta Rönnberg vill längre än så.

Också hon vill bortom instrumentaliteten.

I sina böcker – särskilt i den omfattande studien Nya medier, men samma gamla barnkultur? (2006) – arbetar hon med ett synsätt som påminner om det som Perry Nodelman ger uttryck för i den nämnda The Hidden Adult.

23

Men istället för att använda kolonialismen som analogi använder hon sig av begrepp från genusforskningen.

Hon skriver om barn som det ”tredje könet”, helt underordnat det första och andra könets ”generationsmaktsordning”. Därmed blir vuxenvärlden den norm som alla barn mäts emot. Och därmed blir barnkultur, det vill säga barnens egen kultur, en motkultur, eller som Margareta Rönnberg uttrycker saken: ”barnkultur är därför främst en form av motstånd mot vuxenkulturer och vuxnas syn på barn”. Medan det vi traditionellt kallar för barnkultur i själva verket är en ”trojansk häst med vuxna medelklassvärden dolda inuti sig – en form av kulturimperialism”.

Ur detta perspektiv blir de kulturprodukter, böcker, filmer, TV-program och spel, som produceras för barn, inget annat än råmaterial i barnens egen kultur.

Sett ur Margareta Rönnbergs perspektiv vittrar Lennart Hellsings tankar om barnlitteratur sönder och pedagogiken reduceras till billig propaganda. Men det är en propaganda som får nytt och oväntat liv i barnens egen kultur, en kultur som kanske mest påminner om medeltidens karnevaler där maktens bilder av verkligheten ställdes på huvudet och därmed fick nya och motsägelsefulla betydelser.

mattias.hagberg@textverk.se Följ SocialPolitik: © 2018 SocialPolitik.

Ansvarig utgivare: Anna Fredriksson.

Tidskriften SocialPolitik utges av Föreningen Socialpolitisk debatt, med startår 1994.

By Seth Anderson from Chicago, us - I’ll Awyays Be a Wild Thing - RIP Maurice Sendak, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=34990079

24

Vi ska vara kommu

U

Intervju: Jenny Edvardsson

lrika Wirdebo är en av flera barnrättsstrateger i Kristianstads kommun. Hennes roll som strateg är att sprida kunskap om barnkonventionen på biblioteken i Kristianstad. Jag stämde träff med henne för att höra hur arbetet går.

Sjöberg vid Kommunförbundet Skåne sa under vår utbildning att vi skulle se oss som kommunens mullvadar, så det är kanske det jag är, en mullvad.

Varför är arbetet med Barnkonventionen viktigt?

– Det är alltid viktigt att lyfta barnperspektivet. I den nationella bibliotekslagen är barn och unga en prioriterad grupp. När det gäller barnkonventionen har vi med den i vår Biblioteksplan 2019-2022. Vi betonar de fyra huvudprinciperna; alla barns lika värde, barnets bästa i första hand, barns rätt till utveckling och barns rätt till delaktighet. Vi vill att de fyra principerna ska genomsyra vår verksamhet på olika sätt.

Sedan är det ju så att barnkonventionen blir lag i Sverige redan 1 januari 2020 och då, om inte förr, måste vi alla arbeta efter den.

– Vi är i startgroparna, säger Ulrika. Jag har fått gå en utbildning anordnad av Kommunförbundet Skåne och kan nu kalla mig för barnrättsstrateg. Vi är drygt 250 strateger i Skåne, verksamma i länets olika kommuner.

I Kristianstads kommun tillhör jag Kultur- och fritidsförvaltningens barnrättsgrupp. Vi träffas för att diskutera hur vi på våra olika arbetsplatser arbetar för att sprida barnkonventionen men också vad vi kan göra framöver. Sen är det min uppgift att lite mer aktivt sprida barnkonventionstankarna på biblioteken. Ingela 25

Bazar Masarin: Barnkonventionen

unens mullvadar!

kompetens, förmågan att söka information och att vara källkritiska. Vi betonar också barns och ungas läslust och att de ska få utveckla sin språkliga förmåga och sen har vi med att barns och ungas åsikter ska beaktas i bibliotekens verksamheter. Den punkten är kanske den svåraste att få till.

Kan du ge några exempel på hur barnkonventionens tankar tydliggörs i Biblioteksplanen?

– Den finns med på olika sätt. Både direkt utskriven som jag precis nämnde men också indirekt. Jag tänker på Kulturnyckeln, satsningen som garanterar att alla barn och elever i för- och grundskolan har möjlighet att ta del av kultur varje läsår. Kulturnyckeln kan direkt kopplas till barnkonventionen och finns inskriven i planen. Jag tänker också på avsnittet om Kultur och upplevelser där det tydligt framgår att barn och unga både ska få skapa och få ta del av olika kulturella uttrycksformer. I biblioteksplanen lyfter vi även förskolebiblioteken och samarbetet med skolan. Barnkonventionen kan man också se i avsnittet om digitalisering. Det står att biblioteken ska hjälpa barn, unga och elever att utveckla digital

Varför är den så svår?

– Vi har ännu inte riktigt hittat några riktigt bra former för hur barn och unga ska bli delaktiga.

Hur får vi dem intresserade? Ska vi ha referensgrupper? Hur ska dessa i så fall se ut?

Vilka ska sitta med? När ska man träffas? Ska man ha träffar på plats på biblioteket eller ska man träffas över nätet i någon digital plattform? Här behöver vi arbeta vidare.

26

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Om jag förstått dig rätt löper Barnkonventionen som en röd tråd i biblioteksplanen. Hur säkerställer ni att planen följs?

– Vi följer ju upp biblioteksplanen men sedan har vi även styrkort med handlingsplan och styrtal. I denna finns mål uppsatta för varje år. Ett exempel på ett sådant styrtal är att alla våra bibliotek (även små filialer) måste ha minst en extern barnaktivitet varje år och där tänker vi att det finns en direkt koppling till barnkonventionen och de fyra huvudprinciperna.

Hur kan man se att barnkonventionens tankar finns med i det dagliga arbetet?

– Här tänker jag att vi bara är i början av vårt arbete. På sikt måste vi ha in barnkonventionen som en stående punkt på våra APT. Vi behöver bli påminda om detta. Det vi har gjort är att vi har lyft de fyra huvudprinciperna i bibliotekens olika team. Vi har även haft en gemensam halvdagsutbildning om hur barnkonventionen blir levande hos oss som arbetar på Kultur- och fritidsförvaltningen. Vi kommer i det fortsatta arbetet att använda oss utav två böcker Löpa linan ut (framtagen av bl a Region Gävleborg) och Implementering av barnkonventionen av Marie Lundin Karphammar och Ewa Kristensson. Hur dessa ska användas har vi ännu inte bestämt. I det mer konkreta arbetet kan man säga att fokus är på rummet och bemötandet. Hur ser våra avdelningar för barn och unga ut? Vilka möbler finns? Är de anpassade till barn och unga?

Kan lånedisken sänkas så att barn når upp och kan låna på egen hand? Det kan också handla om hur vi möblerar med vår digitala utrustning. Om vi ska ha paddor, i vilken höjd ska de vara för att passa barn och unga?

27

När det gäller bemötande handlar det om att få barn och unga att känna sig välkomna till biblioteken. Hur gör vi det? Det kan också handla om en sådan sak som våra lånekort.

Idag måste målsman skriva under för att ett barn ska få ut sitt lånekort. Måste det vara så i framtiden eller kan barn få egna lånekort utan målsmans tillstånd? Det håller vi just nu på att diskutera.

Vad blir ert nästa steg?

– Jag tänker att vi varit rätt bra på att se barnen. Nu måste vi bli bättre på att också lyssna på barnen. Kanske är det här vi ska börja.

Barnkonventionen

Med tillstünd att använda Unicefs kortversion av Barnkonventionen.

Bazar Masarin: Barnkonventionen

29

1

Vad 채r ett barn? Beatrice Alemagna Mirando 2014

Som barn r채knas varje m채nniska under 18 책r

30

Bazar Masarin: Barnkonventionen

2

Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter.

Ingen får diskrimineras.

Vad är ett barn? Beatrice Alemagna Mirando 2014

»Barn har små händer, små fötter och små öron, men det betyder inte att deras tankar är små« Beatrice Alemagna

Bazar Masarin: Barnkonventionen

2

2

Ba ned full liv de

33

2

Fjädrar, Jacqueline Woodson Natur & Kultur 2019

Barnen i Lyckeskolan av Ebba Berg & Carl Flint Timmy Kent och de mystiska morötterna Ebba Berg, Ill. av Carl Flint, Olika Förlag 2017

23

arn med funktionsdsättning har rätt till ett lvärdigt och anständigt samt hjälp att aktivt elta i samhället.

Även artiklar: 28, 29, 31 34

3

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa

21

Jordgubbsbarnen, Sara Olausson Rabén & Sjögren 2019 Jättejättebråttom, Ebba Forslind Bokslukaren Urax 2017

9

Även artiklar: 2, 6, 18, 27

Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa

36

Omslag: Under ditt finger, Aamand, K. Natur & Kultur 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

37

Foto: Amy Gibson

5

Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling. De ska också stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda.

Kristina Aamand

K

Under ditt finger

Intervju: Susanne Sandström

ristina Aamand skildrar i sina ungdomsböcker ofta de kulturklyftor, konflikter och tabun som hon, med sin dansk-muslimska bakgrund, växte upp med.

Aamand debuterade 2007 med debattboken Mødom på mode. Beretninger om skik og brug blandt indvandrere.

Kristina Aamand är, förutom författare och föreläsare, utbildad sjuksköterska, socialrådgivare, yogainstrultör och snart även sexolog. (forfatterweb.dk/aamand-kristina).

Aamand har skrivit flera barn- och ungdomsböcker och nu har For enden av din pege finger (2016, Gyldendal) översatts till svenska av Helena Hansson (2019, Natur & Kultur).

Under ditt finger kan läsas som – om man tänker på inslag som omöjlig kärlek, oförstå-

ende nära och kära, heder och konflikter – en modern uppdaterad Romeo och Julia-historia som (kanske) får ett lyckligt slut.

Sheherazade, berätterskan, är den muslimska flickan med slöja som blir förälskad i medelklasstjejen Thea, vilket ju är haram; Sheherazade är flickan som lever med krigstraumatiserade, konservativa föräldrar i ett samhälle där ”under ditt finger”, den sociala kontrollen (hederskulturen) i mångt och mycket styr liv och leverne.

Jag ser att Under ditt finger är en bok som bjuder in till att skapa förståelse för barns rättigheter, den är en god utgångspunkt att diskutera och samtala kring barnrättsliga frågor. Jag ställde några frågor om boken utifrån det här perspektivet.

38

Bazar Masarin: Barnkonventionen S – I din bok berör du flera ojämlika maktsvært at finde sig selv. Og her taler jeg ikke strukturer och begränsande normer (för om den konstruerede identitet som jeg vil etnicitet, kön/genus, klass, sexualitet, ålder, kalde image, men dit sande jeg. religion) som på ett eller annat sätt påverkar Jeg taler om din essens som menneske. Jeg människors (karaktärerna i boken) handlingar/ tror faktisk det er en af de største udfordringer handlingsfrihet. Shezerade har överlappande vi står overfor, og jeg er bange for at prisen er identiteter med tillhörande rättigheter som kan høj, fordi det kan koste social kapital, når man sägas inte – varken i hennes egen familj och træder udenfor kassen = kulturen. Jeg mener nära omgivning eller i skola och samhället i også at kunst er en vej for barn. Gennem at stort – respekteras eller tillgodoses. udtrykke sig kreativt kan barn komme nærmeHur kan man tänka kring kultur, religion, kön/ re sig selv. Som Sheherazade gør i sine Zines. genus, sexualitet och ett barns rättigheter?

Bogen er udkommet i Tyskland under titlen I Shezerades familj tycks religion och kultur Wenn worte meine waffe wären. - Og det si(islam, heder, omvärldens blick) sättas före ger det egentlig meget klart. Express yourself. barnets bästa? Hur kan barns bästa beaktas, Styrk barns kreativitet og udfoldelse i eksemhur kan barn utvecklas och forma en egen pelvis skoler og via litteratur.

Jeg vil faktisk gå så langt identitet i sådana kontexter (också i andra religioner/kultu- som til at sige, at alle kulturer S – Jag tycker att din bok rer) og traditioner gå före barnets fyller ett tomrum i barn- och og menneskets bedste, fordi ungdomslitteraturen. Den K – Jeg vil faktisk gå så langt kultur er en menneskeskabt handlar om representation, som til at sige, at alle kulturer og vem som tar plats, och hur traditioner gå före barnets og konstruktion som ikke tager man gestaltas i historierna i menneskets bedste, fordi kultur udgangspunkt i hvad det böcker för barn/ungdomar – er en menneskeskabt konstruk- enkelte menneske ønsker vem får känna igen sig? Fletion som ikke tager udgangs- sig af livet, eller hvem man ra individers liv är fortfarande punkt i hvad det enkelte men- er som individ/sjæl. Kultur er osynliga i barnlitteraturen. neske ønsker sig af livet, eller ”sådan gør man her.” ”Det hvem man er som bør være sådan” og ”det er K – Jeg tror at mange unge individ/sjæl. Kultur er ”sådan vil kunne kende sig selv i normalt at …” gør man her.” ”Det bør være Sheherazade, selv om det er sådan” og ”det er normalt at …” ”eksotisk.” At opleve at det er svært at leve op Jeg oplever at mange mennesker lever med til sine forældres forventninger, samfundets kultur som ikke er i overensstemmelse med og vennernes. Jeg ved at mange unge med den de er. Som får livskriser fordi der ikke er anden etniske baggrund er glade for bøgerne, kongruens. Som lever dobbeltliv. Og her taler og jeg ser også selv at der er en underjeg meget bredt. Dette problem er ikke forberepresentation i böcker. Det er en proces, holdt etniske minoriteter, men er et almenmensom indebærer at skrive om det som er svært neskeligt vilkår. Når vi opdrager vores børn er når man vokser op med flere kulturer, men der det i den bedste tro. skal der også være bøger hvor den etniske Sheherazades mor vil hende det bedste, og i minoritet IKKE er problembarnet. Jeg skriver dette tilfælde handler det om at få Sheherazaså fort jeg kan, og mit håb er, at når jeg er de normaliseret så hun kan blive gift og få en færdig, så har jeg hele kontinuummet. masse babyer, så hun ikke havner i helvede.

Hvem ønsker at ens barn havner i helvede?

S – Sheherezade är en stark och högst trovärEller ikke får en uddannelse? Eller ikke får dig förebild som till slut vågar gå sin egen väg børn? Temaet ”at forme sin egen identitet” favtrots alla hinder och ”intersektionella” svårigner bredere end et rent minoritetsspørgsmål. heter. Hur tänkte du kring Sheherezades Så til spørgsmålet:hur kan barn utvecklas och karaktär och historien? Vad var incitamentet till forma sina egna identitet i sådana kontexter, romanen? Hur kom tematiken till dig? får jeg svare, at det i vores samfund er utrolig 39

8

K – Det var let, for Sheherazade har på en måde altid været der. Jeg er selv vokset op med flere kulturer og genkender følelsen af hjemløshed og at være ”unormal.” Jeg har arbejdet med unge som kæmper med æresrelaterede konflikter i over 15 år, og alle mine erfaringer har bidraget til romanen.

Mit incitament er uretfærdighed. Jeg er som et varmesøgende missil når det kommer til ulighed. Og jeg kan ikke lade det være …

Barn har rätt till sin identitet, sitt medborgarskap, sitt namn och sina släktförhållanden

S – Och så en avslutande fråga.

Boken förefaller ha ett hoppfullt slut men jag funderar ändå över en realistisk fortsättning?

Jag tänker på Sohanes olyckliga öde. Finns det riktigt hopp eller står fingret i vägen för lyckan?

K – I min roman Mørke Rum kommer Sheherazade på besøg i et glimt, og vi får at vide hvad der er sket med hende. Der findes rigtigt hop!

Absolut. Ellers ville der jo ikke være noget at kæmpe for.

