Bazar Masarin är en nättidskrift för barn- och ungdomslitteratur och illustrationer/ bildkonst. För fördjupning och spridning av kunskaper, erfarenheter och analyser av barn- och ungdomslitteratur och bildkonst. För att öppna upp för diskussioner och reflektioner och vara en mötesplats där olika röster och samtal får ta plats. Vi vill titta på barn- och ungdomslitteratur med olika perspektiv och skärpa.
Bazar Masarin är inte ansvarig för de åsikter och tankar som förmedlas i texter/ bilder- de är författarnas/illustratörernas.
Publikationen får inte reproduceras, i helhet eller del, utan tillstånd från ansvarig utgivare.
Kenneth Andersson är illustratör, grafisk designer och bilderboksmakare
Bazarmasarin@gmail.com www.facebook.se
Redaktör & ansvarig utgivare: Susanne Sandström
Redaktör: Jenny Edvardsson
Redaktör:Carola Linde
Tradition är meningslös i en värld där det enda säkra förefaller vara förändringen var det någon som sade. Men det som förs vidare från generation till generation, i form av berättelser och språk, konst och kultur - kunskaper, erfarenheter och klokskaper - är väl något som gynnar oss i tider då förändringens vindar blåser eller t.o.m. stormar. Traditioner förankrar oss i känslor av kontinuitet och samhörighet, ger oss identitet bakåt i tiden. I samtiden släpas och mals de, våra olika traditioner för olika sammanhang, genom förändringen, ifrågasätts och omtolkas, modifieras eller förkastas. Förlagsvärlden har att förhålla sig till både tradition och förändring. En hel del gungfly och action finns just nu vad gäller våra läsvanor, läskunnighet/ läsförståelse och teknologisk utveckling, som påverkar bokutgivningen/förlagen/ upphovspersonerna.
Bazar Masarin tyckte därför att det var dags att titta på förlagsvärlden i Norden –vilka likheter finns det, hur skiljer det sig åt? Vilka är utmaningarna med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i de nordiska länderna idag? Vilka trender inom barnoch ungdomsboksutgivningen? Vad gör man för att hänga med och bita i utmaningen med färre läsande barn och ungdomar? Hur få dem att hitta till böckerna? De är ju aktiva i andra världar - i de sociala mediernas digitala. Och förändringen med stort F - generativ AI, som både skapar möjligheter och kan framstå som ganska skräckinjagande i förlagsvärlden. Kan den komma att ersätta en författare, en illustratör. En redaktör?
Jag använde mig av Chatgpt för att sammanställa information om nordiska förlag utifrån ovan frågor. Det gav mig färdig textmassa att bearbeta och sparade mig oändligt med tid, jag var nöjd med svaren men kunde inte frångå känslan av att det var fusk! Kommer generativ AI att bli det nya vanliga. Vi lär få se. Mer i numret. Vi har haft skribenter på Litteralund, på höstens bokmässsa och så har vi allmänt intresserade skribenter som tar sig an ämnen som BookTok, debutanter, en tämligen ny barnboksmakarduo... och som vanligt, och skönt nu när det vankas semester för de flesta av oss, en massa intressanta läsningar. En snabb reflektion - är det inte en slags comeback för djur i barnboken?
Många är de. Antingen djur i huvudrollen, eller så är miljön naturen/skogen/ havet/vid sjön, djurens habitat. Kulturen är nog för jobbig i dagsläget, vi längtar bort, ut dit till naturen...
Nu ska jag hinna gå till biblioteket, för flera skribenters läsningar fick mig att omedelbart vilja överge mina valda sommarböcker och istället slukläsa deras böcker
Bazar Masarin önskar er en underbar sommar med barnböcker att läsa!
INNEHÅLLER
Tema Norden
Förlagsvärlden i Norden..........................................8
Olika Förlag......................................................................88 Eva Hildén........................................................................
Bazar Masarin provade chatgtp för att dra upp en översikt över förhållandena i förlagsvärlden i Norden. Det går inte att undkomma att den här samlade informationen hade tagit mig flera veckor av slitigt efterforskningsarbete - nu gick det på två röda. Just för att det var en test har jag inte kontrollerat huruvida all information stämmer till punkt och pricka, emellertid tycker jag mig känna till så pass mycket om förlagsvärlden i Norden att den information som ges till stor del stämmer.
Jag har använt mig av den information som gavs av Chatgtp, utifrån de frågor jag ställde, men att den sedan är omarbe-
De nordiska länderna har länge haft ett gott rykte när det gäller barnlitteratur. För att nämna några, äldre och samtida författare och illustratörer som nått ut i världen: Tove Jansson, Astrid Lindgren, H.C. Andersen, Thorbjørn Egner, Svend Otto S., Barbro Lindgren, Ilon Wikland, Lisa Aisato, Riikka Jäntti, Maria Parr, Sara Lundberg, Eva Lindström och Linda Bondestam är bara några av namnen som satt Norden på den barnlitterära världskartan.
Men hur ser egentligen villkoren ut i dag för de som vill verka som barnboksförfattare och/eller illustratörer i Danmark, Färöarna, Finland, Island, Norge och Sverige? Och hur är det för förlagen i dessa länderna?
Gemensamt för flera av de nordiska länderna är att det finns en stark offentlig infrastruktur för litteratur i form av statliga stödformer, biblioteksersättning och inköpssystem; det finns utbildningar och nätverk och, inte minst, det finns en lång tradition av och en grundläggande respekt för barnkultur och, specifikt, barnlitteratur.
Norden
Icke desto mindre krävs det av den som vill arbeta professionellt och livnära sig på sitt skapande ofta en kombination av uthålligt arbete, nätverkande och reella insikter i sitt lands lands specifika förutsättningar, strukturer och kulturklimat. Naturligtvis finns det även skillnader mellan länderna i Norden, de är olika stora (språken olika stora) vilket medför olika storlek och kommersiell räckvidd för bokmarknaderna. Och ländernas olika nationella historia, deras politiska, sociala, (barn)kulturella och ekonomiska historia har påverkat utvecklingen och fortsätter att påverka samtiden. Så kan vi tex se att i vissa länder ses barnlitteratur som ett konstnärligt uttryck (Norge, Finland, Island), medan den i andra länder mer lyfts som ett pedagogiskt verktyg eller kommersiell produkt (oftare i Danmark). Man kan också se att i mindre eller postkoloniala kontexter (t.ex. Grönland,Färöarna, Sapmi) är barnbokens roll som bärare av språk, identitet eller nationell berättelse särskilt tydlig.
Norden som helhet framstår faktiskt som ett föredöme globalt sett. Men naturligtvis möter man också här utmaningar: kommersialisering,
centralisering, digitalisering – och brist/behov av representation, fler röster och ett tillgänglighetsbehov.
Om vi tittar närmare på varje lands specifika förlagsinnehåll blir det som här tidigare nämnts synligare.
Sverige
Sverige har det kanske mest utvecklade och mångfacetterade barnbokslandskapet i Norden. Här finns stora, och ofta anrika, aktörer som Rabén & Sjögren, Bonnier Carlsen och Natur & Kultur, och mindre som Lilla Piratförlaget/Alfabeta, Opal, Trasten, Olika Förlag, Berghs och Idus Förlag.
Offentligt stöd från Kulturrådet, biblioteksersättning och ALMA-priset skapar här både ekonomisk stabilitet och ger internationell prestige. Dessutom finns flera utbildningar (tex Konsthögskoland Valand med utbildningen Att bilderboksberätta som har hjälpt fram flera kända bilderboksmakare) och nätverk för både författare och illustratörer. Sverige är dessutom det land som exporterar flest barnböcker inom Norden.
Några förlag i Sverige:
Rabén & Sjögren: Sveriges mest klassiska barnboksförlag, grundat 1942. Känt som Astrid Lindgrens hemförlag, och än idag ett nav för bred barnboksutgivning – från bilderböcker till mellanåldersromaner och ungdom.
Bonnier Carlsen: En del av Bonniersfären, med fokus på både storsäljare och nyskapande bilderböcker. Kombinerar kommersiell fingertoppskänsla med estetisk medvetenhet. Ger ut många populära svenska barnboksskapare.
Natur & Kultur: Ett spännande förlag med folkbildande och samhällsorienterad profil. Deras barn- och ungdomsutgivning har ett särskilt fokus på att främja läsande och lärande.
Utgivningen inkluderar både skönlitteratur och faktaböcker, och de har ett brett utbud för olika åldrar och läsvanor. Flera av deras titlar har nominerats till Augustpriset för barn- och ungdomsböcker.
Lilla Piratförlaget: Etablerades 2011 och har snabbt blivit ett av Sveriges mest profilstarka barnboksförlag med en utgivning som kombinerar konstnärlig kvalitet, mångfald och stark berättarglädje. Förlaget arbetar aktivt med internationella översättningar.
Bokförlaget Trasten: Förlaget, som är en del av Bokförlaget Tranan, ger ut barn- och ungdomsböcker med fokus på översättningar från Afrika, Asien, Latinamerika och delar av Europa som inte ofta representeras i svensk bokutgivning. De vill visa på den bredd och kvalitet som finns internationellt och lyfta fram berättelser och illustrationer från andra kulturer
Opal: Ett oberoende förlag som kombinerar traditionell och samtida barnlitteratur och ger ut barn- och ungdomsböcker av både svenska författare och utländska. Har varje år flera intressanta debutanter i sin utgivning.
Vombat förlag: Ger ut översatt bilderbokslitteratur och de arbetar aktivt med att inkludera olika perspektiv och erfarenheter i sina böcker. Deras utgivning genomsyras av en intersektionell och queerfeministisk grund.
Olika Förlag: Förlaget ger ut böcker (0-9 år) med fokus på mångfald, normkreativitet och representation. De strävar efter att erbjuda berättelser som speglar olika familjekonstellationer, bakgrunder och erfarenheter.
Mirando Bok: Var ett av Sveriges mest hyllade bilderboksförlag. Poetisk, bilddriven utgivning med hög kvalitet i varje del av bokblivandet.
Urax : Förlaget med prisad utgivning, ofta normbrytande och experimentell. Nu nedlagda. I Sverige finns fler förlag som Berghs, Hegas, Idus Barnens val och andra, mindre, ej nämnda.
Norge
Norge kan sägas vara det mest ekonomiskt gynnsamma landet för barnboksskapare. Här förs en medveten kulturpolitik och det statliga stödet är inte bara omfattande utan också högt i kronor räknat. Kulturrådet (Norsk kulturfond) köper in ett stort antal titlar till biblioteken, vilket ger mindre förlag stabilitet och skapar utrymme för konstnärligt djärva utgivningar.
Illustration har här en stark ställning, och norska bilderboksillustratörer har ofta god internationell genomslagskraft. Barnebokinstituttet i Oslo fungerar som nav för forskning, utbildning och professionell utveckling.
Den norska förlagsvärlden är relativt koncentrerad till ett fåtal stora aktörer som står för majoriteten av barn- och ungdomsboksutgivningen. Det är också deras titlar som dominerar på biblioteken och ute i skolorna.
Några förlag i Norge:
Cappelen Damm: Norges största förlag, med en mycket bred barn- och ungdomsavdelning. Ger ut både bästsäljare och mer experimentella bilderböcker. Här återfinns många av Norges mest kända barnboksförfattare och illustratörer.
Aschehoug: Ett traditionsrikt förlag med stark barnboksprofil. Aschehoug har gett ut både klassiska och nyskapande bilderböcker, ofta med fokus på kvalitet i både text och bild.
Gyldendal Norsk Forlag: En annan tung aktör inom barnboksfältet, med bredd i både genrer och konstnärligt uttryck. De ger ut både norska författares verk och översatta böcker från andra länder.
Norge har också flera mindre förlag med stark konstnärlig profil, särskilt när det gäller bilderböcker:
Magikon forlag: Förlaget är specialiserade på konstnärligt drivna bilderböcker. Deras utgivning kännetecknas av poetiska berättelser, stark bildkonst och internationell lyskraft.
Ena forlag: En mindre aktör med fokus på litterärt starka bilderböcker och illustrerade berättelser.
Figenschou forlag: Är ett litet, oberoende förlag som ger ut barn- och ungdomsböcker med tydlig berättarglädje och ofta socialt eller existentiellt djup.
Finland
Finland präglas i sin utgivning av ett dubbelt barnbokssystem: ett på finska och ett på svenska. Både Schildts & Söderströms och S&S barn fokuserar på den svenskspråkiga delen, medan förlag som Etana och Tammi står för barnlitteratur på finska. Finland har en stark tradition av kulturstöd till litteraturen, bland annat via Centret för konstfrämjande, Kulturrådet, Otava-stiftelsen och FILI (Finnish Literature Exchange). FILI erbjuder översättningsstöd, stipendier och kontakter till utländska förlag, vilket gjort att finländska barnböcker i ökande grad översätts och får spridning utomlands – särskilt i Europa och Asien. För minoritetsspråkiga skapare, särskilt de med samisk eller finlandssvensk bakgrund, är Finland en viktig plattform.
Finland har en lång och rik tradition av barnlitteratur, där konstnärlig integritet, bildberättande och språkmedvetenhet står i centrum. Barnboken betraktas ofta som en viktig kulturell artefakt –både pedagogiskt, konstnärligt och samhälleligt. Landets tvåspråkighet (finska och svenska) gör att det finns ett särskilt rikt utbud och en levande översättningskultur.
Inom den finska barnlitteraturen domineras utgivningen av ett par större aktörer, särskilt på den finskspråkig sidan: WSOY (Werner Söderström Osakeyhtiö): Är ett av Finlands största och äldsta förlag, som ger ut både barn- och vuxenlitteratur. Deras barnboksutgivning är bred, med såväl klassiker som nya talanger.
Otava: Även det ett stort förlag med en stark barn- och ungdomssektion. Här finns allt från lättläst till bilderböcker och YA-litteratur.
Tammi – Kända för bland annat Mauri Kunnas och Tatu och Patu-böckerna. Tammi står för mycket av den populära och humoristiska barnlitteraturen i Finland.
På den svenskspråkiga sidan är förlagsvärlden mindre, men mycket kvalitetsmedveten: Förlaget M: Är ett relativt nytt men inflytelserikt förlag med rötter i Schildts & Söderströms. De ger ut samtida, barnböcker med hög konstärlig
verkshöjd på svenska. Flera nomineras och vinner litterära priser.
Schildts & Söderströms: En historiskt viktig aktör inom finlandssvensk barnlitteratur. De har en lång tradition av att ge ut både översättningar och originalverk. Det här var Tove Janssons förlag - de gav ut hennes böcker om Mumin från 1945.
S&S Lilla: En underetikett till Schildts & Söderströms som fokuserar på barn och unga.
Etana Editions: Ett Helsingforsbaserat förlag med stark visuell profil, som satsar på bilderböcker av hög konstnärlig kvalitet. Deras böcker ges ofta ut på både finska och engelska.
Makustund: Ett nischförlag med fokus på minoritetsspråk, normkreativitet och mångfald.
Den finländska barnboken präglas ofta av ett bilddrivet berättande, humor, och en frånvaro av pekpinnar. Det är vanligt att barnböcker i Finland behandlar stora och svåra frågor, men med värme och lekfullhet. En annan viktig aspekt är respekt för barnet som läsare, vilket ofta märks i det språkliga och visuella djupet.
Finland är unikt i Norden genom sin tvåspråkiga status – vilket också gör att många barnböcker översätts inom landet, från finska till svenska och vice versa. Det finns dessutom ett aktivt samarbete mellan finländska och svenska förlag, särskilt inom den finlandssvenska barnlitteraturen, som ofta ges ut parallellt i Sverige
Danmark
Den danska barnboksförlagsvärlden har en något mer kommersiell profil. Gyldendal, Carlsen och Høst & Søn dominerar marknaden, och det finns färre konstnärligt profilerade småförlag än i grannländerna. Men det finns undantag: forlaget Jensen & Dalgaard och ABC Forlag har en tydlig konstnärlig ambition och förlaget Hjulet gör en litterär gärning med sina översatta böcker från ”varma länder”. Bilderboken har fortsatt en stark ställning, och många danska barnböcker är lättillgängliga, humoristiska och marknadsorienterade. Gyldendal: Danmarks största förlag, med en omfattande barnboksutgivning. Här samsas bästsäljare med klassiker, både danska och översatta. Høst & Søn: Ett anrikt förlag som numera är en del av Gyldendal. De är kända för hög kvalitet, vackra illustrationer och ett särskilt fokus på bilderböcker.
Carlsen: Ett imprint tillhörande Lindhardt og Ringhof. Carlsen är helt inriktade på barn- och ungdomsböcker, och ger ut både kommersiella titlar och mer litterära verk.
Jensen & Dalgaard: Är ett kvalitetsförlag med fokus på bilderböcker och poetiska berättelser. De samarbetar gärna med konstnärer och illustratörer.
Vild Maskine: Är ett relativt nytt spännande förlag som utmanar normer inom både språk och illustration, ofta med normkritiska teman.
Aben maler: De var ursprungligen inriktade på grafiska romaner, men även aktiva inom experimentell barnlitteratur.
Färöarna
På Färöarna, med sina drygt 50 000 invånare, är barnböcker en viktig del av språkvård och som kulturbärare. Utgivningen är liten men levande, ofta starkt knuten till nationell identitet och muntlig berättartradition. Förlag som Bókadeild Føroya Lærarafelags ger ut både originalverk och översättningar – ofta från danska eller isländska. Staten ger stöd till översättningar, produktion och läsfrämjande, men resurserna är begränsade. Trots det är det färöiska barnboksskapandet präglat av en vilja att skapa på egna villkor. Illustrationer har blivit allt viktigare, och samarbeten med andra konstnärer från Norden förekommer.
Grönland
Barnlitteraturen på Grönland speglar ofta livet i ett språkligt, geografiskt och kulturellt gränsland. Utgivningen sker främst genom Nunarput Forlag och Milik Publishing, som arbetar med både barnböcker på grönländska, danska och ibland engelska. Översättning är ett centralt verktyg för tillgänglighet och bevarande av det grönländska språket, kalaallisut. Många böcker handlar om klimat, identitet, traditionell livsstil och samisk/ arktisk vardag. Det finns få heltidsverksamma barnboksskapare, men författare och illustratörer som Naasunnguaq Lyberth och Bolatta Silis-Høegh har skapat unika uttryck. Barnboken blir här både pedagogiskt verktyg, språkpolitik och konstform.
Island
På Island är marknaden liten, men berättandet är centralt i kulturen. Barnböcker är ofta inspirerade av myter, poesi och det isländska landskapet.
Mál og menning och Forlagið är stora aktörer, men även mindre förlag spelar roll. Den isländska staten erbjuder översättningsstöd och mindre stipendier, men resurserna är begränsade. Många isländska skapare studerar eller ger ut sina böcker utomlands. Trots det präglas den isländska barnboksscenen av hög konstnärlig ambition och en stark känsla av att barnlitteraturen har ett kulturellt uppdrag. Island har ett av världens mest läsande folk, och barnlitteraturen har en viktig roll i både det offentliga kulturlivet och i hemmen. Mál og menning: Är ett av Islands största och mest traditionsrika förlag. De ger ut både barnböcker, ungdomsromaner och översättningar, ofta med hög litterär ambition.
Forlagið: Är ett paraplyförlag (som inkluderar Mál og menning, Vaka-Helgafell och andra imprint) som står för en stor del av all isländsk bokutgivning. Barnböckerna här rör sig mellan underhållning, sagor och samtidsrealism.
Bjartur & Veröld: Även om de är mer kända för vuxenlitteratur, ger de ut barnböcker i mindre skala, ofta med fokus på översatt litteratur.
Mindre förlag och konstnärliga initiativ Angústúra: Är ett litet, oberoende förlag som satsar på översatt och originell litteratur, även vissa illustrerade barnböcker. De profilerar sig med noggrant kuraterad utgivning och estetiskt fokus.
Toto forlag: Det här är ett nyare initiativ som lyfter normkreativa och moderna barnböcker. Svikaskáld: Utgör en feministisk litterär kollektivstruktur, ibland inblandad i barnlitterära projekt med normkritisk profil.
Grönland, denna bjässe till landmassa kom inte med, men vi känner dess geografiska position och närvaro!
Bókadeild Føroya Lærarafelags, BFL for short, is the Faroese Teachers’ Association’s Publishing Company and specializes in children’s and youth literature.
BFL was founded in 1956 and has a literature board, a managing director and staff. We publish around 80 books a year. In addition to editing our own publications, we also sometimes edit and manage printing for others. We then take care of the whole process through to printing, in cooperation with the publisher, naturally. In most cases this means managing layout, proofing, images and printing.
Every year BFL joins the international book fairs in Bologna and Frankfurt am Main. We participate to make sure that we keep up to speed with the most recent developments on the book market and new trends in children’s and youth literature. They are also great opportunities for us to raise our profile as publishers and showcase the work of Faroese authors and illustrators.
BFL often cooperates with partners about special publications, such as a series of easy reading books published with The Faroese School Book Fund. We also frequently join efforts with other Nordic publishing companies to launch special publications.
Susanne
Sandström intervjuar, förlagschef Sigfríður S. Sólsker svarar
Vi på Bókadeild Føroya Lærarafelags
är det enda förlaget på Färöarna som är specialiserat på utgivning av barnoch ungdomslitteratur. Vårt uppdrag
är att främja läsning bland barn och unga genom att tillhandahålla kvalitetslitteratur på färöiska – litteratur som speglar vår kultur, vårt språk och våra värderingar.
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i dag ser ni i Färöarna?
En av de största utmaningarna är den begränsade marknaden på grund av Färöarnas lilla befolkning. Det gör det svårt att uppnå ekonomisk hållbarhet för utgivning av barn- och ungdomsböcker, särskilt om de ska vara rikt illustrerade eller tryckas i färg. Dessutom är konkurrensen från digitala medier och sociala plattformar stark, vilket gör det svårare att fånga barns och ungas uppmärksamhet med traditionella böcker. En annan utmaning är bristen på lokalproducerat innehåll som speglar färöisk kultur, språk och identitet.
Det finns ett behov av fler berättelser som barn och unga kan känna igen sig i, samtidigt som det är kostsamt att utveckla sådana verk utan stöd från staten eller kulturfonder. Vi ser också en tydlig nedgång i läsning bland unga – särskilt bland pojkar – som läser mindre än tidigare och mindre än sina jämnåriga i de andra nordiska länderna. Detta gör det ännu viktigare att skapa engagerande och tillgänglig litteratur som kan väcka läslust och stärka läsvanorna i tidig ålder.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni i Färöarna?
Trenderna på Färöarna följer i viss mån de nordiska och internationella strömningarna. Några tydliga tendenser är:
Ökad representation och inkludering: Det finns en växande efterfrågan på berättelser som speglar olika familjekonstellationer, könsidentiteter och kulturella bakgrunder.
Miljö- och klimattematik: Många nya titlar behandlar hållbarhet, natur och klimatfrågor, vilket också speglar barns och ungas engagemang i dessa frågor.
Återupplivning av traditionella berättelser: En tydlig trend är att inarbeta gamla färöiska legender och folksagor i nya berättelser.
Detta stärker den kulturella identiteten och ger barn och unga en förankring i den färöiska berättartraditionen samtidigt som det skapar en bro mellan det traditionella och det moderna.
Illustrerade berättelser och grafiska romaner: Dessa format är populära bland unga läsare i många länder och används ofta för att öka läslusten. På Färöarna har dock denna typ av litteratur inte sålt särskilt bra, vilket gör att förlagen är försiktiga med att satsa stort på just detta format.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och på så sätt nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
För att möta dessa utmaningar har flera färöiska förlag: Samarbetat med skolor och bibliotek för att integrera litteratur i undervisningen och skapa läsfrämjande aktiviteter.
Använt sociala medier och influencers för att marknadsföra böcker på ett sätt som tilltalar unga.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen?
Förlaget använder inte AI i sin verksamhet. Vi har valt att fokusera på mänsklig kreativitet och redaktionell kvalitet, särskilt när det gäller barnoch ungdomslitteratur där innehållet måste vara pedagogiskt, kulturellt relevant och känslomässigt engagerande.
Vi ser att AI kan erbjuda vissa möjligheter inom produktion och analys, men vi är också medvetna om de etiska och konstnärliga utmaningarna som följer med teknologin.
Därför har vi valt att avvakta med att implementera AI och istället prioritera det personliga och kulturellt förankrade berättandet.
Elin Á Rogvi
Foto: Tróndur Dalsgarð
á Rógvi & Silja Eystberg. 2024
Fornt, Elin
Susanne Sandström
Hur är det att vara barnboksförfattare i Färöarna – vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jeg elsker at skrive til børn. Færøerne er et meget lille land, og jeg insisterer på at skrive til de Færøske børn og i vores virkelighed.
Da jeg mener at det har stor betydning at læse/ se/ opleve ting f.eks bøger vores børn kan genkende sig selv i og at det seje/ sjove/ spændende kan være Færøsk. At kreere den lille bølge, i det store hav af udenlandsk indhold børn bliver bombarderet med.
For mit vedkommende er det ikke muligt at leve af at skrive. Jeg har fuldtidsjob i det Færøske radio og TV. Så at jeg får nogle måneder skrive stipendie er altafgørende, for at det er muligt at skrive.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Det er jo bare sørgeligt.
Grattis till nomineringen av Nordiska rådets barn- ungdomslitteraturpris 2025. Vad innebär det att vara nominerad?
Tak! Ja, hvad indebærer det? Det er selvfølgelig en anerkendelse af det jeg laver. Det øger forhåbentlig mine muligheder at få skrive-stipendier på Færøerne.
Det er da også et meget fint selskab, man befinder sig i som nomineret. Ville være interessant, at mødes med de andre indstillede, men det kommer vi desværre ikke til.
Jensen & Dalgaard udgiver Skønlitteratur / Faglitteratur om samfund og eksistens / Billedbøger / Børne- og ungdomsbøger ... og diverse afstikkere, når vi simpelthen ikke kan lade være.
Vi udgiver de bøger, vi selv holder af - og håber, at andre synes det samme. Og så holder vi meget af at producere bøger, man skal stå lidt på tæer for - vi tror nemlig, det er sundt at få strakt og rørt både tæer og hjerneceller.
Jensen & Dalgaard er Bjarne Michael Jensen (jensen@jensenogdalgaard.dk) og Jeanne Dalgaard (dalgaard@ jensenogdalgaard.dk).
Tilsammen har vi mere end 30 års erfaring i litteraturens verden, og drives af en stor lidenskab for den gode litteratur og den smukke bog - Hvad enten den er på papir eller skærm.
Vi koncentrerer os 100% om at udgive bøger af høj kvalitet - både hvad angår tekst og billeder. Fordi vi ikke kan lade være. Ganske enkelt - faktisk.
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i dag ser ni i Danmark? Uh, der er mange! Hvis vi skal begrænse os og kun nævne to, så lad os sige: 1) At vi har et lille marked at arbejde på - der er stor forskel på at udgive en titel på dansk i en befolkning på knap 6 millioner frem for en titel på tysk til en befolkning på 83 millioner. 2) At børn og unge har lært af deres forældre, at det er ok at sidde med næsen i mobiltelefonen de fleste af døgnets vågne timer (monkey see ... monkey do) frem for at få stimuleret koncentrationsevnen gennem for eksempel læsning.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni i Danmark respektive i världen?
Internationalt virker trenden i disse år til på den indholdsmæssige side at favorisere faglitteratur, formentlig fordi de voksne vil have dygtige børn, som skal kunne klare sig i en konkurrencepræget verden; og visuelt går den mest markante trend sjovt nok i retning af retro-looket, hvilket vel kan være udtryk for de voksnes længsel tilbage til en mere ukompliceret tid (det er jo de voksne som ofte vælger bøger til børnene - ikke børnene, der vælger selv). Vi har sværere ved at sætte fingeren på trenden i Danmark, men et forsigtigt optimistisk bud er, at lidt flere i branchen så småt begynder at interessere sig for kvalitetslitteratur, både hvad angår indhold og formgivning.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen?
Det eneste, vi nogensinde har brugt AI til, har været at forlænge et billede nogle få millimeter i bredden, så det passede til omslaget på en indbundet bog - den del, der var ”AI-forlænget”, blev klistret ind under for- og bagsatspapiret og var derfor ikke synligt, men et krav fra trykkeriet. Vi kan ikke forestille os at benytte AI i de kreative og kunstneriske dele af bogudgivelsen, heller ikke til PR-tekster etc. Men AI er et faktum i verden, og derfor giver det mening at udgive bøger, der beskæftiger sig med det, som for eksempel Linda Bondestams Augustprisvindende billedbog Chop Chop - en tapper jordbos beretning, som vi udgiver på dansk i år.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och för att nå målgruppen barn och unga?
Der er jo også mange ting at gribe fat i. Jeg tror, jeg vil begrænse mig til to, der i hvert fald angår samfundsudviklingen: Den første angår selve bogproduktionen, hvor klima og miljø heldigvis også er blevet sat på dagsordenen, så det er muligt at trykke mere ansvarligt, dels på FSC-mærket papir, dels i mindre oplag, hvor man ikke risikerer så meget spild. Og så arbejder vi sammen med organisationen Growing Trees, så vi hver eneste dag betaler for at få plantet et træ i Ecuadors regnskov - så kan man på den måde ”give noget af papiret tilbage”.
Den anden angår indholdet af bøgerne, hvor vi forsøger at lytte os ind på, hvad børn og unge er optagede af.
Vi er ikke ret begejstrede for didaktiske børnebøger (læs mere om det i Mac Barnetts lille genistreg af en bog: Barnet(t)s hemmelige dør - Fordi vi skal tage børnebøger alvorligt), men søger at finde en fin balance mellem stof, der taler direkte ind de tanker, børn og unge går og gør sig i en udfordret verden, samtidig med at det foregår på et højt litterært niveau.
Litteratur er så formidabelt et middel til at stimulere menneskets sans for skønhed og etik. Uanset alder.
Förlaget har ett särskilt fokus på litteratur från/om Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien. Vi har gett ut böcker i Danmark sedan 1976, i Sverige seden 1980 och i Norge 1980-2001
Hur det började
Det började med en längtan bort – eller snarare en dragning till det som låg bortom Danmarks horisont. Som barn slukade Vagn Plenge reseberättelser och exotiska skildringar från fjärran länder – speciellt det östasiatiska lockade. Så småningom gick Vagn till sjöss, inte främst för att bli sjöman utan för att komma till platserna han läst om. Under Vagns därpå följande resor i Asien uppstod möten, skapades kontakter, men som besökare upplevde han att det var svårt att komma människor verkligt nära och lära känna deras kultur. Det var först genom den inhemska litteraturen som han fick ett personligare förhållningssätt till ländernas kulturer. Vagn läste thai vid universitetet, men utbildade sig senare till bibliotekarie och var verksam som bibliotekarie på biståndsorganet Mellemfolkeligt Samvirke, och var samtidigt redaktör för BTJ med fokus på utländsk skönlitteratur.
Det var här någonstans som tankarna på att ge ut litteratur från Asien (och senare Afrika), sällan anträffbar på den nordiska bokmarknaden, tog form. Litteratur, inte som exotisk kuriositet, utan som levande berättelser skrivna och illustrerade av människor från de länder som skildras. Det var viktigt för Vang Pleje.
Hjulet Förlag grundades i Danmark 1976 och sedan i Sverige 1980. Namnet kom till inspirerat av symboliken i det buddhistiska hjulet och det politiska emblemet hammaren och skäran – det var inget direkt politiskt ställningstagande utan handlade för Vang om att bryta med västerländska idéer om tid, utveckling och berättande.
Hjulet snurrar som ett kretslopp, inte en rak linje. Första satsningen blev en serie bilderböcker med sagor från Asien – Moongate Collection –illustrerade av Kwan Chang Mei.
Susanne Sandström intervjuar Vagn Pleje
Tanken var att bilderböcker kunde sälja– på den här tiden hade biblioteken mycket pengar – och så skulle vinsten möjliggöra utgivning av skönlitteratur för vuxna.
Det blev en lyckad satsning, det fanns en stor efterfrågan på barnböcker från ”varma länder” och biblioteken ville ha fler än vad som fanns tryckta. Vagn Pleje, som från början inte såg sig själv som förläggare, hade lagt grunden till det som skulle komma att bli 50 år av barnboksutgivning.
Utgivning
Sedan starten har Hjulet gett ut översättningar av barnlitteratur, främst bilderböcker, från en rad länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Vang Plejes kriterierna har hela tiden varit tydliga: berättelserna ska vara genuina, förankrade i sin kultur, och om författare eller illustratörer är nordiska ska de ha förmågan att gestalta ”inifrån”. De får inte vara alltför didaktiska, inte för folkloristiska, men heller inte så autentiska att barn här inte förstår.
Att låta barn i Norden få ta del av berättelser från ”varma länder”, utan tillrättaläggande filter, med annat fokus än ”vithet” och ”europeisk erfarenhet”, men även med tanke på representation och att alla barn ska kunna känna igen sig, får man i allra högsta grad kalla en kulturpolitisk gärning.
Hjulet ger även ut bilderböcker skapade av danska och europeiska författare/bilderboksmakare, ofta med en estetik som går på tvärs mot den nordiska barnbokstraditionen – s.k. ambivalenta bilderböcker som saknar tydlig målgrupp och kan läsas både av vuxna och barn.
Danska illustratörer som Dorte Karrebæk och författare som Oscar K har getts ut på svenska –trots att svenska förlag inte tycker att de är för barn. För Vagn Pleje gäller även för dessa böcker upplevelsen!, att det viktiga är att de ska väcka nyfikenhet och få barn att möta nytt/annat.
Sammanlagt har Hjulet samarbetat med författare och illustratörer från över 50 länder, publicerat drygt 300 böcker, främst bilderböcker, men också ungdomsböcker och böcker om konst och religion.
Sedan Hjulets första tid har bokmarknaden i Danmark förändrats en hel del. Det finns idag inte längre någon marknad för tvåspråkiga utgåvor av barnlitteratur, hemspråksundervisningen har minskat, och de flesta bibliotek har sämre ekonomi och köper färre titlar.
De stora förlagen söker säkra ekonomiska kort, bokhandeln kräver returrätt på ej sålda böcker och de vuxna förmedlarna/konsumenterna (som ju filtrerar vad barnen får läsa) väljer oftast det bekanta, redan kända (ofta derivat från annan media/Disney). För ett mindre förlag som Hjulet har det blivit svårare och idag överlever förlaget främst tack vare försäljning i Sverige och med Svereiges Kulturråds litteraturstöd.
Vagn Pleje har trots försämrade förutsättningar envist fått hjulet att fortsatt rulla, för att på så sätt göra världen större även för de yngsta.
Framtiden då? Så länge jag kan lita på Sverige! Och jag finns kvar säger Vagn Pleje.
Laba – den godaste gröten, Z. Qiusheng & Z. Chengliang 2023
På pappas axlar, Niki Daly. 2022
Den skicklige skräddaren, S. Venkat & N. Surendranath. 2024
Frank hit och Frank dit, L. Lång, K. Vad Bruun & C. Thau-Jensen 2024
Mitt påtvingade skollov, K. Jehorusjkina & S.Avdiejeva. 2023
Små flickor är klokare än män, L. Tolstoj & H. Zahrddine. 2024
Foto: Maria Fonfara.
Betina Birkjær
Hur är det att vara barnboksförfattare i Danmark ? Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Det er ikke nemt at være børnebogsforfatter i DK, og der er ikke udsigt til at det bliver nemmere. Aviserne lukker ned for anmeldelser og flere forlag lukker for udgivelser af billedbøger, og det er det samme lille udvalg af bøger, der bliver indkøbt til salg i de store boghandler. Trods dette føler jeg mig heldig, at det ambitiøse forlag Jensen & Dalgaard har turdet satse på mine smalle tekster og at ABC Forlaget har udgivet mine rim.
Sidst jeg udgav en børnebog (Min blå stol, Jensen & Dalgaard, 2024), var der usædvanligt stille efter udgivelsen. Det var nedslående. Derfor føltes det også ekstra vigtigt for illustrator Katrine Louise Jakobsen og jeg, at bogen blev præmieret af Statens Kunstfond. Det gjorde faktisk, at den endelig fik lidt opmærksomhed.
Statens Kunstfond muliggør med bl.a arbejdslegater at ikke-kommercielle børnebogsforfattere som jeg kan skrive. For mange forfattere og illustratorer er arbejdslegatet et fundamentalt grundlag for deres virke. Jeg synes, det kan noget særligt, når en billedbog vokser frem i demokratisk samarbejde mellem forfatter og illustrator. Det kræver tid, og tid er penge, og dem er der sjældent mange af i branchen. Kaffe kanin vintergæk væk (Jensen & Dalgaard, 2018), som jeg lavede sammen med illustrator Anna Margrethe Kjærgaard, er noget så sjældent som et privat sponsoreret bestillingsarbejde, som er blevet en international succes. Anna og jeg udviklede universet sammen over en længere periode, og resultatet er en bog, som indtil videre er udkommet på 7 sprog og har vundet internationale priser. Trods arbejdslegater og international succes er jeg glad for, at jeg ikke skal leve af at skrive børnebøger.
Susanne Sandström
Jeg har svært ved at se, hvordan det skulle lade sig gøre. Men heldigvis laver jeg også børneteater, og har derfor et bæredygtigt arbejdsliv.
Jeg oplever kollegaer, der er ved at arbejde sig selv halvt ihjel, fordi de skal lave en bog færdig på få uger, hvis det skal matche den løn de får.
Det er hverken bæredygtigt for kunstneren eller bogen. Jeg er fuld af beundring over alle de modige danske illustratorer, forfattere og mikroforlag, der fortsætter med at skabe imod alle odds.
Der findes så mange dygtige billedbogsskabere i DK og et forlag som Jensen & Dalgaard har gjort noget helt unik for udviklingen af dansk børnelitteratur.
Fordi børn ikke er begrænset af, Jeg forestiller mig ikke, at AI kan Indtil det sker, vil jeg fortsætte med en ukuelig tro på håbets og fantasiens
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Vi har allerede haft en stor AI-sag i DK, hvor en børnebog om dyr med AI-genererede billeder blev trukket tilbage, fordi dyrene var endt med at se lidt for fantasifulde ud.
Det tragiske er, at ikke nok med at billederne var fulde af fejl, var den kunstneriske kvalitet ikke-eksisterende.
Det er så typisk, at der tænkes, at vi bare kan spise børn af med noget sjusk. At kvaliteten ikke behøver være så høj som for voksne. Det vil jeg til enhver tid kæmpe imod.
af, hvad der er logisk eller muligt. kan navigere intuitivt endnu. med at skabe værker til børn med fantasiens kraft.
Jeg ser en stigende bevidsthed om at pointere problemerne med AI. Jeg tror, vi kommer til at se endnu mere AI-genereret junk, men det bliver også tydeligt, at det menneskeskabte kan noget særligt – og så er vi tilbage til det med samarbejderne. AI er forudsigelig. Den kan ikke hamle op med den uforudsigelighed, der opstår i mødet mellem flere kreative hoveder.
Jeg forsøger at skrive til en intuitiv forståelse af verden, som både blander egne sanseerfaringer med en grænseløs fantasi, hvor alt kan ske. Jeg har derfor også skrevet tekster, som var for svære for voksne at navigere i, men som børn forstod umiddelbart.
Fordi børn ikke er begrænset af, hvad der er logisk eller muligt. Jeg forestiller mig ikke, at AI kan navigere intuitivt endnu. Indtil det sker, vil jeg fortsætte med at skabe værker til børn med en ukuelig tro på håbets og fantasiens kraft.
Foto Simon Klein-Knudsen
Sophie Souid
Susanne Sandström
Hur är det att vara barnboksförfattare i Danmark ? Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jeg er så taknemmelig for mit arbejde. Et arbejde, jeg elsker, og hvor jeg føler, jeg kan rykke ved noget. Plante noget. Skabe perspektiv og tekster, der rummer forståelse for og kærlighed til verdens bedste og vigtigste målgruppe: børnene. For den rigtige historie på det rigtige tidspunkt kan være med til at forme den måde, barnet forstår verden og sig selv på. Vi historiefortællere kan åbne et vindue og vise et spejl. Holde børnene i hånden, når de føler sig ensomme og give dem karakterer, der kan blive deres fortrolige og måske endda en ven. Det er en kæmpe gave, og et stort ansvar! Jeg er stolt af at være en del af den danske børnelitteratur, der tæller så dygtige og modige kunstnere, der skaber rum og universer, hvor der er plads til alle og højt til loftet. Vi sætter en ære i at respektere vores unge læsere og i at møde dem i øjenhøjde.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Jeg siger pænt nej tak! Børn fortjener kvalitetslitteratur skabt med sjæl og hjerte. At forlag vil skifte skabende kunstnere som dygtige illustratorer og historiefortællere ud med AI er både trist - og mig en gåde.
Wung-Sung (børn og unge), Jesper | forfatterweb
Jesper Wung-Sung
2025-06-01 22(39
https://forfatterweb.dk/oversigt/zwungsung00
Jesper Wung-Sung (børn og unge)
Af cand.mag. Andreas Tonnesen, 2010 og april 2019. Blå bog og bibliografi opdateret marts 2025.
Med rette er Jesper Wung-Sung blev kendt som en af Danmarks mest udsøgte litterære mandeforskere. I sit forfatterskab dissekerer han de forskellige faser af den mandlige tilværelse med humor og fintfølende realisme – fra drengeverdens magiske lege, over ungdommens drengerøve med druk og hærgende hormoner til voksenlivet med genvordighederne i parforhold og en lurende afmagt. Siden sin debut med novellesamlingen ”To ryk og en aflevering” i 1998 har Wung- Sung vist sig som en yderst produktiv forfatter, og i 2019 modtog han Kulturministeriets Forfatterpris for børne- og ungdomsbøger for ”Alfred og gabestokken”.
Blå bog
Født: 23. maj 1971 på Ærø.
Uddannelse: Student fra Svendborg Gymnasium i 1992. Uafsluttede studier ved Københavns Universitet i Litteraturvidenskab, Engelsk og Dansk.
Debut: To ryk og en aflevering, Samleren, 1998. Noveller.
Litteraturpriser: Bogforums Debutantpris, 1998. Kulturministeriets børnebogspris, 2010. De Gyldne Laurbær, 2017. Kulturministeriets Forfatterpris for børne- og ungdomsbøger, 2019. Silas Prisen, 2019. Søren Gyldendal Børnebogsprisen, 2022. Drachmannlegatet, 2022. Seneste udgivelse: Mens vi er. Gyldendal, 2025. Noveller.
Foto: Les Kaner
Hur är det att vara barnboksförfattare i Danmark?
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jeg har altid skrevet bøger for både voksne og for børn, og min oplevelse af tilværelsen som børnebogsforfatter er, at man bliver bedømt mildere, men at det ikke er så prestigefyldt som at være voksenbogsforfatter. Et stort plus er, at hvis man skriver en god børnebog, så bliver den også udgivet. Udfordringen er, at medierne beskæftiger sig stadig mindre med litteraturen - og næsten slet ikke med børnebøger. Så der kommer meget få interviews og anmeldelser.
Der er også blevet skåret i bibliotekernes budgetter, ligesom mange både folke- og skolebiblioteker er blevet sparet væk i Danmark, så der bliver indkøbt markant mindre børnelitteraturen end for bare ti år siden. Dog synes der at blæse andre vinde lige nu. Politikerne har fx forstået nødvendigheden af at man skal sætte ind med læsning af fysiske bøger i skolen.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Hvis man anvender AI, skal det fremgå tydeligt flere steder - på omslag, i kolofon mv. - og til hvad, hvordan og i hvilket omfang, det er brugt. Personligt synes jeg, at det er forkert at anvende AI og en uhyggelig glidebane. Litteratur er unik stemme og særegent univers, der er skabt ved at gøre sig umage. AI udvisker denne unikke stemme, dette univers, og måske værst af alt undergraver AI idéen om, at det er nødvendigt at gøre sig umage her i tilværelsen. At man skal yde en indsats for at blive god til noget.
cand.mag. Maria Høher-Larsen, 2016. Blå bog og bibliografi senest opdateret 2023.
Privatfoto
Foto privat
Anna Margrethe Kjaergaard
Hur är det att vara barnboksillustratör/ bilderboksmakare i Danmark ?
Jeg har arbejdet som illustrator i næsten 25 år, og har tegnet 22 billedbøger. I mange år har jeg udgivet mine bøger på Jensen & Dalgaard, og nu på Gyldendal, som begge har givet mig en stor frihed til at eksperimentere med mit udtryk og bevæge mig forskellige kunstneriske retninger. Jeg har lavet bøger i nært samarbejde med bl.a. Rebecca Bach Lauritsen (Ud af det blå) og Betina Birkjær (Kaffe kanin vintergæk væk) og i det hele taget haft en fest med at tegne og tegne og tegne. Jeg er udkommet i mange lande - lige fra USA til Palæstina. Flere af mine bøger har fået priser, nomineringer og flotte anmeldelser både i Danmark og i udlandet. Jeg har flere manuskripter liggende, der venter på at blive tegnet. Så på en måde har jeg det som blommen i et æg og føler mig meget privilegeret!
Men realiteten er, at jeg tjener præcis det samme, som dengang for 25 år siden, hvor min første bog udkom. Og det er næsten ingenting. Ikke engang en lille månedsløn. Så det er meget svært at holde skindet på næsen og nerverne i ro. Jeg er en langsom tegner, og det kan tage mig et år eller mere at lave en bog. Jeg overlever fra år til år ved at søge arbejdslegater -som jeg måske/måske ikke får- og ved at arbejde som underviser på Kulturskolen i min by. I perioder kan det være meget tungt, især når man har børn at forsørge og et hus at passe, et gammelt vindue der er i stykker, et hul på skoen. Men når jeg er i gang med mit projekt glemmer jeg det hele lidt. For jeg overlever jo og elsker mit arbejde og min frihed til at leve mit liv lige som jeg vil.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Jeg synes det er meget nedslående at forlag kan finde på at bruge AI i børnelitteraturen (og i det hele taget). Måske er jeg naiv, men jeg tror og håber at børn og voksne trods alt vil høre og se historier fra rigtige virkelige mennesker med ægte følelser og indlevelse. Det skal vi lære børn. Jeg håber der kommer meget mere kunst og musik tilbage til skolerne, så børn får en ægte oplevelse af at skabe med hænderne og opleve, høre og se noget der taler til deres sjæl.
Susanne Sandström
Ur: Hr. Pindse, B. Birkjær & A. M. Kjærgaard. Jensen & Dalgaard 2021
Ur: Kaffe kanin vintergæk væk, B. Birkjær & A. M. Kjærgaard. Jensen & Dalgaard 2019
2025-06-01 22(53
Foto: Sole Dalsgaard
Foto:Sole Dalsgaard
Charlotte Pardi
Susanne Sandström
Hur är det att vara barnboksillustratör/ bilderboksmakare i Danmark?
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jeg er vokset op i en lille provinsby i Jylland. Min mor var kreativ børnehaveklasseleder på den lokale skole, så der har aldrig manglet farver og papir i mit barndomshjem. Jeg har stort set tegnet siden jeg kunne holde på et farvekridt.
