Stiftsliv nr 3

3/2016

För dig som är förtroendevald, anställd eller ideellt engagerad inom Svenska kyrkan, Växjö stift.

Nätverket IoH

verkar för integration 12-13

Ortodoxa kyrkor i världen 10-11 40 år av inkluderande arbete i Öxnehaga 6-7 Interreligiöst arbete – varför då? 4-5

TEMA: VÄRLDEN ÄR HÄR

Utsänd av Linköpings stift mellan 2002 – 2006 till Sydafrika, utsänd av Växjö stift 2013-2015 för att arbeta med kyrkorelationer i södra Afrika med de svenska stiften Uppsala, Skara, Härnösand, Västerås och Göteborgs vänrelationer i Sydafrika, Swaziland, Mozambique och Zimbabwe. Född och uppvuxen i Kalmar.

Ett enda bröd

och en enda mänsklighet

När vi läser i Bibeln om Jesus som säger; ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er ska ni också göra för dem”, blir vi påminda om hur otydligt det ofta är vem som blir hjälpt och vem som hjälper. Bibeln berättar ofta hur Gud handlar genom människor som lever i utsatthet, så att många blir räddade! Tänk på Josef som såldes som slav men blev till välsignelse flera år senare för många länder runt Medelhavet! Eller ”skökan” Rachav som hjälpte spejarna i Jeriko (Josua 2, 6: 22-25) och som är en av de få kvinnor som nämns i Jesu släkttavla i Matteus evangelium!

Tänk så ofta vi ber denna tackbön efter nattvarden! Har du tänkt på att sändningen kommer just därefter? Det är tydligt vad Gud berättar; vi sänds ut till varandra – vi hör ihop!

De gränser som finns är konstruerade av människor som vill utestänga andra, men Gud vill gemenskap med hela sin skapelse! De handlar inte om att vissa hjälper och andra tar emot. Vi lever alla i ett ständigt beroende av varandra. I södra Afrika kallar vi det Ubuntu – jag är för att du är!

Genom berättelser i Bibeln visar Gud otaliga gånger på hur de som lever i marginalen är de som för Gudsfolket framåt. Många gånger är de som tycks svaga de som hjälper och visar barmhärtighet.

LEDAREN

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

”...och blev till välsignelse både i gudstjänstlivet och med sin omsorg om andra.”

En söndag kom jag och min man in i en kyrka då vi var hemma på besök i Sverige under våra år i Sydafrika.

En ung man, som jag mött året innan, hälsade oss alla välkomna till kyrkan på en näst intill perfekt svenska, då kyrkklockan tonat bort. I frivillig språkundervisning under asylprocessen hade han lärt sig svenska av energiska pensionerade svensklärare under året som gått. Mannen hittade ett nytt hem i kyrkans gemenskap och blev till välsignelse både i gudstjänstlivet och med sin omsorg om andra.

I artiklarna i denna skrift kan du läsa om hur människor i Växjö stift idag försöker göra Guds vilja genom att i ömsesidighet räcka ut en hand till gemenskap med nyanlända människor. Vi blir alla påminda om att tack vare nya människor som bultar på dörren väcks kyrkan till liv och Guds ande kan strömma in!

Hos alla finns en vilja att arbeta, ge och bidra, men ibland finns hinder på vägen. En del har inte fått stödet att tro på sig och sin förmåga, några har utnyttjats av andra eller lärt sig utnyttja och somliga har fått lära sig att var och en ska klara sig själv.

Alla vill bo där de känner sig trygga, med sin familj och vänner runt omkring – men alla vågar inte bo kvar i sitt land då krig och förföljelse tvingar dem bort i ovisshet. Om man vågar ta steget att möta det som är okänt, uppstår ofta en djup vänskap.

Det som många gånger slagit mig är hur jag fått ta emot då jag trott att jag var den som skulle ge. Över kulturskillnader och språkbarriärer upptäcks en samhörighet. Glädjen att både få ge och ta emot ger insikt i vad tackbönen vill berätta; Jesus död och uppståndelse gäller alla – en enda mänsklighet.

Kristina Göranzon, församlingspedagog

© Svenska kyrkan, Växjö stift 2016 Box 527, 351 06 Växjö, 0470-77 38 00 vx ANSVARIG UTGIVARE Katarina Toll Koril, kanslichef, 0470-77 38 87, katarina.toll.koril@svenskakyrkan.se REDAKTIONSRÅD Anna Fritzén, Katarina Toll Koril, Erik Sidenvall, Charlotte Granrot Frenberg, Jens Linder, Jonas Löhnn PRENUMERATION Stiftsliv sänds till kostnadsfritt till alla anställda och förtroendevalda som finns registrerade i organisationsregistret Kyrksam. Övriga anmäler intresse till Stiftslivs adressregister, stiftsliv@svenskakyrkan.se, 0470-77 38 02 GRAFISK FORM OCH TRYCK Löwex Trycksaker AB OMSLAGSFOTO Anna Franzén PAPPER Maxioffset 240/100 g UPPLAGA 6 000 ex www.svenskakyrkan.se/växjostift MILJÖ Stiftsliv är tryckt på svanenmärkt papper av svanenlicensierat tryckeri. Växjö stiftskansli är miljödiplomerat enligt svenska kyrkans miljödiplomering. Stiftets skogsbruk är miljömärkt enligt PEFC- och FSC®-systemen. internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift

2

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Karahavet

UR INNEHÅLLET: Barents hav

Norska havet

D

SVERIGE FINLAND

NORGE Nordsjön

RYSSLAND LETT.

