Bazar Masarin Platsen 2023

Ur: Kedjan , Sanna Borell. Alfabeta 2018

Bazar Masarin är en nättidskrift för barnoch ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst.

För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst.

För att öppna upp för diskussioner och debatter och vara en mötesplats där disparata röster och samtal ges utrymme. Vi vill titta på barn- och ungdomslitteratur med olika perspektiv och skärpa.

Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder - de är författarnas/illustratörernas.

Publikationen får inte reproduceras utan tillstånd från ansvarig utgivare.

© för bild : illustratören © för text : författaren

Logga:Kenneth Andersson

Kenneth Andersson är illustratör, grafisk designer och bilderboksmakare

Bazarmasarin@gmail.com

www.facebook.se

Redaktör & ansvarig utgivare:

Susanne Sandström

Redaktör: Jenny Edvardsson

Redaktör:Carola Forslund

Kan en plats vara en pälsklädd vän eller en människa?

Är barndomen en plats? DEt finns platser vi har besökt (gillat, ogillat, är oberörda inför) fysiskt, det finns platser vi har besökt i fantasin, i drömmarna och i litteraturen. Vad är det som ska till för att vi ska minnas en plats, tillägna oss den med känsla? Att den stannar?

Berättelser har alltid en plats, de utspelar sig någonstans. När vi läser skapar vi oss en bild av bokens plats/platser – vi behöver att personerna rör sig i en värld, eller mer att vi behöver kunna visualisera. Det arbetet gör författare med ord och illustratörer med bild. Det är oväsentligt om författarens/illustratörens plats överrensstämmer med vår - att den skapas hos var och en av oss läsare är inte mindre än magi!!

Men vad tänker egentligen författare och illustratörer på när de ska göra plats? Vad tycker och tänker de om plats?

I första numret 2023 har vi frågat ett antal författare och illustratörer om just det.

I det här numret kan ni också läsa en personlig reflekterande essä om öar av Teres Wramell; Carola Forslund har tagit sig an den historiska barnlitteraturen och går igenom de senast utgivna böckerna - med råge!

IBBY Sverige har numera en återkommande plats i Bazar Masarin och i det här numret vänder ordföranden Margaretha Ullström blickarna mot Ukraina: hon skriver om ukrainsk barnlitteratur historiskt sett och om projektet Ett barnbibliotek i resväskor som drivs av barnbibliotekarie Julia Vasilenko och om den nyare ukrainska barnlitteratur som översatts till svenska. Bazar Masarin uppmuntrar alla att stötta Ukraina-projektet för att ge barn tillgång till litteratur och läsning under krig och för att bygga upp barnbibliotek efter kriget slut - gå in på IBBY Sveriges hemsida för att läsa mer.

Och som alltid presenterar vi underbara illustratörer: den här gången är vi nyfikna på Signe-Lill Valkvae, Sanna Borell och Erik Svetoft.

Sist men absolut inte minst, har vi alla fantastiska läsare som har läst, tänkt, funderat, gillat/ogillat, analyserat, jämfört och skrivit något om de boktitlar som givits ut under våren och tidig sommar. Och det har de kunnat göra tack vare alla formidabla förlag!

Tack till alla!

PLATSEN

Augustin Erba

Katarina Strömgård

Anna Thulin

Linda Jones

Pär Sahlin

Camilla Lagerqvist

Lina Stoltz

Maria Hellbom

Annika Billberg

Nils Lundkvist

Malin Eriksson Sjögärd

Stina Hwatz

Små öar överallt / Teres Wramell

IBBY Sverige: IBBY och Ukraina / Margaretha Ullström Barnlitteraturen lever i Ukraina Nyare barnlitteratur

Ukraina

Signe-Lill Valkvae

Sanna Borell

Erik Svetoft

Bazar Masarin 2023:1

Läsningar

157 I min sommarläsningskorg/Margaretha Ullström

179 Färgbad/Woody Oliphant

185 Sickans vardag/Ellinor Spång

191 Roj ut i världen/Christina Wedenmark

195 Vad säger krokodilen?/Brijdeep Kaur

199 Hej till alla och allt/Sofia Sköld

203 Zarah får plåster/Lina Nestor

207 Bebbe plaskar/Maria Wingsäter

209 Vem kommer på kalas?/Agneta Krohn Strömshed

213 Idag är Åke en hund/Maria Jourdanis

217 Snälla Stella, sluta skälla/Sofia Sköld

221 Stopp!/Maria Jourdanis

Mer än något annat /Susanne Sandström

Doften av en ormmördare/Linda Boodh

233 Min osynliga mormor/Josefine Fahlvik

Jag tappade min tand/Maria Wingsäter

Lugo & Lill/Maria Wingsäter

Två små riddare tar guld/Sofia Sköld

249 De tre bockarna Bruse/Elin Okodugha

Vem saknar vad?/Maria Jourdanis

Kurragömma/Maria Jourdanis

Rädda kaninerna, Olivia!/Maria Wingsäter

Ruby och trolldrycken/Linn Johansson

Vara vuxen/Frida Ärlemalm

271 Ösregn & glitter/Sofia Cullberg

Tomhet/Baharan Kazemi

Godnattsagan/Susanne Sandström

Förkovran & glädjestunder/Margaretha Ullström

Kråkor/Lina Nestor

Om demokrati så att alla förstår/Sofia Cullberg

Afrika, fantastiska Afrika/Emelie Nestor

Historisk barnlitteratur/Carola Forslund

343 Yassi åker till farmor/Maria Wingsäter

En vän till tant Irene/Henrika Ahlmström

Ovetenskapliga studier/Emelie Nestor

Morran och Frasse/Sara Lindalen

Solvaktaren/Lina Nestor

185 Sillen sover över/Lisa Nordlén

191 Klass 5 A/Jennie Claesson

195 Att vara Yoko/Agneta Krohn Strömshed

199 Viskning mellan väggar/Brijdeep Kaur

Hjärtat i källaren/Linn Johansson

Extra allt/Lisa Nordlén

Festen, Skolbloggen/Susanne Köhler

Du får vara hund/Linn Johansson

Kuben/Christina Wedenmark

Amors pilar/Agnes Lindholm

Rök/Christina Wedenmark

Kändis Crush/Agneta Krohn Strömshed

Kom hit /Sara Lindalen

Så länge citronträden växer /Stina Liffner

Logg från Östra/Sofia Sköld

Säg något/Linda Valle

Fjärilshjärta/Carola Forslund

100

Platsen i en bok är ju en del av gestaltningen och den kan trygghet och oro men kan också användas för att lyfta fram Platser bär på laddningar av olika slag: Villaområdet med den mörka källargången i höghuset, lekplatsen med de byns enda kiosk bär på laddningar som får läsaren att känna Platsen kan utmana och bekräfta fördomar, den kan väcka

PLATSEN

Vi ställde ett antal frågor

– Vad är plats i en barn-

– Vilken betydelse har

– Vilken betydelse_ har handlingen med bild något väsentligt då

– Vad ska man som illustratör handlingen till en specifik

– Vilka platser/ vilken vilken plats är viktig

Bazar Masarin 2023:1

kan förmedla olika stämningar som exempelvis fram konflikter eller spegla känslor. med lyxvillorna, skogsdungen med de hemliga kojorna, de trasiga gungorna, den mörka tjärnen i skogen eller känna igen sig, bli överraskad eller att drömma sig bort. väcka läsarens fantasi och kreativitet.

/Pär Sahlin

PLATSEN

frågor till författare och illustratörer:

barn- och/eller ungdomsbok?

har platsen (den imaginär/fysiska) för en bok?

har _platsen för handlingen i böcker? Skulle bild ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle förändras/förloras?

illustratör tänka på när man förlägger specifik plats (eller geografiskt område)?

vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller viktig för din skrivprocess?

/../bakom varje tunn bokrygg gömmer sig en värld vi kan kliva in i. Boken blir en plats, som i sig inrymmer en mängd olika platser. När vi har läst finns platserna också inom oss, som ett minne att återvända till.

/ Malin Eriksson Sjögärd

Augustin Erba

Susanne Sandström

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Plats är för mig där berättelsen utspelar sig. Med risk för att låta pretentiös innebär det alltså att platsen lika väl kan vara den fysiska platsen som beskrivs i boken, som de platser som bildas i den läsande/lyssnande personens huvud.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/fysiska) för en bok?

Jag är en stor vän av att mina böcker ska vara genomtänkta och genomarbetade. En plats ska, precis som allt annat i mina böcker, spegla det jag försöker säga både i den uttalade berättelsen och de underliggande.

I din första bok för mellanåldern Det gula ljuset är handlingen förlagd till verkliga platser - Stockholm och Göteborg.

Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen till städer, till Stockholm och Göteborg?

Nja, det kan man kanske tro, men utan att spoila för mycket så vill jag påpeka att böckerna utspelar sig på på ställen som till ytan påminner om Stockholm och Göteborg.

Hur det egentligen ligger till med den saken kommer att framgå i del 2 och del 3 i serien. Jag valde de här två platserna eftersom jag bott på båda ställena och är väl bekant med dem.

Vilken betydelse har platsen för handlingen i en bok?

Vilken betydelse har platsen för handlingen i Det gula ljuset? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans?

Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Jag tycker att platsen i mina böcker ska vara så inflätad i berättelsen att det inte skulle bli samma bok om den utspelade sig någon annanstans. Men det är ju ur min, författarens, synvinkel. Egentligen kanske berättelsen skulle kunnat utspela sig på två helt andra ställen, med det hade krävt en ordentlig omarbetning. Jag tror också att, för att jag skulle kunna skriva den, behövde den utspela sig på de här ställena. (Eller alltså de här två ställena som är intill förväxling lika de verkliga Stockholm och Göteborg).

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Alla författare får göra som de vill, jag tycker inte man kan begära att författare ska vara på ett visst sätt.

Själv föredrar jag att att vara påläst när jag ska skildra en miljö, jag behöver se scenerna framför mig när jag skriver dem, och då måste jag veta exakt hur det ser ut.

Jag är väldigt rädd för att skriva berättelser som bara är ”talking heads” - alltså repliker som saknar förankring i miljö och situation.

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa?

Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Jag kan skriva var som helst, men inte när som helst. Klockan sex på morgonen kan jag skriva oavsett om jag är på ett stökigt och överfullt tåg, ett övergivet vandrarhem eller i mitt skrivrum hemma. Men klockan tre på eftermiddagen är jag en Mycket Dålig Författare Som Inte Borde Bli Utgiven.

Jag tycker att platsen i mina böcker ska vara så inflätad i berättelsen att det inte skulle bli samma bok om den utspelade sig någon annanstans.

Allmänna frågor

Vad handlar din bok Det gula ljuset om?

Den handlar om trettonåriga Vilma som upptäcker en portal till multiversum i det gamla växthuset på den nya platsen dit hon har flyttat. Den där portalen ställer till väldiga problem för Vilma, men kanske inte lika stora problem som klasskamraterna i hennes nya skola. Men det är på ytan.

Under ytan handlar den om existensens grundläggande väsen, vuxenvärldens svårigheter att fatta bra beslut, att förstå vem man är, hur man uppfattar världen och maktbalansen mellan barn och vuxna. Bland mycket annat.

Vad var enklast/svårast med att skriva den?

Jag tycker att det generellt är svårt att skriva böcker, men minst svårt var att skriva ur en trettonårings perspektiv.

Jag lovade mig själv i den åldern att aldrig någonsin glömma hur det är att alla vuxna hela tiden bestämmer över en, och det löftet har jag hållit. Jag minns det som igår, fast det är länge sedan nu.

Bazar Masarin 2023:1

Det svåraste var att få till en bra rytm i berättande som passar både vuxna och barn, trots att de har helt olika referensramar. Jag tror att många kommer att läsa de här böckerna tillsammans och då behöver jag som författare ta hänsyn till det.

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Flera av mina romaner är inspirerade av just miljöer: Ensamhetens broar av den militära världen. Blodsbunden av Franska skolan och Fisksätra. Snöstorm av KTH. Den unge Walters lidanden av kontorsmiljön.

Har du något nytt skrivprojekt på gång? Vi vet att det kommer en fortsättning på Det gula ljuset– En gömd värld.

Jag har alltid flera skrivprojekt på gång. Dels är det fortsättningen på Det gula ljuset, alltså serien ”Den förlorade staden”.

Del 2 kommer ut efter sommaren och del 3 under 2024. Men jag har redan skrivit alla tre delarna, så de är mest i korrekturstadiet. Det skrivande jag ägnar mig åt just nu är dels en pjäs, dels deltar jag i ett kollektivt skrivande av en japansk vers - en renku, dels skriver jag på min nya vuxenroman, men den får jag inte riktigt styrsel på (Det brukar ofta vara så för mig. Jag skriver och skriver och så blir det inte tillräckligt bra, så jag börjar om. Förhoppningsvis lite klokare.)

Omslag: En gömd värld , Augustin Erba Brombergs 2023

Foto © Magnus Liam Karlsson

Bazar Masarin 2023:1

Katarina Strömgård

Susanne Sandström

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Hm, svår fråga-men jag kanske ger några svar i de andra frågorna.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

Stor. Ibland är platsen nästan som en huvudperson, även när den inte är så framträdande så har den betydelse för hur man tolkar boken.

I dina bilderböcker upplever jag alltid att det finns tydliga platser, där dina karaktärer existerar,agerar (ja lever!). I tex Krokodiljakten, Det regnar hjärtan, En hemlig katt/ En hemlig väg är staden platsen, i Nattstjärnorna är landsbygden det och i Nappresan får vi bådaär det fiktiva platser?

Det är en blandning av fiktiva och verkliga platser. Staden i En hemlig katt och En hemlig väg har miljöer som är tydligt inspirerade av verkliga platser i Stockholms söderort där jag bor, men jag har byggt om en del i min fantasi.

I En hemlig väg finns det samtidigt en parallell värld inne i väggarna och under marken, som visas i bild samtidigt.

Den gestaltas bland annat i starkare färger och kontraster, medan den vanliga världen blir mer diffus och urblekt i färgen.

I Nattstjärnorna speglar landskapet huvudpersonens sorg, så det är en landsbygd med slitna hus och leriga novemberåkrar.

Landskapet är inspirerat av bland annat västgötaslätten, det är väldigt öppet och platt vilket både kan vara vackert och kännas utsatt.

Jag kollade också mycket på en massa jordbruksfastigheter på hemnet och så.

Hur tänker du när du är ensam upphovsperson, och pratade du och författarna Ylva Karlsson och Gloria Kisekka-Ndawula om platsen?

Nästan alla mina egna böcker börjar i en vardagsplats som går över i en mer fantastisk plats, det är ett tema som jag ofta återkommer till. De första idéerna till en bok är ofta bilder i huvudet med en tydlig miljö. Jag tänker också mycket på bildvinklar, ljussättning och så, och hur jag ska använda platsen i bildberättandet.

När någon annan har skrivit får jag också en inre bild av platsen, det beror mycket på hur texten är skriven också. Ylva kan konsten att frammana bilden av en plats utan långa beskrivningar.

Jag har ofta mycket frihet som illustratör att tolka texten och det tycker jag om, sen visar jag skisser och stämmer av med författaren och förlaget förstås.

Ylva och jag delar kontor, och vi bollar ofta idéer. Naturmiljön i Nappresan liknar skärgården, där vi båda varit mycket. Varje bok om Ester har haft en dominerande färg, så det finns en blå, en grön och en gul/orange bok.

Glorias text innehåller inte långa beskrivningar av platsen men det träder fram en vardagsmiljö med skola, gångvägar, träd och gårdar. Jag skissade på personer och miljöer, och vi pratade och bollade lite. Gloria hade en idé om att visa naturen och skönheten som finns i många förorter. Omgivningen blir också besjälad av huvudpersonen Zalwangos förälskelse i den hon kallar för Käris.

Så bilderna är inspirerade av de södra stockholmsförorterna med ett böljande landskap och gröna stråk mellan höghusen.

Vilken betydelse_ har platsen för handlingen i böcker? Skulle handlingen med bild ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Det är väldigt olika förstås, men platsen påverkar läsningen mycket tror jag - det sätter stämningen och påverkar hur man tolkar handlingen. Om författaren/illustratören inte skildrar platsen så mycket i ord och bild kommer läsaren

nog föreställa sig platsen utifrån från sina egna referensramar.

Vad ska man som illustratör tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Om det är en verklig plats, kanske att göra research? Om det är en plats, eller typ av plats, som är ofta förekommande i barnkulturen, hur gör jag den på mitt eget sätt? Så det inte blir en kliché. T.ex. ”havet”, ”djungeln” eller ”ett träd” kan bli som en slags symbolbild

Ur: Nappresan, Ylva Karlsson & Katarina Strömgård. Rabén Sjögren 2020

som känns platt. Fast ibland är det precis vad tecknaren är ute efter, att läsaren ska känna igen och avkoda bilden som ett tecken, på en gång. Men även när man tecknar t.ex. i en naivistisk stil gäller det ju att hitta sitt eget uttryck. Att försöka få syn på det som ska målas på ett eget sätt.

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller - vilken plats är viktig för din process?

Jag tänker bra när jag promenerar, så under skiss- och skrivprocessen tar jag gärna långa promenader i Nackareservatet. Mitt kontor/atelje är viktigt, det har varit bra för mig att ha en arbetsplats borta från hemmet. Där har jag också kollegor, det betyder jättemycket i ett ofta ensamt jobb.

Ur: Det regnar hjärtan, Gloria Kisekka-Ndawula & Katarina Strömgård. Rabén Sjögren 2022

Allmänna frågor

Vad handlar den tredje boken om Ester, Lavakatastrofen, om?

Den handlar om att Ester vill prova att vara ensam hemma en stund, för första gången. Att prova att känna sig stor, kanske göra något man egentligen inte får. Och om att när klockan på micron visar 11.11, då förvandlas golvet till lava!

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande? Vem/vad inspirerar till böckerna om Ester?

Mina egna barn har ofta gett mig uppslag till böcker, och påminnelser om hur det kan vara att vara ett barn. När jag skriver bilderböcker tänker jag gärna på hur tex Barbro Lindgren skriver, med ett så tydligt barnperspektiv och skenbar enkelhet.

Jag har en massa inspirationskällor, ibland är det lite omedvetet vad som påverkar resultatet. Men när det gäller Esterböckerna inspireras jag till exempel av Arosenius bilder till Kattresan, Till vildingarnas land av Maurice Sendak, Ilon Wikland, Tove Jansson, Hokusai.

Lavakatastrofen är bland annat inspirerad av klassikern Fröken Ensam hemma åker gungstol av Gunnel Linde, med bilder av Hans Arnold.

Planerar du och Ylva Karlsson fler böcker om Ester?

Vi har inget bestämt i nuläget, men om Ylva kommer på en idé och förlaget nappar vore det roligt att göra en till!

Anna Thulin

Jenny Edvardsson

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok? Vilken betydelse har platsen (den imaginära/fysiska) för en bok?

Platsen, i vilken bok som helst, är den värld som läsaren träder in i. För mig har det inte så mycket med geografi eller en viss ort att göra. Mer om sinnen och känslor, att någonting sätts i rörelse och expanderar. Ofta är känslan av bokens värld det som dröjer sig kvar när berättelsen tagit slut; på det sättet är platsen nästan synonym med berättelsen.

I boken Kompassens hjärta har du valt att förlägga handlingen till norra Sverige, till en fiktiv ort kallas Kallsund. Varför valde du att förlägga handlingen hit?

Kallsund, som är en påhittad ort, hade nog kunnat ligga lite varstans. Men det behövde vara en mindre ort med en stark närvaro av natur. En av bokens ”osynliga” huvudpersoner är just skogen och naturen. Där har jag lagt in trådar från min tid i scouterna, sommarstugan jag var i som barn och Kerstin Ekmans romaner.

Foto © Bassel Tawil

Vilken betydelse har den specifika platsen (Kallsund i norra Sverige) för handlingen i din bok? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans?

Framförallt var skogen viktig för berättelsen: hur den kan kännas både trygg och välkomnande, sluten och skrämmande, med ett uns av magi för den som vill se det. Det är en plats att gå vilse i och hitta hem.

Vad behöver man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Det är viktigare att vara sann mot berättelsen än mot verkligheten. Ta alla sinnen i anspråk, inte bara synen. Vad luktar och hör personerna i boken, hur känns platsen för dem?

Omslag: Kompasssens hjärta, Anna Thulin. Natur & Kultur 2023

Bazar Masarin 2023:1

Om Kompassens hjärta & Anna Thulins skrivande

Vad handlar boken Kompassens hjärta om?

Hugos familj bor ensligt i skogen. Hans pappa är en före detta båtbyggare med så stora drömmar att de inte alltid får plats. Momos familj har flytt över havet och försöker finna sig till rätta på den nya orten.

När de två pojkarna möts dröjer det inte länge förrän de svär på att bli bästa ovänner. Men så en dag försvinner Hugos pappa och ingenting blir längre som förut.

Vad var enklast/svårast med att skriva Kompassens hjärta?

Att hitta formen. I början visste jag inte att det var en barnbok jag skrev på, men efter ett tag hörde jag Hugos och Momos röster allt tydligare och kände att berättelsen passade för unga. Min bild är att det inte finns så många vänskapsromaner med pojkar i centrum, och jag hoppas den här berättelsen kan fylla en lucka. Sedan tror jag inte att det behöver vara så knivskarpa gränser mellan vad barn, ungdomar och vuxna läser. Alla förtjänar välskrivna, fängslande

berättelser som ger bilder och känslor hos den som läser. Vem inspireras du av i ditt skrivande?

Jag har Tove Jansson som bakgrundsbild på min mobil och brukar tänka på hennes livsmotto, att arbeta och älska. Sommarboken är nog den bok jag gett bort oftast till vänner och bekanta. Och så inspireras jag av min pojkväns tre brorsbarn, som står mig väldigt nära och som liksom Momo har flytt kriget i Syrien.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja, något sorts frö till ett skrivprojekt. Får se om det slår rot (hoppas).

Foto

© Bassel Tawil

Bazar Masarin 2023:1

Linda Jones

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Ungdomar har ofta en stark relation till platser och dras med en slags hatkärlek till sin uppväxtort. Speciellt de som växer upp på mindre ställen. Den urbana normen är så pass stark att man blir en förlorare om man stannar kvar. Och om man mot all förmodan gör det måste beslutet ofta försvaras. I min roman De tar allt ifrån mig finns flera olika perspektiv kring platsen boken utspelar sig på.

Huvudpersonen Frida vill gärna bo kvar i byn Marken medan bästa vännen Emmy tycker de måste flytta så snart de kan. När Frej flyttar dit beskriver han platsen som vacker, vilket är en främmande tanke för Frida.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/fysiska) för en bok?

Jag tror att platsen har stor betydelse, eftersom platser påverkar människor. Om bussen går en gång per dag eller var femte minut gör det något med människor.

Jenny Edvardsson

Själv tänker jag att man blir mer tålig och inte så gnällig. Det är vad det är. När jag jobbar som journalist i Norrbotten kan det hända att jag reser 46 mil tur och retur för ett nyhetsjobb. När en redaktör i Stockholm hörde om sträckan blev han tyst och trodde att jag skojade.

Men att bo på en mindre plats kan också påverka ens självbild och i förlängningen hur man ser på omvärlden, att man får svårare att lita på myndigheter och politiker när de påtvingade förändringarna oftast är negativa.

I boken De tar allt ifrån mig har du valt att förlägga handlingen till norra Sverige. Varför valde du att förlägga handlingen hit?

För att det är dessa platser jag är intresserad av och tycker om. För mig skulle det kännas väldigt konstigt - och tråkigt - att till exempel skriva om Göteborgs skärgård. Det kan andra göra. Författaren Sara Lidman ska en gång ha sagt att “du måste älska dina karaktärer”. Kanske är det samma sak när det kommer till platser? Jag låter ofta platsen bli en slags bikaraktär när jag skriver.

Vilken betydelse har den specifika platsen (norra Sverige) för handlingen i din bok? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans?

Ja, jag tror absolut att handlingen skulle kunna utspela sig i vilken by/mindre samhälle som helst. Jag hoppas i alla fall att det är den känslan man får när man läser.

Sedan kan ju vissa saker vara specifika för Norrbotten, men jag tänker mer på känslan av att växa upp i ett samhälle som långsamt monterats ned och där människor slutat lita på omvärlden, eller de negativa aspekterna av att alla känner alla. Det är den kärnan som är det allra viktigaste i min bok.

Vad behöver man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Först tänkte jag påstå att man måste göra research, men behöver man verkligen det?

Jag tycker att det känns som en tråkig utveck-

ling, det att så många bara gräver där de står. Det gynnar inte litteraturen. Istället handlar det väl om att få det att kännas sant i just den romanen. Å andra sidan känns det ganska dumt att inte göra någon research. Jag hade till exempel blivit väldigt irriterad om en författare beskrivit våren i Luleå som en vår i Stockholm. Vi har varken körsbärsträd eller uteserveringar i april.

Författaren Sara Lidman ska en gång ha sagt att “du måste älska dina karaktärer”.

Kanske är det samma sak när det kommer till platser?

Jag låter ofta platsen bli en slags bikaraktär när jag skriver.

Om De tar allt ifrån mig & Linda Jones skrivande

Vad handlar boken De tar allt ifrån mig om?

Boken handlar om 15-åriga Frida som växer upp i ett litet samhälle där all samhällsservice långsamt försvunnit. Hon har länge längtat efter att få börja jaga, men när det väl är dags ställer länsstyrelsen in jakten. De har hittat ett mystiskt djur i skogen.

Hos jaktlaget väcks ett raseri så starkt att de väljer att ta lagen i egna händer. Samtidigt börjar Fridas bästa vän Emmy bete sig märkligt, vad är det egentligen som har hänt?

Vad var enklast/svårast med att skriva De tar allt ifrån mig?

Det svåraste var att tro på idén.

Kan man nämna länsstyrelsen i en ungdomsbok?

Kan man verkligen skildra ett jaktlag?

De frågorna spökade i mitt bakhuvud under hela processen. Det enklaste var själva skrivandet.

Det fanns så mycket jag ville skildra och som

kändes viktigt. Många pratar ju om den andra svåra boken men jag kände aldrig så.

Vem inspireras du av i ditt skrivande?

Jag har sällan en specifik person jag inspireras av, utan det är oftast musik eller människor i min omgivning. Det år jag skrev klart De tar allt ifrån mig var Leonard Cohens You want it darker min mest spelade låt, men trots hundratals spelningar vet jag fortfarande inte hur texten går. Jag försökte bara härma stämningen.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Jo, jag har ett slags utkast till en tredje ungdomsroman, men just nu är jag föräldraledig och har ont om tid för skrivandet.

Pär Sahlin

Susanne Sandström

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Det är platsen där scener och händelser utspelar sig och där personerna i boken befinner sig rent fysiskt, som exempelvis hemmet, skolan, bostadsområdet, staden eller naturen. Men plats kan också vara det tillstånd som ett barn/en ungdom befinner sig i, en slags inre plats som barnet/ungdomen söker sig bort från eller längtar till.

I böcker vill man ju att det ska ske någon slags utveckling hos huvudpersonerna, att de ska ha förändrats när berättelsen är slut, att de har förflyttats från en plats i sina liv till en annan, förhoppningsvis bättre plats.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

Platsen i en bok är ju en del av gestaltningen och den kan förmedla olika stämningar som exempelvis trygghet och oro men kan också användas för att lyfta fram konflikter eller spegla känslor. Platser bär på laddningar av olika slag: Villaområdet med lyxvillorna, skogsdungen med de hemliga kojorna, den mörka källargången i hög-

huset, lekplatsen med de trasiga gungorna, den mörka tjärnen i skogen eller byns enda kiosk bär på laddningar som får läsaren att känna igen sig, bli överraskad eller att drömma sig bort. Platsen kan utmana och bekräfta fördomar, den kan väcka läsarens fantasi och kreativitet. Beskrivningar av den fysiska platsen hjälper läsaren att föreställa sig och leva sig in i bokens skeende. Det behöver inte betyda att författaren måste beskriva platsen in i minsta detalj, utan snarare, med hjälp av korta, kärnfulla beskrivningar ge läsaren tillräckligt med kött på benen för att kunna skapa sig egna inre bilder av platsen och det som sker där.

I dina böcker om Sävaträsk är handlingen förlagd till en fiktiv glesbygdsort (visst är den fiktiv?). Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen till en glesbygdsort?

Jag hade precis skrivit klart boken I väntan på mitt ovanliga liv (2020) som utspelar sig i en fiktiv förort och hade lust att skriva en berättelse från en annan plats. Jag hade länge gått och tänkt på att jag saknade ett glesbygdsperspektiv i ungdomsböcker, att många av de ungdomsböcker som jag läste ofta utspelade sig i stan.

Foto © Henrik Kindgren

När jag fick förfrågan från Hegas förlag om att skriva en ungdomsserie bestämde jag mig för att den skulle utspela sig i en liten ort på landsbygden där alla känner alla, där den sociala kontrollen är stor, men där det också finns möjlighet för en ungdom att skapa sig en egen värld, som är mycket större än den kanske är för en ungdom i stan. Det lockade att få skriva om ungdomar som intar det fysiska rummet med sina epa-traktorer, som hänger på Coops parkering, drar till badplatsen eller badbryggan och badar, mekar i någons garage, alltid kör fem varv i rondellen och har en massa tankar, åsikter och fördomar om de vuxna som bor i byn.

På sätt och vis återskapade jag kanske den ”småstadskänsla” som jag hade som barn och växte upp i ett villaområde utanför Jönköping. Det var inte landsbygd, men just den där känslan av att man hade koll på vem som bodde var, vilken gubbe eller tant som var konstig, var de bästa äpplena fanns att palla och vilken badstrand som var bäst att bada vid. Och att vännerna var det viktigaste som fanns i hela världen.

Vilken betydelse har platsen Sävaträsk för handlingen i dina böcker?

Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Platsen har stor betydelse för handlingen i böckerna från Sävaträsk. Jag använder mig av de fysiska platserna i byn för att skapa både yttre och inre konflikter mellan personerna i boken. Det kan vara allt från att spela för hög musik på Coops parkering, vilja nattbada i gubben Sörmans badtunna eller utmana ett annat epa-gäng på race på sjöns is. När jag skrev första boken i Sävaträskserien, Ingen normal flyttar hit, skapade jag samtidigt en karta över byn (kartan finns med i böckerna). Kartan har jag haft stor användning för när jag har skrivit de andra böckerna i serien. Under skrivprocessen har jag ofta suttit och tittat på kartan och funderat över vilka händelser och konflikter som skulle hända i det där gathörnet, på den där skogsvägen eller vid det där huset. När jag skrev Säva Spinoff (den andra bokserien från Sävaträsk) var jag tvungen att rita en större karta eftersom jag ville utvidga universumet.

Jag tror att böckerna hade kunnat utspela sig

precis var som helst i Sverige, men att det finns en poäng med att de utspelar sig på en fiktiv plats. Många av mina läsare brukar säga att ”Sävaträsk är precis som där vi bor, det hade kunnat handla om oss”, vilket förstås gör mig glad att jag lyckats träffa rätt, men jag tror också att kommentaren hänger ihop med att Sävaträsk inte finns på riktigt. Sävaträsk kan bli den plats som läsaren själv väljer eller vill att den ska vara.

Det lockade att få skriva om ungdomar som intar det fysiska rummet med sina epa-traktorer, som hänger på Coops parkering, drar till badplatsen eller badbryggan och badar, mekar i någons garage, alltid kör fem varv i rondellen och har en massa tankar, åsikter och fördomar om de vuxna som bor i byn.

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Jag har nog egentligen inga goda råd. Kanske att använda sig av en karta, oavsett om platsen finns eller inte. Det är skönt att kunna orientera sig under skrivprocessen. Ett annat råd är väl att ta sig friheter, särskilt som man skriver om en verklig plats. Att inte vara rädd för att ta bort ett hus eller flytta på en gata om det fungerar bättre för storyn.

Jag skriver just nu på en berättelse som utspelar sig i mina barndomskvarter. När jag var liten gick det ett järnvägsspår för godstrafik genom villaområdet. Det är borttaget sedan länge och banvallen är omgjord till cykelbana, men i min berättelse, som utspelar sig i nutid, finns spåret kvar eftersom det på olika sätt har betydelse för berättelsen, både fysiskt och symboliskt.

Bazar Masarin 2023:1

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Jag inspireras ofta av de platser som jag bor på eller har bott på. Min bok I väntan på mitt ovanliga liv, utspelar sig i den fiktiva förorten Västerängen, som på många sätt är väldigt lik området Österängen i Jönköping som jag bodde nära som barn. Min debutbok Solhjärtats hemlighet, som är första delen i en fantasyserie, börjar i den italienska staden Pisa, eftersom det var på en restaurang i Pisa, som jag kom på idén till boken. Jag skriver helst i min skrivlokal på Södermalm. Där får jag bäst skrivro. Men eftersom jag ofta är ute och reser för att göra författarbesök runt om i Sverige, skriver jag mycket på tåg och på hotell.

Allmänna frågor

Vad handlar böckerna om Sävaträsk om?

Böckerna om Sävaträsk handlar om ett gäng ungdomar som bor i den lilla byn Sävaträsk. Böckerna handlar om vänskap, kärlek och att köra epa!

Vad var enklast/svårast med att skriva dem?

Enklast var att jag snabbt fann personerna som det skulle handla om och platsen där händelserna skulle utspela sig. Svårast har varit att lära mig om epor. Jag är värdelös på motorer och har behövt många ungdomar till hjälp för att skriva så rätt som möjligt om epalivet.

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Jag inspireras av min familj, mina vänner, av minnen från min egen barndom och av böcker, filmer och teveserier.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja, flera stycken. Har precis skrivit klart den tredje och sista delen i Säva Spinoff. Den kommer heta Hundra procent ströga och kommer i höst. Sedan skriver jag på en bok som utspelar sig i mina barndomskvarter. Arbetsnamnet är Den drunknade kyrkan och

berättelsen har vissa övernaturliga inslag. Jag har också kommit en bit med researcharbetet på en faktabok för barn. Men ämnet för den boken är än så länge hemligt.

Camilla Lagerqvist

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

Den har stor betydelse, den sätter tonen och är viktig för handlingen, den kan också förstärka skeenden och händelser.

I dina böcker Svarta rosorna är handlingen förlagd till en by i Värmland - är det en fiktiv plats?

Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen dit?

Gullfors är en fiktiv plats, men påminner väldigt mycket om andra mindre byar i Värmland. Jag ville ha en plats som låg nära den norska gränsen, men som samtidigt inte skulle gå att peka ut eftersom jag ville vara fri att kunna förlägga spännande händelser där utan att de som kände till platsen skulle säga att det aldrig hade hänt.

Vilken betydelse har platsen för handlingen i dina böcker? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Det är olika för olika böcker. Jag har böcker där platsen är central för handlingen och andra där de skulle kunna utspela sig någon annanstans utan att det skulle påverka handlingen alltför mycket.”

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Är det en verklig plats är det bra om man känner till platsen så att det inte blir uppenbara felaktigheter. Eftersom jag, för de allra mesta, skriver om historiska platser så måste jag kontrollera hur det såg ut på platsen för kanske åttio, nittio år sedan.

Fanns den byggnaden då, hette sjukhuset samma som nu?

Susanne Sandström

Fanns det spårvagn på den tiden? I så fall vilka gator trafikerade den? Ganska ofta kan det vara så att äldre kvarter som anses exklusiva idag kanske inte var det för hundra år sedan, tvärtom kan det vara gator där de allra fattigaste bodde. Med andra ord, är det en verklig plats – gör ordentlig research.

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Skriva kan jag göra på vilken plats som helst, men när det gäller inspiration så är det ofta de verkliga platserna som inspirera mig. Har jag möjlighet försöker jag besöka platserna jag ska förlägga handlingen till. Om de är fiktiva platser är de ofta delvis inspirerade av en verklig plats som efter ett tag brukar bli sin egen och sedan kännas glasklar i mitt huvud.”

Bazar Masarin 2023:1

Allmänna frågor

Vad handlar böckerna Svarta Rosorna om (Uppdraget, Isbarnen, Förrädarna, Dödsdömda)?

Böckerna utspelar sig under andra världskriget och handlar om Maja, Ben och Hilde, som är tretton år när den första boken börjar. De bor i en svensk by precis på gränsen till Norge. Av olika anledningar bestämmer de sig för att bilda en motståndsgrupp och kämpa mot tyskarna och hjälpa människor över gränsen. De döper motståndsgruppen till Svarta rosorna efter en mytomspunnen motståndskvinna kallad Svarta rosen och tar på sig livsfarliga uppdrag i det ockuperade Norge.

Vad var enklast/svårast med att skriva dem?

Enklast var att skriva om deras spännande äventyr, det var väldigt roligt! Andra världskriget är en så dramatisk tidsperiod, det fanns mycket ondska, men också stor godhet där människor var beredda att offra sina liv för att hjälpa andra. Svårast var att balansera och inte göra den alltför hemsk, för krig är fruktansvärda. Det var också svårt att göra det obegripliga begripligt.

Även om jag skriver för barn och ungdomar så ville jag inte skygga för de svåra ämnena, som vad nazisterna gjorde.”

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Spännande historiska händelser. Det kan vara enskilda öden, men även skeenden och händelser som jag tycker är intressanta och kanske inte har uppmärksammats så mycket.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja, just nu är jag tillbaka i andra världskriget. Istället för motståndsrörelsen skriver jag om de finska krigsbarnen som ensamma, och med endast en lapp runt halsen fick lämna sitt hemland och resa till Sverige.

Det påminner väldigt mycket om vad som har hänt/händer i Ukraina just nu. Skillnaden är att de ukrainska barnen ofta flyr/flydde med sina mammor, medan de finska barnen blev tvungna att resa utan sina föräldrar.

Det blev ofta väldigt dramatiska och farliga resor. Det hände vid flera tillfällen att ryssarna sköt eller försökte bomba tågen med krigsbarn som var på väg till Sverige. Den första delen, som har serienamnet Krigets barn, heter Mot okänt land och kommer i september.”

Lina Stoltz

Jenny Edvardsson

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Den miljö och omgivning som spelar roll för berättelsen. De inre bilder som hjälper läsaren att förstå och orientera sig och skapa en trovärdig värld för just den boken.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

Oftast när jag själv skriver har platsen inte jättestor betydelse. Jag skriver ofta berättelser som skulle kunna utspela sig var som helst och då väljer jag naturligt att placera dem på platser som jag känner till, alltså mina egna hemmiljöer (vilket är Norrbotten).

Bazar Masarin 2023:1

Foto

© Susanne Lindholm

I boken Viskning mellan väggarna har du valt att förlägga handlingen till Överkalix. Varför valde du denna plats?

Det är för att så mycket från just den här boken är inspirerat av verkliga personer och platser. Huset där boken utspelar sig är mitt eget hus och då valde jag att även skriva resten av berättelsen utifrån verkliga platser och miljöer. Jag gjorde det mest för att det kändes roligt, både för mig själv och för alla de läsare som känner till Överkalix.

Vilken betydelse har den specifika platsen för handlingen i din bok? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans?

Om jag velat hade jag kunnat fantisera ihop nya miljöer, men det var kul att för en gångs skull använda platser som läsaren faktiskt kan besöka om hon vill. Sedan använder jag dialekten överkalixbondska i vissa repliker som gammelfaster Edith säger, och det hör ju specifikt ihop med Överkalix förstås. Men själva handlingen skulle ganska lätt kunna anpassas för att utspela sig var som helst, till och med i en annan världsdel. Berättelsen skulle få en lite annan inramning och karaktäristik men själva storyn skulle inte direkt påverkas.

Vad behöver man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats?

För det första att respektera platsen och de människor som bor där på riktigt. Just när det gäller norra Sverige och glesbygd så stärker litteratur och film m.m. tyvärr ofta de fördomar och missuppfattningar som många har.

Jag tycker inte att man ska exotifiera, särskilt inte platser och människor som redan har låg status. Då tycker jag att man som författare utnyttjar andra för egen vinning.

För det andra att hålla sig till hur det verkligen ser ut där.

När man vill låna miljöer men ändra på saker så att de inte stämmer överens med verkligheten så tycker jag att det är bättre att hitta på nya namn.

Om Viskning mellan väggarna och Lina Stoltzs skrivande

Vad handlar boken Viskning mellan väggarna om?

Den handlar om Edvin som motvillig flyttar från Avesta till familjens släktgård i Överkalix, en plats han aldrig besökt. Redan från början känner han av saker i huset, och märkliga saker börjar hända honom.

På ett yttre plan handlar det om spökerier och att lista ut vad det är som händer och varför. På ett inre plan handlar det om förändring, att bli modig och att klara upp svåra situationer i livet.

Vad var enklast/svårast med att skriva Viskning mellan väggarna?

Det enklaste var att jag hade så mycket att inspireras av. Människor som funnits på riktigt. Huset där jag satt och skrev boken. Gamla dokument och saker som finns i huset.

Det svåraste var nog att jag inte har skrivit en spökhistoria förut, så det var svårt att veta om det var lagom läskigt och hur mycket spökerier det skulle vara med.

Vem inspireras du av i ditt skrivande?

Jag inspireras ofta av människor jag träffar på riktigt. De kanske berättar saker de har varit med om som kan sätta igång mina fantasier, eller så kan jag låna karaktärsdrag när jag skapar påhittade personer i mina berättelser. Det är sällan som någon av mina berättelser bara dyker upp ur intet. Jag brukar likna skrivandet vid att bygga en snögubbe. Jag tar verkliga personer och händelser och gör en liten snöboll. Sedan bygger jag på den med min fantasi tills det blivit en hel snögubbe. Ingen kan veta vilken del av snögubben som från början var den ursprungliga snöbollen.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja, både pjäser och bokmanus. Men det som är mest aktuellt just nu är att redigera en ungdomsroman som ska komma ut i höst. Vi har precis bestämt titeln. Den blir Aldrig förstå, aldrig förlåta (Rabén & Sjögren).

Bazar Masarin 2023:1

Omslag: Viskning mellan väggarna , Lina Stoltz. Barents Publisher 2022

Omslag: Aldrig förstå, aldrig förlåta Lina Stoltz. Rabén & Sjögren 2023

Foto

© Nille Leander

Bazar Masarin 2023:1

Maria Hellbom

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

För mig är det arenan, scenen – och i bästa fall också något av en egen karaktär i berättelsen. Stämningen och tonen i berättelsen kommer mycket från platsen, tycker jag.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

Platsen, miljön har alltid varit väldigt viktig för mig när jag läser. En stor del av tjusningen med att läsa är att man får skapa platsen själv, i fantasin. Man gör den till sin egen på ett helt annat sätt än när man får den serverad för ögat, som man får när man ser en film. Man får vara medskapare, helt enkelt. Det är en del av magin med att vara en läsande människa.

När jag skriver är det viktigt att platsen är realistisk, ”vanlig”. Jag försöker beskriva den detaljerat, även om den beskrivningen inte kommer med i manuset.

Sedan jobbar jag ganska mycket med att gestalta stämningar - det som skymtar i ögonvrån, gränslandet mellan vakenhet och dröm, mellan dag och natt. Hur ser det ut? Hur är det där? Sådant sitter jag ofta och funderar över.

I dina böcker Älgkungen och Pärlbäraren är handlingen förlagd till byn Vidås - som väl är en fiktiv plats?

Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen dit? Hur föreställer du dig den här byn? Finns den klar och tydlig i ditt medvetande?

Ja, Vidås är en fiktiv plats. Den är en blandning av mina två barndomsvärldar som finns på riktigt – Hammerdal i Jämtland och Lumsheden på gränsen mellan Dalarna och Gästrikland. Jag tillbringade i stort sett alla mina skollov på ena eller andra stället. Det var verkligen förtrollade världar med oändliga skogar, sjöar och massor med spännande historia.

Jag längtade tillbaka, helt enkelt, och så skapade jag Vidås. Miljön är välbekant för mig, jag vet precis hur det luktar och låter i skogen och hur det känns att doppa sig i sjön en sommarkväll, att gå barfota i mossan, att lägga handen på en trädstam, hur aspens löv rasslar, krispet när man går i skarsnö, månen över skogen en vinternatt … jag har allt det där väldigt klart för mig. Jag har skrivit mycket om Vidås och har ett detaljerat ”bakland”. Där finns till exempel beskrivningar av de tre gårdar som finns med i handlingen – Bjänngården, prästgården/hembygdsgården och Erlinggården - både hur de ser

Susanne Sandström

ut och deras långa och rätt så brokiga historia. Lite av det letar sig in i böckerna, men långt ifrån allt.

Vilken betydelse har platsen för handlingen i dina böcker? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Älgkungen kan nog inte utspela sig någon annanstans. Vidås, med sjön och skogen och gårdarna, och med sin långa historia, är nästan som en egentlig huvudperson i berättelserna, åtminstone för mig.

Vidås ligger i mitten av landet och förmodligen mitt i den kända världen - detta enligt dem som bor där, alltså. Det är naturligtvis nära till förtrollning och magiska världar på en sådan plats. Det är där Midvinterdrottningen finns, och det är där Älgkungen är. En mycket betydelsefull plats för hela vår existens, skulle de nog mena. Vi ska vara rädda om sådana platser!

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Själv tänker jag på avstånd, väderstreck, månfaser, solens upp- och nergång och sådant, eftersom mycket av det jag skriver utspelar sig utomhus. Och mobiltäckning! Det har jag fått kolla upp och tänka igenom noga i Älgkungen-böckerna.

Sen finns ju Vidås inte på riktigt så jag kan ta mig lite friheter i de texterna. Jag håller parallellt på med flera andra berättelser, en av dem utspelar sig på Östermalm år 1900.

Där är miljöbeskrivningen svårare, för jag har ju inte varit i Stockholm år 1900, och det är en plats som har funnits/finns på riktigt. Jag har fått göra research på ett helt annat sätt, titta på kartor och fotografier och läsa på om hur Stockholm expanderade runt förra sekelskiftet, hur såg trottoarerna ut, hur byggde man hus på den tiden, sådana saker. Det blir mer ett pusslande. Och alldeles för lätt att trilla ner i det djupa kaninhål som är Stockholm som historisk plats ...

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Jag har en underbar skrivarhörna hemma, ett arbetsrum med utsikt över Domkyrkan i Lund, där är helt fantastiskt att sitta och jobba. Man kan inte sätta en spade i marken någonstans i Lund utan att hitta tusen år av historia och jag bor verkligen mitt i centrum av allt, i ett hus med anor från 1600-talet. Det i sin tur är byggt ovanpå ett gammalt kloster, och vem vet vad som finns under det? På en tvärgata till vår gata bodde Esaias Tegnér, och på en annan finns huset där August Strindberg skrev Inferno Jag har historia överallt under mina fötter och runt mig, det är en otroligt inspirerande plats!

Vad handlar din senaste bok Pärlbäraren om?

Boken tar vid ungefär ett år efter Älgkungen. Klara och Aron, huvudpersonerna i Älgkungen, har flyttat till Vidås – en stor omställning för dem bägge. Nu konfronteras de med makttagande och övergrepp, både i nutid och i dåtid. Men var kommer ondskan ifrån? Går det att hindra den från att sprida sig, och hindra den från att fortsätta förstöra allt vackert och magiskt i världen? Och kan de rädda ett förlorat hjärta? I den här boken spelar den bottenlösa sjön en viktig roll. Den är en av portarna till underjorden, där de döda vistas – Andra sidan, som barnen kallar den. Föreställningar om ett dödsrike i en underjord har funnits i nästan alla kulturer, här har jag hämtat inspiration bland annat från samisk kultur.

Vad var enklast/svårast med att skriva?

Jag skriver om ganska stora och svåra frågor i Älgkungen-böckerna. Det i sig är inte svårt för mig, jag har jobbat länge med sådant, men jag har tänkt mycket på vad som är en nivå som läsaren kan ta till sig. Målgruppen är ju barn, hur långt kan man gå? Kan barn reflektera kring frågor som om det finns helt igenom onda människor? Förstå och ta till sig de stora livsfrågorna, hopplöshet, förtröstan?

Allmänna frågor

Bazar Masarin 2023:1

Där har jag landat i att man inte får underskatta barn som läsare - eller tänkare – absolut inte. Jag tror att vi kan ha en tendens att vilja skydda barn. Vi har någon slags idé om en allt igenom lycklig och obekymrad barndom, vi idylliserar något som på många sätt är extremt svårt. I värsta fall kan det göra att barn tror att svåra upplevelser, känslor och reaktioner är något fel och dåligt, något som man inte ska ha, som ska gömmas undan, och så vill jag inte att mina böcker ska vara. Jag vill ta det läsande barnet på allvar!

Sen är både Älgkungen och Pärlbäraren ganska långa böcker, har komplicerad intrig, och ett rätt så brokigt persongalleri. Där har jag också funderat över tillgänglighet, men jag har bestämt att det här är böcker där det får vara liksom extra allt. Det ska vara en rik värld för läsaren att dyka in i, det är sådant jag själv gillar när jag läser!

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Jag skriver nog i grund och botten om sådant som jag själv tycker om att läsa. I Älgkungen-böckerna är det magisk realism, och det som på engelska ibland kallas för low fantasy, alltså fantastik som på ett eller annat sätt utgår från vår vanliga värld. Förtrollningen i allt!

Myter, folktro, folklore, arketyper, det som hjälper oss att göra världen och oss själva i den begripligt för oss, det inspirerar mig.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Jag har numera alltid flera skrivprojekt på gång, annars blir det för tråkigt med alltihop!

Vi får se om det blir något av något eller några av dem så småningom … Nu har jag precis lämnat ett första utkast till den tredje delen i Älgkungen-serien till min förläggare, så det kommer jag nog att jobba mest med närmaste året.

Omslag: Älgkungen, Pärlbäraren, Maria Hellbom. Bonnier Carlsén 2021 & 2023

Annika Billberg

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

För mig har den en jättestor betydelse. I alla mina böcker utgår jag från en plats som jag känner väl, det gör det lättare att skapa en berättelse som är trovärdig för läsaren. Jag tycker att det är bra att bygga en historia utifrån något man känner till, och för mig har det råkat bli platserna.

Du har valt att förlägga din handling till Sörbodane i Dalsland. Varför valde du denna plats?

Just Söbodane är en plats som betyder väldigt mycket för mig. Min mormor föddes där och vi har fortfarande kvar torpet, där hennes mormor och morfar bodde, i familjen. Jag har så många spännande historier från förr därifrån som min mormor berättat. Kärnan i de här böckerna är kopplingen mellan ett spännande mysterium i nutiden som kopplar till personer eller platser från förr.

Vilken betydelse har den specifika platsen för handlingen i dina böcker Mysterierna i Sörbodane? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans?

Just de här böckerna skulle bara kunna utspela sig där. Jag har vävt in människor, djur, särskilda platser därifrån i berättelserna.

Vad behöver man tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats?

Att det ska stämma överens med verkligheten i så stor utsträckning som möjligt. Beroende på vilken plats det rör sig om så har ju säkert många läsare också en uppfattning om platsen. En bok måste vara trovärdig, även när allt är påhittat.

Vad handlar din senaste bok Speldosans hemlighet om?

Emma och Carl-Fredrik har slutat sjätte klass och träffas, som alltid, på sommarlovet i Sörbodane.

Bazar

Masarin

Foto © Lena Larsson

På en auktion kommer de över en unik och mycket värdefull speldosa. Det visar sig att speldosan döljer en väl bevarad hemlighet och när Emma och Carl-Fredrik börjar rota i det så dyker det upp hot mot dem som sätter dem i farliga situationer.

För att komma undan måste de ta reda på vilken hemlighet speldosan döljer och varför.

Vad var enklast/svårast med att skriva böckerna Mysterierna i Sörbodane?

Att skriva de här böckerna har varit fantastiskt roligt hela vägen. Jag återupplever minnen från barndomen och samtidigt skapas något helt nytt genom Emma och Carl-Fredrik.

Böckerna utspelar sig i två tidsplan och vi följer även ett barns livsöde i det förflutna.

Ibland är det svårt att på ett tydligt sätt skilja

Omslag: Böckerna om Mysterierna i Sörbodane, Anna Billberg. Lilla Hoi 2023

Bazar Masarin 2023:1

berättelserna åt med språket. En pojke från tidigt 1900-tal pratar inte som barn idag. Och det får samtidigt inte bli för svårt för läsaren.

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Det finns många duktiga författare att inspireras av – både för barn och vuxna.

Jag läser mycket och hämtar inspiration från det. Målet är alltid detsamma – att skriva en historia som läsaren dras med i och har svårt att lägga ifrån sig.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Just nu skriver jag på den fjärde delen i den här serien. Men jag har även flera ideer till andra berättelser för barn och ungdomar.

Bazar Masarin 2023:1

Nils Lundkvist

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok? Och vilken betydelse har platsen (den imaginära/fysiska) för en bok?

Platsen är både ramen för historien och ger berättelsen dess förutsättningar. Den funkar dels som en fondvägg som hjälper att läsaren ställa in sitt fokus, men är samtidigt något mycket mer dynamiskt och levande än så. En bra, levandegjord plats spelar med i dramat, blir en karaktär. Är det svinkallt på ett ställe eller galet varmt? Då har du en inbyggd dramatik redan där för bokens personer att förhålla sig till. I min bok finns det oändlig skog, slukhål, vilda djur och växter som kan stoppa blod och hejda feber. Människans litenhet inför all denna vildmark adderar spänning av sig självt.

Jag har svårt att se en berättelse där valet av plats inte spelar roll.

I din bok Kuben är handlingen förlagd till, ja, yttersta vildmarken - är det en fiktiv plats? Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen dit?

Den är både påhittad och självupplevd på samma gång. På många sätt liknar den skogen jag växte upp med på baksidan av vårt radhus –en skog som kändes precis så oändlig och stor för mig som barn även om den inte var det. För ett par år sedan flyttade jag även tillbaka till den norrländska stad som jag växte upp i. Det var när jag kom hit som jag började skriva om den Yttersta Vildmarken.

Susanne Sandström

Kanske är det inte så konstigt, det finns liksom gott om inspiration. Staden låtsas ibland att vara stor när man är mitt i den, men det räcker med att ta hissen längst upp i det nybyggda kulturhuset och titta på utsikten för att se: staden är undantaget, skogen är normen och den breder ut sig åt alla håll så långt ögat kan nå. Skog, skog, skog och en annan älv.

Vilken betydelse har platsen för handlingen i dina böcker? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

För John och hans familj i min bok är vildmarken visserligen ett gömställe, men ännu mer ett hem som inte behöver väggar och tak. De lever av naturen, ger träden namn och följer årstidernas skiftningar på nära håll. Detta i kontrast mot Statsapparaten som bara ser platsen som en resurs att nyttja tills den tar slut. Relation ställs mot konsumtion kanske man skulle kunna säga. Det här temat skulle ha försvunnit om jag förlagt berättelsen någon annanstans.

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Är du väldigt specifik med namn och miljöer blir det snabbt svårare att ta sig friheter när berättelsen vill det. Jag har unnat mig att skriva fram ett helt fiktivt Norrland utan just dessa namn och tydliga kännetecken. Det har inte hindrat mig från att hämta stoff från den verkliga världen - kolonialiseringen av norra Sverige och hur samer har behandlats och fortfarande behandlas – men det har gett mig en frihet att hitta på, och hitta på är det jag gillar mest.

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Bibliotek är nog min plats nummer ett.

Jag bor bara fem minuters promenad från ett universitetsbibliotek där vem som helst kan få ett passerkort och med generösa öppettider mellan 06-22. Tidiga mornar och helger innan lunch är jag i stort sett själv där.

En hel rymd av böcker och tystnad för mig att sitta och skriva i. Som inspiration till gården där mycket av handlingen utspelar sig har jag sedan använt min mormor och morfars hus.

Jag tog vara på detaljer som verkstan, uppstoppade ugglor och soffor med förvaringsfack där den som var tillräckligt liten kunde gömma sig. Min mormor och morfar lever inte längre, och vi har heller inte kvar gården i familjen. Att skriva om den blev ett sätt att minnas. När jag sedan flyttade deras gård i fantasin och förlade den i en stor skog i stället uppstod det någon slags kemi som blev starten på den här berättelsen.

Allmänna frågor

Vad handlar boken Kuben om? Eller rättare sagt , vad handlar den tänkta trilogin om?

I bokens inledning kommer en lastbil körande till en gård djupt inne i en stor skog där snart 12-årige John bor med sina föräldrar. Lastbilen lämnar av en kub, nästan husvagnsstor, och i kuben sitter en pojke. Föräldrarna säger inte varför han har kommit, bara att han ska stanna. Det blir inget lätt möte för de båda barnen och dessutom börjar den nya pojken ställa obekväma frågor: varför bor ni här ute? Det här är ingen plats man flyttar till, det här är en plats man gömmer sig på… John tvingas inse att allt inte är vad han har trott att det var. Samtidigt börjar Statsapparaten, regimen som styr landet, intressera sig mer och mer för den här avlägsna landsändan, och det ryktas om att det finns de som gör motstånd.

Serien kommer att ta John långt hemifrån innan den är slut. Det är en berättelse om att växa upp, att hitta sitt mod under svåra omständigheter och ännu mer om att finna vänskap där man inte trodde att den var möjlig.

Vad var enklast/svårast med att skriva den?

Språket – bildspråk, rytm och så vidare – hade jag redan när jag började. Det kom lätt. Att lära sig skriva en längre berättelse, med tillräckligt stora frågor för att hålla över en hel

Bazar Masarin 2023:1

serie, var däremot svårt. Det tog lång tid och jag skrev vilse många gånger längs vägen.

