Den vuxna i rummet måste flytta på sig: Jeanette Sundhall

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Den vuxna i rummet måflytta på

Jeanette Sundhall

Artikel 12 är en av barnrättskonventionens mest omskrivna artiklarna. Jag skriver barnrättskonventionen för att, som Solveig Hägglund, poängtera att konventionen handlar om barns rättigheter snarare än barn generellt. Artikel 12 handlar om barns rätt till delaktighet; att få uttrycka sin mening och bli lyssnad på. Men det är ett välkänt faktum att det är svårt för barn och unga människor att göra sina röster hörda i det offentliga samtalet. I vårt åldersstrukturerade samhälle är ett av de grundläggande villkoren att det är vuxna människor som hörs. Som förstås som politiska subjekt och som självklara deltagare i demokratiska processer. Inte alla vuxna människor, men vuxenheten är ändå en viktig förutsättning för att tas på allvar. Att få vara ”den vuxna i rummet”. Jag återkommer till det uttrycket längre ner… På senare tid har vi upplevt ett par undantag från detta välkända faktum. Det allra tydligaste exemplet är Greta Thunberg. Ett annat exempel är eleverna i Parklandrörelsen, de barn och unga som överlevde skolskjutningen i Florida den 14 februari 2018 och som bildade en rörelse som protesterar mot USA:s vapenlagar. Något som i och med dessa två exempel har blivit uppenbart är vuxnas hat mot barn och unga som tar plats i offentligheten. Detta hat är på en gång skrämmande och fascinerande.

5

När jag skriver detta florerar memet Please show me on this puppet where Greta hurt your fragile masculinity på sociala medier. Det är ett väldigt träffande meme. För det är uppenbart att det till allra största del är män som uttrycker hat mot Greta Thunberg. Det skulle också kunna stå ”..your fragile adultness.” För den här typen av hat mot barn och unga som har en offentlig röst handlar ofta om att de är fejk, att någon annan, någon vuxen, skrivit deras tal. Eller att de borde vara tysta för att de inte är vuxna och alltså inte vet någonting, kan någonting eller har några relevanta erfarenheter över huvud taget. De elever som organiserar sig efter skolskjutningen i Parkland, Florida och på olika sätt protesterar mot USAs vapenlagar, möter liknande hat, ofta offentligt från vuxna politiker. Den republikanska politikern Elizabeth Porter sa i ett tal ungefär att ”vi har blivit tillsagda att vi måste lyssna på barnen och göra det barnen efterfrågar. Finns det några barn här? Är det några barn som stiftar lagarna? Vuxna stiftar lagar eftersom vi har åldern. Vi har visdomen. Och vi har erfarenheten för att stifta dessa lagar. Vi måste stifta lagar med våra huvuden och inte med våra känslor eftersom känslorna kommer leda oss vilse medan vårt sunda förnuft och vår logiska grund inte kommer göra det.” Det är paradoxalt att barn och unga som de facto har erfarenhet av att ha överlevt en skolskjutning underkänns för sin brist på erfaren-

stesig

het. Och att deras känslor diskvalificeras som betydelsefulla i argumentationen om USAs vapenlagar. Att de konstrueras som känslostyrda och icke-rationella i motsats till de kloka ”vuxna i rummet”. Just det uttrycket, The adult in the room, har en lång historia i Washington och det finns de som varnar för att det håller på att växa fram en störande koppling mellan uttrycken militära ledare och vuxna i det amerikanska medvetandet. Vårt språk förmedlar alltså föreställningar om att vuxenhet är idealet och att det som barn anses representera är något sämre. Uttrycket ”Den vuxna i rummet” handlar om att framställa sig själv som den som tar ansvar och är mogen, till skillnad från ”de andra”, barnlika. Språkliga uttryck och ord som förknippas med barn, som sandlåda, dagisnivå och lekstuga, används ofta i politiska debatter i syfte att förringa politiska motståndare. Oftast reagerar ingen på detta språkbruk eller på effekterna av det: att barn underordnas och diskrimineras samt att normaliteten i vuxenheten bekräftas. För ålder är en maktordning som hittills fått ganska lite uppmärksamhet. Begreppet ålderism, ageism på engelska, att diskriminera på grundval av ålder, myntades redan 1969 av Robert Butler, men används inte särskilt mycket i Sverige.

Jag menar att ålder är en legitim maktordning, till skillnad från exempelvis maktordningarna kön och rasifiering, vilket uttrycks av att ovanstående sätt att formulera sig på kan användas helt oproblematiskt. Fundera på det otänkbara i att någon hävdat att den var ”mannen i rummet” eller ”den vita personen i rummet” i betydelsen den som är bättre. Vuxenhet förknippas med allt som anses önskvärt hos en fullvärdig människa och medborgare: oberoende, ansvarstagande, mognad och självständighet. En normerande vuxenhet vilar på ideal om produktiva och närande subjekt som bidrar till samhället genom att förvärvsarbeta och betala skatt. Genom hela den västerländska historien har begrepp som demokrati, mänskliga rättigheter och medborgarskap varit starkt knutna till vuxenhet. Det som är förknippat med att vara barn – eller för den delen gammal - är det beroende och osjälvständiga, men också det oansvariga. Allt det som vuxenheten vill distansera sig ifrån. Därför är det lätt att avfärda dem som hamnar utanför vuxenheten som för unga för att kunna formulera vad som är politiskt viktigt. Men nästa år blir barnrättskonventionen lag i Sverige. Det ska bli intressant att se om det får den vuxna i rummet att flytta på sig.

6