Der var ingen tvivl om at jeg skulle tage en kreativ uddannelse, men min forældre synes dog det var en økonomisk usikker fremtid jeg gik i møde som selvstændig illustrator.
Det var også udfordrende at få økonomien til at hænge sammen som billedbogsillustrator de første par år. Men i dag lever jeg fint af det.
Jeg har en kludetæppe-økonomi bestående af indtægter fra mange forskellige kanaler og aktiviteter.
Bibliotekspenge, royalty, kopieringsvederlag, arbejdslegater og på det seneste er jeg også
begyndt at holde workshops og holde foredrag om mit arbejde.
Desuden tegnede jeg for Weekendavisen i 20 år, hvilket også var et godt supplement til billedbogshonorarerne.
Jeg har et godt arbejdsliv som billedbogsillustrator, hvor jeg har frie hænder og mulighed for at udfolde mig kreativt og samarbejde med mange forskellige kompetente og fantastiske forfattere og redaktører.
Gennem de 25 år jeg har illustreret billedbøger, har jeg oplevet, at der er bliver skruet mere og mere ned for verbalteksten og mere op for billedsiden.
Før i tiden var billedbøger tekster med tilhørende illustrationer, hvor illustrationerne i dag udgør en lige så vigtig rolle som ordene og dermed bliver en lige så vigtig medfortæller.
Min oplevelse er også at de mest vellykkede billedbøger opstår i tæt samarbejde med forfatter og redaktør, der hvor hverken tekst eller billeder kan stå alene, men smelter sammen til en helstøbt fortælling.
Hur går dina tanker kring användandet av generativ AI i barnlittetaturen?
AI er blevet en vigtig del af hverdagen, og kan naturligvis være en god hjælp i mange forskellige sammenhænge. Min datter som går i 8. klasse skulle i en af sine eksamensopgaver i billedkunst skabe et billede ved hjælp af AI. Jeg var i chok… men jeg er også en meget analog illustrator. Jeg arbejder udelukkende i hånden og lægger vægt på at man kan fornemme stoflighed og de forskellige materialer i billederne.
Jeg elsker at være i den legende og undersøgende proces hvor de rette visuelle virkemidler skal findes for at ramme tonen i en fortælling. Men processen kan også være dybt frustrerende, den er ofte lang og snørklet, jeg skal ud af mange blindgyder og omveje før jeg kommer i mål med et tilfredsstillende udtryk.
Jeg har aldrig anvendt AI i forbindelse med mine illustrationer, selv om det kunne spare mig for både tid, materialer og frustrationer at springe direkte til et resultat og undgå hele processen. Men teknologiens umiddelbare fordele og lette løsninger kan hurtigt gå hen og blive en overfladisk og upersonlig navigation i teknologiens muligheder. AI kan ikke reflektere, sanse, eller skabe originale og personlige billeder.
Jeg bruger min mavefornemmelse, og hele mit sanseapparat når jeg illustrerer. Mens jeg tegner, prøver jeg at være i den følelse eller stemning jeg skal visualisere så der både kommer indlevelse og nerve i stregen. Hvis jeg skal tegne f.eks. vrede, er jeg nødt til at finde vreden frem. Vrede kan jeg ikke tegne siddende, jeg må op at stå for at få energi og dynamik i streg og farvelægning. Min tegnestil bliver ofte beskrevet som skitsepræget og skødesløs. Jeg stræber ikke efter en perfekt eller korrekt gengivelse, det vigtigste for mig er at illustrationen berører læseren/kiggeren.
Når følelser og oplevelser fra det virkelige liv gøres genkendeligt for barnet i en billedbog, kan det øge empatievnen og give barnet et sprog til at sætte ord på egne følelser.
Børn vil gerne ses og høres; og i det hele taget gerne forstå verden. Derfor er det utrolig vigtigt at det er levende mennesker med krop og hjerte der skaber børnelitteraturen.
En fortælling på rim om en dreng der kommer Han kravler op i et træ og genopdager naturen.
kommer op at skændes med sin far om skærmtid. naturen. Til sidst kravler
Ur: Drengen i træet, L. M. Iben Hansen & C. Pardi. Gyldendal 2023
mor og far også op i træet.
Hunden Donna farer vild, da hun går ud for at lede efter sine søskende. Heldigvis finder hun en ny familie til
Ur: Donna finder hjem, M. Pryds Helle & C. Pardi. Lindhardt og Ringhof 2021
sidst.
Foto: Lorentsen
Ur: Pigen der krøb, K. Fupz Aakeson & C. Thau-Jensen. 1999/2018
Cato Thau Jensen
Vem är Cato Thau Jensen ?
Jeg bor i Brabrand, sammen med min hund Vitus. Vi går lange ture ved søen og i Langdalen, hvor han graver efter mus og rotter. Når vi kommer hjem efter morgenturen spiser vi morgenmad og vander altankasserne.
Hur kom du in på illustration? Att göra bilderböcker?
Jeg blev illustrator, fordi jeg gik på Designskolen Kolding, linjen for grafisk design og illustration. jeg var bedre til at illustrere end jeg var til det grafiske.
Det blev børnebøger/billedbøger, fordi det var der opgaverne var.
Hur ser din (kreativa) arbetsprocess ut?
Jeg er ikke disciplineret, men har alligevel fået lavet omkring 50 bøger, jeg ved ikke hvordan. Jeg har ingen faste arbejdstider, og når jeg endelig får begyndt på arbejdet, skal jeg hele tiden tjekke køleskabet, lave kaffe eller flytte om på tingene i lejligheden. Det sker dog, at jeg falder i et hul, hvor illustrationerne bliver til.
Var hämtar du inspiration till ditt arbete?
Hvor inspirationen kommer fra? Det kan være farvekombinationen i et tørklæde, mennesker på gaden, steder jeg har besøgt. Nogen har sagt, at det er 1% inspiration og 99% arbejde, hvis man vil have noget fra hånden. Det tror jeg på.
Susanne Sandström
Vilka utmaningar möter du? (i förlagsbranschen, på det personliga konstnärliga planet...)
Utmaningar er der nok af. På det personlige plan, er det tvivlen på om det er godt nok. Det bliver jo aldrig helt som jeg ønsker mig, det er både en plage og en drivkraft.
Med hensyn til forlagene, er det største problem, at de tilsyneladende ikke har råd til at betale et anstændigt honorar. Det har så den heldige bivirkning, at de ikke synes de kan tillade sig at bede mig om at lave noget om, eller klage sig over for sen aflevering.
Vilka böcker/bilder har du med dig från din barndoms läsning/högläsning? Varför har de stannat kvar tror du?
Jeg havde et par bøger som barn, men jeg kan ikke huske at de blev læst op, eller at jeg selv læste dem. Jeg huske dem som objekter og den betydning jeg lagde i dem, tanken om, hvad de indeholdt. Som en sang på et sprog man ikke forstår, holdt de alle muligheder åbne.
Drömjobbet (som konstnär/illustratör) – hur skulle det se ut?
Jeg kunne drømme om at lave en tøjkollektion.
Har du någon favorit bland andra illustratörer/bilderboksmakare?
Mit illustrator idol er Lilian Brøgger, hun fornyer sig i et væk, det ville jeg gerne kunne.
Vad arbetar du med just nu?
Jeg arbejder i øjeblikket med en tekst af LineMaria Lång, som også er forfatter til Frank mig her [Frank hit och Frank dit], sammen med Karen Vad Bruun.
Vad tycker du om att AI används i barnlitteraturen?
Jeg ved ikke meget om AI, jeg har aldrig prøvet det.
Ur: General Brushane og Den lille Klæbeånd, Cato Thau-Jensen. Vild Maskine
Maskine 2022
Ur: Kanuld og Onk i miraklernes urtid, Cato Thau-Jensen. Gyldendal 2017
The Steadfast Tin Soldier, HC Andersen & Cato Thau-Jensen
Att vara
finlandssvensk
Foto: Veikko Somerpuro
författare i Finland
Jenny Edvardsson
Idetta nummer av Bazar masarin undersöker vi hur författare och illustratörer i Norden upplever sin arbetssituation. Jenny Edvardsson har varit i kontakt med de finlandssvenska författarna Maria Turtschaninoff, Minna Lindeberg, Malin Klingenberg och Wilma Möller.
De ger de sin bild av sin arbetssituation och de möjligheter och utmaningar som de ser med att vara barnoch ungdomsboksförfattare i Finland.
Maria Turtschaninoff
Hur är det att vara barn- och ungdomsboksförfattare i Finland?
Jag är finlandssvensk och ibland upplever jag att jag faller mellan två stolar. Jag bor i Finland men skriver på svenska. Det är ingen självklarhet att som finlandssvensk bli utgiven på finska. Om mina böcker utkommer på finska räknas de till översatt litteratur, även om de är finländska. Rent ekonomiskt spelar detta en stor roll. Ersättningen vid en översättning är mindre än vid en utgivning på originalspråk. Trots att jag skriver på svenska är det inte heller självklart att mina böcker ges ut i Sverige. Det är problematiskt.
Vilka är möjligheterna med att verka som barn- och ungdomsboksförfattare i Finland?
Jag skulle säga att vi har en närhet till läsaren. Tröskeln är låg mellan författare och läsare. Det är också förhållandevis lätt att få komma till skolor och bibliotek och berätta om sitt författarskap. Det känns också som om vi har stor konstnärlig frihet, vilket gör att vi kan ta ut svängarna rejält. Jag tycker det märks mycket väl i den finlandssvenska bilderbokstraditionen. När jag fick idén att börja skriva fantasy var det ingen som stoppade mig utan förlaget var positivt och stöttade mig i mitt skrivande. Det visar också på den konstnärliga friheten. En annan möjlighet rör recensioner. Som finlandssvensk författare får du oftast dina verk recenserade i press och media. Det är inte lika enkelt för de finländska författare som har finska som modersmål
Finns det några utmaningar med att vara barn- och ungdomsboksförfattare i Finland?
Jag har ju redan varit inne på en del utmaningar exempelvis den ekonomiska utmaningen – att vara finlandssvensk författare i Finland. En annan utmaning rör oss som minoritet. Det kan finnas en risk att vi fastnar i vår lilla, trygga värld. Samtidigt är det viktigt att vi finlandssvenskar får möjlighet att skriva böcker. Vårt språk är det svenska språket men samtidigt är det lite annorlunda än rikssvenskan. Det gör att våra böcker kan kännas närmare för de finlandssvenska läsarna. De senaste åren har det också blivit ett stort fokus på läsning och ibland känns det som att vi som författare mer får tala om hur vi ska få unga att läsa än om våra egna böcker.
Sist men inte minst är det en utmaning att skriva böcker för barn och unga. Denna litteratur får alltid mycket mindre synlighet i exempelvis press och medier än litteratur för vuxna.
Minna Lindeberg
Hur är det att vara barn/ungdomsboksförfattare i Finland?
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Trots att vi finlandssvenskar är en språkminoritet i Finland har vi två stora bokförlag som ger ut högkvalitativa böcker på svenska. Det är inte lätt att få sin bok antagen då kraven är höga och ribban satt av riktigt stora namn som t. ex. Linda Bondestam. Båda förlagen jobbar med att marknadsföra böckerna även utanför landets gränser och genom att ständigt delta i bokmässor utomlands. Just nu med alla nedskärningar är det viktigare än någonsin att skriva. Själv har jag jobbat hårt för att få mina böcker utgivna, men lyckats tack vare riktigt bra redaktörer som på ett hängivet sätt hållit ribban högt. Den finskspråkiga utgivningen är förstås bredare tack vare fler förlag. De två finlandssvenska förlagen Förlaget M och Schildts &Söderströms har vaskat fram sina författare som guldkorn i en strid vattenström av brokiga texter och gett oss antagna författare och illustratörer möjligheten att även synas i Sverige. Utmaningarna har främst varit ekonomiska. Men också som det alltid är med bokutgivning:
En författare förväntas jobba hårt och länge med sin text, och jag kan lova att varje bok som ges ut har ett flertal medarbetare i form av krävande redaktörer. Det lönar sig att bekanta sig med oss som skriver på svenska i Finland. Jag kan garantera en givande läsning.
Malin Klingenberg
Hur är det att vara barn/ungdomsboksförfattare i Finland?
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Att vara barn- och ungdomsboksförfattare i svenskfinland är utmanande på det sättet att vi inte har en oändligt stor svenskspråkig publik i hemlandet, och det kan vara svårt att ta sig in bland de svenska läsarna i Sverige.
Ekonomiskt är det svårt att leva på bara försäljningen, men vi har ett bra stipendiesystem som gör att det ändå är möjligt för många av oss att jobba som författare på heltid.
Samtidigt kan utmaningarna ge en större frihet. Jag tror inte jag har en enda kollega som skriver utgående från vad hen tror att läsarna eller marknaden vill ha, utan de flesta av oss utgår från de idéer som vi själva blir inspirerade av.
Foto: Aja Lund
Foto: Fredrika Biström
Foto: Daniela Streng
Förlagen ger oss stor frihet i att skriva som vi vill, både gällande språk och tematik. Finlandssvensk barnlitteratur är ofta både kreativ och experimentell, och det känns väldigt fint att få vara en del av den.
Wilma Möller
Hur är det att vara barn/ungdomsboksförfattare i Finland? Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jag har förstås inget annat att jämföra med,men jag upplever att vi som skriver för barn och ungdom i svenskfinland är en så pass liten skara att vi följaktligen blir ganska sammansvetsade. En stor fördel som jag ser med att vara författare i Finland, speciellt om man skriver för barn och ungdom, är skolorna och deras satsningar för att stärka det svenska språket. Modersmålslärarna är verkliga eldsjälar och ja-sägare då det kommer till att bjuda in finlandssvenska författare och lyfta finlandssvensk litteratur i skolorna. Den kanske största nackdelen är förstås att svenskfinland är en så liten marknad. Vi brukar säga, bara halvt på skoj, att det inte känns som att man lyckats förrän man lyckats i Sverige.
Foto: Linus Lindholm
Jenny Lucander
Hur är det att vara barn/ungdomsboksförfattare i Finland?
Jag är generellt sett väldigt nöjd med mitt arbetsliv och att vara bilderboksskapare. Men förstås finns det diverse utmaningar.
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jag är lycklig över att kunna arbeta och livnära mig på jobbet som bilderbokskonstnär. Det är en ynnest att kunna jobba med det som jag faktiskt tycker är allra roligast i världen. Samtidigt som jag vet att jag kan utnyttja mina förmågor i arbetet, inget annat är jag lika bra på som att skapa bildvärldar. Dessutom känns det som en förutsättning för mig för att må bra att faktiskt ha möjligheten att uttrycka mig i konst. Och det både kan och måste jag få göra på ett ganska fritt sätt utan större begränsningar än tillfälliga deadlines och vissa ramar.
Dessa är då utstakade av redaktörer, förlag och författarkollegor när det är frågan om samarbeten.
Då jag jobbar med mitt lilla finlandssvenska förlag finns det sällan möjlighet till att trycka upp stora upplagor eller tjäna stora pengar på mina böcker. Men å andra sidan finns det sällan hos de här små förlagen ett njugg inställning till risktagning i form av konstnärliga projekt. Det är på så sätt mindre kommersiellt styrt. Man kommer so vie so inte att tjäna storpengar så låt oss göra riktigt fina spännande, konstnärliga böcker är devisen. Utmaningen är att klara sig ekonomiskt. Förlagen betalar en liten royalty för ens böcker men då upplagorna är små är ersättningarna närmast symboliska. Det går inte ihop alls ekonomiskt. Men det finns stipendier att söka. Både statliga och privata fonder delar ut bidrag till svenskspråkiga konstnärer och främjar svenskspråkig kultur i Finland. Det finns en vilja att stöda vår språkliga minoritet och vår kultur. Vår nuvarande högerregering är dock rent ut sagt kulturfientlig och de besparingar som gjorts syns också i vårt arbete.
Hur ser du som illustratör på AI – möjligheter eller hot?
Jag är inte speciellt insatt i vare sig möjligheter eller problem med AI men generellt har jag svårt att se nyttan med AI inom vår bransch.
Det är närmast så att AI stjäl jobb av illustratörerna. Men jag kan tänka mig att AI kan vara en enorm möjlighet inom t.ex. medicin och vetenskap. Knappast inom konst.
Susanne Sandström
Ur: Vad bestämmer jag?, J. Wung-Sung & J. Lucander. Förlaget 2023
Foto:Staffan Sundström
Linn Henrichsson
Susanne Sandström
Hur är det att vara debuterande barnboksillustratör/ bilderboksmakare i Finland ?
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Jag debuterar i höst med en bilderbok på svenska i Finland, vilket språkligt kan ha både för- och nackdelar. Utmaningen är att nå ut till en så bred målgrupp som möjligt, eftersom den svenska marknaden i Finland är relativt liten.
Förhoppningen är att boken får publicitet och spridning också i Sverige eftersom den ges ut på svenska, men som jag förstått det kan det vara utmanande att nå ut på bred front i Sverige då böcker som kommer ut på finlandssvenska förlag huvudsakligen marknadsförs i Finland.
Det goda med att ges ut i Finland är att det är ett tvåspråkigt land, vilket innebär att det finns en möjlighet för boken att ges ut på både svenska och finska samtidigt.
Jag är glad över att ett finskspråkigt förlag redan har visat intresse och beslutat att ge ut en översättning av min bok trots att den fortfarande inte kommit ut på originalspråk.
Eftersom de finlandssvenska kretsarna är små och folk känner varandra upplever jag att det finns en välkomnande gemenskap inom fältet
som varit relativt lätt för mig att ta del av. Fastän jag inte debuterat än, har jag redan via mitt förlag fått tillfälle att lära känna andra bilderboksskapare som är mer erfarna än jag, och det har varit givande för mig att prata med dem och få ta del av deras upplevelser av branschen.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Det beror på i vilket avseende AI används. Jag har ingenting emot idén att använda AI som ett verktyg i en konstnärlig process, så länge det finns en upphovsperson vars kreativitet det är som kommer till uttryck. Ifall en illustratör till exempel använder AI för att generera bakgrunder eller enstaka element till sina illustrationer och sedan blandar det genererade materialet med sitt eget konstnärliga uttryck kan det finnas potential till intressanta resultat.
Att lämna över kreativiteten och låta generativ AI stå för hela processen bakom en kulturprodukt ser jag däremot som totalt frånstötande och meningslöst. Det måste ligga någon form av mänsklig erfarenhet i centrum för det vi betecknar som kultur, annars är det bara tomma pastischer. Att förlag ger ut barnböcker som är helt och hållet AI-genererade har jag varken intresse eller respekt för. Det vittnar om dåliga värderingar och är en skymf mot både hela fältet och alla tilltänkta läsare.
Ur: Fuskmåsen Fy , Linn Henfichssson. Förlaget 2025
Hur är det att debutera? Hur kom det sig att det blev en bilderbok?
Det hela har hänt väldigt snabbt och det är lite av ett tursamt sammanträffande att boken kommer ut redan i höst. Jag har jobbat länge med formgivning och konst i olika former, men att göra en barnbok är inget jag varit inställd på tidigare. Efter att jag själv fått barn och använt massor av tid på att läsa böcker för henne har jag ändå märkt hur idéer till egna bilderböcker börjat formas i mitt huvud. I december 2024, ungefär samtidigt som jag ritade de första krokiga skisserna till det som kom att bli Fuskmåsen Fy, råkade det sig att en vän till mig som jobbar på ett förlag hörde av sig och frågade ifall jag har några idéer till en bilderbok.
Det var som att hon hade läst mina tankar. Vi bokade in ett möte några veckor senare och jag visade upp mina skisser och presenterade en idé. Trots att jag inte hade mycket att visa upp vid det tillfället var de positivt inställda på förlaget och sa att ifall jag lyckas få ihop ett mer övergripande skissutkast på boken den kommande månaden så kan de överväga att ge ut boken redan samma höst. Sagt och gjort. Sedan dess har jag haft fullt upp med att jobba med boken och är fortfarande i processen med att färdigställa bilderna. Det har varit väldigt kul.
Hur det blir att debutera kan jag svara på efter september, då boken kommit från tryck.
Ur: Fuskmåsen Fy, Linn Henfichssson. Förlaget 2025
Foto: Maria Kleppe Vihovde
Kim Torrejas
Carola Linde
Kim Torrejas är född 1993 och bor i Oslo. Han jobbar som lärare och har i vår debuterat med sin ungdomsbok Jævla hetero. Det är en spännande bok om identitet, hbtqi och kärlek som utspelar sig i en upp-och-ner-vänd värld där normen är att vara homosexuell. Så när huvudpersonen Ask inser att han tycker om tjejer i stället för killar blir livet direkt mycket mer komplicerat. Nu måste han göra allt för att inte bli skolans nya hetero, samtidigt som han försöker behålla sina vänner.
En varm, reflekterande, underhållande, igen kännande, tänkvärd och berörande bok att läsa och samtala kring. Jævla hetero är en stark debut som redan har hyllats av kritikerna.
Jag har ställt några frågor till Kim Torrejas:
Hur är det att vara barn & ungdomsboksförfattare/illustratör i Norge?
Det er godt å være barne- og ungdomsbokforfatter i Norge. Det føles trygt. Ytringsfriheten står sterkt her, og det gir rom for et mangfold i litteraturen. Jeg har skrevet en samfunnssatire for ungdom, som utfordrer normer, undertrykkelse og visse tolkninger av religion. Det kunne vært kontroversielt, men jeg har følt meg trygg hele veien. Det sier mye om klimaet rundt litteraturen her.
Omslag: Jævla hetero , Kim Torrejas. Cappelen Damm, 2025
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Mulighetene er at det er stor frihet i hva man kan skrive om – både tematisk og språklig. Man kan ta ungdom og ungdomstid på alvor, og skrive om vanskelige ting uten å pakke det inn.
Utfordringen er at færre ungdommer leser nå enn før. De har så mange andre alternativer. Det krever mer av oss forfattere, men det gjør også skrivejobben desto viktigere. Forlagene utgir også færre ungdomsbøker nå. Det gjør kanskje at færre velger å skrive ungdomslitteratur.
Foto: Grethe Nygaard
Ingvild Bjerkeland
Susanne Sandström
Hur är det att vara barn/ungdomsboksförfattare i Norge?
De beste sidene ved å være barnebokforfatter i Norge, er at vi har flere solidariske ordninger. Den viktigste er kanskje den statlige innkjøpsordningen, som sørger for at de fleste utgivelser på etablerte forlag kjøpes inn i rundt 2000 eksemplarer som så distribueres ut til biblioteker i hele landet. Det gjør at forlagene og forfatterne har en viss sikkerhet i forhold til salg. Videre har vi Biblioteksvederlaget, hvor Staten betaler for verkene som utlånes gratis i bibliotek. Vederlaget fordeles på godkjente fond som forvaltes av våre fagorganisasjoner og som deles ut i stipend (etter søknad) for forfattere. Vi har også en nasjonal ordning som heter Den Kulturelle Skolesekken (DKS), hvor målet er at skoleelever i grunnskole og videregående skal få oppleve profesjonell kunst og kultur. Ordningen dekker kulturområder som film, kulturarv,
litteratur, musikk, scenekunst og visuell kunst, og mange barne-og ungdomsbokforfattere er årlig på turné rundt på skoler i Norge gjennom denne ordningen. Gjennom fagorganisasjonen Forfattersentrum har vi forhandlet fram minstesatser for både DKS oppdrag og andre typer forfatteroppdrag. Vi har dessuten normalkontrakt i Norge, som vil si at alle forfattere – enten man er Knausgård og Fosse eller en debutant – har de samme vilkår i kontrakten sin, og disse er forhandlet frem av fagorganisasjonene våre. Det er det stor trygghet i.
Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Utfordringene er jo at det på tross av gode, solidariske ordninger, er veldig vanskelig å tjene nok penger til å leve av å skrive. Noen barnebokforfattere klarer å være heltidsforfattere gjennom å hyppige DKS turneer, stipender og høy utgivelsesrate, men de aller fleste lever likevel på et
økonomisk minimum. Det er også veldig usikkert – man kan tjene ok det året man er på turné eller gir ut bok, men året etter har man nesten ingen inntekt. Selv har jeg tjent litt penger på at Odjuren er solgt til utlandet (ti land/språkområder nå), men det kan gå flere år før jeg evt. tjener noe mer enn forskuddene på dette, så det er ikke noe man kan leve av på sikt. Jeg er også alenemor, som betyr at jeg ikke kan reise på lange forfatterturneer.
Jeg har derfor full jobb ved siden av forfattervirket og skriver på sene kvelder og i helger.
Det er ganske utfordrende å jobbe dobbelt, men sånn er situasjonen for mange.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Jeg synes det er vanskelig å spå hvordan KI vil påvirke litteraturfeltet og er på ingen måte noen ekspert. Jeg har ikke tatt i bruk noen KI verktøy selv, og stritter i mot så godt jeg kan på arbeidsplassen min, hvor det begynner å bli ganske vanlig. Noen forfattere synes nok at KI kan være
Å skrive bøker handler jo ikke om å følge en oppskrift - selv ikke når man skriver innenfor en tydelig sjanger.
Odjuren er feks en klassisk dystopi på mange måter, men den er likevel gjennomsyret av meg som person og mine erfaringer.
et spennende verktøy, og vil bruke det til research og kanskje til og med plot og karakterbygging. Men jeg tror mange, meg selv inkludert, er skeptiske til hvilken type bøker vi vil få ut av noe sånt. Å skrive bøker handler jo ikke om å følge en oppskrift - selv ikke når man skriver innenfor en tydelig sjanger. Odjuren er feks en klassisk dystopi på mange måter, men den er likevel gjennomsyret av meg som person og mine erfaringer. Jeg håper og tror at lesere alltid vil kunne merke forskjell på en KI-skrevet bok og en forfatterskrevet bok.
Foto: Anton Soggiu
Jørn Lier Horst
Susanne Sandström
Hur är det att vara barnboksförfattare i Norge – vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Å være barnebokforfatter i Norge er både givende og utfordrende. Vi har gode støtteordninger og en sterk tradisjon for barnelitteratur, og bøkene våre når ofte ut til mange gjennom biblioteker og skoleverk. Det gir muligheter for å skrive med både kunstnerisk frihet og langsiktighet.
Men det finnes også betydelige utfordringer. En av de største er den fallende leserinteressen blant barn og unge, særlig fra 10–12 år og oppover. Mange i denne alderen velger bort bøker til fordel for digitale medier.
Det gjør det mindre kommersielt lønnsomt for forlagene å satse på bøker for denne målgruppen, og antall utgivelser går ned.
Jeg har også lagt merke til en annen utvikling:
Tekstmengden i nye barnebøker blir stadig mindre. Bøkene tilpasses for å fremstå som mer overkommelige og lettleste – noe som er forståelig i møte med endrede lesevaner, men som også bidrar til å forskyve lesernes forventninger. De bøkene jeg selv skrev for 15 år siden, med en kjernegruppe på 9 til 12 år, blir i dag anbefalt for lesere fra 12 år og oppover. Det sier noe om hvordan både lesekompetanse og lesemot har endret seg. For forfatterne handler det om å være tilpasningsdyktig.
Konkurransen om barns oppmerksomhet er stor, og det er ikke lenger nok å skrive en god bok –man må også være synlig, aktuell og aktiv i formidlingen. Samtidig er det en glede å skrive for lesere som fortsatt lar seg oppsluke, undre seg og leve seg inn i en historie.
Barnelitteratur har alltid vært preget av håndverk og personlighet. Det finnes noe verdifullt i det å bruke tid, i å
streve med ordene eller fargene, i det å la seg forme av prosessen – ikke bare resultatet.
Når både tekst og bilder kan genereres på sekunder, er det lett å lure på hva som da skiller det ekte fra det syntetiske.
Å vite at noe man har skrevet kan bli en del av barns oppvekst – det er og blir det fineste ved dette yrket.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Jeg tenker at generativ AI gjør seg gjeldende på to områder i barnelitteraturen – i illustrasjoner og i tekst. Jeg kjenner på en motstand mot begge deler. Det handler nok først og fremst om en motstand mot det uekte – en uro over at noe viktig og menneskelig går tapt når maskiner tar over det skapende.
Barnelitteratur har alltid vært preget av håndverk og personlighet. Det finnes noe verdifullt i det å bruke tid, i å streve med ordene eller fargene, i det å la seg forme av prosessen – ikke bare resultatet. Når både tekst og bilder kan genereres på sekunder, er det lett å lure på hva som da skiller det ekte fra det syntetiske.
Samtidig bruker jeg AI som et verktøy, først og fremst i research. Der jeg tidligere brukte Google og måtte lese meg gjennom flere kilder, får jeg nå raske og presise svar. Det er effektivt, og gir ofte en god oversikt. Men det er et hjelpemiddel –ikke en erstatning for det skapende arbeidet.
Ser man utviklingen i et større perspektiv, er dette ikke første gang ny teknologi endrer hvordan vi jobber. Før internett og søkemotorer måtte man oppsøke bibliotek for å finne informasjon. Før datamaskinen skrev vi på skrivemaskin, og før det – for hånd.
Hver ny utvikling har gjort det enklere å skape, senket terskler og åpnet dørene for flere.
AI senker også terskelen – det blir lettere å forsøke seg, lettere å få noe som ligner på et ferdig produkt. AI gjør det lettere å skape – og det betyr også at flere vil forsøke seg. Det kan i beste fall føre til nye uttrykk og flere stemmer, og det er i seg selv positivt.
Men AI vil uansett alltid trenge et utgangspunkt. En grunnleggende tanke. Noe å ta utgangspunkt i, noe å forme og bearbeide. Det må finnes et opphav – en idé, en retning, en stemme. Det vil være trist om forfatterens eller illustratørens rolle reduseres til bare å være et startpunkt for en maskin.
Det skapende arbeidet handler om mer enn å generere – det handler om å erfare, føle, velge og gi mening.
Det er nettopp det menneskelige som gjør litteraturen levende.
Lisa Aisato
Susanne Sandström
Hur är det att vara barnboksillustratör i Norge? Vilka är möjligheterna och vilka är utmaningarna?
Norge er heldigvis et land der mange fremdeles lese bøker og det selges mange illustrerte bøker i Norge i dag. Vi har også gode statlige støtteordninger, så Norge er ikke det verste landet man kan bo i hvis man vil leve av barnebok-illustrasjon.
For meg går det fint å være barnebok-illustratør, men det er kanskje også fordi jeg lever av billedkunst og også at jeg skriver egne bøker og da får 100 % royalty istedenfor 30, 40 eller 50 %. Jeg er glad for at jeg har jobbet i bransjen i snart 18 år. Det hadde vært mye vanskeligere å være ung i dag og satset på en karriere innen barnebok-illustrasjon. Der jeg nå er i min karriere
har jeg allerede opparbeidet meg et navn, laget mange bøker, fått mange følgere i sosial medier, og mange kjenner til det jeg skaper og den jeg er. Da er det selvsagt mye lettere å velge og vrake blant jobber og å leve av å lage bøker og billedkunst. Men hvis ingen visste hvem jeg var og jeg enda ikke hadde laget noen bøker hadde det vært fryktelig vanskelig å komme i gang, og ikke minst å konkurrere mot AI tror jeg.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
AI er en stor utfordring for illustratører og designere i dag. Jeg ser det blir brukt mer og mer både som illustrasjon i litteratur men også i aviser og magasiner. Jeg jobbet 11 år i Norges nest største avis som avistegner. Det var viktige år for meg og jeg lærte veldig mye i løpet av de 11 årene. Den muligheten får nok ikke ferske illustratører i dag, og det er synd, for det var en veldig god skole for meg. Jeg syns det er trist at folk går bort fra bruke menneskers hender og hjerner og heller bruker datamaskiner og teknologi til å skape visuelle uttrykk. Jeg tror det må bli sånn at mye av min personlige fremtidige karriere ligger i å reise rundt og møte publikum og ha fysiske utstillinger. Jeg tror folk setter pris på å møte mennesket bak bildene som skapes, og kanskje man også må jobbe mer med fysisk maleri, og blyant og papir og selge originaler. Jeg mener at forlag og redaktører har et viktig ansvar. De må bruke de gode hodene og hendene som finnes der ute til å skape illustrasjoner for barn i barnebøker. Det er forferdelig trist hvis AI tar fullstendig over barnebok-illustrasjonene. Da da taper vi en hel kunstform.
FABELFERD II, Lisa Aisato
GOD NOK, Lisa Aisato
Lilla Piratförlaget är ett barn- och ungdomsboksförlag som grundades 2011.
Vi vill ge ut böcker som roar och oroar, väcker känslor och stannar kvar.
I september 2015 gick Lilla Piratförlaget samman med Gilla Böcker.
Det gemensamma förlagsnamnet är Lilla Piratförlaget där varumärket Gilla Böcker står för utgivningen för tonåringar och unga vuxna.
Sedan 2022 ingår även Alfabeta Bokförlag i samma förlagsgrupp.
I dagsläget ger vi ut ungefär 30 titlar om året, både svensk och översatt litteratur.
Erik Titusson, Förlagschef på Lilla Piratförlaget
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i dag ser ni?
En utmaning är det minskade utrymmet för barnlitteraturen i det offentliga rummet, i media. Flera tidningsredaktioner har skurit ner, eller helt slopat, bevakningen av barnlitteratur, vilket gör det svårare att hålla ett samtal om barnlitteraturens konstnärliga möjligheter igång. Det finns såklart undantag att glädjas åt, men det är en generell trend. En annan utmaning är hur vuxenvärlden överlåter barns underhållning, undervisning och rentav uppfostran till techbolagens algoritmer i en allt högre utsträckning. Här skulle jag önska att vi alla såg på dessa techbolag lite mer kritiskt och att barn fick ett bredare och djupare utbud av kulturupplevelser, bortom skärmen.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen (historiskt och samtida) ser ni i Sverige respektive i världen?
Oj, vilken stor fråga! Jag är inte så jätteintresserad av trender inom barnboksutgivningen, det blir lite nervöst förläggeri av den sortens fokus, tror jag. Jag tror på alla berättelser som överraskar oss, genom sin humor, sin sanning eller sin skönhet. Den typen av berättelser har alltid berört oss människor, det är en långsiktig trend!
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och för att nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
Inga alls! Vi fortsätter att ge ut barnböcker av hög kvalitet, det är det viktigaste. Kanske ännu viktigare idag när det finns ett överflöd av böcker och annan media som pockar på uppmärksamhet.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barnoch ungdomsboksutgivningen?
Vi har anlitat formgivare och konstnärer som i sin tur arbetar med AI som ett konstnärligt verktyg för omslagsformgivning. Ett exempel är En odödlig vänskap av Cecilia Lidbeck som handlar om vänskapen mellan en flicka och en flicka som är AI-programmerad. Där fanns det en konstnärlig anledning till att omslaget är formgivet i samarbete mellan en mänsklig konstnär och AI. Det stärker berättelsen!
Vi är Sveriges ledande förlagshus med en bred och uppmärksammad utgivning.
Vi ger ut skönlitteratur, facklitteratur, barn och ungdomsböcker med både kvalitet och bredd.
Förlagsgruppen består av Norstedts, Rabén & Sjögren, B. Wahlströms, Massolit, Tiden, Norstedts Kartor, Böckernas klubb, Barnens bokklubb och Printz Publishing.
Norstedts grundades 1823 och är Sveriges äldsta förlag.
Rabén & Sjögren grundades 1942 och ger ut svenska och utländska bilderböcker och textböcker för små och stora barn. Förlaget ger bland annat ut Astrid Lindgren, Alfons Åberg, Mamma Mu och Harry Potter.
B. Wahlströms Bokförlag grundades 1911 av Birger Wahlström och ger ut böcker för barn och unga. Förlaget ingår sedan 2017 i Norstedts Förlagsgrupp.
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i dag ser ni i Sverige?
Den största utmaningen med att ge ut barn- och ungdomslitteratur idag är att barn läser allt mindre. Konkurrensen med inte minst skärmarna märks tydligt, och ännu mer oroväckande är ju att barns läsförmåga har minskat avsevärt. Barn läser inte bara mindre utan också sämre idag, vilket på längre sikt är ett gigantiskt samhällsproblem. Dessbättre har detta nu börjat uppmärksammas från politiskt håll, och det görs insatser. Även vi som barn och ungdomsförlag arbetar idag mycket med läsfrämjande.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni i Sverige respektive i världen? För att ansluta till tidigare fråga, så är läsfrämjandet en stor trend idag, och det finns en stor efterfrågan på böcker med pedagogiskt innehåll på olika sätt. Det är såklart viktigt, men vi får inte glömma fantasin och leken. Allt behöver inte vara så tillrättalagt alla gånger. I övrigt håller fantasytrenden fortsatt i sig – med böcker typ Harry Potter och Handbok för superhjältar – och jag upplever också att humor är en "trend" under uppseglande. Roliga böcker efterfrågas allt mer - kanske är det en reaktion på just det pedagogiskt tillrättalagda.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och för att nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
Att finnas där barnen finns är viktigt, och idag når man dem egentligen enklast via skolan. Så det är en målgrupp vi idag arbetar mer riktat emot.
Sedan är ju omvärldsbevakningen väldigt viktig – men den har å andra sidan alltid varit viktig, så egentligen är det kanske mest de kanaler man bevakar som har ändrats. Idag är t ex sociala medier en självklar del av detta.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen?
Ja, vi använder AI i viss mån i vårt dagliga arbete för att förenkla vissa arbetsuppgifter, som t ex att skriva säljtexter, jämföra avtal etc. Vi arbetar även med vissa formgivare som använder det som ett arbetsredskap och tar hjälp av det i den skapande processen. Däremot använder vi inte AI för att skapa våra böcker, vi har inga böcker som är skrivna eller illustrerade med hjälp av AI. Vi får för all del in en hel del manus som är tydligt AI-producerade, men det är fortfarande långt kvar tills AI kan mäta sig med den mänskliga kreativiteten.
Vad gäller utmaningar, så tycker jag inte att de är specifikt kopplade till barn- och ungdomsboksutgivningen, utan är mer allmängiltiga. Och där tycker jag nog att upphovsrätten är bland det viktigaste. Vi måste ha ett regelverk som skyddar upphovsrätten och hindrar generativ AI från att tränas på upphovsrättsskyddade verk.
Susanne Sandström
Bokförlaget Opal startades 1973 av Bengt Christell och Valborg Segerhjelm. Redan från början var förlaget inriktat på kvalitetslitteratur för barn och ungdomar. Under de första åren gav Opal nästan enbart ut översatt litteratur då förläggarna hade en mycket bra relation till bland annat flertalet danska och tyska förlag. Med tiden började de se sig om efter svenska upphovsmän och initierade en bilderbokstävling 1983 för att hitta dessa.
I denna tävling deltog både Sven Nordqvist och Anna Höglund. Sedan dess har utgivningen utvecklats och numera finner man till större delen svenska original på Opals nyhetslistor. Men fortfarande översätts böcker från flertalet länder.
Opal var först i Sverige med att publicera lättlästa böcker. Opal är en av delägarna till Berghs förlag. 2017 startades dotterförlaget Vox by Opal som ger ut böcker för unga vuxna.
2019 instiftade förlaget ett pris för att hedra minnet av Bengt Christell, Bengt Christell-priset. Än idag är Opal ett starkt, oberoende och familjeägt förlag.
Susanne Sandström
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni i Sverige respektive i världen?
Trender internationellt just nu, som funnits i Sverige länge, är skräck. Det blir mer populärt i andra länder men inte lika läskiga böcker som i Sverige än… Grafiska romaner är populärt utomlands men har inte kommit hit i samma utsträckning än.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och på så sätt nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
Vi har alltid arbetat mycket mot skola och bibliotek och har förstärkt det arbetet på senare tid. Genom att göra än fler lärarhandledningar och
bokfrågor som finns att ladda ned kostnadsfritt på vår hemsida.
Samt ändrat vår katalog från en årskatalog till en katalog riktad mot bokförmedlare (bibliotekarier och skolpersonal).
I katalogen lyfter vi böcker som passar extra bra att arbeta med i bokförmedlarnas miljö.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barnoch ungdomsboksutgivningen?
Vi använder inte AI i bokutgivningen pga kvalitet och upphovsrättsfrågor.
För oss är också människorna bakom böckerna viktiga och så fort man har en bok som inte har en upphovsperson som själv jobbar med den så är det svårare att nå ut med böckerna.
Översättare och inläsare är också alltför viktiga för att utesluta.
På Bonnier Carlsen arbetar vi med att hitta, utveckla publicera och sprida berättelser för barn och unga. Vårt mål är att ge ut en bok för varje barn, oavsett ålder, ursprung, intressen, behov och förmågor. Vi vill sprida berättelser som berör, upplyser, underhåller och utvecklar.
Utgångspunkten är alla barns lika värde. Nyfikenhet och barnperspektiv är liksom kvalité och mod viktiga ledstjärnor för oss.
Våra berättelser ska spegla vår samtid och samtidigt öppna dörrar till det okända. Med våra böcker önskar vi ge barnen en större värld!
Bonnier Carlsen fick sitt namn 1993 vid en sammanslagning av dåvarande Bonniers Juniorförlag och Carlsen if – men Bonniers har gett ut böcker för barn och unga ända sen slutet av 1800-talet. Idag ger vi ut omkring 120 nya titlar per år.
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i Sverige idag ser ni?
Det är naturligtvis de förändrade läsvanorna både på fritiden och i skolan, samt den försämrade läsförmågan hos allt fler barn och unga, som är våra allra största utmaningar. Men också att vuxnas läsning blir allt osynligare – vi är ju alla läsande förebilder.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni i Sverige respektive i världen?
Barnboksutgivningen speglar sin samtids syn på barnet, och följer de strömningarna. I Sverige har vi en stark tradition av kvalitetsböcker, även i böcker för de yngsta är berättelsens kvalitet central. I andra länder kan böcker för barn ha en tydligare fostrande eller pedagogisk funktion, något som vi i och för sig ser mer och mer av även här i Sverige.
Illustrerade böcker för alla åldersgrupper har blivit allt vanligare, det är en tydlig trend och man kan tänka sig att det beror på att vi lever i en mycket visuell värld.
Barn och unga är ju också mycket avancerade konsumenter av berättelser, men är kanske inte så lässtarka. Det påverkar också utgivningen.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och på så sätt nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
Bonnier Carlsen har nyligen startat ett imprint, Fenix, som fokuserar på att hitta böcker som tilltalar engagerade ungdomar och unga vuxna som delar sina bokrecensioner och hittar lästips på TikTok under hashtaggen #booktok. Det finns en spännande och aktiv diskussion kring böcker och läsning bland unga där, och vi behöver lägga örat mot marken för att lyssna på unga, och höra vilka böcker de engageras av och vill läsa.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barnoch ungdomsboksutgivningen?
Vi följer utvecklingen, och vi testar och använder AI som ett verktyg för att stödja existerande processer. Men vi låter aldrig AI ersätta det mänskliga omdömet eller kreativiteten. AI måste användas på ett sätt som respekterar upphovsrätt, skyddar personuppgifter och bevarar originaliteten i det innehåll som författare och illustratörer skapar. Alla AI-verktyg vi använder är säkra, och all användning sker med mänsklig övervakning, bedömning och kontroll.
För just barn- och ungdomsutgivning kan AI t ex användas som stöd för att utveckla kompletterande pedagogiskt material, eller som stöd för synlighet och tillgänglighet genom metadataförbättring.
Susanne Sandström
På Idus förlag har vi en stor utgivning inom barn- och ungdomslitteratur, och vi ger även ut biografier, fackböcker och personliga berättelser.
Tillsammans med våra författare och illustratörer vill vi tända stjärnögon. Det möjliggör för fler att hitta glädjen och trösten i att läsa. Vi brinner lite extra för böcker om aktuella, svåra eller nischade ämnen.
Idus förlag är ett bokförlag i Lerum som grundades 2011 av Ulrika Slottner efter att hon först gett ut en barnbok i egen regi och därefter hoppat av från branschen som IT-konsult.
Den 25 januari 2022 fick
Idus förlag nya ägare –Elisabeth och Simon Grunditz.
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i Sverige idag ser ni?
Den första utmaningen med att ge ut just barnoch ungdomslitteratur är att ersättningen för digitala format utgår ifrån längre vuxenlitteratur och inte bilderböcker. Samtidigt är efterfrågan stor hos såväl barn, vuxna och författare att de digitala formaten ska finnas. Andra utmaningar kan vara att nå ut i bruset och konkurrensen av andra böcker. Mest ser vi dock möjligheter, till att få fler röster och berättelser hörda och tillgängliggjorda.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni?
Där tycker vi att Svenska Barnboksinstitutet har bäst svar via sin årliga Bokprovning. En trend som lyftes fram från 2024 års utgivning
var att porträtt av pappor var ett framstående inslag, med Idus förlags rim-bilderbok Pappor som exempel.
En annan trend som lyftes i rapporten var hur läsande barn och unga gestaltas där en tydlig typ finns i Mardrömsdockan, utgiven av Idus förlag, – en flicka vars läsintresse markerar att hon är annorlunda.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och för att nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
En av våra starkaste utgivningsinriktningar är böcker om aktuella, svåra och nischade ämnen. Det gör att vi kan erbjuda de unga läsarna (och de som läser för dem) målgruppsnära och relevanta ämnen.
Susanne Sandström
Vi har också ställt om och har gett ut fler böcker som inte är så texttunga än tidigare för 12–15-åringar. En annan grej är att vi har börjat närvara vid fler mässor för att indirekt nå barn och unga via exempelvis skolbiblioteken.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barnoch ungdomsboksutgivningen?
Vi tror att den tryckta boken med mänsklig författare/illustratör står stark. Det är också utgångspunkten i vår produktion.
Bilder som används till textboksomslag hos oss köps oftast in från bildbanker om inte författaren har illustratör som gör omslagsbilden eller har egna bilder hen vill använda.
Om en upphovsperson har väldigt specifika önskemål kan AI-verktyg användas för att generera detaljer till omslaget. Det kan exempelvis handla om önskemål om fotoliknande inslag på personer från en viss tidsålder.
Omslagen som skapas hos oss består av flera olika bilder som våra formgivare sätter samman och jobbar vidare med för färgsättning, ljussättning och olika effekter i Photoshop. Det är en skapandeprocess och består aldrig av någon form av ”automatgenererade” omslag.
Att AI blir alltmer frekvent i såväl vår bransch som andra är en utveckling som är omöjlig att stoppa. Så länge allt är transparent, går schysst och rätt till samt inte inkräktar på någon annans upphovsrätt så är det fritt för de som vill och efterfrågar det.
Vi tror det kommer finnas ett brett spann. Allt från de som inte använder AI alls till de som i princip bara använder det. Efterfrågan från konsumenter, skolor, bibliotek kommer att styra och där kommer kvalitet vinna i det långa loppet.
Inom textbearbetning använder vi idag inte AI. Några av möjligheterna med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen är att vi kan få bättre och effektivare verktyg i kvalitetskontroller och rutinartade arbetsuppgifter. Det gör att exempelvis fel på grund av den mänskliga faktorn lättare kan upptäckas.
Några av utmaningarna med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen är att definiera de olika graderna av AI-inslag så att vi använder samma språk och att aktörer utifrån det kan vara transparenta.