DANMARK

IRLAND

BRITTANIEN

NED.

VITRYSSLAND

POLEN

TYSKLAND

UKRAINA

TJECKIEN

FRANKRIKE

Dennis Hagberg, distriktspräst i Öxnehagakyrkan, tycker att det är en stor utmaning att verka för att vara en integrerad och mångkulturell kyrka.

– Men det är också en fantastisk möjlighet.

LIT.

RYS.

STOR-

SCHWEIZ

ÖSTERRIKE

UNGERN

RUMÄNIEN

MOLDAVIEN

4-5

KRO.

”...den som kommer i TURKIET kontakt med ortodoxa kan bli överrumplad ALGERIETav mångfalden och LIBYEN rikedomen avEGYPTEN uttryck, SAUDIARABIEN traditioner och språk.”

ITALIEN

BULGARIEN

Svarta havet

MAKE.

SPANIEN

GEORGIEN

Kaspiska havet

ARMENIEN

GREKLAND

TUNISIEN

Medelhavet

CYPERN

SYRIEN

LIB.

IRAK

JORDANIEN

8-11

FÖRENADE ARABEMIRATEN

6-7 12-13 Redir Yousif, Wilma Brasch, Elin Larsson och Karar Mhawel stortrivs med sitt sommarjobb på IoH’s verksamhet för nyanlända utanför Kalmar.

3

Att komma till ett nytt land, för att starta ett nytt liv. Möt några av dem som kom till Småland för femtio år sedan.

16-17

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Turbandagen

öppnar för samtal

”Vi vill både avdramatisera vår religiösa klädsel och få chans att berätta om vår tradition och turbanens betydelse. Självkänsla, jämlikhet, vänskap och att modigt stå upp för de svaga i samhället är värden som vi sammanknippar med våra turbaner.” Så kommenterade Awlin Singh den första svenska turbandagen på kulturkalaset 2015, ett samarbete mellan den sikhiska församlingen i Göteborg och Göteborgs Interreligiösa Center (GIC).

Turbandagen 2015

representation som möjligt med i GICs verksamheter.

Den här faktorn är viktig både för att församlingarna ska känna ansvar för GIC men bidrar också till att församlingarna och de aktiva känner en stolthet över att vara med i det interreligiösa samarbetet. GIC ägs av Göteborgs Interreligiösa Råd som idag har ett tjugotal medlemmar från judendom, ortodoxa, katolska och protestantiska kyrkor, shia och sunniislam, buddhism, hinduism, sikhism och bahai.

PÅ CENTRET FINNS BLAND ANNAT seminariekvällar för allmänheten, fortbildning för personer i ledningsfunktioner i församlingarna, ungdoms- och kvinnoverksamheter.

En av de mer uppskattade verksamheterna är vår ”tempeltur” där vi under en eftermiddag med buss besöker tre gudstjänstrum där deltagarna får en kort introduktion till respektive religion och dess heliga rum.

En vanlig missuppfattning om interreligiös dialog är att det handlar om ”gubbar i skägg och lustiga hattar” som sitter i panelsamtal där de jämför t ex hur man ser på fastan eller bönen i de olika religiösa traditionerna. Interreligiös dialog är så mycket mer än det, som exemplen ovan har visat. Eftersom interreligiös verksamhet är rela-

Kommentaren rymmer en hel del av det som är målet med GICs verksamhet. GIC vill bidra till kunskap om olika religiösa traditioner, stärka stadens församlingar och stå upp för ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle mot rasism och främlingsfientlighet.

En annan viktig målsättning i arbetet är att det vi gör, det ska vi göra tillsammans. Det är inte någon, t ex majoritetssamfundet Svenska kyrkan eller Göteborgs stad som organiserar och i sista hand med lillfingret bjuder in övriga församlingar, utan från början finns en så bred 4

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Turbandagen 2015, Zana Muhammad, verksamhetsledare för Göteborgs interreligiösa center, Awlin Singh, sikhiska församlingen i Göteborg samtalar med Annelie Hultén som är kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.

Hindusik tradition visades i form av en dansberättelse under Ett Göteborg för alla på Kulturkalaset förra året.

Eritreansk ortodox grupp vid Ett Göteborg för alla.

tivt nytt arbetar vi mycket med verksamhetsutveckling.

En verksamhet vi nu utvecklar är ett skolprojekt med en interreligiös terminskurs för högstadiet och gymnasiet som startar till hösten. I kursen används berättelser från våra olika religiösa traditioner som grund för elevernas samtal om demokrati och mänskliga rättigheter. Unga vuxna från olika församlingar deltar i kursen och kan bli förebilder för eleverna.

FAKTA Göteborgs Interreligiösa Råd bildades 2007 på initiativ av dåvarande biskop Carl-Axel Aurelius.

Syftet med interreligiösa rådet är att bygga förtroende och vänskap mellan dess medlemmar – ett förtroendekapital som kan användas vid kriser och konflikter.

VI BEHANDLAR I VÅR VERKSAMHET förstås mörka sidor av vårt samhälle som rasism, islamofobi, antisemitism, religiös extremism och människor i utsatthet. Men vi menar också att visa på ljuset är ett kraftfullt vapen för att bekämpa mörkret, att visa på församlingarnas stora bidrag till samhället och – gärna på ett humoristiskt sätt – motarbeta den beröringsskräck som kan finnas för andra religiösa traditioner. Den första svenska Turbandagen 2015 är ett sånt exempel när 900 meter direktimporterat tyg i olika glada färger lindades på kulturkalasets besökare.