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Jag har läst mycket. Jakob Wegelius böcker om Sally Jones har fungerat lite som stämgafflar medan jag har skrivit – inte för att härma och vilja skriva likadant, men som en check att boken har hjärtat på rätta stället. Sedan är jag ett stort fan av Kazuo Ishiguro och sättet han förhåller sig fritt till genrer. Inspirerad av honom tordes jag också låna in en del science-fiction-element i min berättelse, utan att känna mig tvungen att förhålla mig till en genre rakt av.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja! Del två i serien. Hoppas att ha ett råmanus helt färdigt när det här blir läst. Och sedan har jag ett gäng bokidéer som liksom står på kö och längtar efter att bli skrivna, både för barn och för vuxna. Först ska jag ro iland den här serien bara.

Omslag: Kuben , Nils Lundkvist. Bonnier Carlsén 2023

Malin Eriksson Sjögärd

Susanne Sandström

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Det första jag tänker på är litterära platser som Mumindalen, Junibacken, Rosengåva, Cair Paravel, Dalens ridskola, Gula Huset, Kullatorpet. De är platser som är lika verkliga för mig som min barndoms stall och granntanten Majkens kök. Jag har upplevt dem i läsningen och återvänder dit i min fantasi och de flesta av dessa platser finns också i vår kollektiva fantasi. ”Vi ses i Nangijala” står det i dödsannonser och alla både delar och har en egen unik förståelse för platsen. Jag tänker samtidigt att plats kan tolkas mycket vidare än så, att man kan se barndomen som en plats, eller stallet, skolan, men spontant när jag får frågan så hamnar mina associationer mer snävt.

Vilken betydelse har platsen (den imaginära/ fysiska) för en bok?

Enorm, bakom varje tunn bokrygg gömmer sig en värld vi kan kliva in i. Boken blir en plats, som i sig inrymmer en mängd olika platser. När vi har läst finns platserna också inom oss, som ett minne att återvända till.

I dina böcker om Hulta gård är handlingen förlagd till en fiktiv landsort. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen till landsbygd?

Jag bor med min familj på en släktgård, där min farmor och farfar bedrev jordbruk när jag var barn. Mitt bonusbarn drömde under en period om att bli lantbrukare och driva gården vidare

Bazar Masarin 2023:1

och det inspirerade mig om att skriva om en tolvåring på en bondgård. Hulta gård har lånat en del från vår gård, men likt i nattdrömmar så flyttar fantasin gränslöst om och kan placera en hage där ingen hage finns, eller ett brädförråd där det är ett hönshus, bygga en fårhage i skogen. Så idag när jag skrivit fyra böcker om Hulta gård så har en ny imaginär plats skapats, med byggdelar från vår gård. Många av mina böcker har beståndsdelar från vår faktiska gård. Det är inget jag väljer, det bara händer, för att gården är viktig för mig, gissar jag. Att jag själv är uppvuxen och idag lever på landsbygden är säkert en förklaring till varför jag skriver mycket om den.

Vilken betydelse har platsen för handlingen i dina böcker? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Jag tror att platsen ofta har en stor betydelse och den går inte lätt att byta ut, däremot bygger fantasin hela tiden fram nya rum och ställen medan jag skriver på en bok. Ett kök jag besökte som barn hos en kompis kan dyka upp och bli till kök i ett hus som för övrigt är huset jag bor i idag exempelvis, sen dyker det upp ett gästrum som bara är skapat av min fantasi utan något faktiskt verkligt gästrum som byggnadsställning och placerar sig mitt i huset. På det sättet skapas nya litterära platser. Vinga gård (i min bok Hästen på Vinga), Hulta gård och Björns gård (i Kattvännen) är skapade med vår gård som byggmaterial men har utvecklats till tre helt olika litterära gårdar.

Oftast väljer jag att låta de litterära platserna få påhittade namn. Men i min bok Fat Dance var det viktigt att Maddi bodde i Åmål, eftersom jag jobbade med inspiration från filmen Fucking Åmål, och samtidigt är jag själv uppvuxen med Åmål som närmsta stad. Däremot är alla platser påhittade i bokens Åmål, ingen känner igen den verkliga staden eller platser i den när de läser tror jag, på samma sätt som filmen Fucking Åmål inte är inspelad i Åmål utan i Trollhättan.

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

Jag tänker att man behöver göra ett val om man

vill skriva fram en autentisk plats eller om man vill ha friheten att skapa fram den fritt. När jag skrev Fat Dance blev det frigörande när jag beslutade mig för att jag kunde låta den utspela sig i Åmål utan att behöva vara den verkliga stadens geografi trogen. Sen är det såklart alltid viktigt att ha en medvetenhet om vem man själv är och hur man bottnar i det man fantiserar om. Eftersom jag själv lever på landsbygden känner jag mig fri att släppa loss min fantasi, för jag kan den här platsen och kulturen in i märgen. Jag skulle vara mycket försiktigare om jag skrev exempelvis en berättelse som utspelade sig i en sameby. Risken om jag går loss och fantiserar då är att min fantasi reproducerar ett kolonialt tankegods. Det betyder inte att jag väljer bort att skriva om platser jag inte själv levt på eller kulturer och identiteter som jag inte levt i men jag lägger mycket mer tid på research och är lite mer misstänksam mot mina fantasibilder då.

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa? Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Ja, det är ju tydligt i allt jag svarat hittills att det är vår gård, och även skogen, fälten och andra platser här runtomkring som är epicentrum för mitt skrivande och det är också här jag är när jag skriver. Sen vi flyttade in här på heltid för några år sen har det blivit så att jag nästan bara skriver här, tidigare levde jag mer av ett vagabondliv och då skrev jag överallt, på tåg, på café, hemma hos vänner, men det har jag fått mycket svårare för. Jag har blivit en riktig hemmasittare.

Bazar Masarin 2023:1

Allmänna

frågor

Vad handlar böckerna om Hulta gård om?

De handlar om Hugo och hans morfar och deras gårdsliv. I de senare böckerna har Hugo fått en jämnårig kompis, Malte, som delar hans intresse för lantbruk, djur, natur och traktorer.

Vad var enklast/svårast med att skriva dem?

I början var jag orolig för att inte hitta Hugos röst. Han har ju en helt annan identitet än jag har och har haft i mitt levda liv, men det känns inte lika osäkert längre. Det jag har behövt lägga mycket tid på är att lära mig om är fårskötsel, vårbruk och nu, till den bok som kommer ut i sommar, älgjakt. Det är spännande! Hugo tar mig verkligen ut i nya världar. Själv är jag vegetarian sen tjugo år tillbaka, så att ge mig ut och jaga med Hugo var verkligen att se världen med nya ögon.

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Jag inspireras av livserfarenheter och minnen men också av min familj och våra djur, jag ser mer och mer hur de direkt kliver in i mina berättelser. Men framför allt tror jag att mina berättelser växer fram ur starka känslor och olika samhälleliga eller psykologiska frågor jag möter, i mig själv eller genom att iaktta andras liv, och som på ett eller annat sätt behöver bearbetas.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Ja, dels kommer snart en ny lättläst bok om Hugo på Hulta gård, dels skriver jag på en berättelse inspirerad av vår minigris Truls där min huvudperson har förmåga att kunna kommunicera med djur och en annan berättelse för mellanåldern med en mer ”kringelikrokig” skrivprocess där jag bland annat vill utforska kristen identitet och tro.

Omslag: Böckerna om Hulta Gård , Malin Eriksson Sjögärd. Nypon förlag

Stina Hwatz

Vad är plats i en barn- och/eller ungdomsbok?

Något betydande där historien tar vid, slutar eller dit berättelsen på något vis dras till.

I din debutbok Syn är handlingen förlagd till en verklig plats - Göteborg. Hur kom det sig att du valde att förlägga handlingen till en stad, till Göteborg?

Jag kommer själv från Uddevalla och har alltid haft en nära kontakt till Göteborg. Sävelången är en spännande sjö och det kändes bara rätt när jag var där.

Vilken betydelse har platsen för handlingen i Syn? Skulle handlingen ha kunnat utspela sig någon annanstans? Skulle något väsentligt då förändras/förloras?

Intressant fråga och jag får svara både ja och nej. Agnes, som huvudkaraktären heter, hade absolut kunnat bo i en annan stad.

Men sjön Sävelången är svår att byta ut… och det är nog rent känslomässigt från min sida. Sverige är otroligt berikad med många fina sjöar, just Sävelången har jag en personlig anknytning till och det är roligt att använda sig av en befintlig sjö och skapa en egen historia, mytologi kring.

Vad ska man som författare tänka på när man förlägger handlingen till en specifik plats (eller geografiskt område)?

För mig är platsen en viktig början i en skrivprocess där inspiration, fakta och research finns att hämta. Något som är nödvändigt för att sedan kunna skapa något eget.

Vilka platser/ vilken plats inspirerar dig att skriva/skapa?

Eller - vilken plats är viktig för din skrivprocess?

Det spelar ingen roll för mig om jag skriver i min ensamhet eller på ett café, det är skönt att byta miljö och kontraster.

Men jag vill gärna ha litervis med te och ryggen fri, så orden inte läses i skrivande stund.

Allmänna frågor

Vad handlar din debutbok Syn om?

Syn handlar om 13-åriga Agnes som ser syner om framtiden.

Vem/vad inspireras du av i ditt skrivande?

Jag inspireras av vardagliga situationer och olika människomöten.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

Just nu skriver jag på en pjäs, Den eviga väntan som haft en första reading.

Susanne Sandström

Bazar Masarin 2023:1

Små öar överallt

– En betraktelse över öar i barnlitteraturen

Teres Wramell

Solen gömde sig bakom bulliga små moln som såg ut som sockervadd. Vi stod på kajen och väntade på skärgårdsbåten som skulle ta oss till Hasselö.

Barnen var uppspelta. Jag var rädd att de skulle trilla i vattnet. Vattnet som var mörkt och djupt och hette Östersjön fast det var ett hav. Min man läste på om skärgårdsbåtarnas motorer och varifrån de fått sina namn. En hette Kung Märta men den vi skulle åka med hette Ellen Key. Så såg vi den plötsligt där den guppade fram som en leksaksbåt. Den var vit och grön och hade plats för 150 personer. Riktigt så många var vi inte som stod och väntade. Det var vi och några fler barnfamiljer, en del pensionärer och ett gäng ungdomar. Många var turister. Jag hörde flera språk.

Alla väntade på äventyret, för är det inte så som Muminpappan säger i Mumintrollen och havsorkestern, att alla då och då behöver lämna det trygga och invanda?

Vågorna skvalpade. Ellen Key närmade sig. Hon tutade och det lät precis som blåmusslors sång. Vi visade våra biljetter och tog en plats i salongen.

Jag satt kvar medan de andra gick ut på däck. Motorn började dunka. Havet öppnade sig och snart var vi ute på farleden där vi tuffade fram bland små öar överallt.

Det öppna havet fick mig att tänka på Oändlighetens hav i Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter. Första gången huvudpersonen Tigris vaknade upp i en låda mitt ute på Oändlighetens hav hörde hon ett kluckade, skvalpande ljud. Solen bländade henne och en doft av salt och tång kom emot henne som om hon öppnat en mussla.

Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg inga musslor men hade jag tur kunde jag få syn på en säl. Och havsanemoner. Jag drömde om havsanemoner. Barnen väckte mig ur mina tankar när de kom springande och sa att jag måste komma ut på däck och se på det skummande vattnet. Och så frågade de om glass. Kunde de inte få varsin glass?Jag skrattade och sa att vi hade egen matsäck med oss och glass, det kunde vi äta på ön. Varför kunde vi inte köpa på båten?

Vad fanns det för glass på ön ville de veta. Fanns det glass i bägare där? Säkert, de har säkert sådan där kulglass som de gjort själva av mjölken från korna på ön, svarade jag och kände mig som

Steffi i En ö i havet som intalade sin lillasyster att på ön som de skulle bo på som krigsbarn under andra världskriget, där kunde man köpa glass av försäljare med lådor på magen.

Barnen ledde mig till relingen där deras pappa stod och tittade i en kikare.

Vattnet skummade som diskmedel och till höger om oss, på styrbords sida, syntes Spårö båk, ett vitt fyrkantigt torn med rött toppigt tak som påminde om Mumintrollens hus.

Vi stod kvar allihop ett tag och kände vinden i våra ansikten. Sedan gick vi tillbaka till salongen och köpte glass.

I En ö i havet av Annika Thor lämnade Steffi och hennes syster Nelli krigets Österrike och kom till en av öarna i Göteborgs skärgård. Och i Barnbokens byggklossar av barnlitteraturforskaren Maria Nikolajeva läste jag att öar alltid har varit en populär miljö i barnböcker. Faktiskt ända sedan Robinson Crusoe som skrevs 1719. För även om den inte ursprungligen skrevs för en barnpublik har den inspirerat andra författare och idag finns en uppsjö av titlar som också utspelar sig på öar. Gullivers resor, Skattkammarön och Den hemlighetsfulla ön är tidiga exempel medan Flugornas herre och Tusen stjärnors ö är mer nutida. Berättelsen Robinson Crusoe har till och med gett upphov till en egen genre – robinsonaden, där överlevnad, ofta på en öde ö, är i fokus. Att öar är så populära i barnlitteraturen kan enligt Maria Nikolejeva bero på att de alltid har fascinerat människor. Med sin begränsade storlek och klara gränser har de tilltalat många människors begär efter makt och kontroll. Öar har genom tiderna associerats med vild natur och de väcker ofta starka känslor, mycket för att de framställer en miniatyrvärld som trots en liten yta ändå kan uppvisa en stor variation och mångfald.

Vad skulle vi få se på Hasselö? Jag visste inte säkert men hade läst om en fin badplats och precis som Steffi och Nelli i En ö i havet föreställde jag mig en lång strand med mjuk sand där barn lekte i vattnet och byggde sandslott. Fast när Steffi och Nelli drömde om palmer drömde jag om kutiga tallar. En trolsk natur där jag kunde vara fri och hämta kraft, likt Gröna Ängars Ö i Mio, min Mio.

Skulle det bli så bra som vi hoppades?

För Steffi och Nelli blev det inte det.

Omslag: en ö i havet , Annika Thor. Bonnier Carlsen 2017

När de var mitt ute i havet tornade mörka moln upp sig som de första tecknen på en annalkande storm. Båten började gunga och på avstånd hördes åskmuller. Sjösjukan överrumplade dem. När de klev av båten kände de en doft av salt och fisk och något äckligt, ruttet. Kväljningarna kom tillbaka samtidigt som de försökte orientera sig. Vad fanns att göra här?

I ö-studier, vanligtvis inom kulturgeografin, är det brukligt att utforska motsatser som utopi och dystopi, insider och outsider, tillhörighet och fångenskap, avskildhet och samhörighet. Men visst går detta att göra även inom litteraturvetenskapen. Överallt i böckernas värld kunde jag se sådana spår.

Det första exemplet jag kom att tänka på var Vänta på Vind av Oskar Kroon från 2019. Där var huvudpersonen Vinga ensam. Hemma i stan hade hon inga kompisar och därför fick hon tillbringa sommarlovet hos sin morfar på en ö. På ön träffade hon Rut och upptäckte den alldeles särskilda känslan av att det var någon som tyckte om henne, någon som inte var mamma eller morfar eller pappa.

Pappan nämndes som i en bisats. Han hade träffat en ny och flyttat ut från lägenheten där han förut bodde tillsammans med Vinga och mamma. Nu bodde han istället med gravida Angelica någonstans där han kunde odla tomater på balkongen och där det fanns ett nytt rum till Vinga, ett rum som Vinga aldrig sett och inte heller visste om hon ville se.

Den förlorade pappan och de förlorade vännerna i stan gjorde att Vinga oroade sig för att även förlora Rut på ön. Hon tänkte ofta på att Rut antagligen bara var med henne för att det inte

fanns någon annan att vara med på ön.

”Skulle det finnas ett gäng här som drog runt i byarna och Storskogen och satt och skrattade på puben på onsdagskvällarna, då skulle jag vara helt ensam” tänkte hon (Kroon 2019, s. 80).

Men Vänta på vind var bara en av alla de berättelser jag kom att tänka på som utspelade sig på en ö och där utanförskap och samhörighet löpte som en röd tråd. Även i En ö i havet återkom temat.

När Steffi och Nelli orienterat sig en stund på kajen fick de syn på en kvinna som stod och väntade på dem. Kvinnan som hade blommig klänning och prickig schalett log mot dem och

sa något på ett främmande språk. Sedan tog hon Nellis resväska och spände fast den på en pakethållare på en cykel och började gå längs en smal väg. Steffi, som fick kånka på sin resväska själv, hamnade snabbt på efterkälken. Husen längs vägen låg tätt. De kröp längs marken och klängde sig fast vid sluttningarna. Steffis resväska var tung och för varje steg hon tog kändes det som att hon kom längre och längre bort från husen, gatorna och människorna därhemma i Österrike. Snart skulle hon även skiljas från Nelli. För hemma hos kvinnan i den blommiga klänningen väntade en annan tant. En tant med magert och strängt ansikte och gråsprängt hår uppsatt i en stram knut. Hos henne skulle Steffi bo. I ett ensamt hus som tryckte sig tätt intill en grå bergsknalle på andra sidan ön, vid världens ände.

Vi närmade oss Hasselö. Solen sprack fram genom molntäcket och jag såg ön på avstånd. Den var grön och simmade på havet likt Landet i fjärran i Mio, min Mio. Vattnet var klarblått och i hamnen guppade vitmålade motorbåtar och segelbåtar vars master stack upp som flaggstänger i höjden, den ena än högre än den andra. I luften skriade fiskmåsar. Vi gick iland och en doft av kärleksört och violer kom emot oss.

På stranden fanns en handelsbod med servering, minigolf och uthyrning av cyklar och havskajaker. Där hade vi kunnat stanna hela dagen. Men bakom handelsboden fanns en björkskog och en grusväg full av äventyr. Jag ville se vad som väntade där så vi fortsatte bort. Längs vägkanten växte tjärblomster och klöver. Björkarna byttes mot tallskog. Kottar landade framför våra fötter. Runtomkring oss flög apollofjärilar. De hade vita vingar med röda och svarta fläckar som sken i solen som rubiner och turmaliner. Barnen försökte fånga dem. Plötsligt öppnade sig skogen och stora ängar bredde ut sig på båda sidor om oss. Efter en stund kom vi fram till sjökanten. Där fanns en restaurang i ett gammalt båthus och vi slog oss ner vid ett bord i gröngräset. Jag såg mig omkring och det var så vackert att jag knappt kunde andas.

Det var precis som när Mio för första gången fick se sin fader konungens rosengård och kände sig så underlig, som om han var lessen fast det var helt tvärtom. Precis så var det. Och det fick mig att tänka på platsens betydelse.

Vad spelar platsen för roll i en berättelse egentligen och hur brukar den användas?

I Barnbokens byggklossar stod att miljöskildringen kan ha olika funktioner i en historia. Antingen kan den vara enbart en bakgrund till handlingen eller så kan den vara helt avgörande genom att skapa en särskild känsla eller atmosfär. Den kan användas för att skapa och belysa konflikter, som en katalysator för utveckling eller för att bidra till personkarakteristiken.

/../så kan den vara helt avgörande genom att skapa en särskild känsla eller atmosfär. Den kan användas för att skapa och belysa konflikter, som en katalysator för utveckling eller för att bidra till personkarakteristiken/../

Som när fiskaren Evert i En ö i havet sägs ha betraktat havet så länge att det har flyttat in i hans klarblå ögon. Eller som när de äldre barnen på ön far fram på sina cyklar i stora klungor, högljutt ropande till varandra som måsflockarna som kommer flygande utifrån havet för att kasta sig över en godbit de upptäckt.

Vi var hungriga nu och bestämde oss för att äta. Inga plättar med jordgubbssylt och mjölk som i rosengården i Mio, min Mio. Nej, vid sjökanten serverades färskpotatis och kikärtsbollar eller köttbullar, rökt lax och stekt abborre.

Vi åt med god aptit. Aldrig tidigare hade jag ätit så god potatis. Den var gyllengul och alldeles len i munnen och smakade slättmark. Det var en söt, jordig smak. Helt klart påverkad av den plats den blivit odlad på. Likt brödbullarna och vattnet Tigris smakade på Tusen stjärnors ö. Brödbullarna som bakats med vildmjöl och örter från Stora Slätten och som smakade så sött att det var som att äta solen. Och vattnet. Det friska, kalla vattnet från Källornas källa i Tysta bergen som var lika gott att dricka som att dricka himlen. Jag tittade upp mot molnen, tog in världen med alla mina sinnen.

De förut så bulliga sockervaddsmolnen var platta nu. Som om någon tagit en brödkavel och kavlat ut dem. Men genom den tunna molnslöjan lyste solen och spred ett särskilt ljus över ön. Luften doftade både sött och salt, som en fuktig sommaräng där gräs och örter växte högt och fjärilar och bin flög fritt.

I Tre enkla regler finns inte säger författaren Elisabet Norin att de flesta läsare vill skapa sig en bild av platsen där historien tar form. Och vilket sätt är bättre att göra det på än genom sinnena? Genom sinnena kan en läsare bli delaktig i berättelsen och få en upplevelse av hur det känns att vara där skrev Stephen King i sin memoar Att skriva.

Jag tog ett djupt andetag och tänkte att varje plats har en atmosfär som känns på ett visst sätt och ett särskilt ljus, en särskild doft. Typiska ljud som bara finns där.

På Tusen stjärnors ö lät det dank ...! dank ...! dank ...! när den fasliga Skuggan närmade sig. Det var ett ljud som påminde om hårda bultningar och slag från en jättelik hammare. Och när Ariann spelade på sin lyra klingade musik så vackert att det lät som om självaste vinden sjöng. Det klirrade när personalen dukade av våra tallrikar och glas. Det var dags att gå vidare. Innan färjan tog oss tillbaka till fastlandet skulle vi bada och spela minigolf. Tiden flög iväg och rätt som det var satt vi där i aktersalongen på Ellen Key igen. Motorn dunkade, vattnet skummade och vinden tjöt som en trumpet när vi sicksackade fram mellan de små öarna. Färjan förvandlades till en havsorkester.

Min man tog fram kikaren och spanade efter nya äventyr likt Muminpappan. Plötsligt fick han syn på något.”Får jag se?” frågade de små mumintrollen i kör. Det var land i sikte.

Vi närmade oss Västerviks hamn. Himlen färgades rosaröd och snart la vi till vid kajen. För är det inte så att alla berättelser tjänar på att vara förtöjda någonstans?

Omnämnda:

Davidsson, Cecilia; Haridi, Alex; Widlund, Filippa (2020). Mumintrollen och havsorkestern

Stockholm: Bonnier Carlsen.

Karinsdotter, Emma (2019). Tusen stjärnors ö.

Stockholm: Bonnier Carlsen.

Kroon, Oskar. (2019). Vänta på vind.

Stockholm: Brombergs.

Lindgren, Astrid (2020). Mio, min Mio.

Stockholm: Rabén & Sjögren.

Nikolajeva, Maria. (2017). Barnbokens byggklossar

Lund: Studentlitteratur.

King, Stephen. (2017). Att skriva: en hantverkares memoarer.

Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Norin, Elisabet. (2011). Tre enkla regler finns inte: en romanskola.

Hestra: Isabergs förlag.

Thor, Annika (2005). En ö i havet: böckerna om Steffi och Nelli

Stockholm: Bonnier Carlsen

Margaretha Ullström

Ukraina

Texten publicerad på IBBY Sverige, juli 2023

En dag kom ett mejl från en för mig helt okänd person. Det innehöll ett par pdf-filer med dikter som skolbarn i år 1 och 2 skrivit i samband med att de arbetat med frågor om fred och frihet. Barnen önskade att dessa dikter skulle skickas till barn i Ukraina. Ord behövs och är viktiga. Barnen på lågstadiet vet det. Vi vet det också, men vi glömmer ändå allt som oftast att värna om det fria ordet som en del av människans frihet.

Jag skickade de fina dikterna vidare till Yulia

Vasylenko, ansvarig för barnbiblioteksverksamheten i Donetskområdet, som i sin tur förmedlade dem till jämnåriga barn i Ukraina.

För barnen i Ukraina är det stort att känna att det finns barn utanför Ukraina som ser deras umbäranden, deras mod, deras uthållighet.

Solidaritet med de ukrainska barnen står högt på dagordningen i IBBY Sveriges arbete. Alltsedan den fullskaliga aggressiva ryska invasionen av Ukraina i februari 2022, har vi sökt bidra med något. I ett slag förändrades maktbalansen i världen. Chock, vrede och förtvivlan drabbade västvärlden men den ryske envåldshärskarens förhoppningar kom på skam.

Den ukrainska befolkningen var mer förberedda än vi och har sedan invasionen försvarat sitt lands existensberättigande. Stora områden ligger dock i ruiner. Strider rasar dag och natt. Familjer splittras. Barn såras, förlorar sina hem, blir föräldralösa och kidnappas. Tusentals barn har förts till Ryssland för omskolning. Ryssland har medvetet smulat sönder påtagliga uttryck för en ukrainsk nation som museer och bibliotek. Barnbibliotek runt om i landet tillhör det som förvandlats till grushögar. Men böcker innehåller ord som är ägnade att ge kraft. Därför fortsätter de ukrainska barnbibliotekarierna att arbeta med att ge barn möjlighet att höra berättelser genom att göra böcker tillgängliga på många olika sätt.

Den 17 februari startade IBBY Sverige tillsammans med en rad samarbetsorganisationer, en insamlingskampanj för återuppbyggnad av barnbibliotek i Ukraina och barnböcker till de ukrainska barnen. Projektet Ett bibliotek i en resväska är ett av många, slagkraftiga exempel på hur arbetet med barn och böcker fortsätter i Ukraina. Vi får rapporter om hur de insamlade medlen används och vet att de bland annat köpt in ett lätt flyttbart högtalarsystem.

Vi nominerade även Yulia Vasylenko, projektledaren för projektet Ett bibliotek i en resväska, till Barnboksakademins eldsjälspris.

Den 10 maj meddelade Svenska Barnboksakademin glädjande nog att Yulia Vasylenko är en av pristagarna. Det var en påtagligt rörd barnbibliotekarie som mottog beskedet och allas våra gratulationer.

Vi i Sverige har mycket att lära av Ukrainas tilltro till denna inneboende kraft i olika kulturella uttryck, inte minst i berättelsen.

Barnbiblioteken i Ukraina har varit en skattkammare för barn om Ukrainas historia, kultur, litteratur och språk. Idag arbetar dess personal på bred front för att fortsätta att stödja Ukrainas innevånare genom att stärka de unga som läsare.

Hur kommer det sig att de ukrainska barnbibliotekarierna så enträget fortsätter sitt arbete med att ge barnen böcker och berättelser?

Det är så uppenbart att kultur i olika former är väsentligt i Ukrainas motstånd mot Ryssland. Det spelas och sjungs i tunnelbanorna dit folk sökt skydd undan bombningarna. Där spelas teater och sagor berättas och läses.

Kultur bidrar till förtröstan, hopp och glädje i en svår tid. Böcker berättar om hur det har varit men också hur det skulle kunna vara. Litteratur kan ge perspektiv och sprida kunskap om det egna livet och om en större värld. Ofta talar en tydlig röst till läsaren. Det finns tröst att finna och embryonal handlingskraft att dana genom berättelser. De bidrar till sammanhållning och framtidstro.

Berättelserna ger även barnen en sådan styrka och hjälper dem att klara en svår vardag och – i mörkret – behålla sin framtidstro.

Det är så uppenbart

att kultur i olika former är väsentligt i Ukrainas motstånd mot Ryssland.

Det spelas och sjungs i tunnelbanorna dit folk sökt skydd undan bombningarna. Där spelas teater och sagor berättas och läses. Kultur bidrar till förtröstan, hopp och glädje i en svår tid.

I april organiserade National Library of Ukraine for Children tillsammans med den ukrainska sektionen av IBBY och den ukrainska Association of Library Worker for Children konferensen Bibliotek för barn – Book Space of Safety and Development för att stärka det professionella samarbetet och sammanhållning mellan barnbiblioteksaktiva i syfte utveckla och fördjupa barnbibliotekens verksamhet under de nuvarande förhållandena.

På IBBY Sveriges hemsida (ibby.se) finns en kort video från konferensen. Jag närvarade digitalt på konferensen och fick en inblick i hur engagerad bibliotekspersonalen är i arbetet med att hålla barnens livsvilja och framtidstro uppe. Där fanns ett sextiotal biblioteksarbetare närvarande– hälften på plats, och hälften digitalt– från olika regioner i hela Ukraina. Det var många presentationer av arbete med läsfrämjande aktiviteter och även om jag inte förstår ukrain-

Foto privat

Bazar Masarin 2023:1

ska fick jag genom presentationernas bilder en stark känsla av hur barnbibliotekarierna med berättelsen som bärande kraft utvecklar sammanhållning, gemenskap och framtidshopp tillsammans med barnen. Barn som under ytterst svåra omständigheter trots allt äger en tilltro till sig själva och sitt land om att det finns en ljusnande framtid. Det är en insikt jag hoppas att IBBY Sverige i framtiden ska kunna föra vidare till alla som arbetar läsfrämjande med barn i Sverige.

Därför är också den av IBBY Sverige initierade insamlingen väsentlig. Dessutom är den ganska unik i vår tid. Vi delar ut flygblad där vi uppmanar människor som står sida vid sida med Ukraina i kriget att skänka en slant. Det är de många som skänker som bildar en kraftfull källa, från de många tiokronorna till de färre större beloppen på 6 till 10 000 kronor. Intill dags dato, den 19 juni har vi samlat in runt 65 000 kr.

I många europeiska länder har också stödet för att ge ukrainska barn på flykt tillgång till litteratur på det egna språket byggts upp snabbt. Det handlar både om att skapa möjlighet för de ukrainska barnen i Sverige att få läsa på sitt egna språk, men också att öppna den ukrainska barnboksvärlden för svenska barn.

För att skaffa sig en överblick över tillgängligt material är Digiteket.se är en suverän sökplats att starta på. Där finns samlat information om barnlitteratur på ukrainska, länkar till olika andra möjligheter som att lyssna på ljudböcker på ukrainska. Storytel har till exempel skapat sidan Kazkowyj Swit där barn kan ta del av ljudböcker på ukrainska utan kostnad. Här finner du ett urval av ukrainska sagor och klassiska folksagor som Snövit.

En helt ny värld öppnar sig, men också ett behov av kunskap om ukrainsk barnlitteratur i ett historiskt perspektiv och i samtiden.

Ett barnbibliotek i resväskor – för barn på flykt i Ukraina

Projektet drivs av Julia Vasilenko, tidigare ansvarig för barnbiblioteket i Mariupol vilket nu vilar i ruiner.

I samarbete med Svenska barnboksakademin, Svensk biblioteksförening, författarförbundets barn- och ungdomssektion: BULT, Svenska Förläggarföreningen och Svenska Tecknare pågår en insamlingskampanj i syfte att stötta arbetet med återuppbyggnad av barnbiblioteken i Ukraina.

Kampanjen sätter barn, barnlitteratur och barnbibliotek i blickfånget för att stärka de ukrainska barnens framtidstro och ge tröst i stunden. Helt i IBBYs grundare Jella Lepmans anda.

För att bidra och stötta insamlingen: Swisha 1230588442 eller använd QR-koden på IBBY.se hemsida.

Design: art studio Agrafka, Lviv, 2011. Text Ivan Frank, ill. av Romana Romanyschy & Andrij Lessiw

Bazar Masarin 2023:1

Barnlitteraturen lever i Ukraina

IBBY står för International Board on Books for Young People. Ett medlemskap i IBBY:s sektion i Sverige innebär att en hel värld av gemenskap runt barn- och ungdomslitteratur öppnar sig genom detta internationella nätverk. Det öppnar dörrar till andra länder och bidrar till att upptäcka barn- och ungdomslitteratur från jordens alla hörn.

Genom exempelvis nomineringar av en författare och en illustratör till H C Andersen-priset som via IBBY sker vartannat år skapas kunskaper om tidigare kanske okända författarskap från andra länder än Sverige. I IBBY Honour List och IBBY

Selection of Outstanding Books for Young People with Disabilities presenteras i denna anda ny barn- och ungdomslitteratur från världen runt.

IBBY International fungerar därigenom som ett centralt nätverk för att sprida kunskap om barnoch ungdomslitteratur över hela världen.

När jag nu sökt information om barn- och ungdomslitteraturens historiska utveckling i Ukraina var IBBY till stor hjälp.

Jag fick hjälp av IBBY Ukrainas ordförande Alla Gordiienko att hitta lämpligt material på engelska: En kortfattad översikt över ukrainsk barnoch ungdomslitteratur som bygger på en artikel av Uliana Baran vid Vasyul’ Stue Donetsk National University i Ukraina samt två paper av Polina Popova, doktorand i historia vid University of Illinois Chica.

Jag ska här göra reda för huvudinnehållet i dessa texter. Därefter kommer jag att presentera de två senaste författare som IBBY Ukraina nominerade till H.C. Andersen Award 2022 och planerade att nominera inför 2024. Dessa presentationer bygger på material från IBBY Ukraina i samband med nomineringarna. De är framtagna av Nataliia Marchenk, fil.dr i historia och litteraturkritiker.

Ukrainas barnlitterära historia skjuter på allvar fart vid andra hälften av 1800-talet. Den första generationen barnlitterära författare består av en rad erkända vuxenförfattare som i sin senare del av karriären, skriver för barn.

Karakteristiskt för deras barnlitterära skrivande är en detaljrikedom kombinerad med en folklig jordnära realistisk beskrivning av sagoelement. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kan nästa betydelsefulla tendens iakttas. Författarna är nu mer benägna att bryta s tereotyper, introducera nya teman och karaktärer. Bland dessa författare finns, en av de mest berömda bland ukrainska författare som skrev för både vuxna och barn. Han strävade i sitt författarskap att skapa en speciell stämning för att möta unga läsares kulturella och sociala bakgrund vid återberättande och bearbetning av internationella och inhemska ukrainska folksagor.

Hans sagosamlingar kom bland annat att översättas till engelska, mycket på grund av den ukrainska diasporan i Kanada. Hans verk är fortfarande aktuella och bidrar till skapandet av nya litterära upplevelser för barn. Uljana Baran lyfter fram en bilderbok, lämplig för barn i treårsåldern och uppåt som är baserad på berättelsen Ripka [liten rova], skriven av Ivan Frank 1891. Den erhöll en del utmärkelser och inkluderades i det tyska Jugenbibliotekets urval av internationell barn-och ungdomslitteratur ”The White Ravens” år 2013.

En tredje fas i den ukrainska barnlitterära utvecklingen äger rum efter första världskriget. Under 1920-talet pågår dels en barnlitterär produktion bland de ukrainska emigranter som flytt Sovjet-Ukraina, dels en barnlitterär utgivning med långvarigt beroende av Sovjetunionen. Exillitteraturen är numera erkänd och ingår i Ukrainas moderna skolkanon. Maria Nikolajeva har kommenterat den trend som kännetecknar denna litteratur på följande sätt: “…not as literature addressed to children, but as a sort of storytelling therapy for frustrated adults that had left their lovely homes, their gardens, their parents, their good friends, flowing away from the Soviet regime and missing the motherland during their whole life, hoping to come back one day but not have a real chance to get back ”(Maria Nikolajeva,

“Growing up. The dilemma of children’s literature” i Children’s literature as communication: the ChiLPA Project, 2002).

Baran poängterar Chrusjtjovtidens töväder under 1960-talet då den ryska censuren lindrades som en fjärde fas i barnlitteraturens utveckling. Det innebar att nya ämnen och inriktningar blir möjliga. Den grupp av författare som nu tar plats är intresserade av barn och ungas psykologiska och emotionella utveckling.

Sammanfattningsvis omfattade barnlitteraturen under denna period många olika ämnen och genrer.

Det var barnlitteraturens ”uppväxttid”. Detta resulterade i en expansion av barnlitteraturen i volym, stil och ämnesval. Genom att jämföra den historiska utvecklingen av barnlitteratur i Ukraina med Västeuropa menar Uliana Baran att man upptäcker hur begränsat inflytande aktuella västeuropeiska berättartrender hade på Ukrainas barnlitteratur under större delen av 1900talet. Hon redovisar till exempel utgivningen av bokförlaget Veselkas publicering. De gav ut mellan 240 till 250 boktitlar per år med ett totalt antal exemplar på över 40 miljoner. De publicerades barnromaner översatta från 49 språk som tillhörde Sovjetunionens territorium och från 42 andra språk. Böckerna från Veselka exporterades till 128 länder i världen och presenterades under prestigefyllda bokmässor i Moskva och Frankfurt-amMain.

Baran poängterar de osynliga gränser som påverkar kulturutbytet. De två mest inflytelserika grupperna utgör ”västra regionen” med utbyte mellan engelska, tyska, franska, holländska och skandinaviska språk, och ”östliga regionen” med

Målning Ivan Trush

Bazar Masarin 2023:1

utbyte mellan de slaviska språken (särskilt ryska), ungerska, tyska (DDR).

Dessa litteraturens färdvägar skapar skillnader även om genomgripande trender som globalisering och brytandet av kulturella gränser pågått inom såväl den västliga som den östliga regionen.

Sovjetländerna, inklusive Sovjet-Ukraina försökte skapa en barndomskult i sovjetisk anda, medan den västliga regionen utvecklade en annan utopisk modell – en ”världens barnrepublik”.

Genom att jämföra den historiska utvecklingen av barnlitteratur i Ukraina med Västeuropa menar Uliana Baran att man upptäcker hur begränsat inflytande aktuella västeuropeiska berättartrender hade på Ukrainas barnlitteratur under större delen av 1900-talet.

Detta ändrades efter Ukrainas självständighet 1991, när ukrainska barn fick bredare tillgång till översättningar av verk av framstående världsförfattare och traditionsbärare för barn, inklusive bröderna Grimm och Hans Christian Andersen.

Den klassiska världslitteraturen har sen dess integrerats i det ukrainska utbildningssystemet.

Tack vare ökningen av kända barnböcker skrivna i det moderna Ukraina, framhåller Baran att en ny generation ungdomar utvecklats till vidsynta och nyfikna läsare. Marken var tillrättalagd för barnlitteraturens femte fas som inträffade i och med självständigheten.

Bland barnboksförfattarna nominerade IBBY Ukraina till H C Andersens Award 2022

Halyna Malyk (Halyna Kurii) och de planerade att nominera Oleksandr Dermansky inför H.C. Andersens Award 2024, men likt flera andra länder, däribland IBBY Sverige, valde IBBY Ukraina att avstå från att nominera till 2024 års pris. Halyna Malyk presenteras som en vital kvinna, född 1951, med många förtroendeuppdrag inom Ukrainas kulturella sfär. Hon tycks vara en nyfiken person som gärna experimenterar med ny teknologi och nya medieuttryck.

Som förläggare har hon introducerat nya ukrainska serier för barn som Fantasy för de yngsta och Social Fantasy.

Hon är dessutom författare till den allra första ukrainska interaktiva barnboken i Ukraina för Ipad. Nataliia Marchenk betonar att Malyk är en europeisk författare i betydelsen att hon är öppen för det annorlunda men också helt förankrad i den egna kulturen. Hennes författarskap kännetecknas enligt Marchenk av att hon skriver levande filmisk text som lätt kan förvandlas till filmmanus. Malyk är uppfylld av en strävan att bidra till att göra världen till en lycklig plats. En bättre plats, med respekt för allt mänskligt liv. Samtidigt finns en stark satirisk komponent i hennes arbeten, där de goda krafterna använder skratt och humor som vapen. Marchenks presentation av Malyk ger mig en bild av en nyfiken och modig författare som respekterar barn och unga.

Malyk var tydligen den första ukrainska författare som i sina texter för barn behandlade svåra ämnen som barnafödande, död och Tjernobylkatastrofen. Hon låter sina hjältar använda ett modernt ukrainsk ungdomsspråk eller som Marchenk skriver, ”ett gatans språk”.

År 2020 finns

Malyks bok Pirate Route från 2019 med i White Ravens 2020, dvs. det internationella barn- och ungdomsbiblioteket i Münchens årliga förteckning med rekommenderade böcker ur den internationella utgivningen.

Foto av Halyna Malyk från IBBY.org

De fem av IBBY utvalda titlarna av Malyk är:

1 Pirate Route (2020)

2.The Criminals from the Parallel World (2015)

3. Uncle Yoi and Lyshynia (2017)

4. Grandmother’s Book (2012)

5. Alia’s Unusual Adventures (2018)

Bland de allra bästa ukrainska författarna i den generation som skapade barnlitteratur under självständighetsperioden lyfter IBBY Ukraina fram Oleksandr Dermansky.

Sashko som han gärna kallas, föddes den 28 november 1976 i byn Haivoron som ligger i Kiev-regionen. Han är utbildad lärare och verkade under flera år som lärare vid en teknikinriktad skola. Därigenom har han både erfarenhet och kunskap av barn och ungas utveckling. Han debuterade med lyrik för små barn redan 2001, och hans första prosabok för barn publicerades 2004.

Från 2006 är han medlem i det Ukrainska författarförbundet, the National Union of Writers of Ukraine. Hans litterära produktion för barn och unga är omfattande, över 35 böcker, 6 ljudböcker och 2 interaktiva böcker.

Verk från hans penna finns representerade inom det litterära läsprogram som gäller för ukrainska gymnasieskolor.

Han skriver gärna för förskole- och lågstadiebarn för att stimulera dem till att upptäcka tjusningen i att läsa och själva bli läsare.

Författaren strävar efter att få läsaren att uppslukas av berättelsen från första stund ända fram till det lyckliga slutet.

Han är främst känd för sina sagor och fantasyberättelser för unga läsare. Han gillar dock att experimentera med textens konstruktion och strävar efter att göra den ukrainska barnboken modern, dels präglad av en nationell ukrainsk grund, dels samtidigt universell genom att uppta intryck från andra kulturer. Sashko har förmågan att berätta och behålla en ung läsares uppmärksamhet, menar Natalia Marchenko. Samtidigt trycker hon på att hans verk handlar om centrala humanis tiska värden som mänsklighet, tolerans och rättvisa. Han tycks sam tidigt vara en verklig ordekvilibrist som utvecklar läsarnas språk och fantasi i en lekfull uppsluppenhet. Marchenko kallar honom för en sann mästare på ord. Hans texter är lätta, handlingsinriktade äventyrsberättelser med fantasielement men även mer avancerade fantasyberättelser.

Foto av Oleksandr Dermansky.

Bazar Masarin 2023:1

Författaren har, enligt Marchenko, förmåga att skapa riktigt karismatiska, minnesvärda figurer som lockar unga läsare. Vanligtvis utspelar sig cykler av fantasyberättelser kring sådana karaktärer, vilket gör det möjligt för författaren att beröra bredare frågor, för att aktualisera viktiga moraliska och etiska frågor. Även om berättelserna är fyllda av magi och mysterier menar Marchenko, handlar det också om verkligheten med ekon av aktuella händelser.

Handlingen i hans berättelser tar sin utgångspunkt i typiska vardagssituationer med relationer mellan människor, deras bästa och sämsta sidor, kampen mellan ont och gott och ur dessa livssituationer förmår författaren lyfta fram något ovanligt eller exceptionellt.

Dermansky är skicklig i att använda en rad olika intertextuella element, citat, anspelningar och liknande för att utmana läsare. Hans karaktärer agerar ofta mycket tvetydigt, och upplösningen är oförutsägbar.

Berättelserna är oftast mångbottnade och högläsning av hans texter är, poängterar Marchenko, njutbara inte bara för de yngsta men appellerar till alla. Hans verk tycks var omåttligt mycket populära i Ukraina och borde väl kunna finna en väg även till svenska läsare?

Bland de fem titlar som IBBY Ukraina framhållit i sin nominering till H.C. Andersen-priset återfinns serien om Malika – prinsessa av Drakonien.

Maliaka — pryntsesa Drakonii, Maliaka i Navizhenyi drakon, Maliaka i Haplyk, Maliaka i Velyka Mania, Maliaka i Krokokovt

De uppmärksammar barn på vikten av vardagens angelägenheter. Även trilogin om monstret Chudove

Chudovyskos äventyr (Chudove Chudovysko, Chudove chudovysko v Kraini Zhakhovysk, Chudove Chudovysko i Pohane Pohanysko) som handlar om hur det är att vara annorlunda finns med bland de fem rekommenderade titlarna.

Oleksandr Dermansky. Sashko

Nyare barn- och ungdomslitteratur översatt från ukrainska

Innan Rysslands fullskaliga terrorkrig mot Ukraina utbröt, saknade jag helt kunskap om ukrainsk barn- och ungdomslitteratur. Den var, om den existerade i nämnvärd omfattning, ingenting som intresserade mig varken mer eller mindre än annan översatt barnoch ungdomslitteratur. Men anfallet medförde en dramatisk vändning härvid lag.

Nu har Ukraina synliggjorts i västvärlden. Det har medfört att det nu översätts fler ukrainska barnböcker än – törs jag påstå – någonsin. Plötsligt föreligger flera titlar även på svenska.

Nedan öser jag ur denna skatt genom att presentera fyra helt olika titlar. De har valts för att visa på en mångfald av intressanta böcker. Två av dem publicerades redan 2022 och de andra två har utkommit under 2023.

Yeva Skalietskas Du vet inte vad krig är. En ukrainsk flickas dagbok, utgiven av Bazar förlag är gripande. Det är en väsentlig berättelse, vilket förordet av författaren Michael Morpurgo inskärper. Den består av en tolvårig flickas dagbok från det ryska anfallskrigets första två månader, och belyser vad ett krig innebär, för alla som likt jag, aldrig har upplevt ett krig.

När jag läser Yevas dagbok blir upplevelserna

kännbara och kryper in under huden på mig.

Dag 37 skriver så dagboksberättaren:

Jag avskyr ordet ”flykting”. Har alltid gjort. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför.

Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem. Det har känts outhärdligt ända sedan vi flydde från vår lägenhet för att gå ner i källaren. Min dröm är att vi ska ha ett eget hem snart igen.

Foto: Yevas farmor Iryna Skalietska

Bazar Masarin 2023:1

ungdomslitteratur

Känslan av att vara kränkt in på bara skinnet skrivs fram naket och konkret. När kriget utbryter lever flickan Yeva i Charkiv nära den ryska gränsen, nyss fyllda tolv. Hon bor i en lägenhet tillsammans med sin farmor. Klockan 5.10 på morgonen den 24 februari vaknar hon av ett högt ”metalliskt ljud som ekade genom gatorna. Hon bestämmer sig för att skriva dagbok, kanske för att betvinga sin rädsla och ångest i skyddsrummet i väntan på att bombanfallen ska upphöra. Efter ett par veckor bestämmer hon och hennes farmor sig för att fly från Charkiv till Ungern. Därifrån får de hjälp att ta sig vidare till Dublin på Irland, dit de anländer den 12 mars 2022. De mottas väl och i dagboksnoteringarna blandas krigssmärtan med uttryck för en oändlig tacksamhet över alla hjälpsamma vänliga människor. Den tacksamhet som uttrycks genom hela dagboken är en tacksamhet som samtidigt gör ont. En tolvårig flicka förtjänar all omsorg och ska inte behöva vara så förtvivlad att varje vänlig vardaglig gest ska upplevas som ett under av generositet.

Yeva och hennes farmor lever i Dublin, men alla deras ägodelar är kvar i lägenheten i Charkiv. Nu är den sönderbombad, och kanske plundrad. Är det möjligt att från Dublin komma i kontakt med någon i Charkiv som kanske kan hjälpa till att rädda vad som räddas kan? Det ofattbara är att det faktiskt är möjligt. I efterordet skriver hon:

Jag har drömt om krigets första dag många gånger. I drömmen är jag på väg att ge mig av till något säkert ställe, och med tårar strömmande nerför kinderna berättar jag för mina klasskompisar att vi aldrig kommer att träffas

Och så avslutar hon efterordet med en djup insikt:

Om många år kommer jag kanske att träffa mina klasskompisar och släktingar igen.

Men just nu vänder jag ett nytt blad, och skaffar nya vänner och träffar nya klasskompisar.

På grund av kriget tvingas Yeva leva sitt liv i en främmande stad i ett främmande land och över en natt förändrades hennes värld. Flickor och pojkar som hon lever mitt ibland oss.

Yevas berättelse kan hjälpa oss förstå deras erfarenheter och få syn på dem.

Även en bilderbok om krigets första dagar har kommit på Hjulets förlag. Den har både svensk och ukrainsk text.

Titeln är Mitt påtvingade skollov med text av Kateryna Jehorusjkina, illustrerad av Sonya Avdiejeva. Den är översatt av David Szybek.

Uljana ritade en liten, liten ängel i ett pyttelitet hus under ett jättestort grått moln. Artem ritade en massa änglar, både tjejer och killar. De ser ut som ukrainska soldater allihop. En del av dem håller i Javelin-robatar– en sorts vapen som man kan skjuta sönder stridsvagnar med. Änglar måste också få försvara sig sa Artem.

Den 4 mars inleds med att jag-berättaren drömmer att pappan kör hen till skolan i en stridsvagn. Den såg ut som en jättestor leksaksstridsvagn – som om den var gjord med en 3-D skrivare. Men den kunde skjuta, och den klarade av att köra på den sönderbombade vägen. En dag tittar barnen på en film om minor och granater. Skogen där de lekt och haft picnic är nu så minerad att de inte kommer att kunna leka där ens när kriget tagit slut. De måste också lära sig skilja på olika granater och snubbelminor för att inte råka illa ut.

Den 13 mars ska de evakueras.

Barn ska inte växa upp i källare, för som pappan säger ”de är ju inte svampar”. Den 14 mars har familjen kommit fram till Lviv dit de tagit sin tillflykt undan krigets fasor och ska försöka återgå till ett mer normalt liv.

Dagboken berättar konkret om den upp- och nedvända världen. Vad är det att vara flykting? Är man flykting om man gömmer sig i källaren? Eller bara halvflykting?

Bilderboken är skriven i jag-form och handlar om en familj, med mamma, pappa, en jag-person och en bebis. De bor i en förort till Kiev i ett hus med fjorton våningar och flyttar ner i källaren mer permanent, när flyganfallen ljuder över staden. De tillbringar många dagar i källaren innan de evakueras till Lviv. Läsaren lär sig mycket om Ukrainas kultur genom små inflikade korta upplysningar: Att Ukrainas statssymbol är en treudd. Att Ukrainas nationalpoet heter Taras Sjevtjenko (1814–1861) och hade en stor mustasch. Att en populär vaggvisa i Ukraina inleds ”Jag ska hänga vaggan på olvonbusken, vinden ska vagga mitt lilla barn.” (Ukrainsk vaggvisa). Samtidigt är kriget ständigt närvarande och nära. Den 3 mars berättar jag-berättaren om att hen ritade änglar tillsammans med de nya källarkompisarna:

Är man flykting om man är rädd för att drömma trevliga drömmar och sedan vakna av bomber?

Funderingarna som dyker upp i dagboksanteckningarna är ögonöppnande. De sätter ord på saker som läsaren nog aldrig tänkt, men som på pränt ter sig självklara. Pappan försöker

förklara kriget för den unge berättaren: ”Pappa säger att fienden vill att vi ska återvända till förr i tiden. De krigar mot framtiden säger han. Mot alla som vill att det aldrig mer ska bli som förr.”

Formuleringen ”ett krig mot framtiden” etsar sig fast i medvetandet och vill inte sluta återkomma.

Omslag: Mitt påtvingade skollov , K. Jehorusjkinaa & S. Avdiejeva . Hjulet 2023

Bazar Masarin 2023:1

En fråga som förstås infinner sig är: Kan barn lyssna och förstå den här berättelsen? Jag tror att många kan det, men det fordras lyhördhet för att väldigt känsliga barn inte orkar ta in smärtan. Det måste vi vuxna kunna läsa av genom att finnas till hands. Och detta är heller inte en bilderbok för de riktigt små barnen, däremot för många unga och vuxna. Vi behöver läsa den för att förstå. Dagboken gestaltar en bit verklighet som är vidrigt grym, men som existerar. Litteraturen har kraft att hjälpa oss förstå mer än bara vad brottstycken och fragment av nyheter, kanske okommenterat, kan ge oss. Detta är en berättelse som kräver att läsaren och lyssnaren har tid att sitta i lugn och ro och samtala. För vi har barn som upplevt det som här förmedlas. Vi är skyldiga dem att möta deras anrop med förståelse och empati.

skollov, K. Jehorusjkinaa & S. Avdiejeva Hjulet 2023

2022 utkom på Bonnier Carlsen berättelsen

Maja och hennes vänner av Larysa Denysenko, illustrerad av Masha Foya, i svensk översättning av David Szybek.

Denna bok fick en av två Silverstjärnor av Peter Pan-juryn 2023. Intäkterna från försäljningen av boken går till att hjälpa barn i Ukraina.

Så här skriver Malin Eriksson Sjögärd i sin presentation av boken på IBBY Sveriges hemsida, ibby.se:

” ’Jag heter Maja. OBS! Viktigt! Kalla mig inte Majsan! Jag är inte majs, jag är människa.’

Maja, som bor i Kyjiv, berättar om sig själv och sina sjutton klasskompisar med en stark egen röst även om hon inte sällan, på barns vis, hänvisar till vad fröken Julia säger.

Den ukrainska författaren Larysa Denysenko

skriver genomgående med ett nära tilltal, som ibland bryter ut i direkta frågor, till läsaren.

Formen är enkel, klasskompisarna presenteras av Maja en i taget och den pratiga tonen och uppräknandet av olika barn för tankarna till en kompisbok. Men ur enkelheten kliver ett kraftfullt barnperspektiv fram som förstärks av en originell form och stil som samtidigt som den ger en bred representation av olika familjer och livssituationer, visar att en levande och fångande berättelse inte behöver drivas av en klassisk dramaturgi och berättarstruktur.

Boken är rikt illustrerad av Masha Foya och bilderna förstärker Majas barnröst samtidigt som de hämtar inspiration från konsthistorien. Då och då, utbrutet i fotnoter, skrivna med en saklig fackbokston, kommer information om kriget, vars skugga påverkar barnens liv på olika sätt.

Maja och hennes vännervisar att en normkreativ berättelse, med ett tydligt mångfaldsbudskap kan ha en konstnärlig integritet och stå på egna litterära ben. Bokens intäkter går till att hjälpa barnen i Ukraina men den är mycket mer än ett välgörenhetsprojekt.”

Omslag: Maja och hennes vänner , L. Denysenko & M. Foya . Bonnier Carlsen 2022

Från Opal förlag kommer boken Jag är staden av debutanten Iryna Ozymok, illustrerad av Anna Ivanenko. Det är inte en bok om kriget mot Ryssland, utan en facklitterär bok för unga människor om staden. En eloge till en strålande idé – att skriva en bok om staden som sådan. Just anslaget att det är människor som skapar staden är så sant och något jag tilltalas av. Utan människor är den ju tom och meningslös: ”Vi människor är staden!” är det perspektiv som genomsyrar boken. På så sätt är detta en slags kollektivberättelse, om vad människor som arbetar tillsammans kan skapa. Den är också framtidsriktad: Tillsammans kan vi människor förändra staden vi bor i till det bättre. Att medvetandegöra unga läsare om att det är vi som tillsammans skapar det samhälle vi lever i, är angeläget. Det känns som att det är länge sen jag läste en bok med den inriktningen. När jag läst boken rakt igenom funderade jag länge på vem som är den tilltänkta läsaren. Det är många olika ingångar till staden; ett historiskt perspektiv, samhällsbyggandet med en gemensam plånbok, valet av transportmedel, vatten och elförsörjning, sopsortering och skräp, säkerhet och att vara trygg i sin stad är några. Det är så många ämnen men de bottnar alla i ett kollektivistiskt tänkande om att gemensamt skapa en hållbar stad.

Två av mina barnbarn, sex och åtta och ett halvt, har fått den högläst för sig. Åttaåringen kan dessutom läsa den själv och genom att studera bilderna väcks många frågor till liv. Sexåringen lyssnade noga. En del saker måste förklaras flera gånger. Boken har dock en ton både i text och bild som tilltalar dem. Där finns uppmaningar till barnen att vara delaktiga i formandet av staden som de gillar. Mina farhågor kom på skam. Både barnen och jag gillade verkligen boken.

Detta är en meningsfull bok om ett angeläget ämne som känns högaktuellt!

Omslag: Jag är staden , I. Ozymok & A. Ivanenko . Opal 2023

Bazar Masarin 2023:1

Foto Maksym Dzhyhun

Foto privat

Ur: Jag är staden, I. Ozymok & A. Ivanenko. Opal 2023

Bazar Masarin 2023:1

Bazar Masarin 2023:1

Signe-Lill Valk

Sanna Borell

ustratörer

Erik Svetoft

Signe-Lill Valkvæ

Vem är Signe-Lill Valkvæ?

Jeg er en norsk illustrator som bor og jobber i København. De siste fem årene har jeg jobbet som del av designduoen Nowhereland. Og i 2022 startet jeg også mitt eget illustrasjonsfirma. Mens jeg i Nowhereland jobber mye tredimensjonalt, med blant annet å lage skulpturer og interaktive utstillinger til barn, i tillegg til veggmalerier, har jeg i eget firma mere fokus på redaksjonell illustrasjon og tegningen i seg selv. Jeg liker veldig godt denne kombien, og at selv om alle prosjekter oftest starter på tegnebordet, kan de ta vidt forskjellig form deretter.

Hur kom du in på design och illustration?

Jeg gikk på en kunstlinje på mitt gymnasium og tror det var der jeg bestemte meg for å satse på design. Deretter gikk veien videre til Kolding Designskole i Danmark.

Jeg startet faktisk først med å studere mote, inntil jeg fant ut av at det jeg likte best ved studiet var alle fargene og teksturene som tekstiler har, men at bransjen kanskje ikke var for meg. Så etter ett år skiftet jeg til illustrasjon. Som barn var jeg glad i å arrangere teaterforestillinger for familie og venner, finne på historier og instruere film med vårt gamle videokamera, så det føltes naturlig å gå i en kreativ retning.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Hvis jeg skal begynne på et større prosjekt starter jeg vanligvis med research på emnet, jeg skriver ofte mange notater, skisserer og forsøker å finne fram til den riktige stemningen. Jeg liker å arbeide med kombinasjonen av analogt og digitalt, og liker også å bruke mange farger og mønstre.