Just nu används ibland begrepp som ”AI-genererad bok” utan att någon ställer frågor om vad det mer konkret betyder.
Är hela boken med text och bild AI-genererad?
Är det att använda AI om man som författare googlar när man gör reserach till sin bok?
Eller som illustratör att bearbeta sina bilder på datorn?
När vi släppte våra två första böcker blev det stor debatt. Kunde verkligen ett förlag vara värderingsdrivet? För oss var det svårt att förstå debatten, alla berättelser förmedlar ju värdringar? På vilket sätt blev litteraturen sämre med en tydlig värdegrund? Bär inte alla böcker värderingar?
Varför är ojämställda värderingar bättre än jämställda?
Vi debatterade i tv, radio och tidningar. Går det att kombinera en tydlig värdegrund med böcker av hög kvalitet? Absolut säger vi!
2012 hände någon väldigt stort: OLIKA lanserade Kivi och Monsterhund, den första barnboken som använde hen som personligt pronomen. Vår koppling till forskning löper som en röd tråd genom det vi gör. Vi samarbetar med alltifrån genusforskare till språkforskare och klimatforskare.
Sandström
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur i dag ser ni i Sverige?
Det är hög konkurrens att nå ut med litteraturen, dels för att fler och fler kändisar börjar att skriva och de har redan stora plattformar, och dels för att egen utgivningen ökar, många hybridförlag erbjuder författare och illustratörer att själva finansiera sina böcker och de hjälper till med marknadsföringen.
Nu på senare tid också AI som gör det lätt att skapa barnböcker, både med text och bild. En annan utmaning är klimatarbetet, att göra böcker på trädpapper gör att vi tar ner skogen, och därför har vi börjat trycka på återvunnet papper, det är ett stort steg. Vi kommer också att prova att trycka på hampa eller bambu, som är ett mycket bättre alternativ ur klimatsynpunkt, båda är snabbväxande och suger åt sig mycket koldioxid när de växer. -
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser ni i Sverige respektive i världen?
I världen verkar många vilja ha utbildande böcker som hjälper föräldrar att visa vad som är rätt och vad som är fel. Vi jobbar med en agent så vi har själva inte så bra koll på de exakta trenderna, men det är en i alla fall.
I Sverige är det fler och fler som ger ut böcker med mångfald i bilder, ökar på representationen, vilket ju är positivt, det har vi ju gjort sedan starten för arton år sedan.
Nästa steg är att bjuda in fler författare och illustratörer, så att fler berättelser kan komma ut, det jobbar vi med nu, till exempel genom att samarbeta med samiska författare och illustratörer.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har ert förlag gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och för att nå målgruppen barn och unga (som ju inte i hög grad är bokläsare)?
Vi jobbar mot både föräldrar via vår bokklubb och vår egen butik (olika.nu), samt med förskolor och bibliotek. Vi har inte gjort så stora förändringar där utan försöker att göra böcker som underlättar för både föräldrar och pedagoger, böcker som är både roliga att läsa och som också bidrar till ett jämställt och jämlikt samhälle.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser ni med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen?
Susanne
På Goobar förlag ger jag ut unika, prisade och modiga böcker i översättning från spanska med fokus på Latinamerika. Förlaget specialiserar sig på barn- och ungdomslitteratur, som vidgar vyer, tänjer genre- och åldersgränser och även kan passa vuxna. Goobar förlag startades 2021 med första utgivning våren 2022.
2025-06-23- Bazar Masarin Intervju Goobar förlag.
Charlotte Goobar svarar Susanne Sandström
Vilka utmaningar med att ge ut barn- och ungdomslitteratur ser du idag (i Sverige)?
En utmaning som har drabbat alla förlag, stora som små och oavsett om det handlar om barneller vuxenlitteratur, är att kostnaderna för papper och tryck med mera har ökat väldigt mycket under de senaste åren. Ett litet förlag som Goobar har annars både fördelar och nackdelar när det gäller ekonomiska förutsättningar. Det lilla förlaget har på sätt och vis större frihet och kan därför arbeta mer agilt jämfört med stora förlag, vilka riskerar att bromsas av mer byråkrati och sina komplexa system. Däremot har de minsta förlagen knappast råd att köpa tjänster för distribution, lagerhållning och marknadsföring, vilket innebär en stor och även rent fysiskt tung arbetsbörda tillsammans med krav på ständig närvaro.
Goobar ger ut böcker i översättning, vilket i sig är en utmaning. Andelen översättningar minskar också för varje år i Sverige.
Det översätts till exempel väldigt få barnböcker från spanska och speciellt från Latinamerika, trots att spanska är ett så stort språk som talas i många länder i världen.
Det finns också en mycket stor utgivning av barn- och ungdomslitteratur av hög kvalitét, i de spansktalande länderna. Även när det gäller antalet översatta böcker så spelar ekonomiska aspekter in. Översättningsarbetet i sig kostar, samtidigt som översatta böcker (om de inte är storsucéer i översättning från engelska) riskerar att sälja sämre. Men ekonomiska aspekter är inte nödvändigtvis det enda som bromsar...
Vad jag har märkt och förvånats över under de år jag haft förlaget är hur ofta vuxna, och till och med de som egentligen ses som just möjliggörare,
innebär själva utmaningen och rentutav hindret för att nå ut med ny, spännande barnlitteratur till målgruppen. Ett konkret exempel där vuxnas beslut begränsar möjligheterna till läsfrämjande och spridning av barnböcker är genom det krympta utrymmet för barnkultur i medierna, vilket också har gjort det i stort sett omöjligt för små förlag, med sina olika specialinriktningar att nå ut och synas. Tack och lov finns tidskriften Karavan, som skriver både om barn- och vuxenlitteratur från stora delar av världen och så förstås Bazar Masarin. Det verkar finnas höga trösklar hos vuxna, när det gäller att ta till sig nya berättarstilar och illustrationstekniker, andra bildvärldar och färger. Många gånger tror jag att det handlar om att vi vuxna är mer konventionella än vad vi själva är medvetna om och har behov av att känna oss trygga och bekväma med barnböckerna. Böcker som utmanar våra förväntningar när det gäller uttryck och innehåll riskerar därför att mötas av viss ängslighet och till och med ointresse. Det som överraskat mig allra mest är att detta även gäller vuxna dedikerade åt barnlitteratur i olika ickekommersiella sammanhang och som då rimligtvis inte ens är styrda av ekonomiska skäl. Vi kan se hur samma titlar som fått priser och utnämningar internationellt har mycket svårare att tilltala motsvarande institutioner, ideella föreningar och organisationer i Sverige och därför inte heller når ut via exempelvis Barn- och ungdomsbokskatalogen eller Svenska IBBY.
Jag tror att det är väldigt lätt att som vuxen projicera sin egen litteratursmak och/eller sina föreställningar om barns smak och förmodade behov av igenkänning på just barnen. Men att känna igen sig i en bok, i text eller bilder, behöver inte betyda att boken skildrar exakt den miljö, de intressen, eller det vardagsliv, som läsaren själv befinner sig i.
Litteraturreception, hur en bok och läsupplevelse tas emot av läsaren, barn som vuxen, och skapar mening, är ett oerhört spännande område som fungerar mycket mer komplext än så. Vad som faktiskt når in och berör, är en komplicerad psykologisk process som inte går att översätta med exakt spegling. Det är förstås jättebra att erbjuda barn läsning som matchar deras liv och personliga intressen, men viktigt att samtidigt vara medveten om att samma läsare skulle kunna känna igen sig och få en stor upplevelse av en bok
med ett helt annat innehåll, som du dessvärre inte med säkerhet kan veta vilken det är... Därför är det så bra att erbjuda stor variation av både text och bild.
Vilka trender inom barn- och ungdomsboksutgivningen ser du i Sverige respektive i världen?
En samtida trend i Sverige är som sagt detta med att antalet översättningar stadigt minskar. Jag är ingen forskare och kan inte presentera fakta eller statistik från andra länder eller svara för världen i stort. Men i mitt tidigare arbete med att förhandla rättigheter för en nordisk digital bibliotekstjänst som erbjuder böcker på flertalet av de stora migrantspråken, så kunde jag se att många andra länder verkar göra fler översättningar än vad vi i Sverige gör.
Det verkar finnas hos vuxna, när det till sig nya berättarstilar illustrationstekniker, världar och färger.
Många gånger tror handlar om att vi konventionella än är medvetna om av att känna oss bekväma med barnböckerna.
Och om vi håller oss till Latinamerika så tycker jag mig också se att antalet översättningar är betydligt mer omfattande, trots en väldigt rik och stor egen utgivning av hög kvalitét, som dessutom blir ännu större tack vara utbytet mellan de spanskspråkiga länderna. På grund av de större förlagens minskade intresse för översättningar från andra språk än de anglosaxiska, så märks numera i stället en trend för sådan specialisering hos flera mindre förlag i Sverige.
Den enda kategorin böcker där översättningarna dominerar är, enligt Svenska Barnboksinstitutet, tecknade serier. Det skulle vara intressant att undersöka varför det görs så få tecknade serier för barn och unga i Sverige och jämföra med andra länder.
Bild och form är en del av bokens innehåll. Och när det gäller exempelvis originalutgivningen på spanska, så är mitt intryck att illustrationerna
finnas höga trösklar det gäller att ta berättarstilar och illustrationstekniker, andra bildfärger.
tror jag att det vi vuxna är mer än vad vi själva om och har behov trygga och barnböckerna.
rymmer en större variation i stil och uttrycksätt. Men visst går det att under senare år se svenska exempel på nya uttryck och en större bredd i användningen av olika konstnärliga tekniker och färger som collage, tusch och krita. En annan trend som möjligen skymtar fram, åtminstone internationellt, är fler åldersöverskridande böcker, speciellt bilderböcker med konstnärliga bilder som ger både barn, unga och vuxna läs- och konstupplevelser. Personligen uppskattar jag verkligen de åldersöverskridande böckerna, kanske främst dem med text. Även om det förstås uppstår praktiska problem i alla de sammanhang där böcker måste ålderskategoriseras, vilket enligt mig hör till den tråkigare delen av förlagsarbetet. Det skulle vara fantastiskt att hitta den perfekta metoden för att komma runt åldersindelning av böcker och jag är ganska säker på att det kan gynna alla, både starka/vana och svagare/ mer ovana läsare.
Trenden vi ser med böcker i långa serier, ofta genrelitteratur som komedi, skräck och deckare, med mycket bilder och ofta för målgruppen nybörjarläsare och upp till ca 12 år, uppfattar jag som gemensam för många länder. Framgångsrika satsningar kopieras snabbt av andra i bokbranschen, vilket leder till viss likriktning, där kategorier, som till exempel vampyrer, rebellsagor etc., kommer och går. Enligt både Bokprovningens och Förläggarföreningens statistik, så är det titlar som ingår i bokserier som dominerar listorna över mest sålda barn- och ungdomsböcker.
Förändrade läsvanor och försämrad läsförmåga har inte bara fört med sig en exploderande lättlästtrend, utan också att ”vanliga” böcker ska innehålla allt mindre mängd text, som är mycket luftigt satt med insprängda bilder, helst i färg och på varje sida. Enligt bokhandlare jag pratat med så vill inte heller föräldrarna ha så mycket text i
böckerna som de ska högläsa. Det här har lett till en stor utgivning av böcker med bilder för 9 – 12 år som Svenska barnboksinstitutet använder det ganska nya begreppet bildromaner för. Historiskt har samhällsförändringar och synen på barn, påverkat författare och bokförlag att börja skapa och producera böcker specifikt för barn. Under 1600-talet betraktades barnen mer eller mindre som små vuxna och det var endast skolböcker för att lära ut alfabetet och stavning, moral och religion som publicerades för barn. Upplysningstiden och romantiken innebar början på ett skifte i synen på barnen. Barndomen började då ses mer som en tid av oskuld och lek, till skillnad från vuxenlivet. Även under den här tiden fortsatte publiceringen av moraliska berättelser och fabler, men nu kom också mer underhållande böcker med gåtor, rim och lekar. Berättelser, som från början var skrivna för vuxna, som Gullivers resor och Robinson Crusoe började också dyka upp i barnböcker. Förändringarna i synsätt skapade så småningom en ny marknad för att skriva och publicera böcker direkt för barn.
Efter att marknaden med speciella förlag för barnlitteratur hade etablerats under 1700och 1800- talen, så har förändringarna under 1900-talet mer handlat om böckernas innehåll. Mellan världskrigen skildrades idealism och pionjäranda. Böckerna började också innehålla en del mer allvarlig och realistisk text.
Mellan 1930- och 1950-talen blev det allt vanligare att författare tog upp samhällsfrågor och svårigheter som fattigdom, för att på 6070-talet avlösas av ett skifte fyllt av realism, relaterad till historia, politik och samhälle.
Barnbokens huvudteman är nog ganska mycket desamma historiskt och idag; vardagsberättelser om familj, vänskap, äventyr och lek samt sagor har varit vanliga i alla tider.
Det är mer stil, formspråk och miljöer som förändras med anknytning till respektive tids samhälle, som att vardagsrealism och politik kom att dominera på 1960 - 1970-talet, åtminstone här i västvärlden.
Underteman varierar däremot i högre grad år från år. Förra året var till exempel inkludering och mångfald, klimat och miljö samt psykisk hälsa vanliga underteman enligt Svenska barnboksinstitutets bokprovning.
Vilka eventuella förändringar eller förnyelser har förlaget gjort för att följa med i samhällsutvecklingen och för att på så sätt nå målgruppen barn och unga (som ju inte läser i hög utsträckning)?
Man skulle kunna säga att i stället för att följa med samhällsutvecklingen så handlar det för Goobars del om att, genom sin förlagsprofil, komplettera, bemöta och delvis fungera som motvikt.
Förlagsprofilen har stor betydelse, speciellt för de små förlagens positionering inom det litterära området. Den fungerar som sikte och grund för utgivningsbesluten och som en tyst överenskommelse mellan förlaget, media och bokbransch och kan i och med det bli en genväg för bokhandlare, bibliotek och läsare som söker en viss sorts litteratur. Mitt förlag ger till exempel endast ut tryckta pappersböcker. Det beror inte på något motstånd mot e- eller ljudböcker, utan för att det överensstämmer med förlagets inriktning, att välja böcker av högsta kvalitét och göra vackra böcker, även för den fysiska upplevelsens skull och då gäller det att ta vara på de möjligheter som finns att framställa bild och text på ett attraktivt sätt. Goobar är ett litet och fortfarande relativt nystartat förlag, vars grundläggande idé är att erbjuda unik, prisad och modig barn- och ungdomslitteratur i översättning från den spansktalande världen. Att det blev just spanska beror på att jag själv har familjeanknytning till Argentina och kan läsa och förstå språket. Det är också det näst mest talade modersmålet i världen efter mandarin och officiellt språk i ett 20-tal länder - och det finns en enormt stor utgivning av fina och intressanta böcker i dessa länder.
Enligt Svenska barnboksinstitutets Bokprovning nådde andelen översättningar en ny bottennotering 2024. De små förlagen agerar ofta pionjärer. Deras utgivning fyller tomrum i de stora förlagens bokutgivning. Mindre förlag kan därför också vara mer benägna att ta riskerna med att ge ut översatta böcker från andra språkområden än de anglosaxiska.
Just i de sammanhangen är det till och med positivt att vara liten, eftersom det är enklare att arbeta mer fritt och flexibelt, när man inte har lika höga utgifter och fasta kostnader för lokaler, personal med mera.
Ett mikroförlag kan därför, inom vissa gränser, unna sig att ta vara på den friheten och de möjligheterna och mer förutsättningslöst välja att översätta de titlar som de upplever som de allra bästa och mest värda att sprida.
Att ge ut översättningar passar också ett litet förlag bra, eftersom det inte kräver text-, bild-, eller formgivningsbearbetning i samma omfattning som nyskrivna verk. I stället ligger fokus på samarbetet med översättaren, som har en oerhört viktig roll för att böcker från olika språk ska bli tillgängliga. Samtidigt innebär kvalificerade översättningar en speciell utmaning eftersom de har blivit svårare att sälja.
Ett sätt för ett förlag att hantera ekonomin kan vara att strama åt kostnaderna i stället för att försöka ge ut och sälja så många titlar som möjligt. Det är en strategi som bör vara lättare för småförlagen att genomföra, eftersom de kan arbeta mer flexibelt och inte har så stora fasta kostnader. Men naturligtvis har också det statliga litteraturstödet stor betydelse för små, kvalitetsinriktade förlag.
Sverige är bra på barnböcker. Vi har många väldigt duktiga författare och illustratörer och stor utgivning – som dock riskerar att bli ganska likriktad, om vi inte får in impulser utifrån. Det är därför värdefullt att vidga vyerna och bredda och berika med spännande texter, illustrationer och formspråk från andra delar av världen. Förutom att det öppnar nya världar av berättelser och bilder för barn, unga och vuxna, så kan det inspirera inhemska författare och illustratörer och motverka onödigt stor enhetlighet. Jag upplever det som att vi i Sverige kan bli lite väl självtillräckliga när det gäller barn- och ungdomslitteratur, och det samtidigt som vi möjligtvis lurar oss själva och tror oss vara väldigt öppna för olika stilar och uttryck. Bredden är kanske inte jättestor när det gäller teman, estetik, formspråk och illustrationer. Sverige är trots allt ett ganska litet land, vilket i sig är en anledning till att vara mer nyfiken på hur barnböcker ser ut i andra länder.
Det är fantastiskt när det översätts böcker från de länder varifrån många människor har kommit hit under de senaste decennierna. Det är ett viktigt sätt att följa med i samhällsutvecklingen och ändamålsenligt av flera skäl.
Samtidigt är det värdefullt att det inte bara finns
”bruksböcker”, på de största migrantspråken, utan att också böcker av hög konstnärlig och litterär kvalitét, från andra delar av världen blir översatta, förutsättningslöst och i sin egen rätt. Att barn och vuxna får tillfälle att uppleva hela bredden av kulturell mångfald när det gäller text och bilderbokskonst. Jag ser ingen motsättning i att lyfta fram svenska och internationella bokskapare parallellt – tvärtom är det berikande och inspirerande för alla! Tänk till exempel på den fantastiska utställningen som nyligen visades på Lunds konsthall, Ingenting är omöjligt för oss, där svenska och skandinaviska illustrationer visades sida vid sida med internationella.
Barn är individer, fantasifulla och öppna, ofta mer än vad vuxna kanske tror. De förtjänar floder av böcker med en rikedom av bild, text och ämnen. Ju större bredd och variation, desto större chans att var och en hittar det den gillar, samtidigt som de får chansen att vänja sig vid att möta olika text- och konstupplevelser.
Lennart Hellsing var minsann inte rädd för att erbjuda barnen illustrationer av de bästa, mest etablerade och vitt skilda konstnärerna.
Det är vi vuxna som har ansvar och möjlighet att erbjuda barnen att uppleva det bästa av många olika litterära stilar, formspråk och teman, vilket kan göra dem mer nyfikna, orädda och mottagliga för att fortsätta välja och fascineras även av annat än det mest allmänt utbredda eller anpassade.
Använder förlaget AI och om det används, på vilket sätt och vilka möjligheter och utmaningar ser du med AI i relation till barn- och ungdomsboksutgivningen?
Nej, hittills har Goobar inte använt AI. Men jag har förstått att det absolut kan finnas användningsområden som kan vara ett praktiskt stöd för ett litet förlag i samband med bokproduktion, exempelvis kopplat till lagerhantering och beräkning av tryckvolymer med mera. Däremot är jag inte alls intresserad av att använda AI för illustrationer eller översättningar, eftersom en viktig grundval för förlaget är att handplocka och låta översätta böcker av hög konstnärlig kvalitét, skapade av skickliga författare, illustratörer och översättare.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Eva Hildén
Susanne Sandström
Hur är det att vara barnboksförfattare i Sverige - vilka möjligheter och vilka utmaningar?
Att vara barnboksförfattare
är både utmanande och väldigt roligt. Det bästa är att få vara kreativ och skapa berättelser som förhoppningsvis väcker läslust. Utmaningen är att branschen är rätt osäker. Upplagorna minskar vilket gör det svårare att få en bok, med allt arbete det innebär, att gå runt rent ekonomiskt. Jag kan få känslan att förlagen helst satsar på säkra kort. Få böcker lever längre än något år och det kan jag tycka är synd.
De som kommer ut även i ljud har längre livslängd, men många böcker kommer inte dit. Sedan haltar det fortfarande med ersättningen för ljudböcker, som är avsevärt lägre än för en fysisk bok.
I år kommer jag ut med en audio-first variant, dvs där boken släpps som ljudbok före den fysiska boken och det ska bli spännande att se hur det blir i jämförelse med den mer traditionella ordningen. Jag har också lite svårt för de, i mitt tycke, rätt snäva åldersindelningarna som görs av böcker. Som om barn bara klarar av litteratur som är anpassad för just deras ålderssegment.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Jag är ofta sen på bollen när det kommer till ny teknik och kan vara lite av en bakåtsträvare, men när det kommer till AI, tror jag att det är svårt att helt stoppa huvudet i sanden. Som kreatör kommer man att behöva förhålla sig till AI, vare sig man vill det eller inte. Själv har jag ännu inte bjudit in AI i skrivprocessen, men är inte främmande för att i framtiden använda AI som bollplank. I min senaste bok, Elva sorters mörker, som jag skrivit tillsammans med Matts Hildén har vi använt oss av illustrationer som är framtagna med hjälp av AI.
Foto:Erik Danielsson
Susanne Sandström
Teresa Glad
Hur är det att vara barnboksförfattare i Sverige - vilka möjligheter och vilka utmaningar?
Jag har i mitt yrkesverksamma liv varit bra på att skapa mina egna jobb och inte göra så mycket beställningsarbeten, på så sätt har jag kunnat känna mig fri i det jag gör.
Jag har alltid haft svårt att göra reklamjobb för saker jag inte står för. En gång fick jag en förfrågan om att göra designen till en ”tjej-yoghurt”. Det gick bara inte.
Fram tills i vår har jag jobbat deltid på en ettårig bilderboksutbildning på Sörängens folkhögskola, en utbildning som jag startade 2018. Vid sidan om det skrev och illustrerade jag böcker för Alfabeta och Natur& Kultur.
Nu har jag valt att sluta på Sörängen och jobbar i stället halvtid på bibliotek, en jättebra kombo när man är författare och illustratör.
Jag har alltid sökt mycket stipendium för att kunna leva på ett sätt som passar mig. Utan stipendium skulle det inte vara lika lätt med tanke på hur låga arvoden för böcker är i dag.
Hur går dina tankar kring användandet av generativ AI i barnlitteraturen?
Jag känner mig varken rädd för eller speciellt dragen till AI.
Jag ser det som ett bland många digitala verktyg som kreatörer kan välja att jobba med.
Jag känner flera som använder AI som ett kreativt bollplank, inspiration eller som ett skissverktyg. AI kommer kanske påverka min yrkesroll i framtiden, antagligen på sätt jag jag ännu inte förstår.
1937 grundades litteratursällskapet Mál og menning av en grupp radikala (socialistiska) författare och litteraturpersoner under ledning av Kristinn E. Andrésson. Mál og menningvar ursprungligen en slags bokklubb, som sålde böcker till medlemmar via prenumeration. Syftet var bland annat att sänka bokpriserna för allmänheten.
Vid 1990-talets slut hade Mál og menning vuxit till att bli landets största bokförlag (ingående var då förlagen Heimskringa, Edda, Vaka-Helgafell.
Efter några år av ekonomiska grundades Forlagið i slutet av 2007 som snart blev Islands största bokförlag och utvecklades framgångsrikt. Idag ger Forlagið ut böcker under flera namn (bl.a. Mál og menning, Vaka-Helgafell, JPV) samt driver en av landets mest framstående bokhandlar på Fiskislóð.
What trends in children’s (and Youth) book publishing do you observe in Island ?
Our children‘s book list is central to our publishing house and we try to publish quality books for all age groups that children enjoy reading. This encompasses everything from picture books for toddlers to young adult novels for teenagers. The power of a good story is still as compelling as ever and we want younger readers to experience that.
I think many of the trends we experience in Iceland are also happening globally, although of course each market has its own characteristics. For toddlers and younger age group there‘s a resurgence of classic and beloved picturebooks. In terms of book design in the past years there has been a growing demand for a relaxed page lay-out with less text and more illustrations on the page. This also goes for non-fiction books. Our readers want their books to be exciting and humorous and at the same time they appreciate books that reflect their concerns and worries, diverse stories about friendship, life experiences, and abilities.
Certain genres – fantasy, adventure/detective stories and thrillers – are still as popular as they have been for decades.
What changes or innovations has your publishing house implemented to keep up with societal developments and so reach the target audience of children and young people?
We try to reach both the target audience directly through events with the authors in bookshops, shopping malls and libraries, and sending information about the books to schools and school libraries, as well as trying to reach the adults who will buy the books by sending the books for review in general media and professional magazines.
During the events before Christmas where we showcase our titles and authors, mainly attended by adults, we feature children‘s and young people‘s books alongside the adult fiction and non fiction. We are growing our online presence creating social media and youtube materials (author videos and adverts for books) as well as TikTok videos promoting books and reading.
Does your publishing house use AI, and if so, in what ways? What opportunities and challenges do you see with AI in relation to children’s and young adult book publishing?
We are still at a very early stage in using AI and don’t want to rush things. At this time we have used AI in a limited capacity in different divisions of the publishing house, for instance as a tool for treating photographs and backgrounds, in translating short sales texts for the rights department and so on. We would like to find further uses on our website and within the administrative part of the house but that will take a bit more time. I do think that AI can be a wonderful instrument for authors and creators, if correctly applied, it offers exciting solutions and possibilities, but we have to find the right balance in its use.
Ævar Þór Benediktsson
Foto: Einar Ingi Ingvarsson
Ævar Þór Benediktsson is an Icelandic author and actor. He has written close to 40 books for children, along with plays and TV-shows. His books have been translated to several languages, including Swedish and Danish.
His first book in English, Stranded – A Mostly True Story from Iceland, was published in 2023 and won the Margaret Wise Brown Prize Honor Book-prize in 2024. www.AevarWritesBooks.com
Susanne Sandström
What is it like to be a children's book author in Island – what are the opportunities and what are the challenges?
First of all it’s fun. Of course it is! Otherwise we wouldn’t be doing it.
One of the best things about being a writer in Iceland is the size of the country. Us authors that visit a lot of schools have the unique opportunity to meet a lot of our readers. I’ve actively tried to keep the conversation with the kids going as much as I can, ranging from asking them what they want me to write next, to asking them to rank stories from my horror short-story-collection in order of “horribleness”.
My new book, The Principal, (a story about a 12 year old that becomes his school’s principal) is filled with ideas from kids after I asked them: “If you could be the principal – what would you do?” I love having these conversations and the kids love having an influence on the books they are reading.
If I really put my mind to it, I very well could – in a few months – visit every school in the country and get a live reaction from almost every one of my intended readers. That way I can see whether what I’m writing is working or not – and if not, ask the kids why not.
That is something that not every writer is privileged to. Now when thinking of the challenges, we kind of stay in the same lane: Iceland consists of roughly 400.000 people and not nearly all of them are reading and buying books. That means that at the end of the day your royalty check doesn’t amount to that much, so you preferably have to have another means of employment. Or publish more than one book every year (this is perhaps the case with all authors, no matter where they live).
In Iceland we have the Icelandic Book Flood –a Christmas tradition of giving books as presents – which is great, but also means that almost everything is published in the same month (October).
This can be challenging; if you miss your deadline you will have to wait another year for your book to get published and if you want to publish your book in the spring, it will simply not sell as well.
What are your thoughts on the use of generative AI in children's literature?
When I opened Microsoft Word to write these lines you are reading right now, the Word-based AI called Copilot (who just showed up one day!) welcomed me with open digital arms. It then proceeded to ask me if it should generate a story for me. But not just any story: A bedtime story for 8 year olds about dinosaurs.
Now, I don’t know if said copilot was aware that I’ve written several books about dinosaurs for 8 year olds or if it was just trying to suggest
something that it algorithmized would be popular, but there it was. Curious, I accepted.
After only one second the title appeared: Daisy and the Dinosaur Adventure. In another nine a 700 word story was born.
But that is the hold on to: not creative. It can’t surprise. based on
something.
It can only
imitate.
This scares the Beetlejuice out of me. For years I’ve read inspirational quotes that “Anyone can get an idea – but you need real determination to turn that idea into something.” Apparently, not anymore. You don’t even need the idea – AI will even give you that, generic all the way through.
But that is the thing I hold on to: The AI is not creative. It’s basic. It can’t surprise. It’s based on something. It can only imitate. Daisy and the Dinosaur Adventure isn’t a good story.
the thing I
The AI is creative. It’s basic. surprise. It’s something. imitate.
It’s badly written. It doesn’t have heart. You need the human touch.
You really do.
AI is supposed be used as a tool to help you along your creative way (like the automatic spell check I’m corrently using). But that’s where it stops. You don’t use it to write or illustrate whole books. Doing that is cheap and frankly, disgusting. Thanks, I hate it.
As an author, part of creating something is the kick you get when you figure out a plot point. When you realize a clever way to hide your theme. When you actually finish the damn thing. With AI you get none of that. Then why would you use it in the first place?
Ur: Stranded , illustrationer av Anne Wilson. Barefoot Books 2023
Omslag: Minimonster,
Lóa H. Hjálmtýsdóttir
Foto: hämtad från bokmenntir.is
Susanne Sandström
What is it like to be a children’s book illustrator in Island – what are the opportunities and what are the challenges?
not so much about the illustrations. I’ve met a few Greenlandic children’s book writers but I haven’t gotten the chance to meet any illustrators from over there. It seems that the Norwegians have the best environment for children’s book illustrators. Their government seems to understand that this is an important part of culture. Last year we campaigned for children’s book illustrators to be eligible for the Icelandic Writer’s association and we won the vote.
We were very pleased with the result because the children’s book illustrators didn’t really belong in any guilds before. The challenges we face are mostly about wages and the lack of grants and artist’s salaries for illustrators.
We have surprisingly many professional illustrators compared to how few we are.
I guess the real problem with this as well as most things is late stage capitalism, it kind of turns everything beautiful into trash.
Many of us illustrators are illustrating and writing our own stories as well as illustrating for other authors. You kind of have to be versatile if you want to work as an illustrator over here. The illustrator’s community is small but very lovely and helpful. There are not endless opportunities for us and the population is small but from what I’ve gathered from colleagues in Denmark, Sweden and Finland, our situation is pretty similar even though they have more people speaking their language. I don’t know the numbers but I think we have surprisingly many books for children published every year in Iceland. I know the Faroese are very invested in books for children and YA in their language but I think it’s more involving text and
What are your thoughts on the use of generative AI in children’s literature?
The thought of it bores me to death since I really enjoy drawing and writing and I love my job and I don’t have any use for it in my work.
I also think that some business people are delighted about the technology because they look forward to the day they don’t have to pay artists at all. I’m probably not the best person to be asked about this since I can only think of negative things to say.
If I squeeze myself really hard and make myself think of something positive I can maybe imagine that it could help with thought process and sketching but I don’t know.
I guess the real problem with this as well as most things is late stage capitalism, it kind of turns everything beautiful into trash.
Omslag: Héragerði , Salka 2022
Omslag: Dæs , Salka 2021
Omslag: Héragerði, Salka 2022
Interiör i Göteborgs stadsbibliotek. Charlotte Henard, Creative commons
#BookTok
= läslust 2.0
Susanne Köhler
Iår är det fem år sedan TikTok communityt
#BookTok startade. Fenomenet som uppkom under pandemin och idag ses som världens största virtuella bokklubb för unga. Där kreativa bokinfluencers delar med sig av sin passion för läsning på ett personligt och emotionellt sätt – genom bokrecensioner, vad hen ska läsa under månaden (my TBR), välja böcker med hjälp av läsuppmaningar (prompts) som dras slumpmässigt ur en burk, reading wraps-up som visar vilka böcker som blivit lästa under månaden och book hauls som visar upp bokinköp/bokgåvor.
En form av social läsning där följarna bjuds in att gilla, kommentera och vara med att välja böcker
eller komma med egna boktips. Bokinfluencerna blir läsande förebilder och skapar en läskultur, där läsning och böcker ses som en viktig del i det dagliga livet.
Men vad är det som gör att Booktok lyckas, när så många andra läsfrämjande satsningar inte riktigt når fram till unga? Vilken effekt har Booktok haft på svensk bokhandel? Kommer fenomenet och läsintresset bland unga att hålla i sig?
Frågor jag ska försöka besvara med hjälp av Marie Hamrefors, ordförande för Svenska Bokhandlarföreningen, frilansjournalisten Matilda Westmark och forskaren Tuva Haglund.
Marie Hamrefors ordförande för Svenska Bokhandlarföreningen
Booktok har nu funnits i fem år, vilken påverkan har fenomenet haft på bokförsäljningen i Sverige?
Vi har många bokhandlare som vittnar om ungdomar som kommer in i deras butiker och frågar efter populära Booktok-titlar. Försäljningen av engelskspråkig litteratur har ökat på senare år, inte minst i bokhandeln.
Hur såg försäljningen av ungdomsböcker/YA litteratur innan Booktok?
Svenska böcker som klassas som "Ung vuxen" har inte särskilt hög försäljning i Sverige och har dessutom gått ner på senare år. 2018 såldes böcker i denna kategori för 32 miljoner kronor och 2024 var försäljningen nere på 24 miljoner. Av statistiken att döma är det alltså andra böcker som lockar ungdomarna till bokhandeln.När det gäller utländska böcker så slås alla böcker för barn och unga vuxna tillsammans i statistiken. Denna försäljning har ökat från 43 miljoner kronor 2018 till 81 miljoner kronor 2024.
Vilka förändringar har bokhandeln gjort för att möta upp ungdomars intresse för litteratur?
Många har satsat på speciella hyllor i bokhandeln för "Booktok"-titlarna.
Tror ni att trenden kommer att hålla i sig?
Vi tror och hoppas att de ungdomar som lockats av Booktok-trenden kommer att fortsätta att läsa böcker.
Matilda Westermark
frilansjournalist och vikarierande redaktör på Bokmässan i Göteborg
Kan du berätta om dig själv och ditt intresse för litteratur och Booktok.
Under hela mitt liv har jag älskat att läsa – jag har ett brinnande intresse för alla typer av storytelling. Jag har också alltid velat diskutera det jag läst med andra, att vara en del av en bokklubb är bland det bästa jag vet.
Som så många andra i min ålder (27 år) var jag lite sen på bollen vad gäller TikTok. Även om jag inte är särskilt gammal så är jag precis utanför den huvudsakliga målgruppen, vi som är 25+ ses ofta som äldre på appen (hjälp!). Jag laddade ner den runt 2021, när jag var som mest uttråkad under pandemins tristess. Väldigt snabbt hamnade jag på #booktok och blev fascinerad över vilket genomslag det fick.
Jag hade ingen aning om att så många ungdomar och unga vuxna verkligen älskade litteratur och att diskutera sin läsning. Jag har alltid varit en passiv part i det hela, jag har aldrig gjort eget innehåll till TikTok eller ens kommenterat på det andra lagt upp. Men som journalist har jag följt utvecklingen av trenden med stort intresse, det är ju en otroligt häftig och kraftfull rörelse som kommit att ha stor påverkan på den globala litteraturbranschen.
Inför Bokmässan 2023 skrev jag ett långt reportage om #booktok för Di Weekend (Dagens industris helgmagasin) där jag intervjuade bokinfluencers, förläggare, litteraturforskare och bokhandlare. Jag var trött på att läsa artiklar skrivna av personer som uppenbarligen inte själva använde TikTok och inte hade en aning om vad de pratade om. Och framför allt – jag tyckte det var helt galet att så få människor pratade med faktiska bokinfluencers, som ju blivit nya makthavare i branschen. Genom artikeln fick jag kontakt med Jack Edwards, Ayman Chaudhary och Jasmine Darban, några av världens största bokinfluencers, och inför 2024 års Bokmässa pitchade jag in ett seminarium med de tre för att prata vidare om vad #booktok faktiskt är. Det blev faktiskt det mest besökta seminariet under hela mässan, vilket känns helt galet, men det visar också vilken enorm kraft som finns i just den här nischen av sociala medier.
vuxna som var i desperat behov av social kontakt och en ny hobby. Det var alltså det perfekta upplägget för att gå med i en bokklubb, #booktok råkade bara bli en global sådan.
Jag tror också att vi som människor generellt törstar efter storytelling på olika vis och böcker är ju en av de äldsta formerna av storytelling vi har tillgängliga. I en modern, digital era är det många som undviker underhållning i längre format, exempelvis böcker, men om vi tar oss tiden tror jag att väldigt många har lätt att fastna för just läsning. Vi vill dras in i berättelser och andra världar, oavsett om det sker via en bok, ljudbok, tv-serie, film eller ett tv-spel. Eftersom #booktok var en trend, eller ett community, som fanns i den digitala sfären tror jag att det blev som en brygga mellan att interagera med ett fysiskt, längre medium och ett digitalt, snabbgående sådant.
Om vi får höra en annan människa berätta hur de reagerade på en viss bok så tror jag att vi är mer benägna att själva vilja läsa den.
Det sättet att prata om läsning känns också demokratiskt, som att vi läsare bestämmer vad vi vill läsa och
inte de stora förlagen som bara lägger krut på att marknadsföra sina nya titlar.
Booktok har nu funnits i fem år, varför tror du att det fått ett så stort genomslag?
Jag tror att det finns många faktorer som spelat in i dess framgång. Men först och främst tror jag det handlar om tajming. Hashtaggen #booktok började användas år 2020, kort efter att pandemin startade. Då var hela världen full av ungdomar och unga
Jag vill också tro att social kontakt är en aspekt som spelar in här. Att få en bok rekommenderad av en människa i stället för en algoritm på en hemsida eller genom reklam känns så mycket mer personligt, även om människan i fråga ger samma rekommendation till hundratusentals följare. Om vi får höra en annan människa berätta hur de reagerade på en viss bok så tror jag att vi är mer benägna att själva vilja läsa den.
Det sättet att prata om läsning känns också demokratiskt, som att vi läsare bestämmer vad vi vill läsa och inte de stora förlagen som bara lägger krut på att marknadsföra sina nya titlar.
Det tycker jag bevisas inte minst genom alla de böcker som skjutsats in på bästsäljarlistor många år efter att de först publicerades, tack vare att de rekommenderats på #booktok och andra onlineplattformar.
Det har verkligen skakat om branschen i grunden.
Ibland hör jag unga uttrycka ”jag läser inte längre BookTok böcker längre”, tror du att intresset kommer att hålla i sig?
Etiketten #booktok-böcker är intressant att diskutera, eftersom jag har uppfattningen att det är en etikett som #booktok-communityn själva inte varit med och skapat. Det är snarare ett försök av omvärlden att förstå sig på ett otroligt stort och komplext fenomen, som egentligen borde vara omöjligt att samla i en enda kategori. Jack Edwards summerade det bra under seminariet på Bokmässan: att kalla en bok för en #booktok-bok borde ses på samma vis som att kalla en bok för en klassiker. Det har ingenting med genren eller handlingen i sig att göra, utan det är en status som vi som människor ger vissa böcker som vi associerar med varandra, även om de i genre, handling eller författarskap är vitt skilda.
Så, när någon säger “jag läser inte längre #booktok-böcker” är det omöjligt att veta vilka böcker de faktiskt pratar om, för att communityn är så otroligt stor. De kan prata om spicy romance, eller romantasy eller snäv och svår literary fiction.
Huruvida intresset kommer hålla i sig så är det väldigt svårt att säga. Vad gäller TikTok som plattform har vi ingen aning om hur länge det kommer finnas, sociala medier kan försvinna över en natt. Men jag tror ändå att så pass många ungdomar och unga vuxna har fastnat för läsning att vi kommer fortsätta se en positiv trend i läsarstatistiken under många år framöver. Jag tror också att den boom av bokklubbar som uppstått de senaste åren kommer att fortsätta. Oavsett hur länge TikTok existerar, eller om andra plattformar dyker upp. Det handlar inte om sociala medier, det handlar om läsning och att njuta av litteratur.
På Bokmässan 2024 var du moderator för seminariet #Booktok: världens största bokklubb. Kan du berätta hur du fick det uppdraget, hur det kändes och vilket gensvar du fick?
Jag pitchade seminariet för Bokmässans redaktion, eftersom jag redan hade kontakt med de tre bokinfluencerna och tyckte att det var något som det pratas för lite om på mässan, med tanke på dess inflytande på branschen. Mässan var otroligt
positiva och öppna för idén redan från början. Det var faktiskt mitt första uppdrag som moderator, så jag var ganska nervös. Samtalet blev riktigt bra, jag agerade även värd för trion under deras besök i Göteborg så vi hade hunnit umgås en del och lära känna varandra vilket gjorde att vi kunde få till ett ganska avslappnat samtal. Det kändes helt rätt för ämnet. Vi gav en slags introduktion till #booktok, eftersom det är så stort är det svårt att gå in på detalj i ett 45 minuter långt samtal.
Gensvaret var otroligt, över alla förväntningar. Vi hade nästan 900 personer i publiken och var det mest populära seminariet på hela mässan. Vi drog till och med mer folk än hederspristagaren Joyce Carol Oates, vilket känns helt galet. Efteråt stod Jack Edwards och träffade följare och signerade böcker (som han rekommenderat på sina kanaler) i ungefär en timme. Svenska läsare är uppenbarligen intresserade av #booktok och läsning på sociala medier.
Har du några nya uppdrag på gång?
Just nu är jag vikarierande redaktör på Bokmässan, den rollen har jag till och med oktober i år. Det känns hur kul som helst, snacka om att få en ordentlig inblick i den svenska litteraturvärlden!
I min roll ansvarar jag bland annat för att vi fortsätter vår satsning på #booktok och läsning online. Jack Edwards och Ayman Chaudhary kommer båda två tillbaka till mässan, den här gånger har de fått kurera fem samtal var med specialinbjudna författare som kommer äga rum över hela helgen. Vi har även bjudit in ytterligare tre stora namn på #booktok – Dakota Warren, Eden Victoria och Ben Mercer, alla från Storbritannien.
Vi ser verkligen fram emot att fortsätta samtalet om #booktok! Jag måste säga att hela seminarieprogrammet för årets mässa är otroligt, jag önskar så att jag själv skulle kunna springa mellan salarna hela mässhelgen, men jag lär ha lite annat att göra de dagarna.
Avslutningsvis, vilken är din BookTok-bok favorit?
Som sagt så tycker inte jag att det finns något som heter en #booktok-bok, men den bästa boken jag läst efter att ha fått en rekommendation på #booktok är Orbital av Samantha Harvey. Eller A Single Man av Christopher Isherwood. Eller The
Seven Husbands of Evelyn Hugo. Eller….. Tuva Haglund forskare vid Uppsala universitet och Svenska barnboksinstitutet.
Berätta lite om ditt själv och ditt eget intresse för litteratur, och hur det kommer sig att du började forska kring läsning och Booktok.
Läsning har nog alltid varit en självklar del av mitt liv. Jag läste mycket som barn och ungdom och att jag sen skulle studera litteraturvetenskap var ganska givet. Några av mina upplevelser som barn är Maria Gripes Skuggböcker och senare läste jag mycket arbetarlitteratur. Jag har också alltid läst fantasy. Harry Potter givetvis. Min forskning om Booktok är en fortsättning på mitt avhandlingsprojekt som handlade om fankultur och ungas sociala läsning på nätet. Jag intresserade mig särskilt för hur läsare använder kreativa uttryck som fan art och fanfiktion för att kommunicera kring läsning. Booktok fick genomslag i samma veva som jag disputerade så det
blev naturligt att titta vidare på den miljön. I forskningen om Booktok är jag framför allt intresserad av förhållandet mellan analog läsning och den digitala sociala miljön och jag planerar att göra intervjuer med unga Booktok-användare för att undersöka detta närmare.
Booktok har nu funnits i fem år, varför tror du att det fått ett så stort genomslag?
Först och främst är det viktigt att komma ihåg att social läsning på nätet har förekommit långt innan Booktok, bland annat inom fankulturen. Tumblr, Wattpad, AO3, Goodreads, Bookstagram (Instagram) och BookTube (YouTube) var alla etablerade miljöer när Booktok slog igenom.
Dessa miljöer är också olika, dvs de svarar mot olika användarbehov.
Booktoks genomslag är samtidigt unikt på så sätt att det fått en påverkan på bokmarknad och det ökade läsintresset märks och sätter avtryck i ex bibliotek och bokhandlare.
Orsaken till att det fått ett så brett genomslag skulle jag gissa beror mycket på appens gränssnitt och Tiktok-kulturens tilltal.
En
viktig faktor tror jag är att Booktok på detta sätt, mer än andra sajter, erbjuder läsande förebilder. Att man visar upp sig själv, visar upp sina böcker, sin bokhylla osv gör att man som ung läsare möter en massa olika läsare att inspireras av. Det gör det lättare att forma en egen läsidentitet.
Det korta formatet där man bara skrollar vidare om man tappar intresset, den smarta algoritmen, tilltalet där man ofta pratar direkt in i kameran på ett sätt som gärna ska framstå som spontant gör att det känns personligt. Allt detta gör det lätt att knyta an till avsändaren, innehållet och engageras.
En viktig faktor tror jag är att Booktok på detta sätt, mer än andra sajter, erbjuder läsande förebilder. Att man visar upp sig själv, visar upp sina böcker, sin bokhylla osv gör att man som ung läsare möter en massa olika läsare att inspireras av. Det gör det lättare att forma en egen läsidentitet. Det är också ett mycket bra format för att göra ”reklam” för alla möjliga produkter. Att böcker också kan marknadsföras på ett effektivt sätt är därför inte så konstigt.
I vilken grad Booktok har påverkat ungas läsning är svårt att svara på. Det finns studier på ett ökat intresse för läsning och en mer positiv inställning till läsning bland unga. En kanske tydligare indikation är att så gott som alla bibliotekarier och lärare som jag har pratat med och lyssnat på i olika sammanhang vittnar om att de märker att Booktok genererat i ett ökat läsintresse bland vissa grupper.
När jag började titta på Booktok runt 2021 så var det fortfarande många som berättade om att de upptäckt läsning genom booktok. Berättelsen var ofta att de läst som unga, men sedan slutat och nu i 20-årsåldern plockat upp det igen.
Vad har du kunnat se i din forskning?
I min forskning har jag bland annat kunnat se hur Booktok på många sätt överlappar med andra sociala miljöer för läsning. Både i kultur och strategier för att kommunicera, men också konkret – att läsare använder flera plattformar och att Booktok i detta sammanhang blir lite av ett skyltfönster där den ger den korta versionen. Min forskning inriktar sig på svenska booktokanvändare och även om jag inte har kommit så långt att jag kan säga något säkert så tycker jag att man kan se ett svenskt Community där man pratar svenska och också mer och mer läser svenska titlar (även om engelskan VERKLIGEN dominerar). Det är långt ifrån bara ungdomar bara ungdomar som är aktiva i miljön. Ett tydligare mönster är dock att det närmast uteslutande är kvinnor. Mitt intryck är att kvinnodominansen är tydligare i svenska sammanhang jfr med internationellt (vilket kan ha förklaringen att det är lättare för män att slå igenom som bokinfluencers just för att de är i minioritet. I min forskning (fältarbete inom booktok under flera år) har jag också kunnat dementera påståendet att det bara skulle vara ett fåtal böcker som
cirkulerar på sajten. Vissa titlar blir jättestora och de är ofta dem vi pratar om som Booktok-böcker, men den som använder sajten regelbundet möter så mycket mer litteratur– och blandat. Generellt dominerar populära genrer som romance, fantasy, sf, triller, men också biografier och klassiker.