Text: Henrik Frykberg Foto: Tuva Jagell

Göteborgs Interreligiösa Center startade våren 2012 för att bedriva verksamheter med interreligiös inriktning. Göteborgs Interreligiösa Råd äger Interreligiösa Centret.

GIC finansieras genom stöd från Göteborgs stad och projektmedel från fonder. www.interreligiosacentret.se www.facebook.com/interreligiosacentret

5

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

– Det är en stor utmaning att verka för att vara en integrerad och mångkulturell kyrka, men det är också en fantastisk möjlighet, säger Dennis Hagberg, distriktspräst i Öxnehagakyrkan.

”Att möta någon med annorlunda bakgrund och referensram, som tänker lite annorlunda än en själv, ger väldigt mycket”

Samtal runt fikabordet vid kyrkans våffelkafé.

Dennis Hagberg tillsammans med Karin Hagberg, tjänstebiträde i Huskvarna pastorat, Karin Björck och Margareta Pedersen.

6

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Inkluderande arbete i Öxnehagakyrkan

Man försöker bland annat göra varje gudstjänst till en gudstjänst för hela familjen. Inledningen är alltid riktad till barn, och det är söndagsskola varje söndag. Barnen kommer tillbaka till gudstjänsten till mässan, och får då hjälpa till med olika uppgifter. Sångerna är enkla, och den nya, lite enklare mässmusiken, används. Det firas också mässa varje söndag, vilket inte gjordes tidigare.

På höjderna söder om Huskvarna ligger den mångkulturella stadsdelen Öxnehaga. Här lever människor från olika delar av världen sida vid sida. För många församlingar har den senaste tidens flyktingström inneburit en ny situation, som lett till ny verksamhet. Men inte för distriktskyrkan i Öxnehaga. Här har samhället präglats av mångkulturalism ända sedan området byggdes i början av 1970-talet.

I Öxnehagakyrkan har man lång erfarenhet av att arbeta med inklusivitet, i såväl gudstjänster som övrig verksamhet. I all verksamhet och på alla nivåer finns en hög andel personer som är utlandsfödda, eller vars föräldrar är det.

– Det är en stor utmaning att verka för att vara en integrerad och mångkulturell kyrka, men det är också en fantastisk möjlighet. Det är så otroligt berikande och roligt. Att möta någon med annorlunda bakgrund och referensram, som tänker lite annorlunda än en själv, ger väldigt mycket, säger Dennis Hagberg, distriktspräst i Öxnehagakyrkan.

– I GRUNDEN HANDLAR DET inte bara om formen, utan om att man måste älska sin gudstjänst. Det är inte självklart att förvänta sig att människor ska ta sig till kyrkan en söndag förmiddag för att gå i gudstjänst. Om vi vill att andra ska tycka att det är värdefullt att komma hit, då måste vi börja med oss själv och skapa en gudstjänst som vi tycker är viktig, bra och meningsfull – precis som biskopen säger när han talar om gudstjänst att längta till, säger Dennis Hagberg.

Något han lyfter som viktigt i arbetet med att vara en inkluderande kyrka, är att vara noga med sin omvärldsanalys. Var finns vår kyrka? Hur ser det ut i omgivningen? Vilka bor här? Och så vidare...

NÄR DENNIS HAGBERG TILLTRÄDDE sin tjänst för ett par år sedan förekom inslag på olika språk i gudstjänsterna, exempelvis textläsning på arabiska. Men numera firas gudstjänsterna helt och hållet på svenska.

– Vi valde att pröva detta för att vi vill få in så mycket svenska som möjligt, vilket vi tror är viktigt i arbetet med att vara en integrerande kyrka. Språket betyder så mycket, den som inte behärskar språket så väl sätter sig ofta för sig själv. Det är något vi försöker bryta upp, berättar Dennis Hagberg.

För att underlätta bjuder distriktskyrkan in till såväl språkcafé som svenskundervisning i grupp. Man är också behjälplig med att ta fram texter på olika språk, något man vill utveckla mer.

– DET ÄR OERHÖRT VIKTIGT ATT FÖRSTÅ sin omgivning,

och i synnerhet som distriktskyrka är det viktigt att vara engagerad i samhället där du verkar. Att synas och höras, finnas med i olika grupper och så vidare. Det är viktigt att ta den tiden så att kyrkan blir en naturlig del av samhället, säger Hagberg.

Han lyfter också fram tydlighet som en viktig komponent.

– Det är viktigt att vara tydlig med sin identitet och att vara trygg i sig själv. Vi ska ha mycket hjärta, men inte bara. Om vi bara vill vara snälla så kan det bli tokigt. Jag tror att vi hjälper människor bäst genom att vara trygga i oss själva, men samtidigt öppna mot andra.

Dennis uppmanar också till frimodighet.

– Vi ska inte vara blyga och sitta i vår kyrka. Vi måste tro på att vi har något bra och göra det enkelt för människor att komma in. Kyrkan ska verkligen vara för alla.

Text och foto: Charlotte Granrot Frenberg

ANTALET GUDSTJÄNSTDELTAGARE, speciellt på söndagar men även på veckomässorna, har ökat de senaste åren.

Och det är både ”nysvenskar” och ”gammelsvenskar” som hittar till gudstjänsten.

– Jag tycker att vi fått en bättre balans nu, vilket vi har jobbat för. Vi strävar efter en gudstjänst som är svenskkyrklig, men ändå tillgänglig, säger Dennis Hagberg.