Susanne Sandström

Bazar Masarin 2023:1

Bazar Masarin 2023:1

Når jeg jobber i Nowhereland er prosessen litt annerledes, fordi vi i tillegg til å stå for den illustrative del ofte skal utvikle et interaktivt element og ta hensyn til at det kanskje skal holde til at 12000 barn vil leke med det. Så da kan en dag gå fra å velge farger på en figur til å overveie hvilken skrue som er mest holdbar.

Var hämtar du inspiration till ditt arbete?

Vad påverkas du av?

Det kan være alt mulig forskjellig, fra en tur i botanisk hage til et kikk i en bok om Egypt. Jeg er glad i å gå tur, både i byen og på fjellet, og finner ofte inspirasjon mens jeg er ute å går, i en tilfeldig fargekombinasjon, en flott skygge fra et tre eller et mønster i noe grafitti.

Også kommer selvfølgelig mye av inspirasjonen mens jeg tegner, ved at det oppstår et eller annet uventet i skisseringsprosessen. Jeg var også forbi en utstilling av Laure Prouvost på det norske nasjonalmuseet for en tid siden som jeg synes var helt magisk, og veldig inspirerende og sanselig, litt som å komme inn i et annet univers.

Vilka utmaningar/utfordringer möter du?

(i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

Jeg skulle ønske at det var mer tid og økonomi til å prøve ut idéer og være lengre tid i den søkende prosessen. Det kan av og til være vanskelig å få en kunde til å betale for den eksperimenterende del av en arbeidsoppgave, hvilke kan være forståelig fra et økonomisk perspektiv, samtidig som nettopp den del av prosessen er så viktig for å kunne skape det som gjør at kundene blir ved med å vende tilbake.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning?

Varför har de stannat kvar tror du?

Jeg var fryktelig glad i Mummi av Tove Jansson. Jeg var egentlig vettskremt for Hufsa og Hattifnattene, samtidig som de var noen av mine yndlings karakterer. Jeg husker at jeg leste fortellingene mange ganger.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Jeg har veldig lyst til å jobbe med barnebøker. Også har jeg en drøm om å skape en stor sanselig og romlig utstilling for barn.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Jeg har mange. Men for å nevne noen så er en favoritt den svenske illustratør og barneboksforfatter Eva lindstrøm, jeg synes også franske Yann Kebbi tegner fantastisk, og har nettopp fått øynene opp for illustratøren Andrea Antinori som jeg ønsker meg en bok av. Jeg henter også mye inspirasjon i kunstnere som David Hockney, Keith Haring, Tal R, Matisse, Sonia Delaunay og Yayoi Kusama.

Har du planer på att göra bilderbok? Vad tänker du på kring en dylik process?

Ja, jeg arbeider på en idé til en barnebok om en fabrikk som jeg både tegner og skriver. Det er fortsatt tidlig i prosessen hvor jeg prøver å finne frem til teknikk og uttrykk, og gjøre research på emnet. Jeg synes det å arbeide med tegning og skrift på samme tid er inspirerende. Noen ganger får jeg idéer til det visuelle mens jeg skriver og andre ganger vokser teksten ut av bildene.

Vad arbetar du på just nu - är du redan i gång med något?

Jeg holder på med siste finish til en kort tegneserie om en nåtidig Ada Lovelace. Den kommer ut som del av det norske barnemagasin Leseplaneten i Juli, og jeg er spent på å se det fysiske magasin. Også har jeg akkurat ferdiggjort en tekstil skulptur til en bokfestival for barn på Deichman bibliotek i Oslo samt et veggmaleri til Northside festival i Danmark.

Bazar Masarin 2023:1

Ur: Ada Lovelace, Signe-Lill Valkvæ. Leseplaneten 2023

Sanna Borell

Susanne Sandström

Vem är Sanna Borell?

Jag bor i Malmö och försöker göra intressanta bilderböcker. Jag gillar natur och film och är även mamma.

Hur kom du in på illustration? Att göra bilderböcker?

Precis som för många andra har jag ritat sen jag var liten. Sen känns det mest som om jag helt enkelt aldrig skaffade mig något annat jobb. Nu i efterhand tycker jag ändå att det jag har pluggat passar bra för en bilderboksskapare, som till exempel filosofi, grafisk design, konstvetenskap och barnlitteratur.

För några år sedan så frilansade jag mer, och gjorde illustrationer till allt möjligt. Sedan har det mer och mer glidit över till att främst bli barnböcker.

Jag gillar att göra bilder i kombination med en historia, och då passar bilderböcker väldigt bra.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Det börjar med någon slags idé. Idén behöver inte vara en handling, utan kan lika gärna vara ett sätt att berätta. Min bok Sagan var en sådan idé. Jag ville att den skulle låta som när en vuxen läser en textlös bok för ett barn, men inte kan låta bli att kommentera bilderna och vad som händer. Och jag ville att läsaren inte skulle förstå boken genom att enbart läsa texten. När jag väl har en idé så skissar jag en massa och börjar planera upp berättelsen. Först frimärkssmått och sen större och större. Ofta kommer texten till ungefär samtidigt. I början har jag hybris, sen tvivlar jag på allt men efter det är det bara att skärpa sig och jobba klart.

Var hämtar du inspiration till ditt arbete? Vad påverkas du av?

Antagligen påverkas jag mer än jag tror av allt som dyker upp på Instagram.

När jag får hela bokidéer så känns det som om de bara kommer till mig, oftast när jag är ute och går eller liknande. Men efteråt kan jag se att de ofta hänger ihop med hur mitt liv var just då. När jag aktivt letar inspiration till bildskapandet så letar jag lite överallt, till exempel bland konst längre tillbaka i historien. Eftersom jag inte använder mig av en och samma stil hela tiden, så ägnar jag rätt mycket tid till att hitta fram till rätt stil när jag gör en bok. Det är ofta det steget som tar längst tid och är en av de roligaste sakerna med att göra böcker.

Om jag tar Farliga skogen som exempel så följer här en liten lista på inspirationen: medeltida teckningar av djur, Hans Arnold, Lady Lovely Locks, den småländska naturen, min egen bok Djungelön, Ulf Löfgren samt andra 70-talsillustratörer. Med just den boken tror jag att viss inspiration är uppenbar och annan omöjlig att se.

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)

En stor utmaning är att försöka tjäna pengar på böcker. Det är egentligen ingenting som jag tycker om att behöva tänka på alls. Speciellt inte när jag är mitt uppe i skapandet av en bok. Varje gång jag får ett stipendium så är det en lättnad och jag tycker om friheten som det ger. En annan utmaning för mig är prestationsångest. Vid det här laget har jag åtminstone samlat på mig en del stategier att använda mig av. Och lite tröstande erfarenheter som gör att jag vet att det oftast slutar bra. Det är också skönt att ha andra illustratörer att prata med om problem som dyker upp. Det kan vara ett ensamt yrke och det är inte alltid helt lätt att veta hur man ska hantera alla situationer som kan dyka upp, och då känns det bra att inte stå helt själv.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar tror du?

Många av de illustrationer jag minns från min barndom minns jag som hela världar. Det där med att barn går in i bilder är så fascinerande, och jag önskar att jag kunde göra det även som vuxen.

Ur: Titta på min svans, Sanna Borell. Opal 2022

Ur: Kedjan, Sanna Borell. Alfabeta 2018

Flera av de böcker som påverkade mig allra mest var Pixiböcker, kanske för att det var de som jag läste flest gånger. Varje gång jag använder lim tänker jag på en bok där en tjej limmar ihop en trasig spade. Överlag tror jag att de allra mest minnesvärda bilderna är såna som var lite läskiga och kändes i kroppen. Som blodsdroppen på kattens vita hals i Jaguaren, av Ulf Stark och Anna Höglund. Jag gillade även det arga och vilda i Till vildingarnas land. Fortfarande tycker jag att det är befriande när karaktärer får ha lite alla möjliga känslor. Senare vände Du & du & du av Per Nilsson upp och ned på allt. (Upplagan med gult, lent omslag.) I efterhand är det nästan konstigt, men jag blev chockerad av att en bok kunde vara något helt annat än vad jag var van vid.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Att göra mina egna manus är på sätt och vis drömjobbet. Att göra böcker för sitt inre barn är väldigt roligt, samtidigt hade det var kul att någon gång göra någon slags bilderbok för vuxna. Det kan ibland kännas begränsande att anpassa allting till barn.

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Eva Lindström är Sveriges roligaste barnboksförfattare. Jag är så glad att hennes böcker existerar. Anna Höglund är också en favorit. Av någon anledning blir jag mycket berörd av Sara Gimbergssons karaktärer. Speciellt djuren. Ofta är det nog så att jag dras till bilder som jag blir berörd av. Och så finns det många, många fler bilderboksmakare som jag ser upp till.

Läser du recensioner av dina böcker? Hur förhåller du dig till recensenternas läsningar?

Efter att ha jobbat med en bok under en längre tid blir jag alltid jätteglad när jag får läsa någon annans tankar om den. Visst kan det vara trist att få en negativ recension, men det värsta är när recensenten inte ens verkar ha läst boken. Det har aldrig hänt att jag har tänkt ”ja, så borde jag ha gjort” när jag läst en recension. Allra roligast tycker jag att det är att höra andras tolkningar av mina böcker. Alltså inte om de gillar den eller inte, utan snarare vad olika saker i boken kan betyda.

I Djungelön minns jag att många tolkade in saker från sina egna liv, till exempel att inte känna sig hemma i sin kropp. Det kändes fint. När en bok väl är tryckt och utgiven lämnar jag den ifrån mig och den är fri att tolkas hur man vill. Mest förvånad blev jag när Klappa snällt gavs ut och fick ett mycket mer positivt bemötande än jag trodde. Själv tycker jag mycket om den boken, men jag trodde att den kanske skulle bli missförstådd. Samtidigt tyckte en del av mig att det var lite trist att jag inte fick diskutera den mer, för den är ändå rätt så udda.

Jag är nyfiken på hur arbetet med Farliga skogen såg ut– kan du berätta något om det?

Idén dök upp på en sommarkurs med Lotta Geffenblad. Vi skulle göra en vikbok och jag hade fått ett par dockor och en pytteliten ekorre i trä som inspiration till karaktärerna. Jag blev rätt nöjd med vikboken, men den innehöll luckor som gick att öppna för att leta efter ekorren, och det är inte lätt att få göra sådana specialböcker. Så jag hade inte någon tanke på att göra nånting av den berättelsen. Av någon anledning så började jag sen ändå fundera på hur jag hade velat rita bilderna och när jag väl hade börjat fundera på det så bara fortsatte det. Bilderna innehåller en massa varelser och olika typer av natur, och det är bland det roligaste att rita. En grej som är lite konstig med den boken är att texten och bilderna inte hänger ihop speciellt mycket, eftersom hela texten är ett

samtal mellan två karaktärer. Jag valde inte ordningen på bilderna förrän de flesta av dem var klara. Under arbetets gång visade jag upp skisser och färdiga bilder för kritikgruppen som jag är med i, och sen ett par år efter den där sommarkursen så var hela manuset klart.

Bazar Masarin 2023:1

Vad arbetar du på just nu - är du redan i gång med något?

Jag har just illustrerat två böcker till Rabén & Sjögren och nu börjat skissa och skriva lite på ett eget manus.

För varje bok som jag gör vill jag gärna utforska

något nytt. Den här gången vill jag göra något annat än att följa den klassiska dramaturgiska kurvan.

Jag har ovanligt stort fokus på texten och känner lite grann att jag kastat mig ut i något okänt. Jag väntar med spänning på att få veta om det kan bli något bra av den här idén eller inte.

Ur: Farliga skogen , Sanna Borell. Rabén Sjögren 2023

Ur: Farliga skogen, Sanna Borell. Rabén Sjögren 2023

Ur: Farliga skogen, Sanna Borell. Rabén Sjögren 2023

fara! , henrik Wallnäs & Erik Svetoft. Lilla Piratförlaget 2022

Erik Svetoft

Vem är Erik Svetoft?

Jag är 35 år gammal och bor i Malmö med min sambo och son. Arbetar på heltid med att rita serier och illustrera och formge barnböcker.

Hur kom du in på design, illustration (även tecknade serier)?

Det var väldigt tidigt, jag var mest intresserad av att bara sitta och rita och blev medveten om att det gick att ha det som ett yrke..så jag försökte väl sikta in mig på att hamna i något sorts konstnärligt sammanhang och att försöka utvecklas inom det fältet. Sen var det inte en helt rak väg att ta sig dit, det blev mycket konstskola och ströjobb där emellan.

Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?

Jag försöker ha igång många olika saker samtidigt, varvar mellan att skriva ner idéer, rita i

skissblock och färdigställande av bilder, lite olika små och större projekt som det går att växla mellan. Det är ganska rörigt och utspritt men det brukar utmynna i något färdigt efterhand, att det dyker upp idéer i ströbilder eller snabba skisser och ibland ger det riktning till något större projekt, att tillräckligt många bra idéer samlas på samma ställe.

Så det är mest att bara göra saker och se vad det blir, mycket händer i själva ritandet, saker som inte var tänkta från början dyker upp. Om en bild blir ganska bra eller intressant så brukar det smitta av sig på nästa, då blir det ett par bra bilder av bara farten, att det blir något flow där. När det gäller den tekniska processen består den i en analog del där jag jobbar med bläck på papper som jag skannar och sen redigerar/klipper om och färglägger digitalt, det är lite digitalt kollage med teckningar ungefär.

Jag skriver ofta ut dom digitala bilderna i omgångar och lägger på ljusbord och lägger till detaljer på ett nytt papper som jag skannar igen

Susanne Sandström

och håller på så tills det känns klart, det blir mindre press när det inte måste vara en komplett bild på papper, jag kan rita lite lösa delar här och där först och sen börja klippa ihop.

Var hämtar du inspiration till ditt arbete? Vad påverkas du av?

Mycket från den lokala omgivningen, promenader i kvarteret, jag fotograferar mycket miljöer när jag är ute. Det gäller att vara lite observant, hur ser egentligen ett hustak ut, hur ser en stupränna ut..små detaljer som går att jobba in i fantasifullare sammanhang.

Och försöker ta in mycket information, läsa nyheter och googla runt på olika ämnen, kolla på dokumentärer och så vidare..helst lite tråkiga saker, det är oftast ett bättre bollplank för inspiration än något väldigt intressant eller underhållande.

Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet…)

Det kan bli en hel del prestationsångest i omgångar men det försöker jag tänka bort så gott det går. Det är väl ett behov att utvecklas och testa något nytt, tecknande kan lätt bli väldigt mekaniskt annars. Och det var en rejäl utmaning att försörja sig som illustratör i början, det är egentligen de senaste två tre åren jag känner att det börjar kännas stabilt men jag har haft väldigt tur också tror jag. Eller tur är kanske fel ord, det var väl 10-15 år av hårt arbete innan det lossnade.

Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar tror du?

Pettsonböckerna! Hattjakten är starka minnen, tror Sven Nordqvists böcker var dom första jag kopplade ett namn till, att det var en specifik stil som gick att känna igen och att det fanns en person bakom bilderna. Också Björnbärsstigen av Jill Barklem som jag fick i present någon gång, jag tyckte om hur ombonat allt såg ut, väldigt detaljrikt vilket jag antar gjorde intryck.

Fluff , Annica Hedin & Erik Svetoft. Rabén Sjögren 2023

Ur: Våra stadsdjur, Nils Andersson & Erik Svetorft. Rabén Sjögren 2022

Jag bläddrade mycket i serietidningar också innan jag lärt mig läsa, typ Serieparaden och Larson-tidningar och sånt som låg i förrådet. Alla möjliga bilder gjorde väl intryck egentligen, jag tyckte om bilder överlag, har ett par pussel jag minns tydligt och då var det bara hur päronen på ett träd var ritade eller något sånt..och logotyper och reklammaskotar var jag svag för. Exempelvis michelingubben, det blev mycket fanart med michelingubben. Den och Turtle wax-sköldpaddan.

Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?

Att ha tid att sitta och rita hela dagarna och dricka kaffe, det behövs inte så mycket mer än så tror jag..

Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?

Marcus Gunnar Pettersson gör otroligt fina akvareller, han blir bara bättre också. Jag uppskattar att han jobbar så mycket analogt, det blir ett helt annat djup i bilderna då. Jag fegar lätt ur och skannar allt och fixar i datorn så det inte ska bli fel, har inte det modet att göra allt direkt på papperet...Emma Adbåge gör också otroligt snygga böcker, det ser så enkelt och ledigt ut men med massor av bra färger och texturer.

Läser du recensioner av dina böcker? Hur förhåller du dig till recensenternas läsningar?

Det är såklart jättekul med recensioner (när dom är positiva) men det blir lätt ganska mycket press när jag är medveten om dom, då blir det att försöka upprepa det som ”gick hem” och undvika det som blev kritiserat..så jag försöker ha lite distans till det nuförtiden, det blir lätt lite ohälsosamt och oproduktivt.

Men det är såklart jättekul när det är positiva recensioner även om jag blir lite misstänksam, att jag inte riktigt förtjänar beröm. Är ganska självkritisk och tycker bara det senaste jag gjort är bra tills det ersätts av något ännu nyare.

Jag är nyfiken på hur samarbetet med textförfattare ser ut– kan du berätta något om det (Välj gärna en eller några av böcker)?

Om vi tar Ingen Fara som vi gjorde förra året (Lilla Piratförlaget, text av Henrik Wallnäs) så var samarbetet att jag fick texten utan några riktlinjer eller kommentarer alls att tolka fritt. Fullt förtroende som illustratör, fria tyglar kan man säga. Sen stämde vi av längs med vägen med omslag och sånt, med förläggare och textförfattare. Formgivningen av själva boken görs samtidigt som bilderna så det hela tiden finns ett helhetstänk där, boken som objekt, hur det funkar att bläddra mellan uppslag och sånt..

Och det har väl varit ungefär den processen i majoriteten av samarbeten jag haft, även med Nils Andersson och Husdjurs/Stadsdjursböckerna.

Många textförfattare verkar gilla överraskningar som jag förstår det! Från egen erfarenhet som illustratör blir det också bättre att inte bara ses som leverantör av bilder på beställning heller, det blir mer intressant när det inte finns några riktlinjer utan det är lite en överlämning, vad som händer i mötet mellan bild och text.

Vad arbetar du på just nu?

Just nu håller jag på att skriva/skissa på ett lite större serieprojekt, det är tänkt att bli en ny bok. Testar att jobba igenom allt lite mer ordentligt och att göra historien lite mer invecklad än jag brukar, utmana mig själv lite...försöker att inte tänka så mycket på deadlines och sånt heller, det får ta lite mer tid den här gången, jag är annars rätt snabb att vilja få klart saker. Sen blir det nog ett par barnboksprojekt till framöver, ska försöka vara lite halvt pappaledig också om det går.

Bazar Masarin 2023:1

Ur: Mina husdjur, Nils Andersson & Erik Svetorft. Rabén Sjögren 2021

Ur: Våra stadsdjur, Nils Andersson & Erik Svetorft. Rabén Sjögren 2022

Läsningar

I min sommarläsningskorg/Margaretha Ullström

Färgbad/Woody Oliphant

Sickans vardag/Ellinor Spång

Roj ut i världen/Christina Wedenmark

Vad säger krokodilen?/Brijdeep Kaur

Hej till alla och allt/Sofia Sköld

Zarah får plåster/Lina Nestor

Bebbe plaskar/Maria Wingsäter

Vem kommer på kalas?/Agneta Krohn Strömshed

Idag är Åke en hund/Maria Jourdanis

Snälla Stella, sluta skälla/Christina Wedenmark

Stopp!/Maria Jourdanis

Mer än något annat /Susanne Sandström

Doften av en ormmördare/Linda Boodh

Min osynliga mormor/Josefine Fahlvik

Jag tappaade min tand/Maria Wingsäter

Lugo & Lill/Maria Wingsäter

Två små riddare tar guld/Sofia Sköld

De tre bockarna Bruse/Elin Okodugha

Vem saknad vad/Maria Jourdanis

Kurragömma/Maria Jourdanis

Rädda kaninerna, Olivia/Maria Wingsäter

Ruby och trolldrycken/Linn Johansson

Vara vuxen/Frida Ärlemalm

Ösregn & glitter/Sofia Cullberg

Tomhet/Baharan Kazemi

Godnattsagan/Susanne Sandström

Förkovran & glädjestunder/Margaretha Ullström

Kråkor/Lina Nestor

Om demokrati så att alla förstår/Sofia Cullberg

Afrika, fantastiska Afrika/Emelie Nestor

Historisk barnlitteratur/Carola Forslund

Yassi åker till farmor/Maria Wingsäter

En vän till tant Irene/Henrika Ahlmström

Ovetenskapliga studier/Emelie Nestor

Morran och Frasse/Sara Bäverås

Solvaktaren/Lina Nestor

Sillen sover över/Lisa Nordlén

Klass 5 A/Jennie Claesson

Att vara Yoko/Agneta Krohn Strömshed

Viskning mellan väggar/Brijdeep Kaur

Hjärtat i källaren/Linn Johansson

Extra allt/Lisa Nordlén

Festen, Skolbloggen/Susanne Köhler

Du får vara hund/Linn Johansson

Kuben/Christina Wedenmark

Amors pilar/Agnes Lindholm

Rök/Christina Wedenmark

Kändis Crush/Agneta Krohn Strömshed

Kom hit /Sara Bäverås

Så länge citronträden växer /Stina Liffner

Logg från Östra/Sofia Sköld

Säg något/Linda Valle

Fjärilshjärta/Carola Forslund

100 K/Elin Okodugha

I min sommarläsningskorg

Imin sommarläsningskorg finns bland mycket annat högar av nya böcker för de lite yngre barnen. De bildar tillsammans en härlig blandning av bilderböcker inbjudande för alla.

Överst ligger en liten guldgruva till bok: Roliga ramsor. Tungvrickare, räknelekar, gåtor och mycket mer. Urvalet är sammanställt av Rebecka Wolff och Johanna Thydell, och fyndigt illustrerad av Maria Källström.

Roliga ramsor. Tungvrickare, räknelekar, gåtor och mycket mer är en rolig och användbar bok. Ha den tillgänglig när det regnar eller när barnen inte vet vad de ska leka. Plocka fram den när det finns extra behov av glada skratt och bus. Boken är fylld av ramsor, lekar och gåtor som använts av generationer barn, unga och vuxna. Jag skrattar och minns. En del ramsor är inte exakt formulerade som de jag lärde mig som barn, eller som de jag använde tillsammans med mina egna barn.

Men så är ju karaktären på dessa lekfulla ramsor; de ingår i den muntliga traderingsskatten som förnyas och förändras. Nya ramsor och lekar tillkommer och varje generation kan sätta ett avtryck. Det står ju var och en fritt att fortsätta ramsa och tramsa.

Bokens ramsor delas in i sju avdelningar försedda med egna rubriker.

Dessutom ingår ytterligare tre avdelningar, nämligen klapplekar, ryggmassage för modiga och sist men inte minst en avdelning med knepiga, lite humoristiska gåtor. Jag saknar dock en avdelning: bollramsor. Jag minns att när jag gick på lågstadiet, lekte vi gärna en lek med tio olika typer av kast som utfördes tillsammans med en ramsa. Och det fanns fler. De fungerade på liknande sätt som hopprepsramsorna. Kanske har bollekarna helt försvunnit från skolgården? Eller var dessa bollramsor bara lokalt förekommande?

Just avdelningen ”Skolgårdsramsor” har fått mig att fundera över hur ramsor förändrats och hur vissa tack och lov försvinner. Flertalet av ramsorna som återfinns under den rubriken är för barnörat lite utmanande, lite uppkäftiga, kanske kaxiga och inte alltid helt snälla, som till exempel

Hej du glade ta en spade och gräv ner dig så jag slipper se dig!

Skönt att redaktörerna valt att inte ta med alltför fräcka och elaka ramsorna. Att de lyser med sin frånvaro är befriande. Urval är svårt.

Självklart finns det ramsor som jag saknar, men där finns också en hel del för mig nya ramsor. Sammantaget är denna ramsbok en liten pärla.

Margaretha Ullström

Bazar Masarin 2023:1

Roliga ramsor. Tungvrickare, räknelekar, gåtor och mycket mer

Rebecka Wolff & Johanna Thydell

Ill. av Maria Källström

Rabén & Sjögren 2023

sommarläsningskorg

Omslag: Roliga ramsor . Rebecka Wolff, Johanna Thydell & Maria Källström Rabén Sjögren 2023

Kanel och Kanin upptäcker ögat.

Bazar Masarin 2023:1

En annan sådan pärla är Kanel och Kanin upptäcker ögat. Texten är hämtad från bilderboken Kanel och Kanin - dikter om kroppen av Ulf Stark som gavs ut 2006. Nu publiceras texten om ögat på nytt tillsammans med nya bilder av Charlotte Ramel.

När Kanel under skogspromenaden bara tittar in i sin mobil blir Kanin sur och utropar – titta! Det finns så mycket att upptäcka i skogen bara man använder sina ögon. De passerar många fåglar och smådjur, liksom blommor. Kanin ger inte upp, utan påkallar hans uppmärksamhet flera gånger men först när hon stoppar en blåklocka mellan mobilen och Kanels öga fångas äntligen hans uppmärksamhet. Mobilen försvinner ur bild, och båda kan nu njuta tillsammans av skogspromenadens alla överraskningar och fikat i skogsgläntan. Det finns ju så mycket att titta på. Tillsammans bildar Ulf Starks dikt om ögat och Charlotte Ramels bilder en ljuvlig helhet att läsa tillsammans med de små barnen, toddlarna, både hemma och på förskolan. Det är en bok som håller för många läsningar, där bilderna erbjuder mycket att prata med barn om.

Förlaget har också kostat på en tjockare kvalitét på pappret vilket är bra med tanke på att de små barnens händer ibland kan gå ganska hårt fram.

Kanel och kanin upptäcker ögat Ulf Stark & Charlotte Ramel Rabén & Sjögren 2023

ögat. Ulf Stark & Charlotte Ramel. Rabén Sjögren 2023

Dagspöket är en uppskattad bilderboksfigur bland förskolebarn. Det är därför efterlängtat med ytterligare en bilderbok om Dagspöket.

I Dagspöket i skolan av Jujja Wieslander, illustrerad av Jens Ahlbom, kommer det på besök till skolan. Dagspöket är speciellt. Han är inte vit utan svart. Det innebär att ingen ser om han spökar på natten. Därför måste han spöka på dagarna. På natten vill han ha någonstans att sova, men vart han än kommer inträffar något oväntat.

I den här boken har han hamnat i en garderob hos en lärare. Eftersom han mest liknar ett svart tygstycke så tror läraren att han är en klänning. Hon tar på sig den till skolan. Det tror jag att hon ångrar. För Dagspöket tycker det blir tråkigt att vara klänning och tar sig för att kittla läraren. Läraren uppfattar det som att klänningen kliar. Det blir inledningen till en annorlunda skoldag med fler humoristiska förvecklingar.

Jens Ahlboms bilder är detaljrika, fartfyllda och roliga.

Vad vore sommarläsning utan en ny bok om att börja skolan? Årets skolstartsbok från Rabén & Sjögren heter ABBE börjar skolan, av Cina Friedner, illustrerad av Jennifer Berglund. Rubriken är intressant, för Abbe börjar förskoleklass men för barn av idag innebär det att man har slutat förskolan och börjar i skolan. Det är en förändring som kommit snabbt de senaste åren.

Berättelsen är en blandning av bilderbok och en kapitelbok med tre kapitel. Första kapitlet har rubriken ”Före” och handlar om Abbes oro över förändringen, storasysters berättelser och föräldrarnas förväntningar.

Föräldrarna har fått ett mejl om vad Abbe förväntas klara i samband med skolstarten. Det är framförallt tre saker som betonas: Äta med bestick, ta på sig skor och jacka själv och att kunna torka sig själv efter toalettbesök. Toalettbesök under skoltid är

troligen en av de saker som generationer barn oroat sig för. Abbe gillar för sin del att ha kontroll så därför gör han en lista över bra saker med att börja skolan och dåliga. Det andra kapitlet har rubriken ”NU”. Det utspelar sig under tre skoldagar i skolan då Abbe sakta vänjer sig vid de nya rutinerna och lär känna nya kompisar.

Därefter följer ett tredje avslutande kapitel: ”Efter”. När skoldagen är över och han kommit hem plockar han fram sin lista över bra och dåliga ting i skolan och utvärderar hur det har gått. Han har koll. Det ger honom trygghet. Och många saker har varit bättre än väntat. Men en sak är betydligt sämre. Bästa vännen Luca som går i första klass och är ett år äldre vill inte kännas vid Abbe utan tittar konsekvent bort och låtsas inte se honom. Abbe förstår inte varför och är besviken. Bredvid bilden av Luca på listan placerar Abbe ingen glad smiley. Då knackar hans mamma på dörren till hans rum och säger att hon glömt att berätta

Omslag: Dagspöket i skolan. J. Wieslander & J. Ahlbom. Rabén Sjögren 2023

Bazar Masarin 2023:1

att Lucas pappa skickat ett meddelande. ”Han undrade om du ville leka i helgen”.

Abbe blir jätteglad med vill inte visa det. Han nickar bara att det är ok. Men inom sig är han glad och bestämmer sig för att om de har kul under helgen ska han rita en stor glad smiley bredvid bilden av Luca.

Det är en inkännande historia med ett för många barn välbekant innehåll. Berättandet bärs fram av ett starkt barnperspektiv.

De ämnen som Abbe oroar sig för är väsentliga för alla blivande förskolebarn och innehållet kombineras med humoristiska vändningar.

Dagspöket i skolan

Jujja Wieslander & Jens Ahlbom Rabén & Sjögren 2023

Abbe börjar skolan

Cina Friedner & jennifer Berglund Rabén & Sjögren 2023

Omslag: Abbe börjar skolan.

C. Friedner & J. Berglund. Rabén Sjögren 2023

Djuren sover av Kjersti Annesdatter Skomsvold, illustrerad av Mari Kanstad Johnsen är en flerfaldigt prisbelönt bok, översatt från norska. Förlaget Rabén & Sjögren har kostat på boken ett kraftigare omslag och stadigare sidor. I grund och botten är detta en traditionell go-natt-saga där busige Bo inte vill gå och lägga sig, men hans mamma är tålamodet själv. Om hon är stressad lyckas hon dölja det väl. Berättelsen växer ut till något mycket mer.

När Busiga Bo hävdar att han redan ligger när han står på ett ben med en hand som håller fast det andra uppvikta benet erbjuds han mat. För han är ju en papegoja och även papegojor är hungriga på kvällen. Och så fortsätter kvällsritualen med bad och tandborstning och toalettbesök. Hela tiden ackompanjeras att gå och lägga sig-ritualen av olika djur som somnar på olika sätt. Havsuttrarna håller varandra i händerna för att inte flyta bort, surikaterna sover i grupp, för att hålla värmen och fladdermusen står på öronen. Mamman har tid för pojkens påhitt och fördjupar och leder dem vidare ändå fram till slutet när Bo somnar in lugnt och skönt. Det är vackert och ömsint. En kärleksfull berättelse om hur god natt-ritualen kan ingå i en på samma gång magisk som lärorik lek.

Bilderna är kraftfulla ofta i dov färgskala. Jag tilltalas av illustratörens förmåga att med små medel som med ögon och mun, skapa kontakt mellan mamman och barnet. De tittar på varandra med värme. De kommunicerar med varandra med sina kroppar genom att till exempel sträcka ut händerna. De njuter av att leka tillsammans en kort stund i samband med god natt-ritualen.

Det är en bok att läsa högt i sängen. Dessutom en bok för föräldrar att inspireras av.

Bazar Masarin 2023:1

Djuren sover Kjersti Annesdatter Skomsvold & Mari Kanstad Johnsen Rabén & Sjögren 2023

Djuren sover, K. Annesdatter Skomsvold & M. Kanstad Johnsen. Rabén & Sjögren 2023

Att trösta ett monster Jesper Cederstrand & Clara Dackenberg Natur & Kultur 2023

Sist i sommarläsningskorgen ligger den intressanta bilderboken av barnboksdebutanten Jesper Cederstrand och Clara Dackenberg, Att trösta ett monster från Natur & Kultur. Det är en berättelse med många bottnar och tolkningsmöjligheter. Det här är Jesper Cederstrands bilderboksdebut, men han har rik erfarenhet som skribent för Sveriges Radios barnradio. Clara Dackenberg har en rad bilderböcker bakom sig bland annat den Augustnominerade Hemma hos Harald Hermansson.

Med stora expressiva bilder i en färgskala med gult, beige, brunt blått och vitt fångas det lilla barnets försök att trösta det kolossala monstret. De verkligt inträngande närbilderna på till exempel monstrets klor bidrar till att i bild förmedla det lilla barnets rädsla. Barnet försöker trösta, men tror sig ha misslyckats. Där misstar sig barnet för med sin blotta närvaro har han tröstat och med sin kärlek skapat ett framtidshopp. Texten är varsam och innerlig. Det är en finstämd berättelse om människors behov av att finnas till för varandra även när det är svårt. En berättelse om tårar, om att trösta och om att försöka. En stark och lovande debutbok.

trösta ett monster, J. Cederstrand & C. Dackemberg. Natur & Kultur 2023

Ur: Färgbad . Filippa Hella, Kirsi Jaakkola & Sanna Pajunen Kyynäräinen. Barnkulturcentret

Sedan några år tillbaka har de två konstnärerna Kirsi Jaakkola och Sanna Pajunen-Kyynäräinen från Barnkulturcentret Kruunupää tillsammans med Filippa Hella, illustratör och författare bosatt i Borgå, arbetat med pekboken Färgbad. Pekboken presenterar en färgbads -verkstad ur barnets synvinkel och den erbjuder en visuellt rik upplevelse av färgbadet.

Bazar Masarin 2023:1

Färgbad

Filippa Hella, Kirsi Jaakkola & Sanna Pajunen Kyynäräinen Barnkulturcentret Kruunupää, Björneborg, Finland 2023

Färgbad

Småbarnsbilderboken, Färgbad, är livlig och passar utmärkt till våra allra yngsta. Som titeln antyder, är färg bokens tema som med formfrihet och fokus på barnperspektivet talar till läsarna.

Språket är lämpligt för språkstimuleringsövningar med småbarn. Bokstäverna upprepas och orden rimmar. Nästan varje ord på uppslaget börjar med samma bokstav som färgen, till exempel ”Röd rulla runt”. Annars rimmar orden med färgen som, ”Orange svansdans”. Samtidigt är meningarna korta och rytmiska. Varje uppslag kan läsas var för sig eftersom inget kognitivt krav behövs för att följa handlingen. Med det sagt saknas det en viss rytmisk sammankoppling mellan uppslagen men det är relativt oproblematiskt.

Bilderna är delvis abstrakta där en färg per uppslag står i centrum. Färgen är representerad med blandad media som delvis består av fotograferade bilder av barn och naturvänliga föremål, till exempel, gröna blad sydda av mjuk grön textil, eller torkade blå blommor. Färgen är återigen skildrad på samma uppslag som en textur skapad av papper, bläck eller akvarell.

Ovanpå dessa enfärgade kollage finns tydliga grafiska illustrationer av småbarn klädda i vita, platta, ogenomskinliga kläder omringade av hårda svarta konturer. Konturerna gör det enklare för ett småbarns öga att fokusera på formen som egentligen representerar barnet själv.

Dessa illustrerade barn samspelar med de avbildade färgerna och föremålen utifrån ett småbarns motoriska förmåga som läsaren möjligen känner igen sig i. Antingen sover barnen på mjuka gröna blad, skapar en härlig lilafärgad geggamoja med bär eller dansar barnen tillsammans med sina vuxna bland svansliknande orangefärgade rep.

Boken avslutas med trötta färgspräckliga barn som har tillbringat en dag bland naturens olika färger i en rytmisk lek.

Färgbad är väl genomtänkt för målgruppen, särskilt med tanken på formgivningen.

Språket är anpassat till småbarn och deras språkutveckling.

Det som jag verkligen gillar är att boken består av barn med olika hudfärg, något som bokomslaget tyvärr saknar.

Woody Oliphant

Ur: Färgbad. Filippa Hella, Kirsi Jaakkola & Sanna Pajunen Kyynäräinen. Barnkulturcentret Kruunupää 2023

Bazar Masarin 2023:1

Omslag: Ät nu, Sickan & Var är Sickan? , Sofia Rådström.

Bonnier Carlsen 2022

Bazar Masarin 2023:1

Ät nu, Sickan Var är Sickan? Sofia Rådström Bonnier Carlsen 2023

Sickans vardag

Ellinor Spång

Under Sofia Rådströms tid som föräldraledig läste hon många pekböcker för sin dotter. Ofta lästes samma bok om och om igen. Hon noterade då att de böcker som stod stadigt genom de många läsningarna hade flera gemensamma nämnare. De hade alla ord valda med omsorg, en språklig rytm och ett tilltal som riktade sig både till den lilla och stora läsaren. Sådana böcker var det få av. Det fanns plats för fler. Sagt och gjort, Rådström skapade Sickan; ett barn med stora runda glasögon, röda hängselbyxor och barnboksvärldens mest uttrycksfulla ögonbryn. 2019 debuterade hon med småbarnsbilderböckerna Kom nu Sickan och Dela med dig Sickan. Dessa följdes av Vänta Sickan (2020) och Sov nu Sickan (2021).

Under 2023 utkommer två nya böcker om Sickan; Småbarnsbilderboken Ät nu Sickan och pekboken Var är Sickan? Det är de två sistnämnda som vi ska bekanta oss lite närmare med. Men först: Låt mig presentera Sickans tidigare äventyr. I debuten Kom nu Sickan (2019) går Sickan och pappa till affären. På vägen hittar hen pinnar, vilar raklång på trottoaren och jagar skator. Promenaden är kort, men för det lilla barnet är det ett hav av intryck. I Dela med dig Sickan (2019) kommer vännen Ester på besök. Att dela med sig blir svårt och konflikter löses på olika sätt. Ibland kan en helt sonika lägga sig på bollen en vill ha för sig själv. Ibland kan det bli stora tårar och dragkamp. Båda sätten funkar sådär, men att slutligen dela på soffan blir det allra bästa.

I Vänta lite Sickan (2020) är det dags att ge sig ut till lekplatsen och plaska vatten. Men det råder delade meningar om vilka kläder som Sickan ska kläs i innan det är dags för utgång. När alla kläderna äntligen är på visar det sig att Sickan är mer intresserad av att bada i badkaret. Utan kläder. I Sov nu, Sickan (2021) är det kväll och det kommer gnäll. Sickan ska i säng och pappa läser och läser och sjunger och sjunger. Stoppar Sickan från att hoppa i sängen, leka med dockservisen och tända lampan. Till slut somnar de tätt ihop i Sickans lilla säng: “Nu ska ingen upp och gå./För nu sover båda två”.

Under läsningen av de tidigare Sickan-böckerna slår det mig hur illustrationerna i dessa påminner om Gunilla Bergströms böcker om Alfons. Viljan att skildra barnet i staden och en strävan efter att skildra vardagen ur barnets perspektiv förenar de båda. I Bergströms böcker ser vi höga hyreshus. Det är trappuppgångar och lekplatser. Starka 70-talsmönster och kontraster. I Rådströms böcker får vi se stadslivet såsom det ser ut i vår tid. Där är funkishus, där är pappas laptop med jobb i. Inga kor eller hästar i sikte, istället ser vi skator och hundar i koppel.

I lägenheten hittar vi Perstorpsbord, gäster iklädda Marimekko och stora monstreor. Rådström är inte ensam om att, liksom Bergström, skildra stadsbarnets vardag.

I den samtida bilderboksvärlden är hon i gott sällskap av Emma Virke och Lisen Adbåge med böckerna om Roj och Karin Cyréns Hej hej hej! och Oj oj oj! Samtliga sällar sig till skaran som går i Bergströms fotspår.

Alla ger barnet en plats i staden, ibland lekparker och trottoarer och bussar.

Även språkligt får barnet ta plats i Rådströms böcker. Texterna, som är byggda på rim, visar på en lyhörd känsla för barnens uppfattning av världen. Den är fylld med korta utrop, enkla fraser och den vuxnes vardagliga uppmaningar; “Titta vovven! Sickan klappa/Kom nu, Sickan! säger pappa”. Det lilla barnet kan enkelt hänga med i läsningen, samtidigt som den vuxna läsaren får en följsam text att högläsa.

Efter denna djupdykning i Sickan-världen är det på sin plats att lyfta fram de två senaste böckerna i serien. Vi får följa med Sickan och pappa under en helt vanlig middag och ett besök i affären. Ni hör ju; det är som gjort för småbarnsdramatik.

I Ät nu Sickan (2023) ska Sickan och pappa äta middag; “Nu ska Sickan sitta still/På med haklapp inget spill”. Men det blir, som ni säkert gissat, massor av spill. Det viftas med drickan. Det ska absolut ätas självständigt med sked.

Det finns ärtor. Små och många. Väldigt pilliga att fånga.

Bazar Masarin 2023:1

I ett slags crescendo hamnar pappas vattenglas på golvet. I tusen bitar. Det efterföljs av en rörande scen där pappa på alla fyra torkar golvet rent från tappad mat.

När golvet är någorlunda rent står pappas mat kvar på bordet, kall och orörd. Bredvid den sitter Sickan som äntligen är klar med sin middag. “Nu får Sickan säga till: Ät nu pappa, och sitt still”. När vi lämnar dem får pappa äntligen äta maten, med Sickan i famnen och ett leksakståg bredvid besticken.

Var är Sickan? (2023) är den första pekboken om Sickan som ges ut med hårda pärmar och flikar. Här får vi följa med Sickan och pappa när de handlar mat i affären. I affären ser vi rad efter rad av konservburkar i ordnade rader, kundvagnar och rutigt butiksgolv. Här är, som i de andra böckerna om Sickan, fokus på miljön i barnets synfält. Vi får se vagnen, de låga grönsakerna, de vuxnas skor.

Sickan gömmer sig i affären, både för läsaren och pappa.

Vart tog Sickan vägen nu?

Pappa förmanar; “Då får pappa säga nej, du ska stanna här hos mig”. Men trots att Sickan står helt still så tappar hen bort pappa. Självständigheten har med ens flugit sin kos, kvar är ett vilset barn med tårar i ögonen. Men pappa dyker såklart upp igen. En varm omfamning vid vagnen; “Vi ska aldrig skiljas åt”. Handlingen (i ordets dubbla bemärkelse) gör sig mycket bra med bokens flikar. Flikarna kan det lilla barnet själv öppna och visa var Sickan gömmer sig nånstans. Detta gör barnet aktiv under läsningen, låter det nästan vara en del av dramaturgin.

Det som blir tydligt i de två senaste böckerna om Sickan, men även i hela serien, är Rådströms blick på det lilla barnet. Att låta barnet ta plats är, som tidigare nämnt, bärande i hennes författarskap. Vi hittar en förståelse för det lilla barnet. Vi hittar en blinkning till den vuxna läsaren. Vi hittar en jazzig text med lekande rim. I illustrationerna hittar vi det som finns i ett småbarnshem; Pipmugg, haklapp, små gröna ärtor och spaghetti skivad i små, små bitar. Vi hittar stora känslor, förhandlingar, uppmaningar, lekfulhet och framför allt oändligt med kärlek mellan Sickan och pappa.

Bazar Masarin 2023:1

Ni hör; böckerna om Sickan är småbarnsvardag i dess renaste form. Det lilla livet förstoras upp. Det gör att läsningen känns i både stor och liten. Det är du och jag, tänker man. Mitt bland all middagsdisk och kundvagnar fyllda av falukorv.

Hoppar fram och ropar BU!

Roj

Ut i världen

Christina Wedenmark

Ifyra småbarnsbilderböcker i pekboksformat får vi följa Roj på äventyr i vardagen. I de två första böckerna möter vi Roj när han vaknar och när han skall gå och lägga sig. Han är hemma.

I årets två nya böcker öppnar världen upp för Roj. Han följer med pappa till affären. Roj sitter i sin vagn och pappa plockar ner varor i sin korg. Då får Roj syn på bananerna. Han pekar och får en av pappa, på en skylt står det ”Varsågod, ta en banan!”. En sådan skylt finns i många affärer och budskapet är lätt för barnen att känna igen sig i. Det är gratis och nyttigt och skapar inga konflikter. Vid sin sida har Roj sin lilla elefant. Den kikar runt lika nyfiket som Roj. När Roj nästan har ätit upp bananen börjar pappa prata med en gubbe. Det blir snart tråkigt. När bananen är slut tar sig Roj och elefanten ur kärran och fram till glassboxen. Han vill ha glass men pappa säger nej. Då får Roj ett utbrott och lägger sig på golvet och skriker högt.

Spänningen stiger! Ska han få glass eller inte?

Bazar Masarin 2023:1

affären , Ellen Karlsson & Lisen Adbåge. Natur & Kultur 2023

Roj i affären Roj på förskolan Ellen Karlsson & Lisen Adbåge Natur & Kultur 2023

Ur: Roj på förskolan, Ellen Karlsson & Lisen Adbåge. Natur & Kultur

Bazar Masarin 2023:1

När pappa lägger upp varorna på bandet ser vi att glassen ligger där. Roj hjälper till att knappa in koden på pappas kort. I slutscenen sitter han i kärran och slickar nöjt på sin glass, men vart tog den lilla elefanten vägen?

Ellen Karlsson och Lisen Adbåge passar fint ihop. De har båda en känsla för lågmäld humor i vardagssituationer. Ellens text är kort med några få ord på varje sida. Den är rytmisk och kärnfull trots sitt knappa omfång.

Lisen Adbåge lägger ibland bilderna efter varandra som i en serie.

När Roj och pappa kommer in i affären ser vi när Roj får syn på bananerna och när han får en. Samspelet mellan Roj och pappa och Roj och lilla elefanten är fint.

När pappa väljer bland flingorna har

Adbåge medvetet valt bort kända varumärken och skapar i stället egna ”Sunny flakes”. I mötet med gubben vrider pappa huvudet en aning bort från Roj och så småningom helt. Med pappans uppmärksamhet riktad mot ett annat håll passar Roj på att ta sig ur kärran. Dramatiken som uppstår när Roj skriker för att få sin glass är lätt att känna igen. Pappan knäböjer som för att vädja till Roj, att få honom att ta reson. Direkt efter står pappa i kassakön och läser på sin mobil. Roj sitter med uppspänd mage, som på helspänn i kärran. Skyltar vid kassan uppmanar kunder att ”hålla avstånd”, ”alltid billiga” och ”välkommen åter”. Damen vid kassan har seriekaraktär med sina stora bröst, pyttesmå glasögon och stirriga blick.

Snart är de äntligen ute ur affären och lugnet är återställt när Roj äter sin glass får pappa vila ut.

När Roj ska till förskolan är det stressigt. Pappa springer men Roj sitter nöjd i kärran, mössan på och elefanten är med. När pappa skall gå sitter Roj i pedagogens famn med elefanten. De vinkar hej då och pappa trutar med läpparna. Han håller redan i dörrhandtaget på väg ut. Bakom honom läser vi

”Nu har vi: - Löss

- Influensa

- hosta

Stanna hemma vid symptom!

Tack!”

Adbåge har ett finurligt sätt att rikta sig till både barn och vuxen samtidigt. Vid samlingen sitter barnen i en ring och äter frukt. Sedan leker de, någon gråter, men inte Roj. Pedagogen tröstar. Roj får ny blöja och sedan är det dags för mat, vila på egen kudde med gosedjur, vakna i pedagogens famn, mellanmål, leka och så kommer pappa och hämtar. Nu behöver Roj inte sitta i vagnen utan kan köra den själv när elefanten sitter i. Roj ser ut att vara på gott humör och behöver ingen mössa. Den kan pappa bära. Tillsammans har Ellen Karlsson och Lisen Adbåge byggt en värld som börjar vid det lilla, när Roj är hemma innanför husets trygga väggar. Därifrån lotsar de ut honom i världen. Först tillsammans med pappa och elefanten bland allt spännande som finns att upptäcka i affären. När Roj är i förskolan klarar han att lämna pappa utan gråt, även om han är väldigt glad när pappa hämtar.

Böckerna om Roj är en väl genomtänkt historia om ett litet barns vardag och den dramatik som kan uppstå i den.

Ur: Roj på förskolan, Ellen Karlsson & Lisen Adbåge. Natur & Kultur

Bazar Masarin 2023:1

Vad säger krokodilen?

En dag på stranden

Eva Montanari

Lilla Piratförlaget 2023

Vad säger krokodilen?

En dag på stranden

Brijdeep Kaur

Iboken Vad säger krokodilen? En dag på stranden får vi följa krokodilens dag på stranden. På omslaget syns en stor krokodil med en liten som skulle kunna vara en mamma eller pappa krokodil och ett barn krokodil. Omslaget lockar till läsning och redan innan man slår upp boken bjuder boken till dialog med barnen.

Vad ska krokodilen göra på stranden? Varför har de människokläder på sig? Och en klocka? Kan krokodiler simma? Det går utmärkt att fråga barnen vad de brukar göra på stranden och barn men livliga fantasi undrar kanske om de skulle vilja bada med en krokodil på stranden.

Redan på första sidan inser läsaren att krokodilfamiljen inte befinner sig vid stranden utan är hemma. Solen kikar fram bakom gardinerna där pappa krokodil sover och barnet är vaket.

Sedan får vi följa pappa och barn krokodil genom olika slags ljud i vardagen – skorpans ljud som låterKras kras, Prutt prutt låter solkrämen och så vidare.

Efter några sidor befinner läsaren sig på stranden med krokodilfamiljen där de leker, simmar och bygger sandslottet bland annat.

Efter en stund blir det dags att gå hem. Men visst är inte barnet redo än.

Det blir en kamp med ännu flera ljud på vägen

hem då pappa krokodil cyklar tillbaka med barnet. Efteråt blir det dags för glass och middag innan det är läggdags!

Vi har fått följa med en hel dag på stranden, fylld med skoj och många olika ljud som fått underbar gestaltning. Roligt för barn och vuxen att härma de olika ljud som boken är fylld av!

Krokodilfamiljen är illustrerad så att de liknar människor– de har människokläder på sig, de cyklar och gungar i gunga och grillar bl.a. vilketger en igenkänning hos barnet men som också väcker deras fantasi och nyfikenhet.

Eva Montanaris illustrationer är underbara, färgglada och lockar till läsning och kan även verka som utgångspunkt för samtal om krokodilers ”egentliga” livsvillkor då barn ofta är nyfikna på djur och natur och många barn dessutom gärna vill förstå skillnaden mellan fantasi och verklighet.

Boken är i format hårdpärm (vilket jag som jobbat med de allra yngsta barn älskar) så det går utmärkt att läsa tillsammans eller för de yngsta läsaren att bläddra i själva, och varför inte under en utflykt till stranden?

Det här är en charmig och färgglad barnbok om en liten krokodilfamilj som jag varmt rekommenderar.

Bazar Masarin 2023:1

Hej! till alla djuren till allt i skogen

Sofia Sköld

Hej till allt i skogen och Hej till alla djuren är en ny serie böcker av författaren Julia Wiberg, skriven främst för åldrarna 0-3 år. Böckerna är skapade med kraftiga sidor i pekboksformat.

Tidigare har Julia Wiberg gett ut främst faktaböcker för barn, samtliga på temat djur och natur.

Illustrationerna är gjorda av Hanna Granlund, med rik färgpalett och flera detaljer i bilderna för de små att titta på. Hanna Granlund har tidigare illustrerat bland annat barnboksserien Spöksystrar.

Barnet som återkommer i de båda böckerna i serien framställs neutralt, utan att nämna någotnamn eller något annat om vem barnet är men som ändå gör att många barn kan identifiera sig med barnet.

Det är som att barnet leder oss genom de båda böckerna och att vi inte ens behöver fundera på vem barnet är. Och så kan barnet som blir läst för fokusera på det väsentliga i boken: nämligen skogens alla spännande upptäckter och djur, istället för att fokusera på vem som tar dem med på resan.

Bokserien är främst avsedd för de allra yngsta läsarna och i den typen av böcker är korta meningar, enkla ord och rytmiskt språk ofta grunden. Inga punkter används efter de korta meningarna, men däremot stor bokstav i början av varje ny mening, och detta sammantaget skapar en livfull bok med en poetisk underton och ett rytmiskt och repetitivt språk som kan locka de allra minsta.

Sättet författaren har byggt meningarna i boken påminner också mer om lyrik än prosa, exempelvis: ” Mossan doftar skogen”.

Genomgående i text, i alla meningar på samtliga uppslag är det också lika många stavelser vilket ytterligare bidrar till lyrikkänslan och rytmen i böckerna.

I boken Hej till alla djuren får läsaren bland annat hälsa på ekorren, haren och ugglan. Boken inleds med att barnet ger sig ut i skogen för att hälsa på alla djuren och lära sig lite mer om dem för att sedan avsluta turen när solen går ned över trädtopparna och kvällsvilan lockar. I berättelsen får man följa barnets färd genom naturen både uppåt och nedåt, och där emellan - det finns djur överallt för den som är uppmärksam! Och barnet i boken är just det, och upptäcker därför flugan som surrar i luften, ugglan som sitter uppe i trädet och småkrypen under stenen.

Hej till allt i skogen tar oss med på en tur genom skogen sedd ur ett litet barns perspektiv. Vi får träffa på barr som kan stickas, stenar som går att klättra på och mossa som doftar skog och är mysig.

Varje uppslag erbjuder även ny upptäckt i skogen för barnet. I Hej till allt i skogen får barnet upptäcka den med alla sina sinnen - både hur skogen känns, luktar, smakar, låter och ser ut. Exempelvis kan det låta: “Pölen blänker” och “Stenen knölig”.

Dessutom stärks och lyfts barns upptäckarlust med meningen: “Stenen kan jag klättra”.

Omslag: Hej till alla djuren, Hej till allt i skogen ,

Hej till alla djuren

Hej till allt i skogen

Julia Wiberg & Hanna Granlund

Rabén & Sjögren 2023

J. Wiberg & H. Granlund. Rabén & Sjögren 2023

Ur: Hej till allt i skogen, J. Wiberg & H. Granlund. Rabén & Sjögren 2023

Bazar Masarin 2023:1

Ur: Zarah får plåster , E. Karlsson & L. Di Francesco. Rabén & Sjögren 2023

Ur: Zarah får plåster , E. Karlsson & L. Di Francesco. Rabén & Sjögren 2023

Bazar Masarin 2023:1

Zarah får plåster

Kompisarna på förskolan

Ellen Karlsson & Laura Di Francesco

rabén

& Sjögren 2023

Zarah får plåster

Lina Nestor

Zarah är så bra på att klippa! Hon får klippa fina saker till alla kompisarna på förskolan, och de beundrar henne. Men en dag klipper hon fel. AJ! Ett litet trauma. Blod. Tårar. Tur att det finns plåster i olika färger för ett skadat litet finger. Och tur att man också kan få ett plåster när man är ledsen och rädd över att se någon annan skada sig eller... bara för att det är så fint!

Ellen Karlsson har skrivit och Laura Di Francesco har illustrerat denna rara berättelse som sätter det lilla men ack så viktiga plåstret i fokus. Plåstret som förenar många barn (och vuxna), berättar en hel historia i sig själv och skapar samtalsämnen över generationsgränserna.

Så glada vi blev här hemma över att få träffa kompisarna på förskolan för ett nytt äventyr!

Liksom i de tidigare böckerna om barngruppen talar Di Francescos fina bilder direkt till det lilla barnet och skapar igenkänning. I denna bok är det Zarah som är huvudpersonen, men förskolemiljön känns igen från de tidigare böckerna.

I pärmen finns porträtt på alla kompisarna i förskolan och tvååringen pekar: Addi, Maj, Zarah, Mille, Alma och så Bosse, pedagogen. Lagom många att hålla reda på. Storasyster sitter bredvid och stavar sig fram till namnen. Bosse är lika viktig som de andra men utan att särskiljas i ställning. vilket skapade diskussioner inom familjen i den tidigare boken om Alma där han inte hade en framträdande roll i berättelsen: är det ett barn eller en vuxen?

Vi tittade på bilderna och försökte få ledtrådar. I denna berättelse är han desto tydligare i sin pedagogroll och han både tröstar, plåstrar om och lyssnar in sin barngrupp.

Det här är dock inte en berättelse om hur en pedagog bör bete sig, som ibland är fallet i moraliserande barnlitteratur. Karlsson behåller barnets perspektiv i berättelsen och vi följer händelsen utifrån barnens upplevelser. En fin bok för de yngsta.

Bebbe plaskar

Maria Wingsäter

Storasyster ska vattna jordgubbarna och det vill Bebbe också göra! Men det finns så många andra spännande saker att vattna på när man är liten och upptäcker världen. Blomman, stenen, koppen…Finns det ens något vatten kvar till jordgubbarna?

Det finns flera böcker om Bebbe, både små vardagsäventyr som detta, som sång- och ramsböcker och för de allra minsta i kartong. Den första två gavs ut 2016. I min familj blev vi inte bekanta med det busiga lilla barnet förrän i julas när tvååringen fick Bebbe och pottan i julklapp, men sen dess har vi läst ofta. Det är de vardagliga händelserna vi får vara med om och tvååringen identifierar direkt sin egen storasyster i den tillrättavisande Storasyster medan hon själv är Bebbe. Vi får helt enkelt byta namn på dem när vi läser, då är hon nöjd.

Mervi Lindmans runda, mjuka personporträtt och bilder känns dock igen från andra böcker som Ingrid och Ivar som hon illustrerat.

Det är bilder som är lätta att älska med tydliga figurer på vit bakgrund.