Här anges några kortfattade artiklar som exempelvis kan beaktas i diskussionerna: Art 3: Vid alla beslut som rör barn ska barnets bästa avgöra; art 6: Det är ett barns rättighet att utvecklas som individ inom sin kultur, sin religion – i sin sociala kontext; art 8; Alla barn har rätt att utforska och forma sin identitet; art 12: Alla barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet samt rätt att bilda egna åsikter och fritt uttrycka dessa; art 14: Barn ska skyddas mot alla former av psykiskt och fysiskt våld, övergrepp, vanvård och försumlig behandling (artiklar 3, 6, 8, 12, 14,15, 19, 29).

40

Även artiklar: 2, 3, 19, 34, 37

Omslag: Om vi bara kunde byta kroppar med varandra, Nilsson, J. Rabén & Sjögren 2018

5

Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling. De ska också stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda.

Johanna Nilsson om sitt skrivande och boken Om vi bara kunde byta kroppar med varandra

Intervju: Jenny Edvardsson

Vad är det som gör att du skriver böcker för barn/unga?

– Det faller sig naturligt för mig, mitt språk passar de unga, och jag känner mig så nära dem på många vis, jag är väldigt barnslig/ ung i sinnet. Som barn däremot kände jag mig alltid gammal … Jag kan lätt gå in i olika åldrar, bli där och då igen. Sedan finns det förstås saker jag vill hjälpa barn och unga med, t.ex. den här boken, Om vi bara kunde byta kroppar med varandra. Den kändes viktig på många sätt, då jag vill ge stöd till dem som tror att de är helt ensamma i världen om ett visst problem.

41

Bazar Masarin: Barnkonventionen mig mindre ensam och utsatt och udda.

Litteratur kan få en ung människa att inse att hen inte alls är ensam på planeten om att tänka och känna som hen känner. Litteratur kan ge hjälp att säga ifrån, markera gränser, skydda sig, hitta mod att förverkliga drömmar eller att bara säga Sådan Här Är Jag Och Det Står Jag För. Viktigt är förstås också det skönlitterära språket, som kan fascinera en ung person i den grad att hen börjar skriva själv eller läsa mer och mer och mer och tillägna sig kunskap hen annars aldrig tagit del av.

Ja, förälskar man sig i språk så är man alltid rik, hur fattig man än är materiellt.

Hur fick du idén till boken Om vi bara kunde byta kroppar med varandra?

– Jag såg en ung man i Stockholms tunnelbana för många år sedan. Han gick mellan vagnarna och tiggde, förklarade att han blivit utsparkad från sitt hem då föräldrarna – som var Jehovas vittnen – inte accepterade hans ”läggning.” Han var väldigt trasig, verkade påtänd, framförallt oerhört ensam och utsatt.

Jag kände att jag ville skriva om honom/någon som han. Lite av honom har jag lagt in i Kung B. Vad vill du uppnå med denna bok?

Boken Om vi bara kunde byta kroppar med varandra går på många sätt att koppla till Barnkonventionen. Var har du för tankar kring detta? Var det något som fanns med dig under skrivandet?

– Nå ut till så många som möjligt. Rasera fördomar mot transpersoner, människor med drogproblem, tiggare, prostituerade … Få ungdomar att förstå saker lite djupare, börja prata om att alla inte har det så bra. Vi måste alla hjälpas åt att bygga ett bättre samhälle och att vara annorlunda, inte passa in i mallen, är en vacker sak.

– Det är naturligt då jag skriver om väldigt utsatta ungdomar som vuxenvärlden på många sätt har vänt ryggen. Dessa ungdomar kämpar för sin frihet och sina rättigheter på otaliga sätt. Rätten till grundläggande behov. Rätten att slippa utsättas för våld. Rätten att få vara den man är. Rätten att få plats i världen. Men, nej, jag tänkte inte på Barnkonventionen när jag skrev. Jag skriver om den människa som tar sig in i min själ, som jag bara måste skriva om, jag följer med på hens resa – senare kan jag inse själv att jag har skrivit om saker som berör Barnkonventionen.

Hur har boken tagits emot av unga och av vuxna?

– Mestadels väldigt positiva reaktioner. Framförallt betonas att den väcker enormt starka känslor och berör på djupet.

Boken lyfter både svåra och tunga ämnen.

Finns det några svårigheter med att skriva om svåra och tunga ämnen?

Är det kanske så att det som Barnkonventionen står för ofta finns med mer eller mindre medvetet i barn- och ungdomslitteraturen?

– Ja, man får ju aldrig glömma bort allt det fantastiska som livet erbjuder och alla de människor som är godhjärtade. Därtill kan en text vara så brutal att reaktionen hos läsaren blir att bara lägga den ifrån sig. Men jag försöker alltid krydda med ljus och humor, egentligen inte medvetet, det bara blir så för mig.

– Vet inte om den alltid finns med, men ja kanske i det jag skriver… På något sätt. För jag känner mig lite som någon som tar strid för de barn och unga som är väldigt utsatta.

Mitt språk blir en slags sköld för dem. Jag vill bara skydda dem från allt ont samtidigt som jag aldrig väjer för att skriva om allt det onda som de trots allt utsätts för.Jag tror att jag vill ge barn och unga budskapet att de aldrig är ensamma, att de aldrig ska känna skuld eller skämmas (inte lätt, jag vet) och att det alltid finns hopp, hur svårt livet än är.

Hur ser du på litteraturens roll? Vad kan den betyda för barn och unga?

– Litteraturen kan vara helt avgörande för en ung människa. Somliga böcker, kan jag säga, var heliga för mig, när jag växte upp. De höll mig i handen i mitt snubblande. Jag kände 42

6

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Kurran och Pigan räddar en liten, Lisa Moroni Bonnier Carlsen 2019 Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling Även artiklar: 3, 10, 18, 20

43

Bazar Masarin: Barnkonventionen

27

Barn har rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat

45

Bazar Masarin: Barnkonventionen

31

Barn har rätt till lek, vila och fritid

5

Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare ansvarar för barnets uppfostran och utveckling. De ska också stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda.

48

Omslag: Olivia fรถr alltid, Julia Wickholm. Fรถrlaget M 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

49

7

Barn har rätt till ett eget namn och ett medborgarskap.

Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad.

Julia Wickholm om sin debut Olivia för alltid Intervju: Jenny Edvardsson

Du har nyligen debuterat med Olivia för alltid, som är en ungdomsroman. Vad var det som lockade med att skriva en bok för unga?

Vad vill du uppnå med den här boken?

– Mitt främsta mål är väl att den ska läsas!

Att människor ska ta del av berättelsen. Men jag ville också tillföra något nytt i genren om föräldralösa barn/barn som rymmer hemifrån, vilket jag hoppas jag lyckats med.

– Det var egentligen inget jag bestämde, utan det blev klart när jag väl började skriva. Jag funderade på olika perspektiv och ingångar men kände rätt fort att denna berättelse skulle göra sig bäst som ungdomsbok. Jag ville att det skulle kännas, men samtidigt inte vältra i misär, som det lätt kan bli med vuxenböcker med liknande tema.

Hur har boken tagits emot av unga och av vuxna?

– Mestadels har folk tyckt om den, vilket gör mig otroligt glad. En del (främst recensenter) har tyckt att slutet är långsökt och icke-trovärdigt, men det är väl meningen. Det ska inte behöva vara så trovärdigt, verkligheten är ändå det rätt sällan.

Hur fick du idén till boken Olivia för alltid?

– Jag hörde en nyhet på radio om en baby som hittats övergiven. Jag tänkte att jag skulle vilja läsa en bok om någon som övergivits som barn, och min nästa tanke var att försöka skriva en.

50

Bazar Masarin: Barnkonventionen

8

Barn har rätt till sin identitet, sitt medborgarskap, sitt namn och sina släktförhållanden.

Boken lyfter identitet och rätten att veta vem man är men här finns också beskrivningar av människor i samhällets utkant.

Fanns det några svårigheter i att skriva om just det här?

konventionen. Var har du för tankar kring det? Är det ett medvetet val?

– Det har inte varit ett medvetet val, men däremot har jag under studietiden också läst Barnkonventionen och insett hur många kopplingar som finns till berättelsen. Det handlar om grundläggande behov; trygghet, gemenskap, en viss säkerhet, och vi vet ju att så många barn faller utanför.

– Absolut. Jag har studerat genusvetenskap och till socionom och både läst fiktion och fakta om personer med liknande berättelser som karaktärerna i boken har, samt träffat några av dem i verkligheten - men alla jag skriver om är fiktiva karaktärer. Det finns dock drag av flera olika personer i både Olivia, Fenix och Pytte. Det svåraste är kanske att de inte blir schabloner eller endimensionella, utan levande karaktärer.

Upplever du att barn och ungdomslitteratur ofta lyfter frågor som på olika sätt går att koppla till Barnkonventionen?

– Både medvetet och omedvetet, ja. Det är snarare mer regel än undantag att skriva inkluderande och normbrytande idag, vilket såklart är bra, men jag tänker också att det inte räcker att ha med annorlunda perspektiv bara för syns skull. Det måste (re)presenteras aktsamt och med kunskap, så det inte blir klichéer och stereotyper. Bra research är grundläggande för alla författare, kanske särskilt om man vill skriva om perspektiv som både varit ovanliga i litteraturen och är främmande för en själv.

Hur ser du på litteraturens roll? Vad kan den betyda för barn och unga?

– Allt. Den kan betyda allt. En verklighetsflykt, ett andningshål, en spegel, nya perspektiv.

Man kan lära sig om sådant man inte hade en aning om men också få bekräftat att man inte är ensam.

Boken går på många sätt att koppla till Barn51

K

ort information om boken Olivia för alltid När Olivia var baby hittades hon övergiven på en sjukhustrappa.

Nu, femton år senare, får hon möjligheten att ta reda på varför hennes föräldrar övergav henne. Med sin katt och en väska ger sig Olivia ut för att få svaren hon sökt i hela sitt liv.

Men det går inte som hon tänkt. Polisen letar efter henne, hon har tappat sin mobil och har ingenstans att ta vägen. Tills hon träffar Fenix.

Fenix med det röda håret och det sneda leendet, som får Olivia att känna sådant hon inte känt förut. Hon flyttar in på Solrosgården, en oas för ungdomar som hamnat lite utanför, som inte riktigt hör hemma någonstans.

Olivia för alltid är en berättelse om sommaren då allting händer. Om vänskap och familj, längtan och svek. Om den första kärleken, som får allt annat att kännas obetydligt i jämförelse. Det är en berättelse om att skapa sin egen identitet.

52

53

7

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Barn har rätt till ett eget namn och ett medborgarskap. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad.

Vi smular, vi härmar en gök, Lina Ekdahl & Emma Hanquist Alfabeta 2016 Barn har rätt till lek, vila och fritid

54

31

Bazar Masarin: Barnkonventionen

55

12

Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet.

Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad Även artiklar: 1,3, 19

Barn har rätt till yttrandefrihet; att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter, med respekt för andra personers rättigheter

13 56

Bazar Masarin: Barnkonventionen

57

Får mormor komma hit? : en bok om migrationsrätt, Angelica Öhrn, Christina Hildebrand & Hedvig Wallin Idus 2018

10

Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splitrats

Barn har rätt till sin identitet, sitt medborgarskap, sitt namn och sina släktförhållanden

58

8

1

Bazar Masarin: Barnkonventionen

© 1981 Monika Doppert and La calle es libre, originally published in Spanish by Ediciones Ekaré.

15

Barn har rätt att delta i föreningar och fredliga sammankomster

Vi vill ha en lekplats!, Kurusa & Monika Doppert Rabén & Sjögren 1982

59

12

Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

© 1981 Monika Doppert and La calle es libre, originally published in Spanish by Ediciones Ekaré.

60

Bazar Masarin: Barnkonventionen

13

Barn har rätt till yttrandefrihet; att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter, med respekt för andra personers rättigheter.

© 1981 Monika Doppert and La calle es libre, originally published in Spanish by Ediciones Ekaré.

Bazar Masarin: Barnkonventionen

63

Athena. Grattis världen! Jag är här nu! , Elin Ek & Chrissie Zullo Bonnier Carlsen 2018

12 13 15

Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

Barn har rätt till yttrandefrihet; att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter, med respekt för andra personers rättigheter.

Barn har rätt att delta i föreningar och fredliga sammankomster.

64

19

Bazar Masarin: Barnkonventionen Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.

Niclas Christoffer Sebbe sa nej

Du skriver gärna böcker om svåra ämnen. Vad beror det på?

– Jag vill skriva viktiga böcker, böcker med ett budskap. Det ska finnas saker att diskutera, som i Sebbe sa nej. Här kan man diskutera samtyckeslagen. Samtidigt måste böckerna vara förhållandevis lättlästa och underhållande. Om de inte är det, tror jag att jag missar min målgrupp. Jag vill ju gärna nå de där grabbarna som inte läser. Ofta skriver jag om sådant jag själv upplevt men det kan också vara saker som andra har berättat för mig.

I Som James Dean fast snyggare lyfter jag fram självskadebeteende och psykisk ohälsa.

I Airtight är det sexmissbruk, i Som Zlatan fast bättre är det ätstörningar och nu i den senaste är det alltså våldtäkt. Något som förenar böckerna är att de handlar om någon sorts utanförskap eller ensamhet. Är det inte svårt att skriva om svåra ämnen?

– Jag tycker att det är lättare att skriva om sådant som ligger nära mig, alltså sådant som jag upplevt eller fått uppleva genom andras berättande. Samtidigt följer ett stort ansvar.

Jag vill ju inte att mina läsare ska må ännu sämre efter att de läst mina böcker. Jag försöker därför tänka att det ska finnas ett hopp eller en sorts trygghet i slutet. Sedan avslutar jag med kontaktuppgifter till organisationer och föreningar, dit läsaren kan vända sig om hen har frågor eller har varit med om något liknande som det de fått läsa om. Ofta får jag arbeta en del med mina manus för att få till det där hoppet i slutet. Jag fastnar gärna i det mörka och det får jag alltså arbeta bort. Jag vill stärka de ungas självbild, få dem att tro på sig själva, inte få dem att må sämre.

Intervju: Jenny Edvardsson Sebbe sa nej är en alldeles ny bok.

Vilka reaktioner har du fått på den?

– Jag har faktiskt fått mer positiva reaktioner än vad jag hade trott jag skulle få. Många tycker om boken och säger att den lyfter ett viktigt ämne. Den kom rätt i tiden.

Rätt i tiden, vad menar du med det?

– Jo, jag skrev egentligen denna bok för ett par år sedan men var inte riktigt nöjd. Den blev liggande ett tag. Sen tog jag upp den på nytt. Jag fick kontakt med en kille som varit med om något liknande som Sebbe. Sebbe blir ju våldtagen av en tjej på en fest. Killen sa till mig att det var viktigt att man också lyfter vad som händer efteråt. Jag tänkte på det han sa och skrev om manus. I den nya versionen utgick jag från ett jag-perspektiv och sedan la jag till ett ”gå-vidare-avsnitt”.

I samma veva fick vi samtyckeslagen här i Sverige och då kändes det viktigt att också få in något om samtyckeslagen i boken, så det skrev jag in. På så sätt kom den rätt i tiden.

Varifrån får du inspiration till ditt skrivande?

– Jag läser mycket och tänker att det är en inspirationskälla. Jag läser gärna ungdomslitteratur. Det är som massage för själen.

Sedan är det många som hör av sig till mig och delar med sig av sina livserfarenheter.

Här kan jag också få inspiration till mitt skrivande. När jag själv är mitt uppe i skrivandet får jag göra uppehåll med läsandet, annars 65

är risken stor att jag plockar in delar från det lästa i mina egna böcker. Jag blir så lätt påverkad.

Kort fakta om Niclas Christoffer Bostad: Uppvuxen i Skåne, bosatt i Stockholm.

Yrken: författare, föreläsare, skådespelare och ståuppkomiker Debut: 2012 med Som Zlatan fast bättre. Från början var Som Zlatan fast bättre tänkt som ett långfilmmanus men skrevs om till ett bokmanus. Denna process pågick i nästan 5 år.