Ibland hör jag unga uttrycka ”jag läser inte längre BookTok böcker längre”, tror du att intresset kommer att hålla i sig?
Som sagt så har social läsning förekommit före Booktok och förekommer också parallellt på andra sajter. Jag tror därför inte att den typen av läsning står och faller med Booktok. Däremot kommer säkert inte Booktok att finnas för alltid och det kan bli en effekt att visa läsare faller bort samtidigt som appen. Att man aktivt uttrycker att man inte läser Booktok-böcker har jag inte hört, men jag tänker att det inte är så konstig relation kring något som är så hajpat.
Avslutningsvis, vilken är din favorit Booktok-bok?
Jag har nog ingen favoritbok, men ett spännande fenomen som har intresserat mig är äldre fanfiktiontexter som fått en stor spridning genom Booktok.
För några av fanfiktionförfattare har det inneburit att de har kunnat ge ut omarbetade versioner på traditionella förlag. Under 2025 publiceras tre olika romaner som bygger på författarnas tidigare framgångar som fanfiktionförfattare inom Harry Potter-fandomen.
Ett kortare svar på frågan: En bok jag tyckte mycket om är Circe av Madeline Miller.
Bazar Masarin frågade Chatgpt om de mest populära böckerna just nu. Flera äldre titlar, främst bilderböcker, angavs fortfarande vara relevanta i sociala medier: Alfons Åberg, Pettson och Findus, Astrid Lindgrens böcker om Pippi, Knacka på m.fl.
Urvalet var baserat på TikTok/BookTok, nyutgivna böcker, bästsäljarlistor, och bibliotekstrender.
Bazar Masarin visar här några titlar: Bessie’s Bees, George – Kirk & Ana Gómez
The Wood Where Magic Grows – Andy Shepherd & Ellie Snowdon
Yumi & Tomu. Drömpiraterna, Maria Frensborg, Yumi Tomu & Gustaf Lord
Snoop – Gordon Korman
Handbok för superhjältar: Alla ljuger – Elias & Agnes Våhlund
Skurkarnas skurk: serien – IJustWantToBeCool & kalle Landegren
Never Thought I’d End Up Here – Ann Liang
Blood in the Water –Tiffany D. Jackson Tempest –K. Ibura
Difficult Girls – Veronica Bane
Sunrise on the Reaping – Suzanne Collins
Coldwire – Chloe Gong (Bubblare!)
2025-07-08 14:50
litteraturstaden-goteborg-logo svg
Text sammanfattad av Susanne Sandström utifrån projektets hemsida med text av författare och projektledare Maria Bouroncle
Projektet Läsning utan gränser, är ett internationellt samarbete mellan Västsverige, Uruguay och Sydkorea initierat av Författarcentrum Väst och Göteborg som litteraturstad (UNESCOs globala nätverk för kreativa städer).
Projektet Läsning utan gränser stöds ekonomiskt av Inter-american Development bank, Västra Götalandregionen och Kulturrådet.
Projektet Läsning utan gränser tangerar frågor som rör kulturpolitik, utbildning och social inkludering, men har särskilt fokus på barns rätt till likvärdig läsning och litterär representation.
Projektets uttalade mål är att:
• Skapa möjligheter för västsvenska barnboksförfattare att nå ut till fler unga läsare.
• Öka mångfalden inom barnlitteraturen.
• Vara en plattform för internationellt kunskaps- och metodutbyte inom barnlitteratur och barns lärande.
Som del av det internationella samarbetet ingår att svenska arbetsmetoder från Göteborgs stads jämlikhetssatsning Staden där vi läser för våra barn* implementeras i 176 skolor i östra Uruguay. Där, i områden där de socioekonomiska förutsättningarna begränsar barns tillgång till böcker och läsning, kommer 176 skolor att genomföra en liknande jämlikhetssatsning.
Barnen i skolorna, Ca 9250 barn i åldrarna åtta till elva år, kommer dessutom att få läsa böcker från Västsverige, Sydkorea och Sydamerika. Böckerna, som översätts, har valts ut av juryer i respektive land utifrån kriterier framtagna av representanter från Staden där vi läser för våra barn, utbildningsdepartementet i Uruguay och Seoul International Book Fair och Korea Children´s Union.
I bedömningsgrunderna ingick Litterär kvalitet, representation/kulturell relevans och möjlighet till identifikation.
Den svenska bok som valdes var Kerstin Lundberg Hahns Lyckokakan med motivering:
Med litterär finess, humor och stor mänsklig värme bjuder
Kerstin Lundberg Hahn in till en på samma gång vardaglig och magisk berättelse. Vi får möta Oscar med det stora hjärtat som upplever de omvälvande känslorna kring att växa upp och hitta sin identitet. Mästerligt porträtteras hans relationer till sin omvärld, inte minst den kärleksfulla trygga relationen han har med sin mormor. Med de fina miljöbeskrivningarna förflyttas vi in i en vintervärld bland yrande snöflingor och glittrande julstämning.
Nu vill vi ge ”Lyckokakan” vingar att få flyga ut i världen, skapa läsglädje och vidga kulturella horisonter genom både igenkänning och upplevelser av något nytt. Eller som Oscar säger det, livet kan vara överraskande som en dröm fast på andra sätt och magiska saker kan hända på ens gata.
Litteratur kan ge barn hopp! 2020 års ALMA-pristagare Baek Heena representerar Sydkorea med sin En märklig mamma (Trasten 2024) och Laura Santullo representerar Uruguay med sin Den svävande lyktan (Goobar förlag 2025).
* Pedagoger, föräldrar och bibliotekarier samverkar på olika sätt/ med olika verktyg, däribland högläsning, för att gynna barns språkliga och emotionella utveckling.
Foto: hämtad från Cineteca Nacional México
Laura Santullo, född 1970 i Uruguay, är skådespelare, filmregissör och manusförfattare av filmmanus för barn, unga och vuxna. Hon undervisar också och håller kurser och workshops i manusskrivande. Förutom filmmanus, så skriver Laura Santullo även romaner, noveller och kapitelböcker för vuxna, ungdomar och barn. Lauras senaste filmmanus, som filmades under 2024, bygger på hennes egen barnbok Llegaron en el viento. Laura Santullo är sedan många år bosatt i Mexiko och delar sitt liv mellan sitt gamla och nya hemland. Un globo de Cantoya, först publicerad av Criatura Editora i Uruguay och återutgiven av Planeta i Mexiko, utnämndes till bästa barnbok 2013 av Bartolomé Hidalgo Award, Uruguay. Nu finns boken på svenska med titeln Den svävande lyktan! /Text Goobar Förlag
Laura Santullo
Margaretha Ullström har läst Laura Santullos
Den svävande lyktan (översatt av Hanna Axén) och ställde Laura några frågor. Frågor och svar har översatts av förläggaren Charlotte Goobar.
Vad är det som gör att du väljer ett tema om att välja mellan ”något världsligt” och ”att bry sig om andra”?
När jag skriver, oavsett om det är för vuxna eller barn, är jag intresserad av berättelser där karaktärerna ställs inför etiska dilemman, där de måste möta sin egen uppfattning om vad som är rätt och fel, där de måste fatta beslut. Jag tror att detta ger läsarna möjlighet att fråga sig vad de själva skulle göra i en liknande situation. En läsning som får dig att tänka till och se över dina egna värderingar, jag tycker det är stimulerande.
Din berättelse är fylld av glädje på många olika plan – hur tänker du runt glädje och hopp i barnlitteratur?
Eftersom sorg och smärta är en oundviklig del av livet blir glädje och hopp avgörande för att möta detta och gå vidare.
Att ta med sig den här övertygelsen in i det litterära skapandet blir för mig en naturlig konsekvens. Även om det inte finns något som tvingar mig att skriva historier med lyckliga slut, så tycker jag att det är viktigt att ge plats åt värdighet och hopp i mitt berättande.
Tror du att din berättelse kan ge barn en framtidstro?
Det är en svår fråga, eftersom framtiden i sig varken är bra eller dålig, i vilket fall som helst hoppas jag att berättelsen inspirerar dem att tro på sig själva, på värdet av sina känslor och i tron på att deras personliga handlingar är viktiga för att utforma den framtid de vill ha.
På ett plan är din berättelse verkligen väldigt realistisk och samtidigt lever barnen i en magisk fantasivärld – hur ser du på balansen mellan realism och magi i berättelser för barn?
Den magiska realismen som litterär riktning – hur har den påverkat dig?
Jag kan inte säga om magisk realism eller någon annan litterär rörelse har ett direkt inflytande på vad jag skriver. Men på vem jag är som person har det definitivt det. I tonåren läste jag mycket av García Márquez, Alejo Carpentier, Borges och många andra, och det har verkligen påverkat mitt sätt att se och förstå världen.
Lyktan – finns den i din egen kultur som symbol för glädje, hopp, frihet eller något annat? Är det en vanlig symbol för hopp i din kultur?
att läsa och dela berättelser från helt olika delar av världen.
Det bidrar till att skapa känslan av att hela mänskligheten, bortom de specifika kulturella särdragen hos varje land eller befolkning, tillhör en och samma unika art, där kvinnor och män, pojkar och flickor, har liknande behov, intressen och rättigheter.
Att känna igen sig själv i andra är grundläggande för att skapa en värld av fred och ömsesidig hjälp.
Fantasi och föreställningsförmåga är våra naturliga följeslagare under barndomen, jag önskar att vi visste hur vi skulle kunna behålla dem vid vår sida som vuxna. Därför tror jag att det är viktigt att känna till verkligheten som omger oss, men att också ha fantasi, vara påhittig, är viktigt för att kunna förändra det vi inte gillar i vår verklighet.
I Mexiko är ballongerna en del av en festlig tradition, för vissa är de kopplade till de dödas själ som stiger upp till himlen, men i en mer allmän mening är de ett uttryck för firande och hopp. Den situation som jag beskriver i boken, att skicka upp önskningar till himlen med Cantoyaballonger, upplevde jag själv en nyårsafton med ett gäng kompisar.
Du har ju så många strängar på din lyra. Vad har fått dig att ta steget att skriva en barnbok?
Jag började skriva specifikt för barn med mina egna barn i åtanke. Nu är de stora, men när min yngsta var fyra och min äldsta sju skrev jag min första barnbok. Långt innan jag ens funderade på att publicera böcker, så ville jag underhålla mina barn. Jag skrev under dagen och läste vad jag åstadkommit för dem på kvällen, vid sängdags.
Kan du helt kort berätta lite om din upplevelse av att vara en del av projektet Läsning utan gränser?
Jag tycker att det finns något vackert med att läsa och dela berättelser från helt olika delar av världen. Det bidrar till att skapa känslan av att hela mänskligheten, bortom de specifika kulturella särdragen hos varje land eller befolkning, tillhör en och samma unika art, där kvinnor och män, pojkar och flickor, har liknande behov, intressen och rättigheter. Att känna igen sig själv i andra är grundläggande för att skapa en värld av fred och ömsesidig hjälp.
Den svävande lyktan
Laura Santullos och Alfredo Soderguits berättelse Den svävande lyktan, utgiven av Goobar förlag och översatt av Hanna Axén är en av tre titlar som ingår i Författarcentrum Västs internationella projekt Läsning utan gränser.
Författaren är från Uruguay. De andra titlarna är En märklig mamma av ALMA-pristagaren Baek Heena från Sydkorea, Lyckokakan av Kerstin Lundberg Hahn från Göteborg. Projektet presenterades i samband med bokmässan 2024.
Boken är en liten pärla som rymmer så många tankar innanför den skenbart enkla berättelsen som tar sin utgångspunkt i den mexikanska festtraditionen att skicka upp Cantoyaballonger i den mörka natten.
Tre pojkar försöker stärka möjligheten för sitt fotbollslag att vinna en viktig match genom att skicka upp en cantoyaballong, en ljuslykta, med sin hemliga önskan. Det kostar pengar att anskaffa och skicka upp en sådan ljuslykta, men pojkarna lyckas. Det är bara det att jag-berättaren, en av pojkarna, ställs inför ett etiskt dilemma. Hans farmor har plötsligt blivit sjuk och hamnat på sjukhus. Hela familjen är orolig. Jag-berättaren inser att det är viktigare att farmodern blir frisk
så istället för att skicka en önskning om att fotbollslaget ska vinna, önskar han att farmodern ska bli frisk. Beslutet att svika vännen Felipe är inte enkelt, men han ljuger för sin kompis och säger att han önskat att laget ska vinna med 1-0. Farmodern tillfrisknar, men laget förlorar. Jag-berättaren hamnar i ett nytt dilemma och erkänner för vännen att han önskat att hans farmor skulle bli frisk.
Ett slagsmål mellan pojkarna bryter ut. Det avslutas av att Felipe med tårar i ögonen förklarar:
”– Det handlar inte om matchen, din idiot, svarade han argt. Det handlar om att du inte litade på mig. Jag skulle också ha valt att önska att din farmor blev frisk. Men du gav min inte en chans. Jag sa inget, för vad skulle jag säga? Han hade ju rätt!”
Det är en berättelse som mellan raderna uppmanar läsaren till att tänka själv och att fundera över rätt och fel.
Det är en berättelse där barnens fantasi och tro på det magiska bidrar till att påverka den egna världen. Den har ett hoppfullt slut eftersom pojkarna återfinner sin vänskap i vardagen. Verkligheten omger oss, men fantasin ger oss hopp och styrka till att förändra den.
Laura Santullo har enligt egen utsago läst och som person påverkats av de stora latinamerikanska författarna som skrivit i den magiska realismens tradition, t.ex. García Márquez.
Hennes berättelse anknyter till den traditionen –givetvis på sitt eget sätt.
Margaretha Ullström
Soderguit. Goobar Förlag 2025
Ur: Den svävande lyktan/Un globo de cantoya, L. Santullo & A.
Foto: Göran Segeholm
Kerstin Lundberg Hahn
Susanne Sandström
Vilka är dina erfarenheter av att vara med i projektet Läsning utan gränser?
Jamen, jag blev ju så glad när jag fick höra att min bok Lyckokakan skulle delta i projektet och få komma att läsas av barn i Uruguay. Projektgruppen där tyckte mycket om den när de fick en provöversättning. Det verkar alltså som om svensk humor och funderingar om vänskap och kärlek medan snön faller och adventsstjärnorna tänds fungerar bra där också. (Sedan har utgivningsprocessen tagit lite längre tid än väntat, men det senaste jag hörde var att den spanskspråkiga upplagan ska bli färdig under sommaren.)
Att läsa är ju faktiskt att besöka andra världar. En av min barndoms stora läsupplevelser var en bok som hette Atlasfjärilen av Sonja Berg Pleijel.
Omslag: Lyckokakan , Rabén & Sjögren 2013
Och när vi pratar om läskrisen och hur den ska lösas så finns det ju ingen quick fix, det vet alla som jobbar med böcker och barn.
Men det FINNS en SLOW FIX, och det är högläsning. Att läsa högt för sitt barn, syskonbarn eller barnbarn, att läsa högt för en förskolegrupp eller en klass, det betyder ju att man får uppleva tillsammans och bäddar för samtal och funderingar.
Den utspelade sig på Java i Indonesien. Jag minns idag inte handlingen, men däremot känslan av tryckande tropisk värme och ropet av fåglar från djungeln. Jag upplevde det, trots att min tioåriga kropp låg och läste i en soffa i Umeå. Det där – att föra oss människor närmare varandra genom att vi får besöka varandras världar, men också varandras tankar och upplevelser, det är ju något som bara litteraturen kan göra.
Att få träffa Laura Santullo och Baek Heena förra hösten och att samtala om skriv- och skapandeprocess var förstås en höjdpunkt.
Lauras Den svävande lyktan och min Lyckokakan har en del gemensamt i att de båda handlar om önskningar och framtidsdrömmar men också ställer frågan om vad som egentligen är viktigt.
Projektet handlar ju också om att läsa tillsammans med barn, och högläsning är verkligen så ofantligt viktigt. Jag arbetar väldigt mycket med mina texter just för att de ska vara lätta att läsa högt; orden ska ligga bra i munnen, rytmen ska vara behaglig, dialogen ska kännas naturlig osv. Och när vi pratar om läskrisen och hur den ska lösas så finns det ju ingen quick fix, det vet alla som jobbar med böcker och barn.
Men det FINNS en SLOW FIX, och det är högläsning. Att läsa högt för sitt barn, syskonbarn eller barnbarn, att läsa högt för en förskolegrupp eller en klass, det betyder ju att man får uppleva tillsammans och bäddar för samtal och funderingar.
Vad betyder det för dig att berätta för barn?
Det betyder att jag måste ställa mig i tioåringens skor (eller sjuåringens eller tolvåringens), och se världen ur deras perspektiv, med deras känslor, funderingar och reaktioner.
Min egen inre tioåring är min viktigaste arbetskamrat här. Hur kändes det? Vad tänkte jag? Sedan skriver jag helt enkelt om teman och händelser som jag tycker är spännande, viktiga och intressanta.
Jag vill göra det så nagelbitar-spännande jag bara kan, så att man bara måste läsa ett kapitel till, en sida till.
Och så hoppas jag att läsarna när de slår igen boken bär med sig en känsla eller en fundering ut ur berättelsen.
Kommer hösten 2025
Omslag: Ingenmansland, Rabén & Sjögren 2025
Omslag: Den trettonde, Nypon Förlag 2025
Omslag: Tunnelbarnen, Rabén & Sjögren 2025
Omslag: Rum att hyra, Nypon förlag 2025
Foto på boktrappan: Linda Valle
Litteralund 2025: intryck
Linda Valle
Litteralund är en konferens om barn- och ungdomslitteratur. Det är årets höjdpunkt för många bibliotekarier, författare, illustratörer, förläggare, läsfrämjare och barnboksälskare i Sverige.
Olika perspektiv på barn- och ungdomslitteratur möts genom samtal, fördjupning, inspiration och möten av hög kvalitet. I år firade konferensen 20-årsjubileum så det var extra festligt. Själva konferensen ägde rum 8–9 april i Lund, men det pågick aktiviteter under hela veckan bland annat på skolorna och på Lunds konsthall. Jag var där på vernissage på måndagskvällen och deltog på konferensen på tisdagen.
Bilderbokskonstutställning
För att fira Litteralunds 20-årsjubileum arrangerades en unik jubileumsutställning av bilderbokskonst på Lunds konsthall: Nothing Is Impossible for Us. 20 Picturebook Makers at Work, 5/4 – 18/5 2025. Titeln är lånad från Eva Lindströms bilderbok Ingenting är omöjligt för oss.
Till denna ambitiösa och fantastiska utställning hade tio svenska och tio internationella illustratörer som på olika sätt medverkat i Litteralund under dessa 20 år valts ut.
De medverkande illustratörerna var: Emma AdBåge (SE), Lisen Adbåge (SE), Beatrice Alemagna (IT), Bernardo Carvahlo (PT), Kitty Crowther (BE), Clara Dackenberg (SE), Per Gustavsson (SE), Baek Heena (KR), Anna Höglund (SE), Isol (AR), Jon Klassen (CA), Olof Landström (SE), Pija Lindenbaum (SE), Eva Lindström (SE), Azul Lopez (MX), Sara Lundberg (SE), Jockum Nordström (SE), Shaun Tan (AU), Öivind Torseter (NO) och Joohee Yoon (US).
Utställningen fokuserade på den kreativa processen, inspirationskällor och tankarna bakom skapandet av en bilderbok. Med förhoppning att väcka nyfikenhet för bildberättande och bilderboken hos både vuxna och barn.
Bilderboksskaparna delade med sig på väldigt generösa och inspirerande sätt.
Invigning
På måndagskvällen den 7/4 var det vernissage för Nothing Is Impossible for Us med merparten av de medverkande illustratörerna på plats. Dessutom bjöd Kitty Crowther på en liveperformance där hon målade i stort format till musik bland besökarna. Helt klart en av de drömmigaste upplevelser jag varit med om.
Konferens om barn- och ungdomslitteratur
På tisdagen bjöds vi på ett fullspäckat konferensprogram, där vi ibland fick välja mellan parallella programpunkter. Jag berättar kort om några av de jag var med på:
Vi hälsades välkomna av författaren Mårten Sandén och läsfrämjaren Johanna Lundin, som bjöd på personliga reflektioner om litteratur, läsning och Litteralund.
I huvudet på Anna Höglund
Här fick vi möjlighet att lära känna en av våra största och mest tongivande konstnärer och bilderboksskapare, nämligen Anna Höglund. I ett samtal med kulturjournalisten Ann-Marie Rauer berättade Anna om vad som inspirerar henne. Hon lyfte till exempel fram sagor, lek, barnen, drömmar och det undermedvetna/omedvetna.
Foto på Kitty Crowther: Linda Valle
Foto på Anna Höglund: Linda Valle
Ingenting är omöjligt för oss
Några av utställningens bilderboksskapare samtalade om utställningen och om kreativitet och drivkrafter. Det var Isol från Argentina, Jon Klassen från Kanada, Azul Lopez från Mexico och Öyvind Torseter från Norge som pratade med utställningens kuratorer Debora Voges och Kristina Wåhlin. Det var intressant och inspirerande att se hur olika förhållningssätt och metoder de har.
Var finns stoffet?
Hur skriver man egentligen en bra ungdomsbok?
Förläggaren Ada Wester samtalade med ungdomsboksförfattarna Joanna Gorecka, Alexandra Dahlberg och Marisa Karlsson Thörnqvist om hur de hittar tonen, idéerna och själva stoffet till sina ungdomsböcker. De pratade bland annat om närhet, autenticitet, röst och om att skriva så att det är underhållande för sig själv. Men också om intresse för ett dött djur i frysen, tankar om att pausa tid och att vänta med att ta itu med saker. De bjöd även på en skrivuppgift: ”ta en verklig händelse, men skriv ett nytt slut”.
Kolla konst!
Bilderbokskaparna Emma AdBåge och Lisen Adbåge samtalade om sin bok Kolla konst! – en dag på Moderna Museet med Moderna Museet Malmös chef Elisabeth Millqvist. Boken handlar om Moderna Museet Stockholms samlingar och läsaren får följa med under ett besök. Vi får följa med i allt från praktiska detaljer som skåp för värdesaker till att vi kan spegla oss i de olika karaktärerna som har olika stort intresse. Det är naturligt och roligt med konst!
Meg Rosoff
Internationella stjärnan, ALMA-pristagaren och författaren Meg Rosoff samtalade med Mårten Sandén om allt möjligt, till exempel om sitt författarskap och sitt skrivande. Hon pratade om att det inte går att komma undan sig själv när man skriver: ”whatever is in your mind will come out in the book. You can´t fight what’s in your head. I’m cheerfully dark!”. Meg berättade också vad Pippi Långstrump har betytt för henne: ”Pippi came along and rocked my mind. A revolution!”
Per och Lisen pratar palett
Per Gustavsson och Lisen Adbåge pratade om färgens betydelse för berättandet och hur de väljer rätt palett till varje bok tillsammans med moderatorn Emma Vendelek. Lisen berättade till exempel att hon samlar på färgnyanser så att hon kan använda dem, till exempel hörapparatsbeige, köttfärsrosa eller bananbrunt. Hon uppmanade oss också att verkligen kika på världen: ”vi tror att vi vet hur saker ser ut, men ta en titt!”. Sedan var det också en barnboksgala på tisdagskvällen och ett heldagskonferensprogram på onsdagen, men det var jag inte med på så det kan jag inte berätta om. Men jag åkte i alla fall från Litteralund alldeles lycklig, fullmatad, hoppfull och inspirerad.
Foto utställningen Lunds konsthall/Lösa trådar Isol: Linda Valle
Foto Litteralund: Linda Valle
Det
Foto: Albin Händig
Jenny Edvardsson
Ivår har jag läst ett par böcker för unga som skildrar ungas gränslöshet. Det handlar om Rida eller dö och Nudes. Båda böckerna är skrivna av debutanter och jag passade på att intervjua dem. Först ut är intervjun med Arianna Bommarco, författaren till Rida eller dö och den följs av intervjun med författaren till Nudes, Joanna Górecka.
Arianna Bommarco / Rida eller dö
Hur känns det att debutera som författare till böcker för barn och unga?
Det är naturligtvis spännande, barnboksvärlden har sitt eget ekosystem inom bokbranschen och här är jag helt ny. Jag arbetar själv som förläggare, främst med ljudböcker och spänningslitteratur. I den delen av branschen sker mötet med läsarna och lyssnarna oftast genom strömningstjänsterna. I barnboksvärlden ser det väldigt annorlunda ut (även om Rida eller dö även ges ut som ljudbok). I barnboksvärlden finns flera fina projekt för läsfrämjande och att Rida eller dö finns på över 200 bibliotek är en stor sak för mig.
Omslag: Rida eller dö, Arianna Bommarco. Rabén & Ssjögren, 2025
Din debut heter Rida eller dö, en bok för läsare i åldern 9-12. Vad var det som gjorde att du bestämde dig för denna målgrupp?
Det var berättelsen som bestämde det. Jag ville skriva om relationen till hästar utifrån ett barns perspektiv och då passade den här åldern bra. Tonåren kommer med en massa andra funderingar kring vem man är och det skulle bli för många frågor, för spretigt. En yngre målgrupp tror jag skulle få svårt att ta till sig Saras gränslösa beteende. Bokslukaråldern är ju dessutom kul, man kanske ännu inte har hittat sin favoritgenre. Jag gissar att det finns en öppenhet bland de här läsarna för att ta till sig lite av varje.
Inför och under min läsning funderade jag en del över bokens titel, Rida eller dö. Berätta om den.
Det finns flera anledningar till den. För många som håller på med hästar är det en livsstil, det man jobbar för, organiserar hela sitt liv kring. Allt eller inget. Sen anspelar det på uttrycket ”ride or die” som betyder vänskap, stöd och lojalitet, inte minst i svåra tider. Sara och Fay blir varandras ”ride or die” i den här berättelsen. Och så ville jag ha en dramatisk titel som speglade allvaret i den uppgift Sara tar på sig.
Vad skulle du säga att Rida eller dö handlar om?
Ett barns försök att leva ut en omöjlig dröm, att våga ta för sig. Kosta vad det kosta vill i både blåmärken och i att tänja på gränsen mellan rätt och fel.
Och om man ska göra en vuxenanalys, om att klara av att leva med sanningen. Den är inte alltid så kul. Att inte ha råd, ha en frånvarande pappa, att inte kunna rida även om man väldigt gärna skulle vilja.
Sara har ett väldigt fritt förhållande till sanningen, ljuger friskt när den står i vägen.
Hästar och kärleken till hästar har en framträdande plats i boken och det känns som om du själv har ett stort hästintresse. Är hästar en viktig del av ditt liv?
Är det från dina egna erfarenheter och upplevelser som du fått inspiration till boken?
Ett barns försök ut en omöjlig dröm, våga ta för sig. Kosta det kosta vill i både blåmärken och i på gränsen mellan och fel.
Nja, jag var inte alls lika modig, eller galen, som Sara. Men jag var nog lika besatt av hästar som hon. Det går kanske då att gissa sig till att jag inte fick någon egen häst och det var jag ju inte ensam om. Det är kanske därför det finns hästböcker, för att bearbeta den avsaknaden.
Jag har återvänt till stallet efter många års uppehåll och rider nu ett par gånger i veckan. De stunderna kompromissar jag inte med. Det är något väldigt speciellt med att de här kraftfulla flyktdjuren låter oss människor rida på dem. Samspelet mellan ett djur och en människa är fantastiskt. Dina sinnen förstärks när du sitter upp. Det är superhäftigt. Det slutar jag inte att förundras över.
Om man klassar boken som en ”hästbok”, på vilket sätt skiljer sig din bok från andra böcker inom denna genre?
försök att leva
Det tror jag att de som har bättre överblick på genren idag kan svara på. Jag har utgått från min barndoms läsning. Böckerna om Svarta hingsten var en stor läsupplevelse och omslagen etsade sig fast i minnet. De har dessutom nått ut till de icke hästfrälsta.
dröm, att
Kosta vad
både
i att tänja
mellan rätt
I förhållande till andra, mer typiska hästböcker från förr skulle jag gissa att framförallt slutet är annorlunda i Rida eller dö. Men själva utgångspunkten att rädda/tämja en häst ligger väl annars i linje med genren.
Vad vill du att läsaren ska få med sig efter läsningen av Rida eller dö?
Svåraste frågan! Jag har inget tydligt svar på det. Jag önskar att den som läser får en fin stund med berättelsen, känner, tänker, drömmer vidare. Kanske vågar lite mer.
Du har precis debuterat men jag måste ändå fråga, har du redan någon ny bokidé?
Absolut har jag det. Jag skriver på en äventyrs/ mysterieroman för lite äldre barn. Den handlar inte om hästar, men det kommer garanterat finnas djur med. Både tama och vilda. Men det är en utmaning att vara månskensförfattare … det är svårt att få tiden att räcka till.
Joanna Górecka / Nudes
Hur känns det att debutera som ungdomsboksförfattare?
Ärofyllt! Lite makabert också, man blir så självupptagen mitt i ett boksläpp.
Din debut heter Nudes, en bok för läsare i åldern 15+. Vad var det som gjorde att du bestämde dig för denna målgrupp?
Jag skriver krönikor för GP och blev kontaktad av en ungdomsboksförläggare som undrade om jag ville skriva en ungdomsbok. Det ville jag gärna. Allt är så blodigt i tonåren? Hela livet är högupplöst, det är en väldigt inspirerande tid att skriva om. Man är både megaloman och otroligt skör. Men jag ville skriva en knäpp och rolig bok för unga.
Foto: Josefine Bäckström
Inför och under min läsning funderade jag en del över bokens titel, Nudes. Berätta om den.
Huvudpersonen Ester upplever att hon är en ganska maktlös person så hon laborerar med olika sätt att få makt på. Ställer sig i vägen, stjäl ur badrumsskåp. När hon får en ny religionslärare, Ivar Lind upplever hon att han har en strålglans och påverkar både henne och andra på ett särskilt sätt. Han är lite av ett luftslott.
Hon vill påverka honom på något sätt. Först genom att stjäla hans bok, sen genom att skriva imponerande sms om olika författare. Sen genom att skicka nudes. Men titeln är också clickbait, det är en trojansk häst för att berätta om allt det andra. Paralysen i gränslandet mellan barn och vuxen. Fittiga tjejer som heter Saga.
Jag skulle säga att ”blivandet”, alltså att bli en egen människa har en framträdande plats i din bok och kopplat till det också testandet av gränser. Varifrån har du hämtat inspiration?
Det stämmer verkligen att blivandet står i centrum. Men det finns ett ständigt närvarande hot om att aldrig bli klar? De vuxna i boken, föräldrarna och Ivar Lind är fortfarande fast i sitt eget blivande. Inga jämförelser i övrigt, men jag tänkte mycket på Roald Dahl när jag skrev. Jag ville att det skulle vara lite förvridet och skrönigt och jag tänkte inte så mycket på vad som var lämpligt utan ville att läsningen skulle vara kul.
En central roll i boken har författaren
Dorothy Parker. Vad är det som gör att du väljer att lyfta in just henne?
Dorothy Parker skriver så roligt och hänförande om smärta. Och tonåringar känner en massa smärta. Hon är elak och ledsen, som tonåringar är. I boken fungerar hon både som klister och katalysator i relationerna.
Vad skulle du säga att Nudes handlar om?
Eviga plågor som makt och vänskap. Ett tema är också en olust inför tiden? Ester vill både stoppa den och skynda på den genom olika genvägar.
Vad vill du att läsaren ska få med sig efter läsningen av Nudes?
Ett sånt där bittert skratt som man kan få ur sig när något kommer åt skarven mellan ont och kul. Det hoppas jag på.
Du har precis debuterat som ungdomsboksförfattare men jag måste ändå fråga, har du redan någon ny bokidé?
Jag skriver på en ny bok nu! Den utkommer hos Natur & Kultur våren 2026.
Foto: Ola Kjelbye
Barnboksmakarduo
Barnboksmakarduo
Sara Gimbergsson och Frida Naemi Persson har skapat tre fina småbarnsböcker tillsammans: Alla våra vagnar (2022), Hjälpa pappa städa (2023) och Gunga mig (2024). Jag har läst och uppskattat alla dessa tre småbarnsböcker, inte minst Hjälpa pappa städa som snabbt blev en favorit hos mig och som jag tipsat såväl föräldrar och pedagoger om många gånger i mitt jobb som barnbibliotekarie. I september 2024 lyssnade jag på ett författarsamtal mellan Sara, Frida och förläggaren Erik Titusson på Lilla Piratförlaget som har gett ut de tre böckerna. Det gjorde att jag blev jag sugen på att intervjua barnboksmakarduon om hur de har gjort för att skapa dessa härliga småbarnsböcker och hur deras samarbete har sett ut.
Intervju med Sara Gimbergsson:
Vem är du? Hur kom det sig att du blev illustratör?
Jag heter Sara Gimbergsson. Jag arbetar som illustratör och ibland skriver jag också korta bilderbokstexter. Jag har alltid tyckt om att teckna, måla och skapa. Att det senare i livet blev just barnböcker berodde på mina egna barn.
När jag var gravid med mitt andra barn så hittade äldsta sonen på en egen fantasikompis som hette Rallypojken. När väl lillebror kom till oss så kunde det förstås kännas svårt ibland att vara storebror. Då kunde Rally-pojken vara till fin tröst. En kväll fick jag en idé att göra en bilderbok om sonens fantasikompis. Den fick heta Rally-pojken får en bebis. Så jag skrev texten och gjorde bilder och satte ihop alltsammans till en så kallad ”dummy”. Tanken var att vi skulle läsa den tillsammans. Men ganska snart i det arbetet tänkte jag att jag ville pröva att skicka den till ett barnboksförlag. Så jag gjorde en till dummy och skickade till Eriksson & Lindgren Bokförlag som nappade och gav ut den 1999. Efter det har jag inte kunnat sluta att försöka göra bilderböcker.
Var hittar du din inspiration?
Den hittar jag lite var som helst, tror jag. Från mina barn eller andra barn omkring mig. Från mig själv som barn. Eller så kan det dyka upp ett ord, en fras eller kanske någon händelse som jag börjar fundera kring. Inspiration till bildskapandet får jag från andra illustratörer och konstnärer. Gamla som nya.
Carola Linde
Hur kom det sig att ni började skapa småbarnsböcker tillsammans?
Det var Frida som kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av ett samarbete och om jag ville läsa några texter. Hon skickade och jag läste. Jag tyckte mycket om dem! Så vi träffades en första gång på ett fik här i Göteborg och bestämde oss för att samarbeta. Fridas texter är musikaliska och har sådan fin rytm. Och de är just så barn-nära som texter till småbarnsböcker behöver vara.
Vad är den stora vinsten med att skapa barnböcker tillsammans?
Det är roligt att samarbeta helt enkelt. Det är spännande att se vad man kan åstadkomma tillsammans. Det kan också vara skönt att ha en partner att luta sig lite mot i skapandet. Sen kan vi prata lite allmänt om just bilderböcker, om text och bild. Frida som också jobbar på bibliotek med barn och med barnböcker har en massa kunskap och bra koll.
Hur ser processen ut? Skrivs texten först och bilderna läggs till efteråt eller har ni kontakt genom hela processen?
Vi har kontakt under hela arbetsprocessen fram till att bokförslaget skickas till förlag. Det hela startar med Fridas text-idé. Hon kan skicka flera texter och vi funderar och försöker träffas för att prata om vilken vi skall arbeta vidare på. Så kan jag skissa på den så snart jag har tid. Jag börjar med karaktärerna och skissar några uppslag och visar Frida. Vi mejlar varandra med funderingar och synpunkter. Så fortsätter det tills vi har hela, eller nästan hela boken genomskissad. När bild och text filats lite extra på, så skickar vi till förlaget. Sedan håller vi tummarna.
Hur stor frihet har du som illustratör haft vid skapandet av bilderna till era gemensamma böcker?
Frida är ursprunget till idén och texten. Men en text till en småbarnsbok är kort och reducerad. Den berättar bara något av vad som händer. Så Frida kan behöva berätta hur hon tänkt. Hon har kanske också önskemål kring figurerna eller miljön.
De här samtalen flyter på under tiden som jag skissar och visar. Jag har stor frihet att göra mina bilder till texten och det vi samtalat om. Den friheten tror jag är viktig för att det skall bli bra. Sedan när jag målar bilderna så jobbar jag helt självständigt.
Vad är det roligaste med att skapa barnböcker?
Det är roligt att skapa egna världar. Att få använda fantasi och känsla. Ibland helt själv eller tillsammans med textförfattaren. Det är alltid spännande att arbeta genom hela arbetsprocessen. En process som kan vara mycket krävande många gånger. Det kan vara många dalar och toppar längs vägen. Ena dagen kan allt jag gör kännas dåligt och hopplöst. Och andra stunder kan det ge mig ett starkt lyckorus. Och till sist så håller man en bok i sina händer. Det känns märkvärdigt!
Hur ser samarbetet med förlaget ut?
När Frida och jag samarbetar så skickar vi våra bokidéer som spontanmanus. Om vi får ett positivt besked från förlaget så fortsätter arbetet på boken tillsammans med förlagets redaktör. Det är viktigt att få redaktörens synpunkter på vad som kan förändras och förbättras. Det kan gälla text, eller bild, eller hur uppslagen, sidorna fungerar ihop, hur bläddringen fungerar.
På så sätt är förlaget involverat hela vägen fram till tryckfärdigt material.
Håller ni på med något nytt bokprojekt just nu? Tillsammans eller var för sig?
Ja, Frida och jag har ett nytt bokprojekt på gång. En genomskissad småbarnsbok som nyss blev antagen (Lilla Piratförlaget). Just den idén var vårt första samarbete. Vi gjorde ett nytt försök med den efter att vi arbetat om vissa delar. Så den skall jag strax börja med.
Just nu håller jag också på med en bilderbok tillsammans med Emelie Franc (Lilla Piratförlaget)
Hur lång tid tar det från idé till färdigt manus?
För mig kan det vara mycket olika. Ibland kan det ta flera år. Ett exempel på det är småbarnsboken Gusten gråter. Jag hade länge funderat på att göra en berättelse om gråt, att gråta.
Gråter gör vi alla och särskilt små barn. Och jag ville liksom visa att gråta är helt okej, och faktiskt också bra. Jag gjorde flera misslyckade försök, men när jag kom på att det skulle vara en liten gris som gråter så fick den i alla fall en bra start och jag kunde skicka in ett förslag. Sedan tog det flera vändor, men berättelsen lyfte aldrig riktigt. Så jag lade den helt åt sidan en lång tid. Jag tror det var när min redaktör frågade om den lilla grisen som jag gjorde ett nytt försök. Den här gången klippte jag isär alla sidorna jag gjort i mitt bildmanus och flyttade runt dem. Tog bort sidor och lade till nytt. Till sist föll allt på plats.
Andra gånger kan processen vara riktigt snabb. Min idé till bilderboken Lilla frö fanns i mitt huvud en morgon när jag vaknade. Berättelsen var nästan färdig och jag skrev och skissade på den under några dagar. Jag målade också en bild på det lilla fröet och skickade alltsammans till förlaget. Bara någon vecka efter det fick jag svar att dom ville ge ut den. Den där första bilden jag gjorde på det lilla fröet fick bli omslag till boken.
bilder för redaktören, som sedan visar författaren. Det kan vara ett bra arbetssätt, särskilt om alla inblandade inte känner varandra så bra.
När jag får en egen idé, så skriver jag ner och försöker utveckla berättelsen. Rätt tidigt i den processen, ja nästan på direkten, behöver jag skissa karaktären det handlar om. Jag behöver den figuren (eller figurerna) som en hjälp i berättandet och skrivandet. Det får mig att komma vidare.
Ur: Gusten gråter, Lilla Piratförlaget 2022
Sara, du har ju även gett ut böcker där du står för både text och bild. Hur skiljer sig de olika processerna åt?
Det är ungefär samma arbetsprocess. Men om jag har fått ett illustrationsuppdrag på en antagen text, så kanske förlaget vill att jag först visar skisser/
Det första stadiet i texten brukar vara mycket ”luftig”, det vill säga att mycket fortfarande saknas. Den utgör mest en stomme. Då kan jag börja skissa uppslagen. Sen arbetar jag omväxlande med bild och text/text och bild genom uppslagen, tills jag fått ihop en berättelse. Man skulle kunna säga att i mina (egna) böcker är texten mer som ett ackompanjemang till bilderna. I den egna arbetsprocessen så bestämmer jag allt själv. Det är förstås en viss skillnad, och kan vara skönt ibland.
Intervju med Frida Naemi Persson:
Vem är du? Hur kom det sig att du blev författare?
Jag är utbildad bibliotekarie och journalist och började skriva kreativt för ungefär fem år sedan, men har alltid hållit på med berättande på olika sätt och haft ett stort intresse för serier, grafiska romaner och bilderböcker.
Var hittar du din inspiration?
I vardagen tillsammans med mitt barn, i arbetet som bibliotekarie, när jag börjar tänka på ett ord, tema eller fenomen och vrider och vänder på det på olika sätt.
Hur kom det sig att ni började skapa småbarnsböcker tillsammans?
Jag har länge beundrat Saras arbete och älskade att läsa Kian och katten tillsammans med mitt barn när han var liten. När jag hade fått ett positivt mejl från Rabén & Sjögren men liksom ännu inte visste vad som skulle hända där hörde jag av mig till Sara och frågade om hon ville titta på några av mina texter. Vi bor båda i Göteborg och träffades ganska kort efter det och det sa klick direkt och sen har vi bara fortsatt.
Vad är den stora vinsten med att skapa barnböcker tillsammans?
Jag tycker det är viktigt att böcker alltid har flera lager – även när det är enkla berättelser för små barn. Jag tror att berättelser ofta får det – eller kanske lättare – när det är flera upphovspersoner. För vi läser inte samma text och föreställer oss inte samma saker. Sen för min del så är jag inte i närheten så bra som exempelvis Sara på att göra bilder – så det alternativet finns inte.
Jag älskar att skriva texter som inte ska stå för sig själva – så samarbetet är en nödvändighet. Min man spelar jazzmusik och komponerar också och ibland tänker jag att det jag gör liknar det. Jag skriver text ofta på vers och rim som ska läsas högt – och på så sätt framförs och gestaltas med hjälp av någons röst – och bilderna kan liknas vid musikerna som spelar instrumenten.
Eller så är det mer likt teater? Eller det spelar ingen roll. Men text som skrivs för att bildsättas ska sakna vissa lager, den ska inte vara självtillräcklig utan öppna upp för att vara mer och inte stå för sig själv.
Hur ser processen ut? Skrivs texten först och bilderna läggs till först efteråt eller har ni kontakt genom hela processen?
Vi brukar börja med att jag har en skiss till en text. Eller ofta har jag flera och när Sara fastnar för någon så väljer hon vilken vi ska gå vidare med. Sen börjar hon skissa på bilder i blyerts och efter det bollar vi fram och tillbaka både kring bildlösningar och ifall jag ska ändra i texten. När vi är nöjda med några skisser i bild och texten sitter någorlunda hör vi av oss till vår förläggare och håller alla tummar och tår för att manuset ska antas och bli bok. Ifall det blir det så går vi vidare och knådar både text och bild flera varv innan det blir en bok klar för tryck.
Leken! Att och smaka på kasta sig ut och
Och att det blir också än det jag pappret, högläsningen,
Att det är så mycket att det händer så arbetets gång.
Jag älskar allt faktiskt – alla steg –även om det ibland är svårt och motigt. Det enda jag verkligen inte gillar är väntan på svar och ovissheten kring om och när det blir fler böcker. Det kanske man aldrig vänjer sig vid?
Som författare, har du haft idéer om hur karaktärer eller miljöer ska se ut och har det blivit som du föreställt dig?
Ja, det har jag men inte så tydligt och nu vet jag ju hur Sara gör så det har blivit att jag ser hennes bildspråk och palett framför mig redan när jag skriver en text som jag tänker är en "Sara-bok".
Vad är det roligaste med att skapa barnböcker?
Leken! Att vara i texten och smaka på orden. Att kasta sig ut och hålla på. Och att det blir så mycket mer också än det jag gör. Med bilden, pappret, högläsningen, boken, verket. Att det är så mycket som ska till och att det händer så mycket under arbetets gång. För mig betyder det också oerhört mycket all den respons jag får från läsare. Föräldrar, pedagoger, bibliotekarier och barn som berättar om hur de läser böckerna om och om igen och att de betyder något. Att högläsningen är rolig. När en treåring lärt sig nästan hela Kommer inte Tomten snart? utantill. Hur lång tid tar det från idé till färdigt manus?
vara i texten på orden. Att och hålla på. så mycket mer gör. Med bilden, högläsningen, boken, verket. mycket som ska till och så mycket under
Det är jätteolika. Några texter har jag skrivit på en dag. Andra har tagit jättelång tid.
Men det är inte bara så att en kort bok går snabbare att skriva än en lång. Heja Häcken - bästa laget! som är min första kapitelbok tog lite längre tid att skriva men det var nog egentligen mest för att jag behövde samla stoff till den och till exempel vara med på träning och intervjua barn och så. Den texten hade jag inte på samma sätt "inom mig".
Ni har ju båda gett ut barnböcker tillsammans med andra barnboksskapare. Hur skiljer sig de olika processerna åt?
Sara och jag träffas alltid ett par gånger under arbetet med boken – så är det inte med de andra. Vi hörs också väldigt ofta och skickar tankar på mejl, sms och Instagram. Generellt gör vi kanske lite mer bara vi tillsammans utan förlagets inblandning?
Förlagens arbetssätt är också olika, eller så är det kanske att det beror på vilken kontakt man har, förläggare och redaktörer gör förstås också på olika sätt. Jag tycker att det är väldigt olika processer och att det är kul att få inblick i, och vara med och arbeta på olika sätt.
Hur ser samarbetet med förlaget ut?
Vår förläggare Erik Titusson brinner verkligen för småbarnsbilderboken - och det brinnet är med hela vägen! Han är väldigt duktig och uppmärksam och otroligt bra på att föreslå små ändringar som gör stor skillnad. Sen är Lilla Piratförlaget över huvud taget väldigt bra på bild tycker jag – det är otroligt hög nivå på bild, tryck, färger, formgivning – förutom texterna förstås. Inget lämnas åt slumpen och det blir alltid väldigt fina böcker som ofta har något helt eget i antingen tema, ton, text eller på något annat vis skiljer sig från mängden.
Håller ni på med något nytt bokprojekt just nu? Tillsammans eller var för sig?