7

Stiftsliv – nummer 3 2016

Grönland

VÄRLDEN ÄR HÄR

(DANMARK)

GRENARNA ÄR MÅNGA:

De olika ortodoxa kyrkorna För många år sedan gick jag till min läkare och frågade hur man som diabetiker kunde fasta från mat på ett lämpligt sätt. Han bläddrade lite snabbt bland sina papper för att fastställa mitt svenska namn, tittade sedan förvånat på mig och svarade: ”Är du muslim”? Denna ryggmärgsreflex, där ett ögonblicks betänketid ledde till en självklar sammankoppling mellan fastediet och islam, är säkert inte typisk för en diabetesläkare.

Men då tänker man inte på den roll som fasta spelar för många av de ortodoxa som har kommit till Sverige de senaste decennierna. I själva verket har vi förmodligen lika många kristna som muslimska migranter i Sverige.

Dessutom glömmer man lätt att en av folkkyrkorna i Skandinavien är ortodox, nämligen den Finska ortodoxa kyrkan (som också kan fira sin liturgi på svenska).

VARJE SJÄLVSTÄNDIG KYRKA, eller som det också heter, ”autokefal” kyrka, har ett eget överhuvud, en patriark.

ISLAND När vi möter ortodoxa är frågan vilken biskop och patriark man tillhör ett viktigt spörsmål, som ibland kan hjälpa till att identifiera viktiga spänningar som kan finnas mellan ortodoxa och som ofta har historiska förklaringar.

Det är inte svårt att tänka sig anledningen till att den finska ortodoxa kyrkan, som besitter viss autonomi men inte är autokefal, har sin primära kontakt med patriarken av Konstantinopel och inte med Moskvapatriarkatet.

Trots sådana spänningar finns det mycket gemensamt mellan dessa självständiga bysantinska kyrkor både liturgiskt och historiskt. I somras möttes man till och med, på inbjudan av den ekumeniske patriarken i Konstantinopel, till ett gemensamt koncilium. Alla kom inte – framför allt inte den ryske patriarken – men alla fick kallelsen.

FRÅN ETT ORTODOXT PERSPEKTIV finns det, med orden

i den nicenska trosbekännelsen, bara ”en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”. Denna kyrka kan beskrivas som den ortodoxa kyrkan, vilken förvaltar ett gemensamt arv som det är avgörande att följa. Det hindrar inte att den som kommer i kontakt med ortodoxa kan bli överrumplad av mångfalden och rikedomen av uttryck, traditioner och språk. Ja, det är inte svårt att se att det också finns många olika ortodoxa kyrkor. Ett första sätt att komma till rätta med denna mångfald är att tala om de olika kyrkofamiljerna som har växt fram i delvis olika miljöer och som på så sätt bevarar skilda historiska erfarenheter.

Ortodoxa kyrkor av orientalisk tradition Om kyrkorna i den bysantinska traditionen är relativt enhetliga är var och en av de orientaliska, eller österländska kyrkorna, en värld i sig själv, som förvaltar sinsemellan väldigt olika arv. Huvudanledningen är att de orientaliska kyrkorna växte fram i periferin av, eller utanför, det romerska och bysantinska riket och på så sätt kunde utveckla andra och oberoende, traditioner. Dogmatiskt sett förenas dessa kyrkor av bekännelsen till den tidiga kyrkans första tre koncilier – och protesten mot det fjärde konciliet i Chalcedon 451 (inklusive bekännelsen av Kristi två naturer som är gemensam för bysantinska, katolska och protestantiska kyrkor). Men liturgiskt sett bevarar man delvis olika, uråldriga traditioner på lika uråldriga språk med egna alfabet: armeniskan för de armeniskortodoxa, syriskan för de syrisk-ortodoxa, koptiskan för koptisk-ortodoxa och geez för de etiopisk-ortodoxa. Även historiskt sett har dessa kyrkor genomlevt olika öden. Det finns de som liksom flera av de bysantinska kyrkorna har varit, eller blivit, nationens kyrka, vilket gäller både armenier och etiopier på lite olika sätt. Den Armeniska apostoliska kyrkan berättar gärna att man var den första nationen som blev kristnad. Den Etiopiska ortodoxa tewahedokyrkan spårar sitt ursprung ännu längre tillbaka, till drottningen av Sabas möte med Salomo, och är kanske den av de orientaliska kyrkorna som har flest särpräglade traditioner. Men många orientaliska kristna har också en djupgående erfarenhet av att leva som minoritet i en muslimsk majoritetskultur. Eftersom

Ortodoxa kyrkor av bysantinsk tradition Den mest kända familjen av ortodoxa kyrkor är den som kommer från den bysantinska traditionen. Vissa tänker bara på denna familj, när de talar om den ortodoxa kyrkan. Bysantinsk kallas traditionen för att den under mer än tusen år formades i det östromerska, bysantinska riket, med Konstantinopel (idag Istanbul) som huvudstad. Man kan fortfarande uppleva att den ortodoxa liturgin utspelar sig i en mötespunkt mellan det kejserliga hovet och klostret, med grekiskan och kyrkoslaviskan som de två viktigaste liturgiska språken. Den enskilt största kyrkan är den Ryska ortodoxa kyrkan, men det finns flera andra stora, självständiga kyrkor, som den Grekiska och den Serbiska ortodoxa kyrkan. De två sistnämnda, exempelvis, är stora i Sverige alltsedan arbetsinvandringen på 70-talet, med en metropolit och biskop på plats.

8

IRLAN

ND

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Barents hav

Norska havet

SVERIGE FINLAND

NORGE Nordsjön

RYSSLAND LETT.

DANMARK

BRITTANIEN

NED.