Det är det viktigaste för historien vi får se – men liksom i tidigare böcker om Bebbe finns här också en följeslagare i form av en kanin som kommenterar Bebbes tokiga upptåg med sitt kroppsspråk. Tvååringen döper den till samma namn som en kompis och följeslagare på förskolan. Mervis önskan är, enligt författarpresentationen på Bonnier Carlsens hemsida, att göra böcker som gläder både barn och vuxna.

Förutom skratt och gott humör njuter hon när böckerna ger barnen något att tänka på och prata om. Jag tycker att hon hittar helt rätt.

Själv njuter jag som allra mest när de tre syskonen har högläsning i soffan utifrån egen förmåga –reciterar fritt från minnet eller med nybörjarläsarens tydliga meningar, och tillsammans skrattar åt tokigheterna som Bebbe ställer till med.

Bebbe plaskar Mervi LIndman Bonnier Carlsén 2023

Ur: Bebbe plaskar , Mervi Lindman. Bonnier Carlsén 2023

Vem

på kalas? , Sara Gimbergsson. Lilla Piratförlaget 2023

Vem kommer på kalas?

Sara Gimbergsson

Lilla Piratförlaget 2023

Vem kommer på kalas?

Vem kommer på kalas? av Sara Gimbergsson är en perfekt bok för 1,5-åringar och uppåt, men kan även fungera för nybörjarläsarna eftersom den känns så ålderslös.

Doris ska ha kalas och vi får följa med henne när hon gör fint innan, när hon gör tårta, och sedan hennes väntan på gästerna. Vem kommer först? Det knackar, och någons öron sticker fram...

Blommorna som Doris plockar visar sig få stor betydelse. Tårtbaket kan du som läsare ställa många frågor till barnet om, liksom gissningsleken vem det är som knackar på dörren.

Knacka på själv vetja!

Vem kommer på kalas? är en liten pärla för de yngsta där allt känns genomtänkt.

Agneta Krohn Strömshed

Idag är Åke en hund

Per Nilsson & lisen Adbåge

Rabén & Sjögren 2023

Idag är Åke en hund

Å

Maria Jourdanis

ke vaknar och har blivit en hund. Det enda han kan säga är Vov. Familjen låter honom hållas och mamma lämnar in en Åke-hund på förskolan. Leken smittar av sig på Åkes vänner och snart är alla förskolebarnen hundar av alla de sorter. Personalen låter barnen stanna i leken och den varar hela dagen på förskolan. När Åke blir hämtad undrar mamma om han fortfarande är hund och det bekräftar han med ett VOV. Mamma suckar nog lite inombords då Åke-hunden envisas med att gå på alla fyra hem istället för att åka bak på cykeln. Men de tar sig hem. Väl hemma undrar resten av familjen om Åke blivit barn igen, men icke. Storasyster gör ett försök att locka fram den vanliga Åke som kunde prata och skrattade så ofta. Men nej. Ända fram till läggdags är Åke en hund. Föräldrarna uttrycker en förhoppning om att Åke ska ha slutat vara hund nästkommande dag. Och de får rätt. När Åke vaknar är han inte någon hund längre. MJAU.

Det är en rolig historia om hur ett barn går in i sin fantasi och hur omgivningen är tolerant och förstående. Bilderna är ljusa och inbjudande. Miljöerna visar en typisk barnfamiljs hem och en helt vanlig förskola med alla de lätt igenkännliga attributen. Människorna är enkla figurer men med träffsäkert minspel. Man kan riktigt se hur kul Åke och hans vänner har på förskolan när alla deltar i hundleken. Och att alla vuxna spelar med gör berättelsen ännu roligare. Även de verkar ha roligt.

En berättelse om lekens förtrollande värld. En bok man blir glad av!

Sofia Sköld

Snälla Stella, sluta skälla! är en bilderbok skriven av Ted Forsström, som utkom i mars 2023 och rymmer 44 sidor. Författaren har tidigare skrivit bland annat barnboksserien ZOO och pekboken Mumin räknar. Illustrationerna är skapade av Åsa Lucander som i och med utgivningen barnboksdebuterade som illustratör. Boken erbjuder färgrika illustrationer med många fina och humoristiska detaljer.

I boken får vi följa med hunden Stella och hennes upptåg vid läggdags. Med rik fantasi förs berättelsen framåt utifrån Stellas perspektiv. Familjen läser godnattsaga men Stella hör hela tiden nya ljud och fantiserar kring vad varje ljud kan vara för något: kan det kanske vara ekorrar som tagit över köket? Eller är det mommon som kommit på besök? Varje gång Stella hör ett ljud skäller hon, varpå alla går för att se efter vad det verkligen är som låter (aldrig vad Stella tror) och pappan i familjen säger ”Snälla Stella, sluta skälla”.

Pappan blir alltmer trött på att bli avbruten i sagostunden av Stellas skällande. Men till slut är det ändå så att även pappan blir nyfiken på vad det kan vara för ett nytt ljud som hörs ifrån hallen...

Ett stilgrepp som använts i boken är upprepning/anaforer på en lagom nivå, något bilderböcker för åldern 3-6 år ibland har. I detta fall består anaforen av “Snälla Stella, sluta skälla” vilket också rimmar och därför säkert tilltalar målgruppen lite extra. En annan form av upprepning är hur pappan avdramatiserar det ljud som Stella hört genom att exempelvis säga: “Hördu väder, låt bli våra kläder!” och “Hördu Forden, bort från gården!”.

Boken avslutas sedan med att familjen hör ett konstigt ljud utan att Stella har skällt, men vad är det för ljud? Det låter som om det skulle komma från en minigris tycker familjen, eller är det bara Stella som äntligen somnat...

Snälla Stella,

Bazar Masarin 2023:1

sluta skälla!

Snälla Stella, sluta skälla Ted Forsström & Åsa Lucander Förlaget 2023

Ur:

Snälla Stella, sluta skälla, T. Forsström & Å. Lucander. Förlaget 2023

Ur: Snälla Stella, sluta skälla, T. Forsström & Å. Lucander. Förlaget 2023

Bazar Masarin 2023:1

Stopp!

Marta Altés

Översatt Jenny Franke

Wikberg

Bonnier Carlsén 2023

Stopp!

Hunden är ju människan bästa vän och här möter vi en liten krabat som är sin familjs bästa vän. Hunden Stopp hjälper till med lite allt möjligt och känner sig stolt och nöjd med sina insatser. Hen känner sig älskad och har ett benhårt självförtroende. Men vi läsare får en lite annan bild av hur hens hjälp uppskattas av familjen när vi avläser deras miner. Tanken är väl att vi vid hundens slutfråga ska fnissa åt hur tokigt det är att hunden hela tiden trott att den heter Stopp och inte Sigge som det står på halsbandet.

Vid en högläsning med en grupp barn inser jag dock att barnen är så vana vid STOPP-ordet att poängen går lite vilse. Vi inom förskolan jobbar aktivt med att lära barnen att använda ordet stopp som en markering när någon gör något som inte känns bra. Så barn som läser boken inser nog rätt snabbt att familjen protesterar mot hundens upptåg när de ropar STOPP. Men det är en charmig berättelse som säkert kan leda till tankar och frågeställningar. Till exempel bara för att jag är nöjd med mitt agerande behöver det ju inte betyda att mottagaren känner likadant. Vi måste lära oss att läsa av varandra och agera så att även andra omkring oss mår bra.

Bilderna är varma och fina i milt vackra färger. En fin liten berättelse om en nyfiken och rar hund som vill så väl men inte alltid lyckas med sitt uppsåt att vara hjälpsam

Maria Jourdanis

Ur: Stopp!, Maria Altés. Bonnier Carlsén 2023

Bazar Masarin 2023:1

En bok om vatten

Susanne Sandström

En bok om vatten. Det säger titeln. Och det är det ju en bok om det livsviktiga, livgivande vattnet, och det är skulle man kunna säga, en skapelseberättelse som berättas (mest) i text.

I bild en färd, en (livsviktig) utflykt tillsammans för en vuxen och ett barn. Vi minns platser, de stannar som känslor, och kanske är det så att vi minns dem bättre, innerligare, om vi varit där tillsammans med någon älskad?

– Är vattnet alltså gudarnas kiss? Så är det svarade jag. Och så skrev jag denna dikt.

Den japanske poeten Hiroshi Osada skrev dikten. Ett barns barnrelevanta fråga blev till en dikt som poeten skrev och som så blev en bilderbok med en berättelse om vatten eftersom barnet frågade om vatten är gudars kiss. Kan paret vi ser i bild, en pappa och en pojke rentav vara poeten och det frågande barnet.

Det är nog tidig morgon och solen strålar redan starkt, skimrande. En mamma (och katt) vinkar av pappan och pojken.

De har packning och bär de stora traditionella, skyddande solhattarna Sugegasa – de är i färd att ge sig ut på utflykt med båten. De är så små, så små i naturens täckande grönska och i den breda floden som flyter fram – så små i världen.

Mer än något annat glittrar det Hiroshi Osada & Ryoji Arai

än något annat glittrar det , H. Osada & R. Arai. Tranan 2023

Tranan 2023

De färdas på vatten, en flod, en älv eller ett hav. Pojkens fråga leder till tankar, reflektioner, ett filosofiskt, existentiellt samtal mellan pappa och son strömmar som vattnet de färdas på. Vattnet det ständigt flyktiga, föränderliga, ombytliga framträder som en gåta. Konstateranden löses upp, visar på kontraster som bjuder tanken på motstånd…eller fantastiska funderingar!

Det är genomskinligare än något annat. Fast det inte har någon egen färg, kan det förvandlas till vilka färger som helst.

Man kan vidröra men inte greppa. Man kan skära, men aldrig itu.

De går i land, sätter upp tält och gör en brasa. Nu faller natten. Kanske ett lätt regn. De stannar upp inför det mirakel som himlavalvet utgör, betraktar stjärnor och stjärnfall mot det svarta. Deras färd med båt, händelser vid vatten, fortsätter liksom deras samtal tills de åter vänder hem till en väntande mamma (och katt).

Mer än något annat glittrar det är en bok som får oss läsare, liten läsare och stor, att komma ihåg, att förstå och se allt det sköna som existerar i vår värld - från det minsta till det stora. Sammanhangen, ögonblicken. När vi delar ögonblick, samtal, liv…

Bokens tema är liv vi alla existensformer delar, sammankopplande, samhöriga - från livets början till dess slut.

Jag är mycket förtjust i bilderböcker som kommer ur ALMA-pristagaren (2005) Ryoji Arais skapande. Hans bilder äger en skenbar naivitet, enkelhet men det är så tydligt genomtänkt, Arai har en så påfallande tydlig och levandegörande konsstil. Färgstark, för här ses inga pudriga pasteller eller murriga jordfärger; intressanta perspektiv (hur han beskär bilderna, med röd krita märker ut bildrummet och låter det vara kvar), en fantastisk lekfull teckning, mycket humor och, inte minst, ett bildberättande med och utifrån barnets perspektiv.

Bilderböcker att upptäcka tillsammans med ett barn (eller själv) av Arai är finaste, finaste What What What, Beckettska När kommer bussen? och hoppfulla, finurliga Sussa och Natti.

Hiroshi Osada och Arai har tillsammans skapat andra poetiska, filosofiska bilderböcker på temat de fyra elementen: Every Color of Light. A book about the sky och A Forest Picture Book

I sammanhanget kan det även vara fint att läsa, jämföra och upptäcka andra böcker om vatten/ floder tillsammans med barn

Monika Vaicenavicienes Vad är en flod?, en sk faktion, har som huvudpersoner, förutom flod, en mormor och hennes barnbarn där barnet tas med på en berättarfärd genom historien, får till sig vad en flod/floder betyder i världen, i olika samhällen, i olika tider och för olika människor. Kulturella, sociala och teknologiska/kommunikativa betydelser. Den är vacker, kunskapsberikande och också poetisk/filosofisk.

Marc Martins En flod har ett barns perspektiv, med en huvudkaraktär som är förtjust i djur- och natur (det ser vi i dess bokhylla och i inredningsdetaljer) blickar ut på floden som flyter utanför fönstret och gör en imaginär resa.

Flodens väg, bred och kraftfull, genom städer med trafik och fabriker, genom landskap med gårdar och odlingar, höga berg och djupa dalar, djungler och träsk ut mot öppet vatten - hav. Tömd på människor.

Martin ger oss en mer estetisk upplevelse med sin bok, med flodens gröna band som en ”röd vågrät tråd”genom bokuppslagen, men är samtidigt en fin hyllning till barnets lek och fantasi.

Doften av en ormmördare

Jag börjar min läsning på omslaget: Mot en snäll rödrosa fond sitter Freja i mitten omsluten av en stor huggorm. Huggormen ser vänlig och lite förvånad ut, Freja sträcker sig lite försiktigt mot den. Uppe till höger kommer en mörk gestalt springande. Vid första anblick liknar han en sotare, men det skulle också kunna vara en tjuv.

Freja och Huggormen är skriven av Fredrik Sonck och illustrerad av Jenny Lucander. På illustratörens hemsida läser jag följande: Illustration is about more than just conveying a beautiful picture or a neat composition. There needs to be a story, a message and a feeling. A smell or a state of mind.

En lukt. Vad luktar det här? Åland. Det luktar ö: salt och hav, frisk algdoft i alla väderstreck. Vad mer? Det doftar av värmen som glittrar i vattnet och döda flugor i fönsterblecket, det doftar gammal stuga, lite lätt unket. Det luktar bebisblöja, blommig tapet och medelklass. Vad jag ser? Kollage och röda konturer. Vattenfärg och tusch. Sinnlig komposition och förtätad kolorit. Blåbär. Tre barn och två vuxna. När mognar blåbären på Åland? Sensommartid?

Himlen klarblå, duvblå. Marken orangegul.

Skogshuggarskjorta, trästuga, femtiotalsfönster och badkläder på tork i björken. Sten, sand (mycket sand!), måsar och så texten där på himlen. Fredrik Soncks ord. Egentligen berättar de om Freja och hennes pappa, mer än om Freja och huggormen. Det är relationen mellan den vuxna och barnet som står i centrum – rent av står på spel – här. Låt mig återkomma till det.

”En morgon ligger en huggorm i stenröset”, inleds boken. Freja döper den genast till Ormis. Men de kan ju inte ha en huggorm i närheten av ettåringen Hugo, menar mamma bestämt, och pappa gör sig redo för att fånga Ormis och täljer till en ormpinne. Ormen är svårfångad och pappa är en usel ormfångare. Till sist säger mamma åt honom att vara mindre sentimental, och han ger sig ut med en åra för att döda Ormis. Det lyckas han bättre med.

Boken handlar om ett barn som för första gången ser sin förälder göra fel, står det på baksidan. Det tror jag inte riktigt på. Freja har sett sina föräldrar göra fel många gånger förut, det är jag övertygad om. Barn ser sina föräldrar begå misstag hela tiden. Frågan är snarare hur föräldrarna förhåller sig till sina misstag. Att inte prata om ett problem får det som bekant inte att försvinna, tvärtom.

Freja och huggormen Fredrik Sonck & Jennny Lucander Förlaget M 2023

Linda Boodh

Det hinner istället snabbt borra sig långt ner i Frejas minnesbank, under epitetet: det största pappa-sveket någonsin.

Uppslaget med dödsstöten är dramatiskt: Pappans ryggtavla, skuggan faller mot läsaren, åran är enorm mot den pyttelilla Ormis. Blåbären täcker liknöjt vänstra halvan av uppslaget.

Freja blir rasande. ”Mördare!”, skriker hon och rusar ut till Ormis vars huvud nästan helt har lossnat. Havet är nattsvart, liksom blommorna, och en vit svan (en reinkarnation av Ormis?) simmar sorgtyngd ut i det mörka vattnet. Storasyster Julia, som kan tänkas vara nio år, har hunnit skaffa sig argument som liknar de vuxnas. Dels rationella: ”det finns massor ormar på Åland” och moraliska: ”det är lagligt att döda dem på egen tomt”. Lillebror Hugo är däremot för liten och stoppar helt sonika huvudet i sandhinken.

Men för Freja är det annorlunda. Det är en viktig – och särdeles laddad – punkt i barndomen, ja kanske en av de viktigaste: då man inser att ens pappa är en ofullkomlig varelse, och inte en gud. Att han rent av kanske är en mördare.

Jag har läst så många barnböcker om ofullkomliga pappor. Förutom klassiska, ofta idiosynkratiska know-how-pappor som Muminpappan och Ulf Starks pappa i När pappa visade mej världsalltet (i vilka mammorna är överseende skarphjärnor i bakgrunden) tänker jag på en annan bok av Jenny Lucander skriven av Oskar Kroon, den prisbelönta (och smått fantastiska!) boken Fakta om pappor (2021) som beskriver pappor som lite svåråtkomliga, och så tänker jag på pappor som har svårt att prata om känslor som i Teresa Glads Farbröder (2022), och pappor som alltid är sjudubbelt på väg till jobbet med portfölj och rock som i Else-Marie och småpapporna (1990) av Pia Lindenbaum, eller pappor som helt enkelt är totalt frånvarande som i Eva Lindströms Ingenting är omöjligt för oss (2021). Inte sällan delar de särdrag med pappan i Virginia Woolfs roman Mot fyren – de tappar bort sig i någon tanke rörande deras egen existens och glömmer andras närvaro, har svårt att kommunicera och förstår sig inte på sina ättlingar.

Ur: Freja och huggormen. F. Sonck & J. Lucander. Förlaget M 2023

Ur: Freja och huggormen. F. Sonck & J. Lucander. Förlaget M 2023

Frejas pappa gör som den listiga mamman säger, annars gör han inte mycket alls. Snubblar fram på cykeln och köper glass. Babblar i telefonen. Tungan rätt i mun. Kanske beskrivs han bäst som tafflig. Tafflig för att han är just sådär lite frånvarande och disträ (men tar ändå mycket plats – han är med på i stort sett vartenda uppslag) och för att han inte riktigt vet hur han ska bemöta Frejas känslor, och inte heller uttrycka sina egna.

När pappan till slut, på bokens sista gyllenrosa uppslag, får fram att han blev ledsen när Freja blev ledsen, och lovar att använda håven nästa gång, får Freja göra känslogrovjobbet själv:

Min pappa tycker om mig. Jag tycker om honom. Jag tycker om en ormmördare.

Det är en storsint tanke, så storsint att den känns osann. Osann för att det låter som något en vuxen och inte ett barn skulle ha tänkt?

Jag föreställer mig att barnets tanke snarare

skulle ha låtit: jag hatar honom, min pappa ormmördaren. Däremot hade barnet känt: jag älskar honom mycket mer än jag hatar honom. (Hade inte orden kunnat överlåta sensmoralen till gestaltningen här?)

Är det i själva verket pappans tankar vi läser, överförda på Freja?

Plötsligt känner jag mig lite marknadsförd bakom ljuset. Det var inte riktigt det här berättarperspektivet jag kände lukten av i början. Jag återgår därför till omslaget. En aning övermodigt skulle jag vilja föreslå en justering: Låt pappan och huggormen byta plats: ormen kan istället ligga på lur som en svart liten skugga i högra hörnet. Och vad gäller titeln föreslår jag Pappan och Freja. På så vis skulle den rätta lukten av den här – i övrigt tänkvärda och mångbottnade berättelsen – framkomma i sin rätta doftprakt.

Löfgren Bonnier Carlsen 2023

Min osynliga mormor

Savannah Josefine Fahlvik

Eddis mormor är ingen vanlig mormor. I stället är hon en äventyrare som har haft många olika arbeten, det ena mer fascinerande än det andra.

Idag ska Eddi besöka mormor men hon har gjort sig osynlig – igen!

Det betyder att vi måste leta efter henne. Tillsammans med Eddi (och en anka) får läsaren följa med genom de olika rummen i mormors hus, som är till brädden fyllda med saker som mormor samlat på sig under sina många resor. I växthuset finns till och med köttätande växter! Men vad är det som skymtar i hörnet där borta, är det inte mormor som kikar fram trots allt?

Min osynliga mormor är inte en traditionell berättelse utan snarare en upptäcktsresa i bilderboksformat. Det är en interaktiv bok, något som torde vara vanligare i böcker riktade till yngre men som fungerar förvånansvärt bra även här.

Samtidigt som läsaren leds genom bilderna med huvudkaraktären Eddi uppmanas vi också att leta efter mormor som gömmer sig väl på varje uppslag. Helt osynlig har hon inte blivit, snarare är hon bra på att smälta in i omgivningen. Kanske något som hon har lärt sig av de många kameleonterna som hon har som husdjur. Bilderna står i fokus och täcker hela uppslagen, samtidigt som de i sin detaljrikedom berättar mer än vad texten gör.

Min osynliga mormor av Maria Löfgren är en bok som vill rucka på våra förväntningar på fler än ett sätt, den här mormodern är ingen vanlig gumma som bjuder på saft och bullar (i stället får Eddi välja vad som helst från vinden), vilket passar mer än bra i en bok som faktiskt inte heller är en vanlig bok utan ett eget litet äventyr man kan uppleva hemifrån soffan.

Ur: Min osynliga mormor, Maria Löfgren. Bonnier Carlsen 2023

Jag tappade min tand

Nils Andersson & Sanna Mander

Rabén & Sjögren, Schildts & Söderströms 2023

Jag tappade min tand

Maria Wingsäter

Att tappa en tand, vilken grej det är. Och så lätt att som vuxen glömma bort storheten i händelsen.

Andersson och Mander hjälper oss vuxna att minnas och de yngre som ännu inte upplevt det, att förstå den hisnande känslan.

Vi får följa bokens huvudperson från det frenetiska vickandet och långsamma väntandet fram till det efterlängtade ploppet. Sen följer ett litet drama som skulle kunnat sluta med stor besvikelse men som istället leder till något ännu bättre, en ny vänskap.

Hela historien går i lekfullt rim, det är en fröjd att läsa högt och inga svårigheter att fängsla en lyssnare. Det är lätt att hänga med i texten men den berikas även av ord som tenderar och komforten vilka kan leda till nya språkutvecklande samtal.

Omslaget fick mig att direkt känna lust till läsning, jag ville nästan peta in ett finger i gluggen för att känna den lilla gropen efter tanden. När jag sedan öppnade boken blev det bara bättre, för vem älskar inte att följa vägarna i de enkla översiktsbilderna med samma finger som nyss ville peta i tandgluggen.

Bokens illustrationer väcker nyfikenhet och intresse, de glada färgerna göra allt tydligt utan att glida över i serietidningsspektrat.

Att mamma är lila i ansiktet känns helt naturligt i denna kulörta kontext.

Jag läste boken tillsammans med mitt snart fyraåriga barnbarn och hon hängde utan problem med när historien tog en oväntad vändning och det ledde till många roliga kopplingar och spekulationer.

Det här är en bok att bli glad av. Så underbart!

Ur: Jag tappade min tand, Nils Andersson & Sanna Mander. Rabén & Sjögren & Schildts & Söderströms 2023

Bazar Masarin 2023:1

Lugo & Lill

Hemligheter överallt

Lugo och Lill är bästa vänner. Lugo är stor och Lill är liten. Lugo älskar att gå omkring och pyssla i trädgården men Lill vill hitta på något roligt. Vad Lill än föreslår säger Lugo nej.

När Lill går till baljan för att bada upptäcker hon ett gäng tussor som hon börjar leka med. Efter en stund blir hon trött och håller precis på att somna när Lugo dyker upp med en hemlighet i fickan. Dom börjar bråka, och just när Lill håller på att brista ut i gråt upptäcker hon en glipa i den stora häcken. Hon kan inte låta bli att klättra in och Lugo känner sig tvungen att följa efter. På andra sidan finns en märklig plats där lejonklockor växer och små lustiga djur hoppar mellan träden. Lill hittar en gammal gunga, hon klättrar upp och tar fart, högre och högre...när ett av repen plötsligt brister. Det blir ännu lite läskigare innan de till slut tar sig tillbaka genom häcken.

På kvällen sitter de i lusthuset och berättar hemligheter för varandra innan kudden lockar och ugglorna vaknar.

Det här är den första boken om kompisarna Lugo och Lill, den är full av hemligheter som avslöjas en efter en, några mindre och en större. Hemligheter som kan vara både härliga och besvärliga.

Det kan ge en helt naturlig anledning till att prata om bra och sämre hemligheter tillsammans med ett eller flera barn.

Den allra största behållningen av boken måste ändå vara illustrationerna, de är helt underbara! Från den ljuvliga trädgården som vi nog alla drömmer om, där jordgubbar mognar och tvätten torkar i vinden, till den lite läskiga men fortfarande vackert färgsatta världen på andra sidan häcken. När skymningen sänker sig över sjön och den blå timmen tar över är det lätt att se sig själv sitta i lusthuset och dela hemligheter med Lugo och Lill.

Maria Wingsäter

Bazar Masarin 2023:1

Lugo och Lill. Hemligheter överallt Anna Lundgren & Maya Jönsson Bonnier Carlsen 2023

Omslag: Lugo och

Lill. Hemligheter överallt , A. Lundgren & M. Jönsson. Bonnier Carlsén 2023

Omslag: Två små riddare tar guld

, B. F. Rørvik & C. Kuhn. Lilla Piratförlaget 2023

Två små riddare tar guld

Bjørn F. Rørvik & Camilla Kuhn Lilla Piratförlaget 2023

Två små riddare tar guld

Den andra boken i serien om de två små riddarna heter Två små riddare tar guld, är skriven av Bjørn F. Rørvik och gavs ut i maj i år. Den första boken, Två små riddare, kom 2022.

Rørviks text tillsammans med illustrationer skapade av Camilla Kuhn ger böckerna sin särpräglade humor och en känsla av att nutid möter dåtid.

Två små riddare tar guld handlar om riddarna Bang och Rosenbuske. De är de riddare som oftast blir utvalda att vakta prinsessan men nu vankas det stora tornerspelet i Klampenborg, och alla riddare måste träna inför det. De små riddarna är inte alls sugna på att vara med och träna fäktning, bågskytte och dust ihop med de övriga riddarna.

Prinsessan ifrågasätter varför inte hon också kan få vara med i tävlingen tillsammans med riddarna. Hennes far, kungen, tycker att det är en befängd tanke att hans dotter skulle medverka i en sådan tävling – hon kan ju bli skadad och det går inte alls för sig anser kungen.

Dessutom ser kungen gärna att de vinner tävlingen då hertigen av Klampenborg alltid är den som vinner och retar kungen med det.

Kungen bestämmer därför att alla riddare ska få en hel veckas extra träning.

Prinsessan blir rosenrasande och skriker åt sin pappa kungen att han minsann har medeltida värderingar som inte låter henne delta, varpå

han lugnt svarar att de ju faktiskt lever på medeltiden.

Boken utspelar sig alltså på medeltiden och illustrationerna, med all sin detaljrikedom, är med här och skapar den scenografin som andas typiskt medeltid. Dock känns och upplevs illustrationerna inte medeltida, utan är snarare rejält moderna och med de moderna inslagen av korv i bröd, pappmuggar med sugrör och mjölkpaket av kartong skaps en humor och en metahistorisk blinkning. Bilderbokens berättelse fortsätter med att prinsessan med hjälp av lite trick får de två små riddarna att gå med på att träna henne och ordna med en rustning med heltäckande mask för ansiktet så att prinsessan kan delta i tävlingennu förklädd till den hemlige riddaren!

Rustningen visar sig dock vara en tämligen”misslyckad uppfinning”, tillverkad av i material som rustningar normalt inte är tillverkade i, men som i slutänden kommer att spela en avgörande (och positiv) roll i tornerspelet.

När kungen får veta att hans dotter deltagit förklädd kommer en för berättelsen avgörande vändpunkt och allt slutar lyckligt.

Bokens språk, i text och bild, är som sagt kvickt och humoristiskt.

Dessutom är texten skriven med lite olika typsnitt, storlek på bokstäverna samt med olika radavstånd vilket gör att texten i sig blir ännu en estetisk detalj i upplevelsen av boken.

Sofia Sköld

Bråddjup med fallskärm

Mac Barnett är en flerfaldigt prisbelönt bilderboksförfattare som bland annat tidigare gett ut The Important Thing About Margaret Wise Brown, The Wolf, the Duck, and the Mouse och Sam and Dave Dig a Hole Han är även medförfattare till succéserien

Dubbel Tubbel med Jory John och illustratören Kevin Cornell. Macs böcker har översatts till över 30 språk och sålts i över 4 miljoner exemplar. Mac Barnett bor i Oakland, Kalifornien. Jon Klassen är animatör och prisbelönt bilderboksskapare. Med boken Jag vill ha min hatt blev han den första personen någonsin att vinna både Amerikanska Caldecott Medal och Britiska Kate Greenway Medal för samma verk. Jon Klassen växte upp i Kanada och bor för närvarande i Los Angeles, Kalifornien.

Författare och illustratör matchar varandra perfekt i ton, takt och timing och är särskilt skickliga på att kombinera allvar och humor. Berättelsen har ett driv som gör att varje sidvändning känns spännande men där finns också ett finstämt avslag på takten mot slutet, där trollets försvinnande blir till ett ögonblicks stillhet och reflektion.

Detta är en berättelse som inte tvekar inför det skrämmande, det finns stycken som är mycket dramatiska och spännande men med perfekt

fingertoppskänsla fångar duon upp läsaren innan denne fallit för långt ner i det obehagliga. Text och illustration bildar i denna bilderbok en enhet där dubbel information skickligt undviks och med precis lagom mycket glapp för att släppa in läsarens egen tolkning, inbjuda till diskussioner vid högläsning och således skapa möjlighet till en ännu rikare upplevelse. Bron sträcker sig rakt över bokens framsida som en tydlig gräns mellan två världar: trollets och bockarnas. Detta signalerar också att, trots att de flesta är välbekanta med den klassiska sagan, kommer det inte att bli precis som vanligt. Trollet tar tydligt plats som huvudperson medan bocken på bron bara får en liten remsa högst upp. Redan här får vi en inblick i trollets värld som vi inte är vana vid. Han blir plötsligt en intressant karaktär där han sitter med benknotor och en köttyxa slängda huller om buller omkring sig i det rödbruna vattnet, men med en vit servett ordentligt knuten runt halsen och bestick i händerna.

På första uppslaget får den mycket sparsmakade texten, 5 ord per sida, nästan hela utrymmet medan illustrationen, bron och trollet, får nöja sig med en smal remsa längst ner. På följande två uppslag tar illustrationerna, med fullt fokus på trollet, gradvis större plats.

Trollet talar på rim medan resten av texten är på vanlig prosa, detta känns dock helt naturligt och stör varken flödet eller tillgängligheten. Trollet berättar att han fått så lite mat på sista tiden att han nästan svälter ihjäl. Nu är det allvar, trollets ansikte syns i extrem närbild, med stora, uppspärrade ögon. Redan på nästa uppslag gör dock den första bocken entré och lättar upp stämningen lite. Trollet hoppar fram och gör sig beredd att äta upp bocken. Helt enligt originalberättelsen avgår dock den stillsamma lilla bocken med seger efter att ha rekommenderat sin storebror istället.

Bazar Masarin 2023:1

Elin Okodugha

D tre bockarna Bruse

Mac Barnett & Jon Klassen

De tre bockarna Bruse

Översatt Caroline Bruce Lilla Piratförlaget 2023 Ur: De tre bockarna Bruse , M. Barnett & J. Klassen. Lilla Piratförlaget 2023

Beskuren ur: De tre bockarna Bruse, M. Barnett & J. Klassen. Lilla Piratförlaget

Allt fortsätter enligt detta mönster tills det är dags för den största bocken Bruse att göra entré. En antydan till rosa ton på himlen förebådar dramatiken som kommer. Sedan tar bocken första steget in i boken. Två ben, som tjocka pelare, syns längst till höger. Man skymtar magen också men resten får inte plats. Bocken spränger gränserna, är till och med för stor för boken.

Spänningen växer i takt med att bocken närmar sig. Trollet sitter lugnt under sin bro och kliar sig på näsan, han har ingen aning om vad som är på väg att hända…

När bocken och trollet slutligen möts blir trollet så förskräckt att det slutar tala på rim – “Åh…”, sa trollet. “Ehum … Jag … alltså … Jag … Wow. Du är verkligen stor.”

Bazar Masarin 2023:1

Naturligtvis slutar detta möte, som den klassiska sagan bestämt, mycket olyckligt för trollet. Det blir en kort, explosiv sammandrabbning men efteråt följer vi långsamt trollets färd bort, mot det okända, så långt bort att inte ens berättaren vet riktigt var det är.

Först efter detta tar den vanliga ordningen vid och vi återvänder till de tre bockarna som, precis

som de ska, står i lugn och ro och äter gräset på andra sidan bron och blir tjocka och feta.

Berättelsen avslutas dock med ännu en liten påminnelse om att detta inte är den gamla vanliga sagan.

Läsaren erbjuds att komma och hälsa på, hen behöver bara gå över bron först…

Ur: De tre bockarna Bruse , M. Barnett & J. Klassen. Lilla Piratförlaget 2023

Bazar Masarin 2023:1

Jöns Mellgren

Lilla Piratförlaget 2023

Vem saknar vad?

Vi möter en hel värld befolkad av djur i människoskepnader. Djur som går, står, springer, äter, leker, arbetar, badar, besöker parken, handlar och utstår ösregn. Livet pågår överallt och hela tiden. Varje sida eller ibland uppslag har en specifik miljö där det händer massor. Och mitt i detta sammelsurium av aktiviteter är det någon som saknar något. Det blir rena detektivarbetet att upptäcka vem det handlar om i myllret. Ibland är jag inte ens säker på att jag verkligen hittat den rätta. Det finns inget facit. Och det behövs ju faktiskt inte. Det kan ju till och med vara så att det finns fler på varje sida fastän jag bara hittade en?

Det börjar lite lätt med den saknade tandborsten men sen blir det allt klurigare att hitta det som saknas. Vissa gånger är det väldigt subtilt. Det är inte så självklart att man förstår att den som har en tröja med en gran på är den som saknar julen. Eller är det månne någon helt annan?

Bilderna är härligt ritade i en lite ovanlig dämpad färgskala där mild rosa verkar vara favoritfärgen. Ofta har alla figurerna på samma sida samma färger på kläderna ser jag nu. På lekplatsen har tex nästan alla gula tröjor eller jackor och petrolblå byxor. Detta skänker nog bilderna ett lugn som skulle saknats om alla vore klädda lite hur som helst.

Jöns Mellgren har hållit sig till ett par tre färger per uppslag och det tror jag nog är väldigt medvetet. Annars skulle man nog inte hitta någonting i bilderna. Det är också kul att storleken på varje bild varierar. Ibland är det en liten ruta, ibland lite större och ibland ett dubbeluppslag utan vita ramar. Den variationen gör läsningen än mer spännande.

Jag har provläst för några barn och känner att boken funkar bäst att läsa för ett fåtal. Det är så mycket att studera att det nästan går runt i huvudet efter ett par sidor. Det finns mycket att prata om. Slutet är lite överraskande. Så det talar vi inte om…….

Vem saknar vad?

Maria Jourdanis

Kurragömma

Strandsskogen 3

Matilda Ruta

Rabén Sjögren 2023

Kurragömma

Igelkotten Taggis på förskolan vill inte vara med de andra och spela basket. Han vill leka något helt annat, nämligen kurragömma. Han är mycket bestämd och kommer på att han ju kan låna tre småttingar på lilla avdelningen. Han vet att han inte får men han ska ju lämna tillbaka dem lite senare. Det kan väl inte vara så farligt? Han lockar med sig Mini, Mo och Margarin till skogen utan att prata med någon vuxen.

När de kommit till skogen förklarar Taggis hur leken går till. Man måste gömma sig och vara alldeles tyst. Man får inte vara för lätt att hitta. När han försäkrat sig om att de förstår räknar han till tio och vips är alla tre försvunna. Han börjar leta. Och leta. Och leta. Han hittar ingen av dem. Snart blir han orolig. Vart har de tagit vägen? Han målar upp den ena katastrofscenen värre än den andra för sitt inre.

Till slut blir han så hemskt ledsen och inser att han inte vågar gå tillbaka till förskolan utan de tre små vännerna. Han kryper in under en lövhög och tänker stanna där för evigt.

Men just då kommer en tonåring förbi och frågar om han vet var förskolan ligger. Då blir han så glad att han kan hjälpa tonåringen för han vet ju precis var förskolan ligger!

Han glömmer sitt dilemma och märker inte heller att småttingarna följer efter honom och tonåringen.

De möts av en lättad och glad vuxen som tror att Taggis HITTAT småttingarna. Taggis vet inte hur han ska förklara. Men lilla Mo förklarar så att ingen begriper något alls och alla är mest bara glada över att småttingarna kommit till rätta. Och när tonåringens lillasyster Russin frågar vad de gjort i skogen berättar Taggis att de lekt kurragömma.

Maria Jourdanis

Och äntligen hittar han en kompis som också gillar den leken! Slutet gott allting gott!

Bilderna i boken är helt underbara. Små spännande miljöer att utforska på förskolan. Inuti trädstammar och under trädrötter.

Figurerna är distinkta med svarta konturer som i serier, men bakgrunderna är flödande akvareller i härliga färger. Naturtrogna blommor i vacker natur.

Den enda mörka och dramatiska bilden är den där Taggis är så ledsen och gömmer sig i en lövhög. Hela den sidan andas stor sorg och övergivenhet. Bokens enda dystra bild.

De övriga sidorna är som en vandring genom en flora. Ormbunkar, linneor, mossa, flugsvampar, röllekor, blåklint och blåklockor kantar Taggis och småttingarnas väg genom skogen.

Kurragömma av Matilda Ruta är en vacker bok som tar upp ett vanligt förekommande dilemma på en förskola och med en bra upplösning!

Jag ser fram emot Matildas nästa bilderbok med spänning.

Förvånad över att jag missat hennes tidigare alster– något som lätt kan rättas till förstås!

Ur: Kurragömma , Matilda Ruta. Rabén Sjögren 2023

Rädda kaninerna, Olivia!

Maria Wingsäter

Olivia vaktar sina kaniner. Pappa säger att räven kan komma och ta dem om man glömmer att stänga luckan till kaninburen. En gång när Olivia var liten bodde hon hos sin första mamma och pappa, de som hon nu kallar Sigrid och Peter, men de kunde inte ta hand om små barn så nu bor hon i det gula huset med sin nya mamma och pappa.

När Olivias riktiga mamma och pappa kommer på besök tillsammans med tanterna och farbröderna med klapprande skor och blanka portföljer känner Olivia att hon måste bygga ett ännu bättre skydd för kaninerna så hon tar vad hon hittar på tomten och gör ett staket. Sen går hon in i huset där de vuxna sitter och äter bullar och dricker kaffe, hämtar en hög med skor och leker att det är jägarna som signalerar att räven snart ska komma. Plötsligt upptäcker Olivia och vännen Egon att de vuxna står på trappan. Är dom arga?

När Peter, Sigrid och klickeliklackskorna ska åka hem igen bestäms det att Olivia ska bo få kvar hos mamma och pappa, precis som hon själv vill. Och då är även räven borta.

Olivia försöker skydda kaninerna från räven men frågan är om det inte är sig själv hon innerst inne vill skydda från dem som eventuellt vill hämta henne och föra henne tillbaka till föräldrarna.

Jag tycker att det är en svår bok på det sätt att den är full av symbolik och underliggande meningar som barn troligtvis inte förstår, det tog ett tag även för mig att koppla ihop. Bilderna, som i och för sig är mästerligt gjorda och på sitt sätt vackra, är så mörka och skrämmande i sin framtoning att de snarare avskräcker än lockar. Det är inte en bok jag spontant skulle plocka ur lådan på biblioteket utan att jag skulle ha ett behov av den på grund av ämnet, och det är synd för den vinner på att läsas flera gånger.

När handlingen har klarnat blir även illustrationerna lättare att ta till sig.

Bazar Masarin 2023:1

Rädda kaninerna, Olivia!

Johanna Bergström & Staffan Gnosspelius

Lindskog förlag 2023

Ur: Rädda kaninerna, Olivia! , J. Bergström & S. Gnosspelius. Lindskog Förlag 2023

Ur: Rädda kaninerna, Olivia!, J. Bergström & S. Gnosspelius. Lindskog 2023

Ur: Ruby & trolldrycken , Maria Fröhlich. Rabén & Sjögren 2023

Ruby & Trolldrycken

Linn Johansson

Iden andra boken om Ruby, Ruby & Trolldrycken, skriven och illustrerad av Maria Fröhlich landar läsaren återigen i en härlig berättelse där barnet befinner sig i gränslandet mellan verklighet och magi.

Ruby vaknar upp och är lycklig, det är nämligen sommarlov. Hon är sugen på glass och allt annat roligt man kan göra på sommaren men hennes mamma är väldigt trött.

Det blir alltså ingen utflykt i dag, så Ruby får leka på gården. Efter frukost och med medicin mot gräsallergi är Ruby ändå redo för äventyr!

Ruby tycker att det är bra tråkigt att mamma är trött men om det fanns något sätt att ta bort trötthet, en medicin för trötthet? Kanske kan

Ruby göra en medicin mot trötthet! Men då behövs det ingredienser och sådana kanske finns i skogen. Så in i skogen traskar de, Ruby, Lejon och Herr katt.

I skogen hittar de lite av varje som passar utmärkt till trolldrycken som ska göra Rubys mamma pigg.

Om du blandar lite ål-vatten, blommor och blåbär så har du snart en trolldryck – bra va!

Det behövs mer och Ruby med sällskap fortsätter djupare in i skogen. Och då blir det läskigt när de stöter på kraxande skator som ju egentligen är drakar – som gillar glittrande föremål likt den hink Ruby bär. Ruby springer ifrån nyfikna drakskatorna och hamnar djupare i skogen. Då blir det ännu lite läskigare när Ruby är vilse och det börjar regna. Skönt att Herr Katt är med och kan hjälpa Ruby hem.

Det här är en otroligt fin bilderbok – ett äventyr för ett litet barn.

Ruby & Trolldrycken passar alldeles utmärkt för högläsning under sommarlovets loja lediga dagar.

Maria Fröhlich får verkligen med barnets perspektiv och tankesätt. Ruby är ett nyfiket, snällt och modigt barn. Man ser hur fantasi och magi tar plats i ett barns vardag.

Ruby & trolldrycken

Maria Fröhlich

Rabén & Sjögren 2023

Ur: Vara vuxen, Anna Fiske. Natur & Kultur 2023

Bazar Masarin 2023:1

Vara vuxen Anna Fiske Natur & Kultur 2023

Vara vuxen

Frida Ärlemalm

Första gången jag hörde talas om Anna Fiske var genom en chockad norsk bibliotekskollega som inte kunde förstå att Anna Fiske inte är lika stor i Sverige som i Norge! Fiske är ju dessutom svensk!

I Norge, där hon är bosatt, är hon sen länge etablerad och älskad. Men nu är det andra bullar, nu är hennes böcker äntligen här.

Jag har läst den 80-sidiga bilderboken Vara vuxen som är den tredje boken i en serie som på norska kallas ”Hvordan-serien”.

I den svenska översättningen har frågeordet ”Hvordan” försvunnit och boken heter rätt och slätt Vara vuxen.

Bokens titel och framsida är ju ofta det första vi möter när vi börjar vår läsning och det sätter en ton vi har med oss när vi går in i boken. Så låt oss stanna lite där, vid den svenska titeln.

För visst ger Vara vuxen en annan klang än den norska originaltitelns fråga Hvordan er det å

være voksen?

Barnperspektivet försvinner när frågan ”Hur är det att vara vuxen?” formuleras om till det definitiva ”Vara vuxen”. Det är inte längre barnets nyfikna frågor om vuxenvärlden utan kanske mer som en vuxen som säger: ”Så här är det. Så här ska det bli för dig.”

En dubbelhet väcks, å ena sidan har boken en ton som är skämtsam och lekfull. Ja, för hur är det egentligen? Kan vuxna äta vad dom vill när dom vill? Kan vuxna bli vad dom vill? Kan vuxna göra vad dom vill?

En rad ämnen behandlas som ansvar, frihet, ekonomi, demokrati, yrken, färdigheter, nöjen, mat, regler och normer, känslor med mera.

Anna Fiskes naivistiska illustrationer är pigga, färgglada och skojiga och det är lätt att känna igen sig både som barn och som vuxen. Det är härligt fnissigt och tramsigt.

Bazar Masarin 2023:1

Ur: Vara vuxen, Anna Fiske. Natur & Kultur 2023

Å andra sidan finns också ett allvar i boken och kanske är den till och med lite uppfostrande för dom vuxna läsarna. ”Om dom [vuxna] har barn har dom regler och rutiner så att barnen har det tryggt och bra. Mattider Läggdags Skärmtid Kläder och hygien.”

Ja, att Anna Fiske värnar om barnen märks tydligt genom boken till exempel när ämnet skärmtid behandlas: ” [Vuxna ska] Lägga undan mobilen när man hämtar sina barn. Lägga undan mobilen när dom äter. Inte titta på mobilen när dom kollar på film.” Sen kommer det lite mer överseende: ”Det är inte säkert att dom får till det med en gång, men dom kan öva.”

Kanske passar den svenska översättningen bra ändå, med sitt definitiva ”Vara vuxen”. Boken är en manual över vuxenvarandet där tydliga ideal förmedlas. Ideal som värnar om kärlek, trygghet, närvaro och stabilitet. Att barn ska få vara barn och att vuxna måste ta väl hand om barnen. Och visst kan vuxna också inspireras av barnen att återigen börja fantisera, leka, vara nyfikna, närvarande och våga prova nya saker.

Jag har ännu inte haft möjlighet att läsa boken med tillsammans med barn men jag tror att det finns mycket som barn tycker är roligt och tokigt. Den passar nog väldigt fint för ett brett spektrum av åldrar. Som vuxen är det fnissigt och skönt att få läsa:

När vuxna kommer hem efter en lång dag på jobbet kan dom vara trötta och griniga. Då kan det hjälpa med mat eller vila.

Ösregn &

Ösregn och glitter

Hanna Granlund

Rabén & Sjögren 2023

& glitter

Det lilla formatet till trots - boken är liten till storleken -rymmer Ösregn och glitter härliga lättlästa texter om känslor, grejer och vår fantastiska natur.

För den som är nybörjare i poesins spännande värld är detta en snäll och upplyftande ingång för både de minsta och de lite äldre barnen.

Annars för många av dikterna tankarna till tonårens virrvarr av tankar och känslor. Kottar, barr och ficklampor. Många av dikterna är naturnära och lyfter vardagliga saker som kanske inte alltid får utrymme att upplevas i en skärmfylld vardag.

Hanna Granlunds fint formulerade dikter får mycket plats och hennes svartvita, naivt tecknade illustrationer blir ett stilistiskt komplement som fångar upp läsaren.

Sofia Cullberg

Bazar Masarin 2023:1

Tomhet

Att skriva för barn om förlust och längtan, om döden, kräver att berättelsen har barnets perspektiv, för att inte belasta små läsare med vuxenvärldens bekymmer och ändå sätta ord på känslor och erfarenheter som drabbar oss oavsett ålder. Det här gör författaren Azam Mahdavi med fingertoppskänsla.

Det här är det sista fotot på mig och mamma. Det den sista blomman vi planterade tillsammans. Sen dog mamma och Tomheten tog hennes plats.

Så börjar berättelsen om en flicka och Tomheten. Vi slängs rakt in i tragedin, utan att det lindas in att flickan förlorar sin mamma för alltid. Vi får inte veta hur – en fråga som mina barn på fem och åtta uppehöll sig vid. Som vuxen medläsare ser jag det som en poäng att inte fokusera på orsaker och omständigheter. Det gör berättelsen mer universell. Vid flickans sida dyker istället Tomheten upp. En Totoro-liknande halvtransparent figur som ligger bredvid henne i sängen, sitter vid henne på skolbussen. Tomheten blir hennes vän. Successivt följer den med på vardagliga och roliga aktiviteter, som att leka på skolgården, rädda en kattunge och att plantera en blomma, precis som flickan gjorde med sin mamma.

Tomhet Azam Mahdavi & Maryam Tahmasebi Översättn. Athena Farrokhzad Natur & Kultur 2023

Baharan Kazemi

Barnets relation till Tomheten gestaltar sorgens faser, från den initiala chocken och apatin till att börja orientera sig i den nya tillvaron. Sorgen över att mamma inte finns försvinner inte, men flickan hittar sätt att leva vidare på, med sin pappa och kattunge, tills Tomheten inte längre finns. Jag började följa illustratören Maryam Tahmasebi på instagram för en tid sedan och när jag såg omslaget till Tomhet kände jag direkt igen hennes bildspråk. De dova färgerna, ljuset och skuggorna skapar en dramatik som lyfter bokens tema. Både Tahmasebi och Mahdavi är utbildade och verksamma i Iran.

Bokens originalspråk är persiska, översatt till svenska av poeten Athena Farrokhzad. Att Natur & Kultur väljer att översätta ett utomeuropeiskt verk för barn ska ses mot bakgrund att andelen översatt litteratur är rekordlåg i Sverige (Svenska barnboksinstitutets Bokprovning 2022). De översättningar som görs är oftast från engelska och i övrigt framförallt från nordiska språk eller de stora västeuropeiska språken. Det här är alltså en ovanlig satsning och därför viktig att lyfta. Att få ta del av berättelser från andra platser och som ursprungligen skrivits på andra språk, är ett sätt att ta del av erfarenheter som kan vara både lika och olika ens eget liv. Boken om Tomheten är ett utmärkt exempel på detta. Den universella erfarenheten av sorg och förlust berättad genom bilder av barn och föräldrar som ser ut som min familj. Det kan låta banalt, men alltför ofta reduceras berättelser om minoriteter till stereotyper. När berättelserna hämtas från en plats där vi inte är i minoritet, kretsar inte heller handlingen kring minoritetserfarenheterna, utan kring livets alla andra delar; att vara familj, att ha vänner, att förlora sin älskade mamma. Därför är introducerandet av internationella verk för barn ett sätt att skapa igenkänning och sudda ut de påhittade gränserna mellan ”vi” och ”dem”.

För den som drar sig för att prata om döden med barn, är det här en bok som kan fungera som stöd. Min femåring börjar ofta gråta när döden kommer upp, särskilt i Disneyfilmer, men här lyssnade hon allvarsamt och sa att det var sorgligt, utan att bli så ledsen. Kanske var det tack vare att de stora bilderna som fyller varje uppslag har detaljer som kan diskuteras. Vad känner hon här? Vad gör de?

Samt att det även i de mörkaste scenerna finns stråk av ljus och hopp. Vänskapen med Tomheten beskrivs som en tröst. Efteråt kunde vi prata vidare, om min mormor som dog förra året, om vår katt som är begraven på djurkyrkogården, om hur minnet av dem, liksom Tomheten, ibland kan vara med oss.

Azam Mahdavi och Maryam Tahmasebi bjuder på så vis inte bara på en läsupplevelse som stannar kvar, utan erbjuder en konceptualisering av döden som kan uppskattas av både små och stora läsare.

Bazar Masarin 2023:1

Ur: Tomhet, Azam Mahdavi & Maryam Tahmasebi. Natur & Kultur 2023

Ur: Tomhet, Azam Mahdavi & Maryam Tahmasebi. Natur & Kultur 2023

Godnattsagan

eller sagan om Rebecka och mormor

Susanne Sandström

Sängdags i dubbelsäng - mormors säng med plats för barnbarnet Rebecka.

Berättelsen börjar in media res, samtalet har redan börjat och ett uppfordrande barnbarn har krävt historia.

– Berätta om när du var liten! Som ofta barnets nyfikenhet på hur det var för dig, du vuxne, hur det var förr. Underförstått finns det likheter, var det jätteannorlunda? Mormor kommer inte ihåg (eller vill inte/orkar inte komma ihåg).

– Men då får du väl hitta på. Så lätt. Påhitt, historia, saga, fantasi och verklighet. Biografi eller fantastik – sak samma. Börja nu då!

Men först du vuxna, du mormor kill your darlings, de där om kaniner och tomtar har jag hört tusenfalt och är less på. Men det räcker långt med hur det kanske var…hopdiktat då och hopdiktat nu. Kanske.

– Ja. Då var det så här.

En allvetande berättare tar vid, och varvas med trovärdig dialog mellan mormor och barnbarn (och ibland berättar självaste naturen).

Vilka berättelser minns man som jubelvuxen?

Vad finns kvar från barndomens berättelser som man vill förmedla till en ny generation?

Råttor, kaniner och tomtar som bor under en mossig sten.

Inte vardag och verklighet utan eskapistisk barnlitteratur, barns animistiska tänkande - och tankarna förs till en fantasivärld som starkt påminner om Elsa Beskows i Tomtebobarnen.

Djupt under tallens rötter en tomte har sitt bo, där bor han med sin gumma i skogens tysta ro, och fyra barn de har som är lustiga och små i stora röda mössor med vita prickar på.

Den berättelsen finns hos mormodern, den stannade nog kvar. Och samtidigt synes mormor, och text, vilja förmedla en mild form av eko-

Bazar Masarin 2023:1

kritik, en form av hopp om att dagens barn bättre ska se om naturen.

De ljusskygga tomtarna som bor i skogen tillsammans med allt och alla andra som bor i skogen, ofta osynliga och tysta, hjälps åt och håller skogen fin och ständigt lagad som pånyttfödd efter att människogästerna varit på besök. Värna det.

Och så, på ett övergripande läslager, är det också, vilket ju titeln säger oss, en berättelse om den nära relation mellan mormor och barnbarn och, svävande i rummet, kännbart i frånvaron av en kropp på ena sängsidan, den stora saknaden och minnet av en älskad Gösta.

Vuxenläsaren som känner till skådespelaren och regissören Gösta Ekman får även den verklige, nu saknade,människan som en dimension i läsningen.

Farbrorn som inte ville va´stor, en nyfiken, påhittig och roliga make och morfar är i sin stora frånvaro ändå närvarande i mormor och Rebeckas samtal, i berättelserna, i tankarna på och i de fysiska tingen som tillhörde Gösta.

Är det här en bilderbok för alla barn. Ja, vem vet vilken bok som passar för ett barn, hur en bok ska landa hos ett barn?

Kanske är det här främst mormors och Rebeckas bok. Kanske är det en bok som skapar igenkänning för ett barn som också saknar en död morfar, kanske är det bara en berättelse om att gå och lägga sig som berättas vid sängdags. Bilderna, få till antal och mer som illustrationer till text, med den för Ekman så typiska lite darrhänta (nervösa! Men precisa) teckningslinjen och färgerna (babyrosa, turkosblå, klargul bl.a.) tilltalar nog den konstintresserade vuxna som känner igen stilen från hennes konst. Det är en stilfullt formgiven liten bok som enkelt inkluderas i vuxnas Ekmanska konstsamling. Om barnet främst lyssnar till en högläsande vuxen kan det skapa egna inre bilder under lyssnandet, minst lika fantasifulla som Beskows eller Ekmans. Det är också att berätta.

Godnattsagan Marie-Louise Ekman Lilla Piratförlaget 2023

Ur: Godnattsagan , Marie-Louise Ekman. Lilla Piratförlaget 2023

Förkovran och glädjestunder

med facklitteratur för unga

Bazar Masarins sommarnummer 2021 uppmärksammar facklitteratur för barn genom en rad artiklar och presentationer av författare och böcker.

En introducerande artikel av Anna Karlskov Skyggebjerg, ursprungligen publicerad på danska 2011, återges där, nu tio år senare, i svensk översättning av Susanne Sandström.

Bra att så sker, för Skyggebjergs text är fortsatt angelägen, särskilt som den gäller ett eftersatt område inom forskningen om barnlitteratur. Skyggebjerg benämner själva genren för ”facklitteratur för barn”, något jag valt att ansluta mig till här vid en överblick över sommarläsning av nyare svensk facklitteratur för barn i olika åldrar.

Här finns mycket att glädja sig över.

Jag blev lyrisk över att få Fabian Göransons tredje del Medeltiden i serien Sveriges Fantastiska

Historia i min hand. Den utgör alltså den tredje delen i ett översiktsverk över svensk historia för läsare från fem år och uppåt. Förlaget anger tolv år som övre gräns, men även äldre ungdomar och vuxna kan ha god behållning av serien. Alla barn i Sverige vore värda att få äga denna rikt illustrerade bokserie om Sveriges historia.

Boken om medeltiden är väl strukturerad och

varvar olika typer av tilltal. Det inledande uppslaget introducerar övergripande den centrala utvecklingen i Sverige under medeltiden och visar sedan i fyra större serieliknande rutor, bokens struktur.

Varje sekel har ett eget kapitel på mellan tio till fjorton sidor. Varje kapitel inleds med minst ett uppslag som berättar om den ”stora” historien, dvs. om viktiga skeenden under det aktuella århundrandet. Därefter följer den ”lilla historien” om vardagslivet i Sverige.

Den stora historien präglas under hela medeltiden av dramatiska maktstrider mellan olika ätter och kungar, och av bondeuppror mot skatter och fogdar. Ståndssamhällets tillblivelse har betydelse för vem som ska bestämma i Sverige. Samtidigt breder nationen Sverige ut sig, de sex inledande centrala landskapen har i slutet av medeltiden blivit många fler.

Därtill kommer förloppen kring Sveriges kristnande, Stockholms tillblivelse, Hansans inflytande liksom pesten. Det är en dramatisk tid som avslutas med Stockholms blodbad.