Vi har några olika manus som vi hoppas på ska bli böcker de kommande åren och framför allt en text hoppas vi på till nästa vår. Det är inte riktigt klart än, men tror det blir våren 2026?
Annars jobbar jag med tre olika manus som blivit antagna och kommer att ges ut med bilder av Moa Graaf på Rabén & Sjögren hösten -25 och våren -26.
Alla våra vagnar
I Alla våra vagnar möter vi ett gäng olika vagnar – en gåvagn, en cykelvagn, en spårvagn, en kundvagn, en barnvagn. Men vi möter också ett syskonpar under en dag i deras liv. Syskonen klär på sig på morgonen, åker till förskolan i barnvagnen, leker, äter mat, bråkar, handlar mat och till slut somnar de i barnvagnen på vägen hem igen. Ett vardagsäventyr för de minsta, samtidigt som vi får lära oss olika slags vagnar. Under en dag möter ett barn uppenbarligen en rad olika
vagnar, men barnet möter också många olika situationer som vi kanske inte tänker på eller som vi tar för givet. Det ger en tankeväckande ahaupplevelse även för mig som vuxenläsare. Samtidigt är detta en varm bok full av humor utöver vardagen och igenkänningen.
Texten är kortfattad, rytmisk och upprepande. Den är uppbyggd på samma sätt genom boken: ”barnvagnen – heja den!”, ”matvagnen – hämta den”, ”spårvagnen – vinka den” förutom vid ett par tillfällen, som när syskonen sitter bredvid varandra i barnvagnen och bråkar: ”Min vagn! Sitta den!”.
Illustrationerna är varma, mjuka i milda färger. Boken är vardagsnära och lågmäld, men rymmer så mycket utöver vad som nämns i texten. Inte minst när Sara använder ansiktsuttryck, minspel och kroppshållning vid skildringen av karaktärerna för att uttrycka känslor som inte sägs rakt ut i texten. Berättelsen sjuder nämligen av känslor, inte minst på de sista uppslagen – för hur känns det egentligen för två syskon att dela vagn? Och vems vagn är egentligen en dubbelvagn?
Ur: Alla våra vagna, Lilla Piratförlaget 2022
Hjälpa pappa städa!
Vad ska vi göra?
Städa stöket?
Ja! Vi börjar med köket!
I Hjälpa pappa städa! får vi följa ett barn som ska hjälpa sin pappa att städa hemma, och kanske sker det först inte till pappans stora förtjusning. Men de sätter i gång, de torkar bordet, dammsuger, svabbar golvet, putsar fönstren. Sedan går barnet och pappan ut med återvinningen. De sorterar: Mjölken här, plasten där. Burken hit, saften dit. Men så plötsligt upptäcker barnet att älskade gosedjurshästen har följt med soporna.
Ve och fasa, stor dramatik. Men den uppmärksamma läsaren ser i bakgrunden att en hjälpsam, snäll tant fiskar upp hästen och som man brukar säga, slutet gott, allting gott.
Boken är på rim, den är rytmisk och härlig att högläsa, det är vardagsnära med hög igenkänning. Och den rymmer så mycket på få sidor. Det är ett vardagsäventyr fullt av hemsysslor och källsortering, men som också väver in relationer, hur man beter sig mot andra, betydelsen av att hjälpa till och samarbeta och mycket mer. För även om boken till synes handlar främst om städning så är det gemenskapen och att göra en
Hjälpa pappa städa. Lilla Piratförlaget 2023
aktivitet tillsammans som står i centrum för det lilla barnet.
Och kanske finns det också en baktanke hos barnet som efter att städningen är klar vill göra nya smulor för att de ska få fortsätta städa och vara tillsammans. Boken slutar nämligen så här:
Nya smulor? Jättebra!
Städa mera. Du och jag!
Ur:
Gunga mig!
I Gunga mig! är det leken, lekplatsen och specifikt gungorna som utforskas. Gunga mittemot, gunga upp och gunga ner. Gunga själv, tillsammans och bredvid. Ja, finns det något roligare än att gunga när man är liten? Full fart, högt upp i luften. Och kanske vågar man stå upp på gungan? Eller till och med hoppa?
Här handlar det om lust och mod, om att våga kasta sig ut och att svinga sig upp. Sara berättade i författarsamtalet på Bokmässan att lekplatsen är en fin plats att skildra eftersom den skildrar barnets utveckling likväl som rörelsen.
Och rörelsen är det centrala i den här boken –pirret i magen, att kasta sig ut och svinga sig upp, ända upp till himlen och molnen.
Språket gungar också i den här berättelsen, det är rytmiskt, målande, lekfullt, lustfyllt och vindlande. Ren och skär högläsningsfröjd. Men här finns också vänskapen och gemenskapen, tillsammans med vännerna på lekplatsen och tillsammans med sina vuxna. Det kan vara underbart och spännande att gunga. Men det kan också göra ont, och då kan man få tröst och kramar. Igenkänningen är stor och det är lätt både för stora och små att leva sig in i berättelsen under läsningen.
Illustrationerna är precis som i de tidigare böckerna
varma, milda och fångar varenda liten känsla, nyans och detalj i det barn-nära och vardagliga äventyr som gestaltas. Det sömlösa samspelet mellan författare och illustratör är fantastiskt att se.
Alla dessa tre böcker har väldigt fint barnperspektiv och de bygger på vardagliga situationer som man verkligen kan känna igen sig i, både som barn och som vuxen. Det som kännetecknar alla dessa tre småbarnsböcker är dels barnperspektivet, dels att varje bok har flera lager. Erik Titusson nämnde under författarsamtalet på Bokmässan 2024 att det ligger jättemycket jobb bakom en småbarnsbok av den här kalibern.
Även om jag också är barnboksförfattare så har jag själv inte skapat böcker för den här åldersgruppen ännu, men jag förstår verkligen utmaningen i att uttrycka allt det som böckerna uttrycker i såväl text som bild på få sidor och med få ord. Frida har en otrolig förmåga att med sina omsorgsfullt utvalda ord få texten att flyga.
Högläsningen står i fokus i dessa böcker och det är ren glädje att få läsa dem högt för ett eller flera barn, för att riktigt få smaka på orden, rimmen, rytmen och tonen.
Saras illustrationer i mild akvarell kompletterar, berikar och levandegör texten på ett fantastiskt sätt. Och som om detta inte vore nog finns i alla tre böcker gott om detaljer och händelser som man kan samtala kring med barnen under läsningen. Frida berättade under författarsamtalet att hon medvetet väljer att ha väldigt lite text i sina småbarnsböcker just för att man som förälder ska kunna addera mycket själv under läsningen. Och just dessa böcker passar ju fint att pratläsa, alltså att inte läsa rakt upp och ner från pärm till pärm, utan att våga stanna upp, titta, peka och prata under läsningen.
Det här är småbarnsböcker när de är som bäst.
Ur: Gunga mig. Lilla Piratförlaget 2025
LÄSNINGAR
LÄSNINGAR :
Ur: Ville vill också klä på sig, H. Mileman & N. Dåsnes. Alfabeta, 2025
Liv och lust i barnbokens värld
Margaretha Ullström
En ny barnboksbekantskap för mig är de norska småbarnsböckerna om förskolebarnet Ville. Alfabeta har under våren publicerat de två första titlarna i serien på svenska: Ville vill också klä på sig och Ville vill också sova över. Alfabetas förmedling av norsk barnlitteratur till svenska läsare är värd all uppskattning. Just Ville-böckerna är Hanna Milemans debut som barnboksförfattare. Nora Dåsnens som har skapat bilderna har på kort tid blivit en av Norges mest älskade barnboksförfattare och illustratörer. 2020 debuterade hon med den grafiska romanen Vita lögner, röda hjärtan, ut given i Sverige 2021 på Alfabeta. Förlaget har också givit ut ytterligare två grafiska romaner från hennes hand, Låt skogen leva! och den med nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur 2022 belönade Missat samtal, en berättelse om den högerextrema terrorattacken mot arbetarrörelsens ungdomsläger på Utøya 22 juli 2011.
Småbarnsböckerna om Ville utgör en serie vardagsberättelser som små barn lätt kan känna igen sig i, bli glada av och säkert vill lyssna till gång på gång. I Ville vill också sova borta är storasyster Alva är glad för sova över hos en kompis och Ville vill förstås också sova över. Han får som han vill och morbror Nils hämtar honom med cykel. Han har med sig gossedjuret Dino, en dinosaurie som självklart ska underlätta för honom att somna. Men när det är dags att lägga sig är Dino borta. Var är Dino? Den uppmärksamme läsaren/ lyssnaren vet troligen var Dino är långt innan morbror Nils till slut hittar honom, men då har Ville tröstat sig och sover redan tillsammans med mjuka, goa katten. Bilderna är färgglada, klara och tydliga. Villes minspel avspeglar hans många och olika känslor. Mer humoristisk är Ville vill också klä på sig Ville ska gå till förskolan men måste klä på sig först. Och det vill han göra alldeles själv. Det är en lycklig pojke med solig blick som till slut har klätt på sig, storasysters strumpbyxor, mammas rosa kjol, nallens gula tröja och pappans gröna strumpor. Mamma och pappa och storasyster Alva tycker att Ville är duktig som klätt på sig själv och säger ingenting om de udda plaggen utan går tillsammans med honom till förskolan i regnet. Allt medan Ville förnöjd sitter i kärran.
I Bebisåtervinningen med text av Mia Breitholtz och bild av Louise Winblad, utgiven på Rabén & Sjögrens förlag möter läsaren en modern bok om ett i bilderböckernas värld vanligt förekommande ämne, nämligen vad som kan hända när man får ett syskon.
Här får storasystern Shirin två syskon på en gång, alltså tvillingar. Berättelsen är fylld med liv och lust, barnen ler och är glada. Det är på många sätt en hoppfylld bok, där Shirin försöker lösa problemet med skrikande syskon på konstruktiva sätt.
När hon på förskolan lär sig om återvinning tar handlingen ordentlig fart. Tillsammans med sina vänner klurar hon ut olika sätt att skapa lugn genom att lämna tvillingarna till någon form av återvinning. Hennes försök misslyckas ett efter ett.
På kvällen ligger Shirin och väntar på att någon ska komma och läsa godnattsagan för henne, men ingen kommer. Då smyger hon till sist upp och inser att föräldrarna somnat med tvillingarna i dubbelsängen – helt utschasade.
Ur: Bebisåtervinningen, M. Breitholz & L. Winblad. Rabén & Sjögren, 2025
På hennes minspel ser man hur besviken, förgrymmad och övergiven hon känner sig. Med ens kommer hon då på hur hon ska återvinna tvillingarna, men det tänker jag inte avslöja här utan lämnar det till läsaren att ta reda på ....
En bok som utmanar det gängse bilderboksformatet är den finurliga berättelsen Min hund är smartare än din! med text av Emma Virke och bild av Joanna Hellgren, utgiven av Lilla Piratförlaget. Tre uppslag går att vika ut till fina panoramabilder. Färgsättningen domineras av försommargrönskande lummighet. Uppslaget där katten klättrat högt upp i ett träd domineras dock av himlens ljusblå färg. Dessutom verkar texten handskriven, eller så är det ett typsnitt som liknar handskriven. Redan titeln slår an ett barnperspektiv. Jag minns när min son i fyraårsåldern helt oprovocerad utmanar en jämnårig obekant pojke i en simbassäng genom att utmana honom med påståen-
det: ”Min pappa är mycket starkare än din”. När jag öppnar bilderboken startar berättelsen redan på pärmens insida och första sidan före titelsidan. Den är textlös och visar en grupp barn i gula reflexvästar tillsammans med två pedagoger. Dessa håller varsina två barn i händerna och är helt fokuserade framåt. De uppfattar därför inte att två barn saktar efter och stannar till vid hundgården för att iaktta hundarna. Kolofonsidan visar att två barn klänger på stängslet till hundgården, där olika hundar leker och jagar varandra. Barnen paxar varsin hund. Och så är fantasileken igång: hundarna förses med olika färdigheter, som att göra trix med pinnar,
spela död, gömma ben, gräva stora gropar. Ibland kan det bli riktigt obehagligt men hundarna är så smarta så att en av hundarna blir statsminister. Tyvärr var det för jobbigt att bestämma allt så den blev sjuk. Som tur var hade den andra hunden blivit doktor och kunde beordra statsministerhunden vila.
Den ena tanken leder till nästa, och så tvingas barnen ibland backa sin berättelse. I slutet hänger barnen halvt upp och ner på stängslet för att kunna klappa hundarna. Men först på sista pärmsidan varseblir läsaren/lyssnaren en vuxen person i full fart för att rädda barnen från att trilla.
Ur: Min hund är smartare än din!, E. Virke & J. Hellgren. Lilla Piratförlaget, 2025
Prinsessan och pingvinen är titeln på en bok av Eva Susso och den belarusiska illustratören
Katsiaryna Dubovik, utgiven på Bonnier Carlsen. Det är en berättelse som kan läsas på många nivåer.
Först är jag alldeles förhäxad av den rosa-lila-röda färgexplosionen med guld och gula inslag, och med ett överdådigt myller av detaljer och oefterhärmliga porträtt av kungen och drottningen med sitt enda barn – prinsessan Häppy. Deras odrägligt högmodiga uppsyn indikerar berättelsens satiriska underton. De äger allt de behöver och mer därtill när det gäller saker. Men de blir inte lyckligare av allt de äger. Prinsessan är ensam, får inte leka med vanliga barn, och driver snart sin vilja igenom. Hon vill ha en pingvin, för pingviner var glada och prinsessan ville vara glad och lycklig.
Sagt och gjort – familjen seglar i ett praktfullt, överdådigt skepp till Antarktis för att skaffa Häppy en pingvin. Resan blir inte som de tänkt sig, men kungafamiljen bestämmer sig för att bli lite mer som vanligt folk. Och de har aldrig haft så roligt som då.
Eva Susso har mellan raderna skrivit fram en värld där det är skillnad mellan folk och folk, där kungafamiljen är mer värd än vanligt folk: ”Deras liv var liksom finare”. Så skarpt uttalad är inte skillnaden mellan kungafamiljen och vanligt folk framskriven i Astrid Lindgrens saga om ”Prinsessan som inte ville leka” i sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling, fastän prinsessan även där har ett överflöd av saker men inte kan eller vill leka, förrän hon träffar det ”vanliga” barnet Maja. De två berättelserna har båda en liknande röd tråd: att barn behöver gemenskap och jämnåriga vänner, de behöver få känna tillhörighet tillsammans med andra. Men Sussos saga är modernare, med en mer kompetent prinsessa som vill ha en vän. Hon vet att det finns andra barn, vanliga barn. Hon vet vad hon vill och är ett självständigt barn fastän prinsessa.
Ur: Prinsessan och pingvinen, E. Susso & K. Dubovik. Bonnier Carlsén, 2025
I Ulrika Kesteres bilderbok Magiska Svanen Sven utgiven av Opals förlag, möter läsaren en betydligt lugnare framtoning både i bild och text.
Det är en sparsmakad bildberättelse i grått, vitt, beige och brunt med en eftertänksam, filosofisk ton. Berättelsen utspelar sig i en liten by, långt från stadens brus. Här bor en häst, en fjäril och en hund i en stillsam värld utan spektakulära händelser tills en dag, då den magiska svanen Sven kommer inskatande. Alla vet vem han är eftersom han har magiska krafter. Han kunde nämligen uppfylla önskningar. Nu lovar han att uppfylla de tre vännernas önskningar, men innan han gör det frågar han dem en extra gång om de verkligen är säkra på att de vill få sina önskningar uppfyllda.
De tre vännerna är tvärsäkra: fjärilen önskar sig STORA vingar, hunden önskar sig oändligt med extra bubblig läsk och hästen drömmer om att få bo i ett stort SLOTT. Och så går det som det brukar när överdrivna önskningar om ägande uppfylls. Det är inte så roligt att vandra ensam i stora tomma rum, snarare lite läskigt. Jättestora vingar är nog mest till besvär och ingen orkar verkligen dricka oändligt med läsk.
De börjar på folksagomanér ångra sina önskningar. Magiska svanen Sven är kvar i byn och när hästen stöter på honom är han i färd med att bygga en skateramp. ”Varför bygger du för hand. Du kan ju trolla” säger hästen och svaret kommer utan betänketid: ”Det är kul att bygga. Du kan väl hjälpa till?”
Så börjar hästen, fjärilen och hunden att hjälpa till. Vännerna upptäcker nu glädjen i det gemensamma arbetet. Och styrkan i vänskap.
Innan magiska svanen Sven lämnar byn återkallar han de tre vännernas önskningar.
Kännedomen om byns skateramp sprider sig blixtsnabbt vida omkring och nya människor besöker byn för att pröva skaterampen.
Det här är en rolig och genomtänkt bok om våra kroppar och dess funktioner. Bilderna är roliga och inkluderande. Allt är ok och inget är konstigt.
Det har skrivits många böcker om kroppen men den här har verkligen fått med det mesta.
Till exempel hur vi vårdar våra kroppar genom bad, insmörjning , klippning av naglar och hår mm. Det har jag nog aldrig läst i någon annan kroppen-bok. Och vidare hur vi skyddar den mot kyla, sol , regn och faror. Avsnittet med kroppsljud känns också nytt och intressant.
En bra och informativ bok som man som förälder eller pedagog nog får läsa många gånger.
Genom en diskret färgsättning förstår man att om hela uppslaget har en och samma bakgrundsfärg så handlar också hela uppslaget om samma sak. Och om det är två olika färger på vänster och höger sida så handlar det om olika ämnen.
Det enda jag saknar är en uttalad förklaring på att det vi äter och dricker blir till bajs och kiss. De kommer efter varandra sidmässigt men det sägs inte att kroppen tar upp den näring den behöver och att restprodukterna blir till kiss och bajs.
Lite lustigt är det att boken på originalspråket heter Alla har en baksida. Om detta sägs det inget om på svenska men vi ser ju samma kroppar på framsidan som vi ser bakifrån på baksidan. Om man är uppmärksam alltså.
Och det kan ju bli en kul detalj att forska i för barnen – om kropparna på framsidan har en motsvarande baksida på baksidan.
Lilla boken om kroppen
Anna Fiske Natur & Kultur 2025
Ur: Lilla boken om kroppen, Anna Fiske. Natur & Kultur2025
Djursagor
Djurberättelser eller
Margaretha Ullström
Kom så läser vi en saga! Så har jag i vardagen lite slentrianmässigt uttryckt mig till barn och barnbarn, när det blivit dags för högläsning.
-
Men när litteratur sorteras i olika undergrupper, ”genrer”, så är ”saga” en alldeles egen undergrupp och avser inte vilka berättelser som helst. Sagor har en lång historia och genren har därför utforskats och diskuterats ur många perspektiv.
En alldeles egen kategori bland dem brukar ibland benämnas djursagor. Jag äger ett par äldre samlingar med just djursagor. Därför såg jag fram emot att försjunka in i en ny spännande sagoantologi: Samlade djursagor utgiven av Bonnier Carlsen. Inledningsvis blev jag besviken, för titeln är missvisande. Antologin består inte av djursagor utan är en samling med utdrag ur och hela berättelser från Bonnier Carlsens utgivning under en tioårsperiod, från 2015 till 2025. Det är alltså djurberättelser i en vidare mening, berättelser med djur som huvudpersoner som döljer sig innanför pärmarna.
Samlade djursagor
Flera författare
Bonnier Carlsén 2025
Men bortsett från den missvisande titeln visar sig detta vara en härlig bok att samlas runt med riktig sommarläsning för barn i olika åldrar. Här finns både längre och kortare berättelser om allehanda djur, både alldeles vanliga men kanske framför allt ovanliga. Där ingår sex bidrag, där upphovspersonen skapat både bild och text, och två bidrag där bildmakare och textmakare samverkat för att skapa gedigna berättelser. Den rikt illustrerad volymen är ägnad att stimulera lyssnare och läsare från förskoleåldern och uppåt.
Samlingen inleds med Kurrans skatt från 2016 av Lisa Moroni. Vännerna Pigan och Kurran bor tillsammans i en stubbe och är bästa vänner. En dag när de tröttnat på kortspel ger de sig ut på en äventyrlig skattjakt. Den avbryts av ett ohyggligt oväder så vännerna gömmer den hittade skatten i jorden. Dagen därpå ger de båda vännerna sig av för att hämta skatten – men var hade de nu hade grävt ned den? De gräver och gräver, tillsammans med många djur som vill delta i sökandet. Tillsammans gräver och gräver de ända till dess spaden går sönder. Berättelsen slutar med att djuren istället sitter tillsammans i ring och mumsar på något gott. Äntligen kan de göra något annat än att gräva gropar.
Ur: Kurrans skatt, Lisa Moroni. 2016
Fyra tänkvärda ”pausfåglar” ur Maria Nilsson Thores Livet på en pinne från 2015 är små verser som återkommer med ojämnt mellanrum och som ger tid och utrymme till reflektion både till pausfåglarnas kvitter, men också till de berättelser som just berättats eller kommer att berättas. Jag är förtjust i dessa små pausfåglars kvitter, exempelvis när näktergalen sitter i sin bur sjunger:
Aldrig vill jag vara fången, värre kan det inte bli. Är jag instängd tystnar sången Snälla rara, släpp mig fri!
Oskar Jonsson debuterade som bilderboksmakare med berättelsen Vips vid bäcken (2018). Med natursköna akvareller berättas om svensk natur en sommardag vid bäcken, där den lilla näbbmusen Vips utforskar sin närmiljö. Bilderna visar naturen i all dess prakt. Där växer blommor som Vips inte vet namnet på – men läsaren och lyssnaren får hjälp med att namnge flora och fauna genom ett avslutande uppslag. Vips räddningsexpedition för att rädda en liten larv på väg att drunkna på färden på ett blad i bäckens lite strömmande vatten blir förstås dramatisk men får ett lyckligt slut.
Berättelsen förmedlar den vardagliga trygghet och harmoni som finns mitt i den grönskande naturen.
Efter 2018 har fler böcker med näbbmusen Vips äventyr utkommit och 2022 kom en samlingsvolym där även den här aktuella Vips äventyr vid bäcken ingår. Sammantaget är detta berättelser där fakta om naturen blandas med fiktion på ett lekfullt och lärorikt sätt.
Ur: Vips vid bäcken, Oskar Jonssson. 2018
Urvalet är verkligen varierat. Julia Groths korta verser i En noshörning som husdjur (2022) känns uppfriskande med sin skenbara enkelhet, en upprepningssaga, tillsammans med ett intensivt färgbad. Barnet önskar sig ett husdjur att krama och ha i sängen om kvällen. Men den vuxne har ju ständigt nya argument för varför inte det önskade djuret är möjligt att ha som husdjur i hemmet. Badkaret är för litet för blåvalen.
Så sant, så sant…Pytonormen vore faktiskt perfekt, om inte det vore så att det är för kallt här i Norden. Den skulle inte överleva. Bilderboksmakaren
Julia Groth är utöver barnboksförfattandet både mönsterskapare och inredningsarkitekt. Det har nog bidragit till att den lekfulla berättelsen blir något alldeles extra, där färgkavalkaden och de spännande mönstren förstärker det fartfyllda berättandet.
Omslag:
En noshörning som husdjur, Julia Groth. 2022
Sticker ut genom både bild och text gör även
Min krokodil tror att den är en racerbil (2018) av Kristina Sigunsdotter och Sara Grimbergsson.
Det rör sig om en crazyberättelse, där rimmen driver historien framåt: ”Rundar draperiet in i skafferiet” eller ”Rapar högt. Sen ut i hallen trasslar mattan, varvar pallen.” Och till slut hamnar både barn och krokodilgossedjur hos pappan, där de somnar in på respektive sovplats:
”Efter varsin pappapuss: Racerdröm och krokosuss”
Ur: Min krokodil tror att den är en racebil, K. Sigunsdotter & S. Gimbergsson. 2018
Samlingen avslutas med avsnittet ”Den magiska djuraffären” ur Brunos Bus (2018) av författaren Lin Hallberg och bildmakaren Jonna Björnstjerna.
Berättelsen är finurligt uppbyggd, och innehåller den magiska nivå som är ett viktigt inslag i sagogenren.
Bildmässigt finns tydliga blinkningar till Pippi Långstrump, med flickan med flätor och häst och den livliga apan. Flickan är visserligen brunhårig men Bruno själv är rödhårig.
Den ursprungliga boken ingår i serien ”Magiska djuraffären” som är en serie lättlästa böcker för nybörjarläsaren.
Efter läsningen av dessa nyare djurberättelser står det helt klart att genren utvecklats högst avsevärt sen klassiska djurberättelser som Beatrice Potters underbara berättelser om Pelle Kanin och hans vänner från början av 1900-talet eller Jean de Brunhoffs Babar-böcker från 1930-talet publicerades.
Ur: Brunos bus, L. Hallberg & J. Björnstjerna. 2018
Mirjams myra
Maria Jourdanis
Bilderboken Mirjams myra av Lotta Geffenblad är liten fin fantasiberättelse om Mirjam som har en myra som husdjur. Myran är nästan lika stor som Mirjam själv och gillar godis visar det sig. Mirjam delar gärna med sig av sitt godis, även till myrans kompisar.
Det blir ett festligt spontankalas som varar ända tills myrorna får ont i magarna. Myrvännerna går och Mirjam pysslar om sin myra och klappar den onda magen tills det blir bättre. Under hela denna tid har Mirjams mamma legat i soffan.
Först scrollandes på mobilen men sen somnade hon och sov genom hela kalaset.Hon vaknar först när myrorna får magont. Då går hon upp och gör sig en kopp kaffe. Sen sitter de tillsammans och myser när myran mår bra igen.
En ensamlek i trygg hemmamiljö. Fantasin flödar och det blir lite otäckt en kort stund men allt slutar i harmoni.
På sista uppslaget kommer glädjande nog lite roliga fakta om myror. Både fantasi och kunskap på ett galant sätt. Härliga bilder i milda färger och med finurliga skuggor och vackert ådrat trä. Myrorna är väldigt humoristiskt ritade med små partyhattar och roliga miner
Helmers humla är en småbarnsbilderbok och en fin fantasiberätttelse om ett barn som har ett osannolikt husdjur – nämligen en humla som är ovanligt stor.
Helmer och humlan går på promenad. Humlan samlar på sig en massa pollen från blommorna så som humlor gör. Men när de kommer hem igen börjar Helmer nysa av allt pollen. Så det blir till att bada och tvätta de pollenbemängda kläderna.
Att humlans päls går att ta av och kan köras i tvättmaskin är en överraskning!
Snälla pappa kör pälsen i tvättmaskinen medan Helmer och humlan tar sig ett bad tillsammans. Sen blåser pappa dem torra med hårfönen. Därefter blir det fika tillsammans i fåtöljen för pappan har bakat en sockerkaka.
Det är kul med det osannolika – att man kan gå på promenad med en humla i koppel!
Att man kan klä av humlans päls och köra den i tvättmaskinen! Och att man kan bada tillsammans med en humla i badkaret..
Färgerna i boken är milda och inbjudande. Skuggorna på golvet är som långa pennstreck med intressanta former.
När Helmer och humlan kommer till blommorna är det plötsligt Helmer som bytt storlek. Nu är han liten som humlan och blomknopparna.
Boken avslutas med lite intressanta fakta om humlor. Saga och kunskap i härlig harmoni.
Chiri och Chiriri
Maria Wingsäter
En dag vaknar Chiri och Chiriri väldigt tidigt och får lust att ta en cykeltur. Härliga dofter leder dem till skogens konditori. Inne i konditoriet finns stolar och bord i olika storlekar. De sätter sig på en plats som är precis lagom för dem och beställer ekollonkaffe och klöverblomste.
Pling-pling, pling-pling! Det bär vidare genom skogen. De börjar känna sig lite hungriga och besöker skogens smörgåsbutik där det finns bröd av alla de slag och många olika sorters sylt. En björn och en kanin står först i kön, björnen vill ha honungsbröd med mullbärssylt och den lilla kaninen väljer morotsbröd med citronmarmelad.
Efter lunchen tar systrarna ett bad i dammen och vilar sedan middag invid ett träd. Äventyret fortsätter medan solen går ner och dagen övergår till kväll.
Jag vill leva Chiri och Chiriris liv. Eller ännu hellre omdana den här världen till deras. Allt är ljuvligt, vänligt och välordnat. Varje individ kan lätt hitta en plats för sig själv, en lagom hög stol, en smörgås som smakar gott i den egna munnen, en hotellrumsdörr lagom stor att gå igenom.
Allt går i pastell. Djuren är söta som socker. Illustrationerna är som en dröm man inte vill vakna ur.
Det är inga vilda äventyr vi dras med i, ingenting är farligt eller skrämmande, det handlar enbart om fina upplevelser.
Medan jag läser den försöker jag föreställa mig ljudbilden runt illustrationerna, det finns inga hårda ord eller höjda röster, det är jag säker på. Alla talar med respektfull och vänlig ton, på sin höjd med lite bus i rösten.
Cykeldäck på mossmjuk skogsstig, ett svagt bisurr över en kopp violte, barnfniss och vattenplask, musik i sommarnatten helt utan melankoli...
Målgruppen skulle jag säga är de yngsta och de äldsta, det vill säga små barn och äldre vuxna, det är nog vi som finner mest njutning i den här läsningen. Men jag tänker också att en bok om Chiri och Chiriri i handen på en liten unge skulle kunna vända blicken från dyster och mörk verklighet, och inge hopp. Men det är kanske att ge boken ett orimligt stort uppdrag.
Det är så lätt att bli en drömmare i Chiri och Chiriris närhet.
Chiri och Chiriri Kayo Doi Översättn. Yukiko Duke Natur & Kultur, 2025
Ur: Var är mitt ägg?, Julia Groth. Bonnier Carlsén, 2025
Var är mitt ägg?
Var är mitt ägg?
Julia Groth Bonnier Carlsén, 2025
Mia Larsson
Idenna textfria bilderbok får vi möta mamma höna med sitt ägg i en härligt somrig utomhusmiljö. Ägget kläcks till viss del så kycklingens ben kommer fram och hen kan spatsera iväg. När ägget ramlar ner i en grop får vi träffa på flera andra djur och djurfamiljer innan mössen hjälper ägget upp till sin oroligt letande mamma höna.
Fantastiskt att en bok utan text kan innehålla så mycket berättande! Författarens bilder leder berättandet framåt på ett samtidigt enkelt och mångfacetterat sätt. Bildberättandet ger oss parallella historier ovan och under jord. Under jord följer vi äggets äventyr med lustfyllda möten medan mamma höna ovan jord förtvivlat söker efter sitt ägg. Nyfikenhet och bus kontra rädsla och sorg innan de så småningom möts i glädje. De karaktärer ägget träffar på bidrar till funderingar och små berättelser i sig. Boken passar perfekt till läsning och boksamtal
av barn och vuxen tillsammans.
Den går också utmärkt både att läsa själv av det lilla barnet och att användas i barngrupp. Läsaren kan välja att berätta boken enkelt och rakt eller med djup i någon känsla. Bildernas avskalade miljöer lyfter just karaktärernas känslor. Att skiljas och mötas är kanske historiens huvudsakliga budskap men boken kan läsas utifrån en mängd olika teman inom områden som kärlek, olikheter, djur och natur. Berättelsen kan varieras på flera olika sätt. Det är bara fantasin som sätter dess gränser! En extra finurlighet från författaren är att alla bilder kan läggas på rad och bilda en ljuvlig bildsekvenstavla. Det sättet att illustrera gör också att bilderna skapar en rörelse framåt i boken, som en väg att utforska.
Julia Groth har skapat en fantastisk bok fylld av berättelser! Den lilla kycklingen behåller sin nyfikenhet på livet och ger sig som nykläckt iväg mot nya äventyr…
Vi måste ha ketchup!
Maria Wingsäter
Ketchupen är slut, tyvärr, säger dom vuxna. Men man måste ju ha ketchup till den grillade korven. De driftiga barnen tar saken i egna händer och ger sig ut på campingområdet i jakt på ketchup. De verkar ha tur direkt och blir erbjudna ketchup av en man med en grå korv i handen, men curryketchup var inte vad barnen ville ha.
På minigolfbanan tror de att de äntligen hittat rätt men det visar sig dessvärre vara äkta blod. När det ser mörkt ut både bildligt och bokstavligt talat händer det! En flaska ketchup kommer farande i deras väg och allt verkar få ett lyckligt slut. Men inte utan en avslutande tvist.
Titeln lockar, inget snack om saken. Men när boken öppnas är det plötsligt inte innehållet som drar mest uppmärksamhet till sig utan Anna Åkerströms fantastiska illustrationer.
Hur har dom gjort? Det är frågan som genast dyker upp när jag läser boken för mina förskolebarn. När vi konstaterat att allt är byggt i papper och kartong kommer nästa fråga. Hur kan man göra en badpool i papper? Eller en keps? En korv?
Jag kan med den här boken vidga barnens kunskap om skapandets möjligheter. Locka bort dem från förutbestämda mallar och målarbilder.
Allt
På nästa ställe, den flotta husvagnen på udden, finns det ketchup. Men det lyckosamma paret med alla hundarna tycker att barnen får skaffa sig ett jobb för att finansiera sin egen ketchup. Barnen prövar lyckan hos både gröna-vågare och festprissar, utan resultat.
är möjligt med papper.
Historien blir plötsligt inte lika viktig, och på något sätt gläder det mig. Läsupplevelsen kommer mer att handla om en konstnärlig fascination än om den för barnen så ofta viktiga ketchupen.
Jag kan med den här boken vidga barnens kunskap om skapandets möjligheter. Locka bort dem från förutbestämda mallar och målarbilder.
Allt är möjligt med papper.
Det får mig att tänka på kreatören och modedesignern Bea Szenfeld.
En fullt utrustad husvagn kontra en ståtlig Nobelklänning, båda med ursprung i cellulosa.
Gränslöst skapande som sagt.
Det här är inte enbart en rolig berättelse, det är en inspirationskälla.
Vi måste ha ketchup!
Pija Lindenbaum & Anna Åkerström
Lilla Piratförlaget, 2025
Ur: Vi måste ha ketchup! P. Lindenbaum & A. Åkerström. Lilla Piratförlaget 2025
Ur: Vi måste ha ketchup! P. Lindenbaum & A. Åkerström. Lilla Piratförlaget 2025
Sally!
Jenny Kvick-Sandberg
Det är underbart med husdjur! Fast det kan också vara rätt så stökigt och jobbigt.
I Sally! lär vi känna två barn den dag då de hämtar hem sin nya hund. Redan nu kan läsaren ana att livet som hundägare kanske inte kommer vara helt harmoniskt. I bilen kissar hunden Sally i buren och väl hemma bajsar hon två gånger på gräsmattan och lägger sig sen för att sova bakom rosenbusken. De första dagarna med Sally verkar sen mest bestå av att torka kiss och plocka bort alla saker som Sally vill förstöra. Katten tröttnar först och flyttar. Tillvaron med Sally eskalerar snabbt till något ohållbart och barnen försöker hitta expertråd i olika hundböcker. Katten kommer tillfälligt tillbaka och kollar läget men går snart igen.
Men så en dag brister det och det slutar med att Sally blir utelåst i trädgården och barnen går in i och somnar på soffan. När de vaknar är Sally borta.
Livet med hund blir antagligen inte alls så som barnen drömt om.
Ur: Sally! M. Norin & J. Hansson. Lilla Piratförlaget, 2025
Sally!
Marie Norin & Julia Hansson
Lilla Piratförlaget, 2025
De kämpar på och försöker klara av sin situation trots att det är uppenbart, åtminstone för läsaren, att det blir värre och värre.
Det finns egentligen bara en ljusglimt i den nya situationen och det är att Sally är väldigt gullig när hon sover. Då passar barnen på att ta mysiga, härliga bilder och det är kanske här som hundägandet påminner om drömmen om att ha en hund.
I berättelsen verkar barnen vara helt utelämnade och tvingade att klara sig själva. Föräldrarna är nämligen helt osynliga och är
inte gestaltade alls, varken i text eller bild. Att barnen är själva spär på den förtvivlade situationen. Ansvaret är deras! De vuxna som barnen får hjälp av till slut är grannar som är med och letar när Sally sprungit bort. Fast trots att grannarna letar tillsammans med barnen hittar de inte Sally.
Illustrationerna av Julia Hansson är färgstarka och med lekfulla perspektiv. Blommor dyker upp i förgrunden som stora jättar vilket ger känslan av att läsarens perspektiv är en del av berättelsen.
Kanske sitter vi i en buske och ser på?
Med små medel fångar Hansson skickligt skiftningar i sinnesstämningar. En nervös stressad blick eller en hand som torkar en tår ger djup till bokens gulliga huvudkaraktärer.
Berättelsen får mycket fart av att flera scener utspelar sig på samma uppslag. Som uppslaget när Sallys tänder kliar, där får vi se en kamp när barnen försöker rädda strumpor, tröjor och en filt. Till slut somnar både barnen och Sally i ren utmattning på filten.
Ur: Sally! M. Norin & J. Hansson. Lilla Piratförlaget, 2025
Natten när barnen ger sig ut för att leta efter Sally är vackert mörkblå med svarta siluetter och en lysande måne. Konturerna kring växter och blommor är suddiga och intrycket blir drömlikt.
Sally! är en bok om drömmar och besvikelser. Om hopp och förtvivlan, fast kanske mest förtvivlan. Tillsammans har Marie Norin och Julia Hansson skapat en vacker och stundtals rolig berättelse om livet med hund. Och slutet?
Visst hittar barnen Sally, sovandes tillsammans med katten.
Isol heter egentligen Marisol Misenta och är en argentinsk bilderbokskonstnär, serietecknare, grafiker, författare, sångerska och kompositör.
Hon har gjort ett tjugotal böcker, ibland gör hon både text och bild och ibland illustrerar hon.
Isol räknas som en av världens främsta illustratörer. Hon har tagit emot många priser och utmärkelser och tilldelades Astrid Lindgren Memorial Award 2013. Böcker av Isol utgivna på svenska:
• Petit, monstret, (Alfabeta 2013)
• Numeralia: en liten dikt om siffror, med Jorge Luján (Lilla Piratförlaget 2013)
• En anka är bra att ha; En pojke är bra att ha, (Alfabeta 2013)
• Nocturne: recept på drömmar, varierade och lättlagade, (Alfabeta 2014)
• Minstingen: en historia baserad på verkliga händelser, (Alfabeta 2015)
• Hur ska det gå för Toribio?, (Alfabeta 2019)
• Lösa trådar, (Alfabeta 2025)
Linda Valle
LLösa trådar
ösa trådar är en unik, mångbottnad och storslagen bilderbok som har tydliga kopplingar till broderi. Isol berättar i ett efterord att boken är inspirerad av den palestinska kulturens broderitradition:
”Den här boken är inspirerad av en traditionellt broderad sjal som jag fick under mitt besök på Tamerinstitutet i Palestina. All bakgrund i den här berättelsen består av foton av denna underbara sjal som, när jag närstuderade den, avslöjade alla sina hemligheter och magi för mig.”
Bilderna består alltså till stor del av foton av textilier och broderier. Men Isol har använt sig av collageteknik och lagt till detaljer, utklippta bilder och andra kreativa inslag och hon har även tecknat och målat.
Ibland ser vi som läsare sjalen från framsidan (rätsidan) och ibland från baksidan (avigsidan). Det finns två olika sidor av sjalen.
Lösa trådar Isol Översättn. Linda Widman Alfabeta, 2025
Precis så ser bokens huvudkaraktär Lily på världen. Hon är övertygad om att det finns en annan märklig värld, som hennes mormor berättat om. Den heter Andra sidan och den är full av knutar, dinglande trådar och fantastiska djur. Lily är säker på att alla saker som hon alltid tappar bort hamnar där, på Andra sidan. Men hennes mamma tror att hon bara är slarvig.
Lösa trådar är indelad i olika delar:
1. De borttappade sakerna
2. Hålen
3. Dimman
4. Sommarsolståndet
5. Epilog: Lexis och Rolf
Jag uppfattar det som att de olika delarna skildrar förhållandet och olika förhållningssätt till Andra sidan. I De borttappade sakerna använder Lily till en början Andra sidan som en förklaring eller ursäkt till alla sina borttappade saker.
I Hålen försöker hon lösa problemet och kontrollera saker och ting genom att sy igen hålen till Andra sidan. Men det får naturligtvis konsekvenser i delen Dimman. I Sommarsolståndet närmar sig Lily Andra sidan och utvecklar en slags acceptans.
I Epilogen bjuds vi på ett uppfriskande perspektiv från Andra sidan och några av de varelser som lever där.
Det går förstås att göra många tolkningar av den här speciella berättelsen. En slutsats skulle kunna vara att det behöver finnas två sidor. Minst. Av oss själva. Av världen. Olika sidor som eventuellt kompletterar och förstärker varandra. Berättelsen kan i så fall bli en hyllning till olika perspektiv och en uppmuntran till att våga byta perspektiv.
Jag tycker också att boken öppnar upp för diskussion om till exempel normalitet, normer, tolerans och acceptans på ett intressant sätt. Och om värderingar. Hur uppfattas slarvighet, till exempel? Eller vad uppfattas som vackert eller fult?
Jag hade lyxen att få höra Isol dela med sig av sin kreativa process på Litteralund tidigare i år. Hon berättade att hon ofta gör några val i början, till exempel med material och färg, för att det blir lugnande och friare för henne med ramar och färre val. Jag minns också särskilt hur hon betonade vikten av att ha kontakt, hon sa: ”you have to connect with something within you”. Isol fascineras av och uppskattar magi, fantasi, drömmar och det som inte riktigt går att förklara i tillvaron.
Hon tillägnar Lösa trådar till sin pappa: ”Med kärlek tillägnad min pappa, Eduardo del Estal (1954-2021), en entusiastisk vandrare i både den här världen och den andra, drömmarnas värld.”
Ur: Lösa trådar, Isol. Alfabeta, 2025
Ur: Jakten på den jättestora maneten, Chloe Savage. Opal, 2025
Jakten på den jättestora maneten Chloe Savage Opal, 2025
Jakten på den jättestora maneten
Maria Wingsäter
Doktor Morley älskar maneter.
Efter år av forskning och hårt arbete reser hon tillsammans med sitt team till världens nordligaste plats för att leta efter den mytomspunna jättestora arktiska brännmaneten. Under den flera månader långa resan stöter de på narvalar, vitvalar, späckhuggare, isbjörnar och diverse havsfåglar, men jättemaneten gäckar dem med sin frånvaro. Det är i alla fall vad de tror. Morley skickar ut sitt team att leta djupt under havsytan, mitt i snöstormen, under det vackra norrskenet, intill shelfisen, och mitt i den slemmiga algblomningen. Utan resultat. Forskarteamet börjar tröttna och det är dags att ge upp drömmen och vända båten hemåt. Men vänta. Är det där?
Berättelsen om Dr Morley och hennes längtan är sparsmakad och texterna korta. Illustrationerna är den stora behållningen med boken.
Den detaljerat framställda vetenskapen i laboratoriet, och de spännande rummen i fartyget fångar blicken och skapar intresse för en för många okänd del av forskningsvärlden.
Hur går det till? Vad gör man egentligen?
Och hur lever man på ett fartyg under så lång tid, under de kyliga förhållandena? Bilderna ger svar. Illustrationerna visar oss två perspektiv, över och under havsytan. Vi ser de vackra landskapen, de olika väderförhållandena, och det skiftande ljuset. Och vi ser det spännande livet under havsytan. Vi ser vad Dr Morley inte ser. Vi ser maneten. Det känns lite busigt, lite som på en barnteater, när vi alla ser det huvudpersonen missar och vill skrika Där! Där är den!
Vilken tur ändå att maneten bestämde sig för att dyka upp och vinka av fartyget.
Ur: Jakten på den jättestora maneten , Chloe Savage. Opal, 2025
Ur: Eller hur att vi är kompisar nu , I. Isaksson & H. KLinthage. Rabén & Sjögren 2025
Eller hur att vi är kompisar nu Ia Isaksson & Hanna KLinthage Rabén & Sjögren, 2025
Eller hur att vi är kompisar nu
Christina Wedenmark
Ia Isaksson debuterade 2024 på Rabén & Sjögren med bilderboken Groda, glasstrut, pinne. I år kommer hon med en uppföljare Eller hur att vi är kompisar nu. Båda böckerna är illustrerade av Hanna Klinthage.
I Groda, glasstrut, pinne följer vi My under några sommardagar. Hon vägrar gå i simskola för att lära sig simma. Aldrig i livet att hon gör det! Det är läskigt att hamna med huvudet under vattnet. Varsamt och lustfyllt hjälper hennes pappa henne att tillsammans med sin nyfunna kompis tycka att bad och simning är både kul och spännande.
Eller hur att vi är kompisar nu handlar även den om My och hennes pappa. Den här gången är det sommarlov och My är ensam på gården. Hon gungar och tänker på hur det kommer att bli att börja skolan. Pappa säger att hon är redo men tänk om hon går fel, blir ensam bland de stora eller om hon måste bajsa. Hur skall det gå?
Pappa står på balkongen och tittar ner på gården. Han tycker att My skall fråga Maj om hon vill leka. Det tror inte My. Maj vill knappast leka med sexåringar, hon som är så stor.
Då kommer pappa ut med tältet och sätter upp det på gräsplätten på gården. My står en bit ifrån och kikar när Maj dyker upp och undrar om man verkligen får lov att tälta där. Det får man, säger pappa. När han och My är inne i tältet måste pappa plötsligt gå upp och My blir ensam.
Ur: Eller hur att vi är kompisar nu, I. Isaksson & H. KLinthage. Rabén & Sjögren 2025
Då ramlar Maj utanför tältet och behöver bli omplåstrad. Och Mys blyghet släpper. Hon blir den som hjälper Maj. De två tjejerna börjar leka tillsammans. Då dyker Majs kompis Lovis upp. De har bestämt att de skall köpa godis. Kommer My få lov att följa med eller kommer de att lämna henne ensam nu?
Under releasefesten i Göteborg berättar Ia Isaksson att Eller hur att vi är kompisar nu? egentligen är den berättelse som kom till henne först. Inspirationen har hon hämtat ifrån leken på gården och verklighetens Maj, som också är med på releasen och nu blivit lite äldre.
De båda bilderböckerna har ett gemensamt tema. Det handlar om att överkomma sin rädsla och visa mod. Pappan är känslomässigt närvarande och ser vad som händer. Han är den som genom leken kommer med lösningar och hjälper My över de gränser hon inte tror sig kunna överskrida. Pappan har en fingertoppskänsla som styr honom rätt, som när han lämnar tältet för att gå upp i lägenheten. Allt för att ge Maj och My en öppning till kontakt.
My lär vi känna genom att hon uttrycker sina känslor och tankar. Pappan känner vi genom hans handlingar. Språkets tonträff är perfekt, så roligt, känsligt och samtidigt trovärdigt. Så skriver en som är van att lyssna på barnens lekar.
Hanna Klinthages bilder skildrar en spännande vardag. När boken öppnas möts vi av det rödrutiga mönstret som återfinns i filten som tjejerna har i tältet. Det inramar handlingen genom att återkomma i slutet.