VITRYSSLAND

POLEN

TYSKLAND

2

TJECKIEN

FRANKRIKE

1

SCHWEIZ

ÖSTERRIKE

UNGERN

Armeniska kyrkan

RUMÄNIEN

UKRAINA MOLDAVIEN

KRO.

2 SPANIEN

2

LIT.

RYS.

STOR-

Bysantinska kyrkor ITALIEN

2

Ortodoxa kyrkor som finns i alla länder i östra Europa

3

MAKE.

TURKIET 6 5

4 Koptisk-ortodox 5 Melkiter

TUNISIEN

GEORGIEN

1

Kaspiska havet

ARMENIEN

GREKLAND

Kaldéer

Svarta havet

BULGARIEN

CYPERN

Medelhavet

SYRIEN

LIB.

3 IRAK

7

4

6 Syrisk-ortodox

ALGERIET

LIBYEN 7 Österns assyriska kyrka

JORDANIEN

EGYPTEN SAUDIARABIEN 9

FÖRENADE ARABEMIRATEN

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Grekisk-ortodox kyrka på Kreta.

nationsgränser inte alltid har funnits och ständigt förändras gäller detta även de nyss nämnda armenierna, som inte bara bor i Armenien utan är utspridda över hela Mellanöstern. Men det gäller också den Koptiska ortodoxa kyrkan i Egypten, som är känd för att dess patriark kallas påve och för att man är hem för både en tidigkristen och en nutida klosterväckelse.

Samma minoritetserfarenhet har den Syrisk-ortodoxa kyrkan, som är den enskilt största ortodoxa kyrkan i Sverige. När vi talar om de syrisk-ortodoxa måste vi också komma ihåg att kyrkan fanns långt före den moderna staten Syrien. Dess historiska kärnland ligger i gränstrakterna mellan Turkiet, Syrien och Irak, och det finns syrisk-ortodoxa i alla dessa och omkringliggande länder – liksom det finns många andra kyrkor i just Syrien.

De syrisk-ortodoxa är stolta över att fira sin liturgi på det språk som Jesus talade. I själva verket utvecklades syriskan ur arameiskan som ett skrift- och kulturspråk i århundradena efter Kristi födelse, och genom ett starkt klosterväsende och en stark bildningskultur skulle syrisktalande munkar spela en avgörande roll för det tidiga

islam och kristendomen spridas långt österut (än idag finns det många syrisk-ortodoxa i Indien).

Den syrisk-ortodoxa kyrkan är dock inte den enda kyrkan som firar sin liturgi på syriska. Det finns nämligen en ortodox kyrka till, Österns assyriska kyrka, som dogmatiskt sett inte ens tillhör de orientaliska kyrkorna, men som har en liknande, stolt tradition. När ortodoxa i Sverige kallar sig ”assyrier” kan de kyrkligt sett komma från båda dessa syrisktalande kyrkor (och ibland vända sig mot en kyrklig identifikation).

Katolska östkyrkor När vi har talat om både ortodoxa och österländska kristna traditioner är det viktigt att nämna en tredje familj för dem som tillhör en ortodox kyrka, bysantinsk eller orientalisk, men som någon gång under historiens gång har förenats med den politiskt starkare kyrkan i Rom. De är alltså katoliker fastän de firar ortodox liturgi.

Av nästan alla de ovan nämnda kyrkorna finns det s.k. ”uniater” (ett begrepp som inte är oproblematiskt) som de armenisk-katolska, de syrisk-katolska eller de grekisk10

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Sankt Savas kyrka i Belgrad, serbiskortodox kyrka, bysantinska traditionen.

”Idag håller den mångfärgade väven på att sättas upp i Sverige, så att man även här kan slås av mångfalden, och ibland bli överväldigad. ” Ovan bilder: Exteriör samt interiör från etiopisk-ortodox kyrka i Addis Abeba.

deras erfarenhet bättre både kyrkligt och historiskt.

Ytterligare frågor vi kan ställa kan gälla språk och mat.

Kan man alls förstå och tala de språk som liturgin firas på? Många syrisk-ortodoxa, exempelvis, har först i Sverige fått chansen att lära sig (as)syriska, eftersom man i hemlandet bara lärde sig turkiska eller arabiska. Maten är värt ett kapitel i sig. Som vi nämnde inledningsvis spelar fastor – och fester – en avgörande roll både religiöst och socialt för många ortodoxa. Matkulturen är ett sätt att inte bara närma sig de ortodoxa med frågor men att faktiskt smaka på det rika arv som de för med sig.

katolska melkiterna. En betydande del av de kristna från Irak är s.k. kaldéer, vilket innebär att de liturgiskt delar samma arv som Österns assyriska kyrka, men som också är katoliker. Den katolska tillhörigheten syns ibland mer, ibland mindre, exempelvis i dogmatiken, sakramentsläran eller synen på äktenskap och skilsmässa.

Sammanfattning Den som har rest i Mellanöstern kan ha slagits av den rika brokaden av ortodoxa kyrkor som finns där, från alla de ovan nämnda kyrkofamiljerna. Många gånger har de levt sida vid sida på samma plats under århundraden.

Idag befinner sig många av dem på flykt. Idag håller den mångfärgade väven på att sättas upp i Sverige, så att man även här kan slås av mångfalden, och ibland bli överväldigad. För att lära känna dessa kristna kan vi ställa frågor om vilken kyrka eller kyrkofamilj de kommer ifrån, vilken biskop eller patriark som denna kyrka lyder under, om man har en majoritets- eller minoritetserfarenhet, och om de själva alls vill bli identifierade med dessa traditioner. Redan denna information kan hjälpa oss att förstå

Andreas Westergren, lektor i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet och präst i Svenska kyrkan

Boktips: Thomas Arentzen, Ortodoxa och österländska kyrkor i Sverige (SST:s skriftserie 5; Stockholm, Nämnden för statligt stöd till trossamfund), 2015.