Vad skriver du på just nu?

34 Barn ska skyddas från alla former av utnyttjande och sexuella övergrepp

Omslag: Sebbe sa nej, Niclas Christoffer. Hoi Förlag 2019

– Vad roligt att du frågar. Jag har faktiskt precis skrivit klart en ny bok. Det är en bok som är tänkt till en bredare publik. Jag har försökt koppla samman värderingarna från de andra böckerna till en ny lättläst bok. Den innehåller en viss samhällskritik. Mycket mer än så kan jag i dagsläget inte säga. Min förhoppning är att den ges ut under 2020.

66

Bazar Masarin: Barnkonventionen

67

22

Pudlar och pommes, Pija Lindenbaum Lilla Piratförlaget 2016 Barn på flykt har rätt till skydd, och hjälp att spåra och hitta sina föräldrar eller andra familjemedlemmar.

20

Barn som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö har rätt till skydd och stöd från staten, samt rätt till ett alternativt hem.

30

Barn som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, eller som tillhör ett urfolk, har rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.

68

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Matilda, Roald Dahl & Quentin Blake Rabén & Sjögren 2016

28 29

Även artiklar: 3, 12, 13, 18, 20, 37

Barn har rätt till gratis grundskoleutbildning.

Undervisningen bör förbereda barnet för livet, utveckla respekt för mänskliga rättigheter och fostra i en anda av förståelse, fred, tolerans och vänskap mellan folken

19

Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.

69

70

Bazar Masarin: Barnkonventionen

71

Marias docka, Morten Dürr & Lars Gabel Hegas 2011 Även artiklar: 2, 3, 27, 28, 36, 39

32 6 31

Barn har rätt att skyddas mot ekonomiskt utnyttjande och mot arbete som är skadligt eller som hindrar barnets skolgång.

Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling

Barn har rätt till lek, vila och fritid 72

42

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Barnkonventionen & Kompisböckerna

L

Intervju: Jenny Edvardsson

inda Palm är författare och föreläsare.

Inom förskola och skola är hon kanske mest känd som författare till Kompisböckerna, som tar avstamp i Barnkonventionen.

genom förskolan och grundskolan.

Materialet har blivit mycket uppskattat både hemma hos familjer och på förskolor och skolor.

Jag är också ute och föreläser utifrån dessa böcker och vill inspirera andra att arbeta med ”Kreativa sätt till barns rätt.”

Vad handlar Kompisböckerna om?

Kompisböckerna är en hel serie av böcker som alla handlar om igenkännande händelser kring teman som rör vår vardag. Hemma och på förskolan. Vi vet att vi ska vara bra kompisar, men hur gör vi när det inte alltid känns helt enkelt. Med kompisböckerna vill jag göra det konkret för att lyfta med barnen till vidare samtal.

Jag vill arbeta för att barn ska få uppleva ett gott klimat och känna sig trygga. Mitt uppdrag är att skapa ett material som är enkelt att förstå och kan användas av både barn och vuxna.

Genom samlingen Kompisböcker baserade på Barnkonventionen, som innehåller tio berättelser kopplade direkt till artiklarna, vill jag öka barnens kunskap och förståelse för sina rättigheter. Vad är till exempel trygghet?

Barnets bästa – vad är det och vem bestämmer det? I berättelserna om Kanin, Igelkott och kompisarna får vi en förståelse för vikten av tolerans och respekt för andra människor.

Berättelserna är tänkta att vara en ingång till det långsiktiga arbete med Barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna som ska fortgå

Hur fick du idén till Kompisböckerna?

Jag presenterade idén bland många andra för en förlagsredaktör bakom en trång monter på bokmässan. Det är nio år sedan nu.

Vi bestämde oss för att starta med just denna serie och sedan är vi flera i teamet som tillsammans har arbetat fram produkter till kompisserien under åren. Lisa Sollenberg har illustrerat de fantastiskt fina och känslosamma bilderna till samtliga böcker. Det finns över trettio bilderböcker, inspiration, handledning, affischer, handdockor och ett facebookkonto.

Till de senare hör samlingen av Kompisböcker baserade på barnkonventionen.

Varför valde ni att ha djur istället för barn i dessa böcker?

Vi valde djur som karaktärer för att dessa berättelser ska ha fokus på känslorna och själva kompisproblemet, alltså det som händer i berättelsen. Vi ville inte lägga vikt vid vem som är med eller hur personen i fråga ser ut.

73

utbildning, lika värde, yttrandefrihet och bästa möjliga hälsa.

Valet föll på en kanin och igelkott? Var det något du hade bestämt från början?

Lisa, som illustrerar bilderna, fick i uppdrag att skissa fram olika förslag. Vi ville skapa ett vardagligt material där så många som möjligt kunde känna igen sig. Gemensamt fastnade vi för just Kanin och Igelkott som huvudkaraktärer. Kanin är stor, mjuk och användbar med sina långa öron som kan förstärka känslor.

Igelkott är liten och vass men även mjuk och sårbar när det behövs.

Har du några vidare planer kring Kompisböckerna?

Det finns alltid viktiga områden som behöver lyftas och då är kompisböckerna ett perfekt format i ton och känsla. Så länge de är fortsatt omtyckta och läsare gillar att använda dem finns anledning att utveckla serien vidare. I dagsläget kan jag inte säga mer än så.

Vilka artiklar från barnkonventionen har du utgått ifrån?

Jag har utgått från flera av artiklarna. Det handlar bland annat om trygghet, rätten till

Om du skulle berätta för läsarna om Linda Palm. Vad skulle du då säga?

74

Jag är en ambitiös fyrabarnsmamma som

Omslag: Tio kompisböcker baserade på barnkonventionen, Palm, L. Ill. av Sollenberg, L. Natur & Kultur 2014

gärna ser till att ha olika projekt igång. Utöver skrivandet engagerar jag mig som företagare, inspiratör och nätverkare. Jag älskar planering, dokumentation och kreativa idéer och är därför aktiv i sociala kanaler där jag både kan hämta och bidra med inspiration.

Jag planerade tidigt min utbildning och har arbetat med pedagogiska verksamheter under ca tjugo år. Jag älskar att inspirera andra och förstod att jag på mitt sätt, genom böcker, kunde bidra med att få barn delaktiga

i samtal om saker som rör dem. Nu arbetar jag vidare med många olika slags projekt, alla med fokus på värdegrunden. Jag vill fortsatt bidra till att stärka och lyfta barnen. Det handlar även om att ge dem tid och att vara en medmänniska.

När började du skriva?

Min första utgivning var 2004, alltså för 15 år sedan. Då började jag arbeta med det peda75

framtid, i form av en bok Skärvor av ett liv, det var mäktigt. Hon skrev en personlig hälsning till mig i boken och när jag sedan läste boken gav den mig en extra stark läsupplevelse!

gogiska materialet för serien om Kråke. Sedan dess har det hunnit bli över 50 böcker, både barnlitteratur och läromedel. När jag sedan var hemma med vårt tredje barn startade jag företaget Linda Palm Creative och har sedan dess utvecklat och utökat tiden i takt med hur det fungerat hemma. Jag har nu skrivit på heltid i ca 8 år.

Om du fick välja att besöka en plats från en bok. Vilken skulle det vara?

Det finns två platser jag skulle vilja besöka.

Den ena är Astrid Lindgrens lägenhet på Dalagatan. Vad jag förstår är där kontinuerliga visningar, så den drömmen är ju inte helt orimlig. Den andra är Prins Edward Island, platsen där Anne of Green Gables utspelar sig.

Det var min favoritserie som ung. I beskrivningarna trollas det fram en vacker miljö.

Du har skrivit många böcker som används i förskola och skola. Hur kommer det sig?

Jag är förskollärare i grunden och givetvis har det påverkat mitt sätt att lyssna in barns tankar och funderingar. Att skriva och göra saker och händelser mer konkreta och pedagogiska är mitt sätt att bidra med ett verktyg som inspirerar, skapar igenkänning och får barnen engagerade till samtal.

En stor händelse kopplad till mitt engagemang som författare var förra året då jag fick ta emot Lärkanpriset, kategori förskola.

Jag är så tacksam och hedrande över detta erkännande.

Vilken barn- och/eller ungdomsboken tycker du är den allra bästa? Vad är det som gör den så bra?

Jag håller mig till barnböckerna och svarar därför Kråkes vett och etikett eller någon av de andra böckerna i den serien skriven av min författarkollega Marie Rydell. Det finns ett stort antal Kråkeböcker, även om just bokklubben inte längre finns kvar. Kråkeböckerna tar på ett enkelt och pedagogiskt sätt upp olika områden som barn ofta är nyfikna på, exempelvis besök på brandstationen, sjukhuset eller polisen. I Kråkes vett och etikett får man läsa om Hallonpruttar och Nya kompisar och så finns det ett roligt avsnitt om hur vi tänker oss att man bör uppföra sig vid matbordet.

Det ligger nära mitt författarfokus om hur vi är och gör mot varandra.

Dessutom är Kråkeböckerna illustrerade av Jessica Lindholm som ju sedan blev illustratör till mina omtyckta böcker om Svea. Likheten syns, när du vet om det.

Jag har läst Kråkeböckerna för mina egna barn och även arbetat mycket med dem i förskola och förskoleklass. Det var genom dem som jag fick möjlighet att börja arbeta med läromedelsmaterial. Därför kommer Kråke alltid att ha en speciell plats i min bokhylla.

Varifrån får du inspiration till ditt skrivande?

Jag intresserar mig och lyssnar på barn, hur de tänker och fungerar. Jag skriver ofta upp några nyckelord eller begrepp som klickar igång en idé och som jag sedan bygger vidare på allt eftersom. Jag kan också få inspiration av att det saknas bra material om vissa områden, och tänker att här kan jag vara till nytta och bidra med min kunskap.

Om vi går in på din egen läsning, vilken är din starkaste läsupplevelse?

Jag läser gärna om andra människors livsberättelser och är intresserad över att varje människa har ett unikt liv och sin egen berättelse. För mig får det gärna vara en avsändare jag känner till. Då upplever jag att berättelsen blir mer verklig och personlig. År 2015 fick jag ta emot Hédi Frieds lärarpris och då hade jag förmånen att få umgås med henne.

Den dagen glömmer jag aldrig! Att få sitta ner, samtala med Hédi och höra hennes känslostarka livsberättelse genom humor och allvar och sedan veta att det finns nedskrivet för all

Kontakta Linda Palm info@lindapalm.se www.lindapalm.se Instagram: lindapalmcreative 76

77

© Per Gustavsson

Bazar Masarin: Barnkonventionen

illustratören & författaren

Per Gustavsson

Intervju: Jenny Edvardsson Vem är Per Gustavsson?

När jag till exempel höll på med boken Kompisen längtar (text av Moni Nilsson) så var det Goreckis Symphony of sorrowful songs som gick avigt och rätt. När jag gjorde Om dagen tar slut (text av Lisa Hyder) gick The thin red line av Hans Zimmerman i högtalarna. Musiken får mig att komma i rätt stämning.

– Jag är väl en rätt social man i mina bästa år som gillar att rita och hitta på historier, lyssna på musik, laga mat och äta. I mina unga år var jag med i ett band. Jag skrev musik och spelade musik. Även till en av mina Prinsessböcker, Prinsessans rockband, skrev jag faktiskt några låtar och en platta släpptes till boken. Jag, min systerson Johan Eckman och hans kompis Clara Holmström brukade uppträda med dessa låtar. Vi kallade oss finurligt nog för Prinsessans rockband.

När visste du att du ville skriva och illustrera?

– Det kom nog i samband med serievågen på 1990-talet. Du vet, Galago. Jag hängde då med ett konstnärsgäng och började skapa egna serier och insåg att jag kunde berätta med hjälp av bild och text. Sen deltog jag i en bilderbokstävling 1994. Jag skickade in manus och bild men vann inte. Förlaget gillade dock det de såg och ville ge ut min bok.

Det blev starten för min karriär som författare.

Boken hette Stoppa bollen (1995).

Jag har förstått att musik är viktigt för dig. Hur tar sig det uttryck?

– När jag håller på med en bok lyssnar jag gärna på musik och ofta filmmusik. Jag tycker filmmusik är stämningsskapande. Alla böcker får sin egen musik kopplad till sig.

78

© Per Gustavsson

kan det också vara så att jag får en idé till en bok eller en bild men när jag sedan börjar skriva eller rita så kommer jag på villovägar och får börja om.

Varifrån får du inspiration?

– Jag kan ha ett vitt papper framför mig. Sen börjar jag rita en figur, snart börjar det hända saker på pappret och en berättelse börjar växa fram. Jag tror att jag är rätt nyfiken och vill se vad som händer när man skapar från ingenting. Men jag kan också få inspiration från mina barn som i förbifarten säger något som jag plockar upp. Jag minns när min dotter sa: ”Jag tror att det bor en liten farbror i mig.” Denna mening väckte något inom mig.

Hur skulle det se ut om hon hade en farbror i sig? Och från dessa idéer växte sedan boken Om jag var en elefant (2017) fram. Men ibland

Hur ser din arbetsprocess ut?

– Väldigt olika. Ibland kan jag ha en idé och så arbetar jag med den i tre eller fyra månader men känner att jag inte kommer vidare.

Jag står och stampar. Sedan kan det vara så att jag stått och stampat i flera månader och så på bara 20 minuter kan jag sätta mig ner och skriva ihop en text till en bok. Då har jag ju haft idén med mig under lång tid men 79

man vara stolt över det man gör och inte ändra på sådant som är viktigt för en själv.

Hur går det till när du samarbetar med andra?

Ur: Familjen Knyckertz och snutjakten, Sparring, A. & Gustavsson, P. Natur & Kultur 2019

– Det kan gå till på lite olika sätt. När det gäller Lena Ollmark blev hon och jag bekanta med varandra och insåg att vi skulle vilja skapa något tillsammans. Hon kom med en idé och jag gick igång på den. Jag tog kontakt med Erik på Lilla Piratförlaget, då jag kände att idén var lite galen. Vi skulle låta huvudpersonen dö. Det brukar inte vara så vanligt i en barnbok. Erik tyckte det lät spännande och var positiv och Lena och jag satte igång.

Så småningom fick vi ett resultat, boken Den förskräckliga historien om Lilla Hon. När det gäller Lisa Hyder var det så att hon ringde upp mig. Hon ville att jag skulle illustrera hennes bok. Hon sa att ett förlag var beredd att ge ut boken om jag illustrerade den. Jag tackade ja och så kom boken Om dagen tar slut till. Med Anders Sparring är det lite annorlunda. Han har arbetat en del med TV-manus tidigare och ofta är det så att han kommer med ett synopsis. Jag får lägga till och dra ifrån. Här växer texten mer fram i dialog mellan honom och mig. Sen får han möjlighet att lägga sig i bilderna och det gör att vårt samarbete går lite djupare. Ibland kan det vara så att jag får en text från ett förlag med uppdrag att illustrera. Här finns då inte dialogen med författaren och det upplever jag som den svåraste formen av samarbete.

Det blir mer ett ensamjobb och jag upplever att det också blir svårare att känna sig som förälder till de böckerna.

sedan går själva skrivandet väldigt snabbt.

Jag skulle vilja säga att jag är en person som vill att det ska gå undan. Jag kan inte hålla på och peta för mycket för det blir oftast inte bättre.

Sen kan arbetsprocessen se olika ut beroende på om jag arbetar med en bok på egen hand eller om jag samarbetar med någon annan. Jag tycker det är roligt att samarbeta med andra och har på sistone samarbetat med Lisa Hyder, Lena Ollmark och Anders Sparring. Samtidigt är det roligt att arbeta på egen hand men här gäller det att ha en bra redaktör. Man måste våga ta kritik och ändra på saker om andra säger det. Samtidigt måste

Har du fått förfrågningar som du tackat nej till?

– Ja! På senare år har jag tackat nej till en del jobb, exempelvis fotbollsböcker. Tänk att behöva rita två lag och en massa publik. Sen har jag också tackat nej till texter som jag inte tycker om eller helt enkelt texter som inte passar mig. Jag måste ha ett stort utbyte av texten för att vilja gå in i en arbetsprocess.

