Ulrika Ekelund Andersson läser "Dom som kallas vuxna" av Annica Hedin & Hanna Klinthage

Bazar Masarin: Barnkonventionen

De outgrundliga vuxna

Annica Hedin & Hanna Klintha

Ulrika Ekelund Andersson

Det är lätt att minnas känslan av

att de vuxna har ett eget hemligt liv som barnen inte har tillträde till. Att de inte pratar riktigt äkta med barn, att allt är en fasad, att de skådespelar. Varför är det så svårt för barn och vuxna att mötas på riktigt? Vilka är de vuxna egentligen? Vad tänker de? Författaren Annica Hedin har tidigare skrivit Stig, tillsammans med Per Gustavsson, som handlade om ett barn som förlorat en familjemedlem. Idén till den här boken fick hon på ett bibliotek. Där fanns mängder av böcker för vuxna som förklarar hur barn fungerar, men hon hittade då inte en enda bok för barn som, på samma sätt, handlar om vuxna. Det här är verkligen en bok med ett ämne som känns spännande, så som det som är lite förbjudet är. Stina Wirsén har också varit inne på samma idé i festliga Vem är stor, där hennes små välkända figurer blivit vuxna. Fått helt nya proportioner, hår under armarna och egna pass. Ett skrämmande och lockande mysterium som ingen slipper undan. Annica Hedin gör ett ärligt försök att visa hur de vuxna tänker och som den vuxna person jag är, skrattar jag av igenkänning. På första bilden får vi se vilka det är som spanar, ett barn och en vuxen, och boken fungerar som en tankeläsarkikare över uppslagen. Där spankulerar de omkring, de vuxna i helfigur, i olika sammanhang, som om det är naturfilm vi tittar på.

Ur: Dom som kallas vuxna , Hedin, A. Ill. av Klinthage, H. Rabén & Sjögren 2019

177

ge

© Hanna Klinthage

178

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Färgskalan är dämpad och gestalterna är långa, kantiga, rynkiga, trötta och lite rörande. Och väldigt komiska. Illustratören Hanna Klinthage, som här bilderboksdebuterar, är en mästare på att hitta vuxenhetens kännetecken, de som infinner sig när man fått lämna barndomens runda, skyddande gullighet bakom sig. Svenska barnboksinstitutet konstaterar i sin genomgång av förra årets utgivning att många böcker visuellt skildrar de vuxna utifrån barnets blick. Lite nerifrån med volym i stussarna och pyttehuvuden långt däruppe. Så är det inte här. De vuxna ser så små ut, sådär på avstånd. De är pinniga och outgrundliga med ringar under ögonen. En tycker lite synd om dem. På varje uppslag spanar vi in de vuxna i olika situationer och får en frågeställning besvarad genom att vi får höra deras tankar. Varför badar vuxna så kort tid? Varför har de så bråttom? På frågan – Varför gråter de inte när de slår sig? förklarar en dam med ett ganska så surt ansikte fint och upplysande: ”Jag har liksom glömt hur man gör när man gråter. Jag tränade bort tårarna när jag blev tonåring. Då ville jag se tuff ut”. På en annan bild zoomas en grupp med ungdomar in som genomgår övergångsriten att lära sig dricka kaffe. Steg ett, chokladbollar med kaffesmak, steg två kaffe med grädde, kolasås och mashmallows, efter hundra koppar börjar det smaka gott. Mest bränner det till på uppslaget som handlar om vad de vuxna är rädda för och här upplevs bokens ärlighet. Att inte kunna betala räkningar, att bli gammal och rynkig, att flyga, att gå på fest etc. Om sådant berättar ingen vuxen någonsin för barn. Min reaktion är, ska de verkligen få veta hur rädda och små vi är? Vi vuxna.

Men precis som alla andra, längtar barn efter att få veta saker som de är och det är den uppriktigheten som gör boken så lockande. Det här är en bok som garanterat ger upphov till samtal och frågor. Här finns knappt några barn med på uppslagen, och ingenstans syns det spår av någon maktkamp, som den i Emma Adbåges Gropen. Ändå är det som om de vuxna från Gropen, som blir oroade av oordning, vandrat in i den här historien för att förklara sig. Och de är förfärande lika barnen innuti. Är det de här vuxna som styr världen och ordnar upp klimatkrisen? Det är något vemodigt och vilset över gestalterna som verkar vilja vara någon annanstans och inte är riktigt närvarande. Precis så här ser vi vuxna ut i mataffären, på kafét och på jobbet; i vardagen. De ser ut att undra om det måste vara så här. Som tur är, när en slår ihop boken igen, så påminner det soliga gula omslaget om att vuxna faktiskt kan göra precis allt de vill. Spela trombon, åka skateboard eller spela Hamlet.

179

© Hanna KlinthageUr: Dom som kallas vuxna , Hedin, A. Ill. av Klinthage, H. Rabén & Sjögren