11

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Nätverk hjälper nyanlända att lära känna svensk kultur ”Swedish classes, cooking groups, cultural conversation, sports, riding, musicstudio, guitar classes, computer classes, ladies groups, familygympa, outdoor activities and more!

Welcome!” ropar IoHs hemsida. Alla aktiviteter är medlemmarnas önskningar.

hälle. De beskriver det som att myndigheterna i Sverige säger ”kom, kom, kom” och sedan ”gå, gå, gå”. Plötsligt ska man åka någonstans för ett samtal men man förstår aldrig varför, inte ens när man har varit där, säger Katarina Borgemo som jobbar på stadsmissionen.

Lars Welander håller svensklektion under en ek.

Gruppen som har samlats runt omkring honom övar svenska tre gånger i veckan.

– Men det hade varit lättare för dem om de visste att de fick stanna här, det skulle öka motivationen, menar han.

Solen lyser från en klarblå himmel över Långviken i Kalmar. Vi syns och hörs, var projektledare Lisa Kindbergs svar på förfrågan om en vägbeskrivning. Det räcker gott.

Föreningen Integration och Hälsa (IoH) är uppbyggd som ett nätverk och har 1570 medlemmar så här långt.

Med tanke på att nätverket fick ett organisationsnummer så sent som i december 2015 är det en häpnadsväckande siffra. Nittio procent av medlemmarna är asylsökande, nationaliteterna är många men svenskarna lyser med sin frånvaro. Trots det är många, många av de asylsökande här för att få chans att prata svenska.

Tillsammans bestämmer deltagarna vad nätverkets träffar ska innehålla. Länge har projektledaren Lisa Kindberg varit den enda betalande medlemmen men för att få vara med och bestämma i föreningen krävs förstås att man har erlagt en medlemsavgift.

– Jag hade grunnat länge på hur jag skulle lägga fram det, de har ju nästan inga pengar alls. Men på ett möte för ett tag sedan tog jag upp det här med medlemsavgift. Vi var ungefär 50 personer på det där mötet när jag frågade dem om det var någon som kunde tänka sig att betala. 50 kronor per vuxen, 100 kronor per familj. Alla svarade ja.

Jag trodde att de inte förstått så jag tog det igen: Ni får vara med i vilket fall men är det någon som vill betala?

Då sa de: ”Vi förstår, det är du som inte förstår, Lisa. Vi vill betala: det är första gången vi får rösta om någonting.”

HUSSAM SHUKRI ÄR FAST BESLUTEN att lära sig svenska.

Vi hjälps åt att stava hans efternamn med ”English letters”.

Obekväma för honom som skrivit på arabiska hela livet.

Ofta finns han på stadsmissionens second hand. Där kan han träna svenska.

– Jag måste lyssna, prata, förstå. Jag ska lära mig, säger han beslutsamt. Han har varit här i nio månader och klarar en enklare konversation bra.

För många av deltagarna är en anledning att komma till IoH:s aktiviteter att öva språket. Men för ännu fler är det en väg ut ur den isolering som de flesta känner av.

Några kommer från flyktingförläggningen i Helgesbo, 36 kilometer utanför Kalmar. En av dem brukar cykla de 13 kilometerna till Ålem varifrån det går fler bussturer om dagen. Men många kan inte cykla, eller orkar inte. Just idag gör det inget att den enda bussen gick in vid niotiden och hem vid halvfyra. Det är sommar och hög stämning på stranden.

– De som precis har kommit är ofta lättade och lyckliga över att vara i ett tryggt och vackert land. Stadsmissionen genomförde en enkätundersökning för ett tag sedan och det visade sig att efter bara några månader på flyktingförläggning så är många djupt deprimerade, de orkar inte gå ut ur sina rum, säger Katarina Borgemo.

Därför satsar man inte bara på aktiviteter i stan utan även på att komma ut till förläggningarna. Flera dagar i veckan packas fritidsbilen full med pyssel, cyklar, spel och allt möjligt.

DET FINNS DE SOM TYCKER att det är många flyktingar

som kommer till Kalmar. Lisa har räknat ut att på varje flykting går det 400 kalmarbor, vilket betyder att om alla bidrog med en dag var skulle de nyanlända ha kalendern mer än fullbokad.

– Människor talar om att de som flydde från Balkan för ett tjugotal år sedan integrerades så bra. Men det var människor som kom från en kultur väldigt lik vår. De syrier som vi ser här nu kommer från ett helt annat sam-

Hussam Shukri ska lära sig svenska så fort han kan. Det är enda vägen, menar han.

12

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Tv: Sommarjobbare, projektledare och deltagare skyndar till volleybollplanen när kameran plockas fram.

Nedan: Lars Welander på Sensus träffar en grupp flitiga studenter flera gånger i veckan. De har precis avslutat en svensklektion.

I TRE VECKOR HAR FYRA sommarjobbande ungdomar följt med ut till förläggningarna.

– Det är jätteroligt att träffa så mycket folk, det känns inte ens som ett jobb det här, säger Karar Mahwel som själv kom som flykting från Irak 2007. Det är ofta uppskattat att han talar arabiska.

– Det ger otroligt mycket till oss, tycker Elin Larsson.