Ibland tackar jag också nej till böcker som faktiskt inte innehåller någon riktig historia. Det måste finnas fler lager i en historia för att jag ska gå igång.

80

81

© Per Gustavsson

Ur: Om dagen tar slut, Hyder, L. & Gustavsson, P. Opal 2017

82

Bazar Masarin: Barnkonventionen Tittar jag på de böcker som jag helt själv skapat, skulle jag säga att jag gärna låter dem handla om personer som misslyckas med saker. Se exempelvis på Prins-böckerna. När han ska skaffa en drake misslyckas han.

När han ska rädda sig från att bli en padda misslyckas han. I Måntornet misslyckas huvudpersonen med att bygga sitt torn.

Samtidigt kan misslyckandet leda till något annat, något nytt. Huvudpersonerna kan lära sig saker och få vara med om saker som de inte hade förväntat sig. Just det där att skildra manliga huvudpersoner och låta dem gå mot rådande normer är spännande. Det att gå emot rådande normer är ju också tydligt i Prinsess-böckerna. Hon är en riktig do:er. Hon klarar precis allting och har inga bekymmer.

Vad håller du på med just nu?

– Just nu är jag mitt uppe i skapandet av en ny prinsessbok. Här kommer läsaren att få möta många prinsessor som är på väg till Drakens håla. Om Prinsessan tidigare var en do:er och löste allt på egen hand är detta en bok där prinsessorna tillsammans löser de problem som de ställs inför. De blir en massiv kraft som inte går att stoppa. Förhoppningsvis kommer boken ut i början av 2020.

Du har snart varit verksam i 25 år. Upplever du att du som författare och illustratör har förändrats på något sätt?

– I början av min karriär illustrerade jag många faktaböcker. Det gör jag nästan inte alls idag.

Jag tycker också att jag var mycket sämre förr än vad jag är idag. Idag kan jag hantverket mycket bättre. Jag är nog också djärvare idag. Förr försökte jag rikta mig mer till en publik, smöra in mig.

Idag följer jag mina egna infall. Jag tror också att jag genom min nyfikenhet har vågat börja testa nytt och det gör att jag idag kan illustrera bredare. Sen är det ju också så att en Augustnominering stärker ens självförtroende.

Vilka författare och illustratörer ser du upp till?

– Jag gillar popsurrealism, ja även surrealism som Salvador Dali. Inom popsurrealismen är det framför allt Lowbrow-konsten. Den bjuder in och har humor. Sina rötter har den i 1960-talets USA och den utgår från undergroundrörelsen och Street Art. En av de stora är Mark Ryden. Jag upplever att hans konst är rätt lätt. Han avbildar ofta söta flickor med inälvor. Det finns en brutalitet parallellt med lättsmälta motiv. Det är konst. Om jag tänker på barnboksförfattare och illustratörer som jag ser upp till måste jag nog säga Wolf Erlbruch, Svein Nyhus, Shaun Tan, Beatrice Almagna och Kitty Crowther. Känns som om det är samma som alla andra säger.

Hur skulle du beskriva din stil?

– Jag skulle säga att jag nog är ett barn av min tid. Jag skulle också säga att mina illustrationer är något skruvade. Jag är inte så noga med perspektiv. Ofta börjar jag med en blyertsteckning som jag sedan scannar in och fortsätter arbeta med i datorn. Så är det exempelvis med Familjen Knyckertz-böckerna. Ibland målar jag i akryl och det är ju helt analogt. Ett exempel på det är Om jag var en elefant. Ibland kan jag rolla en yta på ett papper och sedan scanna in det för att få en mer smutsig känsla. Just den smutsiga känslan är viktig. Det ska inte vara så perfekt.

Har du någon favoritbok?

– Om jag med favoritbok tänker bok som jag gärna läser om, så ja.

Det är Kometen kommer av Tove Jansson.

Jag skulle säga att det är den ultimata boken. Jag gillar bilderna, busken som är ormar, styltor på uttorkad havsbotten, de långa skuggorna. Just skuggorna triggar något i mig.

Kometen kommer är ödesmättad. Här finns kärlek och dramatik. Den innehåller helt enkelt allt. Den är fulländad.

Upplever du att det finns vissa teman eller motiv som återkommer i dina böcker?

– Jag tror att jag drar mer mot det filosofiska och mot skräck. I Knotan-böckerna är det förhållandet pappa-barn som är i centrum.

83

84

© Per Gustavsson

Ur: Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han, Ollmark, L. & Gustavsson, P. Lilla Piratförlaget 2018

Š Per Gustavsson

Ur: Badbaljan, Gustavsson, P. Natur & Kultur 2016

© Per Gustavsson

Ur: Berit älskar russin, Hedin, A. & Gustavsson, P. Rabén & Sjögren 2019

Š Per Gustavsson

Ur: Sen kom vintern, Gustavsson, P. Lilla PiratfĂśrlaget 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Intervju: Susanne Sandström

Who is Alvin Fai?

– I’m an illustrator from Calif art at California State Univer Currently, I spend my time p games, working on persona freelancing.

How did it all began...how an start making art/illustrations?

– I remember being deeply games and cartoons on tele ting to be able to draw the c saw. I’d look up images of th on my dad’s computer, and in order to copy them. Intera kids at school who shared th interests with me became a to draw these characters. I t observant kid in social settin felt like a comfortable way fo interests.

What does your (creative) w look like? What techniques a portant for the process? © Alvin Fai

– I spend a lot of time workin with a mechanical pencil, co pastels, or watercolors on p work with no more than two ums at the same time, and e ways of creating textures thr ums. Paying attention to the 91

Alvin Fai

fornia who studied rsity Northridge. playing video al projects, and

nd why did you ?

absorbed in video evision, and wancharacters that I hese characters d print them out acting with other hese common kind of motivation think I was a fairly ngs, and drawing or me to share my

working process and tools are im-

ng traditionally, olor pencils, paper. I usually traditional mediexplore various rough those medie textures I am

Š Alvin Fai

92

© Alvin Fai

Bazar Masarin: Barnkonventionen creating while drawing helps me feel less anxious about my drawing’s end result.

For the most part, I don’t have a clear idea of what my drawings will look like before I begin drawing them. I think I work by sticking to a technique and then examining and responding to what is already on the paper.

I then scan these drawings and add digital adjustments in Photoshop.

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by?

– I get inspired by other artists and their art, music, video games, fantasy novels, personal experiences, and for the most part, the observable world around me. I draw a lot from my memory -- if I see something that I think I’d like to draw later, I spend some time to just stand there and really look at it. I like to observe things in life and commit them to memory, as I think the process of recalling and transcribing these memories helps me create emotionally

charged work. I don’t try to copy the image I see in my head, but rather pick and choose elements of what I remember and piece them back together.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

– I think my biggest challenge is understanding where my work sits within the market of graphic arts. If I were able to stick to a more standardized method of artmaking, I’d have a clearer goal of where I want my art to eventually be. However, I like to explore my creative processes, and that often results in a style that changes quickly.

Which books from childhood/youth do you remember (cherish)? Why this specific book/ author/illustrator, do you think?

– I think I really enjoyed books like the Berenstain Bears, works by Richard Scarry, Captain Underpants, and Naruto -- especially the last

two for their impact on my artmaking in later years.

Captain Underpants, for those who never read it, featured “Flip-O-Rama” sections, in which thereader would flip quickly between two drawings in order to create small animations.

Seeing the Flip-O-Ramas and reading about the two main characters writing and drawing comic books inspired me to explore animation and create small comics of my own for my friends at school to read. Reading Naruto and other manga in Shonen Jump introduced me to an entire world of illustration that continues to inspire me today.

– For me, it is definitely the freedom of schedule that comes with being a freelancer. I have to find ways to secure my schedule or else I’ll feel like I’m floating between projects.

However, being able to work whenever I want is a luxury I don’t want to take for granted!

Do you have a favourite illustrator/artist?

– Absolutely!

– I don’t, but right now I really enjoy the illustration work of the multitalented Shintaro Sakamoto.

What are you currently working on?

Dream assignement – what would it look like?

– I dream of someday creating a children’s book or an independently animated film.

Have you ever considered making a picture book for children?

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?

96

© Alvin Fai

– I’m currently drawing a big, wrinkly, sloppy dog. I’m in the process of freelancing and discussing prints with a studio.

A lot happening soon!

© Alvin Fai

© Alvin Fai

Š Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Katsiaryna Dubovik Intervju: Susanne Sandström

want to work with llustration and book design the most.

Who is Katsiaryna Dubovik?

I’m an illustrator, graphic artist originally from Minsk. In 2013 I graduated from the Belarusian State Academy of Arts.

I mainly work with children’s book illustration.

When I have some free time I work with printmaking and personal art-projects.

What does your (creative) working process look like?

What techniques and tools are important for the process?

I always try to find a new approach for a new book. I don’t like using the same techniques or the same color schemes and compositions.

So in the beginning of my working progress I make lots of sketches.

I start with main characters design, and then proceed with figuring out the compositions for the first illustrations. It usually takes some time – in the beginning everything takes more time than at the end of the project.

How did it all began...how and why did you start making art/ illustrations?

I’ve been drawing for as long as I can remember myself, so it wasn’t hard for me to understand what kind of professional I should be. I passed the entrance exams and started at the Belarusian State Academy of Arts and on the 4th year of studying I realized that I

102

© Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

As all my illustrations are analogues, I need to make over some of them quite often – sometimes I mess up with the technique, and sometimes while working with analogue I come up with a better idea for the same illustration. For me it’s a natural process, I don’t worry when that happens and despite of this working style I’ve never overdued any deadline yet.

Regarding the technique – I always work with gouache and ink. I’m very comfortable with these materials, but I do love working with them because they have almost unlimited potential in my opinion. They are also “my” materials, I don’t have to “fight” with them.

I think it’s very important for an artist to find a technique that doesn’t resist you.

inspiration in the text. Texts are very different as well as the authors who write them, and you can feel the author through his or her story. And if I’m tired the best thing for me is to walk in the forest – it clears my head and reloads me immediately.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

My greatest individual challenge is to avoid repeating myself, make an effort and find something new and surprise myself and others. In the beginning of a new project there is always a temptation to stay in your comfort zone, make everything without any risk. In that case you don’t change anything in your technique, style and your ways of thinking in general. It feels safe, but there is no challenge, and by trying not to take any risks in your work you risk to simply get stuck.

So trying to make every new project a bit differently is my greatest and most important challenge.

On the market level finding a balance between your personal artistic vision of the product (a book for example) and something that would be clear and accessible for the target audience isn’t an easy task for me. I’m still learning how to do this.

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by?

There are many things which inspire me: nature, books, artists and work itself.

My favorite artists inspire me with their creative strength, with their different ways of thinking, doing their work on the highest level and their courage of being themselves in spite of anything. I really admire them and they support me, even if we don’t know each other in real life.

When I work with children’s books I look for 105

Š Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

© Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

Š Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Which books from childhood/youth do you remember?

Why this specific book/author/illustrator, do you think?

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?

As for me the feeling when you have finally figured out a way of working with a book and caught the wave is the best feeling in the world. I can’t compare this feeling to anything.

For me it is worth all doubts which I suffer from every time in the beginning of the project.

The worst part of being an artist for me is that often you don’t know if something you do will work out or not. At first it was a very hard feeling, but now I’m used to work like that. I just carry on and hope for the best.

I remember and still have some of my favorite childhood books. Like Belarusian folk tale Widow’s Son with illustrations by Valeryi Slauk.

His black and white illustrations captured me with details, a bit scary but with a truly fairytale atmosphere.

The interesting thing is that years after he was also my teacher and my graduation project supervisor in the Academy.

He is one of my favorite artists to this day, as well as Erik Bulatov and Oleg Vasil’ev.

I’ve got Cinderella and Puss in Boots with their illustrations. They have bright, colorful watercolor illustrations – pure masterpieces. As a child I liked looking at characters and their dresses, I loved the color, these illustrations seemed really beautiful to me. And now as an adult I can totally understand why.

Dream assignment – what would it look like?

To be honest, I never know how to answer this question. I love working, and I’d love any work where I can realize my creative potential on fair conditions.

How did the collaboration with Eva Susso and Madi Susso begin? What did it look like ?

Do you have a favourite illustrator/artist?

I really love Klaus Ensikat, Adolf Born, Shaun Tan, Simon Vaeth, Sergey Alimov, Gennady Kalinovsky, Benjamin Chaud, Miroslav Sasek, Juliette Barbanegre, Kirsten Sims, Marta Zuravskaja, Stasya Sokolovskaya and more.

110

I met Eva a few years ago in Minsk on the presentation of Eva’s book Bigfoot in Minsk.

I took part in a competition for being an illustrator for this book, I made one illustration and Eva picked my work among the others.

So when the book was ready we met and it was the beginning of our friendship.

© Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Concours and awards: Last summer Eva called me and said that she got a job for me. I was really happy and excited to get a chance to work with her again.

She told me everything about her and Madi’s new book and I started working immediately.

Working with Eva, Madi and Bonnier Carlsen Publishing House was really comfortable. I’m really happy to be part of this project.

NAMI Concours, 2019​– Distinction for illustrations for Peter Pan by J.M. Barrie Ciotka Award, 2019​– The annual award given for the best book (in any form of literature: prose, poetry, dramaturgy) for children and young adults written in Belarusian and for the best illustrations in a Belarusian children’s book

What are you currently working on?

The 2nd Little Hakka International Picture Book Award, 2018 –​ Most Popular Award for the book Why Mesha Does No’t Have a House

by N. Yasminska

During the past few months I managed to finish another book – it’s a picture book, Belarusian folk tale. I made the book prototype long time ago and finally it found its publisher.

The book is coming out in September. Now I’m working with few personal projects and also with a picture book written by a Dutch author.

The Golden Pinwheel Young Illustrators Competition, 2017​– finalist​​with illustrations for Through the Looking Glass and What Alice Found There by L. Carroll Ciotka Award, 2015​– The annual award given for the best book (in any form of literature: prose, poetry, dramaturgy) for children and young adults written in Belarusian and for the best illustrations in a Belarusian children’s book National competition “The Art of Book”, 2015​ –The Best Illustrator Award

113

Š Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

© Katsiaryna Dubovik

Ur: Skattjakten i Mundu Onak, Susso, E. & Susso, J. Ill av Dubovik, K. Bonnier Carlsen 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Ebba Forslind Intervju: Susanne Sandström

Vem är Ebba Forslind?

Ur: Jättejättebråttom, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2017

Jag är författare och illustratör som främst arbetar med bilderböcker. Jag är 34 år och född och bosatt i Stockholm. Jag är uppväxt i en stor familj med många syskon som alla har olika mammor och pappor och de flesta i min familj sysslar med något konstnärligt så det var massor av böcker och konst runtomkring mig. Som artonåring hoppade jag av gymnasiet och flyttade till Kokkola i Finland för att gå på konstskola och sedan har det bara fortsatt. Jag gick ut Konstfack 2013 och 2017 kom min debutbok Jättejättebråttom på Urax förlag.

Hur kom du in på illustration?

Att göra bilderböcker?

När jag var ett barn var jag helt säker på att jag ville bli illustratör, precis som mina föräldrar var, och redan som ganska ung tonåring hade jag Konstfack som mål. När jag väl kom in på Konstfack fick jag prestationsångest av att hela tiden visa vad jag arbetar med och bedömas ungefär varje vecka.

117

© Ebba Forslind

17

Ur: Jättejättebråttom, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2017 © Ebba Forslind

3

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Jag fick svårare att rita och jag tyckte inte att det var speciellt roligt längre heller så jag började skriva istället. Egentligen hade jag skrivit länge, dikter mest, men inte haft några mål med det utan bara gjort det för min egen skull vilket var skönt och befriande.