Efter det våldsamma slutet på epoken med Stockholms blodbad följer en tidslinje med nedslag i tolv årtal, från omkring år 1100 när Sveriges första kloster Vreta i Östergötland grundas till år 1523, när Gustav Vasa väljs till

Omslag: Medeltiden, Fabian Göranson. rabén & Sjögren 2023

Medeltiden

Fabian Göranson

Sveriges fantastiska historia

Rabén & Sjögren 2023

Rymden

Julia Wiberg & Ingrid Flygare

Enkla och roliga fakta

Rabén & Sjögren 2023

Bazar Masarin 2023:1

svensk kung och medeltiden tar slut. Den lilla historien visar vardagslivet i Sverige för olika sorters människor, nybyggarfamiljen som bryter nytt land, flickors liv på ett kloster som skolares. Skolares är en flicka som ges utbildning i klostret och som senare från cirka 13 år ges möjlighet att pröva som novis. Under 1300-talet möter vi bland andra skomakarens dotter i Visby som förlorar sin far och sina småsyskon i pesten. Avslutningsvis möter vi de två ungdomarna från frälsesläkten Galte i Västergötland och får uppleva bröllopsmiddagen när systern Birgitta gifter sig.

Det blir ett nervkittlande möte mellan den stora och lilla historien, både i text och bild. Den lilla historien behandlar allmogens livsvillkor och är inte alls lika rikt dokumenterad som den stora historien. Därav följer att i denna historiska skildring möts och bryts även icke-fiktion mot fiktion, i såväl text som bild. Rummet som sådant får en relativt stor betydelse för att gestalta den vardagsnära historien, från möjligheternas landskap med bondgården på Grantorpet, till kyrkbacken, Riseberga nunnekloster, hamnstaden Visby och vidare till släkten Galtes jaktmarker i Västergötland. I de gestaltade rummen placeras många detaljerade bilder av tekniker och föremål, som att kärna smör, vässa en fågelfjäder till en penna eller tillverka skor. Den historiska fiktionen bör tillfredsställa de yngres behov av levandegöring. Inte minns bildernas många ansiktsuttryck vid gestaltningen av människorna bidrar till en bok som kan inspirera barn till att vilja veta och till att vilja veta mera. Författaren har funnit en struktur som underlättar för barn att förhålla sig till den kunskap som återges och visar respekt för barns vetgirighet och kunskapstörst. Det förenklas inte, processer, begrepp och benämningar som behövs används och förklaras. Det gör att berättelsen om Sveriges medeltida historia blir meningsfull för läsaren eftersom den översiktliga faktaredovisningen fördjupas genom gestaltningar av olika processer som att kärna smör eller skapa en bok eller delta i ett tornerspel.

Dessutom kryddas beskrivningen av lite udda händelser, som den lilla bilden med pojken som rövar bort flickan han är kär i eller märkvärdigheter som den dansande björnen.

Dessa kuriosainslag bidrar ytterligare till att fästa berättelsen i minnet.

Förlaget Rabén och Sjögren har även påbörjat en utgivning av en ny fackbokserie för barn i förskoleåldern kallad Enkla och roliga fakta med Julia Wiberg som författare och illustrerad av olika illustratörer beroende på ämne. Hittills har två titlar i serien utkommit, en om dinosaurier och den jag läst om rymden; Enkla och roliga fakta om rymden. Den är illustrerad av Ingrid Flygare som bland annat står bakom serien om fölet Pytte. Innehållet är väl strukturerat och avvägt. Inte för mycket, inte för lite utan möjligt för barn i förskoleåldern att ta till sig. Inledningsvis liknas rymden med en jättestor sandstrand där vår planet jorden bara är ”ett pyttelitet sandkorn”. Det är en liknelse som barn kan se framför sig. Det är genom struktur och begränsning i ett samspel med bilderna som den här fackboken har sin styrka.

Den rymd det berättas om är vårt solsystem, hur det är att jobba i rymden, att vara astronaut och om att vara först ut i rymden. Boken avslutas också med förslag till rymdpyssel lämpliga för förskoleåldern.

Solen, månen och de åtta planerna får ett varsitt uppslag, därefter följer en rad andra uppslag som första resan till månen och vad man kan se från jorden.

Jag fascineras framförallt av uppslagen om solen, månen och de åtta planeterna. Med stöd av Flygares bilder framträder planeternas särdrag. Det handlar om färgsättningen och om personifieringen av planeterna. Jag gillar att planeterna har fått ögon och mun. De hjälper till att berätta något speciellt om planeten. Den arge Jupiter som i en pratbubbla utmanar läsaren genom att säga ”Kom hit om du törs!”. Han är stor och otäck och har jättemånga månar.

Den klarblå planeten som ligger längst bort från solen heter Neptunus och har så vacker färg. Och för de flesta planeter berättar författaren om något speciellt, något häftigt, coolt, underligt. Det sker gärna med ett direkt läsartilltal: ”Håll i dig nu för här kommer en häftig grej: Det regnar DIAMANTER på Neptunus! Tänk dig att resa dit och plocka med dig flera säckar diamanter hem till jorden. Du skulle bli rikast i hela vida världen då!” Lite som i Eldorado hos Voltaire men lika snopet.

Författaren använder många utropstecken för att markera det udda, det märkvärdiga eller tilltala läsaren som bör lägga något på minnet. till exempel: ”Man kan alltså säga att hela Mars rostar!”

Det finns på en del uppslag flera exempel på direkta läsartilltal genom små rutor med ”Visste du att …?”

Så sker på uppslaget Astronaut där ”Visste du att… fortsätter med: Personer som reser till rymden kallas för olika saker i olika länder. I Sverige säger vi astronaut, men i Ryssland heter det kosmonaut, i Kina taikonaut och i Frankrike spationaut.”

Uppslaget om stjärnhimlen får en särskild lyster (!) genom Flygares sätt att visa hur läsaren kan upptäcka olika stjärnbilder på himlavalvet. Stjärnbilden Orions och Orions bälte blir konkret genom att hon drar streck mellan Orions stjärnor och därefter fyller ut med ytterligare streck för att visa hur det kan uppfattas som en man, eller hur vi kan upptäcka stjärnbilden Tvillingarna.

Boken avslutas med ett uppslag med pyssel som kan knytas till rymden.

Rymden, J. Wiberg & I. Flygare. rabén & Sjögren 2023

Ur: Djuren i staden, Sarah Sheppard. Rabén & Sjögren 2023

Dinosaurier och Rymden hör till de ämnesområden som facklitteratur för barn gärna behandlar. Men allra populärast är facklitteratur för barn om djur och natur. Det märks också bland de titlar som hamnat vid min läsfåtölj. Två titlar om djur och natur. Två titlar om djur och natur med helt olika ingångar. Två titlar om djur och natur för olika åldrar och behov.

Den första är skapad av Sarah Sheppard som efter fackbokstitlar som Djuren i skogen och Djuren i vattnet nu fortsätter med Djuren i staden utgiven av Rabén & Sjögren. Här hälsar författaren läsaren ”Välkommen till asfaltsdjungeln”.

Välkomnandet slår an en humoristisk ton och det korta stycket avslutas med ett direkt tilltal till läsaren: ”Häng med in till stan och träffa råttan, räven, duvan och alla de andra coola city-typerna.” Och så fort vi vänder blad hamnar vi på City-serveringen och får reda på mer om ”Gängkulturen i stan”. Det är bland småfåglarna vi först av allt hamnar. De äter gott av människor lunchrester och fikabröd. Det är starka färger, tydliga fåglar, som blåmes och gråsparv. Ett uppslag handlar om city-pendlaren kajan som tillhör familjen kråkfåglar. Där berättas bland annat om hur smarta kråkfåglarna är. Detta exemplifieras genom en berättelse om kråkor som lärde känna

Ur: Djuren i staden , Sarah Sheppard. Rabén & Sjögren 2023

igen en man som försökte skjuta dem. Jag skrattar gott åt berättelsen om listige räven. Den handlar om en räv i Berlin som samlar på Foppa-tofflor och andra skor. Över hundra skor hade han lagt beslag på och gömt under en buske. Den här typen av humoristiska anekdoter kryddar berättelsen om stadens vilda djur och blandas med mer faktabaserade inslag. Bilderna är färgsprakande, inspirerande och varierade. Det finns många detaljer i bilderna att fästa blicken på och fundera över. Fackboken passar för barn i förskoleåldern.

En helt annan typ av fackbok för unga har skapats av Martin Emtenäs och Jonas Källberg med titeln Svenska fåglar. Ugglor och Rovfåglar. Det är en bok att gärna ha liggande f ramme hemma där den enkelt kan nås.

29 olika fågelsorter presenteras på ett likartat sätt utifrån fågelfamiljer. Avslutningsvis finns även en översikt över

254 svenska fåglar sorterade i familjer och en ordlista med förklaringar till olika termer och begrepp. Följande fågelfamiljer ingår: fiskgjuse, hökartade rovfåglar, tornugglor, ugglor och falkfåglar. Vissa av dem består bara av en enda fågelsort, som fiskgjuse och tornuggla, medan de hökartade rovfåglarna uppgår till hela 12. Inledningsvis förklaras bokens uppläggning och vad de många symbolerna betyder.

Havsörnen lever vid vatten, medan ormvråken trivs i skog. Att fjällvråken hör hemma i fjällen hörs ju på namnet, men symbolen för biotopen fjäll finns där. Både ormvråkens och havsörnens bo hör till kategorin risbo. Många unga finner säkert ett nöje i tolka dessa symboler och jämföra dem mellan olika arter och olika familjer. Det blir kanske en jakt i att söka efter hur många av fåglarna som lever i skogen, i jämförelse med de som lever

vid havet, och hur många av dem som äter andra fåglar. Samtidigt är detta nog i huvudsak en lätt tillgänglig fågelguide, en uppslagsbok om fåglar för intresserade unga läsare när frågorna inställer sig och som kanske får impulser att en gång bli ornitologer.

Djuren i staden

Sarah Sheppard

Rabén & Sjögren 2023

Svenska fåglar Martin Emtenäs & Jonas Källberg Rabén & Sjögren 2023

Ur: Svenska fåglar , M. Emtenäs & J. Källberg. Rabén & Sjögren 2023

Ur: Svenska fåglar, M. Emtenäs & J. Källberg. Rabén & Sjögren 2023

Har du någon gång tänkt på hur en dinosaurie såg ut på riktigt? Hur den gick, hur den rörde på huvudet och hur ögonen såg ut? Är det svårt?

Då kan du titta på en kaja. Den är som en liten velociraptor nästan, fast med näbb istället för tänder.

Alla stora dinosaurier försvann för många många år sedan.

Men några klarade sig. Och fåglarna är deras barnbarns barnbarns barnbarn …

Kråkor Johan Brosow Bonnier Carlssén 2023

Kråkor

Lina Nestor

Har du tänk på att en kaja är lite lik en velociraptor? Nog visste jag att fåglarna är dinosauriernas närmaste släktingar, men Johan Brosow lyfter i sina illustrationer fram kajan i ett helt nytt perspektiv som tydliggör denna likhet. Nära släktskap med dinosaurierna är dock långt ifrån det enda vi får lära oss i denna bok som är lagom fullproppad med fakta om just kråkfåglar. Kan du på rak arm säga vilka som hör dit? Fråga mina barn. Själv tycker jag att det är fantastiskt med en bok som lyfter fram stadsbarnens närmaste grannar, fåglarna med låg status. Jag skulle gissa att många vuxna (inklusive jag själv) gärna förhör barnen om vilka arter de kan se bland småfåglarna på vinterns fågelbord, medan skatorna står för det som stör fågelmatningen och kajorna står för nedbajsade cyklar på torget. Det känns nästan lite sorgligt att vi lever så nära dem utan att känna dem. Vet du till exempel vad som är kajornas naturliga föda, du som bara ser dem skräpa ner bland kvarglömda pommes frites vid en soptunna? Åh, det är lite av varje: insekter, möss, grodor, frön och as.

Här kommer lite mer fakta: visste du att alla kråkfåglar är ganska intelligenta?

Korpen, som för övrigt kan bli lika stor mellan vingspetsarna som en normallång sjuåring (!) visste jag nog om. Men att både den och andra kråkfåglar kan lära sig saker som trafikljus var något nytt.

Och på en ö i Stilla havet finns det kråkor som kan tillverka enkla verktyg av pinnar!

Kråkfåglarna finns ju inte bara i Sverige utan över hela världen.

Texten är lättläst och intressant och jag gillar bokens uppbyggnad som har olika kapitel på olika teman. Det gör den lätt att avsluta för att vid nästa lästillfälle fortsätta på ett nytt område, med nya faktakunskaper.

Ett citat av Brosow lyder:

Mycket har sagts om att stanna upp och använda våra sinnen. Jag tror att vi behöver veta något om vad det är vi ser och hör för att kunna tolka och värdesätta intrycken också. Jag vill göra böcker som snarare väcker nyfikenhet

Jag tycker att han har lyckats väl. Brosow debuterade som författare med boken Myror 2022 men har arbetat länge som formgivare och illustratör. Jag har redan nämnt illustrationerna som jag tycker tillför mycket till boken. Perspektivet på fåglarna känns, liksom i fallet med kaja-velociraptorn, nytt.

Vi får flyga med fåglarna och se världen från deras perspektiv, till exempel i full färd att skrämma iväg en rovfågel som försöker komma åt ett kråkbo. Vilket är det bästa sättet att göra detta på?

Jo, med barnens favoritfakta förstås: flyga sig på fienden och attackera med bajsbomber!

Vår nya bil

Sofia Cullberg

Familjens bil har slutat fungera och nu behöver de komma överens om hur en ny bil ska vara.

Vad är viktigast; att den är snabb?

Säker? Eller kanske röd?

Alla tycker olika men ett familjeråd kanske kan få dem att komma överens.

Läsaren möts av en stor färgpalett redan på framsidan och första uppslaget är fyllt med bilar i regnbågens alla färger. Även representationen i illustrationerna är stor. Mamma åker till bilverkstaden där hon möts av en den kvinnliga reparatören. Och den stora familjen rymmer bland annat en matlagande pappa som är noga med säkerheten och en storasyster som värnar om djur och natur.

Både text och bilder vittnar om att både författaren, Kristina Murray Brodin, och illustratören, Emma Wiklund, anstränger sig för att fånga de olikheter som ryms i en vardag.

Där Murray Brodin inte skrivit i berättelsen hur karaktärerna ska representeras, fyller Wiklund i och ger läsaren en normbrytande upplevelse. Berättelsen om familjen och bilen introducerar den lilla läsaren för demokrati på ett busenkelt sätt. Genom familjerådet får alla komma till tals och sedan får de rösta. Vår nya bil visar att det inte behöver vara så svårt att förklara begrepp som kan verka krångliga.

Murray Brodins erfarenheter från förskolans värld märks och barnens tankar och funderingar får ta plats.

Om demokrati så att alla förstår

Vår nya bil

Kristina Murray Brodin ill. av Emma Wiklund Idus Förlag 2023

Ur: Vår nya bil, K. Murray Brodin & E. Wiklund. Idus Förlag 2023

Ur: Vår nya bil, K. Murray Brodin & E. Wiklund. Idus Förlag 2023

Afrika, fantastiska Afrika

Bazar Masarin 2023:1

En faktabok för barn om Afrika, med en sida om varje land som finns på denna enorma kontinent och dessutom en del mer allmänna fakta –det är ett stort projekt att ta sig an! Inte bara ska man läsa på, söka information och välja ut vad man ska ta med, och därefter skapa en engagerande text. Man ska dessutom göra det mot en bakgrund av att berättelser om Afrika så ofta präglas av stereotyper. Hur gör man korta, lättlästa och relevanta texter utan att själv falla i fällan att förstärka dessa stereotyper? Problemet med stereotyper är ju ofta just att de är sanna, men att de inte visar hela sanningen. Hur är man nyanserad samtidigt som man ska berätta om så mycket på ett så begränsat utrymme?

Atinuke, författaren och historieberättaren från Nigeria med ett 15-tal utgivna barnböcker i bagaget, klarar detta konststycke med den äran!

Boken Afrika, fantastiska Afrika, inleds med ett fantastiskt fint och välformulerat förord där hon sätter ord just på svårigheten i att sammanfatta en så stor och rik kontinent i en enda bok.

”Afrika är inte en enda plats”, skriver Atinuke. ”Det är minst 55 länder.” Lite senare i förordet fortsätter hon: ”Afrika är åsnor och diamanter, kameler och Coca Cola, lejon och Lamborghinis, oljeriggar och arméer, fotboll, voodoo och

https://atinuke.co.uk/photos/

mycket mer ändå …”, och sedan, alldeles mot slutet, kommer en mening som kan läsas både som en förklarande ursäkt och en uppmaning till läsaren: ”Jag kunde inte klämma in allt jag vet och älskar med Afrika i den här boken. Det finns bara plats att ta med två eller tre saker om varje land. Men förhoppningsvis kommer den här boken få dig att vilja ta reda på mer …”. Det här förordet får verkligen sätta tonen för hela den resa som läsaren sedan får följa med på.

Afrika, fantastiska Afrika Atinuke & Mouni Feddag Översättn. Annika Meijer Tranan Förlag 2023

Emelie Nestor

Den börjar i södra Afrika och fortsätter uppåt, region för region, ända tills vi når målet i Nordafrika. För varje avsnitt presenteras först en översikt – en allmän beskrivning av regionen tillsammans med en karta.

Därefter följer en sida om varje land som ingår i just denna region. Landbeskrivningarna består av en kort berättande text på några meningar, som sedan följs av två eller tre fakta i punktformat. Det gör att det blir luftigt och lättläst, samtidigt som många olika typer av fakta får plats på det begränsade utrymmet.

Jag har själv haft förmånen att få resa en del i Afrika och att lära känna personer från olika platser på kontinenten. Det är därför med lite extra stor nyfikenhet jag läser om de länder som jag själv är bekant med: Centralafrikanska republiken, Kamerun, Benin, Kenya … Ska Atinukes utvalda fakta stämma med vad jag känner till och har lärt mig? Faktum är att jag rätt snart kan konstatera att det som står i boken på det stora hela stämmer bra överens med det jag hört människor från dessa platser själva prata om när de berättar om sitt land. I Kenya är det nationalparker och myllrande städer, i Benin voodoo och kungadömet Dhaomey, och i Kamerun handlar det mycket om klasskillnader och odling av mat för export. Centralafrikanska republiken är jag lite extra bekant med efter att ha bott där i många år, och där blir jag faktiskt först lite förvånad när jag läser om att det finns starka magnetfält här som gör att kompasser har svårt att ställa in sig norrut. ”Det visste jag inte”, tänker jag, men minns sedan plötsligt hur jag har stått med en snurrande kompassnål ute i den centralafrikanska vildmarken och inte kunnat fatta vad det är för fel på kompassen. Fascinerande!

Andra länder i Afrika är jag inte lika bekant med, men jag har en bild av dem som i mångt och mycket är formad av massmedia. I sådana fall blir jag flera gånger positivt överraskad att få något annat presenterat för mig. På sidan om Somalia omnämns visserligen det långvariga kriget som präglat landet under lång tid, men fokus ligger på poesi och idrott.

Och på sidan om Zimbabwe är det inget snack om inflationen och Mugabe som regerade i 29 år, utan här handlar det framför allt om byggnadskonst och gamla stenformationer i Matobos nationalpark.

Ibland studsar jag ändå på att det känns lite stereotypt. Som när det står att människorna i Afrika är galna i fotboll – självklart är ju inte alla afrikaner det. Eller att ingen i Kamerun ”vill missa chansen att bli mekaniker, läkare, advokat, lärare eller forskare”. Jo, men visst måste det väl finnas kamerunesiska barn med andra planer än dessa? Men i ärlighetens namn säger det kanske mer om mig än om boken att jag reagerar på detta. Jag har läst och tänkt så mycket på stereotypa bilder av Afrika under så många år att jag nog är lite yrkesskadad. Jag kan helt enkelt inte låta sådana här saker passera utan att tänka på det.

Tar jag däremot bara ett litet steg tillbaka är mitt totala intryck av den här boken inte alls stereotypt, tvärt om! Här finns en bredd och en höjd som imponerar! Jag får lära mig en massa nytt, och jag blir sugen på att lära mig ännu mer, precis enligt Atinukes önskan.

En viktig del av Afrika, fantastiska Afrika är också Mouni Feddags bilder. Feddag är uppvuxen i Frankfurt med algerisk-brittiska föräldrar, men att hon är väl förtrogen med Afrika råder det ingen tvekan om. I starka färger med härliga kontraster fångar hon både marknadsliv och storstäder, traditionella dräkter och djurliv, på

ett sätt som håller ihop och ger liv till texterna. Kartorna över de olika regionerna, som inleder vare avsnitt, är också en viktig del av läsupplevelsen. Många gånger bläddrar jag fram och tillbaka för att dubbelkolla vilka länder som är grannar till vilka. Med hjälp av bilder på kartorna får man också redan här lite fakta om till exempel vilka djur som är ikoniska för vissa av länderna. Kort sagt är Afrika, fantastiska

Afrika en bok som jag med glädje läser från pärm till pärm, men som också fungerar som faktabok att komma tillbaka till. Den innehåller så klart ganska begränsad information, men för både

barn och vuxna är det en bra början, en språngbräda som man sedan kan ta sig vidare från. Av Atinukes 15-tal böcker är det bara en enda bok, Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus, som tidigare kommit ut på svenska, även den på Trastens/ Tranans förlag. Det är synd, för jag tror att den svenska bokmarknaden skulle må bra av mer av den här sortens böcker! Förhoppningsvis kan det få bli mer framöver.

År 2023 var Atinuke en av de nominerade till ALMA-priset. Nu vann hon inte denna gång, men kanske kan det ändå bidra till att fler börjar få upp ögonen för henne.

Ur: Afrika, fantastiska Afrika , Atinuke & Mouni Feddag. Tranan 2023

Historisk barnlitteratur

ISvenska Barnboksinstitutets dokumentation över Bokprovningen 2023 kan vi läsa att utgivningen av historiska berättelser ökade under 2022. Intresset för historia verkar generellt ha ökat under de senaste åren. Jag tror inte att det är någon slump till exempel att sommarlovsprogrammet i SVT, Sommarlov, har ett historietema i år. Där tar programledarna med tittarna på en tidsresa till tre epoker, nämligen medeltiden, upplysningen och 1980-talet.

De senaste åren har det getts ut många intressanta historiska titlar inom barnlitteraturen. Jag presenterar en stor del av dessa i den här artikeln, men jag vill poängtera att jag inte haft ambitionen att skriva någon heltäckande sammanställning av de senaste årens historiska barnböcker.

I bokprovningen kan vi läsa att de historiska böckerna som utgavs under förra året utspelar sig under allt ifrån 1500-tal till 1900-tal, men med en tyngdpunkt på exempelvis Vikingatiden och tiden runt andra världskriget. Det är representativt även för de böcker som jag tittat lite närmare på, där spännvidden räcker över hela historien, men där vikingatiden och modern tid sticker ut lite extra.

Vikingatiden lockar alltid läsintresserade barn och det är förstås en tacksam tid att skriva om som författare. Det finns många historier och skrönor att utgå ifrån. Det är en tid som är fylld av mystik och spänning. Asynja är en hyllad bokserie som utspelar sig under just vikingatiden. Författare är Elisabeth Östnäs, som bland annat skrivit ungdomstrilogin Sagan om Turid. Böckerna är illustrerade av serietecknaren och illustratören Lina Neidestam. Tredje delen i Asynja-serien kom i juni 2023 och det är tänkt att totalt bli fem böcker.

Böckerna handlar om Disa som en dag vaknar upp och ser att hela hennes familj blivit dödade. Hon bestämmer sig för att hämnas och tar plats i kungens hird. Men hon anger sin brors namn,

Carola Forslund

Bazar Masarin 2023:1

Odd, eftersom hon aldrig skulle ha fått plats i hirden som flicka. Hon får lära sig slåss och kriga, blir allt starkare, smartare, smidigare och redo att hämnas. Hon får också nya vänner, så som Idris som visar sig vara en lojal och trogen vän. Parallellt med Disas historia får vi också lära känna Sunna, flickan som är trolovad med kungens son och som ska vigas till völva. Den gamla völvan, Sunnas läromästare, ser direkt att Disa är flicka och säger åt henne att hon måste leta efter ett magiskt svärd och ta det till henne, annars kommer hon att berätta Disas hemlighet för alla. Disa hittar så småningom svärdet, men behåller det som tur är, för i bok nummer två blir hon bortrövad. Nu sätts också Idris vänskap och lojalitet till Disa på prov eftersom även han

Kungens grav Frejas svärd

Völvans väv

Elisabeth Östnäs

Ill. av Lina Neidestam

Bonnier Carlsen 2021 -2023

får reda på Disas hemlighet. Samtidigt är tiderna oroliga på Björkö och det rustas för strid. I dessa böcker kryddas det av detaljer från vikingatiden och det är välskrivet och gediget. Förlaget har valt att satsa lite extra på omslag och formgivning, vilket ger ett snyggt, lockande och genomarbetat helhetsintryck. Varje bok i serien går i sin egna färgskala. Illustrationerna är coola och välgjorda, svartvita serieliknande bilder som samspelar fint med texten och som tillsammans skapar en häftig läsupplevelse. Bokserien Asynja vänder sig till mellanåldern, den ålder mellan ca 9 och 12 år som också brukar kallas för slukaråldern och det är också ett ord som kan användas för att beskriva dessa böcker: de är riktiga slukarböcker.

Omslag: Asynja , böckerna. E Östnäs & L Neidestam. Bonnier Carlsen 2021-23

Runornas dotter av välkända författaren Per Simonsson, som bland annat skrivit julkalendern Tjuvarnas jul, är kanske mer en fantasysaga än en historisk roman.

Den handlar om Vera som lyckas hitta en portal när hon är i Birka på klassresa. Vera är född med tur med O framför och är en ganska ensam och missförstådd tjej. Portalen, som består av en cirkel av 9 runstenar, leder henne till vikingatiden, en tid där alla som levde då tror att hon är utvald av gudarna för att bryta en förbannelse.

De tror att hon är Runornas dotter. Vera är en rolig, knasig karaktär, men samtidigt finns det ett allvar under ytan och det märks att författaren står bergfast på barnens sida. Boken har historiska element och det är framför allt i miljöbeskrivningar och detaljer som det historiska kommer fram. Boken har också många illustrationer i vikingastil som bidrar till berättelsens stämning. Runornas dotter är skriven med humor och värme.

Den är fylld av äventyr och action och den har ett driv som gör att man gärna fortsätter läsa. Trots det historiska anslaget tror jag dock inte i första hand att bokens primära syfte är att väcka intresse för historia, utan här handlar det om äventyr, spänning och underhållning i första hand.

Den andra delen i trilogin Stormens döttrar av Ulrika Kärnborg utspelar sig också i Sverige under vikingatiden. Stormens döttrar är en serie fristående berättelser om flickor i historiska brytningstider. Den första delen, Nattflygare, skildrar häxprocesserna i Älvdalen 1667, andra delen, Alvablot, utspelar sig alltså i Birka under vikingatid och den tredje boken, Budbärare, som ännu ej är utgiven, kommer att utspela sig i Stockholm under rösträttsrörelsens viktiga år 1911. Alvablot handlar om Gylla som lever ett

hårt liv som träl på gården i Harg. Hennes matmor Gyrid blir svårt sjuk och då skickas völvan Torborg till gården. Völvan är kunnig i trolldom och läkekonster, men för Gyrids sjukdom hjälper inte det. Därför börjar det talas om att offra till gudarna och plötsligt är Gyllas liv i fara.

Ulrika Kärnborg skriver bra, det märks att hon är påläst om den tid hon skriver om och det saltas med intressanta detaljer. Samtidigt blir jag aldrig riktigt indragen i berättelsen, då karaktärerna förblir ytliga och inte tillräckligt levandegjorda för att jag ska bli berörd på riktigt. Völvor, eller stavbärare som de också kallades, åtnjöt stor respekt bland vikingarna. På vikingatiden trodde man på det övernaturliga och völvorna kunde med hjälp av sina stavar träda in i andarnas och gudarnas värld.

De spå- och trolldomskunniga völvorna kunde sia om framtiden, bota sjukdomar och även skrämma slaget på fienderna. Det var endast kungen som hade mer makt än völvorna under vikingatiden. Men bara några hundra år senare kunde kvinnor som sades vara trollkunniga dömas till döden.

Den första delen av Stormens döttrar, Nattflygare, handlar alltså om häxprocesserna i Sverige. Häxprocesserna kallas de händelser som inträffade mellan 1492 och 1704 då många oskyldiga människor, främst kvinnor, dömdes till döden för att man trodde att de hade kopplingar till djävulen.

Man tror att ungefär 400 personer blev avrättade i Sverige under häxprocesserna och närmare trehundra av dem avrättades under bara några få år, nämligen under den tid som brukar

2023

Alvablot 2023

Nattflygare 2022

Natur & Kultur

kallas “Det stora oväsendet”. Det är en historisk händelse som inträffade 1668 till 1676. Det började i Älvdalen då en pojke påstod att han sett en elvaårig flicka gå på vattnet. Gertrud, som flickan hette, blev förhörd varpå andra barn och vuxna stämde in i anklagelserna och även andra kvinnor utpekades som häxor. År 1675 skedde en massavrättning i Torsåker då 71 personer halshöggs.

Den sista lagliga häxprocessen ägde rum 1757 och döds straffet för trolldom togs bort i Sverige först 1779.

Nattflygare är inspirerad av händelsen ”Det stora oväsendet”. Den handlar om Kristin som precis som sin mor kan bota sjuka. Men hon har också en hemlighet som gör henne livrädd. På nätterna kan hon nämligen flyga. Så börjar rykten om trolldom att spridas i bygden och Kristins fostersyster Anna är en av de anklagade. Kvinnor fängslas och anklagas för att ha flugit till Blåkulla där de träffat Djävulen. Nu börjar Kristin bli rädd att det snart är hennes egen och mors tur. Häxor och häxprocesser är något som fascinerar många barn och det finns också mycket historiskt stoff att hämta research ifrån, så jag gissar att denna tid är spännande att skriva om som författare.

Ulrika Kärnborg har gjort ett gediget researcharbete även i denna bok, även om jag hade önskat att hon utelämnat det övernaturliga spåret.

Historien är nog spännande i sig själv, utan att man behöver ta till något magiskt inslag. Det är lite väl ytliga karaktärer och slutet är rumphugget, men över lag är berättelsen spännande, fartfylld och gripande.

Runornas dotter Per Simonsson Opal

Bazar Masarin 2023:1

Den försvunna staven av Jenny Edvardsson utspelar sig under Vendeltiden (yngre järnålder). Det finns en ramberättelse där en pojke som heter Viggo kommer hem till sin granne Axel som är arkeolog. Han ska vara hos Axel medan mamma jobbar. Axel har hittat en stav som han tror kan vara den försvunna staven. Han berättar att det finns en gammal berättelse från järnåldern om en stav som försvann och Viggo vill såklart gärna höra den. Berättelsen börjar med en völva som när hon vaknar inte kan hitta sin heliga stav. Hon är både rasande och orolig - utan staven kan hon inte spå om framtiden. Barnen Loke och Embla bestämmer sig för att börja gräva i mysteriet. Kanske kan de hitta tjuven och hjälpa völvan?

Den försvunna staven är en historisk deckare, nästan som en LasseMaja i historisk miljö. Detta är första boken i en ny serie som heter Axels historiska mysterier där alla böcker kommer att ha arkeologen Axel som sammanhållande länk. Boken har en tydlig pedagogisk ansats, den inleds med en ordlista där svåra ord förklaras.

Den är lättläst med enkelt språk, lite större text, lite mer luft på sidorna, mycket dialog och korta kapitel. Den är rikt illustrerad i färg av Filippo Vanzo. Det är spännande, intresseväckande, starkt driv och högt tempo.

Förlaget tillhandahåller en lärarhandledning där man får tips och idéer kring hur man kan arbeta med boken i undervisningen, men boken fungerar också bra att läsa själv för den som är nyfiken på en lättläst historisk berättelse.

Den augustprisvinnande serien Månvind & Hoff handlar om barn på samhällets botten i 1800talets Sverige. De två första delarna har även fått priset Crimetime Award Årets barndeckare 2021 och första delen blev vinnare av Barnens

Romanpris i Karlstad 2021 i kategorin Årets spänningsbok.

Som ni ser så är den här serien inte helt lätt att stoppa in i ett fack, den kombinerar spänning, äventyr, relationer och deckartema samtidigt som den historiska delen förstås är viktig eftersom den utgör fonden för hela berättelsen.

Böckerna handlar om Mika som bott på Allmänna Barnhuset på Drottninggatan i Stockholm i hela sitt elvaåriga liv. För att kunna överleva i 1800-talets Stockholm har hon utvecklat ett enastående skarpt sinne för såväl detaljer som för hotfulla situationer.

En natt lämnas en nyfödd flicka till barnhemmet och det blir början på en kedja av händelser som försätter Mika i stor fara. Det är också då hon lär känna poliskonstapeln Valdemar som senare kommer att bli hennes vän.

Mika blir Valdemars assistent och de hjälps åt att lösa många fall genom böckerna. En parallell handling som löper genom bokserien är Mikas sökande efter sin biologiska mamma och sökandet efter svaret på gåtan om vem den Svarta Ängeln är. Det sades från början att det skulle bli en trilogi om Mika och Valdemar, men nu har precis bok nummer fem kommit och det känns som att det finns gott om stoff att bygga vidare på till fler böcker. Det som gör den här bokserien så bra är framför allt hur författaren Johan Rundberg bygger upp stämningen och hur han levandegör Mika och de andra karaktärerna på ett sätt som griper tag.

Man lär sig en hel del om hur samhället såg ut i Sverige på 1800-talet och hur det kunde vara att leva då. Man får en förståelse för tidsandan, klasskillnaderna, smutsen och nöden.

Böckerna är välskrivna med ett medryckande språk och ett driv som gör det svårt att sluta läsa. Det är spännande, läskigt, klurigt och dessutom en hel del härlig humor. Därtill kommer de fängslande miljöskildringarna med massor av detaljer som gör att det känns som att man faktiskt befinner sig intill Mika på Stockholms gator bland droskor, utedass, krogar, barnhem, hästskit, loppor och löss.

Bokserien kommer att filmatiseras under 2024 och fram tills filmen lanseras kan man gå en historisk stadsvandring med Månvind & Hoff eller jobba med böckerna tillsammans med förlagets lärarhandledning och lektionstips.

Den försvunna staven Jenny Edvardsson Ill. av Filippo Vanzo Hedvig Förlag 2022

Månvind & Hoff, böckerna om Ill. av Alvaro Tapia Natur & Kultur 2021-

Historiespanarna är en ny deckarserie där det hittills kommit ut två delar: Döden i mörkret och Skotten som dödade. Det är lättlästa böcker för

mellanåldern, skrivna av Torsten Bengtsson och illustrerade av Sandra Fröjd.

Döden i mörkret handlar om Nils. Det är hans första dag som gruvdräng i Falu koppargruva. Arbetet i gruvan är hårt och det är svårt att andas där nere. Plötsligt upptäcker Nils ett hål i väggen och där inne ligger någon. En död man. Vem är han? Det visar sig så småningom vara gruvdrängen Mats Israelsson som kallades för

Fet-Mats. Han omkom i ett ras i Falu koppargruva redan 1677, men han hittades först 1719. Kroppen hade då legat i gruvan i över 40 år, men trots det var den lika bevarad som om olyckan nyss hade skett. Anledningen var att den döde mannen legat i en gruvgång fylld av vatten som innehöll vitriol, vilket hindrat kroppen från att ruttna till skelett.

Berättelsen om Nils är fiktiv, men den är baserad på en verklig händelse och i slutet av boken finns ett faktaavsnitt där vi kan läsa om vad som verkligen hände Fet-Mats. Berättelsen förmedlar inte bara vad som skedde vid gruvraset utan också dåtidens livsvillkor och hur det var att vara barn på den tiden. Nils säger vid ett tillfälle “Det är nu jag känner att det är allvar”. Jag är en vuxen man och gruvan är mitt liv nu”, och precis så var det ju vid den tiden. Nils i berättelsen är bara 12 år, men räknas redan som vuxen och anses vara stark nog att klara det hårda arbetet med allt vad det innebär.

Skotten som dödade handlar om Skotten i Ådalen 1931. Arbetarna på byns sågverk strejkar och ska hålla en demonstration. Majas far och bröder ska gå med i demonstrationen, så hon och hennes kompis Klas cyklar in i byn för att titta på. Men när de kommer fram ser de soldater överallt och plötsligt börjar någon skjuta.

Bazar Masarin 2023:1

Ur: Historiespanarna , Ill. av Sandra Fröjd. Nypon Förlag 2023

Anledningen till demonstrationen var att fabrikörerna ville sänka arbetarnas löner till följd av den ekonomiska krisen i USA. Det sa arbetarna nej till och de började vägra arbeta i väntan på att situationen skulle lösas. Sågverken och fabrikerna låg tysta och öde och för att få i gång driften igen erbjöd fabrikörerna i stället arbete till arbetslösa som då kom att bli strejkbrytare. Det togs inte emot så bra av arbetarna och det blev bråk mellan strejkbrytare och arbetare, varpå några strejkbrytare blev misshandlade. Dagen före demonstrationen, onsdagen den 13 maj 1931 kom därför soldater till Lunde, där strejkbrytarna bodde, för att hindra nya bråk och för att skydda strejkbrytarna. Mellan 3000 och 4000 arbetare och deras kvinnor och barn deltog i demonstrationståget på väg till Lunde dagen efter. Soldaterna försökte stoppa demonstrationståget, först med hästar och varningsskott. Därefter sköt de på marken framför demonstranterna och därefter rakt in i den obeväpnade folkmassan. Fem människor dog den dagen.

Torsten Bengtsson är lärare och specialpedagog och har skrivit ett hundratal barn- och ungdomsböcker, vilket märks. Böckerna håller en hög kvalitet såväl språkligt som innehållsmässigt. Det är lättläst och lättillgängligt med enkelt och ledigt språk, men samtidigt så levande och gestaltande. Sandra Fröjds illustrationer i gråskala skapar ytterligare liv i berättelsen.

Döden i mörkret

Skotten som dödade

Torsten Bengtsson

Ill. av Sandra Fröjd

Nypon Förlag 2023

En annan historisk deckarserie är Marbergmysterierna som hittills bara har kommit ut med en titel, nämligen Fara i kikaren. Den är skriven av Cecilia Fransson och illustrerad av Stella Spente. Boken utspelar sig i den fiktiva orten Marberg i september 1897. En död kropp hittas i stadens bibliotek, vilket chockar hela staden, och polisen jobbar hårt för att lösa fallet. Polismästarens dotter, 12-åriga Alma, är rullstolsburen och tillbringar mycket tid hemma i villan. Från sitt fönster ser hon en stor del av staden och som polisdotter hör hon mer om fallen än vad hon egentligen kanske borde. Hon bestämmer sig för att genomföra sin egen utredning tillsammans med sin bästa kompis Lars. Men de misstänkta är många och kanske är mördaren dem på spåren.

Det är både klurigt och spännande redan från början av boken och senare blir det riktigt

läskigt när Alma hamnar i stor fara. Det är en pusseldeckare i historisk miljö, vilket gör att den här bokserien lär komma att tilltala många läsare i mellanstadieåldern. Boken är därtill lättläst och med många stämningsskapande illustrationer i svartvitt.

Elin Hägg är etnolog och författare. Hon brinner för att tillgängliggöra forskning och för att visa hur intressant det kan vara att lära sig hur människor levde förr i tiden. Hon har bland annat gett ut Dömda kvinnor, Den stora bankbluffen, Den mystiska hovstriden och Sex - en historisk resa

Hennes första bok, Dömda kvinnor, har undertiteln “Förbryterskor i Sveriges historia” och det är just vad boken handlar om. I boken möter vi nämligen 17 kvinnor som levt i Sverige. Boken kom ut året efter Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor och denna bok har ett liknande upplägg. Men där den förstnämnda boken presenterar fantastiska kvinnor som stått upp för sig själva och sina ideal eller åstadkommit något enastående så är Dömda kvinnor närmast motsatsen. De kvinnor vi möter i den boken kan varken kallas förebilder, hjältar eller pionjärer. Gemensamt för dessa kvinnor är att de alla har dömts för brott och gått mörka öden till mötes. Det handlar alltså om kvinnor som det inte gick så bra för. Men deras historia är också viktig. Och så som det står i baksidestexten: deras historia är också vår historia.

Bazar Masarin 2023:1

Fara i kikaren

Cecilia Fransson

Ill. Stella Spente

Hedvig Förlag 2023

Dömda kvinnor

Den stora bankbluffen

Den mystiska hovstriden

Boken presenterar alltså en rad olika kvinnoöden. Men den visar också hur brott, straff och samhället har förändrats genom tiderna. Genom att skildra kvinnoöden från skilda tider, platser, klasser och grupper i samhället väcks en nyfikenhet över vår historia och en önskan att få läsa mer. Boken nominerades till barnbokspriset Slangbellan.

Även Den stora bankbluffen nominerades till ett pris, nämligen barndeckarpriset Spårhunden. Den utspelar sig i Stockholm under 1600-talet. och det är en historisk deckare baserad på en verklig historia om Sveriges första stora bankbedrägeri. Sveriges Riksbank grundades 1668 och det dröjde inte långt därefter innan landets första stora bankbedrägeri skedde. På riksbanken kunde överklassen låna pengar om de hade något att lämna in i pant. Detta utnyttjade tre kvinnor - Greta, Margareta och Lilla Maja. Genom falska panter lyckades de lura till sig 105 000 daler kopparmynt, vilket är ungefär lika mycket som sju miljoner kronor idag. De tre kvinnorna har alltså funnits på riktigt och händelsen har skett i verkligheten och Elin Hägg har här dramatiserat denna händelse i skönlitterär form.

Längst bak finns ett faktaavsnitt om vad som egentligen hände. Den mystiska hovstriden är även den en historisk deckare baserad på verkliga händelser kring ett uppmärksammat brott. Den handlar om den unga och fattiga Anna Bärfelt som först misstänktes för att ha stulit en värdefull jacka från änkedrottningen Hedvig Eleonora, men med tiden kom brottsanklagelserna att bli mycket större.

Hon kom att anklagas för att med magi, list och trolldom ha nästlat sig in i hovet och nu pekas hon ut som tjuv och häxa, något som, under slutet av 1600-talet då boken tar sin början, kunde straffas med döden.

Även här har Elin Hägg skrivit en skönlitterär berättelse baserad på en historisk händelse och längst bak finns faktaavsnitt och persongalleri.

Alla Elins böcker är illustrerade av henne själv, stämningsfulla, detaljerade illustrationer som bidrar till att gestalta den historiska tiden och skeendena det berättas om i böckerna.

Ytterligare en del i samma serie som Den stora bankbluffen och Den mystiska hovstriden kommer under våren 2024. Den heter Den rysliga häxjakten och utspelar sig i häxprocessernas tid.

Elin Häggs senaste bok heter Sex - en historisk resa. Det är en genomgång över hur vi i västvärlden har sett på kön, kroppar och sex genom tiderna. Det handlar bland annat om flirt, onani, porr, häxprocesser, preventivmedel, prostitution, oskuldstester och slutshaming.

Vi får veta hur man trodde att barn blev till under renässansen och hur ett äktenskapsbrott straffades på medeltiden. Forntida snoppskulpturer varvas med snippsouvenirer från medeltiden. Det blir väldigt tydligt att synen på kroppen och sex förändras hela tiden och är påverkat av allt runtomkring oss, exempelvis politik och religion. Det väcker frågan kring vilka saker vi idag ser som självklara, men som människor i framtiden kommer att skratta åt och ifrågasätta. Det glider också in på normer och begrepp, kön och makt, kampen för självständighet och rättigheter och det är bra att bli påmind om att det faktiskt inte alltid har sett ut som det gör idag.

Författaren är också tydlig med att historien på intet sätt är slut här och nu med uttryck som #metoo och queer, utan synen på sex kommer att fortsätta förändras och formas av sin samtid. Elin väjer inte för tunga ämnen utan tvärtom tar hon sin uppgift på största allvar, nämligen att förmedla fakta och historia till barn på ett lättillgängligt sätt. Idén till sex-boken kom när hon skrev debutboken Dömda kvinnor och insåg att många av de brott som de dömda kvinnorna hade begått handlade om sex: att de gjort aborter, haft sex utanför äktenskapet eller tvingats lämna bort sina barn. För dem var det alltså viktigt vem de fick och inte fick ha sex med.

Boken är lättläst, intressant, lärorik och humoristisk på samma gång. Den är illustrerad med Elins karaktäristiska mjuka, varma illustrationer i milda färger och det är en fröjd att se alla inkluderande kroppar med olika utseenden, storlekar och hudfärger. Sidorna är även rikt utsmyckade i marginalen och överhuvudtaget ger boken ett mycket välarbetat intryck.

Sex - en historisk resa vänder sig till tonåringar och ungdomar från cirka 12 år och jag tror man kan läsa den långt upp i åldrarna, även jag som vuxen har stor behållning av att läsa den eftersom det fanns en hel del jag inte hade en aning om, men som är otroligt intressant att läsa om.

Faktaböcker i ämnet historia finns det förstås gott om och det har getts ut några nya de senaste åren. Serietecknaren och historienörden Fabian Göranson skriver på en lärorik och intressant, men samtidigt underhållande och lekfull bokserie som heter Sveriges fantastiska historia.

Hittills har titlarna Forntiden, Medeltiden och Vikingatiden kommit och ytterligare en del, om den moderna tiden, är planerad. Det var för 14 000 år sedan som de första människorna började bosätta sig på den plats som vi idag kallar för Sverige. Det var kargt och kallt, stora delar av landet var fortfarande täckt av ett tjockt lager is. Och det var en hård tid, man fick kämpa rejält för sin överlevnad. I Forntiden möter vi de första som kom att befolka Sverige: renjägarna, samlarna, bönderna och bronsfolket.

Sex - en historisk resa

Opal 2023

Forntiden

Elin Hägg

Fabian Göransson

Rabén & Sjögren 2021

Ur:

Forntiden , Fabian Göransson. Rabén Sjögren 2021

Ur: Forntiden, Fabian Göransson. Rabén Sjögren 2021

Ur: Vikingatiden, Fabian Göransson. Rabén Sjögren 2021

I Vikingatiden får vi följa med i vardagen hos en vanlig familj på en vikingatida bondgård, men också möta en värld av farliga resor, storslagna fester och trollkunniga spåkvinnor.

Medeltiden är en spännande tid när Sverige står med ena foten i vikingatidens samhälle och den andra i den kristna kulturen.

Det händer mycket – städer grundas, kloster byggs och riddare dubbas. I boken Medeltiden får vi följa med på allt detta, då vi får träffa fyra familjer från var sitt århundrade under medeltiden.

Böckerna är inte uppbyggda som traditionella faktaböcker utan i stället bygger de på berättande. Vi får möta fiktiva familjer från respektive tid och följa dem i deras vardag. På så sätt lär läsaren sig om historia på ett enkelt och underhållande sätt.

Göranson har hittat precis rätt ton och därmed fungerar den här bokserien ypperligt som intresseväckare och som ingång till att lära sig mer om Sveriges fantastiska historia. Även formgivningen är lockande och läsvänlig. Böckerna kombinerar löpande text med serierutor, pratbubblor, bildtexter och kartor. Illustrationerna utgör en betydande del av berättelsen, mycket av det som händer sker just i bilderna.

I Dagens Nyheters recension av Forntiden

skriver Steven Ekholm att blandandet av fakta och fiktion riskerar att ta bort fokus från den huvudsakliga uppgiften, att väcka intresse för ämnet, och i värsta fall skapa förvirring vad i faktaboken som verkligen är sant. Jag håller med om att det är en svår balansgång att fusionera fakta och fiktion och att det gäller att ha fingertoppskänsla, men jag tror också på att lita på läsaren. Jag tror absolut på att böcker likt serien Sveriges fantastiska historia kan väcka ett intresse för historia i allmänhet och de specifika epokerna i synnerhet och därefter finns alla möjligheter att gå vidare till mer renodlade faktaböcker i det ämne man vill veta ännu mera om.

En fusion mellan fakta och fiktion i serieformat finns också i serien Nina & Nino lär av Fabrice Erre och Sylvain Savoia som bland annat handlar om Titanic, vikingar, pesten och pyramider. Här är fokus alltså mer på ett fenomen än på en viss tid. Dessa utgörs av serier där barnen Nina och Nino är i huvudrollen. Det är färgglatt och lekfullt, mestadels berättande text och dialoger men det finns en hel del fakta som presenteras genom att barnen berättar för varandra om det fenomen som respektive bok handlar om. Berättartekniken ger känslan av att jag som läsare lär mig fakta tillsammans med barnen i boken. Längst bak finns ett renodlat faktaavsnitt för den som vill veta mera.

Mauri Kunnas har låtit det gå ett steg längre i sin bok Vikingar! Den bygger på den fornnordiska sagans stil och har formatet av en bilderbok.

I åtta berättelser, eller kanske snarare sagor, eller skrönor, låter han oss lära känna några vikingar, till exempel Erik Bärsärk och Kloka Åsa. Insprängt i berättelserna finns lite fakta och kuriosa om vikingarna och dess seder och bruk. Här och var finns också ett fåtal mer tydligt faktabetonade uppslag som belyser hur vikingarnas hus, skepp och städer såg ut. Men betoningen ligger på berättelserna och syftet med boken är framför allt att roa och underhålla, vilket inte minst märks i illustrationernaKunnas vikingavärld befolkas av hundar och grisar, men detaljerna är ändå förankrade i vad forskare och arkeologer vet om vikingatiden.

Forntidsglimtar är en serie böcker skriven av arkeologen Anna-Karin Andersson.

I fyra böcker: Jägarstenåldern, Bondestenåldern, Bronsåldern och Järnåldern har hon samlat berättelser om fiktiva barn som levde då.

Fokus ligger på rafflande äventyr, men här och var finns även fakta insprängt i texten.

Böckerna är illustrerade av serietecknaren och illustratören Elin Jonsson.

Eftersom huvudpersonerna är barn blir möjligheten till identifikation större. Berättelserna tar dessutom sin utgångspunkt i några av de största

fyndplatserna från respektive tid, så den historiska förankringen finns där, även om berättelserna är fiktiva.

Bazar Masarin 2023:1

Mer renodlade faktaböcker har förstås också getts ut under det senaste året.

Torsten Bengtsson skriver en lättläst faktaserie för Nypon förlag, Aha, nu fattar jag. Serien varvar fakta med en berättelse där man får möta ett fiktivt barn från respektive tid. Bokserien är kopplad till läroplanen och har en pedagogisk ansats där bland annat svåra ord förklaras i marginalen. I serien finns titlar som Första världskriget, Frihetstiden, Gustavianska tiden och nu i vår kom Bronsåldern Även i en annan lättläst faktaserie från Nypon förlag belyses just bronsåldern, nämligen i Fakta om bronsåldern av Simon Randel Søndergaard.

I den serien har även Fakta om Titanic, Fakta om Gustav Vasa samt Fakta om andra världskriget kommit de senaste åren.

2018 kom boken Sapiens - en kort historik över mänskligheten av Yuval Noah Harari.

Den vänder sig till vuxna och blev snabbt en stor succé. Den är översatt till över 60 språk och har sålt över 16,5 miljoner exemplar. Två år senare kom Från apa till sapiens av Bengt-Erik Engholm och Jonna Björnstjerna.

Den beskrivs som ”en Sapiens fast för barn” och erbjuder samma sorts resa genom vår historia som Hararis succébok. Fokus ligger på mänsklighetens historia, dels rent biologiskt, hur våra kroppar har utvecklats, och dels socialt, det vill säga hur vi lever tillsammans med andra, hur människor, grupper och samhällen utvecklats genom åren. Boken tar upp språk och berättelser, prylar och kultur, arbete och fritid, mat och motion, djur och natur, religion och regler, politik och makt, erövrande och mångfald, pengar och rikedom, lögn och vetenskap, plundringar och uppror.

Ja, kort sagt allt det som är vår historia.

Nina & Nino lär

Fabrice Erre & Sylvain Savoia

Hegas

Vikingar!

Mauri Kunnas

Förlaget M 2006, 2022

Aha, nu fattar jag

Torsten Bengtsson

Nypon Förlag

Från apa till sapiens

Bengt-Erik engholm

Ill. Jonna Björbstjerna

Natur & Kultur 2020

Hatten av för författaren Bengt-Erik Engholm som lyckas förmedla alla dessa svåra ämnen på ett lättbegripligt och samtidigt intresseväckande sätt. Det är lärorikt, intressant, roligt, underhållande och riktigt, riktigt bra.

Jonna Björnstjernas humoristiska, lekfulla och skämtsamma illustrationer finns på varje sida och kompletterar likväl som kontrasterar mot den mer sakliga texten.

En pärla till bok att sluka, läsa långsamt från sida till sida eller läsa högt och dela läsupplevelsen tillsammans.

Ur: Från apa till sapiens, ill. Jonna Björnstjerna. Natur & Kultur 2020

Världens hemskaste sjukdomar och uppföljaren Världens hemskaste sjukdomar 2 är humoristiska faktaböcker om historiska farsoter som bygger på tv-programmet med samma namn som visats på SVT. Böckerna är skapade av Ida Kjellin och Sofia Bergström.

I varje bok får läsaren följa med syskonen Lo och Maxi på en ruskig tidsresa där de får prova på tio av de värsta sjukdomar som genom tiderna har plågat Sverige. Bland annat presenteras kolera, spetälska, malaria, kallbrand, spanska sjukan, smittkoppor, tuberkulos, fläcktyfus, polio och pesten. Varje sjukdom tillägnas ett kapitel och varje kapitel inleds med en berättelse från den tidsperiod då respektive sjukdom härjade. Genom berättelserna får läsaren en inblick i hur man levde på den tiden, hur landet såg ut då och hur det var att vara barn på den tidsperioden. Man får också lära sig fakta om varje sjukdom, om symptom, hur den smittar, vad som händer om man blir sjuk och hur man blir frisk. Precis som i tv-serien slutar varje kapitel med att vi får läsa om hur det går för de sjukdomsdrabbade syskonen. Ibland tillfrisknar de. Ibland inte. Detta är två fartfyllda, läskiga, fängslande och roliga böcker som vänder sig till mellanåldersbarnen, men som egentligen passar hela familjen. Tänk att ta sig an ett kapitel och en sjukdom per kväll och verkligen frossa i alla detaljer kring sjukdomarna.

Men det är inget för de kräsmagade - äckelfaktorn är ruskigt hög! I slutet av boken konstateras att vi som lever idag kan vara glada över att det finns riktiga mediciner, vacciner och antibiotika som kan bota sådant som förr i tiden ansågs vara en dödsdom. Allt var minsann inte bättre förr!

Världens värsta kungar är även den baserad på ett populärt tv-program för barn. Genom historien har rötägg till kungar, kejsare och härskare plågat folket med sina idéer om tortyr, blodbad och elaka påhitt. Denna bok presenterar några av historiens ruskigaste regenter. Vi får veta massor av fakta och kuriosa kring regenter som Gustav Vasa, Karl IX, Henrik VIII, Caligula, Ramses II, Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Längst fram i boken finns en tidslinje så man kan se när respektive regent levde och regerade. Därefter presenteras varje regent i varsitt kapitel.

Fakta, berättelser och kuriosa varvas och hela boken är genomillustrerad med lekfulla, färgglada illustrationer. De som ligger bakom manuset till tv-serien, Annika Meijer och Sofia Bergström, har skapat texten även till boken medan Johanna Kristiansson har illustrerat. Det är blodigt allvar, men det paketeras på ett skämtsamt, ruskigt, knasigt och fascinerande sätt. Boken vänder sig till barn i lågstadieåldern, men det är en riktig allåldersbok som med fördel läses tillsammans.

Annika Meier har också skapat en annan bokserie, Vår blodiga historia. Än så länge finns två delar i serien, den första heter Digerdöd och förgiftad ärtsoppa och uppföljaren heter Kalla kårar och maskeradbal. Båda är illustrerade med vackra, men skräckinjagande illustrationer av Lina Blixt. Denna gång är det den blodigaste delen av vår svenska historia som belyses. Första delen utspelar sig mellan 1352 - 1654. Det är blodigt, fattigt, illaluktande och kallt. Vi får läsa om allt ifrån pest och digerdöd, mord och uppror till regalskeppet Vasas förlisning och det blodigaste slaget i Sveriges historia. Andra delen utspelar sig mellan 1558 - 1792. Här är det krig och katastrofer och man kan läsa om när vintern var så kall att havet frös till is och soldaterna dog som flugor, men också om häxjakt, slottsbrand och maskeradbal. Båda böckerna har samma upplägg, de innehåller sex berättelser vardera som är fiktiva men som bygger på en historisk, dramatisk händelse. Varje berättelse avslutas med ett avsnitt som kallas Fasliga fakta och som ger den historiska bakgrunden till händelsen och förtydligar vad vi vet och vad vi bara kan gissa oss till. Den här bokserien vänder sig till mellanåldern och inte minst till historiskt intresserade som fascineras av läskigheter. Böckerna passar ypperligt för högläsning och det finns lärarhandledning för den som vill jobba med dem i skolan. En tredje del av bokserien kommer i höst.

Andra världskriget är vårt hittills största krig och det har förändrat världen och världskartan för alltid. Det är förstås inte så konstigt att det kommit flertalet böcker som speglar den tiden.

I Andra världskriget - mitt i striden av Bengt Fredrikson och Andreas Palmaer är alla de viktigaste händelserna från andra världskriget

Världens hemskaste sjukdomar 2

Ida Kjellin & Sofia Bergström

Bonnier Carlsen 2021

Världens värsta kungar

Annika Meijer & Sofia Bergström

Bonnier Carlsen 2021

Andra världskriget -mitt i striden

Bengt Fredriksson & Bengt Palmaer

Alfabeta 2021

med, som D-dagen, attacken mot Pearl Harbor, belägringen av Leningrad och atombomberna över Japan.

Men historien berättas inte genom knastertorra fakta, utan genom människorna som faktiskt var där. I boken får vi möta vanliga, för de flesta helt okända, människor som kastats in i krigets dramatik av en slump och därigenom förändrat historiebilden. Här får vi bland annat läsa om en soldat som stred för tre olika länder, en nazist som bytte sida, en hund som räddade liv och många andra öden. Det är flygare, motståndsmän, meteorologer, nazister, tjuvar, barn.