Gårdsmiljön skildras som en lummig plats med träd, grönska, grill och sittplatser. Det är en trygg miljö med cyklar och gångstråk. Bilarna står parkerade bakom ett staket. Mys hållning när hon sitter på gungan visar ett barn försjunket i tankar. Pappan har hästsvans och står på balkongen och tittar ner på sin dotter. Hans ögon möter hennes. My har en pappa som är engagerad i henne. Bilden är avskalad. Det är pappa på balkongen och My på gungan, inga andra detaljer. När pappa sitter på huk och läser tältinstruktionerna befinner han sig mitt på gräsplätten. Maj står en liten bit ifrån. Hon ser ut att vilja hjälpa till att läsa instruktionerna.
Deras hårfärg, bleka hy och svarta kläder ger intryck av att de hör ihop. Utanför gräset står My, lite avvaktande. Trädens mjuka former och gräsplättens runda form skapar en intim atmosfär. Ryggtavlorna på pappa och My syns inifrån tältet. Majs konturer anas genom duken. När pappans huvud sticker ut genom tältöppningen när han samtalar med Maj, håller sig My bakom pappans rygg, som blir som en skyddande sköld. Utanför hjular Maj runt, runt utan att se de vassa kastanjerna som ligger på marken. En stickig kastanj träffar hennes hand. Bedrövad tittar hon på blodet som droppar från handen. Nu kommer My ut genom tältduken, tröstar och bandagerar. När Maj blir ynklig blir My stark och modig. Flickorna ligger sedan skavfötters och småpratar i tältet. Den röda tältduken skapar stämning och värme.
Hanna Klinthage lyckas förmedla en fin känsla av vardaglighet. Tjejerna i ändamålsenliga kläder, Maj i träningskläder och My i shorts och t-shirt. Det är leken som är i centrum. Här finns ingen elektronik eller annat som lockar. De använder sig av det som finns i närheten. I källarskrubben finns saker för alla årstider. Där hämtar de sovsäckar och filtar. I tältet skyddar de sig mot inkräktare genom att lägga ut vassa kastanjer.
När Majs kompis Lovis kommer trampar han på en kastanj som hoppar in i tältöppningen. Den är len till skillnad från de andra (signalerar att Lovis inte är något hot). My sitter mitt i tältöppningen och tittar på Maj. Kommer hon få följa med dem och handla godis? Det får hon.
I godisaffären står hon med en skopa och plockar surt och salt och sånt. Det är storbarnsgodis.
När My och Maj senare ligger i tältet på kvällen berättar Maj om skolan. Det känns bra. Nu behöver My inte oroa sig mer nu när hon vet så mycket. Pappa står på balkongen och ser tjejernas skuggor genom tältduken. De ser ut som jättar, tycker han. Nog har de vuxit! Nu är tjejerna kompisar eller hur? Imorgon skall de packa ryggsäckarna och gå till skolan tillsammans.
sI slutscenen står tjejerna i var sin port och vinkar till varandra. De skiljs åt men återförenas snart igen.
Så härligt om vänskap, leka tre och börja skolan, men också en berättelse om mod och närheten mellan far och dotter.
Världens snällaste gäng
Anna Carlén
Alla känner vi till dem, alla har vi mött dem. Skolgängen. Den som någon gång varit rädd för ett gäng, oavsett skepnad, vet också att det är omöjligt att passera det obemärkt. Något måste alltid hända. Gänget måste agera. Om så bara genom menande blickar eller ekande asgarv.
Gänget i David Wibergs bilderbok Världens snällaste gäng är radikalt annorlunda. Deras grej är nämligen att inte göra. “Att man inte säger något. Att man inte rusar iväg. Det är också en sorts handling.” står det i förlagets presentation av boken. Vi följer ett namnlöst berättarjag på väg till skolan. Det är höst, solen håller på att gå upp, men mycket är fortfarande höljt i morgonmörker. Så även gänget, som till en början bara framträder som skuggor. “Jag förstod direkt att det var dom./ Det kändes i magen.”
Inledningen är suggestiv och som läsare känner jag både nyfikenhet och obehag. Trots att titeln är just Världens snällaste gäng, förmedlar Wiberg en osäkerhet kring vad som ska hända. Det görs både genom text och bild, men också i det viktiga samspelet däremellan. Bilderna, som verkar vara skapade med flera olika tekniker, fortsätter i dova hösttoner.
Ur: Världens snällaste gäng , David Wiberg. Lilla Piratförlaget 2025
Skolans rödbruna tegelväggar tornar upp sig i bakgrunden. Det är matsalar, korridorer, tunnlar och fotbollsplaner – platser där alla som går eller har gått i skolan vet att allt annat än snälla handlingar kan få fritt spelrum. Samtidigt aviserar texten olika saker som gänget “skulle” göra, men som sker med viss fördröjning. Läsaren lämnas i en kittlande ovisshet.
Innan har David Wiberg skrivit för både ungdomar och vuxna. Han är även verksam som illustratör och Världens snällaste gäng är hans första bilderbok. Den ålderskategoriseras som 5+ av förlaget, vilket känns rimligt med tanke på bokens komplexa tema. På många sätt är det också tidstypiskt. Den samtida bilderboken tänjer på gränserna när det gäller både tematik, format och tänkta läsare.
Världens snällaste gäng
David Wiberg
Lilla Piratförlaget 2025
Därmed blir också de bilderböcker som riktar sig till “äldre” barn allt fler. Världens snällaste gäng kan mycket väl fungera som utgångspunkt för diskussion i en lågstadieklass, eller varför inte på mellanstadiet.
Vad innebär det att vara snäll? Att agera? Vara aktiv? Passiv? Gänget i Wibergs bok handlar med små medel – “utan att göra roliga ljud”, “utan att säga något”, genom att säga “hej” till någon som är ensam. Det är ett agerande som är på gränsen till passivt, men som kan göra stor skillnad i en hierarkisk skolmiljö.
Ledaren i Världens snällaste gäng, Hiromi, följer sen berättarjaget hem: “Jag kommer inte ihåg exakt vad vi lekte på vägen./ Det kan bli så när man har riktigt, riktigt kul./ Jag sprang längst och fortast av alla.”
Hen befinner sig i ett uppsluppet, drömlikt tillstånd. Detaljer är svåra att komma ihåg men den nya vänskapen med gänget har gett en känsla av oövervinnlighet. Så som vänskaper kan göra, utan att vännen i fråga egentligen gör så mycket alls. När barnen väl kommit hem till mamma som vill bjuda på cornflakes med socker måste Världens snällaste gäng skynda vidare. Berättarjaget konstaterar att “Det var andra barn som väntade”. Här läser jag in en blinkning till barnlitterära fantasifigurer som Gunilla Bergströms Mållgan från Alfonsböckerna. Vi kan ana att Världens snälllaste gäng kanske egentligen inte finns på riktigt. “Men snart kommer dom nog igen. /Det känns så i magen.” funderar berättarjaget på sista sidan. Världens snällaste gäng stannar nära i tanken. Det värmer både små och stora läsare.
Ur: Det sista killregnet , E. Karinsdotter & B. Stenbæk Kristensen. Bonnier
Carlsén 2025
Det sista killregnet
Emma Karinsdotter & Bjarke Stenbæk Kristensen Bonnier Carlsén 2025
Det sista killregnet
Susanne Sandström
Emma Karinsdotter har en säregen blick för samtidens (fortsatt) ömmande, och viktiga, frågor – det kan handla om allt från könsroller/ genus till vilken slags barnlitteratur vi vuxna förmedlare ska erbjuda barnen (ska allt verkligen vara ok? och tillåtet, kan man ibland höra från någon nervös vuxen)
I Det sista killregnet, som väl får sägas vara en samtida saga eller skröna, kan tematiken utgå från premissen ”Its a mans world” och att här gråter inte stora pojkar. Världen är ett patriark och det råder sådan ojämlikhet mellan kön att på flera sätt tycks alla andra vara osynliga, vilket i Karinsdotters bok har dragits så till sin spets att här endast finns ett kön – män . Naturligtvis är det här vuxenläsarens lager – barnläsaren läser bokens innehåll utifrån sina egna högst personliga och åldersadekvata erfarenhetshorisonter. Alltid.
I Det sista killregnet är bokens värld - byn Glädjen –som sagt enbart befolkad av män, ”gubbar, karlakarlar, pojksnören och herrar”. Deras enda föda är potatis, tillagad och intagen på olika vis.
Här råder manliga ideal, naturligtvis, eftersom det bara finns män. Som stor man är du alltid jätte-jätteglad, behärskad vad gäller stora känslor, och gråter aldrig. För något. Vilket enligt den luttrade vuxenläsaren är en galet ironisk förutsättning (men i vissa fall sann).
Berättarjaget är barnet Roberto som har en farfar och en gammal hund som bär namnet Korven (med den äran!). I bild ser vi att Robertos kärlek till hunden Korven, hans bästa vän, är stor. Och både ömsesidig och delad.
På sin födelsedag, när han fyller sju och äntligen räknas som stor, firas Roberto med potatistårta och i födelsedagspresent får han en alldeles egen potatis som han kan idka byteshandel med om han vill. Nu närmare man och gubbe, och med egen potatis – att utåt sett vara konstant lycklig är en initationsrit– tror Roberto att han aldrig mer ska bli ledsen.
Men så när hunden Korven en dag inte väcker Roberto och farfars blick är ”djup som havet” och han pratar med ”ord så små att de nästan försvann” inser Roberto att Korven är bort för alltid.
En älskling och bästa vän finns inte mer. Och ändå ska han vara stor och glad. Känslan av hejdlös saknad och sorg kan inte övervinnas med ett leende.
Och då faller regnet, ösregnet, skyfallet. Det som faller en gång om året året och orsakar översvämning som hotar byns existens. Då samtidigt alla gubbar, karlakarlar, pojksnören och herrar” faller i gråt. Regnet är inte bara regn, det är alla känslorna på en och samma gång.
Tårarna gick inte längre att hejda. Äntligen fick han gråta.
Och han grät
Och han grät
Och han grät.
Nu – all ledsenhet, all saknad, all sorg, alla uppdämda känslor, släpps fria. Männen i byn Glädjen låter tårarna forsa i skydd av regnet. Gråten förlöser. Men är också den som orsakar översvämningen.
Roberto har insett, likt pojken i Kejsarens nya kläder, att det hela handlar om fasad och oemotsagd hantering av sanning, att varenda man i byn bär på ett mörker. Han kan inte stå ut med att byns män inte visar sina känslor öppet och sant, inte visar KÄRLEK – inte nu när hans älskade Korven är död på riktigt och han Roberto KÄNNER. Det blir byn Glädjens sista killregn. Hädanefter gäller öppenhet och samtal kring stort och litet, kring både sorg och glädje i livet.
Ja, som oftast i barnlitteraturen lämnas inte barnläsaren utan hopp - här ser vi att en barnröst äger stort klokskap och kan lyssnas på, får vara avgörande och skapa förändring.
Emma Karinsdotter och Bjarke Stenbæk Kristensen har samskapat en bilderbok som, med humor och allvar, berör stora ämnen: könsroller (vilka handlingar är mer accepterade för ett kön men inte för ett annat?), fördomar/förväntningar, motstånd.
Här lämnas dörren vidöppen för samtal om vilka egenskaper som ges till oss utifrån förutfattade och fördomsfulla normer, utifrån rådande maktförhållanden. Det är viktiga samtal att initiera med barn och unga för vi ser ju hur osunda normer kring kön begränsar och skapar ohälsa (och i värsta fall våld).
Avslutningsvis får betonas att det är Stenbæk Kristensens finurliga illustrationer som visar hur byn som miljö är beskaffad, de facto ger färg åt den (liv!), och gestaltar männen så att de blir individer med personliga drag och kryddar det hela med humor.
Ur: Det sista killregnet, E. Karinsdotter & B. Stenbæk Kristensen. Bonnier Carlsén 2025
Sagan om skogen
Maria Wingsäter
Det här är björnens skog. Här är träden gamla, vattnet svalt och mossan mjuk. Och här växer blå bär som är de godaste björnen vet. När sommaren tar slut och luften blir kall känner björnen att någonting är annorlunda. Det finns en ny, främmande lukt. Björnen bestämmer sig för att det nog inte är något att bry sig om, och nu är det dags att gå i ide.
Björnen ligger och vilar och väntar på våren, och på något annat, något alldeles nytt. Mitt i vintern kommer Lilla björn till världen!
Mamma björn berättar för sin unge om skogen, om löven som prasslar i vinden, den mjuka mossan och de gamla träden. Hon viskar om det porlande vattnet som svalkar så skönt, och om myrstackar och blåbärsris. Utanför idet hörs ljud som Mamma björn inte känner igen men allt som betyder något just nu finns inne i idet, livet utanför spelar inte någon roll.
Vårens första dag är kommen och det är dags för Lilla björn att äntligen få se skogen, men när dörren öppnas är allt förändrat.
Sagan om skogen Lisa Moroni Bonnier Carlsén 2025
Ur: Sagan om skogen, Lisa Moroni. Bonnier Carlsén
Träden är borta, mossan och bladen med, istället har höga hus och asfalt brett ut sig.
Alla fyrbenta individer de möter har börjat gå på två ben och är väldigt upptagna med all möjlig teknik. Mamma björn och Lilla björn gör som alla andra, och det går förvånansvärt lätt. Minnena av skogen, och saknaden, bleknar allt mer. Tills Lilla björn en dag snubblar rakt på en grön kvist med något blått på...
Sagan om skogen. Boktiteln i sig beskriver så väl vad det handlar om. En skog som vi älskar och behöver, och som riskerar att förvandlas till en saga. Berättelsen är till en början ljuvlig och varm, moderskärleken som sträcker sig över generationer är stark och trygg nog att klara all
omgivningens förvandling. Vi kan småskratta igenkännande åt stressade skogsdjur med matkassar hängande i trötta armar och nosen riktad rakt ner i mobilskärmen. Till och med fåglarna har börjat förlita sig på drönarteknik för att ta sig fram genom luften.
Den känsla som dröjer sig kvar är dock sorgen. Till och med när skogen till slut står som en vinnare finns en känsla av förlust. Det ingrepp, för att inte säga övergrepp, som skett i björnens skog går aldrig helt att reparera.
Det här är en bok som är lätt att ta till sig, otroligt vacker, och lätt att förstå, men också ett ganska skarpt politiskt inlägg i hållbarhetsdebatten.
I Lisa Moronis bokserie om Kurran och Pigan,
Ur: Sagan om skogen , Lisa Moroni.
Bonnier Carlsén 2025
som många av oss älskar, finns också ibland en invävd uppmaning till eftertanke, som i boken Kurran och Pigan på djupt vatten där vi kan se hur en torrsommar yttrar sig i skogen.
Lisa Moroni kommer inte med pekpinnar men sår tankefrön hos både unga lyssnare och äldre läsare.
Lisa Moroni är en mästare på illustrationer, det måste nämnas! Visst går det att se att det är Kurran och Pigans skapare som ligger bakom Sagan om skogen, men det skiljer sig ändå en hel del. Här är skogen på riktigt och färgsättningen går i vackra dova toner, vilsamt för ögat, det är ingen serietecknare eller artificiell intelligens som varit i farten utan en äkta konstnär.
Ur: Vem bestämmer i skogen?, Emma Virke. Lilla Piratförlaget 2025
Vem bestämmer i skogen?
Emma Virke
Lilla Piratförlaget 2025
Vem bestämmer i skogen?
Linda Valle
Emma Virke är verksam som bilderboksskapare och bildkonstnär.
Hon skriver och illustrerar egna böcker och samarbetar även med andra författare och illustratörer. Hon har gjort ett trettiotal barnböcker, framför allt småbarnsböcker och bilderböcker. Hennes böcker är kända för att utmana den fysiska bokens begränsningar. Ofta är hennes böcker interaktiva på ett lekfullt och kreativt sätt. Det kan till exempel handla om att läsaren får hjälpa till i Klä på Herr H, eller att boken kan vridas på olika sätt som till exempel i En sur citron, En cool kiwi, En busig banan, En arg apelsin och Ett ängsligt äpple eller att boken har hål i sig som i böckerna om Toto. Det kan vara att boken är gjord i dragspelsformat som i Kom dagen, kom natten (tillsammans med Åsa Lind) eller att det är flera böcker i en som i Presenten (tillsammans med Emelie Östergren).
Även bilderboken Vem bestämmer i skogen? känns experimentell och nyskapande. Det som sticker ut vid första ögonkastet för mig är färgerna och färgsättningen.
Emma har gjort bilderna med en speciell teknik med sprayfärg som sprayats genom utskurna former i papper. Färgerna har sprayats var för sig och lagts samman i kanaler. Jag tycker att det är en häftig färgupplevelse. Vissa uppslag är helt utan text och fungerar som en visuell förstärkning av berättelsen. För mig blir det en väldigt speciell effekt av de starka lysande färgerna och kombinationen av skarpa konturer och suddighet. Som läsare tycker jag att det ger en känsla av dröm och overklighet.
Bilderna förstärker den sagokänsla som jag tycker finns i berättelsen.
Boken handlar kortfattat om en man som har allt han önskar sig. Men en natt får han en diffus känsla av att han saknar något. Han känner någon slags tomhet, något saknas.
Han följer efter en fjäril och hamnar i skogen. Där blir han avundsjuk på olika djurs förmågor. Han vill prova och bestämmer att de ska byta. Det är ju han som är människa och den som bestämmer. Han byter öron med en hare. Sina armar mot hägerns vingar. Sin näsa mot vargens nos. Och så vidare. Mannens vilda framfart tar stopp när han försöker byta sina byxor mot ormens skimrande skinn.
Ur: Vem bestämmer i skogen?, Emma Virke. Lilla Piratförlaget 2025
Ormen protesterar och ifrågasätter att mannen skulle vara en människa. Han ser inte alls ut som en människa längre. Vem bestämmer då? Mannen ser förfärat på sin spegelbild och undrar vem han har blivit. Han ångrar sig. Djuren går med på att byta tillbaka om mannen lovar att lämna dem i fred. De byter tillbaka. Mannen tycks uppskatta sig själv mer i slutet av boken.
Vem bestämmer i skogen? har ganska mycket text på varje uppslag, så det kan vara utmanande för somliga barn. Men boken kan verkligen fungera fint som högläsning. Dialogen är rolig och tacksam att läsa högt. Boken tar upp viktiga och allmänmänskliga teman som avundsjuka, egoism,
makt, respekt och självkärlek. Det finns mycket att fundera över, reflektera kring och prata om. Filosofiska frågor om till exempel vad som gör oss lyckliga. På ett varmt och humoristiskt sätt.
Jag älskar det svartvita uppslaget i början av boken, när mannen planlöst börjar leta efter det han diffust saknar. Han letar i badrumsskåpet, på skohyllan, i kylen, i trädgårdsboden och till och med i Olle Karlsson-katalogen. Men inte ens där finns det. Emma skriver då: ”var ska man leta, om man inte vet vad man letar efter?”. Genialt. Jag tycker att boken bör läsas av många fler än barn, alltså vuxna. Vem bestämmer i skogen? är en typiskt fenomenal allåldersbok.
Ur: Pärlan, Klara Bartilsson. Natur & Kultur 2025
Pärlan
Klara Bartilsson
Natur & Kultur 2025
Pärlan
Carola Linde
En av mina absoluta favoriter bland småbarnsböcker förra året var Duns plask pop av Klara Bartilsson. Det är en fantastisk, dramatisk och samtidigt stämningsfull bok om naturen och livets kretslopp, gestaltad i en blomma som spirar, njuter av livet och vissnar, verbaliserad i en kort, kärnfull och poetisk text för de allra minsta barnen. Bara någon månad senare kom bilderboken Barrbarnet, Klara Bartilssons första egna bilderbok, som direkt blev nominerad till Augustpriset 2024. Den är inte helt olik Tove Jansons Det osynliga barnet med barrbarnet Barrbro i huvudrollen och som behandlar teman som ensamhet, gemenskap, acceptans, vikten av att bli sedd och betydelsen av en kram. Ni förstår säkert hur höga mina förväntningar var inför läsandet av bilderboken Pärlan.
Pärlan utspelar sig långt nere på havets botten där en liten pärla en dag tittar ut ur sitt skal. Hon har legat och vilat, drömt och vuxit sig större i en hel månad i musslans mjuka famn.
Nu längtar hon efter att äntligen få ta sin månatliga promenad för att utforska djuphavsnatten. Men där är det mörkt och okänt, och lätt att gå vilse i den ändlösa skogen av tångruskor. Havet kan vara farligt för en liten pärla. Men det visar sig att Pärlan turligt nog inte är ensam. Någon letar efter henne i mörkret, någon som kommer långväga ifrån och som får korallreven i djupet att skimra. Pärlan möter nämligen en starkt lysande stjärna som ovanifrån har fängslats av Pärlans blänk och lysande undervattensvärld.
Stjärnan tror att Pärlan är hennes spegelbild och beger sig ner under ytan för att se om det är så. Stjärnan tycker att Pärlans värld är vacker och det gör att Pärlan ser sin värld med nya ögon. I stjärnljuset blir nämligen allt det mörka och skymningsblå runt henne till en symfoni av färger och former. Allt ser annorlunda ut i ljuset och pärlan fascineras av sin nya vän. Tillsammans beger de sig ut på en magisk resa, när Stjärnan bjuder med sig Pärlan till sin värld, upp till himlen. Och så, vips, är månen född.
Pärlan är en bilderbok om förvandlingen till något större, likväl som en skapelseberättelse och förklaringssaga om hur månen fann sin plats på himlavalvet. Det handlar också om nyfikenhet och om att våga släppa taget och bege sig ut i världen och utforska det som finns utanför ens comfort zone. För Pärlan vill ju både stanna kvar i sin egen värld, inte minst nu när hon ser den med andra ögon, men också utforska Stjärnans värld och få se allt från ovan.
Ska hon våga lämna tryggheten hos Musslan? Det är ju ändå Musslan som gjort Pärlan till en pärla: ”Innan jag kom till henne var jag bara ett litet sandkorn”.
Men ibland måste man våga för att kunna utvecklas, och vågar gör Pärlan till slut. Det handlar också om vänskap, om två oväntade vänner som möts och beger sig ut på en livsresa tillsammans. Mötet mellan de båda omaka vännerna är en viktig del av berättelsen. Det ger liv åt sagan.
Klara Bartilsson är verksam som konstnär, illustratör och mönsterformgivare. Hon är utbildad på HDK i Göteborg och Camberwell College of Arts i London. Hon debuterade 2021 som illustratör till Expeditionen (Mirando förlag). Därefter gjorde hon illustrationerna till Daniel Sjölins bilderbok Morsan är haffad (Bonnier Carlsen, 2023) som belönades med Svenska Deckarakademins barnbokspris Spårhunden. Efter förra årets succéer med de egna barnböckerna Duns plask pop och Barrbarnet är nu alltså hennes femte bok, Pärlan, här.
Att Bartilsson är mönsterformgivare märks väl i hennes bilderböcker. Stilen känns igen från hennes tidigare böcker, färgglada, mustiga bilder med ett intensivt bildspråk och många detaljer att förlora sig i. Färgerna är fint avstämda och smälter ihop till en undervattensvärld fylld av skiftningar, nyanser, dekorativa växter och spännande, mystiska livsformer. I början av boken är det en mer suggestiv värld i djupa blå och svarta toner, men allt eftersom fylls sidorna med ljus och färg till en sprakande, vild och myllrande färgsymfoni. Bartilsson leker gärna med färg, ljus, mörker och liv i sina illustrationer.
Bilderna är levande och väcker något inom mig som läsare. Kanske är det vattnets krusningar?
Kanske är det de lite drömmande ansiktsuttrycken?
Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad, men jag har svårt att sluta bläddra i boken och hade gärna haft flera av uppslagen som tavlor på väggen i mitt hus.
Texten är poetisk och målande, passande för högläsning. Man ser riktigt undervattensvärlden framför sig under läsningen, inte bara i bilderna, utan också för sitt inre. Som när Pärlan vågar sig ut på sin promenad: ”Tårna sjunker ner i sanden för varje steg hon tar.” och ”Högt däruppe dundrar vågorna fram, men dånet hörs knappt hit ner.”. Men också i mötet med Stjärnan: ””Pärlan blir
bländad av en sprakande blick. En svallvåg far genom hennes kropp.” och ”För första gången ser Pärlan mer än bara mörka skuggor. I stjärnljuset får allt med ens färg”. Formgivningen skapar en helhet, där bild, text och form tillsammans skapar en magnifik läsupplevelse. Titeln är tryckt i silverfärg som påminner om en pärla och bokens text slingrar sig längs sidorna som tången på havsbotten.
Berättelsen är kort och slutar väl abrupt, men de underbara illustrationerna väger upp. Boken uppmanar också till eftertanke och reflektion, med sin detaljrikedom i illustrationerna och sina retoriska frågor i texten. Det är också en bok som verkligen väcker läsarens fantasi – inte bara i miljöskildringarna utan också när det gäller karaktärer och tematik.
Det här är som sagt en riktig läsupplevelse och en konstnärlig bok som behöver läsas långsamt för att få njuta av bilderna. Den har ett djup som kanske inte alla barn i bilderboksåldern direkt kan ta till sig, men den räcker i gengäld långt upp i åldrarna och kan med fördel läsas av såväl äldre barn som vuxna. Klara Bartilsson har skapat en vacker, tänkvärd och konstnärlig bilderbokspärla.
Ur: Chiri och Chiriri, Kayo Doi. Natur & Kultur 2025
Chiri och
Chiriri
Hien Ekeroth
Kaya Doi är en framstående japansk författare och illustratör som är djupt engagerad i klimat- och miljöfrågor. Hennes finstämda bildvärldar av naturlandskap och djur samt konstnärliga stil skapar böcker som är tilltalande för både barn och vuxna. Mest kända är serien om Chiri & Chiriri där varje bok tar läsarna med på olika äventyr i fantasifulla miljöer.
Chiri & Chiriri, översatt av Yukiko Duke är den första boken i serien som översatts till svenska. Pling pling! Solen skiner och tvillingsystrarna Chiri och Chiriri är på cykelutflykt genom drömlika skogar. Under sin cykeltur stannar de på ett charmigt konditori där stolar och bord är lagom stora för alla gäster, samt ett bageri med ett brett utbud av nybakade bröd och läcker marmelad. Trots sin unga ålder är Chiri och Chiriri mycket företagsamma.
Chiri och Chiriri
Kayo Doi Översättn. Yukiko Duke Natur & Kultur 2025
De handlar i affärer, åker på äventyr och sover på hotell, vilket väcker frågor hos de yngsta läsarna om var deras föräldrar kan vara. Men i en sådan trygg skog, vem behöver en vuxen när alla är välkomna och gemenskap och vänskap inte har några gränser? Skogens konsert är till och för alla – stor som liten, människor och djur, sånger och musik.
Den fantasifulla världen är fylld med värme och vänlighet, vilket förstärks av pastellfärger och dockskåpslika små detaljer.
Boken är rikt illustrerad med mjuka färgpennor och tekniken passar väldigt väl för att skapa olika texturer– trädkronorna är lummiga och djurens pälsar är härligt fluffiga. De mjuka färgerna och de charmiga karaktärerna skapar en värld som känns både trygg och spännande. Berättelsen om Chiri och Chiriri är lika vacker som bilderna. Den förmedlar ett budskap om gemenskap, vänskap, nyfikenhet och att vara ett med naturen. Chiri och Chiriris äventyr uppmuntrar barn att vara nyfikna och utforska världen på egen hand. Den trygga och vänliga miljön i skogen symboliserar en plats där barn kan känna sig säkra och välkomna, vilket är viktigt för deras utveckling och självförtroende.
När boken öppnas känns det som att kliva in i en annan värld där allt är vackert och möjligt. Det finns alltid en lagom plats för var och en.
Chiri & Chiriri är en berättelse som inspirerar till att drömma och utforska, och som påminner oss om att världen är full av skönhet och möjligheter. Det är en bok att läsa när man vill drömma sig bort.
Pappa Pa och tassen
Christina Wedenmark
Fanna Ndow Norrby (f 1990) är frilansskribent och kommunikatör.
Svart kvinna, som hon är redaktör för, var hennes första bok. För den fick hon Stora kommunikatörspriset/Årets unga talang 2016.
Pappa Pa och Tassen är hennes barnboksdebut.
På Instagram skriver Fanna att hon som liten
läste Pappa Diops taxi av Christian Epanya tillsammans med sin bror. Bilderna har etsat sig fast i minnet och är orsaken till att hon nu kontaktat
Christian Epanya för att han skulle göra bilderna till hennes bok.
Förebilderna för Pappa Pa och Tassen är Fannas pappa Jao och hans hund Spark.
Christian Epanya (f 1956) är en internationellt prisad illustratör från Kamerun, bosatt i Paris.
Han har nominerats till ALMA-priset flera gånger. Bokomslaget visar en kärleksfull scen mellan
Pappa Pa och Tassen i baksätet på en bil.
Hundens tassavtryck är utstansade i pärmen liksom titeln. Pappan sitter i baksätet med solglasögon och vit skjorta med svart veckad bård runt halsöppningen och ärmarna. Halsbården speglar pappans skepparkrans, den vita skjortan matchar Tassens päls. Pappan håller Tassen i sin famn.
– Har du sprungit på stranden någon gång? – Ja, jag älskar att leka i sanden! – Min dotter Fatima är där. Vill du följa med mig dit?
Tassen hoppar ner på marken och viftar med svansen så den slår mot Pappa Pas ben. Pappa Pa skrattar och tar fram sin vita käpp. – Mot stranden! Det blir ett äventyr! Och så börjar de gå.
Pappa Pa och tassen Fanna Ndow Norrby & Christian Epanya Natur & Kultur 2025
Ur: Pappa Pa och tassen, F. Ndow Norrby & C. Epanya. Natur & Kultur 2025
De är en enhet omgärdade av bruna och svarta nyanser. Genom bilens rutor syns ett myllrande folkliv med kläder och parasoller i starka färger, bilar och motorcyklar som står i kö. Inledningsscenen i boken visar när Pappa Pa står på parkeringsplatsen i kylan i Sverige och väntar på en taxi. Snön ligger på biltaken och på trädens grenar. Bilarna lyser i olika färger. Bostadshusen ligger tätt och står som små lådor med sina kvadratiska fönster. Pappa Pa står med packade väskor när han hör taxin komma. Det varma ljuset från taxins billyktor lyser som små lockande solar. Äntligen skall han få åka till Gambia.
På flygplatsen vänder han sig leende om och vinkar, som om han vinkar till oss läsare.
När han landar i Gambia är det kväll och mörkt. En vän möter upp och kör honom mot gården. De spelar reggae på högsta volym och vännen berättar att det har börjat komma en liten hund till gården.Hemma hos vännerna sitter de ute i natten och dricker te.
Familjen är samlad i en ring på marken. Pappa Pa är lycklig över att höra deras röster igen. Han ber sin dotter Fatima att visa hunden för honom nästa dag. Det kan hon inte lova. Hon kommer när hon kommer, precis som du, säger Fatima.
Pappa
Ur: Pappa Pa och tassen, F. Ndow Norrby & C. Epanya. Natur & Kultur 2025
Pa sitter i bilen med Tassen i knät och känner den varma luften mot ansiktet. Han har inte ens Gambia ett dygn, men har redan fått en ny vän varit med om ett riktigt äventyr. stryker den mjuka pälsen bakom Tassens öra. När vi kommer hem kokar vi varmt te och oss under mangoträdet, säger Fatima.
Fallou trummar fingrarna mot ratten i takt med musiken. Pappa Pa ler för sig själv och undrar vilka äventyr och Tassen får vara med om i morgon.
Kontrasten mellan Pa när han står ensam i kylan på parkeringen i Sverige och när han sitter tillsammans med vännerna i värmen på marken i Gambia är slående.
Pappa Pa har sovit länge nästa morgon. Alla har redan hunnit ge sig i väg. Han går och köper lite mat i ett marknadsstånd. Kvinnan i ståndet vet var familjemedlemmarna är. Fatima har gått ner till stranden. Dit vågar Pa inte gå ensam. Han sätter sig under mangoträdet när han hör oväsen ifrån hönsgården. Han rusar in och får tag i något mjukt. Först tror han att det är en apa, men det visar sig vara den lilla hunden.
Den börjar prata med Pa. En hund som kan prata!! Det har Pa aldrig varit med om. Hunden presenterar sig som Tassen och säger att den gärna vill leka med hönsen men de är så rädda för honom. Pa frågar om han får klappa Tassen, och det får han. Ännu bättre blir det när Tassen lovar att visa vägen ner till stranden. Pa, som har dålig syn, går med vit käpp och känner sig fram, samtidigt som han frågar Tassen om de närmar sig. Då säger Tassen att det kommer att kännas på lukten. Det skall lukta kokos och salta vindar, då är de framme. Pa gör som Tassen och sätter näsan i vädret för att känna doften av hav.
När de kommer fram tar sig Pa ett dopp medan Tassen står på stranden och tittar på. Därefter skiljs de åt. Tassen springer i väg på äventyr längs stranden och Pa söker efter sin dotter.
När de möts undrar Fatima om han äntligen har vaknat. – Good morning, tjena, hej, salam! svarar Pa. En hälsningsfras som visar att han hör hemma i flera kulturer. Pa berättar att han fått sällskap av den lilla hunden ner till stranden.
När Tassen kommer tillbaka är hon trött. Hon berättar att hon har sett andra hundar med snören och halsband. Aha, du menar koppel, säger Pa. Tassen vill också ha koppel och halsband. Nej, jag är inte din ägare, säger Pa. Du är en fri hund som går vart du vill. Vi kan göra allt tillsammans utan att du har koppel.
När Fatima kommer tillbaka har Tassen somnat i Pas knä. Fatima säger att hon förstår att Tassen och Pa är vänner. Ni är lika äventyrliga och busiga båda två.
Det har åter blivit kväll. Det är dags att åka hem. En god vän hämtar dem i sin bil. Tänk, vilket äventyr Pa och Tassen har upplevt, och allt detta under bara ett dygn.
Detta är första fristående boken i en serie som skildrar ett kärleksfullt möte med familjen och den lilla hunden. En kärlek som bygger på tillit och ömsinthet, frihet och respekt. Nu väntar jag otåligt på fortsättningen.
Lina Nestor
IIlse och istiden
den här boken möter vi nioåriga Ilse som älskar snö och is. Just denna dag har Ilse tråkigt, men det ändras när hon hittar en bok om istiden, och den kan hennes pappa arkeologen berätta mer om!
Visste hon till exempel att isen kunde vara 3000 meter tjock den senaste istiden?! Svindlande. De pratar om vilka djur som levde då och vi får följa dialogen om både trollgrytor och isräfflor. Deras samtal får även storebror att bli intresserad av vad mer som finns att lära, och det hela avslutas med att de letar efter spår från istiden och äter matsäck i snöväder tillsammans på en stor sten.
Sara Lundin har både skrivit och illustrerat denna bok, och överrubriken ”Forntidens fantastiska fakta” hintar om att detta är en del av en serie.
Via förlagets hemsida kan jag läsa att boken Jamal och jägarstenåldern redan är utgiven. Jamal känns igen som Ilses kompis i den första boken, så jag anar att det finns en röd tråd mellan de olika böckerna, vilket också syns i temat på de mjuka, mysiga illustrationerna.
Att Sara förutom sitt författarskap även arbetar som lärare är inte överraskande då boken är full av fakta, och det finns även en lärarhandledning kopplad till boken.
Eftersom vi bor i ett område där det finns tydliga spår av istiden i form av klapperstensfält och flyttblock kändes det extra kul med en bok som lyfter just dessa spår i vår natur.
Boken vänder sig till barn som är 6-9 år men innehåller ganska mycket text och jag kan tänka mig att den passar bäst för de yngsta barnen i den åldersgruppen, som en högläsningsbok.
Ur: Ilse och istiden , Sara Lundin. Idus 2025
Ilse och istiden
Sara Lundin Idus Förlag 2025
Själv kapar jag dock bort en del av texten när jag läser för mina yngre barn (fem och sju år) och utgår från bilderna som samtalsunderlag. Jag diskuterar målgruppen med min egen nioåring som tycker att Ilse verkar vara yngre än han själv, något som de gulliga bilderna och Ilses okunskap bidrar till (”Hur kan hon inte veta vad istiden är? Vi lärde ju oss om det i ettan!”).
Han tycker att inledningen utlovar ett äventyr i form av vilda strapatser eller att barnet sugs in i boken och är lite besviken på att boken ”bara” innehåller fakta i form av ett samtal. Samtidigt
tror även han att textmängden är för lång för yngre barn. Jag håller med honom och tror att boken vunnit på en mer lättläst text och fler mindre faktarutor.
Illustrationerna är i en harmonisk färgskala med dämpade färger som ger värme åt istidens kyla. Lundin fångar snyggt de rosa färgerna som kan uppstå en kall vintermorgon.
Figurerna vänder blicken mot läsaren vilket jag tycker understryker det informativa innehållet i texten – Ilse upptäcker inte själv aktivt de spår av istiden de pratar om, utan dialogen handlar
om att hon ska göra detta vid ett senare tillfälle. Även detta förtar lite av den äventyrliga intentionen. Bilderna visar henne i miljöerna som hon drömmer sig bort till, men jag tolkar det som att det är läsaren som förväntas leta efter tecken från istiden i sin egen närmiljö när boken är läst. Det känns som att detta är upplagt för att göras under en lärares ledning. Som vuxen blir jag inspirerad att själv packa matsäcksväskan och ta med barnaskaran till ett närliggande område med djupa trollgrytor att upptäcka tillsammans.
ädda H’non – Chang och elefanten är en gripande och djupt mänsklig berättelse som förenar verklighet med konst i en bok som berör både hjärta och sinne. Den bygger på den sanna historien om elefanten H’non, som i över 50 år levde i fångenskap i Vietnam – bortförd från sin mamma som fyraåring, tvingad att arbeta hårt för människor, först i byggindustrin och senare i turistbranschen. Genom ögonen på Chang, en ung men modig och målmedveten naturvårdare, får vi följa räddningen av H’non.
Chang arbetar tillsammans med andra eldsjälar vid Animals Asia Foundation, och boken skildrar både den fysiska och emotionella resan mot frihet. Det är en berättelse om hopp, mod och förändring – men också om skuld, människans ansvar och möjligheten till försoning med naturen.
Trang Nguyen, som själv är en prisbelönt miljöaktivist, skriver med en varm, faktabaserad och respektfull ton. Hon lyckas pedagogiskt och samtidigt poetiskt förmedla ett komplext ämne: djurens rättigheter och deras känsloliv. Trots den tunga tematiken lyckas boken väcka nyfikenhet, empati och vilja till handling.
Texten rymmer både fakta och känslor – det är en berättelse för barn, men passar alla åldrar; en serieroman som också är en form av poetisk dokumentation. Man förstår snabbt att detta inte är fiktion vilket gör läsupplevelsen ännu starkare. Illustratören Jeet Zdung har skapat en visuell upplevelse som nästan överväldigar med sin skönhet. Varje sida är ett konstverk – detaljerade blyertsteckningar, akvareller och skissliknande sekvenser varvas med helsidesmålningar i drömlika färgpaletter.
Rädda H´Non – Chang & elefanten
Trang Nguyen & Jeet Zdung
Översättn. Hien Ekeroth & Eva Ekeroth Barnens val 2025
Rädda H´Non, T. Nguyen & J. Zdung. Barnens val 2025
Ur:
Djungeln lever, och så gör också elefanterna. Zdung lyckas fånga både djurens styrka och sårbarhet i en stil som känns både traditionell och modern.
Detta är bilderbokskonst på absolut högsta nivå. Illustrationerna förstärker inte bara berättelsen, de berättar också i sig själva.
Boken kombinerar estetik och aktivism och fungerar både som en äventyrshistoria, en biografi över en verklig elefant, och som en stark inblick i djurrätt och miljövård. För unga läsare är det en ögonöppnare. För vuxna en påminnelse.
Det är svårt att inte känna sig engagerad efter läsningen – kanske till och med förändrad. Trots att boken rekommenderas för åldern 9–12 år, är detta en bok som alla borde läsa – från mellanstadieelever till vuxna.
Den fungerar utmärkt i undervisning om hållbar utveckling, djuretik, miljö och samhällsansvar. Men den är också något att läsa hemma, gärna tillsammans och med efterföljande samtal. Rädda H’non – Chang och elefanten är en bok som lyckas vara både vacker, sorglig, hoppfull och viktig. Det är en berättelse som belyser människans makt över djuren, men också människans förmåga
Ur: Rädda H´Non, T. Nguyen & J. Zdung. Barnens val 2025
till godhet och förändring. Tillsammans med de mästerliga illustrationerna blir detta en av de starkaste bilderböckerna i sin genre. Ett måste för alla hem, skolor och bibliotek. En berättelse som dröjer sig kvar långt efter sista sidan är vänd.
Ur: Rädda H´Non , T. Nguyen & J. Zdung. Barnens val 2025
Ömtåliga
Margaretha Ullström
De allra enklaste texterna är sällan de som stannar kvar i minnet.
I stället ärdet texter och bilder, rader och fragment som vid läsningen utmanar och kräver av läsaren att stanna upp, kanske hålla andan en stund och förmår en tänka efter.
Stina Oscarssons och Madeleine Pyks bok Berättelsen om pojken, radion och kriget är just en sådan bok. Det är en bok med svåra frågor utan att ge enkla svar som på pojkens fundering ”[m]en varför ska man måla ugglor när världen brinner”. Pojken skriver ned frågan på ett papper och kramar det till en boll. Sen kastar han ut pappersbollen i vinden som ett med delande till den som kan svara. Kanske skulle svaret kunna formuleras som att det handlar om kulturens betydelse, ”det sköna” som Tegner
skriver, som en viktig komponent för överlevnad i svåra tider, men svaret formuleras inte direkt, men det antyds i slutet av texten. Det är inte bara pojken som funderar över livets svåra frågor, det gör också brevbäraren och konstnären. Minnesskärvor fladdrar förbi.
Berättelsen om pojken, radion och kriget
Stina Oscarsson & Madeleine Pyk
Rabén & Sjögren 2025
Ur: Berättelsen om pojken, radion & kriget, S. Oscarsson & M. Pyk. Rabén & Sjögren 2025
Tankarna rinner över och förbi. Pojken, brevbäraren och konstnären vandrar till havet, där konstnären konstaterar att pojkens fråga är helt fel ställd. Den borde lyda: ”Varför brinner världen när man kan måla ugglor?” I den frågan ligger just här ett hopp, ett hopp om
förändring och en tro att världen kan vara annorlunda.
En sådan text kräver sin läsare, och den kräver tid, tid att smälta, fundera och kanske formulera egna motfrågor. Det pågår ett sökande efter klarhet samtidigt som det vilar ett vemodigt skimmer över både text och bild.
I samarbete med Rädda barnen har Bonnier
Carlsen gett ut Zlatas värld med text av Josefin Michanek och bild av den ukrainska illustratören Tania Goryushina.
Det finns sen tidigare en bok från krigets Sarajevo, med en nästan likartad titel, Zlatas dagbok. Dagboken är en ung flickas berättelse från krigets Sarajevo av Zlata Filipovic. Där skildras flickans liv och erfarenheter i Sarajevo mitt under Bosnienkriget 1991-1993.
Den här föreliggande Zlatas värld handlar om en flicka som tillsammans med sin mamma flyr från kriget i Ukraina till Sverige och förmedlar erfarenheter av att lämna sitt land i all hast, när släkt och vänner blir kvar för att komma till ro i Sverige och få ett tryggt vardagsliv.
Den åskådliggör hur det är att komma som flykting till Sverige, där allt känns nytt och annorlunda, oavsett om det gäller språk, det lilla i vardagslivet eller att lära känna jämnåriga.
Det är en bok om längtan och att samtidigt hitta sin plats i världen och om betydelsen av vänskap. Den bygger på berättelser från barn som Rädda barnen mött inom satsningen Unite Ukraina och är ett samarbete mellan förlaget Bonnier och Rädda barnen.
Författaren Josefin Michanek är psykolog och knuten till Rädda Barnen. I sitt arbete har hon mött flera hundra barn o lyssnat till deras berättelser. Illustratören Tania Goryushina kommer ursprungligen från Ukraina men är numera bosatt i Stockholm. Boken är skriven både på svenska och ukrainska. Det finns också en lärarhandledning till stöd för pedagoger som vill arbeta med boken i barn/elev-grupper.
Opals förlag har inlett utgivningen av en ny hästboksserie, Pigg och Spiken. Upphovspersonerna bakom bokserien är Anette Eggert, text och Adam Blomgren, bild.
Böckerna riktar sig till unga hästtokiga läsare som redan knäckt läskoden och därför behöver intresseväckande berättelser som ökar deras läslust. Hästböcker (inte alla) riktar sig gärna till flickor och deras drömmar om att äga en häst. Näst bäst är att få sköta om någon annans häst. I den första delen, De nya grannarna, har nya grannar flyttat in där Nemi och hennes familj bor.
Och nykomlingarna har två ponnyer, Pigg och Spiken. Givetvis förälskar sig Nemi i en av dem och ligger som förtrollad i gräset och iakttar dem. Hon drömmer om att bli Piggs skötare.
Varje morgon när hon väntar på skolbussen, ligger hon i gräset och iakttar hästarna intensivt.
Än har hon inte vågat fråga grannfamiljen om hon kan få bli skötare, men till klasskamraten Tilde har hon låtit förstå att hon ska bli Piggs skötare. Tilde har själv en egen ponny, en connemaraponny och på bussen till skolan pratar flickorna endast om hästar, hästar och hästar.
Efter skolan följer Tilde med Nemi hem, och då gör de något olovandes… går in till hästarna i hagen. Sedan ger det ena snabbt det andra…. Men Nemis mamma och den kloka och förstående nya grannfrun Karla reder upp situationen och Nemi får prova att vara hästskötare.
Den andra delen Tävlingen inleds så med Nemis första dag som hästskötare. Det visar sig vara betydligt mer krävande än hon föreställt sig att mocka skit och göra rent i hästboxar, att utfordra hästar och rengöra utrustning.
Karla är noggrann och hon låter inte Nemi börja rida innan hon behärskar hästen på marken. Nemi lägger sen ner otaliga träningstimmar på att leda Pigg runt, runt i hagen men det är månader kvar till dess ekipaget kan delta i en tävling. Klasskompisen Tilde ska å sin sida delta i ridskolans snart förestående tävling, och det ska Marek, Karlas son, också. Nemis tålamod är hårt prövat. Hon kommer inte att kunna delta i den tävlingen, men Marek ger henne hopp.
Båda böckerna är typiska ”bladvändare”; läsaren vill verkligen veta hur det ska gå för Nemi och Pigg. Jag hoppas böckerna finner vägen fram till många hästtokiga flickor.
Anette Eggert & Adam Blomgren Opal 2025
Serie: Piggen & Spiken
Många barn vet att deras föräldrar inte har råd med ridskoleavgifter och utrustning för träning och tävling. Istället har barnen varit uppfinningsrika och utvecklat en gemenskap runt käpphästar. Jenny Bicho och Andrea Femerstrand har levandegjort detta fenomen i en serie om Vilde och käpphästarna.