Mitt examensarbete, Allt blir bra, var en bok om självhjälp och jag försökte förhålla mig så fritt som möjligt till text och bild och tyckte att jag till slut hittat ett sätt som jag ville fortsätta att jobba på. Det blev min första bilderbok även fast den var för vuxna. Jag hade annars egentligen inte tänkt så mycket på att göra bilderböcker men något år efter examen fick jag tips om kursen Bilderböcker för barn på HDK i Göteborg och den var verkligen väldigt bra och utvecklande för mig. Där skrev jag bland annat texten till min debutbok som underbara Urax ville ge ut och sen har det fortsatt.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Texten kommer alltid först och jag är i princip helt klar med den innan jag börjar rita.

Jag brukar utgå från anteckningar, minnen och iakttagelser som jag sparat på lappar och i anteckningar i mobilen. Jag har många korta noteringar från livet, flera hundra, och så händer det att någon går att skriva vidare på eller slås ihop med en annan till något som blir bra. Sedan gör jag ett storyboard och skissar ut boken men det är bara för att förlaget säger att jag måste, egentligen hatar jag att skissa och jag gör hellre om flera gånger ifall det inte blir bra. Sedan utgår jag från mina blyertsskisser och använder ljusbord för att lite snabbt färglägga och så fortsätter jag med färg i massor av lager tills jag blir nöjd.

120

Š Ebba Forslind

Bazar Masarin: Barnkonventionen

121

Ur: Jättejättebråttom, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2017

122

© Ebba Forslind

Ur: Fastrarna, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2018

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Det har tagit lång tid för mig att hitta ett bra sätt att hantera färg för innan jag började med bilder för barn så tecknade jag mest i blyerts eller tusch och var inte så intresserad av färg.

Jag har, efter många test och försök, kommit fram till att färgpennor och kritor passar mig bäst.

Om man använder riktigt bra färgpennor med starkt pigment så är det bara att rita över om det blir fel färg, vilket det blir hela tiden. Sen arbetar jag mycket intensivt i några dagar och då blir jag helt utmattad och måste se på teve eller sova i några dagar och så håller det på. Jag skriver och skissar förresten bäst om jag samtidigt tittar på en dålig serie, men det måste vara något riktigt dåligt som jag inte kan välja själv, typ eftermiddagsteve på kanal 6. Jims värld eller liknande.

Sen måste jag få vara ensam också och bara sitta och tänka jättejättelänge.

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

Den största utmaningen är ju att kunna leva på mitt arbete och det går inte utan stipendier för tillfället. Min dotter föreslog att jag skulle skriva en bok om typ en trollkarl som går på en skola. Får väl testa det.

På det personliga planet är det tvivlet på mitt tecknande. Jag vet aldrig om det är bra och jag har svårt för att helt uppskatta arbetet med bilderna. Det är en kamp för mig att rita och jag har höga krav på mig själv, det är inte alls samma när jag skriver. Sen undrar jag hela tiden om böckerna behövs också, det är ju svårt att svara på.

Var hämtar du inspiration från i ditt arbete?

Vad påverkas du av?

Jag inspireras av tjuvlyssnande, människor jag sett, samtal med mina barn, drömmar och egna minnen. Att läsa också, jag läser allt möjligt - romaner, instruktionsböcker, fackböcker, poesi, kvällstidningar och så klart böcker för barn.

Jag tycker om att titta på konst och har en förkärlek för italiensk renässans, olika typer av medeltidskonst, folkkonst och japanska träsnitt. Jag inspireras också av att testa nya tekniker och material, det behöver inte ha med tecknande att göra utan kan vara typ korgflätning. Jag tycker om att inte ha någon aning om var man till slut hamnar och hur det kommer att bli. Känslan av att inte behärska en teknik är inspirerande och det blir helt kravlöst.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar? På vilket sätt ”lever” de kvar hos dig?

Det är så många böcker som stannat kvar och som jag fortfarande läser om. Jag har många favoriter av Thomas och Anna-Clara Tidholm och jag måste faktiskt nämna flera stycken: Vill ha syster, Resan till Ugri La brek, Jims vinter, Marjan och Rolf och Allihop. De betydde mycket för mig som barn och de lever alla i högsta grad kvar i mig.

Jag tyckte mycket om klassiska sagor också, H C Andersen, Bröderna Grimm och andra folksagor. Ju hemskare och sorgligare desto bättre.

124

© Ebba Forslind Ur: Fastrarna, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2018

125

126

© Ebba Forslind Ur: Fastrarna, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2018

129

Ur: Fastrarna, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2018

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Två pärlor som jag också minns starkt är Önskestolen av Vera B. Williams och Modiga Molly av William Steig. När jag nyligen läste om dem slog det mig att de båda handlar om en ensam mamma med ett barn (precis som i min debut Jättejättebråttom, och på sätt och vis även i Fastrarna) och överlag tror jag att mina favoritböcker som liten handlade om ensamhet och hur man antingen övervinner den åtminstone litegrann eller lär sig att hantera den som en del av livet.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

För tillfället så har jag mitt drömjobb, att få göra mina helt egna böcker. Så drömmen är väl att få fortsätta göra det för all framtid.

Men en sak jag skulle vilja göra är att skriva (och rita) för äldre barn och unga. Och! Jag skulle hemskt gärna illustrera någon klassisk sagosamling eller någon sån där antologi med sånger som alla andra får göra.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/ bilderboksmakare?

Ja det finns så många bra... Eva Lindström och Anna-Clara och Tidholm. Beatrice Alemagna, Siri Ahmed Backström, Elisabet Ericson, Joanna Hellgren..

Sen har jag upptäckt Shinsuke Yoshitake, hans Att göra en kopia av Kenta och Kanske ett äpple?, de är väldigt roliga.

Shiego Nishimura gör fina bilder, Spöktåget (Text av Rintaro Uchida) är en stor favorit. Sen är Ezra Jack Keats böcker fina, A snowy day och Hurra jag kan ! vissla till exempel.

© Ebba Forslind

130

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Hur gick tankarna kring arbetet med Fastrarna?

© Ebba Forslind

Fastrarna betyder väldigt mycket för mig och jag är så glad att det blev en bok.

Det började med ett minne från när jag var liten, själva kärnan i boken när låtsasfastrarna undrar om de får vara barnets riktiga fastrar.

Det var en viktig händelse för mig.

Min familj är stor och ganska så komplicerad i sin sammansättning och när jag fick frågan av min extrapappas systrar om de fick vara mina fastrar så blev jag så paff och tyckte först att det var jättekonstigt sedan började jag för första gången fundera på vad en familj är och kan vara. Det hade aldrig slagit mig att man kan få välja sin familj, den händer en ju bara.

Att de gav mig möjligheten att själv få bestämma och den respekten och omtanken som de visade för mig... Att de såg mig!

Det gjorde ett starkt intryck och jag ville ge vidare.

Arbetet med boken var på sätt och vis roligare och inte lika ångestfyllt som med min första bok. Ellen, Ebba och Johanna på Urax var klippor, stöttade och kom med en massa bra idéer. Fastrarna var till exempel från början två men blev tre och så föll det sig fint med kopplingen till Elsa Beskows tanter.

Men en stor del av arbetet är tyvärr ganska suddigt för mig eftersom min pappa gick bort det året.

Läser du recensioner/kritik av dina böcker?

Hur förhåller du dig till recensenternas/kritikernas läsning?

131

O ja, jag läser allt och googlar och håller på.

Det är ju en speciell känsla särskilt när boken

precis kommit ut och allt det jobb och all ångest som ligger bakom, då sitter jag bara och väntar på att någon ska reagera. Och jag är så glad över att jag har fått en del. Jag tycker att det är intressant att höra om hur andra uppfattar mina böcker men jag tror inte att jag påverkas så mycket i mitt arbete av det, inte hittills i alla fall. Det är förstås extra roligt och hedrande att läsa en recension eller analys där man känner att någon verkligen har tagit sig tid till att läsa och det tryggt att veta att det blir något slags avtryck av mina böcker, annars är det ju ingen idé att hålla på.

Det behöver ju inte alltid vara ett positivt avtryck, en kvinna skrev som recension på en nätbokhandel om Jättejättebråttom, ”Jag kastar den!”. Hon trodde att den skulle hjälpa barn som inte ville gå till förskolan men det var tvärtom.

Då blev jag glad! Jag tycker sällan om pedagogiska barnböcker, de brukar inte vara så intressanta.

© Ebba Forslind

Det är roligt och givande men också ovant att arbeta tillsammans på det sättet.

Sedan har jag även ett pågående och ganska så långsamt arbete med en bok för lite äldre barn. Det är utmanande, jag får se vart det leder.

Vad arbetar du på just nu?

Just nu är jag i slutet av arbetet med min kommande bok, Jag vill ha en lyftkran som kommer ut i början av nästa år på Rabén & Sjögren. Jag och Elisabet Ericson jobbar också med en gemensam bok för mindre barn i vilken vi samarbetar i både text och bild.

132

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Monika V

Intervju: Susanne Sandström

at the riverside with my grandmother. I liked to note things that looked nice or strange or hilarious to me, then make collections of little books with my notes and images. Making marks and telling stories with my drawings have been an important way to comprehend and communicate the world around me, for as long as I remember.

After finishing my high school studies I made a decision to apply to the Art Academy in Vilnius – that was a rather spontaneous decision, actually; I had been considering subjects as varied as ecology, geography, art history – but I think choosing art studies really helped me to make good use of my love for stories.

Visual storytelling has been an essential part of my creative practice, but after finishing my studies in Vilnius, I rather focused on different commissioned and personal illustration projects. I did some posters, book covers, artworks for music bands, educational visuals and so on (and I still do).

Who is Monika Vaicenaviciene?

I am an illustrator and now, as it turned out, picture book author – that is how I introduce myself profession-wise.

I am from Vilnius, Lithuania, I finished my BA studies of Graphics and Printmaking at the Academy of Arts there, and currently am settled in this sweet city with my family. But I did my Master’s degree in Visual Communication at Konstfack in Stockholm, and had lived in Sweden for a while, and a part of my heart still lives here. I am twenty-eight years old. I like woods, gradient skies and medieval world maps.

How did it all began…how and why did you start making pictures/picturebooks?

It is hard for me to pin down the beginning.

During my childhood together with my sister I used to do exhibition of our drawings on the old tile wall at our house, and go to draw 133

Vad är en flod?, Vaicenavičienė, M. Opal 2019

Vaicenavičienė

134

Bazar Masarin: Barnkonventionen I think my visit to Bologna Children’s Book Fair helped me rediscover the possibilities and appeal of picture books. It is indeed so inspiring to see so many different themes, styles, and techniques at one place. After that, I started looking more attentively into different picture books, researching their structure and storytelling methods. And I became keen to try out to create a picture book all by myself.

For me, the picture book is a wonderful medium. Making a picture book one can create a whole complete world in one entity which could be held in your hands. Making a picture book one has to think a lot about the structure of the narrative, its inner dynamics and pace – it’s like directing a play or a film:

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process?

you have to consider the many means of telling a story all at once. A picture book can bring together words and images; very specific things and things that could not be said easily but only felt; art and science; and could be a very effective tool of communication.

other storytelling projects.

My technique is quite simple, though it requires some time as it usually involves several steps. I usually start by making a rough pencil drawing on a sheet of paper that is basically the same size as the final printed illustration is going to be.

© Monika Vaicenavičienė

My creative working process usually starts with research. Depending on my subject, I look for reference images, read as much of relevant material as I can, make notes.

Then I try to come up with a good structure for my project, it is so important for me to work out a structure in which my visuals (or narratives) feel at home. I pin down key visual principles for the project, think about visual metaphors, visual links.

Of course this kind of initial creative process setup has mostly to do with picture books or

135

© Monika Vaicenavičienė

I mainly use watercolours, gouache, and colour pencils to draw; for black-and-white drawing I often use a mechanical pencil. Sometimes I add some papercut collage or scratch the surface a bit to make some interesting marks. Then I scan my drawings and refine them digitally with Photoshop, if needed. Sometimes I draw all the drawings on the paper at once; sometimes I draw separate layers and textures and combine them digitally.

When I create, I think not so much about my style as about my methods: what are the reoccurring shapes or colors, what are the main principles of my compositions and what do they tell.

Old medieval mappae mundi – with all their peculiarities and imaginative ways to reflect the world as it was known. People, their small gestures, animals, seasons. Books that I read in a right time, that help to look at the mundane from a different perspective, that remind of the spectacular ways in which our world works – and all sorts of stories told well.

Science. Problems. Nature.

Challenges? On an individual and market level – what are they?

On the individual level: create content that would not shy away from difficult topics but at the same time tell about all the wonders our world is; encourage people to think about the ways we are all interconnected; suggest a visual world with my illustrations that people would recognise as their own, as familiar, as true, that would draw them in and let them slow down for a while.

On the market level: find a good medium and work out good methods for telling your stories; accept that a certain amount of accidental overlooking is hardly avoidable.

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by?

Some things tend to inspire me and find a way into my artistic practise over and over again.

Not so few of them, actually. Language, how words and texts create relations between things; metaphors. Folk and so-called outsider art. Decorations, ornaments – marks of people trying embellish their living.

136

Bazar Masarin: Barnkonventionen

check them as soon as I finish with this interview!) – but the illustrations were just gorgeous for me. Or, actually, I didn’t think about them, whether the illustrations were beautiful or well-drawn – I just felt a kind of belonging, of hospitality in that world; I thought I would do well in that woodland, roasting a corn cob with hedgehogs or sharing a joke with an old fairy. But, of course, there were many other wonderful, beloved books too. Mysterious stories of Michael Ende and Vytaute Zilinskaite, a Lithuanian children’s author; stories of Roald Dahl about kind-hear-

Which books from childhood do you remember? Why this specific book do you think?

What comes to my mind first is The Woodland Folk series by Tony Wolf (aka Antonio Lupatelli) – a series about a community in a marvellous wood where animals, dwarfs, giants, fairies, elves, and dragons come to live together. I am not so sure about the stories of those books, would they appear ingenious or delicate for me now (I haven’t opened the series for some years now – but I will go and 137

© Monika Vaicenavičienė Ur: Vad är en flod?, Vaicenavičienė, M. Opal 2019

ted kids teaching malicious adults. A lot of Astrid Lindgren’s books. Moomins of Tove Janson and wit of Lewis Carrol. The Wind in the Willows, The Trip to Panama, Winnie the Pooh, What Do People Do All Day?, Anne of Green Gables… And fairy-tales, lots of them:

by Hans Christian Andersen, the Grimm Brothers, Wilhelm Hauff, Lithuanian folklore.

illustrators. The problem is that I often forget to add someone when I am asked to name them, and afterwards regret for not giving them decent credits!

But let me mention some of my favourite picturebook makers at least. Some of my contemporaries: Maira Kalman, Laura Carlin, Carson Ellis, Blexbolex, Jesús Cisneros, Isabelle Arsenault, Sydney Smith…

Do you have a favourite illustrator/artist/picturebookmaker?

I greatly value works of many artists and 138

Ur: Vad är en flod?, Vaicenavičienė, M. Opal 2019

your work may reach people instantaneously, without your explanations, and have certain effects on them. That is a responsibility I think about, especially when I creating children’s books.

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?

Best – being able to express what is not always easily rendered in words, help people notice connections, little details, suggest different ways of looking at our world.

And worst… I don’t know. I love my job, and I can’t really come up with objective, constant drawbacks of it. Sometimes I get tired of the intense work schedule that comes with freelancing, but at the same time, I remind myself that it is me who is the owner of my time. Sometimes I feel overwhelmed from all the tasks and plans that I have to do to make my career sustainable, like writing emails, negotiating contracts, thinking about selfpromotion – but when I do manage to get them under control, I enjoy the sense of accomplishment and being able to learn.

While to name the worst is hard, I think to name a most difficult part of being an artist/ illustrator is easier, and I think it is related to the best part of being an artist: knowing that

Can you tell us about the making of ”Vad är en flod”?

139

I have been interested in geography for a long time. In school times, I used to participate in student geography Olympiads and, during breaks between lessons, draw maps of imaginary places. An interest in a concept of a place as a space where stories from different times and contexts may meet and intersect has followed me ever since.

I love rivers. For me, they are about being connected to the world, about a sense of neighbourhood; about being close and being far away at the same time; about interdependency.