Totalt finns det 24 intresseväckande, fascinerande berättelser. Vissa är hemska och sorgliga, andra är lyckliga och hoppfulla. Längst bak finns en tidslinje med viktiga händelser för att sätta in berättelserna i ett sammanhang.

Bazar Masarin 2023:1

Den 18 oktober 1945 stiger fjorton holländska pojkar av tåget på Nyköpings station. En av dem är Wim. Hans namn står på en lapp som hänger i ett snöre om hans hals. Han har precis upplevt hungervintern i Holland, den sista krigsvintern, då det saknades mat och värme, städer brann och många människor dog. Wim hamnar hos familjen Ängberg i ett gult hus utanför Nyköping. Där får han det bra. Allt är annorlunda. Alla är varma och mätta och ingen har upplevt krigets fasor. Wim får också fem nya syskon som genast välkomnar honom som en bror.

judiska lekkamrat Esther som var tvungna att hålla sig gömd under kriget. Även den boken är fiktion, men bygger på forskning och berättelser från holländska barn som tvingades hålla sig gömda under andra världskriget. Den andra fristående uppföljaren är Mitt käraste gyllene barn där den sjuåriga judiska flickan Kaja Finklers historia berättas. Hon smugglas ut ur gettot i Warszawa en kall natt 1942. Hon hoppar över den tre meter höga tegelmuren och lämnar sin mamma, sina morbröder och sina andra släktingar och allt annat hon känner till. Det är mitt

Wims historia berättas i Christina Wahldéns Tulpanpojken som är baserad på en sann berättelse. Ett av Wims nya syskon, Britta, är nämligen Christina Wahldéns mamma. Det är gripande att ta del av Wims och de andra holländska barnens upplevelser under och efter krigsåren och det är lätt att dra paralleller till senare tiders ensamkommande flyktingbarn. Wim emottags dock med öppna armar av hans nya familj och finner sig snabbt till rätta och lär sig svenska. Men han får inte stanna i Sverige. Han var nio månader hos familjen Ängberg, men sedan fick han åka tillbaka till Holland med de andra holländska barnen.

I boken låter författaren Wim och Britta komma till tals i vartannat kapitel och på så sätt får man bådas berättelse, bådas version.

Christina Wahldén har skrivit två fristående uppföljare till Tulpanpojken. Först ut var Spionen i äppelträdet som handlar om Wims

i brinnande krig och det är livsfarligt att vara jude. Kaja får hjälp att ta sig till sin pappa. De lever tillsammans under en tid och ett tag återförenas hon också med sin mamma, men lyckan varar inte länge. Mamman förs bort och pappan dör framför hennes ögon.

Kaja transporteras ensam till olika läger. När kriget tas slut i maj 1945 räddas den svårt undernärda Kaja från lägret Bergen-Belsen. Hon är då tio år och förs till Sverige där hon får vård och tillfrisknar.

Först vistas hon i Fiskeboda i Södermanland, sedan i Bergsjö i Hälsingland, därefter Stockholm och slutligen Saltsjöbaden.

Så småningom får hon veta att hennes mamma också överlevt kriget och de bestämmer sig för att försöka ta sig till Kajas morfar som bor i New York. Kaja och hennes mamma reser tillsammans från Göteborg med det första passagerarfartyg som avgår till USA efter kriget.

Tiden i USA blir inte enkel och få förstår vad Kaja gått igenom. Under lång tid pratar hon inte heller om sin bakgrund. Men efter mer än sextio års tystnad berättar hon sin historia för Christina Wahldén eftersom hon vill att hennes erfarenheter av kriget ska bevaras.

Den här boken handlar alltså om en verklig person och i boken finns tidningsurklipp, telegram och utdrag av brev som ytterligare för-stärker vetskapen om att det här faktiskt har hänt på riktigt och för inte alltför länge sedan.

Författaren Katrina Nannestad har i Vi var vargar belyst det som kallades för Wolfskinder, det vill säga tyska barn som lämnades ensamma i Ostpreussen i slutet av andra världskriget.

Borttappade eller föräldralösa försökte de överleva genom att ströva omkring i skogarna och leta efter mat på gårdar, i övergivna hus och i naturen. Många begav sig norrut till Litauen där livet också var hårt, men där det i alla fall fanns mer mat. En del adopterades i hemlighet av litauiska familjer, men tvingades då ge upp sin tyska identitet. Andra arbetade som slavar i utbyte mot mat och vatten.

Boken utspelar sig i slutet av andra världskriget. När den ryska armén marscherar in i Tyskland

tvingas familjen Wolf att fly från sin by.

Pappa har stupat i kriget så mamma tar med sig syskonen Liesl, Otto och Mia. På vägen kommer syskonen ifrån de vuxna och plötsligt blir de ensamma mitt i det brinnande kriget.

Tulpanpojken

Spionen i äppelträdet

Mitt käraste gyllene barn

Christina Wahldén

Rabén & Sjögren

Vi var vargar

Katrina Nannestad

Övers. Sabina Söderlund

Harper Collins Nordic 2022

kanin soldat ängel tjuv

Katrina Nannestad

Översätt. Karina Berg

Johansson

Harper Collins Nordic 2023

Liesl som är äldst har lovat sin mamma att ta hand om sina syskon och hon gör så gott hon kan trots att hon själv bara är 11 år. För att överleva inser barnen att de ibland måste göra saker de inte vill. Farliga saker. Vilda saker. Ibland är det bra att vara vild. Ibland måste man vara vild. Och för att överleva måste man ibland bli en varg. Boken handlar om krig och flykt, men framför allt skildrar den hur krig drabbar barn. Det är tung, men viktig läsning. Som tur är innehåller boken även hopp, lek, kärlek och glädje, för författaren är mästerlig på att berätta lagom mycket utan att förminska krigets fasor.

Katrina Nannestad har också skrivit Kanin, Soldat, Ängel, Tjuv som utspelar sig i slutet av andra världskriget.

Den handlar om pojken Sasja som tvingades fly från sitt hem i Ryssland efter att tyska soldater stormat hans by. Han tas om hand av en grupp soldater ur Röda armén och följer med dem.

Boken är fiktion, men är inspirerad av historien om en verklig pojke, Sergej Alesjkov som var en av de yngsta soldater som tjänstgjorde i andra världskriget. Precis som bokens Sasja var Sergej någonstans mellan sex och åtta år när han gick med i Röda armén.

Även han blev föräldralös och lämnad ensam efter att tyska soldater attackerat hans by, varpå soldater från Röda armén hittade honom och tog sig an honom.

I Veras krig av Katarina Kuick är året 1941 och andra världskriget rasar för fullt. Den tyska armén har omringat Leningrad, staden där tioåriga Vera bor med sin mamma, pappa och storasyster Nina. Och katten Binka.

I vanliga fall skulle hon ha börjat klass 4 nu till hösten. Men nu är inget som vanligt. Pappa kallas in i kriget och storasyster Nina tvingas gräva skyttegravar. Vera är rädd. Rädd för tyskarna, för bomber och granater. Rädd när flyglarmet tjuter. Rädd när hon sitter i skyddsrummet. Rädd att pappa inte längre lever. Men värst av allt är att maten i staden börjar ta slut. Hur länge kommer den räcka?

Och vad ska de göra den dag det inte längre finns minsta brödbit kvar?

Belägringen av Leningrad varade i 872 dagar, från 8 september 1941 till 27 januari 1944. Tyskarnas mål var att inta staden snabbt för att därefter jämna den med marken. Men anfallet gick inte som planerat och därför bestämde sig tyskarna för att omringa staden och låta dess invånare svälta ihjäl. Man tror att mellan 750 000 och 1 000 000 dog i den belägrade staden, närmare 40 procent av stadens befolkning. Några frös ihjäl, men de flesta dog av svält eller svältrelaterade sjukdomar.

Veras krig är en bra titel för denna bok handlar verkligen om hur barnen, i detta fall Vera, upplever ett krig. Vera funderar väldigt mycket på vad som händer, på orättvisa och rättvisa, på framtiden. Hon leker med sin bästa vän Katja, men deras vänskap kommer också att präglas av kriget.

En dag försvinner familjens älskade katt Binta. Dagen efter serveras en god och mättande köttgryta… Krigets alla fruktansvärda fasor skildras detaljrikt och realistiskt ur Veras perspektiv. Det är en påhittad berättelse, men om en sann historia. En stark berättelse som kommit att bli ohyggligt aktuell sedan Rysslands invasion av Ukraina våren 2022.

En bok som verkligen skildrar barns upplevelse av krig och dessutom utspelar sig i nära nutid är Du vet inte vad krig är av Yeva Skalietska.

Det är en tolvårig ukrainsk flickas dagbok. Innan februari 2022 levde hon ett helt vanligt liv – hon såg fram emot sitt bowlingkalas, hon umgicks med vänner och hon gick i skolan. Men den 24 februari 2022 väcktes Yeva tidigt på morgonen

av explosioner. Ryssland hade inlett sin invasion av Ukraina och det var framför allt Yevas hemstad Charkiv som attackerades. Yeva och hennes farmor sökte skydd i en dammig och kall källare och med sig hade hon sin dagbok. Där skrev hon under de följande månaderna om sina fasansfulla upplevelser, om hur känslorna pendlade mellan hopp och förtvivlan, om oron för sina klasskamrater och om deras desperata flykt bort från krigets härjningar. Efter långa tågresor och vistelser på överfulla flyktingcenter hittade Yeva och hennes farmor en fristad i Dublin och där började de försöka skapa sig ett nytt liv, även om hoppet fortfarande lever om att en dag kunna återvända hem. I boken får vi ögonblicksbilder från kriget sett ur en tolvårig flickas perspektiv. Det är naket, berörande, gripande och stundtals outhärdlig läsning. Svår, men ytterst viktig läsning för såväl barn som vuxna.

Kan det hända igen: Om andra världskriget och förintelsen är en alldeles nyutgiven bok om andra världskriget utgiven av Olika förlag. Den inleds med att svara på frågan om varför boken finns. Svaret är att på samma sätt som med allt annat våld finns en normaliseringsprocess även när det gäller krig, och den behöver alla, oavsett ålder, ha kunskap om. Först då kan vi tolka vad som händer och förstå vad det kan leda till. Exempelvis hur illa det kan bli när vi delar upp människor i olika grupper där några ses som sämre än andra. Först när vi har den förståelsen så kan vi också skapa förändring. Boken är därefter indelad i fyra delar: om hur det började, om hur nazisterna tog makten, om det som aldrig fick hända och om vad som hände sedan. Detta är en illustrerad faktabok om ett tungt ämne som är skriven på ett lättläst och lättillgängligt sätt. Texterna av Jesper Lundqvist är korta, enkla och med ett språk som flyter ledigt. Varje uppslag har en eller flera starka och kraftfulla illustrationer av Fideli Sundqvist. De förtydligar samtidigt som de bidrar till stämningen i boken.

Det är en läsvärd bok som uppmanar till reflektion och eftertanke, och den kopplar även samman nutid och dåtid på ett sätt som gör att läsaren verkligen får förståelse för det fasansfulla som inträffat.

Veras krig

Katarina Kuick

Alfabeta 2022

Du vet inte vad krig är

Yeva Skalietska

Bazar 2023

Slå dig fri

Marie Helleday

Ekwurtzel

Hegas 2023

Vissa böcker kombinerar historia med andra teman, som den lättlästa bokserien Hästarnas värld från Hegas förlag. Marie Helleday Ekwurtzel låter hästar från olika tider i världshistorien berätta om sina egna livsöden. I första boken, Galoppera för livet, berättar Asila om hur det var för 2000 år sedan när romarna ville erövra det sydarabiska landet Saba. Asila blev hjälte när hon räddade hela sitt kungarike. I den andra boken, Slå dig fri, är det vikingatid och islandshästen Grane berättar om sitt liv bland hövdingar, trälar, jordbävningar och vulkaner år 930. Även här blir hästen hjälte när han hjälper trälen Sigurd att slå sig fri och inte längre vara träl.

I denna bokserie utnyttjas den konstnärliga friheten till fullo, historieforskarna vet inte varför romarna gav upp och de fyra rikena blev enade under kungen av Saba. Kanske var det verkligen en häst som hade fingret med i spelet, kanske inte, men det är en kittlande tanke.

Framför allt är detta en intressant bokserie eftersom den kombinerar två stora teman, nämligen hästar och historia, och för att den säkert kommer locka en och annan läsare att vilja läsa vidare om historiska händelser.

På plats i tiden och Överlevarna är två andra lättlästa serier från Hegas förlag. På plats i tiden är skriven av Åsa Storck. Det är en serie böcker som utspelar sig på olika historiska platser under olika tidsåldrar. Vi får till exempel besöka Lunds domkyrka på 1100-talet och Taj Mahal på 1600-talet, men också läsa om kända personer som Wolfgang Amadeus Mozart, Charles Darwin och William Shakespeare. Böckerna har barn i huvudrollerna, de är actionfyllda, medryckande och spännande.

Överlevarna är en serie böcker som tar avstamp i verkliga händelser och katastrofer, till exempel attacken mot Pearl Harbor, Titanic, Kristallnatten, den stora branden i Chicago.

Böckerna gestaltar historiska händelser för nutidens barn. Även här är det barn i huvudrollen och med hjälp av de personliga, engagerande berättelserna om barnen som är med om de olika katastroferna får läsaren leva sig in i de olika skedena av historien.

Precis som serietiteln, Överlevarna, avslöjar så överlever förstås huvudpersonerna de katastrofer de ställs inför, men inte nog med det, ofta så räddar de också livet på andra eller bidrar på annat sätt till att göra det bättre för andra människor.

Berättelserna handlar om riktigt tunga händelser, men de skänker ändå på något sätt både hopp och styrka.

Både På plats i tiden och Överlevarna är bokserier som löst baseras på historiska händelser, men som i övrigt är fiktiva. De kan mycket väl väcka ett intresse för historia, men jag tror att de kanske främst har andra förtjänster, som att öppna upp för samtal kring mod, rädsla, styrka, krissituationer och katastrofer, vilket förstås är viktiga ämnen de också.

Genom tiden är en serie historiska äventyr som utspelar sig runt om i Sverige. Det finns fyra böcker i serien och de är skrivna av Anna-Karin Karlsson med illustrationer av Johanna Arpiainen. De är grafiskt snygga böcker där varje bok går i sin egen färgskala. Böckerna är inte så tjocka och relativt lättlästa så de lockar lätt till läsning.

Alla böcker tar avstamp i nutid och alla böcker har syskonen Saga och Emil i huvudrollen. Böckerna inleds med att de tillsammans med sin mamma besöker en historisk plats någonstans i Sverige och väl där sker en tidsresa så de flyttas

bakåt i tiden till en tid då något avgörande händer på den aktuella platsen. I varje bok möter de också ett väsen från den nordiska folktron som assisterar barnen i de uppdrag de ställs inför. Längst bak i varje bok finns dels ett uppslag om den historiska plats och händelse barnen hamnar mitt i, dels ett uppslag om det väsen som barnen möter i boken.

I Gruvraset besöker barnen Sala Silvergruva med sin mamma. De ska gå en guidad rundtur nere i berget. Innan de går ner får de veta att man inte får svära eller vissla i gruvan, för gruvan är gruvfruns boning och man vill blidka henne så hon varnar om ett ras är på väg.

Men plötsligt under vandringen hamnar barnen tillbaka på 1600-talet när gruvdriften var som störst i Sverige. De möter den mystiske Kobol som berättar att ett ras har skett i gruvan och en 14-årig nybliven gruvarbetare sitter fast. Han behöver Sagas och Emils hjälp. En kobold är ett bergsrå, ett underjordiskt väsen.

Häxön utspelar sig på Blå Jungfrun under 1600-talet, en tid då många flickor anklagades för häxeri och där möter barnen Ran som är havets gudinna i den fornnordiska mytologin.

Hon härskar över vattnet och varelserna där i och blev senare havsrået och sjörået.

Hon sägs kunna varna sjöfarare för faror och dåligt väder, men bara om man är vänlig mot henne, annars kan hon göra så att skepp sjunker och sjömän drunknar.

Bazar Masarin 2023:1

Nattjakten utspelar sig under stenåldern, för ungefär 6000 år sedan och då besöker familjen Glösa Älgriket, en plats där det finns såväl fångstgropar som hällristningar bevarade från den tiden.

Här är det en älva som ber barnen om hjälp att rädda ett barn som krupit i väg från sin familj strax innan den stora älgjakten börjar, då älgarna ska drivas mot fångstgroparna, och samtidigt cirkulerar en stor fågel, Nattramn, ovanför för att ta barnets själ.

I Slottsbranden besöker familjen Vadstena och äventyret utspelar sig på medeltiden då en brand skakade Bjälboättens palats.

På plats i tiden

Åsa Storck

Hegas

Överlevarna

Nikki Shannon Smith

Genom tiden

Anna-Karin Karlsson

Ill. Johanna Arpiainen

Den svarta fjädern

Eva C. Johansson

Idus 2023

Ruinerna kom att ligga gömda i över

600 år bakom klostrets murar. Här möter barnen en vätte som vill ha hjälp att rädda en fånge, en liten springpojke, som sitter oskyldigt fängslad i slottet och som kommer att dö i branden om inte barnen hjälper honom loss. Böckerna i denna serie har fartfylld handling och går i högt tempo, de är spännande och lärorika och bidrar både till att väcka intresse för svensk historia och för den nordiska folktron.

I Den svarta fjädern av Ewa Christina Johansson är året 1543 och bönderna är arga. De vill inte göra som kungen, Gustav Vasa, har bestämt. I stället gör de uppror mot kungens och hans knektar. Huvudpersonen heter Vide. Han vill vara med och kämpa mot Vasa.

Men hans pappa säger ifrån, han vill inte bli indragen i striden. Men det stoppar inte Vide.

Han upptäcker att det finns både knektar och upprorsmakare i skogen. Frågan är vem som är vem och vem man egentligen kan lita på. Sedan försvinner Vides syster Cecilia och Vide ger sig av för att leta. Men plötsligt är det inte bara Cecilia som befinner sig i fara, utan också Vide. Och plötsligt är det Vide som inte bara måste rädda sin syster, utan också föra upproret vidare. Detta är en historisk berättelse som utspelar sig under en spännande och viktig tid i Sveriges historia.

Vi får lära oss om Dackefejden och upprorstiden, om budkavlar och om hur ordet spreds mellan upprorsmakare när kommunikationen inte funkade som den gör idag.

Det handlar också om mod, rädsla och om syskonkärlek.

En annan bok som berättar om en mer specifik enskild historisk händelse är Om elden tar oss Den berättar om Sundsvallsbranden som skedde den 25 juni 1888. Det är den största branden i Sveriges historia, där 9000 av de 11 000 som bodde i Sundsvall då blev hemlösa och fem personer dog.

Boken utspelar sig både i nutid och dåtid. Nutid i form av en ramberättelse där det börjar brinna i ett höghus och därinne bland lågorna finns några gamla dagböcker som berättar om när hela Sundsvall brann för 135 år sedan.

Därefter övergår boken till att utspela sig då under 1888, under den varma, blåsiga junidagen då elden började härja mitt i Sundsvalls centrum och de närmaste kommande dagarna.

Huvudpersonen Sofia är på väg hem till sin bästa vän Joel som både är föräldralös och utan ben, när elden plötsligt bryter ut och sprider sig med en rasande fart genom staden. Sofia inser att Joel inte kan undkomma branden på egen hand. Hon måste rädda honom för att tillsammans försöka överleva den enorma branden.

Boken bygger på historiska beskrivningar och såväl personligheter som detaljer är hämtade från verkligheten. Men det är ingen exakt historiebeskrivning, poängterar författaren Cecilia Ekhem i ett efterord, en del hus och människor

är påhittade. Boken har en del extramaterial för den som är intresserad, bland annat finns en karta för den läsare som vill följa Sofias fotspår i det nutida Sundsvall. För vuxna läsare som vill fördjupa sig i de vuxna karaktärerna finns extramaterial i form av noveller.

Camilla Lagerqvist är en produktiv författare som har skrivit många historiska böcker och bokserier för barn, främst för mellanåldern. Amerikaäventyret är en historisk äventyrsserie som handlar om två systrar som emigrerar från Sverige till USA under 1910-talet. Det är en serie som andas hopp och framtidstro även om det också är spännande och rafflande äventyr som flickorna blir indragna i.

Lagerqvists senaste serie, Hemmet för bortrövade barn, är däremot betydligt mer mörk och tragisk, även om den också ger styrka och hopp. Den handlar om en hemsk företeelse, barnauktioner, som förekom i Sverige för bara drygt hundra år sedan.

Huvudpersonen Adam är bara 14 år, men har redan haft ett eländigt liv. Han har blivit såld på auktion och bott på både barnhem och fattighus trots sin unga ålder.

En dag förändras hans liv markant då en fin vagn

stannar utanför gården där han arbetar och efter det förändras hans liv för alltid. Det visar sig att han var arvtagare till en förmögenhet, däribland ett stort sommarhus. Adam använder arvet för att starta ett hem för barn som likt honom blivit sålda på auktion och behandlats illa. Han började med att rädda vännen Lilly från fattigstugan och tillsammans har de skapat ett hem i det stora huset, ett hem som de kallar Hemmet för bortrövade barn. Men det är både farligt och olagligt att rädda barn, så Adam befinner sig snabbt i stor fara och blir efterlyst. I tredje boken kulminerar det då polisen har bestämt sig för att göra allt i sin makt att stoppa barnen, så de gillrar en väldigt farlig fälla. Bokserien utspelar sig i Sverige under tidigt 1900-tal. Fokus ligger på barn som far illa, svensk historia, klassamhället och människors lika värde. Camilla Lagerqvist är mästerlig på att skildra historiska händelser så att det känns som att man som läsare upplever händelserna på riktigt. Det är berörande, välskrivet och böckerna skapar ett sug, både för att få veta vad som händer Adam och de andra barnen i böckerna, men också för att läsa mer om Sverige förr i tiden.

Pia Hagmar är kanske framför allt känd som författare till deckarserien Dalslandsdeckarna samt en lång rad hästböcker, inte minst böckerna om Klara. Men hon har också skrivit en historisk serie som heter Evigheternas hus. Den utspelar sig till stor del i Irland och handlar om en fruktansvärd period i Irlands historia som fortfarande lever kvar i människors hjärtan.

”Den stora svälten” inträffade mellan 1845 och 1852 på Irland och orsakades av potatispest.

Problemet var dock inte en generell brist på mat, utan fattigdomen, de fattiga hade helt enkelt inte råd att köpa den mat som fanns.

Irländska bönder odlade mycket på marker som de arrenderade av britter och de var tvungna att betala orimliga kostnader för hyran av marken.

När potatispesten angrep och förstörde deras

basföda fanns inga pengar till att betala de enorma hyrorna, varpå bönderna tvingades

lämna ifrån sig såväl mark som hem.

Miljontals svalt längs vägarna. Det skedde även en massiv emigration till Amerika. Omkring en miljon av Irlands befolkning dog av svält och ännu fler flydde utomlands.

Det kom att bli en av 1800-talets största katastrofer i Europa.

Om elden tar oss

Cecilia Ekhem

Lind & CO 2023

Planen

Camilla Lagervist

Bonnier Carlsen

Evigheternas hus

Pia Hagmar

Bonnier Carlsen

Bokserien handlar om Mika. Hon är 13 år och försöker fly undan sorgen efter sin pappa. Men det är inte så lätt när hennes mammas nya kille

Daniel och hans son Ruben flyttar in.

I ett försök att ena familjen gör de en resa till byn Lisdoonvarna på Irlands västkust. Mikas mamma besökte ön 20 år tidigare, tillsammans med Mikas pappa. Där var hon med om en oförklarlig upplevelse. Vid ett stenhus såg hon en kvinna omgiven av flera svältande barn och hon kände starkt att den kvinnan var hon.

Mikas mamma vill försöka hitta huset igen nu när de besöker Irland. Sökandet leder till den ena märkliga händelsen efter den andra. Mika känner sig också påverkad av huset. Dessutom träffar hon en irländsk tjej som skulle kunna vara hennes tvillingsyster.

Pia berättar i ett efterord att hon har råkat ut för samma händelse som bokens mamma. Det skedde 1985 och ända sedan dess har hon längtat tillbaka till Irland. 2019 besökte hon återigen landet och försökte då hitta det gamla stenhuset. Trots att huset numera var så överväxt att det var omöjligt att se att det var ett hus så kände hon exakt samma känslor som för över 30 år sedan. Böckerna kombinerar det historiska temat med flera andra teman så som att förlora en förälder, alkoholmissbruk, mobbing, ensamhet samt bonusfamiljer.

Pia Hagmar är en väletablerad författare och böckerna är också välskrivna med ett starkt driv. Det är gripande och berörande. Tillsammans med den intresseväckande, spännande handlingen blir det svårt att sluta läsa – jag vill bara läsa vidare för att se hur det går för Mika och för att få svar på gåtan som vilar över det gamla irländska stenhuset.

Till sist, för den som vill ha lite perspektiv på historia jämfört med förr- och nu kan med fördel läsa Pernilla Stalfeldts Förr-och nu-boken, där författaren berättar hur det var förr och ställer det i relation till hur det är nu. Hon berättar till exempel om att nu för tiden finns det robotdammsugare, men förr hade man en sopborste eller kvast och man fick sopa själv.

Förr bodde man trångt, kanske 12 personer i samma rum. Men du som läsare kanske har eget rum som bara är ditt? Det var vanligt förekommande med löss, kackerlackor och råttor, och man badade bara på lördagar, men nu för tiden kan vi duscha varje dag om vi vill.

Förr satt telefonen fast i väggen med en kontakt och innan dess fanns det ju inte ens telefoner, då fick man gå till varandra eller skicka ett brev. Vad gjorde alla egentligen innan dator och telefon fanns? Förr i tiden fick endast gästerna äta pepparkakor och lussebullar, det var nämligen både dyrt och lyxigt, endast för fint folk. Nu för tiden kan alla äta tårta och bakelser när de fyller år och ha fredagsmys varje fredag om de vill.

Bokens text är kortfattad och mer upplagd som funderingar än löptext. Därmed passar den ypperligt som diskussionsbok, att läsa och prata om tillsammans. Den ger många aha-upplevelser och insikter i hur världen och vardagen faktiskt har förändrats. Stalfeldts kluriga, finurliga, lekfulla och humoristiska illustrationer passar fint till texten.

För den som är intresserad av historia finns det alltså en lång rad böcker att välja bland ur de senaste årens utgivning. Förhoppningsvis bidrar de också till att väcka intresset för historia. För faktum är att vi lever mitt i historien. De byggnader vi passerar, de miljöer vi har runtomkring oss, de människor vi möter, alla bär på erfarenheter, minnen och berättelser från olika tider och epoker. Genom historia kan vi förstå varifrån vi kommer och varför det ser ut som det gör idag.

Historia vidgar våra vyer och får oss att inse att det finns många olika perspektiv och många olika sätt att tänka, tycka, tro och leva.

Kunskaper om historia ger oss möjlighet att reflektera över vår egen tid och våra egna ideal och föreställningar, men också möjlighet att skapa förändring. Utan kunskap om historien är det svårare att förstå och leva i samtiden –utan historia blir vi tomma blad.

Bazar Masarin 2023:1

Förr och nu-boken Pernilla Stalfelt Rabén & Sjögren 2022

Ur: Förr och nu-boken, Pernilla Stalfelt. Rabén Sjögren 2022

Bazar Masarin 2023:1

Yassi åker till farmor

Yassi tycker om att gå i skolan men inte så mycket om att hjälpa till hemma. Mamma och pappa bestämmer att hon måste göra det ändå. Det är orättvist tycker Yassi, att barn inte får bestämma själva. Barnen måste respektera föräldrarna, men måste föräldrarna inte respektera barnen kanske?

En dag frågar pappa Yassi om hon vill följa med honom hem till farmor. Det vill Yassi gärna, hon älskar att åka bakom pappa på motorcykeln. De kör iväg tidigt nästa morgon, innan solen gått upp. Farmors by är liten, den ligger med skog runt omkring, det finns inget riktigt torg där och ingen vattenpump heller.

När Yassi och pappa kommer fram blir farmor överraskad, hon säger till sin pojke att sätta sig på en stol i skuggan och så ger hon Yassi i uppgift att blåsa liv i elden och sen gå och köpa vatten och makala.

Yassi vill protestera men pappa menar att det är bäst att hon gör som farmor säger.

Yassi går vilse på vägen hem och farmor tycker att hon är en slarva som varit ouppmärksam på vägen och förmodligen lekt istället.

Yassi får fler uppgifter av farmor som till slut tycker att hon är en duktig hjälpreda och att det vore bra om hon kunde stanna kvar hos henne och hjälpa till istället för att gå i skolan.

En kväll hör Yassi ett samtal mellan pappa och farmor som hon uppfattar som att det är klart att hon ska stanna. Det vill hon verkligen inte och bestämmer sig för att fly hemåt tidigt dagen därpå.

Yassi stöter på strapatser under vägen och blir lurad till hårt arbete i utbyte mot vatten.

Pappa har tidigare varnat Yassi för gubbar som kan locka med sig barn på sina motorcyklar och röva bort dom, därför gömmer hon sig noga så fort hon hör ljudet av en motorcykel.

Till slut är hon ändå så trött att hon inte orkar gömma sig mer och som tur är så är det ingen farlig gubbe utan Helène som kommer på motorcykeln. Helène hjälper Yassi tillbaka till farmors by...

Maria WIngsäter

Yassi åker till farmor Emelie Nestor & Jenny Sjödin Kikkuli Förlag 2023

Yassi får vara med om ett äventyr som fängslar mig som vuxen och jag kan lätt föreställa mig att det gör detsamma med barn i åldern 6-9 år, eller den som börjat läsa själv. Det är spänning, basala problem och etiska dilemman som inte är svåra att förstå eller applicera på den egna vardagen.

Illustrationerna kompletterar berättelsen i perfekt balans, de behövs för att få insikt i det kulturella sammanhang som jag själv inte är bekant med samtidigt som de inte tar över den matiga texten.

Det här är den andra boken om Yassi och jag vill

Omslag: Yassi åker till farmor, Emelie Nestor & Jenny Sjödin. Kikkuli Förlag 2023

påstå att den är en perfekt uppföljare till den första Yassi får nya skor.

I första boken fick vi en presentation av Yassi och hennes familj tillsammans med ett lite mindre drama, men som även det innehöll ett ämne för fortsatta samtal.

Här dras vi med ut på större och farligare upptåg, vyerna vidgas för Yassi och även för oss som läsare.

Jag ser gärna att det kommer fler berättelser om Yassi.

En vän till tant Irene

Henrika Almström

Iden andra boken om Naima, och hennes kärlek Lisen, så handlar det om en tredje parts kärlek; grannen tant Irene. Irene behåller sitt epitet boken igenom. Andra karaktärer är bara sina förnamn; Gunilla, Lasse, Lotta, Stellan, Leif, men Irene är hela tiden tant. Ungefär som gamla tiders fru och fröken.

Boken följer ett i barnbokssammanhang ganska vanligt tema; barn som söker finna en ny partner åt någon som de tycker är ensam och i behov av ny kärlek.

Det som skiljer den här boken från dessa, är att Naima och Lisen inte bryr sig om vilket kön denna partner har. Däremot ska det helst vara någon jämngammal, en ”gamling”.

Irenes man dog precis efter att de gift sig. Hon tycker själv att hon lever ett balanserat socialt liv med syjunta, bokcirkel och kyrkkaffe.

Men nioåriga Naima och Lisen ser henne som fruktansvärt ensam och i behov av kärlek från en partner, uppfyllda som de själva är av sin förälskelse.

Ytterligare ett normkreativt drag i boken är att Irene själv inte undrar varför hennes olika dejtingpartners är av båda könen.

Beskrivningen av den djupa och fysiska förälskelsen mellan Naima och Lisen måste också sägas vara nyskapande inom barnlitteraturen. För Naima och Lisen är utseende viktigt när man ska på dejt. Kvinnan ska klä upp sig med klänning, smycken och smink och mannen ska gärna ha kostym och fluga. Här finns alltså ett tydligt könsnormerande drag.

Första hälften av boken saknar i stort någon riktig dramatik. Allt fungerar och blir som Naima och Lisen vill, och deras egen relation är rosenröd och lycklig.

Bazar Masarin

En vän till tant Irene

Ellen Svedjeland & Elin Johansson

Ill. av Emma Adbåge

Rabén Sjögren 2023

Omslag: En vän till tant Irene , Ellen Svedjeland, Elin JohanssonIll & Emma Adbåge. Rabén Sjögren 2023

Bazar Masarin 2023:1

De bor på landet, i en by med bara tre hus, och möjligheterna att hitta på saker, att skapa och arrangera verkar vara oändliga för några med fantasi och driv. Barnen är mycket företagsamma och får göra mycket själva. De vuxna runt omkring är kärleksfulla och omhändertagande, men ger också barnen stor frihet. Det faktum att Naima och Lisen är kära i varandra uppfattas av alla som naturligt och positivt.

Det enda orosmomentet i början av boken är Naimas återkommande ögonklåda. Kan det vara hennes högt älskade katt Svante som är problemet? När Naima upptäcker att hennes mamma vill hitta ett nytt hem till katten så spricker idyllen. Och när Lisen försöker hjälpa sin vän genom att raka pälsen av katten så faller hela Naimas värld i spillror.

Boken har ett tydligt barnperspektiv. Naima är jagberättare och vårt perspektiv är hela tiden hennes. Emma Adbåges illustrationer känns helt rätt och man kan inte tänka sig att personerna kan se ut på något annat sätt.

Boken kan sägas utspelas i ett utopiskt landskap, en landsortsidyll där alla möjligheter är öppna, och där kärleken och förståelsen styr.

Men även här kan blixten slå ner, och det krävs att alla hjälps åt att förstå varandra för att nå fram till lösningar på problemen.

Ovetenskapliga

Jag ska vara ärlig: min läsning börjar dåligt. Eller nej, vänta, vi backar lite till. Alldeles i början, eller kanske snarare innan början, känns det riktigt bra. Både titeln på den här boken och det snygga omslaget väcker förväntningar. Ovetenskapliga studier – Nio bevis för saker som förmodligen aldrig hänt: det är ju som gjort för att man ska bli nyfiken och vilja läsa vidare!

Bokens framsida är svart med härligt ojämna bokstäver i titeln och små förklarande anteckningar runt omkring, som ordet ”skrivit” med en pil till författarens namn, och ”ritat” med en pil till illustratörens. Under bokstäverna finns en stor röd väska som är proppfull av olika märkliga saker: en actiondocka med långt, blått hår som det ser ut att droppa om, några korvar med bröd, två lussekatter som verkar ha ben, en kopp choklad (eller något annat) som håller på att skvimpla ut ...

Det här är en berättelse som kan ta med mig precis vart som helst, det är tydligt. Dessutom är den skriven av Emma Karinsdotter, som tidigare bland annat har skrivit de älskade böckerna om Sambakungen, och Marcus-Gunnar Petterssons stil känner jag igen inte minst från Barnens Bästa Bibel, en bok som tidvis varit mycket uppskattad här hemma. Mina förväntningar är alltså höga när jag öppnar boken.

De första sidorna är svarta och i samma stil som omslaget. Här finns fler vindlande anteckningar, ett litet förord och en innehållsförteckning i form av en tankekarta där jag kan utläsa att boken består av nio olika små berättelser, eller nio bevis.

Och så börjar jag läsa.

Ungefär en halv sida in i den första berättelsen, som handlar om hur en pappa får korvfingrar som mamman och dottern börjar äta på, känner jag att jag inte vill läsa mer. Det här är ju bara äckligt! Men nu gillar jag inte att ge upp på böcker för tidigt, så jag fortsätter.

Emelie Nestor

Bazar

– Nio bevis för saker som förmodligen aldrig har hänt

Ovetenskapliga studier

Emma karinsdotter

& Marcus Gunnar Pettersson Bonnier Carlsen 2023

Omslag: Ovetenskapliga studier , E. Karinsdotter & M-G. Pettersson. Bonnier Carlsen 2023

Sen bara hände det. Jag högg till! Korven smakade himmelskt och ett lugn spred sig i kroppen. Mamma började smaska i sig så bostongurkan skvätte. Innan vi visste ordet av hade vi ätit upp varsitt finger. Magen kurrade till igen. Vi tittade lite på varandra. Så tittade vi på pappas andra korvfingrar, dom såg faktiskt väldigt goda ut.

Det blir inte bättre. Pappan blir till fler maträtter och det äts och smaskas och blir bara blir mer och mer motbjudande.

När jag kommer till slutet känner jag att jag inte fattar grejen. Vad är poängen? Finns det någon symbolik, något underliggande budskap? Inget som jag kan se i alla fall. Och vad hände med bevisen? Det här är ju bara en vanlig historia, inget bevis för någonting.

Men jag läser vidare. Nästa historia, som handlar om en fjärilshåv, gillar jag bättre. I trean dyker actiondockan från framsidan upp.

Och mamma sprang och hämtade började vräka på ketchup med något hade aldrig sett henne vräka på förut. Det var liksom ingen hejd! så jag hällde på lite senap. Bara och jag var vrålhungriga, så vi började korv. Pappa skrattade och sa att det – Jaha! sa mamma med munnen san! Det var ju inte såhär jag hade istället för pannkakor, på en torsdag.

Jag höll med mellan munsbitarna. ligen otroligt god, så jag hade svårt var det bara smulor kvar på bordet. på magen och rapade högt. Korven var fortfarande hungrig. Då såg jag började krympa och blev tunna var dom chips! Jag ropade:

Göran Johansson heter den. Berättelsen är helknäpp, men på ett sätt som jag bättre förstår mig på än pappan med korvfingrarna. Här finns också någon sorts budskap om att säga förlåt. Inte för att jag tycker att alla berättelser jämt måste ha en tydlig sensmoral, men jag gillar när man kan uppfatta att det finns någon sorts poäng eller tanke, och det gör det i berättelsen om Göran Johansson.

När jag kommer till berättelse nummer fyra, Task-Stefan, börjar jag verkligen känna att jag faktiskt vill läsa den här boken ända till slutet. Det är fortfarande lika knäppt, med en rökande fritidsfröken som står gömd i en buske och folk som plötsligt dyker upp bakom kylskåp, men det är knäppt på ett sätt som berör mig.

Ur: Ovetenskapliga studier , E. Karinsdotter & M-G. Pettersson. Bonnier Carlsen 2023

hämtade ketchupen. Hon något vilt i blicken. Jag ketchup på det sättet Jag gillar senap också lite, liksom. Mamma började äta ännu varsin det kittlades.

munnen full av korv. Hopptänkt middagen, korv torsdag. Så annorlunda! munsbitarna. Korven var nämsvårt att slita mig. Nu bordet. Mamma la handen Korven var slut, men jag jag pappas öron. Dom och räfflade. Plötsligt

Det är starka känslor och mystiska händelser och barn som bara vill vara sig själva men inte riktigt får det. Så jag fortsätter läsa med ny entusiasm, även om jag fortfarande stör mig på en sak: bevisen. Var finns de där bevisen? Det är fortfarande bara berättelser. Att de handlar om ”saker som förmodligen aldrig hänt” är tydligt, med bevisen lyser med sin frånvaro.

Min 14-åring (som väl mer är som en 10-åring i mognad och boksmak och kan ha svårt att förstå berättelser som är alltför långt från verkligheten) vill ha en godnattsaga.

Vi läser berättelse nummer fem tillsammans, om framtanden som inte vill bli tappad och lagd i ett glas för att hämtas av tandfen. Det krävs lite förklaringar i början, han köper inte rakt av att en tand kan tänka. Men sen gillar han berättelsen. Han vill höra mer!

Alltså blir det fler godnattsagor.

Vi läser tillsammans om levande lussekatter och fågelbon i håret och om en tjej som är rädd att bli uppäten av sin farmor. Vi gillar alltihop, en del lite mer och annat lite mindre.

Det är slående hur olika alla dessa berättelser

är, samtidigt som de har just det där knäppa gemensamt. Allt handlar verkligen om saker som förmodligen aldrig har hänt. Men också om ensamhet, utsatthet, om att känna sig ledsen och rädd och att försöka hitta lösningar.

Den sista berättelsen, Rollergirl, är den som berör oss båda mest. Den handlar om en tjej som inte orkat gå till skolan på väldigt länge. Allt i hennes värld har blivit grått. Men så en dag upptäcker hon en röd ballong utanför fönstret, och när hon tittar ut sitter en tjej med rullskridskor uppe på taket.

Det är inledningen på en berättelse om hur färgen långsamt kommer tillbaka till världen igen. Genom de ömsinta bilderna och den luftiga och lätta texten kan vi följa hur först rullskridskorna, sedan hela tjejen som de sitter på, och till slut även berättelsens huvudperson och saker runt omkring, får färg igen. Efteråt får vi ett fint, spontant samtal om varför vissa människor mår så dåligt att allt känns grått.

Så har jag alltså läst alla nio berättelser och avslutar i en helt annan sinnesstämning än den jag hade i början av boken. Det var värt att fortsätta, även om jag kände där i början att jag ville lägga ifrån mig boken.

Men ett problem kvarstår fortfarande: bevisen Varför heter boken ”Nio bevis …” Jag bläddrar igenom de svarta sidorna som avslutar boken och tillsammans med sidorna i början ramar in alla berättelser. Och då får jag syn på det! Där finns ju alla bevisen på bild!

Ett äppelskrott, en fjärilshåv, en blå strumpa, en tygros, en tand i en burk, några hoprullade lappar, en hårborste, en hammare, och en skrumpen röd ballong.

Berättelserna passerar snabbt i revy genom huvudet och när jag stänger pärmarna är jag rätt säker: vi är inte klara med den här boken. Vi kommer att läsa den igen. Allt utom kanske den första berättelsen. Men vem vet, egentligen? Rätt som det är kanske vi förstår den också.

Morran Frasse

&

monsterexpeditionen

Sara Lindalen

Iden här boken möter vi Morran, en fräsig farmor i sina bästa farmor-år! Hon har börjat känna sig lite yr men vill verkligen inte bli kallad gammal och skruttig; tvärtom så hon är redo för utmaningar och är inte rädd att tänka utanför boxen.

Vid sin sida har hon barnbarnet Frasse som har en del rädslor att ta itu med eftersom de begränsar hans liv för mycket. Han är trött på att ha ont i magen och inte kunna sova hos kompisar. Det måste bli en ändring på det! Med energi och fantasi så tar dessa två tag i det och bestämmer sig för att ge sig ut på en monsterexpedition. Med Monis fantastiska språk och Anna Fiskes detaljrika och levande illustrationer så rycks jag snabbt med på deras expedition och får ta del av tankar och funderingar kring allt från monsters vara eller inte vara till rynkor och kärlek.

De åker uppåt i landet, tillbaka till Morrans barndomstrakt, där hon en gång lekte häst med en pojke som nu är en farbror som känner sig en smula ensam men som älskar sin skog. En som har stannat kvar.

Vi får följa med genom skogen som ju är en helt egen värld långt bortom stadens brus.

Jag tycker att hon beskriver det så fint, både stadsmiljön och landsbygden och även här samspelar texten fint med illustrationerna. Man kan känna att det finns en kärlek till både staden och landet. Den härliga innergården med alla grannar som skapar en trygghet och samvaro, men också den lilla stugan i skogsbrynet som bjuder på lugn och stillhet.

Det är fint att läsa om hur de delar sina tankar med varandra under den spännande expeditionen; Moni skriver med humor och kärlek om hur starka banden kan vara mellan en farmor och ett barn.

Jag kastas tillbaka till min egen barndom och minns hur min farmor trotsade sin rädsla för höjder och följde med mig upp i Flygande mattan på Gröna Lund, en karusell som jag själv åkte för ett år sedan och tyckte var fullständigt livsfarlig och otäck.

Det slog mig då att farmödrar och såklart andra far- eller morföräldrar faktiskt kan utmana sig

Omslag: Morran & Frasse och monsterexpeditionen

Morran, Frasse och monsterexpeditionen

Moni Nilsson & Anna Fiske

Natur & Kultur 2023

själv riktigt mycket för sina barnbarns skull. Men det är ju inte bara Morran som finns där för Frasse utan det är ju även Frasse som finns där för Morran.

När Morran tvekar så står Frasse vid hennes sida och hejar på, de finner en styrka i varandra. Kanske är det så att vi vuxna ibland behöver följa barnets väg också för att hitta fram till oss själva och våra inre jag. Innerst inne finns där ju ett barn kvar i en själv också, även om det ibland är svårt att finna det.

Vi behöver påminnas om att vi minsann kan sitta och räkna myggbett, yla rakt ut i natten och somna under bar himmel.

Vi behöver våga stanna upp på vägen från jobbet ibland och bara titta på en nyckelpiga som sitter på grässtrået vid trottoarkanten.

Även vuxna mår bra av att fantisera och fundera, skratta och tramsa ibland och det är just det jag tar med mig från boken.

Jag kommer också ta med mig ögonblicket då de har bäddat ned sig i kojan och ska sova, då Frasse viskar till Morran: “Jag hör ditt hjärta” och Morran viskar tillbaka: “Konstigt vore det annars, det dunkar av Frassekärlek”.

Just de raderna är så innerliga och känns så mycket att jag nästan ryser och återigen förstärks texten med en underbar illustration.

Att vara så nära varandra så att man kan höra varandras hjärtslag, att känna ett ögonblick av evigheten, när tiden plötsligt stannar upp. Det är stunder som vi tar med oss från generation till generation.

Den här boken var bra för mig att läsa för den fick mig att stanna upp en stund i mitt stressiga liv, se vad jag har runtomkring mig, ta vara på det och släppa en hel massa måsten och konventioner. Den väckte min fantasi och lust att leka till liv igen.

Nu känner jag mig redo att hitta på äventyr med mina barnbarn, vi ska nog börja med att läsa boken tillsammans och fota av den praktiska listan över nödvändigheter, sedan ger vi oss iväg.

monsterexpeditionen, M. Nilsson & A. Fiske. N & K 2023

Solvaktaren

Lina Nestor

Om jag blundade kunde jag fortfarande minnas känslan av solen mot kinderna och näsan, den pirrande värmen som trängde in i mig, som inte liknade något annat, som gjorde mitt hjärta mjukt och tankarna trygga. Därför visste jag på sätt och vis vad solen var, även om den försvann för länge, länge sen, när jag bara var ett år.”

Så börjar boken om Lilja, den föräldralösa flickan som bor med sin morfar i en liten stuga. Världen som de lever i är drabbad av ett ständigt regn, ett regn som orsakar både sjukdomar och svält. Morfar har en viktig roll i samhället, han är trädgårdsmästare och förser alla med färska frukter och grönsaker. Växthuset är dock ett förbjudet område. Inte ens Lilja får gå dit. En dag gör hon det ändå och upptäcker hemligheten: här finns vägen till en annan plats, en underbar soldränkt trädgård som dignar av grönska och som ger fräknar och runda, rosiga kinder. Men vem är den mystiska figur som anser sig ha rätten att äga själva solen? Och varför vill inte morfar berätta det han vet?

Lilja ser ingen annan väg till rättvisa än att ta ett drastiskt beslut – ett beslut som tvingar henne in i ett äventyr där hon får möta både konsekvenserna av sin handling och den egna familjens tragedi.

Som vuxen läsare med nyheternas rapporter om katastrofer i klimatförändringarnas spår kan jag se de olika fenomenen belysas genom Lundes målande beskrivningar.

Vi börjar i en värld med evigt regn och det är en befrielse för människorna i boken, men även för mig som läsare när solen äntligen dyker upp. Efter ett tag visar det sig att den ju inte bara för gott med sig och liksom huvudpersonerna börjar vi längta efter regnet igen.

Jag som har missat Lundes romansvit om klimatet ser fram emot intressant läsning och förstår samtidigt det engagemang som kan tänkas ligga bakom Lundes historia. Dessutom påminner beskrivningarna av det knastertorra gräset och den obarmhärtiga värmen otäckt mycket om årets försommar där den molnfria himlen tvingat fram ett omfattande eldningsförbud. Framför allt, och ur barnens perspektiv, är detta dock en spännande saga med en något ovanlig skurk och antagonist.

Omslag: Solvaktaren , Maja Lunde & Lisa Aisato. Bonnier Carlsen 2023

Solvaktaren

Maja Lunde & Lisa Aisato

Bonnier Carlsen 2023

Jag läser den högt för mina barn på fem och sju år efter att vi avslutat en illustrerad version av Trollkarlen från Oz, och jag slås av likheten böckerna emellan trots att det skiljer över hundratjugo år mellan deras utgivningsdatum. Det är en klassisk äventyrsdramaturgi där en flicka hamnar i en situation som hon inte kan backa ifrån, hon måste ta konsekvenserna och fortsätta vägen framåt. Tur att det finns trygga vänner och vapendragare att lita på, i Lundes fall i form av Pojken som väljer att troget vandra vid Liljas sida.

Att vi tidigt får veta att Lilja befinner sig i en ålder mellan barn och vuxen gjorde mig som småbarnsförälder lite extra varsam kring hur denna relation skulle utvecklas och porträttteras, men framför allt är det en varm vänskap

som beskrivs och inget fokus läggs på en eventuell kärleksrelation. Det är vackert fritt för tolkning. Jag undrar därför lite varför Lunde så tydligt lyfter fram Liljas ålder och vad detta har för betydelse för berättelsen. Å andra sidan tycker jag att det är fint om detta skulle dra upp åldern för potentiella läsare, eftersom det finns en risk att rikligt illustrerade böcker främst är något för yngre barn. Just de vackra bilderna är nämligen en viktig del av läsupplevelsen. Lisa Aisato har illustrerat boken. Det är vackra och uttrycksfulla bilder. Aisato använder i sina illustrationer både fysiska och digitala verktyg och slutresultatet skapar magi. För mina barn som är ganska små bidrar bilderna till att förstå berättelsen, och när jag pausar läsningen för att se om de förstått berättelsen och de ibland

Ur: Solvaktaren , Maja Lunde & Lisa Aisato. Bonnier Carlsen 2023

krångliga orden hjälper färgerna och stämningarna till att fånga in det viktigaste. Bilderna ger också möjligheten att bläddra framåt och fundera över det som kommer att hända. En kväll var vi helt enkelt bara tvungna att komma fram till kapitel 23 för där blir det spännande – där möter de Solvaktaren!

Solvaktaren är en helt fristående del av Lundes årstidsserie som startade med Snösystern som gavs ut 2019.

Vi ser fram emot kommande böcker, men jag har redan beställt den för oss än så länge okända

Snösystern till oss att uppleva under adventstidens långa väntan på jul.

Just den boken är indelad i 24 kapitel så då får vi lägga band på oss, även om illustrationerna några sidor fram skulle få oss att längta vidare…

Sillen sover över

Anna Ehring Ill av Moa Graaf Bonnier Carlsen 2023

Sillen sover över

Har du sovit över hos någon?

Kommer du ihåg första gången?

Du kanske var pirrig och lite nervös? Det är Sillen också.

Han ska sova över hos kompisen

Hedda. Fast först är han inte nervös, först känns det bara som en toppenidé.

Det hela börjar med att Sillen hälsar på hemma hos Hedda som är nyinflyttad i huset bredvid. “Sillen har aldrig sett så fina väggar i hela sitt liv. Det heter tapet och är fulla av gröna blad, med fåglar i olika färger som syns lite här och var i allt det gröna. Sillen ligger där i puffen och ser sig omkring. Det känns nästan som att vara i en djungel när man är i Heddas rum, tycker han. På golvet har hon en lurvig matta.”

Sillen säger att hans undulat Hulken nog skulle trivas i Heddas rum. Hedda säger att Hulken är välkommen när han vill och att hon kan ta hand om honom när Sillen reser bort. Sillen reser aldrig bort, han är alltid hemma. Hedda blir besviken, det ser Sillen, så han försöker komma på olika saker som ska få föräldrarna och han själv ut ur huset men det vill sig inte. Det är då Heddas mamma kommer på toppenidén, att både Hulken och Sillen ska sova över hos Hedda och det är nu bestyren börjar.

I Sillen sover över finns så mycket att känna igen sig i från när man var barn och skulle sova hos någon första gången. Ofta gör man på ett speciellt sätt när man ska sova. Man kanske behöver vissa viktiga grejer för att ens kunna komma till ro och somna. Sillen lägger allt sov-

nödvändigt i en resehög på sin säng. I resehögen hamn flertalet gosedjur, en nattlampa, en tavla, en favoritmugg, ett pennfodral, tre sudd, en ask med gem, en tandborste och så tandkräm. När Sillens mamma ser resehögen styr hon upp det hela genom att säga att det bara handlar om en natt och att det enda han behöver ha med sig är tandborsten och pyjamasen. Men för Sillen är det inte så bara, så när han börjar gråta tröstar mamma honom och säger att han ju inte behöver sova över om han inte vill. Men Sillen vill fast han törs inte. Mamma peppar och säger att första gången alltid är lite läskig men det blir bättre andra gången. Och provar man inte så blir det ju aldrig någon andra gång.

Sillen bestämmer sig för att prova och litet senare befinner han sig hemma hos Hedda där de har myskväll med chips och film.

Sedan är det plötsligt ganska sent och det är sovdags. Ni som sovit över vet att det är kritiskt precis i början när kompisen somnat och man själv ligger där i mörkret, på golvet på en luftmadrass som knarrar, precis som Sillen gör. Man hör saker, man blir lite orolig och skrämmer upp sig själv. Man blir kissnödig.

Sillen blir kissnödig och ger sig ut från den någorlunda tryggheten i Heddas rum, ut i den ännu mörkare hallen. Han möter något läskigt där ute i den mörka hallen. Vad han möter, det berättar jag såklart inte men det blir bra till slut. Och Sillen, han har genom övernattningen klarat av en massa nya saker som han inte gjort förut. Jag tycker om Sillen sover över. Barnens familjer är mysiga och stöttande och livet pågår för fullt ihop med föräldrar, nya småsyskon, gamla far- och mormödrar och husdjur. I den trygga miljön kan barnen utforska och övervinna små läskigheter i lagom mängd och vi som läser vet att det kommer att gå bra. Det finns mycket vi som läser kan prata om utifrån texten och de fint illustrerade bilderna. Kanske kan vi minnas vår egen första övernattning eller få möjligheten att förbereda oss för den som vi ska hitta modet att våga oss igenom.

Lisa Nordlén

Åtta, snart nio

Jennie Claesson

Det är sent på dagen i Stockholm, gatorna ligger tomma och tysta. Eftersom Olga Olsson, åtta, snart nio, är på väg hem själv tror jag antingen att det inte är så väldigt sent eller att vi befinner oss i ett Stockholm under ett annat årtionde. En allvetande berättare beskriver skeendet och vad som rör sig i huvudet på Olga Olsson. Olga bestämmer att hon hinner ta en vända till lekparken innan hon går hem med mjölken, som köpts på tillbakavägen från en kompis. När hon sitter på gungan tänker Olga att en sådan gunga skulle hon vilja ha. Eller en pappa. Mamma har sagt att pappan är operasångare i England och Olga träffar honom aldrig, utan att veta varför. Text och bild visar att Olga har pappans röda hår och blå ögon. Mamman har långt mörkt hår, som författaren i en yngre ålder – och hennes dotter.

En annan familj

När Olga kommer hem från parken får de snart bråttom. Mamma tycker att det känns som att bebisen hon har i magen är på väg för tidigt, och att de nu behöver åka till sjukhuset. Mamma ber Olga ringa moster Ester som kör dem i ilfart till BB.

Min association till ”Moster Ester älskar fester, hon har nästan alltid gäster”, av Lennart Hellsing, nämner jag här direkt så att vi kan gå vidare. Boken ger flera litterära associationer, som mycket väl kan vara avsiktliga.

Olga träffar moster Ester, hennes man Fredrik och Olgas yngre kusin Augusta ofta, men det här är något annat. Nu ska Olga vara hos mosterns familj utan mamma, ingen vet hur länge, och sova över – som moster Ester borde veta att hon inte kan. En bra sak är att morbror Fredrik hämtar Olgas ryggsäck, den som hon bär med sig som en snigel bär sitt hus. I den har hon bland annat ett nytt skrivhäfte som hon fått av sin favoritfröken. I häftet antecknar hon rim och verser som det kan bli låtar av, eftersom hon drömmer om att bli låtskrivare. Olgas låttexter och dagboksanteckningar är återkommande inslag, kanske att de till och med blir för många? Det hade räckt med färre exempel för att läsaren skulle förstå idén.

Det som är förbjudet

Olga motarbetas innerligt av lillkusinen Augusta, som låter Olga ta skulden för alla deras bråk. När Augusta trots mammornas förbud ger sig upp på bron över kullerstensgatan och balanserar

Omslag: Åtta, snart nio, R. Lagercrantz & R. Lagercrantz . Bonnier Carlsén 2022

Åtta, snart nio

Rose Lagercrantz

Ill. av Rebecka Lagercrantz

Bonnier Carlsen 2022

på räcket går naturligtvis tankarna till Madicken och Mia på skolhusets tak. Augusta tar sig oskadd till andra sidan men Olga väntar inte på att moster Ester ska komma ut och skälla på Olga för att hon lurat med Augusta på något så livsfarligt. Istället springer hon hela vägen till sjukhuset, utan att säga till moster Ester vart hon tar vägen.

Sjukhuspersonalen berättar, opåkallat, för Olga att mamma ligger på neonatalavdelningen, att lillebror föddes under natten och att förlossningen var svår. Olga lämnas ensam i korridoren och smyger in på avdelningen där mamma och lillebror befinner sig. Lillebror ligger i en låda som liknar ett akvarium – i en sådan har Olga också legat i får hon veta. Lillebror är inte mycket större än ett marsvin och ska kanske heta Teo, ett namn som rimmar fint på författarens yngste son.