Nu har del sju i serien, Äntligen sommarlov, utgivits på Bonnier Carlsens förlag.
Vildes familj ska tillbringa semestern i ett gammalt ruckel på en ö och kompisen Siri får följa med. Tyvärr blir det inte riktigt den drömsemester som flickorna hoppats på. Ombord på färjan till ön träffar de Anna som också har en käpphäst. Ett snabbt händelseförlopp, där flickornas käpphästar försvinner på färjan och sommaren regnar bort, så förbyts det fantastiska sommarlov som Vilde och Siri drömt om, av ett annat scenario. Siri som har följt med sin kompis långt hemifrån och befinner sig långt bort från sin pappa, är den mest utsatta då hennes käpphäst försvinner och hon känner sig ensam. Det är enklare för Vilde som har sin Mamma och hennes Magnus vid sin sida att möta de utmaningar som uppstår. När Siri reser hemåt återstår ön med alla dess djur och nya människor kvar för Vilde att upptäcka.
Sigge är ju en välkänd ponny i hästboksgenren. Den första boken om den vita ponnyn kom 2004 och Lin Hallberg och Margareta Nordqvist har skapat ett tjugotal böcker om honom och ytterligare några böcker i serien Sigge & Stallkompisarna. Våryra i stallet heter den nya berättelsen om Sigge & Stallkompisarna från Bonnier Carlsen. Stallkompisarna är en grupp barn, fyra flickor och två pojkar, som är på Brobygårdens ”stallfritids” en dag i veckan – fredagar. De sex barnen tar hand om var sin häst. Men de är inte hästskötare, utan den uppgiften har några mer erfarna ungdomar som ridit längre. Just denna försommarfredag är det extra pirrigt i stallet, då två av ridskolans hästar ska föla. Det är Sigges mamma Samira och hans syster Salsa som ska sätta ytterligare var sin shetlandsponny till världen. Trots allt som ska göras med hästarna, och trots att de får rida ut i naturen ända bort till hästarnas strand så är stallkompisarnas tankar hela tiden hos Samira och Salsa.
Samiras föl har redan fötts och hunnit ta sina första stapplande steg i hagen, men Salsa har det betydligt svårare. Hennes föl ligger fel och en veterinär anländer. Stallkompisarna stannar på Brobygården till dess att också Salsas föl kommit till världen med veterinärens kunniga hjälp. Det är nervös och spännande läsning fram till sista sidan, då stallkompisar och hästskötare äntligen kan andas ut, Salsa och hennes föl klarar sig lyckligtvis och stallkompisarna kan nu följa två föl från deras första dag och under de kommande åren.
Lilla Piratförlaget har publicerat den norska kapitelboken Billie och Bo överraskar alla av den prisbelönta författaren Kristine Rui Slettebakken, illustrerad av Nora Brech. Det är en berättelse som andas värmande hjärtlighet från allra första sidan. Den genomsyras dessutom av en välvillig humor som får läsaren att ibland le och ibland skratta högt.
Den präglas av ett konsekvent närvarande barnperspektiv, där galna upptåg och äventyr på gränsen för det tillåtna, och ibland över den, är legio. Bo är nio år och går i 4E. När att hans hjärtevän ända sen förskolan, Abdullai, flyttade, krympte Bos hjärta och han har valt att inte skaffa sig några nya vänner, trots att hans mamma och lärare tjatar på honom.
Det var alldeles för jobbigt att förlora en vän. Men när Billie börjar i klassen väljer hon utan att fråga Bo till bästa vän. Han är utvald. Och Billie är fantasirik, modig och påhittig. Samtidigt pågår som en röd tråd genom berättelsen ett allvarligt samtal om vänskap och om att våga stå emot grupptryck och om att ”det kan inte bara vara den ena som har makten och bestämmer, liksom.”
Vänskap kräver att vännerna har lika värde. Ingen är förmer än en annan. Språket i boken flyter lätt. Det är ledigt och rytmiskt. Det är en fin berättelse för högläsning i barngrupper från förskoleklass och de första åren i lågstadiet. Passar även för tyst läsning.
Äntligen sommarlov!
Jenny Bicho & Andrea Femerstrand Bonnier Carlsén 2025
Våryra i stallet
Lin Hallberg & Margareta Nordvist Bonnier Carlsén 2025
Billie och Bo
Kristine Rui Slettebakken & Nora Brech
Lilla Piratförlaget 2025
Första fallet på Guldhöjden inleder en ny bokserie om världens smartaste privatspanare Noel av Martin Jern, illustrerad av Loka Kanarp. Guldhöjden är ett höghusområde med hyreslägenheter någonstans i Sverige. Det hägrande sommarlovet har precis börjat och Noel är förväntansfull då plötsligt en fullständig katastrof inträffar. Noels mobil kraschas och problemen hopar sig. Självklart måste han ha en mobil under sommarlovet – hur ska han annars kunna umgås med sina vänner, framförallt med Mahmud. Hur ska han kunna skaffa pengar för att köpa en ny mobil.
250
Han bestämmer sig för att bli privatdektiv och lösa brott som uppdagas i Guldhöjden. Det första brottet landar ganska snart framför hans fötter. Klasskamraten Gustav har födelsedagskalas, till vilket Noah inte är bjuden. När Noah går förbi kalasplatsen får han klart för sig att kalasets godispåsar är försvunna.
Hans första fall blir att lösa fallet med de försvunna godispåsarna. Noel löser förstås brottet, men jag avstår från att avslöja hur det går till eller vem den skyldige är.
Även om Noah tydligt är berättelsens centralfigur
så stiftar läsaren bekantskap med en lång rad personer i Noahs närhet, hans familj, hans kompisar och hans grannar. En del är hans vänner, andra hans motståndare, en del är gamla, andra unga och en del är vänliga och andra otrevliga. Precis som det kan vara i ett bostadsområde, där det bor mängder med människor.
Ibland kan det bli svårt för läsaren att hålla reda på alla personer som förekommer i en roman, men i berättelsen om Noah är det enkelt. Det räcker att hålla koll på de personer som är viktiga för privatdetektiven Noah i hans jakt på att lösa
Första fallet på Guldhöjden
Martin Jern & Loka Kanarp
Lilla Piratförlaget 2025
fallet med de försvunna godispåsarna. Detta är en finurlig deckargåta berättad med en stor portion humor. Den har alla chanser att bli favoritläsning för de läsare som slukat Lasse-Maja-böckerna och vill fortsätta läsa om mysterier men lite tjockare och lite mer utmanande gåtor att bita i.
Ur: Första fallet på Guldhöjden , M. Jern & L. Kanarp. Lilla Piratförlaget 2025
Ur: En äkta häxis , Ellen Greider. Alfabeta 2025
En äkta häxis
Ellen Greider
Alfabeta 2025
Jenny Kvick-Sandberg
EEn äkta häxis
llen Greider har skrivit och illustrerat en kapitelbok för 6-9 år , En äkta häxis , och läsningen är magisk.
Alla vet inte om det men magi finns på riktigt och en som verkligen har koll på det är nioåriga Beta. Hon är nämligen en häxa som samlar på magiska saker, häxisar. Trots att Beata är en häxa behöver hon handskas med en mängd värdsliga saker. Hennes föräldrar är skilda och hennes föräldrar är två helt olika typer av personer. Hennes pappa står stadigt som ett träd, med jobb i gallerian och en gravid flickvän. Beatas mamma har däremot huvudet uppe bland molnen.
Ibland blir molnet extra tjockt och då glömmer mamma nästan allt: städa, laga mat och mata fiskarna. För ett tag sen glömde hon till och med att gå till jobbet, så nu har hon inget jobb längre”(Greider 2025, s. 8)
Hennes mammas tankspriddhet sätter Beata i svåra situationer, exempelvis när hon inte fått med sig någon matsäck till klassens utflykt till ett museum. Den arga magin pirrar i hela kroppen och när hennes ärkefiende Riya fäller en syrlig kommentar kan hon inte kontrollera sin ilska.
Greider tecknar Beata över hela uppslaget, med ilskna moln kring huvudet och sparkandes Riyas pannkakor. Skildringen av Beatas ilska är en av bokens största styrkor.
Att en nioårig tjej porträtteras som dunderarg känns uppfriskande och symboliken med den arga magin som pirrar i kroppen är väldigt talande för hur okontrollerbar ilska faktiskt känns.
Efter händelsen på museet behöver Beata hitta en lösning för att slippa klasskompisen Riya.
Förut var de vänner men nu är de istället fiender.
I fritidsläraren Fridas tidning hittar hon en annons från häxan Anita som erbjuder magisk hjälp.
Anita kan många besvärjelser och magiska knep. Jag gör som hon säger: går med fjädrar i skorna, eldar upp vissna blommor och lägger stenar i månljuset. Allt fungerar! Det blir livets bästa vecka.” (Greider 2025, s.42-43)
Samtalen till Anita blir många och långa men när Riya inte dyker upp i skolan känns det inte riktigt bra längre. Det blir inte hellre bättre när mamma får månadens telefonräkning.
En äkta häxis blandar allvar och humor på ett smart och underhållande sätt.
Greiders illustrationer förstärker både berättelsens tunga ämnen och det roliga. Det märks att Greider har en bakgrund som serietecknare då hon skickligt tecknar karaktärers minspel och uttryck.
Historien om Beata är en magiskt rolig berättelse om en virrig mamma med dålig ekonomi, vad som händer när ens vän blir en ovän och hur det känns att bli så där bubblande galet arg.
Den vettskrämda skogen
– ett lagom läskigt äventyr för nybörjarläsaren
Hien Ekeroth
Ibörjan av 2025 återvände Ylva Hällen till den älskade fantasivärlden Ylvania med en ny bokserie ”Legenden om Vida Nyckelbärare”. Första delen, Den vettskrämda skogen, är en kort men intensiv berättelse som kombinerar mystik, naturens kraft och mod i en lättillgänglig form för nybörjarläsare.
Boken följer Vida, en flicka med ett mystiskt ursprung, och hennes vän Misha, en skogsling. Tillsammans beger de sig in i den Mörka skogen där något oroande sker: djur hittas döda, träden viskar och ett hot kallat Spökdöden sprider sig. Det är en berättelse som balanserar mellan det sagolika och det skrämmande – men utan att bli för otäck för sin unga målgrupp.
Tematiskt rör sig boken kring rädsla, identitet, sorg, vänskap och naturens sårbarhet. Trots det korta formatet lyckas författaren väcka frågor om hur vi förhåller oss till det okända och hur barn kan vara bärare av hopp och förändring.
Boken hinner inte fördjupa dessa till fullo men erbjuder en plats för läsaren att utforska svåra känslor och visar att mod inte handlar om att vara orädd – utan om att agera trots sin rädsla. Texten är skriven med korta meningar, stor stil och tydlig struktur – anpassad för barn som håller på att knäcka läskoden.
Det gör Den vettskrämda skogen till en utmärkt introduktion till fantasygenren för nybörjarläsare. Berättelsen är lagom spännande för att skapa engagemang och lagom läskig, tillräckligt för att väcka fantasin.
Marcus-Gunnar Petterssons illustrationer är genomgående svartvita – med undantag för det färgstarka omslaget – och förstärker berättelsens mystik. Den monokroma paletten skapar en stark kontrast och en känsla av mystik. Hans detaljrika stil fångar både det vardagliga och det magiska och ger liv åt både miljöer och karaktärer. Förvridna former, mörka skuggor och tomma ytor skapar en känsla av oro och osäkerhet, vilket fungerar som ett visuellt stöd för barn som ännu inte är helt trygga i sin läsning. Träden som lever och rör sig är särskilt utmärkande och ger skogen en nästan egen personlighet.
Den vettskrämda skogen fungerar både som en fristående berättelse och som en introduktion till ett större berättaruniversum. Det är en bok som respekterar sina unga läsare, både i form och innehåll. Den väcker frågor och läslust, bygger mod och öppnar dörren till större berättelser –och kanske till ett allmänt intresse för litteratur.
Den vettskrämda skogen
Serie: Legenden om Vida Nyckelbärare
Ylva Hällen & Marcus-Gunnar Pettersson
Bonnier Carlsen 2025
Ur: Dimman, P. Malmehed & P. Bergting. Rabén & Sjögren 2025
Välj väg ur: Dimman
Petter Malmehed & Peter Bergting
Rabén & Sjögren 2025
Välj väg ut ur dimman
Sara Lindalen
Tänk dig att du vaknar, dimman ligger tät och det är mörkt ute; du tar på dig kläderna, gör dig iordning som vanligt och går till skolan. När du väl kommer till skolan så är ingen där. Du undrar så klart varför skolan är tom men går ändå in och så börjar äventyret.
Redan när du ser den stämningsfulla och rysliga framsidan så dras du in i berättelsen och det är sedan svårt att lägga den ifrån sig. Väl väg ur dimman är inte en vanlig berättelse utan en där du själv väljer hur det ska gå. Allt sedan jag växte upp så har jag fascinerats av böcker där du som läsare får olika alternativ och på så vis styr berättelsen själv. Min storebror som älskade rollspel hade liknande böcker som jag läste och jag tyckte att det var så spännande att välja bland de möjliga alternativen.
Det är en alldeles speciell känsla av att vad som helst kan hända och det känns väldigt viktigt att välja rätt. Just denna interaktiva berättelse gör att det känns mer verkligt än andra böcker där du bara följer en eller flera karaktärer och du som läsare sitter vid sidan av och betraktar. Så blir det inte alls i denna bok utan det känns som att det är du som upplever det som händer, du är i händelsernas centrum och du är huvudpersonen.
Författaren Petter Malmehed, som till vardags arbetar som skolbibliotekarie i Umeå, utvecklar också datorspel och i detta interaktiva rysaräventyr, som är hans debutbok, kombinerar han spelkänslan med berättande på ett alldeles förträffligt sätt.
Till sin hjälp för att skapa denna kusliga stämning har han serietecknaren Peter Bergting.
Peter illustrerar både detaljrikt och stämningsfullt så att du som läsare kan känna av stämningen. De svartvita illustrationerna samspelar fint med texten och förstärker den kusliga känslan av att vara ensam på en skola och inte veta om det är dag eller natt.
Dimma och mörker är ju något som vi ofta har i Sverige under hösten och vintern så det är väldigt lätt att relatera till hur det skulle kännas att vakna upp en morgon och inte veta vad som döljer sig i dimman eller vad som har hänt. Du kanske inte ens vet om det är morgon förresten, är det riktigt mörkt så kan det vara svårt att avgöra, särskilt om man är nyvaken.
Jag har, många gånger, somnat efter jobbet och vaknat upp på kvällen och varit osäker på om det är kväll eller morgon, då kanske det lätt blir så att man rusar iväg utan att tänka sig för.
Jag har också ofta tänkt tanken att jag skulle komma ut på gatan och så är det helt öde och tyst. Troligtvis så skulle jag då drabbas av panik och rädsla men jag skulle nog också finna en drivkraft att ta reda på vad som har hänt. Jag tror att jag skulle känna en nyfikenhet som blandas med rädsla. Precis den känslan får man i boken och man vill bara framåt i handlingen.
Det är inte bara en kuslig bok utan det är också riktigt roligt att gå tillbaka och välja bland de olika alternativen för att få olika slut, det gör att man läser denna bok flera gånger och mina elever som lånade den av mig tyckte att det var riktigt spännande. Även de som inte alls gillar att läsa slukade den.
Jag ser fram emot fler interaktiva böcker för jag tror verkligen att det kan väcka den mest svårväckta läslusten hos många barn i låg- och mellanstadieåldern; Men även äldre kan fängslas av den och det är jättemysigt att läsa den högt och låta den som lyssnar välja, det är blir en fin interaktion och känsla av att man verkligen läser ihop.
Omskakande läsning
Margaretha Ullström
Alma Thörns berättelse Jorden anropar Isak! är en gripande barnroman utgiven på Alfabeta förlag. Den är en fristående fortsättning på Onsdagarna på badhuset (2023).
Vi får alltså följa samma lågstadieklass i de båda titlarna. I berättelsen Onsdagarna på badhuset är det Annikas rädsla för det djupa vattnet som utgör berättelsens kärna. Isak skymtar ännu bara förbi som en stökig, okoncentrerad kille som Annika och hennes kompis kallar för Idiot-Isak.
I den nu föreliggande delen står Isak däremot i centrum och det är från hans perspektiv vi närmar oss händelserna.
Isak har nu tre veckor kvar i årskurs tre på Backenskolan innan sommarlovet bryter ut. Hans liv är tilltrasslat. Han brottas med både stora och små problem i vardagen och passar inte riktigt in i klassrummets ordnade värld. Isak är en påhittig pojke, kreativ och impulsiv. Berättelsen är uppfordrande. Den vill att läsaren ska se pojken och förstå hans situation utan att alltid döma. Isak är van vid att alla tycker att han är klantig och dum och hur mycket han än försöker göra saker och ting på rätt sätt så händer det olyckor. Hans idéer är inte alltid så lyckade. Han vill ju väl men misslyckas oftast och ställer till det för sig.
Nu har till och med hans bästis Milo blivit sur på honom och pratar inte längre med honom. Isak känner sig ensam och övergiven.
Alma Thörn har en förmåga att trovärdigt förmedla Isaks känslor, tankar, språk och det logiska i hans handlingar och samtidigt visa hur missräkningen drabbar Isak när hans handlingar ännu en gång går över styr. Genom att följa Isak från tanke till handling växer en allt djupare förståelse för Isak fram hos läsaren. Därför blir det befriande när han i slutet av berättelsen hittar en övergiven kråkunge som han bestämmer sig för att hjälpa. Han kommer att dela den hemligheten med Annika och situationen bidrar till en hoppfull vändpunkt för Isak som äntligen lyckas med ett uppdrag.
Jorden anropar Isak!
Alma Thörn
Alfabeta 2025
Björnkällan
Kristina Sigunsdotter & Emma Ekstam
Narur & Kultur 2025
Rida eller dö
Arianna Bommarco
Rabén & Sjögren 2025
Nu blommar asfalten
Flera författ.
Rabén & Sjögren 2025
Ur: Jorden anropar Isak! , Alma Thörn. Alfabeta 2025
I Natur och Kulturs förlags utgivning av ungdomslitteratur ingår Kristina Sigunsdotters Björnkällan med omslag och illustrationer av Emma Ekstam. Berättelsens blandning av realism och magi leder närmast tankarna om Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen (1978) och Agnes Cecilia – en sällsam historia (1981).
Hedda kommer som fosterbarn till ännu ett i raden av fosterhem. Denna gång till ett äldre, lite märkligt syskonpar, Erna och Eiven som bor en bit utanför själva byn. Här hoppas Hedda att hon ska få en nystart. Hon gör allt hon kan för att vara det äldre paret till lags. Det är inte enkelt. I skolan möter hon ett skrämmande vardagsvåld och vidrig mobbing. Dessutom hemsöker henne minnesskärvor från tillvaron tillsammans med de drogmissbrukande föräldrarna henne.
Realismen är stundtals outhärdlig. Naturen är en slags kompenserande kraft bort från det outhärdliga vardagslivet och formulerar andra påståenden och frågor.
Fosterföräldrarnas hus vilar i en vildvuxen, trolsk trädgård, där ett av äppelträden bär på en särskild kraft. Det är ett vårdträd. På skolgården viskas det om den magiska källan, som kan göra den som vågar att bada i källan orörbar. Den ligger i skogen nära skolan. I källan har en gång Märit dött. En del kallar henne häxa för hon kunde så mycket om naturens läkande krafter. Märit var, inser Hedda, Eivens tvillingssyster.
I Sigundotters roman är naturen bärare av magiska krafter och förtrollning och utgör ett centralt
element i denna roman. Naturen är både vild och mild. Den är bärare av läkande förmågor, men kan också vara obarmhärtig. Magin lever i naturen.
Bin har genom historien haft ett högt symbolvärde. De har betraktats som en symbol för själen. Ibland har bin även förts samman med kärlek och förälskelse. Bin förekommer i samband med ett par avgörande händelser i berättelsen.
När Heddas klass är på besök i lärarinnans hem får klassen smaka på nyslungad honung.
Och i ett obevakat ögonblick drar en av klassens mobbare den utsatte pojken Jon mot bikuporna men hindras av bland annat lärarinnan. Sire, den flicka som Hedda har utvecklat en särskild samhörighet till, tappar besinningen och brottar ner mobbaren, river och klöser sönder ansiktet och slutar först när lärarinnan övermannar henne. Vid ett annat tillfälle är det i fosterföräldrarnas trädgård som bina svärmar i skymningen i en ödesmättad scen.
Barnromanen lämpar sig väl för både högläsning och tyst läsning, beroende på ålder och läsvana från 9-årsåldern och uppåt.
Med hästboken Rida eller dö debuterar Arianna Bommarco som barnboksförfattare på Rabén & Sjögrens förlag.
Vi möter Sara som älskar hästar, lever för hästar och inget hellre vill än att få rida. Tyvärr fortsätter det att vara en dröm, ända till den dag då hon
upptäcker en övergiven gård med en häst i hagen. Den heter Fay. Sara tar sig an hästen, och sakta med säkert vinner hon hästens förtroende och tillit. Samtidigt dyker det upp en kille på gården, Elias, och en vänskap mellan dem utvecklas. De två ungdomarna har båda erfarenheter av utsatthet. Tillsammans blir de starkare. Gårdsmiljön växer långsamt och detaljerat fram i takt med att brottstycken av platsens mörka historia friläggs och bildar stommen i berättelsen. Den historiska förankringen bidrar till att skapa spänning. Andra spänningsmoment skapas genom att gården är till salu, och att djurskyddsföreningen har fått kännedom om Fays existens. Sara och Elias arbete med hästen sker i största hemlighet och mellan dem växer en fin gemenskap fram. Hästen är deras livlina. Den håller dem uppe, engagerar dem och skapar en ömsesidig förståelse dem emellan. Ända sedan barndomen har jag läst hästböcker av olika slag, om vildhästar och galopphästar, om ridskolemiljöer och mystiska lantställen. Med sitt fokus på hästen, hästens utveckling och välbefinnande i kombination med huvudpersonens egen mognad, hör denna till de bättre hästböckerna från senare år och jag rekommenderar den varmt till unga hästintresserade läsare.
Våren 2024 genomförde Rabén & Sjögren en författarskola för unga. Den resulterade ett år senare i en häftad antologi med noveller för unga av unga skribenter. Ett fint initiativ med ett intressant resultat. Syftet var att bredda förlagets utgivning med röster som sällan hörs.
Med sitt fokus på hästen, hästens utveckling och välbefinnande i kombination med huvudpersonens
egen mognad, hör denna till de bättre hästböckerna från senare år och jag rekommenderar den varmt till unga hästintresserade läsare.
Antologin Nu blommar asfalten är ”resultatet av deltagarnas blod, svett och författardrömmar.” I tio unika noveller presenterar sig en ung generation skribenter, mellan sexton och tjugotvå år gamla, för en bredare publik. Det första och sista bidraget är sprungna ur två sextonåriga elever från Märsta gymnasium pennor/tangentbord. Författarskolan innehöll sex kurstillfällen då många olika frågor runt skrivande och författardrömmar dryftades.
Samtliga skribenter är hemmahörande i Mälarområdet, det flesta från Stockholm men även Uppsala är representerad. Det gör också att novellerna är präglade av den urbana storstadens vardagsliv och konflikter. Det blir en slagsida med tanke på att unga med författardrömmar finns runt om i hela vårt land. Det hindrar inte att det för det mesta är angelägna och intressanta ämnen som behandlas med unga människor i blickfånget.
I stort handlar det om olika typer av relationer och etiska dilemman. Kärlek, föräldrar, vänskap och inte minst frågan om sanningen är några att nämna. Berörande och upprörande berättelser som får mig att fundera över hur vi förvaltar våra liv.
Önska fritt
Sara Lindalen
När en bok skriven av Micaela Favilla dyker upp så är jag inte sen att haffa den! Hon kan konsten att porträttera människor och då särskilt unga människor, med värme, humor och djup. Du som läsare lär känna personerna i berättelsen, du gillar dem, håller tummarna för att allt ska gå bra och ler för dig själv under tiden du läser. I Önska fritt är det barn som går på mellanstadiet som står i fokus och just mellanstadiebarn ligger mig extra varmt om hjärtat av det skälet att jag spenderar mina arbetsdagar ihop med precis sådana. Det är verkligen en ynnest att få tillbringa tid med barn mellan 10 och 13 år för den tiden i deras liv är så händelserik och intensiv. Det är känslor utanpå, det är allt från rädsla att vara pinsam, ilska över orättvisor och förlust i fotbollsmatcher till det som bubblar och pirrar i magen, ja kärleken!
Kärleken dyker ofta upp mer intensivt och känns mer på allvar, det kanske frågas chans (vet inte om man gör det längre) och det blir röda kinder och långa ögonkast.
När jag gick på mellanstadiet, i fyran, så skrev jag ett kärleksbrev till Tobbe som gick i sexan, utan en tanke på hur pinsamt det skulle kunna bli. Pinsamt blev det; han läste upp brevet för sina vänner utanför deras klassrum längst bort i korridoren, jag såg det och skammen blandades med ilska, så himla taskigt. Jag tror faktiskt att vi inte alltid är så mycket mer mogna inuti än vi var på mellanstadiet. Är vi inte fortfarande rädda för att göra bort oss fast vi har blivit bättre på att dölja det? Och är inte känslan av obesvarad kärlek den värsta?
Just därför är det så lätt att relatera till Idris och Irma och de andra i Önska fritt, de lever mitt i det som vi en gång gjorde. Deras tillvaro i skolan präglas av kampen mot pinsamheten och längtan efter att höra ihop och känna pirret.
Idris har, när Irma börjar i klassen, länge känt sig pinsammast i klassen men Irma börjar och hon gör bort sig i matsalen direkt. Det ger Idris hopp om att hans tid som pinsammast är över. Han ser chansen att få en ny roll i klassen, det är nog många som önskar detta ibland, särskilt om man fastnat i just rollen som pinsammast. När en ny elev börjar i en klass så ändras ofta dynamiken och det händer saker med kompisrelationer, så sker även med Idris och de andra i 5C. En stark vänskap växer snabbt fram mellan Idris och Irma, det visar sig att de bor grannar också så det förstärker deras samhörighet ännu mer.
Idris är lycklig men hans vän Enzo blir svartsjuk eftersom han har blivit jättekär i Irma. Han känner också att hans och Idris vänskap har fått konkurrens.
Den känslan kan jag väldigt lätt relatera till, när ens närmaste vän helt plötsligt bytte fokus och man kände en rädsla för att förlora henne, det kändes ju på den tiden som en katastrof.
Parallellt med att Irma och Idris hittar varandra så hittar även deras föräldrar varandra och Micaela beskriver så fint hur känslor växer fram mellan dem och man får en varm känsla i hjärtat.
Det finns en ömhet och ett sinne för humor som jag tycker karaktäriserar hennes sätt att skriva och jag kan se hennes bilder från den härliga familjen i hennes förra bok Superotursdagen inom mig när jag läser Önska fritt. Jag älskar att hon låter barn vara barn, att de leker och fantiserar. Även de vuxna får vara lekfulla. Hon målar världen i varma färger med sina ord. Kanske är det för att min familj aldrig var som en sådan familj, brokig, härlig och kärleksfull, som jag fastnar för hennes böcker. Micaela har ett sätt att verkligen fånga stora känslor i en berättelse, att få med allas perspektiv och ta sina karaktärer på allvar. Sist men inte minst så vill jag säga att så fullkomligt älskar jag slutet, då var mitt leende stort och kanske kom det en liten tår, jag lämnar boken med en varm lyckokänsla i magen och väntar ivrigt på nästa.
Önska fritt
Micaela Favilla
Lilla Piratförlaget 2025
Över havet
Christina Wahldén
Ill. Elin Eplet Sandström
Lilla Piratförlaget 2025
Över havet
Ett utvandrarepos för 2020-talets barn
Carola Linde
Efter många svältår bestämmer Kristina och Karl Oskar sig för att lämna fattig-Sverige och emigrera till USA. Vi får följa dem i Vilhelm Mobergs Utvandrarserie, som bygger på den verkliga utvandringen från Sverige då en miljon svenskar, en fjärdedel av befolkningen, lämnade sina hem för att finna lyckan i Amerika.
Christina Wahldéns mellanåldersroman Över havet bygger på den klassiska utvandrarberättelsen. Man kan till och med drista sig till att säga att Wahldén har skapat ett Utvandrarepos för barn. Den utspelar sig också under svältens år, kring 1870, och skildrar syskonen Stina, tolv år, och Oskar, sju år, som förlorar sin mamma i barnsäng. Efter hennes död måste de lämna sitt hem och ensamma ta sig från småländska Hånger till Minnesota i Amerika där faster Märta bor.
Boken är första delen i en tänkt trilogi. Den skildrar båtresan, som är lång och farlig, kantad av sjösjuka, kolera och begravningar i havets djup, men också det första skrämmande mötet med ett främmande land, ett främmande språk och främmande människor.
Svälten och nöden har de gemensamt, Utvandrarna och Över havet. Stina berättar att skörden slår fel för tredje året i rad: ”Allt är dött. Inget vill växa. Vi blir tunnare och tunnare, hungrigare och hungrigare. Som genomskinliga skuggor går vi runt huset.” Men Wahldén går ett steg längre och kopplar samman de historiska skeendena med nutiden. Berättelsen handlar om varför människor flyr, om drömmen att få ett bättre liv, men också om svårigheten att börja ett nytt liv på en ny plats. Något som är lika aktuellt idag när ensamkommande flyktingbarn tar sig över Medelhavet, så som emigranterna tog sig över Atlanten då.
En styrka är att jag som läsare kastas rakt in i den tid som skildras. Som när Stina berättar om orättvisan hon känner när Oskar får gå till skolan och lära sig läsa, skriva och räkna, fastän han bara är sju år, medan hon måste stanna hemma och hjälpa till i hushållet, bara för att hon är flicka. ”Om jag bara fick nyckeln till de hemliga tecknen, så skulle den öppna en ny värld. Jag är säker på det.”, konstaterar Stina.
Scenerna skildras så levande, jag kan se dem framför mig, det känns som att jag är där på båten tillsammans med Stina och Oskar. Jag ser platserna, känner lukterna, anar rädslan.
Språket är vackert, stundvis poetiskt. Inte alltid enkelt, men det har ett driv och ett flyt. Korta kapitel och cliffhangers skapar ett relativt högt berättartempo. Ett fåtal svartvita tecknade vinjetter av Elin Eplet Sandström fördjupar och förtätar läsupplevelsen.
Boken är tvärtemot Utvandrarna inte särskilt omfångsrik, bara drygt 100 sidor lång. Det kan vara ett lockande format för många barn, men det gör också att mycket i boken tecknas med stora penseldrag. Ibland hade Wahldén behövt sakta ner lite, fördjupa sig i karaktärerna och detaljerna.
En särskild händelse som dröjer sig kvar är när familjen tvingas slakta geten Stjärna: ”Stjärna är min bästa vän. Hon vet alla mina hemligheter.”. Av geten Stjärna gör mamma en varm gryta.
Det luktar så gott, men trots hungern som river i magen klarar Stina inte av att äta.
”Jag kan inte äta vår Stjärna. Det går inte. Tårarna rinner nedför mina kinder. Jag kan bara inte. Hon var min vän. Pappa reser sig så att stolen välter. ”Otacksamma jänta!” skriker han. Sedan går han och hämtar sin livrem.”.
Skeenden som dessa gör det så tydligt hur illa det faktiskt var.
Liknande skildringar finns i andra barnböcker, som i Katarina Kuicks Veras krig (Alfabeta, 2022) som utspelar sig under belägringen av Leningrad 1941-1944.
Under belägringen dog närmare 40 procent av stadens befolkning, de flesta av svält. En dag försvinner Veras älskade katt Binka.
Dagen efter serveras en god och mättande köttgryta. Ohygglig läsning, men sådant som snabbt blir verklighet för den som lever i krig eller svält.
Illustration: Elin Eplet Sandström
Uppsalaförfattaren Christina Wahldén har skrivit ett 40-tal barn och ungdomsböcker samt vuxenböcker. Hon skriver angelägna böcker vare sig hon skildrar dåtid eller nutid, ofta om utsatta barn. I efterordet till Över havet berättar hon att hon länge velat skriva om utvandringen eftersom ”många av de människor som kommit nya till Sverige de senaste åren vet inte att det för bara lite mer än hundra år sedan var ett mycket fattigt land där människor svalt ihjäl och att många då utvandrade, framför allt till USA. Vi som bott här sedan generationer vet inte så väldigt mycket om det heller”. På ett mästerligt sätt har Wahldén lyckats med sin föresats. För den som inte avskräcks av mörkret i Över havet är det en stark, tidlös men samtidigt aktuell bok som är lätt att överföra till vår tid och våra villkor medan den ger kännedom om hur svält, sjukdomar, död och flykt en gång var vardag, även här i Sverige.
en stark, tidlös men samtidigt aktuell bok som är lätt att överföra till vår tid och våra villkor medan den ger kännedom om hur svält, sjukdomar, död och flykt en gång var vardag, även här i Sverige.
Björnkällan
– en berättelse som öppnar dörrar till det osynliga
Hien Ekeroth
Efter succén med Humlan Hanssons hemligheter återvänder Augustpris belönade Kristina Sigunsdotter med en ny berättelse – denna gång mer lågmäld, men också mer laddad.
Björnkällan är en kapitelbok som rör sig i gränslandet mellan vardag och magi, mellan trauma och tillhörighet.
Berättelsen följer tolvåriga Hedda som just flyttat till sitt sjätte familjehem på sex år. I den nya skolan finns Sire, en mystisk och självständig klasskompis som verkar ha ett särskilt band till naturen – och kanske till Hedda själv.
I byn finns flera märkliga inslag: ett träd som ingen får röra, ett hemligt rum och en magisk källa, Björnkällan. Allt verkar på något sätt kopplat till Märil, en kvinna som levde där för länge sedan och blev utpekad som häxa.
Heddas tillvaro präglas av rotlöshet men också av en växande känsla av att något inte stämmer. Träden i allén tycks sträcka sig efter henne, det låsta rummet på övervåningen väcker oro och i skolan anar hon att hon står näst på tur att utsättas för mobbning.
Björnkällan
Kristina Sigunsdotter
ill. Emma Ekstam natur & Kultur 2025
Men i mötet med outsidern Sire växer en vänskap fram – och kanske också en väg ut.
Björnkällan bär på flera starka teman: identitet, utanförskap, tillhörighet, vänskap och arv. Det är en berättelse om att vara ensam i världen men också om att hitta sin plats – ibland på oväntade sätt. Kristina Sigunsdotter väver in magiska inslag utan att förlora fotfästet i det vardagliga. Det övernaturliga fungerar snarare som en förstärkning av känslolägen än som flykt från verkligheten. Budskapet är tydligt men aldrig övertydligt: även i det mörka kan något nytt slå rot. Emma Ekstams illustrationer är sparsmakade och hålls i svartvitt, med undantag för det färgstarka omslaget som lockar med växter, bin och en alruna. Bilderna fångar snarare vardagens gråhet än berättelsens magi, vilket skapar en intressant kontrast till textens blommande språk. Illustrationerna fungerar som stilla pauser. De ger andrum snarare än dramatik.
Det här är en bok som stannar kvar. För barn i slukaråldern erbjuder den både igenkänning och förundran. Den talar till dem som känner sig annorlunda, som bär på frågor om var de hör hemma. För vuxna läsare – kanske högläsande föräldrar eller pedagoger – finns här mycket att samtala om: om barns utsatthet, om psykisk hälsa, om kraften i vänskap. Det är en bok som öppnar snarare än stänger.
Björnkällan är en varsamt berättad roman med stark närvaro och poetisk nerv. Den kombinerar socialt allvar med magisk realism på ett sätt som känns både angeläget och tidlöst. En bok för barn som vill läsa något som känns – och för vuxna som vill förstå lite mer.
Stenöga
Johanna Petersson Börner
Ett barn är en hårsmån från att drunkna.
En vuxen syster dömer sin bror och pojkens morbror hårt för försumligheten och den föreställda förlusten ställer sig emellan dem. Åren går och de lever jämte varandra i familjen utan att komma tillrätta med skuld, ansvar, förlåtelse.
När gammalmodern/modern/farmor/mormor dör och skall strös ut över havet vid den älskade skärgårdsön kommer Harry med mamma, pappa, syster och kompis. Hennes smeknamn Klådan kommer att få en djupare betydelse en bit fram i berättelsen då hon rättframt manar på familjen att ta sig ur det låsta läget.
Framme på ön för ett sista farväl övertalar snart den äldre kusinen Sebastian ut kusinen med kompis på äventyr. Kanske flyr de den frusna stämningen mellan sina föräldrar och/eller hungrar efter upplevelser.
Nattliga, livsfarliga tilltag blir snart dramatiska med fara för både liv och egendom. Enskild och samlad skuld flyter osorterad upp till ytan.
När ett nytt livshotande läge uppstår för barnen får gamla felsteg en chans att repareras.
När barnen nästan förliser och mormor landar som stoft i havet på en älskad plats kan ingen låtsas som att förlåtelsen inte är möjlig, rentav den enda möjligheten. Förlåtelsen blir den livsnödvändighet som den är.
Om barn och vuxna som talar olika språk och som starkt behöver varandra för att kunna röra sig framåt i livet. Lyhört och välskrivet för 11-12 år.
Stenöga
Maria Frensborg Bonnier Carlsén 2025
Foto: Eva Lindblad
Sara Lindalen
Redan när jag såg omslaget som den fantastiska illustratören Alexander Jansson tecknat så visste jag att detta var en bok i min smak och jag blev inte besviken när jag började läsa. Den sög tag i mig från första sidan och sedan kunde jag inte släppa den. Vissa böcker har ju den förmågan och det är så fint när omslaget lockar läsaren och texten sedan håller dig fast. Varje gång jag ser en av Alexanders illustrationer så väcks något i mig, en nyfikenhet och en känsla av magi och fantasi. Just detta omslag påminde mig också om de många små samhällena i mitt barndoms landskap Värmland som drabbats av avfolkning och förfaller i rask takt.
Handlingen i boken är förlagd till just ett sådant samhälle, där alla vet vem man är och det är svårt att gå under radarn, särskilt om man är nyinflyttad. Alva som är bokens berättarjag har inte valt att flytta till det lilla samhället Lersjö utan det är mamman som har bestämt att de ska flytta dit.
Rök
Linda Johansson
Ill. Alexander Jansson
Bonnier Carlsén 2025
Alvas mamma är journalist med ett stort intresse för det övernaturliga och hon har fått reda på att det ska finnas ett hemsökt hus i utkanten av Lersjö. Så fort mamman har skrivit om det övernaturliga som händer där så kommer de att flytta vidare till nästa ställe där det finns saker att skriva om. Att mamman ständigt vill flytta till nya ställen medan Alva längtar efter att landa och få känna sig hemma någonstans är en källa till konflikt som jag verkligen tycker kommer fram i berättelsen. Båda sidor lyfts fram och Linda kan verkligen få en att relatera till såväl Alva som mamman, det är verkligen inte en lätt balansgång som förälder när det gäller att se till sina egna intressen och barnens behov.
Nåväl, den lilla familjen bestående av mamma, Alva och lilla hunden flyttar in i det hemsökta huset på Skraltbacken och det dröjer inte länge förrän det händer riktigt läskiga saker i huset och som läsare kan du inte släppa boken innan du vet hur det går.
Var kommer röklukten ifrån och varför känner sig Alva som besatt av en annan själ, vill någon ta över hennes kropp och i så fall varför?
Många av dem som bor i samhället skakar på huvudet och tycker att mamman är galen som flyttar in på Skraltbacken.
Den historia som växer fram har sin upprinnelse under den tid då häxprocesserna pågick i Sverige. Skraltbacken var en plats för avrättningar och en flicka i Alvas ålder råkade illa ut och fick inte vila i frid. Flickan söker kontakt med Alva och ber om hjälp på ett väldigt obehagligt sätt, stundtals så håller man liksom andan men måste läsa vidare.
Linda lyckas verkligen väva ihop kunskap om den tiden, som var mörk och farlig på riktigt, och fantasi så att man känner med den stackars flicka som råkat illa ut och med Alva. Vi får följa Alvas kamp för att passa in i skolan, få sin mamma att vilja stanna och samtidigt lösa den stackars flickans mysterium. Det kan verkligen inte vara lätt att skriva en rysare som ska passa mellanåldern och samtidigt belysa de vardagliga utmaningar som våra unga har att tampas med.
Rök är inte bara en berättelse om det övernaturliga utan det är också en berättelse som är djupt förankrad i verkligheten och handlar om relationer mellan människor, både mellan jämnåriga och över generationsgränserna. Det är så fint att det växer fram både romantisk kärlek men också tillit och omtanke. Det märks att hon verkligen lagt tid och omsorg på detta med relationer och på att bygga trovärdiga karaktärer som väcker ens empati.
Man brukar ju säga att det krävs en by för att uppfostra ett barn och jag tänker att just i sådana samhällen som Lersjö finns en styrka i att alla bryr sig, det är svårare att blunda och se bort när någon behöver hjälp. Ensam är inte alltid så stark, vi behöver varandra även om det ibland kan vara väldigt skönt att få vara ifred från andras blickar och dömanden. Att finna en balans i det kan vara svårt men det är viktigt.
Det är också viktigt att man är medveten om historien så att den inte upprepar sig igen.
Allt detta får Linda med i sin bok och jag släpper den med en känsla av att jag vill läsa fler böcker som hon skrivit.
Foto: Katinka Igelberg
Från Bonnier Carlsén:
Linda Johansson (tidigare Åkerström) är författare och journalist och har studerat medie- och kommunikationsvetenskap, samt flertalet kurser i skönlitterärt skrivande.
Hon har tidigare gett ut flera ungdomsromaner, bland annat den hyllade Bloksbergstrilogin (Dödsdansen, Halvling och Spiritus), lättlästa böcker och Bytet, en skräckromanen för mellanåldern.
I sitt skrivande utforskar hon ofta relationer, hur det kan både skava och glöda mellan människor, och hon placerar gärna personerna i en värld med övernaturliga inslag i mindre orter i Sverige. Hon är uppväxt i Gästrikland, har bott på flera olika ställen i Sverige samt ett år i Danmark. För närvarande bor hon i Västmanland.
Ögat
Magnus Ljunggren & Elin Hjulström Lord Bonnier Carlsén 2025
Ögat
Sara Lindalen
Under alla mina år som lärare så har elever älskat och slukat den lättlästa bokserien ”Riddarskolan”, en serie skriven av Magnus Ljunggren.
Serien handlar om några barn som går på en Riddarskola och får vara med om en massa äventyr, det är drakar, riddare och björnar i en härlig blandning.
Nu har Magnus skrivit en bok som inte är lika lättläst och inte bara fantasifull utan också full av verklighetens vedermödor.
Tillsammans med illustratören Elin Hjulström Lord har han skapat en spänningsroman som verkligen biter tag i läsaren.
Boken handlar om Adam som känner sig ensam både hemma och i skolan. Magnus beskriver så ömsint hur Adam inte känner sig sedd av sin pappa, en pappa som fastnat i sorgen efter Adams mamma som har gått bort.
Pappan arbetar mycket och delar inte med sig av sin värld utan lämnar Adam utanför. Vad Adam egentligen skulle behöva är ju någon att dela sin sorg med men pappan stänger honom ute.
I skolan hittar han inte heller riktigt rätt, men när de coolaste killarna i klassen vill att han ska teckna bilder åt dem och deras TikTok-konto så ser de honom äntligen, men han är fortfarande inte en av dem. Det är bara bilderna de vill åt och han har svårt att passa in.
Adams liv förändras när han ser en stor låda som levereras mitt i natten till byggarbetsplatsen nära hans skola. Han tänker att han måste ha sett fel eller så var det bara en dröm?
Ett öga mellan plankorna och han kan verkligen inte släppa tanken på att det är något som inte står rätt till.
Dagen efter tecknar han en bild av lådan på lektionen och bilden hålls upp i klassen av mentorn Hilda så att alla kan se den. En som hajar till när hon ser bilden är klasskompisen Eva. Adam vill verkligen inte ha med Eva att göra, de har gått i samma klass hela skoltiden och lika länge har han undvikit henne. Nu påstår hon att hon har sett samma låda och vill ta reda på mer om den tillsammans med Adam. Hur mycket Adam än försöker hålla henne ifrån sig så står hon på sig och det är nu det riktiga äventyret börjar och som läsare överraskas man verkligen över vart det tar vägen till slut.
Stundtals så håller man andan och läser det snabbaste man kan för att få reda på hur det går.
De uttrycksfulla illustrationerna hjälper till att hålla spänningen uppe och samspelar med texten. Detta är en berättelse som rymmer så mycket, kompisrelationer, sorg och sagoväsen. Till och med jag börjar fundera på om det kanske finns drakar ändå, vem vet?
Jag fastnade verkligen för de sidor där man får läsa Evas dokument som hon sammanställt efter att ha letat information på nätet om drakar.
Ögat är också en berättelse om en far och en son som inte riktigt når varandra och vilka konsekvenser det kan få för ett barn – att inte känna sig sedd hemma gör en väldigt sårbar.
Att möta omvärlden utan den grundtrygghet som föräldrars bekräftelse och närvaro ger är svårt, det kan jag intyga. Det sitter i hela livet och man får verkligen jobba med det.
Därför tycker jag att det är så fint att läsa om hur Adams ensamhetskänsla minskar och hans självförtroende ökar då han släpper in Eva i sitt liv. Det ger en hopp om att ensamhet kan övervinnas till slut, bara man vågar släppa in någon som vill komma en nära. Även om det kanske är den mest oväntade som blir ens innersta vän till slut.
Kiosken
Sara Lindalen
Kiosken är en bok som jag fastnade för direkt när jag såg omslaget som Eric Thunfors skapat. Det är fantastiskt formgivet; färgerna och kompositionen låter oss veta att detta blir en mörk och spännande historia och det är de unga som står i centrum. Det lovar oss en berättelse som ska gripa tag i oss ordentligt och det gör den sannerligen. På bokens baksida ser man godis, så gott och oskyldigt men i denna berättelse kommer det vara en källa till ångest och rejäla klumpar i magen. Allt börjar ju egentligen så bra för eleverna i 5C; det är dags för friluftsdag, något som de verkligen sett fram emot. Men efter att Olivia och Yeva upptäckt att dörren till fotbollsklubbens kiosk är olåst, kan de inte motstå frestelsen att gå in och ta godis. Nu förvandlas dagen till en katastrof som inte verkar ha något slut. Ryktet om den olåsta kiosken sprider sig och fler elever går dit och tar godis. Några dagar senare dyker polisen upp på skolan och berättar att det varit inbrott och mordbrand i kiosken och nu blir det riktigt jobbigt för alla som varit inne och tagit godis. Det som började lite oskyldigt har nu utvecklats till en mardröm och det börjar bli stökigt i klassen och kompisrelationer sätts på prov. Det är hela tiden eleverna som står i centrum, det är dem vi får lära känna och Åsa Anderberg Strollo ger dem egna kapitel där deras olika perspektiv får utrymme. Vi får veta deras innersta tankar och deras drömmar om framtiden och deras vardag. Hon skriver fram en klass där det pågår ett maktspel och det finns underliggande hot som gör
att man inte vågar säga det man kanske borde. Men det är också en klass där man är mån om sin sammanhållning och det finns en längtan efter att lösa saker och komma samman igen.