When I think of rivers, lots of cultural, cartographical, philosophical, linguistic, even

Bazar Masarin: Barnkonventionen

© Monika Vaicenavičienė

stories from various contexts that I arranged into my narrative. The book combines factual information, various stories from riverine environments as well as more loose associations and metaphors.

From the start, my research was quite a serendipitous process. I was gathering bits of interesting river stories from all kind of sources that came into my view: documentaries, encyclopaedias, web pages of environmental projects, news articles, old and contemporary photos, descriptions of museums artefacts, ethnographic records, memoirs, various maps, poetry etc. I also noted down my own memories, associations and thoughts. To keep all my references in check, I devised a system of small cards with sketches which helped me note a particular story quickly and see how it could be fitted together with others.

Then, if I had an idea that some fact or story should go into my book, I would delve deeper and try to find out more about it.

A lot of my research is left behind the pages of the book. There is not enough space to include everything – and, what is more important, there is no need, I think. It would make the narrative heavy and not accessible.

Therefore, for instance, though I mention in my book that rivers’ names have some common themes between them – like movement, or might – I do not trace down their specific etymologies. If interested, readers could do that themselves; my book is here to open their horizons rather than supply with factual knowledge.

After graduating, I sent out the dummy of the book to several publishing houses, and started working with Opal to prepare the book for publication.

typographical associations come to my mind – and offer many starting points for a story to develop: paradise rivers of milk and honey, stream of consciousness, living water of folk tales, flowing current of time … I remember I heard a story once about a Lithuanian deportee to Siberia in the Soviet times who would come to a riverside, sit down and look into the river, hoping that the current would flow her gaze to her beloved left at home. I knew I wanted to make a book that would carry the gaze of a reader likewise, that would help them to reach faraway places and times by means of imagination.

And of course – I have been living close to a river all my childhood, and going to the riverside to draw with my sister and grandmother is still a vivid and precious memory.

All of this – and more – I was carrying with me and when I got into the Visual Communication Master’s program at Konstfack, I decided to make a project dedicated to rivers.

Research was an integral and vital part of my project. What Is a River? is composed of river

What are you currently working on?

Currently, I am working on a couple of projects: a collection of comics about the streets of Vilnius, my hometown, and a new picture book with another author – a book about mystery of a winter’s night, a need for friendship and a seek to communicate what’s inside of a heart.

I am also starting out another book of my own, also about nature and our relations with it.

140

© Monika Vaicenavičienė

© Monika Vaicenavičienė

Š Mari Ahokoivu

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Mari Ahokoivu Intervju: Susanne Sandström

Who is Mari Ahokoivu?

I’m an illustrator and a comics artist from Finland, living in Denmark.

How did it all begin…how and why did you start making illustrations/picturebooks?

I have a background in comics, and just recently started to do more illustrations.

I’ve always loved to draw, and quickly found out drawing was the best way for me to express myself. I grew up reading comics like Elfquest and Tank girl as well as Finnish artists like Ville Ranta and Katja Tukiainen, who inspired me to start drawing my own comics.

146

Bazar Masarin: Barnkonventionen

With comics I always felt like my style was too ”cute”.

As a woman drawing comics, cute is something you don’t really want to be called, or at least I didn’t. So when I started to draw children’s books, in some way I felt free to draw as cute as I can. I enjoyed that very much, and I think that has pushed me to do more children’s books. I still draw comics, and consider comics artist my main profession.

What does your (creative) working process look like? What techniques and tools are important for the process?

I work with both digital and traditional techniques, depending on the story and the mood I want to bring to the illustrations. My go to technique is photoshop+cintiq drawing board, but I also love watercolour and gouache and also just traditional ink and a dip pen.

At the start of a new project I usually do sketches of the characters with different medias and see what feels the best way to go.

This usually is the most time consuming part of a project, I tend to be quite quick with the final drawing.

Where do you get inspiration from? What, whom are you influenced by?

Where ever I can! I like watching movies and reading books, sometimes it feels like I’m always at work, trying to soak up inspiration from everything really.

I kind of have a horror period right now, I’m watching a lot of horror movies and reading scary literature. I’m working on a horror comic and my dream is to one day do horror books for children.

© Mari Ah

147

hokoivu

148

© Mari Ahokoivu

149

Bazar Masarin: Barnkonventionen

150

© Mari Ahokoivu

151

152

153

© Mari Ahokoivu

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Lately I’ve been very inspired by Carson Ellis and other illustrators working with gouache.

I’m also very much hooked with instagram, following many insanely talented artists.

Do you have a favourite illustrator/artist/picturebookmaker?

Mauri Kunnas is THE picture bookmaker for me, but I also love Carson Ellis, Aino-Maija Metsola, Kate Beaton, Richard Scarry and of course Tove Jansson.

Challenges? On an individual and Market level - Which are they?

I live in Denmark, but work mainly for Finnish and Swedish publishers.

Sometimes the distance causes a bit of problem when I can’t have face to face meetings that often, or when I have to explain the tax office about my income, but usually everything works smoothly with e-mails.

The huge pressure of being active in social media sometimes takes a toll, but I try to be as much myself as I can and post as often as I can.

The best and the worst when it comes to being an artist/illustrator?

The best: you get to draw all day and decide on your working hours.

The worst: you have to draw all day, even if you don’t feel like it and when you decided yesterday to have a day off, you have to work late to the evening today.

The thing is with making something you love your job, is that you have to prepare for the times you will hate it. You will hate drawing, and you just can’t get in to the zone, but you HAVE to keep on drawing because of the deadlines. Sometimes this can feel too much, and you just want to quit. But if you can push past those times, you will get back to the flow of inspiration.

And when you finally get the finished book in your hand, the one you struggled with, and even though you can see all the ”mistakes” still there, the feeling is so great you will start to plan your next book immediately.

Which books from childhood do you remember (cherish)? Why this specific book/illustrator, do you think?

I loved children’s horror when I was a kid, and my favourites were The little Vampire by Angela Sommer-Bodenburg and Usborne Guide to the Supernatural World by Eric Maple and others ( called Noidan käsikirja (Witche’s handbook) in Finnish).

Finnish illustrator and author of children’s book Mauri Kunnas has also always been my favourite.

From comics I read a lot of Elfquest, Asterix & Obelix and Donald Duck, very mainstream stuff, until I discovered Finnish artists like Ville Ranta, Katja Tukiainen, Kaisa Leka and Terhi Ekebom, and expanded my love of comics to pretty much all the genres there is (I still love Elfquest btw!).

Dream assignement – what would it look like?

I would love to try my hand on drawing horror for children. Children’s horror books are the ones I grew up with, like The little Vampire and Usborne Guide to the Supernatural World, and loved them so much.

154

I would want to try my hand on doing something like that myself.

Can you tell us about the making of Gulliga lillebror?

Raben & Sjögrèn had published a children’s comic I made with Kalle Hakkola, so they knew my work from that. I was asked to illustrate Gulliga lillebror, and loved Moa Eriksson Sandbergs story immediately.

We mostly worked via e-mail, and I got a chance to practice my Swedish (witch is sadly not that good). I had lot of fun drawing Dorran and the other characters, and got lots of very useful feedback from Raben & Sjögrèn.

What are you currently working on?

I’m illustrating couple of children’s books for Finnish publishers, one is a fact book about climate change for children, written by Laura Ertimo, another is a picture book about differen researchers and what they do, written

by Tero Mielonen.

I’m also working on my next graphic novel, a horror story adaption of Edith Whartons short story the Lady’s Maid’s Bell.

At the same time I’m also planning to do more webcomics and other children’s book illustrations. So I’m keeping myself busy!

© Mari Ahokoivu

155

Š Mari Ahokoivu

Bazar Masarin: Barnkonventionen

157

© Mari Ahokoivu

Bazar Masarin: Barnkonventionen

158

Bazar Masarin: Barnkonventionen

R E C E N S I O N

E R

Josefin Jansson - Vad är en flod? Monika Vaicenavičienė

Tanja Serova - Gula båten. Nina Laden & Melissa Castrillon

Lena Jonsson - ABC med Asters anka. Fia Rönnertz & Lotta Geffenblad

Tanja Serova - Jag älskar inte. Vanja Burden & Nathalie Ruejas Jonson

Ulrika Ekelund Andersson - De outgrundliga vuxna Dom som kallas vuxna. Annica Hedin & Hanna Klinthage Lena Jonsson - Det fattas något här. Klara Persson

Maria Jourdanis - Hur ska det gå för Toribio? Isol

Ulrika Ekelund Andersson - Lekfullt och empatiskt om att hitta sin plats i gruppen. Kan du lyfta en fröken? Jonas Lindén & Per Gustavsson Jenny Werneskog - Adress okänd. Susin Nielsen

Jennie Claesson - Vill inte, vill. Per Nilsson

Madeleine Jacobsson Renoux - Kärleken vi inte förstår. Bart Moeyaert

Jenny Kvick Sandberg - Hästen på Vinga. Malin Eriksson

Madeleine Jacobsson Renoux - Jordgubbsbarnen. Sara Olausson

159

160

Monika Vaicenavičienė

Vad är en flod?

Bazar Masarin: Barnkonventionen

D

Ur: Vad är en flod?, Vaicenavičienė, M. Opal 2019

Josefin Jansson

en här boken är inte en naturbok om en flod. Vi är så vana vid sådana. Faktaböcker om olika delar av naturen, delar som vi sedan pusslar ihop till en helhet om den fysiska värld vi lever i. Men den här boken är annorlunda. Större än ett porträtt och mer än en biografi är den något så fantastiskt som en existentiell faktabilderbok om Floden.

Det börjar vid flodkanten där berättelsens jag är tillsammans med sin mormor. Jaget plockar blommor och mormodern broderar.

Barnet frågar vem floden är och vad en flod är. Så följer en upptäcktsresa som kan ge en förskola eller en klass teman att arbeta med i flera år. Redan rubrikerna sätter tonen för

ett utforskande förhållningssätt: En flod är en resa. En flod är en doft. En flod är ett hem, en mötesplats, en väg.

Bilderna är detaljrika, men inte överlastade, och målade i bleka, murrigt grönbruna och blågrå nyanser.

De två spåren – vem och vad floden är löper genom hela boken. Relationen mellan flod och människa är lika viktig som konkreta beskrivningar. Vi får se pilliga teckningar av djur som bor i floden och vi får veta att de gamla grekerna trodde att världen var omsluten av en jättelik vattenström.

Tilltalet är öppet och inbjudande. Hur luktar en flod? Vad finns gömt där nere på flodens botten? Blandningen av fakta och frågor gör ett starkt intryck och bilderna understryker 161

© Monika Vaicenavičienė

texten, visar exempel och fördjupar. Till vilka historier leder nycklarna där på botten?

Det är också en bok som vill skapa samhörighet mellan människor. Ett uppslag knyter ihop vintergatans stjärnväg med tanken på gemenskap mellan dem som tittar på den. Likaså för den in respekten för floden och miljöhot som finns. För trots att floden i boken på ett självklart sätt existerar - genom att helt enkelt vara så mycket - så finns det faror. I en flod med olja och skräp går det inte att spegla sig.

Det finns ett stänk av vemod i boken – kanske behövs berättelsen om floden för att vi ska kunna föra historierna vidare till eftervärlden, ifall något skulle hända med den?

En kan tro att Vaicenavičienė försöker fånga in alltför mycket. Här finns så många lager

och perspektiv. Men med sin starka röst och konstnärlighet lyckas hon fint med att binda ihop både det konkreta och det filosofiska till en rik och genomtänkt helhet.

Men svaret då, vad är en flod? Jo, alla ser den på sitt sätt, men jaget ser en flod som en berättelse utan slut.

Hen släpper ner sin blomsterkrans med betydelsebärande blommor i floden, blommor som betyder hälsa, kärlek och motståndskraft.

Kanske förenas en del av henne och hennes mormors berättelse med flodens.

Kanske är det också en önskan och uppvaktning till floden - må du flod få hälsa, kärlek och motståndskraft!

162

Omslag: Gula båten, Laden, N. Ill. av Castrillon, M. Översättn. Olsson, L. Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

163

Gula båten

D

Nina Laden & Melissa Castrillon

Tanja Serova

Historien är däremot inte så lugn. Den är full av dramatik och dynamik, inget bombastiskt och riktigt otäckt, dock gungar det och svänger fram och tillbaka, precis som vågornas rörelser. Ena stunden är det lugnt och stilla, andra blir det farligt och actionfyllt.

En illustration fastnar jag särskilt för. Jag tilltalas av bildens dynamik, symmetri och komposition. Den är skapad i ovanifrånperspektiv och föreställer vår lilla båt omringad av två stora svarta havsmonster.

Illustrationerna och texten samspelar på ett väldigt fint sätt, och kompletterar varandra där det behövs. Vissa saker berättas bara i bild.

Till exempel är texten skriven i vi-form, och det framgår inte att ’vi’ är just ett barn och en giraff. Melissa Castrillon tar sig den konstnärliga friheten och kompletterar berättelsen med just de karaktärerna. Ett annat exempel är detaljen med barnets röda mössa. Vinden tar mössan ifrån barnet och sedan lämnas den tillbaka till barnet av en vänlig jättebläckfisk.

Till slut hittar den gula båten hem. Den stora slutfrågan är om äventyret var på riktigt, eller om vi (barnet, giraffen och även läsaren) bara drömt? Det är klart att det var på riktigt, ”för vi minns” ju!

et dekorativa omslaget för mina tankar till mindfulness-målarböcker. Mina ögon vandrar runt över omslaget, bland snirkliga bläckfiskstentakler och finurliga havsväxter, och jag känner mig lite yr och lite vilsen.

Vilsenhet är ett genomgående tema i denna vackra, drömska och poetiska berättelse.

För vilse är de två huvudkaraktärerna – ett litet nyfiket barn i röd mössa och en giraff - som omsorgfullt gestaltas av illustratören Melissa Castrillon.

Barnet och giraffen ger sig ut på en spännande resa i en liten gul båt (som för övrigt inte alltid är gul). Båten och passagerarna är så små så små och världen omkring dem är så stor att det inte alltid är lätt att hitta dem på bilderna, till exempel smälter de ihop med och försvinner bland det tvåfärgade havsmönstret i tapeten.

Färgskalan och stilen i Melissa Castrillons illustrationer känns väldigt retro. 60-70-talets estetik märks tydligt, kanske kan man spåra den ännu längre tillbaka.

Texten, skriven av Nina Laden, och skickligt översatt av Lotta Olsson, är på rim och känns som en vaggvisa med sin lugna och vaggande rytm. En perfekt bok för nattning av småbarn, tänker jag.

164

Ur: Gula båten, Laden, N. Ill. av Castrillon, M. Översättn. Olsson, L. Rabén & Sjögren 2019

Š Melissa Castrillon

Bazar Masarin: Barnkonventionen

ABC med Asters anka Fia Rönnertz & Lotta Geffenblad

A

Lena Jonsson

Asters anka är huvudpersonen i berättelsen, för det är en berättelse också. Det börjar med att Asters anka sitter på Asters axlar.

Astronauten sträcker sig upp efter ankan, som skall akta sig. Sedan går ankan iväg. Adjö adjö! På följande bokstävers bokuppslag träffar ankan på diverse figurer som förser ankan med olika föremål att lägga i sin lilla vagn att dra med sig. C you! Dra vidare. Häng med! Kolla! Lunka på. Qul! Till slut kommer ankan fram till Öie. Då kommer en överraskning!

Lotta Geffenblad har gjort de fint tecknade bilderna och passat på att infoga många olika hbtq-perspektiv och funktionsvariationer. Det finns plats för mycket fantasi och möjligheter till samtal. Det är också då läsning kan bli språkutvecklande på riktigt.

Bilder och texter fungerar mycket bra tillsammans men kan även användas oberoende av varandra.

En mycket fin, rolig och användbar bokstavsbok för de allra minsta ända upp i skolåldern!

tt språkträna med hjälp av den här boken blir säkert roligt för både vuxen och barn. Texterna smakar gott i munnen men utmanar oss också genom att använda allitteration och könsneutrala namn från olika delar av världen.