– Föräldrarna till barnen på förläggningarna är så tacksamma när de ser att deras barn skrattar och har roligt, fyller Wilma Brasch i.

– De här veckorna har jag lärt mig att ta ansvar, seriöst, jag har blivit vuxen, säger 16-åriga Redir Yousif, kurd från Iran som också kom till Sverige för nio år sedan.

PÅ GRILLEN FRÄSER ett hundratal kycklingben. Säkert

femtio personer, några barn och kvinnor, men de flesta tonåriga pojkar och män, samlas kring grillen. Maten delas ut: och tänk att den räcker precis.

Alldeles bredvid grillen har två kvinnor slagit sig ner.

När kameran riktas åt deras håll ler de stort. Det är Aida Horani och Boursha Gajar.

– Jag kommer från Syrien. Jag är en, säger Aida och en bedrövad skugga far över ansiktet. En son bor kvar i Syrien, den andra i Förenade Arabemiraten. Men det finns ett litet barnbarn och en svärdotter i Helsingborg. Hon lyser upp igen när hon säger det. I tio månader har hon varit här, och hon har inte hört något om eventuellt uppehållstillstånd.

Många kockar hjälper till att grilla lunch till alla deltagare.

UNDER VÅREN HAR LISA tillsammans med Kalmar pasto-

fungerar. Att vi betalar skatt, men det är många som kommer nu och de pengar som är avsatta räcker inte. Det gäller att hjälpa dem att förstå samhället. Det är inte enkelt att komma från en diktatur till en demokrati. Här skulle församlingarna kunna göra en stor insats. Några gör det redan idag, men fler skulle kunna ta efter, säger Lisa Kindberg.

Text och foto: Anna Fritzén

rats Johanna Broselid träffat grupper av asylsökande för att samtala om kultur och kulturkrockar: om barn och skolgång, relationer, äktenskap, begravning, sexualitet.

Och inte minst hur det svenska samhället fungerar.

– Jag har lagt mycket tid på att förklara hur saker och ting hänger ihop. Varför det tar sådan tid, varför de måste bo i ett litet, litet rum och vänta så länge. Hur systemen 13

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Interreligiöst arbete –

varför då? rellt och mångreligiöst vårt samhälle blir desto fler olika traditioner och sätt att leva finns sida vid sida i vårt samhälle. Det handlar om kristna från andra traditioner men också om människor av annan tro, i huvudsak Islam. Religionens roll i samhället har förändrats de senaste åren.

Religion och dess uttryck har blivit mer synlig, bland annat genom bilden vi får av media, där religion och i synnerhet islam, framställs som något extremt. Röster höjs från de som vill begränsa synliga religionsyttringar.

Frågan om var gränsen går för vad vi kan kalla religiös praktik diskuteras. Måste vi ta i hand när vi hälsar på varandra i Sverige? Vilken typ av klädsel accepteras på en arbetsplats? Hur långt ska vi gå för att möta människors olika mattraditioner?

Jag fick mitt i sommaren ett meddelande på telefonen: ”På lördag kl 13 samlas vi på Stora torget för att dela sorgen med terrorns offer i Bagdad. Med vänlig hälsning Kasim”. Messenger är bra, man kan på ett enkelt sätt skicka meddelanden till varandra. Jag blev glad att Kasim skickade detta till mig. Han ville att jag skulle komma och att vi var många som skulle samlas för att visa vårt deltagande i sorgen och frustrationen över terrorns fruktansvärda konsekvenser, bomber mot ett shoppingcenter i Bagdad, ca 300 personer döda. Jag tänker på ord i Romarbrevet ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Rom 12:15). Kasim är muslim, av shiitisk tradition, vi har träffat varandra genom den samverkan vi har mellan olika församlingar, av olika religiös tillhörighet, i Linköping. Jag skickade ut detta till vårt nätverk Dialog Linköping, själv kunde jag inte, men ett av kommunalråden och en från RFSL kom och deltog, och satte stort värde på att vara med. Ett annat kommunalråd skickade en hälsning på mejlen och beklagade att han inte kunde vara med på grund av att han var bortrest.

Detta är ett exempel på hur nätverket Dialog Linköping har skapat relationer och kommunikationskanaler mellan grupper från olika kulturell och religiös tradition. Vi finns nu i varandras nätverk och är lite mindre isolerade öar i vårt gemensamma samhälle och vi blir mer medvetna om varandras sorger och glädjeämnen.

I SVERIGE FINNS (som man kan läsa om i andra artiklar i detta nummer) många kristna från Mellanöstern. Det är ett faktum att många har upplevt förföljelse och förtryck på olika sätt och därför tvingats fly. Vi får vara tacksamma att vi har ett land där vi ger dem en fristad. En del av dem söker sig till Svenska kyrkans församlingar och finns med i gudstjänst och vardagsverksamhet. Många har en starkt negativ bild av Islam och menar att vi i Sverige är naiva när vi tar emot så många muslimer. Å andra sidan har många av dessa kristna muslimer som vänner, muslimer som kommer från samma land och som också har flytt undan krig och förföljelse. Det är en stor utmaning för oss alla att försöka överbrygga den misstänksamhet som finns mellan olika grupper i vårt samhälle. Men jag menar att det är en nödvändighet att försöka för att vi

KRIG OCH OROLIGHETER I VÄRLDEN de senaste åren har ökat flyktingströmmarna till Europa och många har sökt skydd i Sverige. Det står helt klart att ju mer mångkultu-

I november publiceras en bok på förlaget Artos&Norma med berättelser, reflektioner och goda exempel på inter-religiösa relationer inom Borgågemenskapen; i Anglikanska kyrkan och Lutherska kyrkor, huvudsakligen från England och Sverige men också från våra grannländer i Norden samt från Skottland, Wales och Nordirland.