Inget är som det ska

När moster Ester sen hämtar Olga säger hon ingenting om brohändelsen, men stannar på vägen hem för att köpa en docka till Augusta, som redan har en likadan och dessutom var det ju Augusta som olovligen gav sig upp på bron. Augusta fortsätter att plåga Olga, bland annat med att säga att Olgas mamma är konstig och att Olga ljuger om att hennes pappa är operasångare. Trots att Olga har lovat att vara snäll slår hon lillkusinen så att hon börjar blöda näsblod – en hämndfull höjdpunkt i boken kan jag tycka och ännu en association till Madicken och Mia.

Så småningom tar Augusta det försonande steget och säger att hon vet hur det känns, och Olga börjar känna sig trygg hemma hos moster Ester. Alla händelser har fått Olgas värld att växa, inte bara i det yttre från hennes och mammans lilla etta, relationsmässigt utan också i det inre känslomässigt. Där kunde boken ha slutat, men i sista kapitlet berättar mamman att lillebroderns pappa ska komma och bo med dem, och att Olga har två småsystrar i London

Blandade tidsmarkörer

Gungan i lekparken beskrivs som en sådan med en liten träplanka ”och inte bildäck som nu för tiden”. Eftersom gungor idag inte heller består

av bildäck så ofta kan det också placera berättelsen längre bakåt i tiden.

Språket är ålderdomligt på ett klassiskt sagoberättarvis, som hos Astrid Lindgren, eller – som typiskt hos Rose Lagercrantz.

Berättelsen sträcker sig tidsmässigt över en vecka i månaden mars och varje kapitel har datum och veckodag som rubrik fram till Olgas nioårsdag.

Mamman i berättelsen finner jag ha påtagliga likheter med författaren som yngre, men också med hennes dotter Rebecka (som förvisso Augusta också liknar!) så det kanske är minnesvärda händelser från författarens värld som här blir fiktion. Rose Lagercrantz kom till världen på Södersjukhuset i Stockholm och hon skriver alltid om sådant som har hänt på riktigt, eller om sådant som skulle kunna hända.

Och om människor som klarar sådant de egentligen inte tror att de klarar.

Tidsmarkörer som selfies, cykelhjälmar och sushi kan placera berättelsen i en annan tid än den som den från början utspelade sig i. Liv och händelser går ihop.

Fylld med konstverk

Boken är formgiven av Lena Thunell och fint illustrerad av författarens dotter Rebecka Lagercrantz med färgbilder på flera uppslag. Illustrationerna passar den arkaiska tonen och sätter fokus på människorna och Stockholmsmiljöerna. Rebecka Lagercrantz är konstnär verksam både som illustratör, målare och skulptör, parallellt med en yrkesbana som barnläkare. Åtta, snart nio påminner mig om den oändligt vackra Liten svart hund i natten som också är

skriven och illustrerad av mor och dotter Lagercrantz (utgiven på Bonnier Carlsen 2017). Den är lika mycket en Stockholmsvandring som en utvecklingsresa för en bortkommen hund och en liten flicka– karaktärer som säkert också finns eller har funnits i släkten Lagercrantz.

Rose Lagercrantz har givit ut ett femtiotal barnböcker, flera titlar för vuxna och är översatt till tjugofem språk.

Att hennes berättelser har berört många människor råder det ingen tvekan om, inte minst de om föräldrarnas immigration till Sverige undan andra världskrigets judeförföljelser.

Rose Lagercrantz har tilldelats många litterära utmärkelser, senast Svenska Akademiens pris till framstående författare av barn- och ungdomslitteratur 2023.

Ur: Åtta, snart nio, R. Lagercrantz & R. Lagercrantz . Bonnier Carlsén 2022

Omslag: Hitta hem, Melinda Jacobs, Marie Oskarsson & Cara Knuutinen. Bonnier Carlsén 2023

Bazar Masarin 2023:1

Melinda Jacobs, Marie Oskarsson & ill. av Cara Knuutinen Bonnier Carlsen 2023

Hitta hem

Bella är bara åtta år men ska redan flytta hemifrån. När berättelsen börjar sitter hon i en bil tillsammans med Tina och Amina som jobbar på socialen. Bella är på väg bort från mamma och lägenheten i Biskopsgården, på väg mot en ny familj som bor i en stor grå villa i Åsa. I den nya familjen bor pappa Johan, mamma Hanna, storasyster Laura och lillasyster Lisa.

Bellas packning består av en ryggsäck och en kasse från Lidl med ärvda gympaskor, en kudde, lite kläder och en ny tandborste som mamma köpt. Och så gosedjurshunden Affe. Inget mer. I det nya hemmet finns ett eget rum förberett för Bella, och redan efter ett par dagar åker de till stan för att köpa vad Bella behöver. Den nya familjen har dessutom kaniner, en av dom heter Pricken och den får Bella som sin egen så länge hon bor där.

Allt verkar helt perfekt i det nya hemmet, men Bella saknar sin roliga mamma, hon som älskar ABBA och dansar med Bella till Dancing Queen tills dom båda ramlar omkull.

När hösten kommer bor Bella fortfarande hos sin nya familj, hon har lärt sig cykla och simma under sommaren, och nu börjar hon skolan. Att förklara för de nya klasskompisarna varför hon bor hos deras idrottslärare Johan blir alltför svårt för Bella så hon hittar istället på att hon bor där medan hennes egna föräldrar är på hemligt uppdrag.

Boken om Bella är så lätt att ta till sig, att ta till sitt hjärta. De fundamentalt olika familjebilderna är tydliga utan att bli schablonmässiga, det går att förstå att det kan se väldigt olika ut i en familj och att det kan finnas kärlek oavsett hur omständigheterna är.

Att få följa Bella direkt i den stund hon sitter i bilen och är på väg bort från mamma gör att man genast kastas in i stormens öga. Man förstår allvaret.

Historien om Bella genomsyras av situationer som enbart uppkommer i och med att ett barn med en delvis okänd historia hamnar i ett helt nytt sammanhang men det är ändå inte svårt att applicera många händelser på vilken familj som helst. Det är glada upplevelser, barn i utveckling och känslostormar som finns i alla familjer. Det är därför lätt att ta till sig bokens innehåll även om huvudbudskapet är okänt för många barn. Knuutinens illustrationer är strålande, vid första anblicken ljuvliga men fulla av känslomässig egg; såväl frustration och saknad som fnitter och värme.

Familjedramatik på vardagsnivå, en alkoholpåverkad mamma, mjuk kaninpäls och fartfylld lek, allt ryms i de vackert färglagda bilderna. Jag har både privat och i min yrkesroll mött ett flertal barn i Bellas situation, det är lätt att känna sorg å barnets vägnar, ofta finns en historia som är svår att förstå och lätt att fördöma. Men det som är mest slående är barnens förmåga att finna ett sätt att leva det liv som blir det nya, i det hem som finns och välkomnar barnet in. Samhället sänder ut signaler om att behovet av nya familjehem är stort.

Jag hoppas att boken om Bella ska finnas till hands på varenda socialkontor för att bidra med den viktigaste vinkeln av alla vilket är barnets.

Hitta hem

Maria Wingsäter

Allomorferna

Sara Lövestam är språkvetare och författare. Hon har skrivit skönlitteratur och grammatikböcker för barn och vuxna.

I hennes nya bok Allomorferna lyckas hon kombinera ett fantasyäventyr med ett grammatikäventyr.

Bojan känner sig inte bra. Han har feber och behöver stanna hemma från skolan.

Mamma har slutat jobba på Willys. Hon har börjat plugga grammatik på universitetet. Hon pratar med Bojan om det hon läser. En del saker är svårbegripliga, som allomorfer till exempel. Andra saker är lättare. Det blir det om det går att hänga upp det på något. Verb är lätt att komma ihåg om man kan ramsan ”Verb är saker som man gör, till exempel tutar, kör”.

Bojan lyssnar när mamma pratar men inte kunde han ha en aning om att han skulle få användning för mammas kunskaper så snart.

När mamma har gått hör han några kråkor prata i tallen utanför fönstret.

Där finns också allomorferna Lilla N, Ar och Er. Deras vän Or har förts bort av en kråka som kräver tio verb för att de skall få sin vän tillbaka.

Problemet är att de inte vet vad ett verb är, men det vet Bojan.

Han ligger i sin säng och läser ramsan högt. Då plötsligt förvandlas han till en liten hårig varelse precis lagom för att vara i trädet tillsammans med allomorferna och hjälpa dem att lösa problemet med verben. Det visar sig så småningom att det inte räcker med verben. De måste leta substantiv och adjektiv också.

Allomorferna är både spännande, underhållande och lärorik. Jag kan tänka mig att den är härlig att läsa högt för en barngrupp som säkert gärna vill vara med och visa att de också kan grammatik. Förmodligen en skara röster som rabblar ramsorna tillsammans.

Sara Lövestam tar ett nytt grepp om sin publik med ordlekar och ramsor inbakade i en fantasydräkt.

Marcus-Gunnar Pettersson har gjort fantasieggande bilder i en jordig färgskala med humoristiska detaljer och vindlande perspektiv.

I ett efterord förklarar författaren på ett pedagogiskt sätt vad allomorfer betyder grammatiskt.

I första hand är boken härlig högläsning. Självklart kan boken läsas på egen hand, texten är luftig och bilderna talande.

Den gemensamma upplevelsen ger den dock en extra dimension som är synd att förlora. En kul och annorlunda upplevelse hemma hos Bojan och i allomorfernas värld.

Bazar Masarin 2023:1

Cristina Wedenmark

Allomorferna

sara Lövestam

& Marcus-Gunnar Pettersson

Lilla Piratförlaget 2023

Allomorferna, S. Lövestam & M-G. Pettersson. Lilla Piratförlaget 2023

Det

Bazar Masarin 2023:1

Omslag:

rädda spöket, P. Dahlin & S. Falkenhem. Rabén Sjögren 2023

Det arga spöket Spökräddarna:4

Petrus Dahlin & Sofia falkenhem

Rabén Sjögren 2023

Det arga spöket

Linn Johansson

Iden fjärde boken i serien om Spökräddarna , Det arga spöket, av Petrus Dahlin och med illustrationer av Sofia falkenhem, får vi åter igen följa med tvillingparet Sam och Sara på deras uppdrag att hitta och rädda spöken. Har man inte läst de tidigare delarna i serien så vet man inte hur Sam och Sara började att rädda spöken, och det kanske inte gör så mycket för läsningen av de efterkommande böckerna. Men bakgrunden, familjehemligheten, är att deras farföräldrar hade en hemlig källare och att det låg i släkten att arbeta med spöken – de var spökforskare .

Sam och Sara vill gå i släktens fotspår, och ssslippa tråkiga stunder, men istället rädda spöken. Ofta fastnar spöken och spökar då för att de vill något, behöver hjälp. Då finns Sam och Sara till hands.

Familjen äger en restaurang och en regel där är att aldrig tjuvlyssna på gästernas konversationer. Det är ju allmänt ohövligt att göra så. Men visst är det bra svårt att låta bli när man råkar höra något av spöklikt intresse.

Nu råkar Sam och Sara höra något om camping och spöken, det tycks finnas ett argt spöke norr om nöjesfältet i skogen.

Det är allt de hinner snappa upp innan de måste fortsätta hjälpa till i restaurangen. Trots att Sam och Sara undersöker skogen där det kanske finns ett spöke visar sig inget spöke där.

Det är först när Sam och Sara hänger med på scoutläger som de får syn på spöket. Men spöket är väldigt argsint – är det kanske ensamt? Hur ska de hjälpa det?

Till deras undsättning kommer Alias som också arbetar med spöken. Tillsammans ser de hur de med spöklexikonet kan hantera spöken med olika egenskaper och då går spökjakten lite lättare.

De får snart nys om ännu ett spöke, gulligt som bara den men ett som luktar väldigt mycket fis. Vad behöver det spöket för hjälp?

Bokserien är underbar och levandegörs med Sofia Falkenhems illustrationer.

Det är med ett enkelt språk som fina budskap och en skön berättelse förmedlas.

Syskonpar, händelserika vardagar med spöken är ju aldrig fel för de yngre läsarna. Teman som vänskap, ensamhet, gemenskap och tillhörighet genomsyrar den här boken, liksom

Hedda och valpen

Iden andra boken om Hedda av pernilla Gesén och med illustrationer av Emma Göthner, går Heddas önskan äntligen i uppfyllelse

– Hedda får en valp!

Hedda och valpen är en pedagogisk och episodisk berättelse med fina illustrationer och ett tydligt syfte: att hjälpa barnfamiljer förbereda sig på ett tillskott i familjen i form av en hundvalp.

Att vara hundägare innebär ett ansvar som inte bör underskattas, lär sig Hedda.

Hedda går igenom alla stadier av att välkomna en hund till familjen: att tinga valpen, att ta hem valpen, att rasta och göra valpen rumsren, att förstå valpens flockmentalitet, att lära valpen säga hej och att gå till veterinären för första gången.

Lärdomar och goda råd gällande hunduppfostran ges i berättelsen och på en metanivå. Boken har en bok-i-bok struktur, där läsaren får följa Heddas nya liv som hundägare samt får utdrag ur Heddas egna, pedagogiska handbok för nya, unga valpägare.

Grannen Göran har också skrivit en hundbok och i slutet av romanen har de två hundfantasterna en gemensam boksläppsfest.

Hedda och valpen är en fin bok om lyckan och ansvaret med att bli matte eller husse.

Kristina Cekanovic @litterista på Instagram

Bazar Masarin 2023:1

Omslag: Hedda och valpen, Pernilla Gesén & Emma Göhtner. Lilla Piratförlaget 2023

Hedda och valpen

Pernilla Gesén & Emma Göthner

Lilla Piratförlaget 2023

Ronja Rövardotter Serieboken

Astrid Lindgren Rabén & Sjögren 2023

Ronja Rövardotter

Serieboken

Lina Nestor

Från Rabén & Sjögren kom i april i år den rejäla serieboken om Ronja Rövardotter ut. Boken är 362 sidor tjock och är en samlingsvolym som består av de fyra tidigare utgivna böckerna Åskvädersbarn, Vildvittrorna, Björngrottan och Glupafallet. Serien bygger på den japanproducerade TVserien om Ronja som utkom år 2016. Som ett stort fan av Astrid Lindgren och trogen besökare av hennes värld i Vimmerby har jag visserligen sett denna mangaversion av den älskade karaktären på skyltar och bilder men jag har i ärlighetens namn inte ägnat stilen min fulla uppmärksamhet. Traditionell som jag är, är jag fullt nöjd med Ilon Wiklands fantastiska bilder i Astrid Lindgrens original från 1981 och med Tage Danielssons filmatisering från 1986. Men båda utkom ju innan jag ens var född och nu är en ny TV-serie på gång (Viaplay 2023), så varför inte ge den tecknade versionen en chans? Till saken hör att jag lever med en sjuåring som har svårt för högläsning med böcker utan bilder men som älskar Pokémon. Det hela låter ju som en lyckad kombination i teorin i alla fall. Men hur gifter sig japansk manga med Astrids berättelser?

Jag kan inte uttala mig om TV-serien men läser i recensioner från när den kom ut att den är trogen originalsagan. Regissören, Gorō Miyazaki, är son till Hayao Miyazaki som ligger bakom bl.a. Min vän Totoro och serien kommer ut på samma produktionsbolag. Jag får genom mitt sökande på nätet veta att pappan försökte få rättigheterna till att skapa anime av Pippi Långstrump på 70-talet men att Astrid Lindgren motsatte sig det.

När jag börjar läsa serieboken för mina barn, fem och sju år gamla, har de redan förförståelsen för berättelsen efter att ha sett teaterföreställningar på ovan nämnda Astrid Lindgrens värld och kortare klipp från Tage Danielssons version. Några dagar senare åker vi på en längre resa och jag startar en ljudbok där Astrid Lindgren själv läser sin Ronja för barnen i bilen, vilket håller oss alla fängslade i ett par timmar. När vi återkommer hem och plockar fram boken igen blir vi förvirrade – har vi inte redan läst det här?

Ett tecken på att karaktärernas repliker är näst intill identiska med originalversionen. Just det blir också lite lustigt. Jag har visserligen aldrig varit i Japan själv, men landskapen i serieboken påminner kanske mer om Pokémonvärldens skogar än den svenska urskogen.

Bazar Masarin 2023:1

Eller är det jag som är ovan att se den porträttteras genom manga? Har John Bauer och Ilon Wikland företräde för mig att skapa den världen? Hur som helst, det känns mer…modernt. Att då se en mangatecknad Mattis säga ”Jämmer och död!”, som jag upplever som ett uråldrigt uttalande, blir lite komiskt.

Jag är också nyfiken på hur dessa uttryck översätts till originalspråket och hur sagan tas emot i seriens hemland. Vad har de japanska barnen och föräldrarna för referenser och förförståelse för berättelsen?

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord och själv är jag en ivrig förespråkare för bilderboken som jag inte tycker bara är för yngre barn. Med det sagt kan jag ändå sakna Astrids

Lindgrens välformulerade beskrivningar av både landskap och känsloliv. I serieformen faller detta bort. Serierutorna ersätter inte heller helt vad jag uppfattar som TV-seriens stämningsskapande moment. En bildruta när Ronja blickar ut över sin skog blir lite fattigare utan vare sig en djupare beskrivning av vad hon känner eller en filmmusik som illustrerar detsamma.

I skrivande stund har vi ännu inte läst klart serieboken. Inte för att den inte är bra, jag tror snarare att vi helt enkelt tröttnade lite efter att ha kommit längre i ljudboken. Som sagt, serien är väldigt lik originalversionen.

Jag ser framför mig att vi ska plocka fram den igen i sommarens hängmatta på landet. Tyvärr är boken lite osmidigt tjock för att ligga där och läsa, men vi får dela upp det i kortare stunder. Eller förresten – kanske ska jag placera maken där mellan barnen i stället för mig själv! Han som är mer uppvuxen med serietidningar än

Astrid Lindgrens berättelser och blir full av nostalgi när han hittar sina gamla favoritserier med rätt tecknare och upphovsman. Han som förstår både sonens kärlek till det tecknade och formatet i sig bättre än jag. Just det är helt uppenbart. När jag visar honom serierutorna så upplever han precis det som jag saknar.

Jo, det är ju självklart så vi ska dela upp det! Jag tar hand om lillasyster som bara förstör läsningen genom att vända sidor för tidigt, och får samtidigt tjuvlyssna på de andras läsupplevelse vid sidan av. Vilken målbild inför de lata sommardagarna som ligger framför oss! Återstår att se hur han recenserar boken framåt höstkanten.

Sagan om Asine

Med rimmad text och färgglada illustrationer introduceras läsaren till en historisk tillbakablick i Sagan om Asine.

Tillsammans med arkeologer, vars yrke ju är att undersöka och besvara (för)historiska frågor, och en fiskmås reser vi i tiden. Det har vi även i en tidigare bok kunnat göra tillsammans med författaren

Erik Magntorn och illustratören Martine Castoriano i En ballongfärd genom tiden (2016, Lindskog Förlag), då färden gick till vikingatid och antikens Egypten, Grekland och Rom.

Nu bär det av till Grekland och den antika staden Asine.

Hit kom tio svenskar då, nittonhundratjugotvå.

(En av dessa var en kung, kronprins då och ganska ung.)

Kom med spadar, penslar, såll, strax kom folk från närmre håll.

Alla ville hjälpa till, gräva, sköta tvätt och grill.

För att uppmärksamma att det var hundra år sedan (1922) de arkeologiska utgrävningarna inleddes med Sveriges kronprins Gustav Adolf, ges boken om utgrävningarna här ut i samarbete med Svenska institutet i Athen.

Under andra världskriget låg utgrävningarna nere och först 1970 upptogs de igen.

Vi får i boken veta att området vid Asine varit bosatt i flera tusen år före vår tideräkning, det visar spår av liv och leverne från olika (för)historiska tider – det förflutna som arkeologer har grävt fram, alltifrån benrester, tyg till delar av monument, har gett mycket ny värdefull information om platsen.

Vi får också veta baksidan av utgrävningar, att flera arkeologiskt, historiskt, viktiga platser plundras och att historiska föremål säljs och försvinner. Det är historia som försvinner. Det är fint och viktigt att böcker som Sagan om Asine ges ut för vetgiriga och nyfikna barn.

Och speciellt när det blir en så väldigt fin bok som med fina rim och åskådliga bilder leder läsaren i det arkeologiska arbetet och det historiska berättandet, och visar vikten av att ta fram och berätta platsers, människors historia.

Bazar Masarin 2023:1

Linn Johansson

Omslag:

Sagan om Asine

Erik Magntorn & Martine Castoriano

Lindskog Förlag 2022

Sagan om Asine , Erik magntorn & Martine Castoriano. Lindskog Förlag

vän Håken , Petrus Dahlin & Peter Bergting. Rabén & Sjögren 2023

Min nya vän Håken

Petrus Dahlin

Ill. Peter Bergting

Rabén & Sjögren 2023

Min nya vän Håken

Aris Theodorakis Manakis bor i en förort utanför Stockholm. Han bor med sin mamma, verkar ganska ensam, utsatt och har det tufft i skolan. Han vänder ryggen till, är snabb och duckar, så att han slipper bli träffad av gruset killarna på skolgården kastar.

Allt förändras när han träffar Håken. Håken med den brännande blicken som ser allt. Han som sitter uppflugen i ett högt träd och verkar veta saker om Aris. Det är spännande att hänga med Håken. De gör saker som Aris aldrig vågat drömma om. Men vem är Håken egentligen?

Håken beskrivs som en mystisk gestalt. Han är inte som någon annan. Hans blick är genomborrande och det verkar som att han kan se vad Aris tänker och känner. Han sitter och står högt uppe i olika träd. På några ställen i boken antyds det att Håken har svans, men det måste väl vara en synvilla. Eller? Peter Bergtings otroliga illustrationer förstärker verkligen känslan av att Håken är någon slags varelse.

Jag undersökte ordet lite och fick reda på att håken kan användas som kraftuttryck, men också att det är en synonym till djävulen. Detta ger i alla fall mig fler och spännande dimensioner i läsningen. Jag noterar att Håken till en början är mer stöttande och ger presenter. Men allt eftersom tänjer de på gränserna och gör värre och värre saker. Kriminella saker.

Drivkraften är fokus på hämnd för Aris skull. De stjäl till exempel skor till honom eller misshandlar Aris mobbare.

I berättelsen genomgår Aris någon slags inre kamp. Han brottas mycket med tankar om att tala sanning. Han har en sten som han fått från sin morfar som fungerar som hans grekiska psykolog. Trots sitt stenansikte tittar stenen på honom och Aris pratar med den.

Det finns en laddning mellan materialism och fattigdom. Håken fixar nya skor, något som Aris verkligen behöver och längtar efter.

Det finns utmaningar kring status. Från att ha varit utsatt och obetydlig blir Aris oövervinnlig i Håkens sällskap. De tar över världen. De gör som de vill. Aris beskriver det som att: ”vi var bredare än trottoarerna där vi gick, vi behövde gatorna för all plats vi tog upp.” Kungen och hans prins var där.

Det här är en berättelse som kryper under skinnet. Den går att läsa och tolka på många olika sätt. Den kan vara spänning, skräck, vardagsberättelse, filosofisk, relationsroman, med mera!

Jag tycker att Min nya vän Håken är en perfekt bok att ha boksamtal om. Låna och läs i klassen och med unga i er närhet!

Boken marknadsförs för åldern 9-12 år. Den är ganska lättläst textmässigt, men innehåller mycket under ytan.

Linda Valle

Mysterierna i

Sörbodane

Sara Bäverås

Att läsa är att resa brukar man ju säga och jag älskar verkligen att få upp ögonen för områden som hittills varit okända för mig genom att läsa om dem. Det är precis det som hände när jag läste de tre böckerna i serien Mysterierna i Sörbodane.

Jag inser att jag har kört förbi området som kallas Sörbodane många gånger på väg upp till Värmland, men jag har aldrig tänkt på hur det ser ut eller vilka historier som finns i skogarna vid sidan av E45.

Annika skriver så fint och kärleksfullt om den bygd där hon tillbringade sina barndomssomrar, man riktigt känner hur varje plats och person har ett värde.

Genom att ha med en karta över Sörbodane i början av varje bok där de ställen som är viktiga för berättelsen är med, så blir det lätt för läsaren att skapa en inre bild och få en känsla över att man är där.

Även när det kommer till karaktärerna så är hon skicklig i sina beskrivningar och de två huvudkaraktärerna Emma och Carl-Fredrik som båda är elva år gamla känns som att de finns på riktigt. Hon skildrar deras tankar och känslor på ett oerhört fint och träffsäkert sätt. Genom dem tar hon upp viktiga ämnen som utanförskap, vänskap, kärlek och oro för föräldrars mående.

Emma är den som motvilligt reser till Sörbodane fast hon hellre vill vara kvar med sina vänner i Stockholm. De skulle ju hitta på så mycket roligt och hon kommer tvingas se hur roligt de har det, utan henne, när de snapchatar med varandra. Hon känner en stor oro för vad som ska hända mellan mamma och pappa, pappa stannar i stan för han “måste jobba”. Hon märker att mamma är ledsen och det är jobbigt att se henne så. Carl-Fredrik är den som har längtat efter en lugn sommar då han kan slappna av och vara sig själv och slippa de jobbiga relationerna i klassen. Han är den som är utanför i klassen och ses som lite udda så hans självförtroende är inte högt. Nu vill han bara slappna av och njuta av livet på gården.

Ingen av dem har en aning om hur sommaren kommer att utveckla sig; de finner varandra efter en trevande inledning och snubblar in i mysterier som tar dem tillbaka i tiden.

Varje del utspelar sig under sommarloven och mysterierna är uppbyggda kring tre olika ting, i den första delen handlar det om en dagbok, den andra om en karta och i den tredje om en speldosa. Kring dessa ting skapas spännande historier som verkligen får Emma och Carl-Fredrik att utmana sig själv.

Berättelsen växlar mellan nutid och dåtid och vävs samman så att man som läsare verkligen känner att man är mitt i historien.

Emma och Carl-Fredrik möter en rad olika karaktärer som är mer eller mindre sympatiska, några av dem är rent av otäcka. Parallellt med att de löser mysterier så växer det fram en stark relation mellan dem och de finner en styrka i varandra. Carl-Fredrik kan trösta Emma och lyssna medan Emma är bra på att pusha Carl-Fredrik och få honom att tro på sig själv igen.

Båda gillar verkligen djur så det handlar en hel del om hästar. Som gammal hästtjej så känner jag igen så mycket av det hon skriver, somrarna med hästar är de bästa somrar jag haft och det är så fint att läsa om det.

Böckerna är skrivna på ett sätt som gör att läsaren hamnar mitt i handlingen snabbt och man vill inte lägga dem ifrån sig förrän mysterierna är lösta.

Mysterierna i Sörbodane

Annika Billberg

Lilla Hoi

Jag kan ibland tycka att böcker i denna genre kan bli förutsägbara men så är inte fallet med dessa utan mina gissningar och förutsägelser stämmer inte alltid och jag överraskas flera gånger.

Jag imponeras av hennes sätt att väva ihop mysterierna med allt det andra viktiga runtomkring, hur hon ömsint låter karaktärerna växa och utvecklas.

Efter att ha läst dessa böcker så tänker jag på hur viktigt det är att vi låter platser väckas till liv genom litteraturen och att kärleken till en bygd kan ta form av berättelser över generationsgränserna där historia möter nutid.

Jag tänker också att jag kanske skulle ta mig en tur dit nästa gång jag far upp till Värmland, kanske hamnar jag mitt i ett spännande mysterium, vem vet.

Omslag: Mysterierna i Sörbodane, böckerna, Annika Billberg. Hoi Förlag 2021-23

Ingrid Olsson Rabén & Sjögren 2022

En äkta ljugis

Elias pappa är fortfarande inte klar med sin lägenhet, fast det är ett år sedan han flyttade dit. Mamma och Kristoffer däremot fixar för fullt i radhuset, nu när Kristoffer till och med ska flytta in!

Kristoffer som Elias faktiskt gillar, men som pappa pratar illa om så fort han får chansen. Bäst att pappa inte får veta mer än nödvändigt. Hos pappa ligger sorgen efter skilsmässan som en tung filt över lägenheten, som han fortfarande inte har gjort i ordning, inte ens Elias rum. I radhuset hos mamma är det lätt och trivsamt. Kristoffer och Lillan, Kristoffers dotter, är ofta där, de äter mat tillsammans och skrattar mycket. När mamma frågar vad Elias skulle tycka om att Kristoffer flyttar in säger Elias att det låter bra, han gillar ju Kristoffer, men han får ändå en knut i magen. Pappa kommer att bli jättearg!

Ljuger för att skydda pappa

Elias försöker komma på olika sätt att få pappa att bli lite gladare och mamma lite mindre glad, så att det är mer rättvist. Bäst vore det om pappa aldrig får veta att mamma och Kristoffer ska flytta ihop, i det som förut var mammas och pappas gemensamma hem.

Så rätt vad det är har Elias på ännu en av pappas frågor om hur mamma har det svarat att hon och Kristoffer bråkar ganska mycket.

Då blir pappa minsann glad! Han vill gärna höra fler detaljer, och fast Elias inte gärna vill svara säger han att det är dålig stämning där nu, fast det är precis tvärtom.

Samtidigt oroar sig mamma för hur pappa ska ta nyheten, och vill bjuda in till en gemensam middag för att berätta.

Det är ungefär det värsta Elias kan föreställa sig,

Jennie Claesson

så Elias säger till mamma att han redan berättat för pappa att Kristoffer ska flytta in, och att pappa förstår det. Ännu en lögn. Elias som bara vill att alla ska må bra!

Tillflykt på cykeln

När saker känns jobbiga tar Elias gärna sin tillflykt till cykeln. Han far fram som en vind och allt det jobbiga blåser bort, åtminstone kan han låtsas att allt är bra, att pappa är glad. Kristoffer cyklar också, och att Elias och han planerar cykelturer tillsammans är ett naturligt sätt för Kristoffer att ta sin egen plats i Elias liv. Samtidigt blir det problematiskt eftersom pappa vill ha Elias för sig själv, han vill vara den som köper ny cykel till Elias och lagar punktering, men ibland kanske Elias hellre är med Kristoffer. Och så mår han dåligt för det, utöver att han redan mår dåligt för att pappa mår dåligt, och för att mamma mår för bra – det är för mycket att hantera! Elias hanterar dock situationen långt bättre än pappa, som blir så glad att han visslar när han tror att Elias mamma och

Kristoffer bråkar. När det kommer fram att Elias har ljugit börjar pappa istället skuldbelägga och förhöra honom på sätt som skulle vara skäl nog för en orosanmälan.

Någonstans där kan cykeln ses som en symbol för frihet, både att kunna ta sig bort från något och att kunna ta sig till något annat.

Cykla är bäst, det blir en katalysator för Elias och en trygghet i hans splittrade värld.

Viktig vänskap

Den som Elias kan prata med är Estrid, hans bästa vän som är på semester i Spanien. De kan inte träffas på fyra veckor, men de skickar textmeddelanden och ringer emellanåt. Den här kontakten som barn har med sina vänner via mobilen eller datorn tycker jag som förälder är så värdefull – den kan vara livsviktig. Elias kan prata med Estrid om allt. Hon lyssnar och tar det han säger på allvar. Dessutom får hon honom att skratta när det är som jobbigast. Att Estrid förblir Elias vän boken igenom ser jag som ett stort plus. Jag var orolig för att de skulle behöva bli ihop i slutet men nej, vänskapen får bestå och det är vackert så.

En egen lillasyster

Kristoffer flyttar ju inte ensam till Elias och hans mamma. Precis som Elias bor växelvis hos sina föräldrar bor Kristoffers dotter Lillan hos sin pappa varannan vecka. Lillan är fem år och Elias och hon har redan en fin relation, fast mamma och Kristoffer inte har varit ihop så länge. Hur Elias bemöter Lillan är varsamt skildrat, de pratar inte om vem av föräldrarna som vill vad eller hur de mår, utan om sådant som en femåring tänker på.

Elias är snäll och lugn i sin nya storebrorsroll, och bemöter Lillans önskemål och känslor med stor förståelse. Bland annat hoppas hon få en katt nu när hon ska bo i hus.

Elias lyckas dock föra över hennes husdjurs-

Bazar Masarin 2023:1

Mer än något annat är det en skildring av det så vanliga och att som barn bo på två ställen. Detta med en införstådd inblick ett barn åt alla håll, få det att ifrågasätta sin lojalitet och känna det är de vuxna som borde ta ansvar för sina känslor och ageranden. inte alltid vad de ska.

tankar på en betydligt mer lättflyttad vandrande pinne, som finns avbildad på omslaget formgivet av Sofia Scheutz Design.

Uppslukad av föräldrarnas välmående

Att Elias tankar helt upptas av föräldrarnas mående kan ibland bli för mycket, tycker jag. Det verkar som att inget annat rör sig i huvudet på Elias, vi följer ju honom hela tiden. Jag hoppas verkligen att Elias tänker på något annat emellanåt också. Ett tag under läsningen undrade jag om En äkta ljugis är en förälders försvar av en skilsmässa och ny relation, men det tror jag inte. Mer än något annat är det en skildring av det så vanliga och ofta lika svåra fenomenet att som barn bo på två ställen. Detta med en införstådd inblick i de tankar som kan slita ett barn åt alla håll, få det att ifrågasätta sin lojalitet och känna sig nödgad att välja, när det är de vuxna som borde ta ansvar för sina känslor och ageranden. Men vuxna gör ju inte alltid vad de ska.

Ingrid Olsson skriver barn- och ungdomsböcker för alla åldrar. Återkommande i hennes skönlitterära skrivande är att hon går nära det som är svårt, ger utrymme åt starka känslor och sätter ord på det som många barn känner men kanske inte kan prata om med de vuxna det berör. En äkta ljugis belyser inte bara det omöjliga ansvar som barn kan ta på sig för sina föräldrars lycka, den visar också hur viktigt det är att barnet får ha sin egen relation med andra vuxna – och att det är helt okej att gilla mammas nya.

och ofta lika svåra fenomenet inblick i de tankar som kan slita känna sig nödgad att välja, när ageranden. Men vuxna gör ju

Ett magiskt arv

Linnea Lundborg

Signes mamma är allvarligt sjuk. Trots att Signe vill stanna hos henne, går hon med på att ta båten ut till sina mostrar i Göteborgs skärgård.

Redan på vägen dit börjar mystiska saker hända. Väl framme på ön får Signe både vara med och spå i tarotkort och genomföra magiska ritualer. Från magi på lekmannanivå växlar berättelsen snabbt upp, när det visar sig att Signes nya vän Disa är dotter till Oden och att hon själv är en ödesgudinna med makt över liv och död.

Ett magiskt arv får mig att tänka på Eva Ibbotson (Hemligheten på perrong 13), men även Mark Wallenius som likt Friedner blandat in den fornnordiska mytologin i sina barnböcker för 9-12 år. Det är smart att para ihop nykomlingen Friedner med den mer erfarna Katarina Strömgård, vars illustrationer både skänker liv åt karaktärerna och fördjupar den magiska stämningen.

Natur & Kultur har gjort en del underliga val i sin paketering av boken.

För det första får läsaren reda på en central premiss i baksidestexten. Så länge Signes mamma är sjuk kan ingen dö, men inte heller födas. Det avslöjas först halvvägs in i boken och är därför en märklig sak att tala om redan där. Inte heller passar beskrivningen ”mysig feelgood-berättelse” in på romanen. Det här är klassisk urban fantasy, en historia med magiska inslag tryggt förankrad i den vanliga världen, men ordet fantasy nämns inte. Bokens konflikt består i att Signes mamma är allvarligt sjuk. Fram till de sista kapitlen tror läsaren att hon faktiskt kommer vara tvungen att dö, för att återställa ordningen i universum –något som såklart föder mycket oro och ångest hos Signe.

Det kan man knappast kalla för mysig feelgood.

Bazar Masarin 2023:1

Semestern Marianne Kaurin Lilla Piratförlaget 2022

Semestern

Det är dagen före sommarlovet, sista dagen i femman, och alla i klassen berättar vilka länder de ska resa till på lovet. Ina säger att hon ska på solsemester, fast det är inte sant. Den nya killen Vilmer som är och hälsar på säger att han också ska på solsemester och tittar på Ina. Vad menar han med det?

Vilmer har töntiga kläder och en sned tand som Ina bestämmer gör honom ful. Han verkar ändå glad och obesvärad. Efter att Ina har sagt att hon också ska på solsemester, med vita vidsträckta stränder, palmer och en vattenrutschbana, all inclusive förstås, säger Vilmer först att han också ska på solsemester. Sedan lägger han till att han bara skämtade, han ska vara hemma, pappa är pank så det blir ingen resa i år. Ina ska också bara vara hemma, men det vågar hon inte säga. Hennes mamma har varit trött ett tag, och de har aldrig några pengar. Oftast ligger mamma och sover när Ina kommer från skolan, och hon har förmodligen inte handlat mat – det har de ändå knappt råd med.

Fast i Titen

Vilmer bor också i Kvarteret Titen, eller Skiten, precis som Ina. Nu måste Ina hålla sig undan fönstren och inte gå ut på gården eftersom hon ska föreställa bortrest.

Mamma blir tvungen att gå en kurs. Ina kan inte tänka sig någon kurs som skulle passa henne, utom möjligen en i att vara mamma. Men det visar sig att det är en kurs som mamma måste gå i hela sex veckor för att söka jobb, en förutsättning för att de ska fortsätta få ekonomiskt stöd, vilket är knappt något ändå. Mormor försöker bjuda hem Ina när mamma är på kurs, men Ina kommer med påhittade undanflykter.

Däremot lyckas hon inte undvika Vilmer. Kanske är han en sådan man kan umgås med ändå, bara på sommaren?

Ett eget paradis

Tvärtemot vad Ina har trott är Vilmer rolig och de börjar sakta men säkert bygga upp både vänskap och semester, en som är bara deras.

Jennie Claesson

Vilmer visar Ina en källarvåning som tidigare har bebotts av en vaktmästare. Nu är vaktmästaren död sedan länge, men hans saker är kvar i lägenheten som inte används av någon annan. Vilmer och Ina börjar göra platsen till deras egen, genom att fylla den med sådant som hör semestrar till. Vilmer har varit i lägenheten ofta tidigare, när hans pappa har druckit för mycket och det är säkrast att hålla sig hemifrån. Samtidigt med att de ställer i ordning lägenheten hittar Ina och Vilmer ett brev som gör att de vill ta reda på mer om vaktmästaren som bodde där. Men för att göra det måste de lämna Titen.

Social utsatthet

Boken beskriver en social utsatthet som många barn statistiskt sett lever i, men som sällan omtalas. Att inte ha råd att köpa en present kan göra att man inte går på kalas, Ina berättar inte ens för mamma att hon är bjuden. Eller att låtsas att man har glömt presenten hemma, som Ina gör på avslutningsdagen för att gå på Mathildes kalas, där Markus i klassen också är med, Markus vars rygg hon har tittat på i bänken framför fyra timmar per dag i ett helt läsår och som hon önskar skulle upptäcka henne. Att inte veta om det finns mat hemma, vare sig det beror på dålig ekonomi eller bristande engagemang, kanske en övertro på att barn som fortfarande är ganska små ska klara sig själva hela sommaren. Det skolan oftast gör här i Sverige är att undvika den sortens uppgifter som beskrivs i den här boken, att berätta om sina sommarplaner, eller i efterhand redogöra för hur sommaren varit. För många barn är sommarlovet, utan de fasta ramar och måltider som skolan ger, den värsta tiden på året. Möjligen att någon uppgift kan bestå av riktiga eller påhittade planer, att eleverna får skriva om drömmar istället.

Men precis som i boken har barnen ändå stenkoll på vem som verkligen ska resa, och vem som ”bara är hemma”.

Norges fulaste innergård

Marianne Kaurin är en prisad norsk författare och boken utspelar sig i Norge. Tecken på det är att barnen har namn som Johanne och Mathilde och att Ina från sitt fönster ser Norges fulaste innergård.

Likheterna med vårt samhälle är så stora att boken lika väl hade kunnat utspela sig i Sverige. Språket flyter vilket troligen kan tillskrivas både författaren och översättaren Sara Ohlsson. Omslagsillustrationen är gjord av Hanna Albrektson. Jag gillar att Ina inte bara köper att hon och Vilmer måste vara vänner. Trots att de på något sätt blir över – de bor i samma bostadsområde, höghusen, medan övriga klassen bor i andra områden. Att Vilmer är ny och kanske behöver någon som kan visa honom runt ser inte Ina som sin uppgift för den skull. Skönt!

i den här boken, att berätta om sina sommarplaner, eller i efterhand redogöra för hur sommaren varit. För

många barn är sommarlovet, utan de fasta ramar och måltider som skolan ger, den värsta tiden på året.

Vuxna parar ibland ihop barn på de lösaste grunder, men då blir det sällan bra. När det sker på barnens egna initiativ, som här så småningom, är det en annan sak. Relationen som växer fram mellan Ina och Vilmer är den största behållningen med denna bok. Och det är i det osagda texten glimmar till som starkast, när Ina och Vilmer förstår varandra precis, fast de till synes pratar om något annat.

Lögner för överlevnad

Inas mormor tycker om när saker är bra, så Ina ljuger om att hon åker och badar med en kompis för att slippa cykla och hälsa på. Det passar mormor fint att inte behöva ta hand om Ina.

Bazar Masarin 2023:1

Det skolan oftast gör här i Sverige är att undvika den sortens uppgifter som beskrivs

När det kommer fram att badturerna med en kompis var påhittade vill mormor knappt tro det, saker ska vara normala.

Att mormor har skygglappar säger en del om hennes relation till både barn och barnbarn, och om de förväntningar Inas mamma måste försöka leva upp till.

Som vuxen ser jag en välkommen möjlighet för

Ina att säga att resan blev inställd när mamma ska gå en kurs, och därmed också bli fri från sin lögn. Men för Ina är det inte ens något hon överväger, lögnen består och nu måste hon dela bilder i klasschatten precis som de andra för att visa sitt paradis.

Tillsammans med Vilmer börjar semestern ta form, och även om hans sorgfria uppträdande troligen är en försvarsmekanism är han genuint intresserad av att bygga en relation med Ina, med hjärtat i handen där hon bär sitt.

Semestern är en fin bok att läsa under sommarlovet för barn i mellanstadieåldern eller högt av en vuxen, hemma eller i skolan när den drar igång igen. Berättelsen kan väcka frågor och funderingar om det läsande barnets egen livssituation och om hur andra har det. Ta gärna chansen att prata om de här sakerna med barn i din närhet, utifrån denna lättlästa och vardagstäta sommarbok.

Marianne kaurin debuterade 2012 (Aschehoug Förlag) med ungdomsromanen Nærmere høst, som utspelar sig under andra världskriget.

Foto: Studio Vest

Omslag: Nærmere høst, M. Kaurin. Aschehoug 2012

Klass 5 A

Nyligen kom den tredje och därmed avslutande delen i trilogin om klass 5A av Cina Friedner. Serien handlar om vänskap och spirande kärlek, vad som händer när någon ny flyttar in och när några blir ihop. Allt i mellanstadiebarnens omtumlande värld, mellan liten och stor.

I de två föregående delarna har vi fått följa Lydia och Ivan i Aldrig backa respektive Vega och Lydia i Inte helt sant. I den tredje delen Bara glida med är det Nisse och Ivan som har ordet. Längtan efter tillhörighet och rädsla för att hamna utanför är genomgående teman i alla tre böcker.

Aldrig backa

I den första boken Aldrig backa berättar Lydia om hur orättvist det är i skolan, att killarna alltid får ha fotbollsplanen för sig själva och att tjejerna alltid måste kompromissa. Samtidigt är Lydia lite förtjust i Ivan men just som det verkar som att det skulle kunna bli något mellan dem, faller Ivan för kompisars påtryckningar och skickar ett taskigt meddelande till Lydia. Alla tjejer sluter upp och kräver bättre förhållanden på skolan, medan relationen mellan Lydia och Ivan på något sätt sakta växer genom tystnader och missförstånd.

Inte helt sant

I den andra boken Inte helt sant åker Vega tillbaka till sin förra bostadsort en helg, trots att hon knappt vill, och känner sig heller inte så hemma bland sina gamla kompisar. När Vega kommer tillbaka är det som att hon har missat en hel del. Hon som trodde att Lydia och hon var bästisar! Nu verkar det som att Ivan och Lydia är ihop utan att Vega vet något om det, och Lydia ser ut att ha skaffat nya kompisar i Vegas ställe. Lydia i sin tur kände sig bortvald när Vega reste och undrar också om de fortfarande är bästisar.

Bara glida med

I den tredje boken Bara glida med ser Nisse nästan fram emot att skolan ska börja efter sommarlovet. Flera kompisar har varit bortresta, men när de kommer hem är allt inte som förut. Att Ivan och Lydia är ihop börjar bli allmänt känt, men nu har Wasim visst också skaffat flickvän under sommaren. Hur blir det med Nisse då? Är han precis så barnslig som Vega och Lydia verkar tycka?

Det är nog bäst att han också skaffar en flickvän, så att de alla är på samma nivå, men så lätt är det inte.

Jennie Claesson

Aldrig backa 2021

Inte helt sant 2022

Bara glida med 2023

Cina Friedner

Rabén & Sjögren

Omslag: Aldrig backa, Cina Friedner. Rabén & Sjögren 2021

Foto: Hugo Thambert

Perspektivet skiftar

Cina Friedner skriver barnnära och insatt om livet på mellanstadiet, mycket med stöd från sina egna dagboksanteckningar från den tiden. Upplägget med att två barn för ordet i (så gott som) vartannat kapitel gör det möjligt att beskriva samma händelser ur olika perspektiv. Det är intressant att få en förklaring till varför någon sa som den gjorde, samtidigt som det kan vara svårt att hålla isär karaktärerna ibland, särskilt i sista boken där båda rösterna är killar. Många romaner skrivs på det här sättet idag, men jag erfar att för yngre läsare är det inte självklart att perspektivet skiftar. När du sätter boken i handen på en elvaåring så peka gärna på namnrubriken till varje kapitel och förklara hur det fungerar.

Känslor och bekymmer att prata om Böckerna tar upp många vardagliga ämnen som orättvisor i skolan, mobbning och funderingar kring hur man blir och är ihop. Gemensamt för alla tre böcker är att de visar att alla, både tjejerna och killarna, både de tuffare och de mer tystlåtna, har samma känslor och bekymmer. Karaktärerna är också lyhörda för varandra och kan ibland tänka att de vet att någon undanhåller något, men väljer att inte lyfta fram det i ljuset eftersom de förstår kompisens dilemma. Det är fint. Jag påminns ibland om att det är ett under att barn får ihop alla sina världar och får något gjort i skolan över huvud taget, med allt som sker bakom kulisserna, allt det osagda, allt som händer hemma, all oro och alla spänningar i relationer med andra barn likväl som med

Omslag: Inte helt sant, Cina Friedner. Rabén & Sjögren 2022

Omslag: Bara glida med, Cina Friedner. Rabén & Sjögren 2023

vuxna. Det är inte lätt att gå i femman! Här finns massor att prata om och jag rekommenderar serien både för högläsning i klassrummet och egen läsning hemma. Läs böckerna högt eller parallellt med ditt barn så kan ni prata om dem sen!

Skolan som skådeplats

De första böckerna utspelar sig mest i skolan. Platsen är tacksam eftersom läsarna är väl bekanta med miljön, även om detaljer kan skilja sig åt – det gör det bara än mer intressant. Vi möter också karaktärerna utomhus och i hemmiljö emellanåt. Att se hur andra har det hemma kan vara mycket spännande. Eftersom de här böckerna ska kunna läsas fristående är det en del saker som inte kommer med om man till exempel går direkt på den sista delen Bara glida med, som att Sami, som Ivans mamma när som helst ska få barn tillsammans med, jobbar på Ivans skola. Detta anas bara i tredje boken, men har avhandlats i detalj tidigare. Nu när det är sommarlov är livet utan strukturen i skolan påtagligt planlöst, något som inte bara uppskattas. Det kan också vara svårt att träffas igen efter att kanske inte ha setts på hela sommaren,samtidigt som den bekanta miljön i skolan kan göra att barnen faller in i gamla roller igen till hösten.

Kommunikation och tidsmarkörer

Böckerna är skrivna med mycket dialog och även textkonversationer barnen emellan. Textmeddelandena skrivs som många unga uttrycker sig idag, något jag tycker är svårläst med jag utan g, me för med och å för och. Möjligen att detta kan datera böckerna så småningom, men sannolikt skriver unga på det viset länge än. Ett bra grepp är att inte nämna vilken app eller tjänst de skriver i, eftersom det kan vara så olika landet runt och även ändras snabbt. Att skicka bilder till varandra i tid och otid som många gör nu nämns inte alls, men det behöver inte betyda att barnen i böckerna inte gör det.

Omslagsdesign att känna igen sig i

Som bibliotekarie har jag fått önskemål från mellanstadiebarn att peka ut vem som är vem på framsidorna, så även när det gäller bokserien klass 5A med omslagsdesign av Eva Lindeberg. Det kan vara lättare att ha ett ansikte att hänga upp karaktären på, men även om fotografier finns är det inte alltid givet vem som är vem.

En trend på senare år som jag ser är att mellanåldersböcker allt oftare har fotografier på omslaget, istället för illustrationer, skisser eller bara konturer av människor. Några bokserier som tidigare har haft tecknade omslag ges fortsättningsvis ut med fotografier. Idag har också fler karaktärer i bokutgivningen blandat etniskt ursprung och varken utseenden eller förnamn är generiskt svenska som i större delen av barn- och ungdomslitteraturen för bara några år sedan. Äntligen!

Kanske är det barnens vana att se och identifiera sig med personer i andra medier som gör att de genast vill kunna sätta namn på personerna på omslagen. Jag tycker att det tyder på en lust att gå in i boken och sälla sig till karaktärerna. De unga läsarna vill lära känna huvudpersonerna när de nu ska hänga tillsammans ett tag.

Jag hjälper dem så gott jag kan, ofta med motfrågan: Vad tror du?

Ett slut är också en ny början

Bara glida med uppges vara den avslutande delen i serien om klass 5A.

Efter den vill jag gärna tro att karaktärerna har mognat lite, vågar stå upp för sig själva och varandra ännu mer och att de får en bra start i sexan. Att de då är äldst på skolan ger också en ny dynamik.

Jag är mycket sugen på att höra tjejernas synvinkel på de senaste händelserna och inte minst se hur det går för dem alla framöver. Med det sagt hoppas jag att det kommer en uppföljande serie om klass 6A!

Att vara Yoko

Jag har läst många barn/ungdoms-dagböcker under åren, och haft mycket nöje av dem - men frågan är om jag skrattat så mycket under läsning tidigare.

Att vara Yoko är en samlingsvolym av de tre tidigare nattböckerna, och de blir i mitt tycke bättre och bättre allteftersom Yoko blir äldre. Hon är för övrigt döpt efter en av mammans favoritkonstnärer Yoko Ono, hennes bror Salvador efter Salvador Dali och lillasyster Frida efter Frida Kahlo.

I våningen under bor bästisen Anna, adopterad från Kina, och de avundas varandras hemliv. Yoko får aldrig vara i fred för sina syskon och jobbiga föräldrar, Anna får vara ifred alldeles för mycket - så de byter! Frågan är om det blir ett lyckat byte.

I skolan ökar intrigerna, några av tjejerna mognar tidigt medan killarna är lika jobbiga som alltid - alla utom Daniel som är kortväxt, och den som Yoko kanske är kär i.

Daniels mamma tycker att Yokos mamma är otillräknelig, så Daniel ljuger för sin mamma när han är hos Yoko.

Jag kan så klart inte berätta allt, uppmanar bara till läsning - en perfekt högläsningsbok är det dessutom, eftersom texten ofta är tät och kanske inte helt lättläst.

Ett påpekande: De ganska frekvent återkommande finlandssvenska uttrycken borde ha försvenskats, ett par exempel: i Sverige går vi inte ”på” sexan, utan ”i” - och ordet ”stram” borde bytts ut till tajt eller snäv (klänning).

Att vara Yoko

Annika Sandelin & ill. av Linda Bondestam Förlaget M 2023

Agneta Krohn Strömshed

Viskning mellan väggarna

Viskning mellan väggarna– visst låter det läskigt? Titeln fångar mig direkt och väcker nyfikenhet. Vem eller vad viskar mellan väggarna? Är det ett hemsökt hus? Och vilka bor där? Omslaget till Lina Stoltzs Viskning mellan väggarna visar att läsaren kommer att få följa med i en spännande och kuslig berättelse.

Innanför pärmarna möts vi av 1917 års dödsbok för Överkalix och redan där, innan läsningen ens har börjat, infinner sig kuslighetskänslan. och skapas förväntningar på spänning och rädsla för vad som kommer att hända...

Känslan förstärks av att i inledningen få veta att personer, platser och händelser i boken är verkliga trots den påhittade berättelsen.

Vi får följa syskonparet Malva och Edvin som flyttar ut till landet med sina föräldrar, till ett gammalt hus, en släktgård, som har varit obebott i över 20 år. Redan under de första dagarna börjar Edvin uppleva märkliga saker som ingen annan i huset verkar märka och när han försö-

ker berätta är det ingen som tror på honom. En dag kommer Edvins mammas faster Edith på besök på en gammal damcykel. Edith pratar bondskt och verkar lite senil men innan hon lämnar dem ger hon Edvin en varning – han borde inte ha kommit! Vad vet egentligen Edith?

Med en nervpirrande känsla följer läsaren Edvin vidare. Han fortsätter att känna ett oförklarligt obehag, han har en kuslig känsla av att vara förföljd men ändå inte. En känsla som han har svårt att beskriva och som är svår att skaka av sig.

Utan att avslöja för mycket av händelserna kan sägas att Stoltz med stor dramatik och spänning får läsaren att fundera på om det handlar om ett barns livliga fantasi eller om det är på riktigt som Edvin får kontakt med den andra sidan.

Viskning mellan väggarna är en riktigt intressant och händelserik spökhistoria för mellanåldern som lyckades ge mig gåshud vid flera tillfällen. Det är en bladvändare för alla åldrar, inklusive vuxna.

Brijdeep Kaur

Bazar Masarin 2023:1

Viskning mellan väggarna Lina Stoltz Barents publisher 2022

Omslag: Viskning mellan väggarna , Lina Stoltz. Barents publisher 2022

Bazar Masarin 2023:1

Hjärtat i källaren Micaela Favilla Bonnier Carlsén 2023

Hjärtat i källaren

Hjärtat i källaren är inte för den lättskrämda läsaren.

Vi får läsa om den blyga, ensamma flickan Aurora som fascineras av den otäcka leken ”pest och kolera”. Som ju innebär att man måste välja mellan två onda ting. En lek hon ofta gör tillsammans med mamma. Genom Auroras tankar får vi läsare syn på hennes personlighet. Det blir tydligt att Aurora är ängslig, introvert och mer gillar psykologiska lekar än läskiga fysiska lekar som ”Kniven eller Dörrtärning”. Dagen då det händer, en lördagsmorgon, är Auroras mamma inte på humör, hon avskyr nämligen morgnar och har inte alls lust att leka. På gården hänger de andra barnen, som inte brukar bry sig om eller lägga märke till Aurora, de vill köra ”Källargömme”, en mörkare variant av kurragömma nere i den oupplysta källaren med källarförråd, språng och galningar (eller arga vuxna). Aurora, som inte gillar mörkret och ensamheten, tycker att det är superläskigt. Hon vill inte bli hittad först för då måste hon vara letaren (vilket inneböär att gå ensam) och inte sist (då kanske de andra har slutat leta). Men Aurora vill inte vara utanför och tvingas med i leken. I källaren gömmer Aurora sig nära en granntants källarförråd med massor av konstiga burkar fulla av inlagda grönsaker...eller inälvor?.

I en av burkarna ligger det en rödbeta..visst bultar den? Är det inte ett hjärta?

I panik råkar Aurora få lite rödbetssaft på sitt finger och snart färgas Auroras grå liv till något betydligt rödare och mörkare.

Fingret börjar leva sitt egna liv och Aurora är livrädd. Hon kan inte styra sina handlingar och även om det är bra att våga och att försöka är det läskigt för allt förändras för Aurora som upplever att hon inte kan kontrollera sitt liv.

Aurora som tidigare var den rädda, tystlåtna, grå och osynliga, främst i skolan förändras.

Med rödbetan är det som om hon stod inför ett vägskäl – ska hon fortsätta att vara osynlig eller måste hon börja ta för sig?

Under bokens gång får vi läsare följa Aurora och upptäcka sanningen bakom rödbetshjärtat.

Det visar sig finnas spöken i huset där Aurora och mamma bor, men det är inte Stina träben som barnen trodde. Det är någon annan och den har kommit för att varna Aurora om vad som kan komma att hända.

Favilla förmedlar med samspelande text och detaljrika, rysliga (rysligt röda och svarta!) helsidesillustrationer, en rysande känsla som höjer pulsen och önskan att vända blad.

Med sitt lättillgängliga och på samma gång fängslande språk passar den de modigare mellanåldersläsarna.

Här kan nog många barnläsare, och vuxen högläsarekänna, igen sig i känslan att vara osynlig. Det är man någon gång i livet.

Favilla visar att det är en väldigt ensam tillvaro och det är inte alltid ett liv man ser framför sig. Ibland behöver framtiden komma och spöka för en. Så att man kan se sanningen i vitögat och fatta mod.

Linn Johansson

Extra allt!

Lisa Nordlén

I min anteckningsbok, den jag har under kudden, har jag skrivit upp en massa meningar som kan vara bra att kunna. Ich komme aus Schweden, till exempel (= jag kommer från Sverige). Haben Sie vegetarische Pizza? (= har ni vegetarisk pizza?). Och Deine Ausstellung ist toll (= din utställning är jättebra). Det sista ska jag säga till mamma när vi går på hennes vernissage.”