På varje uppslag presenteras respektive bokstav ur alfabetet satt med ett typsnitt som skulle kunna vara handtextat. Det är en fördel och bokstäverna ser ut som de skulle göra om man skrev själv. Till exempel bokstaven g kan ibland vara satt med en font som gör att det blir som ett g man närmast aldrig skriver själv.

Här blir det lätt att lära sig även skriftmässigt.

Alla alfabetets bokstäver har en egen sida även w. Verserna är roliga, särskilt med hjälp av allitterationen.

Isa ilar ilsket iväg Maram mäter morfars mage

Fia Rönnertz arbetar som förskollärare och debuterar som barnboksförfattare med ABC med Asters anka.

Lotta Geffenblad är illustratör och animatör.

Hon har gjort många bilderböcker bland andra Astons stenar och böckerna om Vina Vina tillsammans med Jujja Wieslander.

Rakel ritar röda 167

168

Omslag: ABC med Asters anka, Rönnertz, F. Ill. av Geffenblad, L. Rabén & Sjögren 2019

Š Lotta Geffenblad

Bazar Masarin: Barnkonventionen

169

170

Ur: ABC med Asters anka, Rönnertz, F. Ill. av Geffenblad, L. Rabén & Sjögren 2019

Š Lotta Geffenblad

Bazar Masarin: Barnkonventionen

171

172

Ur: ABC med Asters anka, Rönnertz, F. Ill. av Geffenblad, L. Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Jag älskar inte

J

Tanja Serova

© Nathalie Ruejas Jonson

ag älskar inte är en charmig bok som handlar om något som är väldigt svårt, nämligen morgnar.

På morgonen är det alltid mycket som ska fixas och hinnas med, och tidsramen är skoningslöst begränsad. Som förälder vill man att allt bara flyter på, och att morgonstunden ska bli en bra start på dagen, för alla inblandade. Men det är inte så enkelt, ofta blir det istället kaos, panik, gråt och sura miner.

I mitten av omslaget syns ett morgontrött barn med en osuddbart sur min, en riktig surpuppa till huvudkaraktär, ett barn som ogillar morgnar extra mycket. De övriga familjemedlemmarna är upptagna med sina egna morgonbestyr. Barnet bara sitter där och surar, och räknar upp saker och ting som hon ogillar att vara med om på morgnarna.

Vanja Burdens text är genialisk i sin enkla struktur – jag älskar inte XXX och XXX älskar inte mig. XXX ersätts med olika ord, både substantiv och verb, vilket gör texten väldigt originell ur ett grammatiskt perspektiv.

I slutet av boken bryts formeln - negationen ’inte’ försvinner, och det morgontrötta barnet säger vad (eller rättare sagt vem) hon faktiskt älskar på morgonen, och det är förskolekompisen Leylo. Fantastiskt bra slut – i Leylo finner huvudkaraktären sin morgontrygghet, det blir nog en bra dag, trots allt.

Nathalie Ruejas Jonsons bilder är talande och detaljrika, och kompletterar den komprimerade lakoniska texten på ett väldigt fint sätt.

Färgskalan känns retro, 50-60-70-tal, vilket i kombination med de digitala bilderna ser spännande ut. Nathalie lyckas med att leva sig in i barnets morgonfrustration, och förmedlar den på ett väldigt trovärdigt sätt.

Boken rekommenderas varmt till alla morgontrötta barn, morgontrötta föräldrar och föräldrar till morgontrötta barn.

173

Vanja Burden & Nathalie Ruejas Jonson

Ur:Jag älskar inte, Burden, V. Ill. av Ruejas Jonson, N. Rabén & Sjögren 2019

174

Š Nathalie Ruejas Jonson

Bazar Masarin: Barnkonventionen

175

Ur: Jag älskar inte, Burden, V. Ill. av Ruejas Jonson, N. Rabén & Sjögren 2019

176

Bazar Masarin: Barnkonventionen

De outgrundliga vuxna

Annica Hedin & Hanna Klintha

D

Ulrika Ekelund Andersson

Ur: Dom som kallas vuxna , Hedin, A. Ill. av Klinthage, H. Rabén & Sjögren 2019

et är lätt att minnas känslan av att de vuxna har ett eget hemligt liv som barnen inte har tillträde till. Att de inte pratar riktigt äkta med barn, att allt är en fasad, att de skådespelar. Varför är det så svårt för barn och vuxna att mötas på riktigt?

Vilka är de vuxna egentligen? Vad tänker de?

Författaren Annica Hedin har tidigare skrivit Stig, tillsammans med Per Gustavsson, som handlade om ett barn som förlorat en familjemedlem. Idén till den här boken fick hon på ett bibliotek. Där fanns mängder av böcker för vuxna som förklarar hur barn fungerar, men hon hittade då inte en enda bok för barn som, på samma sätt, handlar om vuxna.

Det här är verkligen en bok med ett ämne som känns spännande, så som det som är lite förbjudet är. Stina Wirsén har också varit inne på samma idé i festliga Vem är stor, där hennes små välkända figurer blivit vuxna. Fått helt nya proportioner, hår under armarna och egna pass. Ett skrämmande och lockande mysterium som ingen slipper undan.

Annica Hedin gör ett ärligt försök att visa hur de vuxna tänker och som den vuxna person jag är, skrattar jag av igenkänning.

På första bilden får vi se vilka det är som spanar, ett barn och en vuxen, och boken fungerar som en tankeläsarkikare över uppslagen. Där spankulerar de omkring, de vuxna i helfigur, i olika sammanhang, som om det är naturfilm vi tittar på.

177

age

Š Hanna Klinthage

178

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Men precis som alla andra, längtar barn efter att få veta saker som de är och det är den uppriktigheten som gör boken så lockande.

Det här är en bok som garanterat ger upphov till samtal och frågor.

Här finns knappt några barn med på uppslagen, och ingenstans syns det spår av någon maktkamp, som den i Emma Adbåges Gropen. Ändå är det som om de vuxna från Gropen, som blir oroade av oordning, vandrat in i den här historien för att förklara sig. Och de är förfärande lika barnen innuti. Är det de här vuxna som styr världen och ordnar upp klimatkrisen?

Det är något vemodigt och vilset över gestalterna som verkar vilja vara någon annanstans och inte är riktigt närvarande. Precis så här ser vi vuxna ut i mataffären, på kafét och på jobbet; i vardagen.

De ser ut att undra om det måste vara så här.

Som tur är, när en slår ihop boken igen, så påminner det soliga gula omslaget om att vuxna faktiskt kan göra precis allt de vill. Spela trombon, åka skateboard eller spela Hamlet.

Färgskalan är dämpad och gestalterna är långa, kantiga, rynkiga, trötta och lite rörande. Och väldigt komiska. Illustratören Hanna Klinthage, som här bilderboksdebuterar, är en mästare på att hitta vuxenhetens kännetecken, de som infinner sig när man fått lämna barndomens runda, skyddande gullighet bakom sig.

Svenska barnboksinstitutet konstaterar i sin genomgång av förra årets utgivning att många böcker visuellt skildrar de vuxna utifrån barnets blick. Lite nerifrån med volym i stussarna och pyttehuvuden långt däruppe. Så är det inte här. De vuxna ser så små ut, sådär på avstånd.

De är pinniga och outgrundliga med ringar under ögonen. En tycker lite synd om dem.

På varje uppslag spanar vi in de vuxna i olika situationer och får en frågeställning besvarad genom att vi får höra deras tankar.

Varför badar vuxna så kort tid? Varför har de så bråttom? På frågan – Varför gråter de inte när de slår sig? förklarar en dam med ett ganska så surt ansikte fint och upplysande: ”Jag har liksom glömt hur man gör när man gråter. Jag tränade bort tårarna när jag blev tonåring. Då ville jag se tuff ut”. På en annan bild zoomas en grupp med ungdomar in som genomgår övergångsriten att lära sig dricka kaffe. Steg ett, chokladbollar med kaffesmak, steg två kaffe med grädde, kolasås och mashmallows, efter hundra koppar börjar det smaka gott.

Mest bränner det till på uppslaget som handlar om vad de vuxna är rädda för och här upplevs bokens ärlighet. Att inte kunna betala räkningar, att bli gammal och rynkig, att flyga, att gå på fest etc. Om sådant berättar ingen vuxen någonsin för barn. Min reaktion är, ska de verkligen få veta hur rädda och små vi är?

Vi vuxna.

179

Ur: Dom som kallas vuxna , Hedin, A. Ill. av Klinthage, H. Rabén & Sjögren

© Hanna Klinthage

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Det fattas något här Klara Persson

T

Lena Jonsson

änk att V så länge letat efter vad som fattats. V kunde svänga så mycket med armarna hemma. Även om V sträckte ut händerna så långt V kunde nuddade de ingenting. Det saknades något precis intill. Även hos I saknas något. Är det mat som fattas? Eller är det en skruv, hundra kronor, ett lösenord? De letar och letar på varsitt håll och ger sig båda till slut ut på upptäcktsfärd. V åker tåg, tåg, tåg. I går, och går, och går. Hur ska man veta vad det är som fattas och man vad man behöver?

På ett sätt är det här en bok om bokstäver och ord. Men på ett annat sätt en bok om kärlek, om att söka och hitta sin plats där man kanske passar ihop med någon annan.

Boken är en upptäcktsresa rent grafiskt också. Titta noga på alla bilder. Hur många V respektive I kan man se runt omkring? Och kanske även andra bokstäver gömda i olika prylar. Klara berättar på ett självklart sätt hur det gick till när V och I hittade varandra. Hon börjar också med ”Såhär var det.” Det blir en förklaring rakt upp och ned men på ett väldigt fantasifullt sätt. När man sedan läst så tänker man: jaha, så där var det ju, som om man egentligen visste hela tiden.

Klara Persson har sitt alldeles egna sätt att uttrycka sig. Den dova färgskalan ger en skön känsla och en tydlighet. Nästan varje uppslag har olika färg på vardera sidor. Men på de

uppslag som har samma bakgrundsfärg stannar berättelsen till och man behöver titta och tänka lite mer. Boken är textad med versaler i en snygg font.

När V och I till slut hittar varandra och upptäcker att det var den andre som saknades hela tiden förstår vi alla att V+I= VI. Och vad roligt det blir när V och I ibland måste rycka ut och skriva ihop andra ord som också behövs. Precis som i alla relationer.

Ibland behöver man vara för sig själv, eller tillsammans med andra. Det är tryggt att veta att VI finns ändå.

Klara Persson debuterade 2012 och har sen dess fått flera fina utmärkelser.

Snöbollen årets bilderbok 2012, Slangbellan årets debutant 2012 och dubbla Augustnomineringar.

Klara Persson har bland annat studerat vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet, HDK, och arbetar med grafisk design, som illustratör och författare.

Bilderböcker: Molly & Sus, 2012 Maximilian och Minimilian, 2013 Orden var är ni? 2015 Sören, Sören, Sören, 2016 Det fattas något här, 2019

181

182

Ur: Det fattas något här , Persson, K. Rabén & Sjögren 2019

© Klara Persson

Š Klara Persson

Bazar Masarin: Barnkonventionen

183

184

Det fattas något här , Persson, K. Rabén & Sjögren 2019

Ur: Hur ska det gå för Toribio?, Isol. Alfabeta 2019

© Isol

185

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Hur ska det gå för Toribio?

M

Isol

Maria Jourdanis

an pratar ju om hur barnböcker som funkar bäst har två nivåer, en barnnivå och en vuxendito. Den här boken saknar barnnivån tycker jag.

Här beskrivs ett föräldrapar som visserligen älskar sitt barn, sägs det inledningsvis, men som har så många önskemål om en förändring att man undrar varför de brytt sig om att bilda familj?

Visst vill alla föräldrar sova ostört och få tillvaron att fungera, men att gå till ett medium för att lösa ”problemet ” dvs ändra sitt barns beteende är väl drastiskt. Hur förstår ett barn denna önskan? Det kanske är hög igenkänningsfaktor för barnet som får historien uppläst för sig. Ett barn som har svårt att somna, inte vågar prova pottan osv.

Och vad blir boken slutkläm då?

Jaså, föräldrarna ville hellre ha en katt? Vartog pojken vägen? Varför saknar de inte sin son? Hur går tankarna där? Det skulle jag vilja veta. Men jag vågar inte provläsa den för barnen på förskolan, för jag vet inte om jag kan fånga upp alla deras känslor och bemöta dem på rätt sätt.

Jag provade boken på min man istället. Han såg genast samma problem som jag.

Den är ju för vuxna. Språket är inte barnanpassat, vilket kan bero på att något gått förlorat i översättningen, men jag tror inte det.

Men de skulle tycka om att få sova på natten tex. – en väldigt styltig och obegriplig formulering för ett barn. Och hur tröstar de sitt mörkrädda barn? Jo genom att gå in och säga SCHHH. Ingenstans i boken beskrivs någon situation där föräldrar och barn har det mysigt eller roligt tillsammans. När pappan leker häst ser sonen glad ut medan pappan bara ser trött ut och vill att det ska ta slut. Det är bara en lång räcka ”problem” för de stackars föräldrarna.

Deras uppgivenhet i slutet när sonen förvandlats till en katt går över i acceptans ganska fort. Klipper du naglarna på honom?

Teckningarna är fina och de ser ut att vara ritade på vanligt brunt omslagspapper, något vi vuxna kan uppskatta som innovativt, men som i barnens ögon kanske bara bli dystert.

Färgskalan är dyster. Men så är det ju en dyster bok också. Det är en bok som kräver väldigt mycket mer av läsaren. Här måste pratas mycket för att man inte ska skjuta bredvid målet. Men vad är egentligen målet?

Jag undrar……

186

Omslag: Kan du lyfta en fröken?, Lindén, J. Ill. av Gustavsson, P. Rabén & Sjögren 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

187

Lekfullt och empatiskt om att hitta sin plats i gruppen

K

Ulrika Ekelund Andersson

im Åman. Starkast i 1B. Kanske starkast på hela lågstadiet” börjar boken. Snarare vill han vara det.

Vara den som alla lägger märke till.

Lite ospecificerat coolast, modigast och värst i största allmänhet.

Som att kunna gå utan jacka på vintern och tjonga stenar i backen så det slår gnistor. De andra barnen bekräftar, ser honom och hejar uppskattande på.

Men en dag får Kim konkurrens av en nytt barn med samma ambitioner, nämligen Adnan.

Adnan överträffar Kim i allt och blir nu den som får all uppmärksamhet och beundran på skolgården. Att som Adnan krascha i Dödskallebacken med ett leende på läpparna och komma till skolan med coolt klottrat gips runt armen är svårt att överträffa.

Jonas Lindéns text är kort och avskalad, men lekfullt knasig och han fångar barns dialoger på pricken. ” – Vad har du för rekord? frågar Adnan.

– Tvåhundra … ungefär, svarar Kim. – Jag har tvåtusen, säger Adnan. Och min mamma väger hundra kilo!

Då får Kim lite influensa och vill gå hem.”

188

Jag kommer att tänka på Petter Lidbecks En morgon vaknar Johan och är stark, Ole Lund Kirkegaards pojkvärldar från 70-talet och de lättlästa böckerna om Måns och Mahdi av Kim Fupz Aakeson, som alla är roliga böcker som verkligen attraherar killar i den här åldern.

I jämförelse med dessa, så är grabbigheten här nedtonad, till exempel genom den pastellmjuka färgskalan och de absolut farligaste och tuffaste i den här historien är inte någon man, utan tre svartklädda storasyrror.

Bild och text samspelar hela tiden på ett skojigt och dynamiskt sätt och Per Gustavssons bilder bygger verkligen ut berättelsen.

Vad som är fantasi eller sanning får läsaren fundera över. Ibland är det texten som överdriver och ibland bilden.

Bilderna avslöjar till exempel hur det egentligen ligger till med lille Kims styrka. När till och med några treor kommer för att se när Kim lyfter stora snöbollar, så finns det andra barn i bakgrunden som lyfter ännu större. Och där texten säger att Kim kan lyfta hela skolbänken med ett barn sittandes ovanpå, så berättar bilden att han inte alls lyckas göra det.