Läraren Karin framträder också en hel del i berättelsen men hon har inte fått egna kapitel utan hon finns där liksom lite vid sidan av men ändå närvarande. Det får mig att tänka på vilken viktig person man som lärare är för eleverna men också hur vi lärare på något sätt spelar en biroll i elevernas liv. De har sin värld och hur mycket vi vuxna än försöker styra så är det de som bildar sin egen verklighet.
Jag märker ofta att det finns saker som pågår i klasser som vi vuxna i skolan har svårt att komma åt, liksom Karin försöker man få reda på vad som händer och man vill så gärna hjälpa till men de släpper inte in en utan vill lösa saker själva. Men jag skrattar också till när jag känner igen mig i Karin, stundtals känns hon precis som jag. Det känns helt klart som att Åsa har koll på skolvärlden eftersom den skildras träffsäkert i boken. Det här är en historia där man kan känna med eleverna och förstå känslan av att ha gjort något fel och inte kunna göra det ogjort. Tänk om man kunde gå tillbaka i tiden och ändra på saker som blev fel. Men det är också en historia som visar på gruppens styrka och hur viktigt det är att bygga starka relationer för att de ska hålla även när det inte går så bra.
Boken har många lager, den innehåller spänning, kärlek och moraliska dilemman så det finns mycket att diskutera och den lämpar sig mycket väl för såväl egen läsning som högläsning tillsammans med unga.
Åsa har ett sätt att skriva som väcker inre bilder till liv, man kan liksom se berättelsen framför sig som en film och man kan också känna det karaktärerna känner. Man känner att man får vara med. Den väcker tankar och funderingar på rätt och fel, om man ska säga sanningen eller hålla saker hemliga – Kiosken lämnar nog ingen oberörd.
Kiosken Åsa Anderberg Strollo Alfabeta 2025
Åttonde växeln
Viveka Sjögren
Opal 2024
Åttonde växeln
Carola Linde
Musiken på högsta, vi tar den långa raksträckan som ser ut som en startbana på ett flygfält. Det är kväll, bara vi på vägen, himlen är rosa och blå, men ska snart börja brinna. Vi dränker täkterna med musiken. Någon filmar. Lägger ut. Vi är vägens kungar och drottningar, vi kommer gå till historien.
Det är i slutet av sista sommaren innan gymnasiet som vi får lära känna Sigge och de andra i gänget. De som förenas kring kärleken till bilar och musik, de som längtar efter 18-årsdagen, körkortet, att få plocka bort triangeln och få köra snabbt. Men just nu är de här, de sista skälvande veckorna innan vardagens grå rutin sveper in och tar över. De badar, grillar och strögar. De har varandra och de har vägarna. Tills det som inte får hända ändå händer.
Sigge heter egentligen Sigrid. Hon bor i ett hus utanför byn där boken mestadels utspelar sig tillsammans med en pappa som kör lastbil borta om veckorna och en bror som i början av boken jobbar i Norge för att tjäna pengar och hitta sig själv. Sigge har också Viggo, bästa kompisen sedan förskoletiden. De har alltid hängt ihop. Sigge och Viggo. Viggo och Sigge. Sviggo. Sigge och Viggo är en del av ett större gäng som älskar bilar och epatraktorer, och de finns för varandra i vått och torrt: Det är bilarna som är vårt kit. Att vi alla gillar dem, gillar att meka, gillar att köra omkring, äga vägarna. Världen växer med våra bilar. De är frihet. Gänget är trygghet.
Även när det som inte får hända trots allt händer så är gängets gemenskap det som håller Sigge vid liv och får henne tillbaka igen.
Boken heter Åttonde växeln och författaren, Viveca Sjöberg, bor i Delsbo, några mil utanför Hudiksvall. Faktum är att hon bor bara någon mil från mig. Och jag känner igen så mycket från den här boken. Det sägs aldrig exakt var boken utspelar sig, bara att det är i ”ett litet samhälle”, men jag ser i alla fall Delsbo framför mig.
Jag ser det i detaljerna, som att man kallar lägdorna och åkrarna för täkter, att en av killarnas smeknamn är det hälsingska ”Ersken”, jag ser framför mig marknadshelgen i Hudiksvall, referenserna till skogsbranden som härjade i Ljusdal 2018 och inte minst diskussionerna på sociala medier om den förvildade Delsbohunden 2022. Kanske läser jag in för mycket, kanske stämmer inte mina antaganden. Men oavsett så kommer epaungdomar i vilket litet samhälle som helst i Sverige att kunna känna igen sig i känslan kring epakulturen och vad som är viktigt på riktigt.
Att det här är en ungdomsbok märks på många sätt, språkmässigt exempelvis. Det har en träffsäker ton som skapar hög igenkänning och får mig att tro att Viveca Sjögren har tillbringat timmar i caféterian på fordonsgymnasiet eller i passagerarsätet på en epa. Det finns också gott om associationer som skapar tidsmarkörer och förankrar boken i nutiden, exempelvis ”klipp som trendar” och ”får många likes”.
Kärleken till bilar och motorer tas på allvar:
Torget blir fullt av både folk och bilar och huvudgatan blir en börnargata med bilar på kö för att visa sitt bästa. Mesta avgaserna, värsta tjuten från däcken.
Under de senaste sex åren har antalet epatraktorer mer än fördubblats i Sverige. Epakulturen verkar vara här för att stanna. Bilarna utgör förstås hjärtat i epakulturen, liksom musiken. Men det handlar också om att umgås, om gemenskapen och om den frihet som bilarna ger.
För ungdomarna i boken är bilarna, eller epatraktorerna, inte bara något att transportera sig i, utan utgör en del av ungdomarnas identitet. Sigge har till och med namn på sin bil. Den heter Hugo. Och flera av föräldrarna och skolpersonalen
som skildras är också så fina och tar ungdomarna och deras intressen på allvar. Det är härligt att se hur relationen mellan dem skildras, som Sigge vid ett tillfälle konstaterar: Bilen, farsan och jag i verkstaden. Det är bland det bästa.
Jag vet att det förekommer i verkligheten också, jag har sett många exempel på det. Men vi ser tyvärr också exempel på motsatsen. Den motorfritidsgård som nämns i boken och som betyder mycket för Sigge och vännerna på fordonsgymnasiet har funnits även här i Hudiksvall och var väldigt betydelsefull för de som gillade att meka men inte har möjlighet att göra det hemmavid. Där fanns fritidsledare som brann för fritidsgården, för ungdomarna och för deras intressen.
Men tyvärr lades den ner efter beslut av politikerna efter bara två år.
Med epalivet som detta också en drabbande domsbok om sorg, gemenskap och vändningar.
Det allra värsta händer i slutet. Redan tidigt i boken får vi dock en föraning om baksidan med epalivet och ungdomars trodda odödlighet. Sigge ser en kille som heter Kasper sitta i sin rullstol på flaket till en epa: Hans historia orkar man inte tänka på. Han var som vem som helst, tills han hamnade i fel gäng i fel bil i fel fart med fel förare på fel sida vägen. Bilen flög, landade upp och ned i skogen, och där låg de tills de blev hittade. Som ett sådant där typiskt filmklipp med voltad bil och ödsligt snurrande hjul.
Det som skulle vara en sista sommar innan gymnasiet, ett sorglöst sommarlov med allt vad det innebär, slutar i krasch och katastrof.
Det gör att Sigge också kraschar, fast inte med bilen utan mentalt.
Allt blir meningslöst: Jag har svårt att hålla isär dagarna. De är så meningslösa. Jag vet inte vad jag ska ha dem till. Jag sover för att stå ut.
Samtidigt som krascherna inträffar försvinner även bokens sidnumrering, som en grafisk påminnelse om hur dagarna flyter ihop och passerar förbi i ett enda töcken. Så snyggt grepp!
som inramning så är
drabbande
ung
sorg, vänskap, och livets oväntade
Titeln, Åttonde växeln, kan låta ologisk innan man läser boken, men den förklaras så fint av Viggo ett stycke in i berättelsen: … en tidsväxel. Att man kan resa framåt och bakåt i tiden. På åttans. Du vet, den där liggande åttan som står för oändlighetens evighet. Och detta citat, liksom den åttonde växeln, kommer att få stor betydelse för Sigge i den återstående handlingen. En cirkulär rörelse har skapats, eller är det i själva verket den liggande åttan som utgör bokens dramaturgiska form? Åttonde växeln kan sägas tillhöra den växande genren epalitteratur. Författaren Pär Sahlin sägs ha varit först ut i genren med sin serie Sävaträsk, efter har Ann-Charlotte Ekensten följt med sin serie om Anton och Hilda, samt Magnus Ljunggren med serien Epa-liv. Böckerna i den genren handlar om ungdomars vardag, om skola, fest, vänskap, grupptryck, kärlek och svartsjuka. Men det handlar också om epaträffar, burnouts, doftgranar, garagehäng och att dunka plåt. Epalivet skildras på ett trovärdigt sätt. Gemenskapen, bilarna, musiken, mekandet och hänget skildras varmt och
genuint. Ibland dyker det upp någon vuxen som irriterar sig på epaungdomarna, oftast en gubbe i BMW, och det kan nog alla epaförare relatera till. Ibland är vuxenvärlden orättvis, som när kommunen vill riva grillkiosken Triangeln där ungdomarna brukar samlas med sina epor. Men det finns också föräldrar som bryr sig och poliser som vakar över ungdomarna. Även titlarna anspelar på epakulturen: Dunka plåt, Epaträffen, Häng i rondellen, Epadunk & hemligheter samt Epahäng för alltid är några exempel. Viveka Sjögrens bok smälter in fint i genren, men den sticker också ut eftersom den är en av få som inte är lättläst. Den har ett annat djup, fler teman och dimensioner och ett vackrare, mer poetiskt språk.
Det sägs att för att väcka läslust behöver man erbjuda böcker som ungdomar kan relatera till och känna igen sig i. Litteraturen kan ju vara både en spegel och ett fönster, beroende på om man söker identifikation eller om man vill blicka utåt, bortom sig själv och sina erfarenheter. Här är det igenkänning och identifikation som står i fokus och jag tror att det är nyckeln till läslust hos många ungdomar. Om epakulturen utgör en stor del av ens vardag, ja, då vill man ju också kunna hitta böcker som handlar om just detta. Men jag hoppas att det inte stannar vid att det bara är ungdomarna som läser en bok som Åttonde växeln, det är lika mycket en bok för vuxna läsare som vill få en genuin insyn i ungdomars värld, i epakulturen och i vad som egentligen händer på helgkvällarna i ett litet samhälle där epan är allt. Med epalivet som inramning så är detta också en drabbande ungdomsbok om sorg, vänskap, gemenskap och livets oväntade vändningar. Åttonde växeln har blivit nominerad till Norrlands litteraturpris 2025.
Keedie
Keedie är för Addie vad min mormor var för mig
Jennie Claesson
Keedie av Elle McNicoll är en prequel till författarens debut Som en gnista. I debutboken är elvaåriga Adeline ”Addie” Darrow huvudperson. Här är det trettonåriga Keedie, en av Addies äldre tvillingsystrar, som för ordet fem år tidigare. De båda systrarna är lika olika som de är lika.
Familjen Darrow bor utanför Edinburgh, där författaren växte upp, i den fiktiva staden Juniper. Liksom Addie och Keedie har Elle McNicoll upplevt, och upplever, alla de utmaningar som medföljer att vara autistisk.
Prequel till debuten
Keedie utspelar sig fem år före Som en gnista och storasystern är i mycket Addies motsats. Om Addie är en lugn flod så är Keedie en tornado, enligt Elle McNicoll. Därför tar det också lång tid för Keedie att upptäcka att hon och Addie har många likheter. De tar in allt som händer runt omkring, med alla sinnen och förstärkt intensitet samtidigt och hela tiden. De inte bara vill ha saker på ett visst sätt utan måste, för att fungera.
Keedie upptäcker att Addie har samma svårigheter i skolan som hon själv hade som liten. I stället för att få hjälp blev Keedie ignorerad, eller straffad. Nu ser hon samma sak hända sina autistiska vänner och, gud förbjude, hennes lillasyster. Det måste hon sätta stopp för!
Här finns ingen mobbning
Ramberättelsen i Keedie kan sägas vara flickornas skolgång i en skotsk kommunal skola. Ledningen hävdar att det inte förekommer någon mobbning där, men det gör det överallt, menar Elle McNicoll, det är mänskligt. Psykologisk mobbning lämnar dock inga blåmärken som andra kan se. Trettonåriga Keedie ifrågasätter rektorns och lärarnas flathet och orättvisor, och hon säger ifrån varje gång någon blir utsatt – inklusive hon själv. Så småningom är det flera, många, elever som träder fram ur skuggorna och vill ha hjälp att värja sig mot sina plågoandar. Det utmynnar i en antimobbningsbyrå, där elever betalar Keedie för att hon ska markera mot mobbarna. Och det gör hon med besked.
Keedie för respekt med sig utan att använda våld, så oftast räcker det att hon visar sig. Hon tar betalt med blandade känslor, men ändamålet helgar medlen.
Keedie
Elle McNicoll
Lilla Piratförlaget 2025
normen
Keedie tror att det bara är hon själv, bästa vännen Bonnie och hennes vän Angel som är autistiska. Det dröjer alltså innan Keedie förstår att Addie upplever samma utmaningar. Angel går på en privat högstadieskola för neurodivergenta i en annan stad, kanske finns det en sådan för Addie där hon kan känna sig trygg och växa?
Keedie är fast besluten att samla ihop pengar för att Addie ska kunna gå i specialskola, men inte en sådan som Bonnies som försöker omvända henne. Att tvingas maskera de beteenden som kan lindra en överväldigande situation gör den bara ännu mer påfrestande. Elle McNicoll skriver även om detta utifrån egen erfarenhet, att som barn bli nertvingad i en mall som inte passar. Det är dömt att misslyckas.
Addie har hajar som specialintresse men när hon får lära sig om häxjakterna i Juniper växlar hennes fokus dit, vilket skolbibliotekarien tillgodoser. Autistiska personer kan, men måste inte, ha ett specialintresse och det kan, men måste inte, vara ett smalt ämne. För att visa att en autistisk person också kan ha helt vanliga intressen får vi i Keedie veta att hennes största intressen är mode och musik. Hon köper kläder second hand, syr om och dekorerar dem till sin egen personliga stil. Detta är också en medveten representation från Elle McNicoll. Det finns ingen norm för alla som står utanför normen.
De ser så små ut
Bokens klimax kan i Keedie sägas vara på jubileumsdagen i Juniper. En pojke rycker åt sig Bonnies fina blomsterkrans som Keedie har köpt till henne. Pojken tar på sig kransen och klättrar upp till bommen högt upp mellan trädtopparna där han ska balansera. Keedie blir rasande och klättrar upp efter kransen utan säkerhetsanordning, inför det lamslagna samhället. När Keedie har återtagit kransen tittar hon ner på sina plågoandar och reflekterar över hur små de alla ser ut. Det ger ett tydligt perspektivskifte och är Elle McNicolls favoritmening i Keedie.
Ny syskondynamik
Keedie hade tidigare en nära relation med sin tvillingsyster Nina, men nu lever de i olika världar.
Nina har sällat sig till massan som hånar Keedie och tycks med sin YouTube-kanal och pojkvän bara bry sig om ytan. Keedie kan sakna närheten till sin tvilling. Hon avundas dessutom Ninas fina förhållande med Addie, som hon själv knappt känner. Allt eftersom Keedie upptäcker likheter mellan sig själv och Addie kommer de närmare varandra, och när det bränner till är det senare Keedie som Addie söker sig till – och Nina blir avundsjuk. Nu har Addie och Keedie något gemensamt som Nina står utanför. Den här böljande syskondynamiken är ett genomgående tema i båda böckerna. Så även hur föräldrarna bemöter syskonens olika personligheter och behov.
Överlevare
För Elle McNicoll var det mormor Astrid hon kunde prata med om allt, och som alltid stöttade henne. Mormodern växte upp i Norge under nazisternas ockupation. Keedies äldre släkting, som också har fått namnet Astrid, berättar om detta för henne, utifrån verkliga samtal mellan Elle McNicoll och hennes mormor. På frågan om Astrid aldrig har velat hämnas säger hon sig ha fått sin hämnd, bland annat genom att leva gott och äta dyrt. På så sätt har nazisterna inte vunnit. Hämnd är bortkastad tid, menar både verklighetens och bokens Astrid, det är som att kasta sig i havet och förvänta sig att någon annan ska drunkna. I boken blir Keedie för Addie vad mormor Astrid var för Elle McNicoll – hennes klippa.
Neurodiversitet i barnlitteratur
Elle McNicoll är en prisad roman- och manusförfattare som bor i Hampstead, norra London. Hennes debutbok Som en gnista finns med på BBC Cultures lista över de hundra bästa barnböckerna genom tiderna.
2022 grundade Elle McNicoll Adrien-priset, som tilldelas böcker med en huvudperson som har en funktionsnedsättning eller neurodiversitet och skildras på ett positivt sätt. Det är också vad hon själv vill göra med sina böcker.
Som barn fick Elle McNicoll diagnosen dyspraxi, en motorisk funktionsnedsättning som hon behandlar i boken Like a Charm. Diagnosen autism fick hon något år senare, liksom Addie när hon var elva år, och biblioteket utgjorde en trygg plats för henne.
Skolbibliotekarien Mr Allison, som har fått låna ut sitt namn till bibliotekarien i böckerna, var den vuxna som både såg och försåg henne med vad hon behövde. Det är omöjligt att inte dra paralleller till skolbibliotekskaoset i Sverige.
Häxjakt i tv-serien
Som en gnista har också omarbetats till tv-serie, med Elle McNicoll som manusförfattare, och finns att se på SVT Play. På Litteralund i april 2025 berättade Elle McNicoll om fördomen att personer med autism alltid är pojkar eller män. Autistiska barn i litteraturen är ofta pojkar, ”tråkiga eller oförskämda bikaraktärer som kanske bara försöker överleva”. Barnen i tv-serien Som en gnista är autistiska på riktigt. Jag tipsar därför varmast om att se den odubbade versionen med engelskt tal. Elle McNicoll berättade vidare att en utmaning med att skriva för tv är att det är så mycket du inte kan säga eller visa. Samtidigt vet hon precis vilka utmaningar barnskådespelarna möter: ”De är alla jag, framför och utanför kameran.” Häxjakterna i Juniper introduceras en bit in i boken Som en gnista, medan de ges stort utrymme i tv-serien från början.
Symboliskt är detta förståeligt då bokens motiv kan sägas vara att personer som är annorlunda har förföljts och plågats i alla tider, och att det är hög tid att sätta stopp för det. Det Addie kämpar för i Som en gnista är att Juniper ska ta ansvar för sin historia och upprätta ett minnesmärke för dem som stämplades som häxor. Kanske var människorna som anklagades för häxeri autistiska. Sherlock Holmes, Vincent van Gogh och Mr Darcy är autistiska, menar Keedie. Enligt Elle McNicoll kunde Jane Austens Stolthet och fördom lika gärna ha fått titeln Autism och fördom.
Fortsättning följer
Som en gnista riktar sig till barn runt elva år och är bra att läsa först, även om den utspelar sig senare. Keedie är mer avancerad och även om den är klassad som mellanåldersbok passar den barn som är tretton–fjorton år, eller äldre. Temat har ingen åldersgräns.
Elle McNicoll har skrivit flera böcker för barn och unga, även unga vuxna, som inte är översatta till svenska (än).
Jag ser fram emot att läsa mycket mer av författaren och mot fortsättningen av tv-serien, i nästa säsong med Keedies bästa vän Bonnie i huvudrollen.
Bild: Jennie Claesson fick sitt läsexemplar av Keedie signerat och ett fint samtal med författaren Elle McNicoll på Litteralund i april 2025.
Foto: malin
Ederlöv
Löftet
Kristina Falk Rabén & Sjögren 2025
Löftet
Carola Linde
Kristina Falks senaste ungdomsroman Löftet lovar pirr och värme, men också skav och smärta. Och den håller vad den lovar, det är en bok som jag har mycket svårt att släppa. Jag läser andlöst för att inte missa något och för att karaktärerna har gått rakt in i mitt hjärta.
Precis som Falks förra ungdomsbok utspelar sig även denna i hockeystaden Örnsköldsvik. Hockeyn är central även i denna bok, men inte på riktigt samma sätt. Den handlar om två gymnasieungdomar, Nike och Lowe. De är så olika varandra som man kan vara i den åldern. Nike simmar mycket, har höga betyg och hänger med killar hon inte fattar varför hon träffar. Lowe spelar hockey fastän han inte vill och är ihop med skolans populäraste tjej, influencern Tilda. Men både Nike och Lowe lever i skuggan av mörka familjehemligheter, sådana man inte brukar prata om med någon annan.
Av en slump blir Nike och Lowe grannar, Lowe flyttar in i lägenheten under Nikes. Då blir han ofrivilligt indragen i hennes liv. Han blir nämligen vittne till bråk mellan Nikes föräldrar, bråk som börjar och slutar med våld från hennes pappa. Nike blir oftast utslängd innan våldet sker och ibland hinner hon inte ens få med sig skor och jacka. En sådan kväll hittar Lowe Nike. På samma sätt blir Nike ofrivilligt indragen i Lowes liv. Trots att de från en början inte alls gillade varandra och inte hade något gemensamt. Trots att de egentligen vill undvika kontakt till varje pris, så dröjer det inte länge förrän de bär på varandras hemligheter, sådana hemligheter som absolut inte får komma ut.
Våld i nära relationer är alltså ett viktigt tema i den här boken. Jag är själv engagerad i kvinnojouren och jobbar mycket med dessa frågor, så jag brukar försöka läsa alla böcker i ämnet som jag kan komma över.
Samtidigt som jag läser så långsamt jag kan för att få chansen att få hänga lite till med Nike och Lowe så kan jag inte låta bli att skynda på för att få veta hur det går för dem. Att boken förblir oförutsägbar ända in till de sista raderna gör ju också sitt till.
Men att det skildras på detta sätt, i en ungdomsbok, och där våldet sker mellan föräldrarna och inte i ungdomarnas egna relationer, känns som ett annorlunda sätt att angripa ämnet på. Jag tror inte det finns många sådana böcker. Därför känns Löftet angelägen och viktig.
Statistik visar att ungefär tio procent av alla barn och unga i Sverige någon gång har bevittnat våld i hemmet och fem procent gör det ofta. Så det här är en fråga som behöver lyftas oftare. När det dessutom görs på ett så fint och varmt sätt som det görs i den här boken blir det extra bra. Det finns ett uttryck som säger att våld föder våld, alltså att våld leder till mer våld, och det är något som skildras och ifrågasätts i den här boken samtidigt som den visar på att det är en komplex fråga. Det är inte så enkelt att det bara är att gå om man lever med våld. Och det är inte så enkelt att bara gå vidare när man väl har lämnat, utan det stannar kvar länge och påverkar på många olika sätt. Dessutom påverkar våldet så många andra i omgivningen utöver de direkt inblandade. Viktiga frågor att belysa som sagt.
Ett annat bärande tema i romanen är det här med att göra saker man egentligen inte vill. Bara för att man är duktig på något så behöver man inte tycka att det är roligt. Och ibland fastnar man i en roll man inte vill spela.
Kanske för att inte såra andra. Att det är viktigt att följa sin egen inre övertygelse och sina egna drömmar behöver inte sägas, däremot visa hur man gör, för det är ofta lättare sagt än gjort. Och Falk skildrar detta mycket bra, kampen mellan att tänka på sig själv och andra och svårigheten att faktiskt prioritera sig själv. Det handlar också mycket om mod. Om modet att våga släppa in, men också modet att våga släppa taget.
Men det är inte någon nattsvart bok helt igenom bara för att det är tuffa ämnen som skildras. Det är också en kärlekshistoria som berättas med Nike och Lowe i huvudrollerna. För trots att de från början försökte undvika varandra in i det längsta dras de till varandra som magneter. Förälskelsen mellan dem är spirande och vacker, men inte särskilt enkel. Kärlek blir helt enkelt inte okomplicerad och rosenrött skimrande när det är mycket runtomkring som skaver och smärtar. Det är också stundvis en riktigt rolig bok, särskilt dialogerna är rappa och underhållande.
Kristina Falk väjer inte för de svåraste och jobbigaste ämnena. Hon väljer inte heller det enklaste och lyckligaste slutet. Mer kan jag inte säga utan att spoila för mycket.
Kanske är det för många lösa trådar som ska redas ut och knytas ihop där på slutet, men hon lyckas skickligt utföra författarhantverket och räddar slutet på ett fint sätt.
Apropå berättarteknik så skildras Nike och Lowe växelvis genom hela boken, vilket gör att man får bådas perspektiv och att man som läsare får en bättre koll än huvudpersonerna själva på vad som händer och varför. Ett enkelt, men genialiskt berättargrepp som bidrar till att förtäta stämningen och hålla kvar läsaren.
Karaktärerna Nike och Lowe är väl sammansatta. De skildras som äkta, levande människor med både bra och mindre bra sidor. Även om Lowe kanske inte passar in i stereotypen av en äkta
norrländsk kille som spelar hockey och kör epa, eftersom han både tänker mycket kring relationer och inte har några problem att prata om känslor, så är det viktigt att även killar som han skildras, för de finns faktiskt.
För mig som besökt Örnsköldsvik, eller Övik som vi kallar staden här uppe i norr, är miljöskildringarna autentiska och trovärdigt återgivna. Jag ser Paradisbadet framför mig när Nike badar sent om kvällarna. Jag ser Skyttis, skidbackarna och hamnområdet.
Men som alla författare har Kristina Falk också tagit sig några friheter även med miljön för att förstärka dramaturgin. Och en väl fungerande dramaturgi finns det verkligen. Boken byggs upp på ett sätt som gör att man bara vill läsa vidare. Känslan när jag lade ifrån mig boken var att jag inte var klar, att jag ville stanna i Lowes och Nikes värld. På de sista sidorna sker allt i ett rasande tempo. Samtidigt som jag läser så långsamt jag kan för att få chansen att få hänga lite till med Nike och Lowe så kan jag inte låta bli att skynda på för att få veta hur det går för dem. Att boken förblir oförutsägbar ända in till de sista raderna gör ju också sitt till.
Det här är en bok att rekommendera varmt för tonåringar, ungdomar och även vuxna.
Foto:Elin Nerpin
Det känns så äkta
Jennie Claesson
Jag började tipsa om ungdomsboken
Det känns så fake av Johanna GustafssonAhlzén redan innan den hade nått bokhandlar och bibliotek.
En tonårstjej vars gränslösa mamma skriver pinsamheter om henne på nätet tänker jag att många unga känner igen sig i, tyvärr. Kanske kan den här boken hjälpa några att få ett slut på det.
Vi är i Elektras huvud, en menstruerande tonårstjej som krampar, störtblöder, kryper ihop i fosterställning, skriker och samtidigt går vidare med sina dagar. Sju, för att vara exakt. Bokens omfattning överensstämmer med Elektras menscykel och börjar på en måndag med mensens första dag. Det här är första gången jag läser så ingående riktat till unga, eller till någon faktiskt, om hur det kan vara att ha mens. Och jag älskar det! Elektra tvingas hantera allt från mammans påtryckningar att använda menskopp, bara för att mamma har lovat någon bloggsponsor att testa men inte vill göra det själv, till en sönderslitande mensvärk. Möjligen att jag blir provocerad av att Elektra inte får hjälp med sina våldsamma menstruationer, men jag är ju inte målgruppen.
Ord som äger
Ensambarnet Elektra är en nutidstjej med ett färgrikt språk, van att hantera skolans och familjelivets tillkortakommanden. Elektra använder ordet fitta redan på bokens första sidor, både om sitt underliv och i sammansättningar som gubbfitta. Jag som inte kan säga ordet högt höll på att lägga ihop boken efter det men igen, jag är inte målgruppen.
Och Elektra har en så kylig distans till det som också är värst i hennes liv att det piggar upp. Ibland är ord bara ord. Elektras är både cyniska och underhållande.
Filterlös mamma
Mamman har en blogg där hon under hela Elektras liv beskriver framför allt alla besvär med att vara ensamstående förälder. Elektra vet inte vem som är hennes pappa och det vill mamman fortsätta hålla hemligt. Hon är dock mån om att vinna årtiondets NO FILTER-MAMI och bjuder med Elektra på prisgalan.
Men Elektra har nått en punkt när hon inte vill vara med på bild i mammans inlägg längre, vilket hon också säger till henne. Mamman lovar att inte lägga upp fler bilder på Elektra och bryter sitt löfte redan i taxin på väg till galan. Men nu går jag händelserna i förväg.
Förödande blogginlägg
Det har börjat en ny, ganska snygg, kille i klassen – Ossian. Elektra vill inte berätta för honom vad hennes mamma jobbar med. Snart delas dock en länk i klasschatten till ett av mammans blogginlägg med Elektra som nioåring: ”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa!!!!”
Elektra hade då börjat få panikattacker och en gång kissat på sig, något mamman ändå beskrev – liksom allt annat – utifrån hur plågsamt det var för henne själv att behöva se. Mamman framställer sig ideligen som ett självuppoffrande helgon i bloggen, fast hon rent ut sagt inte verkar göra något alls för Elektras väl och ve, någonsin.
Familjehemligheter
Ossian och Elektra stöter ihop ideligen och kanske är han intresserad av henne. Kanske också hon av honom? Elektra får hjälp av bästa kompisen Py att navigera i sina känslor, men drar sig ifrån hen allt eftersom hon får veta mer om Ossian. Detta är något Elektra måste reda i själv. För snart pekar alla ledtrådar mot att Ossians pappa också är Elektras pappa. Betyder det att Elektra har en bror, som hon aldrig har fått veta om? Och som hon nästan blev kär i?
Tecknad serie på prosa
Författaren Johanna Gustafsson-Ahlzén kommer från Göteborg och är också serietecknare, illustratör och bibliotekarie. Hon har tidigare gett ut två serieromaner, en för barn och en för vuxna, samt publicerat serier och texter i flera tidskrifter och antologier. Det känns så fake är Johannas första roman. Den för tankarna till Världens sämsta syster, en grafisk Göteborgsskildring av Elin Lindell om en bonusfamiljs tillblivande. Det känns så fake är en ungdomsbok med samma tempo och direkthet som serieformen. Möjligen att mammabloggen känns daterad och ibland går karaktärerna väl långt, så där att det aldrig skulle kunna hända på riktigt. Eller? Verkligheten kan som bekant överträffa dikten. Sammantaget är det just äktheten i Elektras känslor och hennes ambivalenta förhållningssätt – hon får utbrott på mamma ibland och låter henne hållas ibland, röran med den okände fadern och brodern som gör entré utan någon större reaktion egentligen, ja, det känns äkta. Det är nog just det som gör Det känns så fake så bra. Och jag skulle älska att läsa en fortsättning som grafisk roman.
Det känns så fake
Johanna Gustafsson-Ahlzén
Rabén & Sjögren 2025
Kvinnliga förebilder
Margaretha Ullström
Facklitteratur för ungdom är en komplex företeelse. Det är inte enkelt att hitta rätt ton eller att balansera fakta och fiktion så att slutresultatet blir en helgjuten, intresseskapande läsupplevelse. Det är också enkelt att falla i fällan att skapa en alltför tillrättalagd pedagogisk text. Under våren har jag dock läst två intressanta varianter på titlar som lyckas i sitt uppsåt: Vilda Hjältinnor med text av Lena Ollmark och bild av Anders Westerberg, och En förtrollad värld. Om den unga Selma Lagerlöf och om berättelserna hon skrev som vuxen, med text av Annika Thor och Susanne Marko, bild av Kristin Lidström (Bonnier Carlsens förlag).
Vilda Hjältinnor är en inbjudande titel, en titel som lockar till läsning. Redan då jag öppnar bokpärmen och de knallröda sidorna med text i vitt och gult lyser emot mig, skapas en särskild förväntan. Det rör sig om en antologi med korta berättelser om några av kulturhistoriens mytiska kvinnor, där fiktionen tar mer plats än de korta faktakommentarerna.
I tretton berättelser möter läsaren kvinnor som på något sätt är vilda, självständiga och kanske förebildliga. Dessa kvinnor är hämtade ur olika folks mytologier och religioner, och från olika tider.
Här blandas berättelser från många hörn i världen, som Indien, antikens Grekland och romarriket, tillsammans med en samisk myt och en myt från regnskogarnas Malaysia och Indonesien.
Lena Ollmark tolkar och återberättar dem med ett modernt perspektiv och ibland med medvetna och ibland kanske halsbrytande anakronismer. Kvinnorna är självständiga, egensinniga och annorlunda. Först ut är berättelsen om Sirenerna, med titeln Musikens makt.
Varje berättelse avslutas med några faktarutor som berättar historien om den vilda hjältinnan och hennes samtid, och ibland hur den aktuella kvinnan används i till exempel nutida skräckfilmer eller andra berättelser. Kanske en ännu mer känd mytologisk gestalt från den grekiska mytologin är halvguden Kirke, omtalad som den första häxan, som författaren kallar för ”alla gothers husgudinna”.
Urvalet skapar omväxling och bidrar till att fånga läsarens intresse. Jag blir glatt överraskad av att det bland de tretton vilda hjältinnorna finns några mindre kända och någon för mig helt okänd hjältinna. En av dem är Bona Dea – Den osynliga En gudinna ur den romerska mytologin. Namnet betyder ”Den goda gudinnan” och avbildas ofta med en orm.
Vilda hjältinnor Lena Ollmark & Anders Westerberg
Alfabeta 2025
Bazar Masarin 2025:1 •
Ormen är då en symbol för läkekonsten. Texten berättar att hon ”vill ge kraft till alla som känner sig osedda och förminskade”. Berättelsen om Bona Dea är inledningsvis grym, där en våldsam far med stor makt och rikedom, misshandlar och till slut dödar henne. Kvinnorna i hennes omgivning misstänker att fadern mördat den unga flickan och får honom med list och förtal fängslad.
En annan mindre känd historia är berättelsen om Enheduanna som levde i den forntida staden Ur ungefär 2200 år före vår tid. Rubriken karaktäriserar henne som ”[e]n god berättelse kan förändra världen”. Enheduanna hade av sin mäktige fader utsetts till hans efterträdare. Hennes uppgift blev att försöka skapa fred mellan folken i städerna Akkad och Sumer. Hur hon än försökte lyckades det inte … ”Var dig själv, hade hennes far gett som ett råd på sin dödsbädd.”
Men vad innebar det? Villrådig satte hon sig till sist ned och skapade en magisk berättelse om en hemlighet som dessa folk måste finna för att få guds välsignelse. Hon skickade ut sina budbärare med berättelsen nedtecknad… dock avslöjas inte hemligheten. Hon berättade inte hur folken skulle finna hemligheten. Så strömmade människor från båda städerna och krävde att få höra slutet…. Hemligheten ligger i att folken från de två städerna möts och börjar prata och lyssna på varandra vilket just i den stunden sker. Freden är på väg. De vilda hjältinnor Anders Westerberg bjuder läsaren är livfulla, djärva och färgstarka porträtt, Särskilt hans bild av den mexikanska La Catrina – ”[d]e dödas skyddshelgon” som etsat sig fast i mitt minne. Det är en läcker ung kvinna omgiven av dans och musik. Porträttet av en modern ung Afrodite väcker nya tankar. Bilderna formar en brygga mellan uråldriga myter och moderna läsare och kan förstärka kraften i de moderna berättelserna och kanske även de uråldriga myterna.
I En förtrollad värld. Om den unga Selma Lagerlöf och om berättelserna hon skrev som vuxen möter läsaren en verklig person från 1900-talets första hälft. Giganten Lagerlöf har beskrivits som ”Sveriges modernaste kvinna”, och tillika en mycket modig sådan av litteraturvetaren Anna Nordlund i biografin Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna (2018).
Selma Lagerlöf (1858–1940) var en stark röst i sin tid och en på många sätt spännande person. Hon höll tal på första maj och propagerade för kvinnlig rösträtt. Hon levde i kärleksförhållande med dem hon älskade, om det så var kvinnor. Hon var den första kvinnan som fick en plats i Svenska Akademin och var den första kvinnan att tilldelas Nobelpriset i litteratur. Inte mycket var henne främmande. Så anammade hon ny teknik för kommunikation som via radio och film och köpte till exempel in sig i ett filmbolag.
En förebild för kvinnlig självständighet, som människa och författare.
I vår tid har Selma Lagerlöf fått en renässans. Epitetet ”sagotant” har suddats ut till förmån för den skickliga författaren med en egen röst i sin tid, och vår.
I början av maj var jag på Sofia Karlssons bejublade konsert med tolkning och tonsättning av Lagerlöf-texter. Och nu föreligger en utsökt introduktion till Selma Lagerlöfs författarskap för unga läsare av Annika Thor och Susanne Marko.
Verket består av två delar, dels en biografisk del, dels en återberättande del.
Den biografiska delen utgår från den så kallade Mårbacka-sviten, framförallt del två och tre. Ett barns memoarer och Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Mårbackasviten slutar när Selma Lagerlöf är femton år och därefter har författarna förlitat sig på nyare biografier om Selma Lagerlöf.
Del 2 innehåller tre bearbetade och förkortade återberättade verk av Selma Lagerlöf utvalda för att passa unga läsare.
Det är Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar som återberättas.
Därtill finns i den andra delen ett kortare biografiskt tillägg: ”Tillbaka till Mårbacka”, ett avsnitt ”Mer att läsa” och en ”ordlista”.
Susanne Markkos gedigna erfarenhet av att bearbeta litterära texter har stor betydelse. Hon har i över trettio år arbetat med att bearbeta Selma Lagerlöfs texter för Västanå teater tillsammans med dess ledare Leif Stinnerbom.
Det lyckade resultatet bidrar till att öppna dessa texter för dagens unga läsekrets och uppmuntrar dem att söka sig vidare till de ursprungliga berättelserna.
Urval kan alltid diskuteras och här är det väl framförallt bearbetningen av den omfattande debutromanen Gösta Berlings saga som sticker ut. Kanske hennes absoluta mästerverk men en text med stor komplexitet, utmanande att presentera för väldigt unga läsare Herr Arnes penningar är ett säkert kort bland de unga. I årskurs sju inledde min mattelärare varje lektion under höstterminen med högläsning ur just den romanen. Därigenom öppnades mina ögon för Lagerlöfs författarskap. Själv har jag läst den högt för blandade grupper med tonåringar. Även en teaterföreställning av en roman som Herr Arnes penningar, kan starta unga människors intresse för Selma Lagerlöfs berättelser.
Om den unga Selma Lagerlöf
Annika Thor & Suanne Marko
Ill. Kristin Lidström
Bonnier Carlsén 2025
Västanås teaters föreställning i Berättarladan i Rottneros/Sunne sommaren 2024 öppnade dörren till Lagerlöfs författarskap för två av mina barnbarn (då 11 och 14 år).
En herrgårdssägen tillhör Lagerlöfs yppersta. Den besitter också en stark potential för att nå unga läsare, bearbetad eller inte. Textmakarna har genomgående lyckats över förväntan.
Kristin Lidströms omsorgsfulla illustrationer och layout lyfter hela utgåvan till att kännas extra lyxig och njutbar.
Utgåvan passar väl som bredvidläsning i skolor och att ge unga läsare som stipendier för goda skolresultat likväl som presentbok till läsande barn och barnbarn på väg in i vuxenlitteraturen. Mitt exemplar av boken är just nu i händerna på en läsande trettonåring som fascineras av Gösta Berlings saga och som kanske i Lagerlöf funnit en röst som kan tala livet i genom.
/--/Gorecka gestaltar oåtkomligheten.
Ungas alldeles egna
värld. Frustration, trots, att vara låst i nuet, vilja både ha och slippa, allt man omges av och aldrig har valt. Livet man ännu ej råder över. Vad kommer min trettonåriga dotter tycka om boken?
Nudes
Joanna Górecka Natur & Kultur 2025
Johanna Petersson Börner
ENudes
tt främmande avancerat digitalt modersmål sprängfyllt med kortformer, rebusliknande referenser och den unga ungdomens otålighet nästan sänker mig en bit in i Nudes. Tryckfel på ett flertal av sidorna i starten förstärker känslan av att stå utanför, har jag läst detta innan, vilka rader är rätt? Är det här jag ska vara? Jag tror på tonen hos författaren. Jag saknar ingångar till den värld som växer fram. Ändå förstår jag vad det är den rör sig om. Trots att jag inte är den typiska läsaren så fascineras jag över hur skickligt Gorecka gestaltar oåtkomligheten. Ungas alldeles egna värld. Frustration, trots, att vara låst i nuet, vilja både ha och slippa, allt man omges av och aldrig har valt. Livet man ännu ej råder över.
Vad kommer min trettonåriga dotter tycka om boken?
En fantastisk fors av fragmenterade satser och liknelser klampar fram över sidorna som blir musiklyrik för mig.
Efterhand klingar en inre spänning i huvudpersonen Ester av något och berättelsens yttre ramar kan anas. En mamma som finns men inte är närvarande i samma verklighet. Familjens katt som fått mellanvila i frysen och en bästis som tror hon kan hångla med sonen till den kvinna som Esters pappa bedrog Esters mamma med. En lärare som Esters blick fastnar på med allt mer hunger. Hon börjar skriva med honom, en pingpong av gemensamma litterära referenser för dem längre in i en plötslig åtrå. Obalansen känns i henne. Lärare och elev, allvar, tristess, ansvar. Med egen kraft och vänskap kan Ester vända tillvaron rätt för sig själv. Livet ligger och väntar plågsamt långt fram när man är 17 och snedtrampen som lätt blir på vägen lyckas kantra åt rätt håll. Trots den enorma tråkighet jag minns man kunde känna så ger berättelsen en lugn känsla av hopp. Det kan gå lite hit och dit, somligt blir inte så bra och det kan sluta väl ändå.
Fängslande skrivet för vuxna och jag tänker att den vill nå de unga tonåringarna.
Hungerspelen är en bokserie som tog världen med storm och blev ett fenomen när den först släpptes på engelska år 2008. Susanne Collins roman och filmserie är en stor bidragande faktor till att genren dystopi fick ett nytt uppsving under 2010 talet och fortsätter att trollbinda läsare än idag.
Hungerspelen består av originaltriologin (om Katniss Everdeen under hungerspelen år 74 och år 75) och sedermera två böcker som utspelar sig långt innan Katniss tid. Första boken Balladen om sångfåglar och ormar handlar om den onde presidenten Coriolanus Snow som ung.
När Collins först presenterade att hennes nya bok skulle handla om denna karaktär blev det inom sociala medier flera besvikna miner. Förhoppningarna var att få följa någon av dom andra älskade bikaraktärerna från originalserien. Jag kan erkänna att jag själv var skeptisk till den nya boken. Emellertid överraskande Balladen om sångfåglar och ormar. En både fascinerade och mäktig läsning erbjöds.
Collins meddelade år 2024 att ytterligare en bok skulle släppas i serien år 2025. Denna gång en berättelse som fansen hade önskat sig under lång tid, nämligen om handledaren Haymitch hungerspel. Nu efter 17 års väntan är boken äntligen här. Välkommen till det 75e hungerspelet!
Sunrise on the reaping handlar om 50-årsjubileet av Hungerspelen i Paneem. För att fira jubileet är det fyra ungdomar i stället för två från samtliga tolv distrikt som skickas till arenan. Där kommer dom få slås för sina liv, endast en vinnare kommer gå ut från arenan. Boken påminner läsaren om Collins brillans! Det är flera författare som skriver uppföljare/ prologer av populära serier, med risk för att dom ska kännas något urvattnade. Collin kan leverera en berättelse, hon mjölkar inte ur en historia bara
Stina Liffner
för att, hon skriver med ett syfte. Varje bok har ett tema och fokus i denna är propaganda/desinformation. Vad är sanning och vilken historia väljer man att berätta? Jag kan känna att det går att dra en pararell till AI i vår värd och vad det för med sig. Framför allt ges också inblick i hur motståndet mot Snows regim tidigt börjar byggas upp.
Om någon är orolig för att berättelsen ska bli tråkig eftersom man på förhand vet en del om Haymitch spel kan känna sig lugn. Sunrise on the reaping är en bladvändare och minst lika bra som dom andra böckerna, om inte bättre i visa avseenden. Det kommer ständigt nya vändningar och riktningar! Framför allt går det att se flera paralleller och förklaringar till samtliga tidigare böcker. Det är små detaljer som kommer dram och till slut vid avslutningen faller polletten ner. Det är kapitel där jag slits mellan att vilja läsa snabbt för att det är så spännande men också ett sug att dra ut på läsningen.
Haymitch är huvudpersonen och bokens berättare. Denna bok förklarar så mycket vem Haymitch är och den person han kommer bli som vuxen. Den unga sextonåriga Haymitch är i mycket annorlunda mot den äldre som Kapitolium tagit så mycket ifrån. Haymitch är smart, strategisk, lojal och trotsig. Han har också alla oddsen mot sig om och om igen. Haymitch mål är inte att komma levande ur arenan utan att inte vara en spelpjäs för regimen. Det blir påtagligt hur lika han och Katniss är varandra.
Sunrise on the Reaping
Suzanne Collins Bonnier Carlsen 2025
Någonting som kommer som en trevlig överraskning är antalet välbekanta ansikten som dyker upp från dom tidigare böckerna. Fleras historier knyts samman och det är vissa karaktärer som jag inte alls hade förväntat mig få se men som man nu får lära känna ännu mer. Jag tycker också riktigt bra om flera av dom nya personerna. Det är svårt att välja en favorit men dom som sticker ut är Maysilee, Armeth och Lenore Dove.
Haymitch och Lenore Dove starka kärlek känns genom sidorna. Ett par som känt varandra sedan barnsben. Lenore Dove är Haymitchs stora kärlek.
Samtidigt är det en annan relation som också blir intressant att ta del av, den mellan Haymitch och Maysilee. Duon tycker inte alls om varandra till en början och Haymitch har fördomar mot Maysilee. Haymitch får dock se hur smart Maysilee verkligen är och dom bildar en stark vänskap. Maysilee är en fantastisk karaktär, hon är otrevlig men enbart mot personer som själva behandlar andra illa.
Det 50e hungerspelet är grymt, obehagligt och framför allt sorligt. Det är utan tvekan en emotionell bergodalbana som Sunrise on the reaping bjuder på. Speciellt när man vet om skicket som den äldre Haymitch är i. Emellertid är känslan som lämnas efter att ha läst epilogen (som utspelar sig flera år senare) mer ljuv mer än bitter.
Jag kan bara tacka och bocka för Susanne Collins för en mästerlig serie, då jag får känslan av att detta kan vara de den sista delen i Hungerspelen.
Vi har läst & intervjuat
Christina Wedenmark, skribent, bibliotekarie, litteraturpedagog
Jenny Edvardsson, lärare, föreläsare, redaktör, författare