Bea går i femman. I nästan hela sitt liv har hon bott ihop med sin pappa. En misslyckad rockmusiker med ålderskomplex, som i raden av flickvänner just träffat en ny som är 15 år yngre än han själv. Bea orkar inte med henne, och alla flickvänner dessförinnan, och skäms nästan ihjäl över sin pappa som hon tycker är helt patetisk.

Annat är det med Beas mamma. Man får 457 träffar när man googlar på henne! (En googling på pappan ger ingenting! Förutom fula bilder på hans band och en artikel i tidningen där folk tillfrågats på stan om vad de tycker om att avskaffa sommartiden). Mamman är en känd konstnär och Bea funderar och fantiserar om henne rätt mycket. Mamman bor utomlands, i Tyskland, och de har inte setts sedan ett halvt liv sedan.

Bea vet inte något om hur mamman har det där nere i Berlin, där hon lever sitt storslagna konstnärsliv, men hon fantiserar kring mamman och vad de skulle göra om Bea skulle hälsa på henne.

En dag berättar Bea för sina bästa vänner, Immanuel och Lykke, att hon ska åka till sin mamma över påsklovet. Hon berättar om allt hon och mamman ska göra när hon är där.

Problemet är bara att varken pappa eller mamma vet något om den kommande Berlinresan. Bea skickar ett sms till mamman där hon frågar om hon får hälsa på.

Mamman brukar aldrig ha tid för besök men den här gången säger hon ja! Pappan är skeptisk och vill inte släppa iväg henne men när hans nya flickvän bjuder över hur många gäster som helst på påskfest får Bea nog och använder det som argument för att få åka till mamman. Pappan som har dåligt samvete för det hela ger med sig och köper flygbiljetter, tur och retur till Berlin. Bea har svårt att tänka på något annat än resan. Kommer det bli så bra som hon tänker sig att det ska bli?

Jag har högläst Extra allt! av Cecilia Lidbeck för mina elever i årskurs 4. Det var en väldigt rolig bok att högläsa då Bea tänker och säger både roliga och vassa saker. Speciellt vass är hon mot sin pappa. Det blir dråpligt med den stackars pappan som verkligen försöker vara en så bra pappa han kan samtidigt som dotterns och flickvännens viljor inte riktigt lirar, vilket ställer till det för honom.

Beas mamma anar vi oråd kring redan från första början. Hon svarar på Beas sms lite sporadiskt och vi som är läsare tycker att mamman är ganska ego som inte bryr sig mer om sin dotter. När Bea fantiserar om mötet med mamma anar vi nog att fantasin är bättre än verkligheten, men vi vill ju så gärna att Bea ska få det så där bra med mamman som hon längtar efter, så vi hoppas med henne och väntar. Vi väntar på att resan ska bli av. För det dröjer. Många kapitel in i boken dröjer det.

Under tiden vi väntar på resan händer det så klart en hel del annat i Beas liv som vi får ta del av, vänskapen mellan Bea och kompisarna Immanuel och Lykke sätts på prov och hemma hos Bea och pappa flyttar även flickvännens brorsa in. Det börjar bli många karaktärer och intriger att hålla reda på och vi i klassen börjar tvivla på om det ens kommer att bli någon resa. Men plötsligt händer det. Några kapitel återstår bara när Bea till slut sätter sig på flyget och reser till Berlin och då vet vi ju nästan utan att läsa vidare, att den där resan till mamma den blir

Bazar Masarin 2023:1

nog ganska usel eftersom den ju verkar blir så väldans kort. Men på vilket sätt den kommer bli usel, det vet vi ju inte så vi läser vidare och känner alla känslorna med Bea där i Berlin.

Vi i klassen tyckte om att läsa Extra allt!

Kapitlen var så där lagom långa att det var väldigt lätt att läsa ett till, bara för att det var så bra och vi bara måste få veta vad som

skulle hända härnäst.

Det fanns också mycket för oss att diskutera, som hur Beas relation är till kompisarna Immanuel och Lykke och till de vuxna i hennes liv.

En riktigt bra bok om snåriga relationer, samhörighet och längtan för dig i mellanstadieåldern och uppåt.

Extra allt!

Cecilia Lidbeck

Lilla Piratförlaget 2023

Omslag: Extra allt! , Cecilia Lidbeck. Lilla Piratförlaget. 2023

Omslag: Festen , Emma Askling. Rabén & Sjögren 2023

Bazar Masarin 2023:1

Emma Askling Rabén & Sjögren 2023

Festen

Susanne Köhler

Böcker bjuder inte bara på läsupplevelser utan kan även fungera som ett pedagogiskt verktyg, där texten kan ge emotionell stöttning i att förstå och hantera olika problem.

En bokserie som bär på dessa egenskaper är Skolbloggen av Emma Askling. Handlingen utspelar sig på mellanstadiet i en årskurs 5, där vi får följa flera karaktärer som hamnar i olika konflikter kring vänskap, svek och kärlek.

Emma Askling har hittat en berättarröst där karaktär- och miljöbeskrivningarna känns autentiska med hög igenkänningsfaktor.

Flera av konflikterna är tidlösa och kan kännas igen utav både barn och vuxna.

Emma Asklings fingertoppkänsla beror säkerligen på att hon vid sidan om skrivandet arbetar

som skolsköterska. I intervjuer berättar Askling att hon hämtar sin inspiration från sin egen barndom, sitt yrke och sin roll som mamma.

Men att hon är noga med att karaktärerna i böckerna inte är allt för lika de barn och unga som hon möter i sin vardag.

Festen är den tredje boken i serien om Lea och Affe, som i hemlighet har startat en skolblogg för att skriva om oschysta saker som händer med syfte att skapa ett bättre klimat på skolan.

I Festen får vi följa flera olika parallella intriger som gör att boken har ett högt tempo och som läsare blir man nyfiken och vill veta mer om vad som kommer att hända.

Det är intrigerna som ger boken dess starka emotionella värde vilket gör att den passar utmärkt för högläsning både i skolan och hemma.

Ett bra sätt att diskutera etiska dilemman som

många barn- och unga möter i skolan och på fritiden.

De centrala intrigerna i boken är skolbloggen, att bli dumpad av sin bästa vän och hetsen kring att vara ihop med någon. I Festen får Lea och Affe ett mail där någon tror sig veta vilka som ligger bakom skolbloggen. Lea och Affe som varit så noga med att hålla det hemligt riskerar nu att bli avslöjade. Frågan är bara av vem? Och hur ska de göra, lägga ner skolbloggen?

I boken blir det också en diskussion mellan Lea och Affe om vad som är okej att skriva i bloggen så att man inte sårar någon. Detta känns väldigt relevant då kränkningar på sociala medier är vanligt bland barn och unga idag. En större intrig som går som en röd tråd genom bokserien är vänskapsdramat mellan Lea och hennes bästis Ayla, där Lea blivit utbytt som bästis. Ayla har mer och mer börjat umgås med den populära Elsa och nu känner sig Lea både dumpad och ensam. Lea lever ändå på hoppet om att Ayla ska ångra sig och komma tillbaka. Detta gör att Lea i sin tur är oschysst mot Xia som väldigt gärna vill vara kompis med Lea. Allting dras till sin spets när plötsligt flera tjejer blir ihop med några av killarna på skolan och ska ha en fest där bara par får komma. Lea vill också gå på festen men då måste hon bli ihop med någon.

Jag rycker på axlarna för att visa att jag inte bryr mig. Men innerst inne kan jag inte låta bli att känna att en liten del av mig visst gör det. Bryr sig alltså.

På bara ett par dagar har festen blivit en grej. Alla snackar om den. Som om det bara är de coola som blivit bjudna, de som är ihop med någon, och att en oskriven lag säger att man ska tillhör det gänget.

Med dessa rader tycker jag att Emma Askling har fångat känslan av att utåt låtsas att man inte bryr sig, men inombords rusar känslorna med önskan att få var med och inte hamna utanför. Ett dilemma som kan leda till många intressanta diskussioner med barn och unga. En fråga man också kan ställa är hur långt de skulle gå för att få vara med. För Leas del leder det till en inre konflikt kring vem hon vill vara och vad som är viktigt.

Bokens budskap är att våga göra det som man innerst inne vill och att vara den man är och inte låtsas att vara någon annan.

I boken finns det också ett genusperspektiv som bryter mot tjejnormen, då både Lea och Xia spelar innebandy på fritiden och är med killarna och spelar fotboll på rasterna.

Xia är en intressant karaktär som jag blev extra nyfiken på och som sticker ut lite från mängden och som jag skulle vilja veta mer om.

Personligen tycker jag att Skolbloggen-serien bjuder på välskrivna berättelser, men trots det så saknar jag ett mer mångfasetterat personregister där intrigerna inte bara utgår från en heteronormativ kontext. Ett perspektiv som många gången är normen för många skönlitterära barn och ungdomsböcker. Vilket får mig att undra om det är ett val som författaren gör eller om det är ett önskemål från förlaget.

Jag tycker att det är synd att många barn och ungdomsböcker antigen är hetero eller queera. Om barn och ungdomsböcker ska spegla en nutida vardagsrealism behöver de bjuda på mer mångfald och inkludering.

Tittar man på en klass i åk 5 så finns det en blandning av elever med olika könsidentiteter men också funktionsvariationer.

Jag upplever att barn och unga idag är medvetna, ifrågasättande och vågar sticka ut och gå sin egen väg. Därför tycker jag att det är viktigt att författare skriver mer inkluderande och vågar bryta mot traditionella normer så att fler barn och unga kan identifiera sig med karaktärerna i böckerna.

Men också att förlagen blir mer modiga och vågar publicera det.

Susanne Köhler boktipsar på Instagram under namnet susannetipsarombocker

Bazar Masarin 2023:1

Omslag: Hajpen , Emma Askling. Rabén & Sjögren 2021

Omslag: Ryktet , Emma Askling. Rabén & Sjögren 2022

Du får vara hund

Du får vara hund är en antologi om kärlek. Den första berättelsen handlar om Cissi och Elli. De är båda kära i samma kille. Det är bra för då har de något gemensamt, även om de är bästa kompisar. De har dock aldrig varit kära förut och letar då upp tips på hur man blir en killmagnet för att ihop det med Jannis. Några av tipsen är att hålla sig i killens närhet, hålla ögonkontakt, visa självförtroende, och vara uppmärksam på killens reaktioner. Goda tips som kanske förälskade läsare kan känna igen sig i eller finner användbara. Men det finns en gräns mellan uttryck för kärlek och uttryck för en stalker.

När Cissi och Elli försöker hålla sig nära Jannis blir det kanske lite för mycket. Inte så lämpligt att fota någon i smyg, men om man måste, så se till att vara lite diskret. Följ absolut inte efter personen du gillar hem, och göm er inte i en låda utanför vederbörandes hus. Det är inte charmigt alls.

Man får helt enkelt ta kärlekstips med en nypa salt, tolka dem lite varsamt och inte följa dem till punkt ock prick. Men, å andra sidan, om man nu är lite kär och galen?

I den andra berättelsen får Frans frågan om han vill bli ihop med Agnes – hur ska han förhålla sig till det?!

Som tur är har storebror bra råd angående vad tjejer gillar.

Killar som lagar mat, är omtänksamma och kan prata om sina känslor. Storebror är kunnig han. Frans tar till sig tipsen men hans fantasi svämmar över i giftermål och att skaffa barn.

Att säga JA och bli ihop med Agnes går inte så bra. Frans får inte till ett ja, trots att Agnes försöker ge Frans flera chanser och möjligheter genom att gå med Frans hem eller komma på besök. Men Frans måste ju svara Agnes på något sätt. Om det inte fungerar muntligen kan man ju alltid skriva en lapp? Blir det bra till slut? Får de varandra?

Den sista berättelsen handlar om Ester som gärna går ut med grannarnas hundar och tycker att det är beklagligt att hennes bästa kompis Moa springer runt och är kär i killar. Man kan ju undra vem som löper egentligen?

Men kanske är de i sina olika föremål för känslor bra lika ändå? x

Texten är lättläst och man känner starkt för karaktärerna och deras bekymmer gällande kärlek, vänskap och förhållanden.

Budskapet med de tre berättelser är tydligt. Kärlek är verkligen något underbart, men onekligen inte lätt. Varken i praktiken eller i teorin. Den viktigaste nyckeln är kommunikation, antingen den sker genom samtal och prat eller i skrift. Ibland kan även djur vara en ventil för känslor, vänner att ha nära till hands. Och man behöver inte vara kär, eller bli kär vid en viss ålder. Man tar allt i sin egna takt.

Du får vara hund Lise Indahl & Olga Nycander rabén & Sjögren 2023

Linn Johansson

Kuben

Den yttersta vildmarkens historia

Landskapsbilden förändras brutalt när lastbilen dyker upp. Först kommer det starka motorljudet. Därefter dyker bilen upp. På släpet står något som liknar en husvagn men ändå inte. Det är en kub med rundade hörn. Det som är skrämmande är färgerna. Det vita mot det orange, Statsapparatens färger.

John har inte en aning om vad som ska ske nu. Allt hans mamma har sagt är att de väntar på något. Det ovanliga var att hon höll honom i handen när de väntade. Hennes hand var svettig. Chauffören som lämnar kuben undrar om de är säkra på att de vill ta emot den, och det är de enligt Johns mamma. Först när chauffören har åkt går hon fram och drar med handen över kuben. Då öppnas en dörr och bakom den står en pojke i Johns ålder klädd i Statsapparatens färger. Pojken säger inte något. Han rör bara på huvudet när han blir tilltalad.

John förstår ingenting. Vem är pojken? Varför har hans mamma inte berättat att han skulle komma? Varför har hans föräldrar hemligheter för honom?

John har hittills levt ett stilla liv i den yttersta vildmarken tillsammans med sina föräldrar. De arbetar med att renovera möbler.

Johns mamma kan mycket om medicinalväxter. Det gör att hon ibland blir ombedd att ta hand om sjuka. Familjen har inte mycket kontakt med omvärlden. Så småningom får John veta att föräldrarna dragit sig undan sitt tidigare liv där de varit aktiva inom motståndsrörelsen. Om detta visste John ingenting. Johns liv får nya dimensioner. Han får nya insikter och så småningom en mycket god och nära vän i pojken, Marjo. Han blir vittne till hur föräldrarna återupptar sitt arbete inom motståndsrörelsen och förstår att det finns ett nätverk med personer de kan lita på. Ja, inte alla, det finns avläggare (angivare) ibland dem. Vem eller vilka är till att börja med oklart.

Mina associationer går åt olika håll under

Christina Wedenmark

Bazar Masarin 2023:1

läsningen av Kuben.

När Johns mamma först möter Marjo så säger hon prövande Mira? En antydan om att Marjo inte var den hon förväntade sig att ta emot.

Jag tänker på fru Bartolotti i Burkpojken av Christine Nöstlinger. Hon har inte heller fått det hon förväntade sig vid transporten. I hennes fall står en mycket väluppfostrad pojke, Konrad, i hennes hall. Den totala motsatsen till fru Bartolotti som tar som sin uppgift att få honom att våga mer, att inte följa alla regler. Det finns ett släktskap.

Tankarna går också till andra ungdomsromaner som utspelar sig i norra Sverige. Romaner som handlar om uppror och motstånd, att stå upp för

det man tror på och att försvara sin kultur.

Jag tänker på Linda Jones De tar allt ifrån mig, Moa Backe Åstot Fjärilshjärta, Ann-Helén Laestadius Tio över ett… Det finns fler.

Utmärkande för många av dem är närheten till naturen, önskan att få bo kvar, att värna om sin kultur, stolthet och en stark vilja att kämpa.

Jag minns när jag var ung, många hade en knapp på jackan med texten ”Vi flytt int´”. Sedan dess har det hänt mycket. Långa vägar till förlossningsavdelningar, svårt att behålla de små skolorna på orten, flytten av Kiruna... Om detta går även att läsa i många romaner.

Nils Lundkvist är mellanstadielärare och boende i Skellefteå. I en intervju säger han att han tänkt skriva en bok om vänskap, om att växa upp. Inramningen kom sig av hans egen oro över den politiska utvecklingen i Sverige. Det skulle kunna hända här, en totalitär stat, en förtryckarregim. De som kämpar mot den utsätter sig själva för livsfara men gör det ändå.

I Kuben sker det bland annat genom sabotage och samarbete inom nätverk. Kuben är första delen i en trilogi om ”Den yttersta vildmarken”. Boken slutar med en cliffhanger och det är säkert fler än jag som spänt väntar på fortsättningen.

Omslag: Kuben , Nils Lundkvist. Bonnnier Carlsen

Kuben Den yttersta vildmarkens historia Nils Lundkvist Bonnier Carlsen 2022

Amors pilar

Agnes Lindholm

Att läsa en riktigt bra ungdomsbok är bland det bästa jag vet. Det är en fröjd varje gång jag får dyka ner i ett nytt universum och fångas av en berättelse som på ett fantastiskt sätt berättar om hur det är att vara ung. Den senaste ungdomsboken som fångade mig var Amors pilar av Wibke Brueggemann, översatt till svenska av Amanda Svensson, som jag skulle beskriva som en feelgood för ungdomar (och såklart för alla som någon gång varit unga).

I berättelsen får vi möta Tilly som känner sig utanför i sin familj där alla utom hon håller på med något kreativt.

Hennes farfar som har Alzheimers ska flytta in till dem och Tilly tycker det känns jobbigt.

I huset bredvid bor Tillys bästa kompis Teddy och han tar med henne till en audition. Det är nämligen så att han har spanat in en tjej som heter Katherine Cooper-Bunting och för att ha en chans att lära känna henne har han bestämt sig för att göra audition till samma pjäs som hon ska vara med i. På något sätt dras även Tilly med i projektet med pjäsen som ska sättas upp och snart börjar hon inse att hon också har fått känslor för Katherine.

Amors pilar är en roman fylld av både glädje och sorg. Den beskriver hur det kan kännas att vara kär för första gången samtidigt som den berättar om rädslan att såra och sorgen i att en närstående är på väg att förändras och försvinna. När Tilly inser att hon är kär i Katherine ljuger hon för Teddy för att inte göra honom ledsen. Det är intressant att läsa om hennes dilemma. Hon är kär i Katherine och vill kunna vara med henne men samtidigt vet hon att det skulle vara

ett svek mot Teddy. Kärleken mellan Tilly och

Katherine är beskriven med sådan värme och det är fint att läsa om deras känslor för varandra. Att det är en samkönad relation är något som kommenteras men det är inte det som är i fokus för berättelsen vilket jag uppskattar.

Tilly har länge vetat att hon gillar tjejer men för Katherine är det något nytt som gör deras relation speciell.

Förutom relationerna till Teddy och Katherine handlar boken om Tillys relation till sin familj. Jag upplever det som att Tilly känner sig lite som det svarta fåret i familjen och känner press från sin familj. När hennes farfar flyttar in blir allt ännu jobbigare. Farfar som har Alzheimers kan ena stunden verka som vanlig för att i nästa stund bete sig konstigt och inte veta vad han pratar om. Boken är en fin beskrivning av hur det kan vara att ha en närstående med en demenssjukdom. Samtidigt som Tilly är rädd för vad som ska hända med hennes farfar och ledsen över situationen försöker hon att göra gott. Hon tar med sin farfar till repetitionerna för pjäsen hon och Teddy ska vara med och sätta upp och låter honom spela piano i föreställningen. Är det något som finns kvar hos hennes farfar är det musiken.

När jag läser en bok vill jag att det ska kännas som att karaktärerna är verkliga människor. Att läsa om Tilly, Teddy, Katherine, Douglas, Robin och alla andra karaktärer var som att lära känna nya människor. I takt med att Tilly blev en del av teatersällskapet och fick nya vänner fick jag nya pappersvänner. Wibke Brueggemann skriver fint om stora känslor och jag vill direkt sätta tänderna i hennes tidigare bok Lycka är för losers som också finns översatt till svenska.

Bazar Masarin 2023:1

Att treva sig fram i mörkret

Christina Wedenmark

Roha är i källaren när det börjar brinna. Feimi väcker henne och säger att de måsta dra. Han drar och knuffar henne för att få henne att förstå att de måste ut. Efteråt går de hem till Roha. Hennes mamma är inte hemma så de kan ta det lugnt. Feimi frågar Roha vilka som vet att hon var i källaren, men det är som att hon inte kan tänka överhuvudtaget. Hon minns i princip ingenting. Jo, hon minns att hon var där med Yonas. Han messade henne och bad henne att komma dit. Var är han nu?

Feimi säger att han inte vet om Yonas kommer att överleva sina skador. Roha söker i sitt minne. Vem har tänt på? Har hon gjort det?

Varför minns hon ingenting. Vet Feimi något som han inte säger till henne?

Redan i inledningen anar man som läsare att allt inte står rätt till, att det är något som Feimi döljer för Roha. Frågan är vad. Det är en tuff miljö som Nina Ivarsson målar upp. Roha bor ensam med sin mamma i en lägenhet som de hyr i andra hand. Mamman jobbar ibland på nätterna och då är Roha ensam i lägenheten. Det händer att Feimi stannar kvar över natten. Om Rohas mamma märker det blir reaktionen stark. Örfilar och slag över bakhuvudet är inte ovanligt. Hennes mamma säger att hon gör så för att hon oroar sig för Roha.

När mamman långt senare ber Roha att berätta vad som händer ser Roha att tårarna kommer. Det räcker för att hon skall avstå från att berätta. Hon vill inte göra sin mamma besviken. Hon vill inte oroa henne. Avsaknaden av samtal mellan

tonåringarna och de vuxna är påfallande. En fritidsledare och en psykolog gör tafatta försök men lyckas inte vinna ungdomarnas förtroende. Resultatet blir att ungdomarna själva försöker att lösa sina konflikter.

För Rohas del blir det framför allt genom samtal med tjejkompisarna, men även genom att använda knytnävarna när orden tryter.

För Feimi är det värre. Han har själv haft stora problem i skolan och varit avstängd därifrån ett

Rök

Nina Ivarsson

tag. Han har gått ärenden åt sin bror. Hjälpt honom att sälja narkotika och hanterat pengar. Hans storebror umgås i kriminella kretsar och där finns ingen nåd om något går fel. Det får Feimi erfara när hans bror skjuts till döds.

Många av karaktärerna i Rök kommer från dysfunktionella familjer. En frånvarande pappa, en död pappa, en ”plastpappa” som är hårdhänt, Feimis pappa saknar förmåga att prata med sin son när det värsta har hänt. Han går in i sig själv och sin bön och lämnar Feimi ensam med sin sorg där ingen beklagar det som har hänt hans bror.

En av Rohas vänner, Jemima, vistas på hbv-hem. Det beror inte på att hon har gjort något fel.

Hon är där för att göra det bättre för sina småsyskon. Det blir bättre om hon inte är hemma och irriterar sin ”plastpappa”.

Som jag ser det är det en karaktär som inger hopp och det är Maissa. Hon känns som en stabil person i denna labyrint av lögner och ryktesspridning.

Hur det går för Roha och Feimi är osäkert. Det som är fint är deras närhet till varandra oavsett om det är som vänner eller ett förälskat par. De har varandra oavsett.

Nina Ivarsson nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomspris för sin debutbok Risulven, Risulven 2017 (Rabén & Sjögren).

Hon är utbildad folkhögskollärare och har länge arbetat med barn och unga i Gottsunda, en förort till Uppsala.

Gottsundaskolan brann 2018 och två unga tjejer befanns skyldiga. Det finns paralleller till händelsen men Nina Ivarsson skriver utifrån samtal med barn och unga samt med egna erfarenheter från sina tonår.

Det är en hård miljö som skildras men författaren gör det med kärlek och empati.

Tonåren kan vara en hård tid för många. En tid för identitetssökande som för en del gör att de försöker att anpassa sig, att omforma sig för att bli omtyckta och accepterade, eller som Roha säger till Feimi: Tror du att någon kan tycka om mig?

Omslag: Rök, Nina Ivarsson. Rabén & Sjögren 2023

Rabén & Sjögren 2023

Kändis Crush

Vad skulle hända om den du är kär i plötsligt blir den mest kända personen i landet? Författaren Kirsti Kristoffersen har lång erfarenhet av att arbeta i musikbranschen, och hon vet allt om fankultur.

Nu har hon skrivit en feelgoodbok för ungdomar om Karoline som blir kär i en superstjärna.

Min inre tonåring älskar allt med den här boken!

Karoline tvingas lägga sina och kompisen Emmas sommarplaner åt sidan när hennes föräldrar bestämmer att de ska renovera huset. Och? Sommarplanerna hade varit perfekta ändå! Nej, nej, Karoline ska tillbringa renoveringsveckorna med sin mormor i hennes husvagn på Härsjö camping! Ridå...

Men det visar sig att sommaren blir den bästa i Karolines liv, för först träffar hon en ny kompis, Norah, och sedan träffar hon Mathias...

Mathias verkar dock ha hemligheter som han inte tänker dela med Karoline, hemligheter som involverar en viss kändis...

Det här är välskrivet om vänskap och den första kärleken. Dessutom tycker jag om hur författaren beskriver interaktionen mellan generationerna.

@bibbloagneta

Agneta Krohn Strömshed

Fartein Rudjord/NORLA

Kändis Crush

Kirsti Kristoffersen

Bonnier Carlsén 2023

Omslag: Kändis Crush, Kirsti Kristoffersen. Bonnier Carlsén 2023

Kom hit Julia Wickholm Bonnier Carlsén 2023

Kom hit

Det finns en tid i livet som jag tror att vi alla minns med glädje och lycka men också med ett visst mått av melankoli.

Brytningstiden mellan tonårstid och vuxenliv då det ska väljas rätt för att framtiden ska bli så ljusnande som det sjungs om på studentflaken.

Man slits mellan att vilja vara nära sin familj och bryta sig loss. En tid då kärleken kommer och går och vänskapsband löses upp och återknyts. Om denna tid har Julia Wickholm skrivit i sin roman Kom hit.

Med ett vackert språk och sinne för detaljer målar hon ett porträtt av den unga Liv som står med ena benet i framtiden och det andra i det förflutna.

Vi får följa med när hon ska tillbringa några sommarveckor på en ö i den finländska skärgården tillsammans med ex-pojkvännen Teddy samt vännerna Oliver och Maja. Det finns en spänning mellan dem alla och Liv slits mellan olika känslor. Trots att miljön i skärgården är skimrande, vacker och rent av idyllisk så har Liv svårt att känna riktig lycka.

På ön finns också den sju år äldre konstnären Shirin som hyr atéljen högst upp i huset; Liv förälskar sig i henne och det är början på en kärlekshistoria som verkligen hugger tag i en.

Passionen är stark, starkare än Liv någonsin varit med om och hon hittar nya delar av sig själv ihop med Shirin.

Hon börjar ifrågasätta sig själv, sina val i livet och kärleken till Shirin är plötsligt allt som är viktigt.

Det här med att bli så förälskad så att man tappar bort allt annat, när världen runt om bleknar, är både underbart och hemskt på samma gång. Den du är förälskad i blir ditt allt och detta beskriver Julia så fint och träffsäkert.

Liv blir oerhört sårbar och även vänskapen till Maja sätts på prov, inget är längre som det har varit. Med tiden dras hon längre och längre in i sig själv och faller in i ett inre mörker. Det är en tveksamhetens och orons tid som sträcker sig över hela sommaren.

Har vi inte alla en gång varit där? När vi blir tagna med storm och kärleken blir allt vi bryr oss om. När det känns som om hela världen kommer gå under om den du älskar sviker och stänger av. Man försöker koppla bort smärtan och hitta annat att tänka på. Mobilens tystnad blir outhärdlig och det är omöjligt att hålla sig undan från sociala medier där du kanske kan få en skymt av den du saknar.

Julia har lyckats fånga känslornas skoningslösa spel som kärlek kan frammana, det bitterljuva i livet. Hon lyfter också fram naturen som tröst och tillflykt; vattnet, solen och sanden, känslan av att dyka ner i iskallt vatten som gör att huden domnar bort och bekymren försvinner för en stund. Vad vi vore utan naturen som finns där för oss, redo att göra oss starkare igen utan att kräva något tillbaka?

Sara Lindalen

Så länge citronträden växer

Zoulfa Katouch

B Wahlströms 2023

Så länge citronträden växer

Stina Liffner

Så länge citronträden blommar är Zoulfa Katouchs debutbok. Och vilken fantastisk debut!

Berättelsen har översatts till flera olika språk och nått ut till ungdomar världen över. Efter att ha läst boken är det lätt att förstå varför den blivit så hyllad. Det är en bok som handlar om att vara ung i Syrien i kölvattnet av den arabiska våren. 18-åriga Salma arbetar som läkare vid sjukhuset i staden Homs. Nio månader tidigare var hon en vanlig universitetsstudent som drömde om en karriär som apotekare. Det var innan kriget bröt ut i staden. Folkets rop efter frihet tystas hänsynslöst ner, såväl av regeringen som militären. Salama slits mellan att stanna i Syrien och att fly till Tyskland tillsammans med sin gravida svägerska.

När hon träffar en person från sitt förflutna blir valet än svårare.

I bokens början ges en direkt inblick i hur livet i Syrien blivit. Salma står i en nästintill tom matbutik. Det som finns kvar i den tidigare välfyllda affären är endast tre citroner och lite torrt bröd. Folk svälter. Sjukhusen börjar få slut på mediciner och människor dör som följd av det. Militären i landet har medvetet siktat in sig på läkare och sjukhus och konsekvenserna är katastrofala för sjukvården. Dom flesta bostadshusen har bombats.

Redan några sidor in i boken skapas stämningen. Läsaren inser allvaret i Salmas situation. Det finns ingen framtid i Syrien så som det nu ser ut. Katouch gestaltar på ett finstämt sätt hur det är att tvingas lämna sitt land för att kunna leva, inte bara överleva. Att fly från Syrien är inte enkelt och farorna är många. Men för läsaren blir det ändå begripligt varför det syriska folket är beredda att ta riskerna som kommer med att bege sig ut på medelhavet i alltför små överfulla båtar.

Flera gånger beskriver Salma hur döden är ett av dom bättre alternativen i Homs. Ett värre öde som väntar kan vara tortyr.

Eftersom Salma arbetar på sjukhus utspelar sig också många scener på sjukhuset. Läsaren får där möta läkare som gör sitt yttersta för att rädda liv med de få resurser de har.

Flera scener är ytterst grafiska och det är svårt att värja sig för dom skadade patienterna.

Tårarna är alltid närvarande för dom barn som inte överlever. Samtidigt så är berättelsen inte helt igenom mörk. Det finns starka stråk av kärlek, gemenskap, stolthet och också hopp i berättelsen.

Huvudpersonerna i boken är Salma. Hon är en ytterst modig kvinna som fått växa upp snabbt utifrån situationen i Homs. Kriget har påverkat Salma både fysiskt och, framförallt, psykiskt. Hon kämpar med minnena från sin familj, som hon har förlorat, och skammen över att ha överlevt. Hennes tankebanor är ärliga och hon försöker alltid göra sitt bästa. Salma tvingas göra vissa fruktansvärda val men är alltid medveten om vad kostnaden för valen är.

Andra viktiga karaktärer i boken är Layla, Kenan och Khawf. Den sistnämnde är extra intressant. Det är nämligen så att endast Salma kan se Kafwh (ordet betyder rädsla på arabiska).

Kafwh är en hallucination som hon själv har skapat. Kahwf är en karaktär som när som helst kan dyka upp. Han hemsöker Salma med fruktansvärda minnen och mardrömmar.

Hans syfte är att se till att Salma kommer till Tyskland och tryggheten.

Kärlekshistorien som också finns i berättelsen är vacker och ganska stillsam.

I efterordet till boken berättar författaren att hon ville skriva en kärlekshistoria som förde tankarna till mer oskyldiga relationer såsom

Elisabeth Bennets och Mr Darcys i Janes Austens bok Stolthet och fördom

Kenan och Salma lär känna varandra under anmärkningsvärda omständigheter, men som trots dessa genom varandra får uppleva något typiskt för tonåringar – den första förälskelsen.

Sammanfattningsvis är Så länge citronträden växer en makalös debut. Boken får tårarna att rinna men också hoppet att väckas till liv.

Det är en bok som alla på högstadiet och gymnasiet borde läsa och prata om.

Foto © Zoulfa Katouh

Bazar Masarin 2023:1

Född 1994. Zoulfa Katouh är en kanadensisk författare med rötter i Syrien som nu bor och studerar (MA i farmakologi) i Schweiz. Katouh är trespråkig i engelska, arabiska och tyska.

Ända sedan hennes mamma gav henne boken Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery har hon älskat böcker och spenderade under sin barndom mycket tid på bibliotek och i bokaffärer. Tidigt insåg Katouh att honn inte fanns representerad i böckernas världar, att det inte fanns många huvudpersoner som var muslimer eller araber. Det ville hon ändra på. Hon ville att andra arabiska, muslimska flickor skulle mötas av omslag och innehåll med flickor som var som dem – hjältar, huvudpersoner i berättelser med liv och leverne.

Zoulfa Katouh är den första syriska Unga vuxna-författaren som publicerats i USA och Storbritannien. Och nu i Sverige.

Om Zoulfa Katouh

Logg från Östra

Sköld

Logg från Östra är Malin Appeltoffts debutbok och utkom i november år 2022. Boken är utgiven av Visto förlag och handlar om en ung kvinnas hela gymnasietid och klivet in i vuxenvärldens första år. Kvinnan heter Malena och hon skriver dagbok. Hon vill helst inte kalla det dagbok dock, så hon kallar den sin logg. I den skriver hon sporadiskt, ibland några gånger per vecka, ibland oftare eller mer sällan, och läsaren får följa med Malena, genom hennes loggboksanteckningar, på hennes väg från att börja ny gymnasieskola till att söka efter kärleken och finna den i sin Daniel. För att sedan hamna vid ett vägskäl: vilken väg ska hon ta? Följa med livet och kärleken för att stadga sig tidigt? Eller satsa mer på att finna sig själv och sin egen väg?

Boken utspelar sig på åttiotalet under cirka fyra år, med start år 1986 för att sedan avslutas år 1990. Malena träffar många olika killar under gymnasietiden och hon funderar kring om hon är kär eller intresserad av killarnas uppmärksamhet, om hon duger och om hon någonsin kommer att få en pojkvän. För att sedan när hon väl får en pojkvän ha många tankar kring det och en del kring sexualitet, svartsjuka och skuldkänslor.

I boken får man även följa hennes osäkerhet inför förhållandet som ju går upp och ned. Malena är en tjej som är osäker på sig själv men hon växer genom boken allt eftersom åren går och hon sätter allt större värde på sig själv och nyfikenheten kring vem hon kan komma att bli blir större än viljan av att vara andra till lags. Det märks också att hon har en svår relation till både sin mamma och pappa som inte stöttar henne i hennes drömmar och är allmänt ointresserade av hennes liv, vilket gör Malena ledsen och besviken. Relationen till pojkvännen och hans familj ger henne mycket kärlek och stabilitet.

Malena är en duktig sångerska och drömmer ibland om att arbeta med musik men hon vågar inte riktigt ta steget för att hon tänker att föräldrarna ska misstycka.

Parallellt med att vi får följa Malenas liv genom boken får vi också lära känna hennes vänner och hon har ett socialt nätverk som bara växer sig större och större allt eftersom storyn framskrider. Som läsare kan det vara svårt att hänga med i alla svängar med alla namn på människor hon möter på en massa olika fester och tillställningar, men det ger också en viss äkthet till dagboksanteckningarna, det är som att de är som ned-

Sofia

skrivna lite i hast ibland utan att allt behöver förklaras djupare. Precis som det kan vara att skriva dagbok.

Det görs många referenser till åttiotalet genom exempelvis musiken de lyssnar på, sångerna som Malena sjunger och vilka band och artister som är kända, vilket gör texten autentisk.

Språket är enkelt och lätt att hänga med i och alla referenser till den tid som Malena lever i gör att allt känns genomarbetat och tidstypiskt.

I den här boken får man som läsare följa Ma-

lena genom den stora längtan efter kärlek till att grubbla över livet och döden, drömmar och förhoppningar samt ett brustet hjärta. Man kommer som läsare henne alltså ganska nära inpå livet tack vare dagboksformen och får känna med henne genom tvivel och hjärtesorg, samt gråta med henne när en person i umgängeskretsen begår självmord. En ungdomsbok som berör, och med ett öppet slut tillåts läsaren själv få fantisera kring hur Malenas liv gestaltar sig i framtiden.

Logg från Östra

Malin Appeltofft

Visto Förlag 2023

Omslag: Logg från Östra , Malin Appeltofft. Visto Förlag 2023

Omslag: Säg något , Laurie Halse Anderson. Natur & Kultur 2023

Bazar Masarin 2023:1

Foto © Susanne Kronholm

Säg något

Laurie Halse Anderson

Översatt Ann Margret Forsström

Natur & Kultur 2023

Säg något

Linda Valle

Säg något är den första bok jag läst av Laurie Halse Anderson, som tilldelades Astrid Lindgren Memorial Award 2023 för sitt författarskap. Jag tyckte oerhört mycket om den. En gripande och stark läsupplevelse. Jag lyssnade på Laurie på Litteralund tidigare i vår och då upplevde jag att hon har en speciell närvaro som verkligen engagerar. Nu kände jag samma sak när jag läste hennes text. Orden blir angelägna, träffar något djupt mänskligt.

Melinda bär på en hemlighet, ett trauma. Man anar att något fruktansvärt hänt på en fest. När skolan börjar är hon utstött och till och med hatad eftersom hon ringde polisen så att festen tog slut. Det innebär att hon blir dubbelt straffad. Inte ens hennes gamla vänner vill veta av henne. Ingen verkar bry sig om att ta reda på varför hon ringde. Hon känner inte heller att hon kan berätta om det som hänt för någon. Hon vill inte ens komma ihåg det själv. Det blir outhärdligt i skolan. Det visar sig att hennes förövare går på skolan. Man anar att det rör sig om något slags sexuellt övergrepp, vilket blir bekräftat senare. Han kallas först DET genom stora delar av boken.

Melinda mår väldigt dåligt och det börjar märkas på skolresultaten. Föräldrarna är inte särskilt förstående. Upptagna med sitt. Liksom övriga vuxna. Hon får samtal med en kurator och väldigt ofta kvarsittning. Straff igen.

Det blir ännu mer komplicerat när hennes före

detta bästa vän blir uppvaktad och intresserad av förövaren. Svårt etiskt dilemma.

Hon vill varna sin gamla kompis, men de pratar ju inte ens med varandra. Jag ska inte berätta hela händelseförloppet, men jag säger bara: läs den!

Laurie är så oerhört bra på att skriva som att man är där och upplever det som händer. Hennes gestaltning är intressant och trovärdig. Det blir aldrig övertydligt, men som läsare är man hela tiden med och anar, känner och engagerar sig. Hon har genomgående den unga huvudkaraktärens perspektiv. Jag gillar särskilt hennes smarta grepp i dialogerna när jaget inte säger något. Hon lämnar helt blankt på platsen efter jag. Väldigt effektivt. Till exempel:

Halsen: ”Och vart ska du ta vägen, tror du?”

Jag:

Boken handlar om många saker; att vara ung, att hantera livet, identitet, vänner, ensamhet, hopplöshet, skolan, status, roller, längtan, övergrepp, trauma, hemligheter och kommunikation. Jag uppfattar det som ett genomgående tema i boken att säga något. Det finns redan i titeln. En stor del av intrigen handlar om att Melinda inte kan berätta om vad som hänt. Och om att hon inte pratar så mycket över huvud taget. Hur svårt det är för omvärlden att acceptera det.

I slutet av boken inleder Melinda ett samtal med bildläraren, en av de få hon har förtroende för i skolan eller kanske över huvud taget. Där finns också hopp. Melinda kan uttrycka sig i bild. Och hon får det bekräftat. Det känns livsavgörande.

Fjärilshjärta

Moa Backe Åstot debuterade 2021 med ungdomsromanen Himlabrand som handlar om att vara same, renskötare och homosexuell. Den har vunnit Studieförbundet Vuxenskolans Författarpris, Slangbellan och Norrlands litteraturpris och den har också blivit nominerad både till Augustpriset och till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris.

Moa Backe Åstots nya bok Fjärilshjärta handlar också om identitet och berör frågan om vem som får kalla sig same.

Boken handlar om 14-åriga Vilda. Ingen i hennes skola tror henne när hon säger att hon är same. Hon har inte gått i sameskolan och hon har ingen kolt. Hon pratar inte ens samiska. Hon får svara på tusen frågor, men klasskompisarna blir ändå aldrig nöjda med svaren. Det är som om Vilda inte skulle vara same nog. Som att hon inte är tillräcklig, som att hon inte duger.

När klasskompisarna dessutom säger att hon inte ser särskilt samisk ut bestämmer hon sig för att ändra på allt. Hon provar sin mormors gamla bröllopskolt och ber sin morfar, den enda i familjen som talar samiska, att lära henne språket.

Carola Forslund

Foto © Thron Ullberg

Fjärilshjärta , Moa Backe Åstot. Rabén Sjögren 2023

Fjärilshjärta Moa Backe Åstot Rabén & Sjögren 2023

Nu ska ingen i skolan någonsin kunna ifrågasätta henne igen!

Men plötsligt dör morfar och allting rämnar. Inte nog med att Vilda ska hantera sorgen efter sin áddjá – nu måste hon dessutom på egen hand försöka hitta fram till det samiska. När det är dags för begravning bär nästan alla andra kolt, förutom Vilda och lillasyster Irma. Där hon står i kyrkan i sin svarta klänning sprider sig en känsla av utanförskap, en känsla av att inte höra till.

Men på begravningen finns också Samuel. Han är några år äldre än Vilda och har redan allt det hon längtar efter: kolten, renarna och språket. Allt det där som morfar aldrig hann ge henne. Kanske kan Samuel ge henne det? Kanske är det bara en längtan efter en tillhörighet som gör att Vilda börjar få känslor för Samuel? Det dröjer i alla fall inte länge innan hon är himlastormande kär i honom. En kärlek som tyvärr inte är besvarad. Han är artig mot henne, men också tydlig med att han inte är intresserad, och tillvaron rämnar än en gång för Vilda. Hon hade ju fantiserat om honom och sett framför sig hur han skulle bli hennes pojkvän och de skulle ha ett samiskt bröllop någon gång i framtiden.

Moa Backe Åstot började precis som Vilda i tonåren med att ta tillbaka sitt samiska språk som generationen innan henne hade förlorat. Hon hade dock äldre släktingar att lära sig av och använda språket tillsammans med.

Men hon började fundera på vad som hade hänt om hon inte hade haft den närheten till språket och kulturen då under tonåren när hennes identitet var som mest formbar.

Där någonstans föddes tankarna på Vilda och hennes sökande efter identitet.

Samtidigt ville författaren undersöka vad som kan hända med en ung människa när hon tvingas hantera en ofattbar sorg efter en älskad anhörig.

I ett pressmeddelande berättar Moa Backe Åstot att hon upplever att identitetsproblematiken är väldigt vanlig i Sápmi idag, inte minst bland unga samer som lever med konsekvenserna av den svenska statens långvariga övergrepp. Redan i debutboken Himlabrand lyfte hon frågan om vem som har rätt att kalla sig för same.

I Fjärilshjärta gräver hon än djupare i ämnet: Vad händer om den starkaste länken till ens kulturarv försvinner, samtidigt som människor i ens omgivning uttrycker att man inte är tillräckligt samisk?

Boken lyfter på ett snyggt sätt fram samernas historia. Moa Backe Åstot använder Vildas familj för att synliggöra den svenska statens politik och vilka konsekvenser den medfört, där en generation inte fick tala sitt språk, nästa generation inte fick språket till sig och inte kunde föra det vidare och den tredje generationen nu står förvirrad, vilsen och identitetslös och vill ta tillbaka sitt språk, sin kultur och sitt arv.

Det fanns nämligen en tid då samerna inte fick använda sitt språk. De samer som växte upp i början av 1900-talet tvingades gå i särskilda nomadskolor där de förbjöds att tala samiska och i stället var de tvungna att ha undervisning på svenska. Många i den generationen valde därför att inte föra samiskan vidare, de fokuserade i stället på att deras barn skulle lära sig svenska. Men detta har ändrats, idag finns en stolthet över den samiska identiteten och många unga har, likt bokens Vilda, en önskan om att ta tillbaka språket och kulturen.

Vilda är stolt över att vara same, men hon skäms över att inte kunna tala samiska och för att inte vara tillräckligt mycket same, medan generationen före henne skämdes för att vara samer. Skammen har omvandlats. Men Backe Åstots ungdomsroman fokuserar inte bara på det samiska, det är också en kärleksskildring. När Vilda ser Samuel på morfars begravning och känslorna börjar fladdra som fjärilar, då händer också något med bokens handling. Det blir mer brännande och intensivt. Det glöder, likt den tonårsförälskelse Vilda upplever. Skildringen av allt det som en sådan förälskelse innehåller: pirr, förväntan, längtan, drömmar, hopp, besvikelse, blickar i smyg, allt det skildras med fingertoppskänsla, realism och träffsäkerhet. Det händer mycket på samma gång för Vilda – första mensen och första förälskelsen, hon går igenom pubertet och tonårstid samtidigt som hon ska hantera förlusten av morfar och förlusten av en hel kultur. Känslorna är verkligen all over de place. Hon har svårt att gråta, det är lättare att släppa fram ilska än sorg.

Lillasyster Irma vill dela sorgen med Vilda, men Vilda beter sig avigt mot henne och skjuter henne ifrån sig. Även föräldrarna tar hon stundvis avstånd ifrån, de fattar ju ingenting. Men kanske fattar de mer än Vilda någonsin kunnat ana. Och kanske är det inte Samuel som kan ge Vilda vad hon saknar, utan hon behöver vända sig till sig själv och till sin egen familj.

Fjärilshjärta kommer aldrig riktigt upp till samma nivå som Himlabrand, men det är ändå en välskriven, gripande, berörande och tankeväckande skildring av sorg, saknad och identitet som är väl värd att läsas av såväl tonåringar som av vuxna.

Boken lyfter på ett snyggt sätt fram sam ernas historia. Moa

Backe Åstot använder

Vildas familj för att synliggöra den svenska statens politik och vilka konsekvenser den medfört, där en generation inte fick tala sitt språk, nästa generation inte fick språket till sig och inte kunde föra det vidare och den tredje generationen nu står förvirrad, vilsen och identitetslös och vill ta tillbaka sitt språk, sin kultur och sitt arv.

Bazar Masarin 2023:1

100 K

Elin Okodugha

Socialrealistisk bergochdalbana med blixtrande språkglädje.

En ungdomsroman på 160 sidor och sista delen i trilogin som började med Mizeria 2018 och följdes upp med Lowkey 2020.

Skriven av Melody Farshin, formgiven av Hanna Säll-Everö och Ailin Mirlashari och utgiven av Bonnier Carlsen 2022.

Melody Farshin är ståupp-komiker och skribent och uppväxt i miljonprogramsförorten Husby. Som barn saknade hon berättelser som speglade hennes egen verklighet, som vuxen har hon sett till att de barn och ungdomar som växer upp i miljonprogramsförorter i Sverige idag inte skall behöva känna så, dels som författare, men också genom ståup-showen Tre Streck.

Farshin är även aktiv som krönikör i ett antal tidningar och 2021 mottog hon ett stipendium från Natur & Kultur med motiveringen att hon hade ”ett intensivt, vildsint och brännande språk som får unga att läsa sina första romaner.”

Mizeria sattes upp som pjäs på Stockholms Stadsteater 2020.

Bilden på bokens framsida är enkel, nästan intetsägande vid första anblicken, men speglar fint både miljön, huvudpersonens ensamhet och mörkret i berättelsen.

Siluetten utan synliga drag kan symbolisera huvudpersonens roll som representant för de många unga människor som är inblandade i skjutningar.

Den minimalistiskt opersonliga stilen matchar dock inte riktigt berättelsens puls, spretiga persongalleri och djärva kast mellan glädje och sorg, humor och allvar.

I Mizeria fick vi lära känna tvillingarna Aicha och Ali och deras familj och vänner. Alis vän Osman blev skjuten. I Lowkey beskrevs tiden efter Osmans död. I 100k får vi fortsätta följa tvillingarna och deras närmaste, men huvudpersonen är Dollar, killen som avlossade skottet. Vi följer honom både innan och efter att han sköt Osman. I början är han osäker och mobbad och tillbringar största delen av sin tid med att sitta ensam på sitt rum och spela. Händelserna som leder fram till ögonblicket då han avlossar skottet hakar i varandra lika obönhörligt som om de varit bitar av ett pussel. Tiden efter skjutningen präglas mer av reflektion men känslan av ett obönhörligt mönster gör sig fortfarande påmind. Denna bok är mörkare än de föregående men humorn finns ändå kvar, och små glimtar av glädje och hopp dyker också upp då och då. Som i de två tidigare böckerna är kapitlen korta och texten rik på samtidsreferenser och briljanta oneliners. Farshin visar med denna trilogi inte bara att litteraturen är till för alla, oavsett ursprung, socioekonomisk tillhörighet och hemort, utan även att själva språket är tillhör oss alla, oavsett hur tjocka böcker man föredrar att läsa. Språklig kreativitet, glädje och lekfullhet är plötsligt inte en motsats till lättläst.

100 K Melody Farshin Bonnier Carlsen 2022

Vad är det som avgör hur man väljer en bok?

För mig är det många gånger bokens omslag. I sökandet efter böcker att läsa scrollar blicken över en mängd böcker på sociala medier, bokhandeln eller biblioteket. Plötsligt fastnar blicken på ett bokomslag som fångar ett intresse. Många gånger får jag en känsla av att det inte är jag som väljer boken utan boken som väljer mig. Precis så kändes det när jag såg Stina Hwatz debutroman Syn. Omslagets blågråa färgton ger en känsla av spänning, där ögat som blickar ut över ett mörkt och oroligt vatten kommer att ha en viktig betydelse.

För att få veta mer om omslaget kontaktade

jag illustratören Jänis Bautra som berättade att Stina Hwatz redan från början hade en klar bild över hur hon ville att omslaget skulle se ut, både vad gäller motiv och känsla.

Det Bautra gjorde var att förstärka bokens starka koppling till vatten och ögat som

symboliserar de syner som huvudpersonens ser. Jag tycker att både titel och omslag fångar bokens tema och känsla på ett bra sätt, där man som läsare vill veta mer om det som ögat ser. Syn handlar om trettonåriga Agnes som ända sedan hon var tre år har drabbats av syner om vad som kommer att hända. Men då vuxenvärlden inte förstått hur det ligger till så har Agnes under hela sin barndom dolt detta. Hon har låst in sig på toaletten, gått tidigare från matbordet eller stängt in sig på sitt rum. För många skulle en sådan förmåga ses antingen som en häftig övernaturlig gåva eller superkraft. Men för Agnes är det smärtsamma och mörka syner som handlar om otrohet och död. Innan hennes föräldrar skiljde sig visste Agnes som då var fem år att hennes pappa skulle komma att lämna sin familj för en annan kvinna och flytta till Oslo. När Agens får sina syner mår hon fysiskt illa och detta icke-glorifierade uttryck av en övernaturlig gåva tycker jag skapar ett extra djup i handlingen.

Susanne Köhler. Instagram/susannetipsarombocker

Det lilla utrymmet var knappt. Det var bara hon och synen. Ensamma. Ingen kunde se dem. Ingen kunde höra dem. Cafégästerna utanför var helt omedvetna om vad som pågick inne på kundtoaletten. Hon tryckte kroppen mot den nergångna blomstertapeten och spretade med fingrarna längs väggen. Det spände i varenda muskel, vibrerade obehagligt. Det svaga ljuset från ledlamporna i taket påminde henne om att blunda. Men hon ville inte, vågade inte, var rädd för det som skulle visa sig. Värmen sköljde över som en våg och för varje andetag steg hettan. Snart skulle kroppen koka. Det fanns bara en sak att göra. Blunda. Men det gjorde så fruktansvärt ont och hon kved av smärta varje gång. Kroppen föll ihop och ner på det klibbiga golvet. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte…Det Agnes såg, var inte något som någon skulle behöva se. ”

Synen hon får är att det kommer att ske ett mord. Ett brutalt mord. Agnes känner att hon måste berätta för någon. Denna någon blir morbror Felix som arbetar som polis.

Agnes förväntar sig inte att Felix kommer att tro henne direkt men hon vet ett sätt som kommer att göra så att han tror på henne. Och mycket riktigt så förstår Felix att Agnes talar sanning och att hennes syner är verkliga.

Agnes väljer också att berätta sin hemlighet för sin vän Ragnar. Det är intressant att följa

Agnes utveckling från att vara helt ensam med sin hemlighet till att berätta om den och växa in i tanken att hon aldrig kommer att bli av med den utan att gåvan är en del av henne.

Agnes bestämmer sig också för att försöka stoppa brotten innan de sker. Synerna kommer med jämna mellanrum och Agnes får ledtrådar till hur och varför mordet kommer att begås. I sina syner ser Agnes vatten, mörker, sorg, barn, brygga. På en fest får hon ytterligare en syn och ser ett rött torp, en svart sjö och en brygga och tre små barn. Hon känner instinktivt att barnen kommer att dö i det mörka vattnet.

Plötsligt ser hon också en person, en person som är mördaren och Agnes vet vem det är.

Parallellt med synerna får man också som läsare följa Agnes tonårsliv i skolan och hemma. Där Agnes och bästa vännen Ragnars har som mål att få A i alla ämnen. Agnes trivs bäst i sällskap av böcker eller för sig själv men när Ragnar vill gå på fest följer hon ändå med.

Bazar Masarin 2023:1

Foto © Johan Sundell

Relationen med sin mamma är spänd då mamman upplever att Agnes stänger in sig själv, utesluter omgivningen och försvinner bort.

Mamman tvingar Agnes att gå till en psykolog. När anfallen (synerna) blir intensivare får Agnes också göra en neurologisk utredning då mamman tror att hon har epilepsi.

Dessa beskrivningar gör att man som läsare får lära känna Agnes på djupet och även om man som läsare inte kan relatera till Agnes synska förmåga kan man relatera till hennes känslor av att vara tonåring och önskan att passa in.

Stina Hwatz växlar mellan att berätta vad som händer i nutid varvat med återblickar från Agnes barndom. Detta gör att man som läsare succesivt får mer information allteftersom berättelsen utvecklas framåt och spänningsgraden ökar ju längre in i boken man kommer.

Syn är Stina Hwatz debutroman och till vardags arbetar hon som skådespelare. När jag frågar om hennes författarskap berättar Stina att boken växte fram efter att hon fått ett barnboksmanus refuserat. Men att hon ändå kände att hon ville fortsätta att skriva för unga. Idén till Syn fick hon på en flygresa, där hon såg en liten flicka med en intensiv och speciell blick som fick henna att fundera över vad flickan såg. Fantasierna kom och Stina upplevde som att det brann i fingertopparna och hon började skriva. Som läsare är man alltid nyfiken på om det kommer en uppföljare och Stina berättar att det redan finns en klar story och att hennes är kök belamrat med post-it lappar. Hon avslöjar också att det kommer att vara en spännande upptäckt som Agnes gör i uppföljaren.

Medverkande

Maria Jourdanis, förskollärare

Jenny Edvardsson, lärare, föreläsare, redaktör, författare

Josefin Jansson, skribent, bibliotekarie

Sofia Cullberg, kommunikatör

Jennie Claesson, bibliotekarie

Ellinor Spång, skribent, bibliotekarie

Susanne Sandström, redaktör, layout, grafisk formgivn. bibliotekarie

Brijdeep Kaur, skribent, lärare

Susanne Köhler, skolbibliotekarie, litteraturpedagog, boktipsare

Pär Sahlin, författare skönlitteratur och läromedel

Maria Wingsäter, förskollärare

Annika Billberg, författare

Malin Eriksson Sjögärd, författare, undervisare

Margaretha Ullström, universitetsadjunkt, president IBBY Sverige

Carola Forslund, redaktör, frilansjournalist, skribent

Sofia Sköld, skribent

Lina Stoltz, författare

Anna Thulin, författare

Terese Wramell, skribent, författare, kommunikatör

Elin Jonsson, bibliotekarie

Linn Johansson - skribent

Camilla Lagervist, författare

Linda Valle, barnbibliotekarie

Kristina Cekanovic, student litteraturvetenskap, Lunds universitet

Lisa Nordlén, lärare, skribent

Augustin Erba, författare, journalist, förläggare

Emelie Nestor, författare, översättare, skribent

Jennie Rosén, lärare

Christina Wedenmark, skribent, bibliotekarie, litteraturpedagog

Lina Nestor, skribent, poet

Maria Hellbom, författare, psykolog

Linda Jones, författare

Nils Lundkvist, författare, lärare

Stina Hwatz, författare, skådespelare,

Katarina Strömgård, illustratör, bilderboksmakare, författare

Kristina Cekanovic, studerar förlags- och bokmarknadskunskap

Frida Ärlemalm, skolbibliotekarie, genusvetare

Linda Boodh, skribent, litteraturvetare

Josefine Fahlvik, bibliotekarie

Elin Okodugha, illustratör, författare, skribent

Sara Lindalen, lärare, skribent

Linnea Lundborg, författare

Woody Oliphant, bibliotekarie, projektledare

Ellinor Spång, bibliotekarie

Agneta Krohn Strömshed, bibliotekarie

Signe-Lill Valkvae, illustratör, konstnär, designer

Erik Svetoft, illustratör, serietecknare

Sanna Borell, bilderboksmakare, författare, illustratör

Baharan Kazemi, forskare, utvecklingsledare

Henrika Ahlmström, bibliotekarie

Ur: Idag är Åke hund, Per Nilsson & Lisen Adbåge. Rabén Sjögren 2023