189

© Per Gustavsson

190

Kan du lyfta en fröken?, Lindén, J. Ill. av Gustavsson, P. Rabén & Sjögren 2019

Kan du lyfta en fröken?, Lindén, J. Ill. av Gustavsson, P. Rabén & Sjögren 2019

© Per Gustavsson

191

Bazar Masarin: Barnkonventionen

I bakgrunden finns också ett budskap att upptäcka, med barn som samarbetar och därmed lyckas bygga avancerade snögubbar och göra akrobatiska konster, i kontrast till huvudpersonernas något självcentrerade bekräftelsebehov och tävlande.

Vem är Kim i den stora barngruppen när han berövas sin roll? En sorgligt ensam och osäker liten spinkig figur på en jättestor gunga. Men såklart slutar det bra.

Ryktet sprider sig på skolgården att Adnan ska lyfta matsalen. Men det går ju inte…

Barnen uppmuntrar Kim och Adnan att hjälpas åt och de två finner varandra.

Den här berättelsen lyfter fram de där barnen, vars skoldagar i verkliga livet, är ledsamt kantade av tillsägelser. Men här är de de vuxnas tillrättavisningar nästan helt nedtonade, vilket får berättelsen att blomma på ett befriande sätt och kan fokusera på barnen och vad som händer mellan dem. Det finns heller inga bråk eller någon aggression mellan barnen. Berättelsen hade kunnat göras tuffare och ”farligare”, men är istället en empatisk och rart absurt historia om att hitta sin plats i gruppen.

Jonas Lindén är till vardags grafisk designer och har tidigare gjort två bilderböcker tillsammans med Mia Nilsson (Mallan, pappa och förskolan och Mallan - den tråkigaste dagen).

Väletablerade Per Gustavsson har gjort en mängd böcker om sina tuffa prinsessor och veka prinsar och mycket mer.

192

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Adress okänd Susin Nielsen

A

Jenny Werneskog

dress okänd är Susin Nielsens sjätte bok, och den första av hennes böcker som är översatt till svenska.

Tolvårige Felix bor med sin mamma Astrid och ökenråttan Horatio i Vancouver. Felix pappa Daniel lyser med sin frånvaro, men däremot är mormor tidigt en viktig person i Felix liv. Det är mormor som är den trygga, fasta punkten i tillvaron, och det är också tillsammans med henne som Felix stora intresse för frågesportsprogrammet Vem? Vad? Var? och När? grundläggs.

Mormors död blir starten på en rad jobbiga händelser där Astrid blir av med såväl jobb, lägenhet och pojkvän och det som från början skulle bli en tillfällig lösning, att de sover i en folkabuss några ljumma sommarnätter, blir till slut en permanent bostad.

Det börjar som ett äventyr, och Astrid lovar att det snart vänder, det gör det ju alltid för Astrid och Felix. Eller?

Att vara 12 år och hemlös är inte helt enkelt upptäcker Felix. Han kämpar med hygienen, toalettbestyr och den konstanta hungern som finns med honom som en skugga. Att hålla sig pigg på lektionerna, trots att han knappt kunnat sova på natten, och att hålla värmen när vinterkylan sprider sig i folkabussen. Allra

värst är det att behöva ljuga för kompisar och lärare, och rädslan för att någon ska förstå hur han har det hemma tär på honom.

Situationen blir allt mer ohållbar och Felix får plötsligt en idé om hur de ska komma på fötter igen. Det enda som behövs är att plugga extra hårt och hoppas på en stor portion tur.

Vi får följa Felix och hans mamma under några månader, där situationen sakta men säkert eskalerar. Astrids oförmåga att lita på människor och hennes egna erfarenheter av socialtjänsten drar in dem i en nedåtgående spiral där Felix gör vad han kan för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Relationen mellan Felix och Astrid skildras med värme, och Felix konstaterar att hans föräldrar är bra människor, de är bara inte så bra på att vara just föräldrar.

Susin Nielsen skildrar utsatthet och fattigdom på ett skarpsynt och hoppfullt sätt. Hur hjälper man den som inte ber om hjälp?

Det som jag främst bär med mig efter att ha läst Adress okänd är den värme och gemenskap som präglar Felix och Astrids relation.

Hur Astrid kämpar för att ge sin son det han behöver, och smärtan hos henne när hon inser att hon inte räcker till. Det här är en bok om hemlöshet och utsatthet, men också om hopp, humor och medmänsklighet.

193

194

Omslag: Adress okänd, Nielsen, S. Berghs 2019

Bazar Masarin: Barnkonventionen

vill inte, vill

195

Per Nilsson

Foto:Š lena Ehrin

Båda är exempel på ”de tuffaste, sköraste, starkaste, svagaste, stoltaste och modigaste tjejerna”, som Per Nilssons hjärta klappar för allra mest.

Vill inte, vill passar som utgångspunkt vid samtal med ungdomar och är minst lika viktig för dem att få upptäcka och läsa själva, både för igenkänning och inkänning.

Jag är inte ensam. Och det som hände var inte okej.

P

Jennie Claesson

er Nilsson har skrivit åtskilligt om ungdomar och deras vardag. Det som särskiljer denna bok är att den är skriven på uppdrag av en ung tjej, som efter ett författarbesök bad Per berätta hennes historia.

Och det gör han, lika träffsäkert som han är känd för i ungdomslitteraturen.

Boken utspelar sig i det mångkulturella Malmö, i gränslandet mellan ung och vuxen. Den första delen består av olika människors berättelser om och utifrån sig själva.

Först ut är jaget, Nora, som bad författaren återge bland annat den här händelsen.

Jag tänkte att det skulle bli svårt att hålla isär perspektiven i efterföljande berättelser, men alla inblandade har bara ett kapitel var och händelserna går in i varandra, vilket fördjupar bilden.

Nära mitten slutar de enskilda utsagorna, med Per Nilssons författarbesök på skolan som den sista, och Noras berättelse tar fart igen. Vi har fått lite bakgrund och en del konsekvenser genom de föregående historierna. Nu ska vi få veta vad som hände.

Men det är inte så enkelt. Inget är vad det verkar vara.

När jag läser om Liv, som Nora börjar umgås med när hennes bästa vän Nadin stannar hemma från skolan, ser jag karaktären Maeve i Netflix-serien Sex Education framför mig. Liv har blonderat hår, sotade ögon och röda läppar, och liksom Maeve överraskar hon med större insikter och mer djup än hon vill avslöja.

Omslag: Vill inte, vill, Nilsson, P. Rabén & Sjögren 2019

196

Bazar Masarin: Barnkonventionen

D

Madeleine Jacobsson Renoux

et finns ögonblick när livet bränner till. Bart Moeyaert lyckas i Kärleken vi inte förstår gestalta just sådana ögonblick så att de glöder också i läsaren. Det beror förstås på

skickligt komponerade situationer, men också på hans poetiska och många gånger överraskande formuleringar, som fångar stämningar och vänder på perspektiv.

Kärleken vi inte förstår beskriver tre korta utsnitt i en familjs liv – en kvart, en eftermiddag, en kväll – beskrivna av det näst yngsta barnet. Det finns mycket som är skört och skamfilat i familjerelationerna, och mycket som är svårt att förstå för henne.

Berättarjaget och hennes äldre syskon måste axla ett vuxenansvar föräldrarna abdikerat från. Där finns en övergivenhet och utsatthet som är hjärtskärande.

Samtidigt finns också en stark syskonkärlek, ett omhändertagande, en lojalitet och en uthållig växtkraft. Livet är inte enkelt, det är inte helt bra... men som den äldsta systern säger alldeles mot slutet: ”Är det så illa egentligen?”

Bart Moeyaert har beskrivits som ”undertexternas mästare” – och det är definitivt sant när det gäller Kärleken vi inte förstår. Det finns så mycket att upptäcka under ytan av det som sägs och görs. Men än mer mästerlig är Moeyaerts totala lojalitet med sina karaktärer och hans sätt att visa att det finns vägar vidare, också när livet är svårt. Livet bränner till – men det är just liv, och det växer vidare. Bart Moeyaert skriver fram styrkan i det sköra och hoppet i det svåra.

197

Omslag: Kärleken vi inte förstår, Moeyaert, B. Lilla Piratförlaget 2019

Bart Moeyaert Kärleken vi inte förstår

Foto: © Susanne Kronholm

Foto:© Danne Eriksson

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Hästen på Ving

M

L

Jenny Kvick Sandberg

ovis liv består av hästar och framförallt drömmen om en egen häst att få tävla. Men hennes familj har inte råd med en häst och istället lyckas hon så småningom bli medryttare till den ett år yngre Maryams två tävlingshästar. Lovis bästa kompis Mios hästintresse har börjat svalna och Mio verkar mer vara intresserad av det övernaturliga.

När hennes mamma får ett samtal om en äldre släkting, Viktor, som drabbats av demens och behöver hjälp får Lovis reda på att det i hennes släkt funnits ett framgångsrikt tävlingsstall. Gården Vinga finns kvar men är i nedgånget skick och inga hästar finns längre i stallet.

Lovis får kontakt med Viktor och hon förstår snart att gårdens öde vilar i hennes händer.

Men hon måste ta reda på vem Anna är och vad som egentligen hänt på Vinga.

Hästen på Vinga är en historia om vänskap, kärleken till hästar, spöken och att göra det man vet är rätt.

Bokens karaktärer knyts samman av att de tillsammans försöker lösa det mysteriet som är förknippat med hästgården och man kan känna igen denna typ av berättelse från den mängd mysrysare som getts ut de senaste åren. Att boken har en tydlig genretillhörighet

199

ga

Malin Eriksson

Omslag: Hästen på Vinga, Eriksson, M. Opal 2019

och en välkänd form borde vara en framgångsfaktor så att den hittar till läsare som verkligen kan uppskatta och gilla berättelsen.

Historien är skriven med ett driv vilket gör att det är spännande läsning.

Malin Eriksson berör i sin bok flera ämnen så som klass, identitet, vänskapsrelationer, makt, steget mellan barndom och ungdom och mod.

Ingen fördjupning görs kring dessa ämnen utan det är mer eller mindre outtalade teman som samspelar med bokens huvudsakliga spänningshandling.

Författaren Malin Eriksson har skrivit ett tjugotal böcker för barn i alla åldrar varav de flesta utspelar sig i stallmiljö.

200

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Jordgubbsbarnen Sara Olausson

P

Madeleine Jacobsson Renoux

å omslaget till boken Jorgubbsbarnen kan man se två barn som ligger avslappnade och blundar, det finns en häst, kycklingar och förstås jordgubbar. Framförallt jordgubbarna för tanken till sommarlov och långa varma dagar. Boken inleds med att barnen Maria och Gabriel, får just sommarlov från sin skola. Maria är åtta år och hennes bror är nio och det är genom Marias ögon och röst som vi får följa barnens liv i den lilla byn där storkarna har sina bon på lyktstolparna. ”Solen lyser in genom fönstret och träffar spegeln som kastar solkatter på väggarna.

Det är sommarlovets första dag och vi ska bada tills händerna och fötterna blir skrynkliga som russin.” Hela sommarlovet ligger framför barnen som ett vitt oskrivet blad och allt är möjligt. Maria ska äntligen få lära sig simma och de har tagit hand om grannen Iosifs hund, Betty.

Redan på sommarlovets andra dag förändras berättelsen. Pappa säger att hela familjen ska åka till stan och de spänner hästen Bobbi för

vagnen och åker iväg. Familjen ska samla skrot som de sedan säljer för att få pengar.

Läsaren har tidigare i boken fått veta att det är svårt för föräldrarna att hitta jobb och att familjen har ont om pengar. Situationen blir värre och värre för familjen och det blir allt svårare att få pengarna att räcka till mat. Oron finns där, men samtidigt genom att vi får följa barnet Marias röst, så får vi också höra en berättelse om glädjen i att äntligen lära sig simma och att upptäcka att hunden Betty har fått valpar. Flickan Iulia, som lär barnen att simma, berättar att hennes mamma måste åka iväg och arbeta i ett land långt bort. Hon ska plocka jordgubbar och Iulia kommer att bli ett jordgubbsbarn. Jordgubbsbarn kallas 201

Omslag: Jordgubbsbarnen, Olausson, S. Rabén & Sjögren 2019

sorgen är stor som en val.”

Greppet att låta barnets röst bära berättelsen är lyckat och ett starkt ögonblick i boken är när Maria förstår att föräldrarna inte alls plockar jordgubbar utan är tiggare i Sverige. Hon känner sig lurad och ledsen. Trots det svåra ämnet är det en mycket hoppfull bok som andas livslust och kärlek. Läsaren får en inblick i en fattig rumänsk familjs vardag och boken visar också hur människor kan hjälpa varandra.

Bokens författare Sara Olausson har tidigare skrivit två böcker om den rumänska kvinnan Felicia Iosif som hon lärt känna och följt under flera år och Jordgubbsbarnen är som en fristående fortsättning på de tidigare böckerna.

I en lärarhandledning till boken kan man läsa att Sara Olausson vill skapa en större förståelse för människor i Felicias situation. Det här är en berättelse att högläsa tillsammans vuxen och barn. En berättelse att samtala om. En berättelse som stannar kvar hos mig som läsare långt efter att bokens sista sida är utläst. Jag vill veta mer om Maria och Gabriel och hoppas att det kommer en fortsättning på boken.

alla de barn som har föräldrar som åkt till ett annat land för att plocka jordgubbar stora som äpplen och tjäna pengar.

En dag berättar Marias och Gabriels föräldrar att de måste åka till Sverige och plocka jordgubbar för att tjäna pengar så att de aldrig behöver frysa och svälta igen. Nu blir Maria och Gabriel också jordgubbsbarn och får stanna kvar i hemlandet med farmor. Marias längtan efter föräldrarna när de åkt, beskrivs lågmält från ett barns perspektiv, men den längtan går rakt in i hjärtat hos mig som läsare. Samtidigt gläds hon också över saker. ”Det är konstigt hur livet kan vara sorgligt och roligt på samma gång. Och konstigt hur man kan bli så glad av något så litet som kycklingar när 202

Medverkande Maria Grahn-Farley Docent i offentlig rätt Per Gustavsson Bilderboksmakare,illustratör, författare Lena Jonsson Bibliotekarie, verksamhetsledare för ”Knacka På/Borås” Mattias Hagberg Författare, journalist, debattör Maria Jourdanis Förskollärare och boknörd Jenny Kvick-Sandberg Barnbibliotekarie Mari Ahokoivu Bilderboksmakare,illustratör, serietecknare Katsiaryna Dubovik Bilderboksmakare,illustratör, grafisk designer Niclas Christoffer Författare,föreläsare, ståupkomiker, skådespelare

Ulrika Wirdebo Barnbibliotekarie, barnrättsstrateg

203

Jenny Edvardsson Lärare, författare, föreläsare, redaktör.

Marie Barnr

Alvin Fai Illustratör, konstnär

Kristi Förfa peda

Johanna Nilsson Författare, journalist

Banks Konst

Jennie Claesson Skolbibliotekarie Jeanette Sundhall Universitetslektor genusvetenskap Ebba Forslind Bilderboksmakare,illustratör, författare Susanne Sandström Bibliotekarie, redaktör, layout & grafisk formgivning Bazar Masarin.

Lina Stoltz Författare, kulturskribent, lärare, dramapedagog Linda Palm Författare, föreläsare Josefin Jansson Bibliotekarie, barnboksskribent

Tanja Kons

Katar Lärar

Ulrika Biblio

Made Lärar biblio

Monik Bilde förfat

Jenn Barnb

Julia Förfa genu

e Lundin Karphammar rättsjurist

ina Aamand attare, sjuksköterska, socialrådgivare, agog, yogalärare

sy tnär

a Serova stnär

rina Lycken Rüter re svenska och religion

a Ekelund Andersson otekarie

eleine Renoux re svenska och franska, otekspedagog

ka Vaicenavičienė erboksmakare,illustratör, ttare

ny Werneskog bibliotekarie

Wickholm attare, bibliotekspedagog, usvetare

Ur: Jättejättebråttom, Forslind, E. Bokslukaren Urax 2017

© Ebba Forslind