Redaktörer Andrew Wingate och Pernilla Myrelid.

Dialog Linköping på besök i S:t Georgis syriskortodoxa kyrka i Fornåsa utanför Linköping. Chadi bjuder på ägg ur en korg eftersom detta var dagarna efter deras påskfirande.

14

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Chadi och Suleyman berättar om sin kyrka.

våga möta det okända, att våga se varje människa som en syster eller en bror, skapad till Guds avbild, det är en värld där alla människor får leva i frihet. Men det är svårt när vi möter det som för oss är okänt och ovant. Vad är det idag som är okänt och ovant för oss? Vilka gränser behöver vi korsa, för att ge oss ut på okända marker och för att lära oss mer om andra kulturer, traditioner och religiösa praktiker? Vi behöver korsa gränser för att öka vår kunskap och förståelse. Men går vi med i rädslans tåg som bygger murar mellan människor är risken att vi istället passerar gränsen för respekt, värdighet och medmänsklighet. I dagens allt mer hårda debattklimat, också kristna emellan, tål detta att reflekteras över.

ska kunna leva i ett samhälle med respekt för varandra, se våra olikheter men också allt vi har gemensamt som människor. Något annat alternativ är för mig otänkbart.

Det är dock många, från olika håll, som hela tiden vill försöka splittra och söndra samhällen. Detta genom att bl a med terrorhandlingar göra oss rädda för varandra. Vi har de senaste månaderna sett fasansfulla terrorhändelser också i Europa. Men vi måste se att detta är handlingar av människor som just vill splittra och söndra i våra samhällen. Men min kallelse som kristen är att stå emot denna frestelse, att stå emot rädslan detta medför och att istället aktivt motverka splittring. Kallelsen är att se min nästa som min syster och min bror, oavsett ursprung, folkgrupp eller religion. Kärleken har sitt ursprung hos Gud och är den som övervinner allt. Jesus pekar på den samariske mannen som ett föredöme, när präster och leviter vände bort huvudet, visade han barmhärtighet, något de som lyssnade till Jesus inte hade förväntat sig. Samarier väntade man inget gott ifrån. Gå du och gör som han.

GENOM ATT SAMVERKA och möta människor av annan tro och tradition; såväl kristna, muslimer eller människor av annan tro, får jag lära mig lite mer om vilka utmaningar olika grupper i samhället brottas med. Det kan jag inte läsa mig till. Det är bara genom att mötas, människa och människa, som respekt och vänskap kan växa. Det är inte en enkel resa men nödvändigt för att vi tillsammans ska kunna bygga ett samhälle för alla och detta är en kallelse för kyrkan att säga ja till.

ÄRKEBISKOP ANTJE JACKELÉN har sagt att interreligiöst arbete och interreligiösa relationer är en kärnuppgift för kyrkan i dagens samhälle. Hon blir ständigt kritiserad för sin inställning. Hur kan hon säga detta? Är inte vår uppgift att förkunna evangeliet om Jesus Kristus och inte bry oss om andra religioner? Jo, absolut, visst är det vår främsta kallelse. Evangeliet är det samma i alla tider, men kontexten, sammanhanget förändras. Evangelium är befrielse; från rädslans och misstänksamhetens fångenskap, det är att med räddaren, frälsaren, Jesus Kristus

Pernilla Myrelid Komminister i Berga församling samt samordnare för interreligiöst arbete i Linköping 15

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Till Småland för femtio år sedan Att komma till ett nytt land, för att starta ett nytt liv. Så ser verkligheten ut för många nyanlända i Sverige idag. Anna-Liisa Kantola har träffat några av dem som kom till Sverige från Finland för länge sedan. Här beskriver de hur livet blev.

Liisa och Seppo hade bildat familj i Finland och fått fem barn. Seppo hade arbete och Liisa tog hand om hemmet och barnen. Seppos syster bodde i Lessebo och lockade familjen att flytta dit 1965. I början tänkte de: här ska vi inte stanna länge. Båda tyckte att det var jättesvårt när man inte alls kunde svenska. Liisa kunde inte ens köpa vetemjöl utan att butiksägaren ringde till någon som kunde tolka i telefonen. Bostaden som de fick var bara ett rum och kök för hela familjen på sju personer. Liisa hade stark hemlängtan i början. Även maten kändes annorlunda, man saknade finsk korv, rågbröd och karelska piroger. När semestern började, startade genast resan mot hemtrakterna, fast det var ganska jobbigt att resa med fem små barn. Barnen lärde sig snabbt svenska och livet blev lite lättare, när de äldsta barnen kunde börja tolka åt föräldrarna. Familjen hittade en större bostad och så småningom började allt gå bättre, även språket. Nu har de bott i Lessebo i över 50 år.

Sirkka kom till Huskvarna år 1970: ”I början kändes det hemskt, då jag inte alls kunde svenska. Jag hade jobbat i en butik i Finland, och var van vid att prata med folk.

Men här gick det inte. Jag skämdes för att jag inte kunde prata. Fortfarande lider jag av att jag inte kan svenska ordentligt. Men jag är pratsam och pratar ändå. I början var även bostäderna bristfälliga på många sätt. Vi flyttade många gånger. Men jag hade ingen större hemlängtan.

Det fanns ju så många finländare här. Och på Huskvarnafabriken blev jag väldigt vänligt mottagen. Min förman var så snäll och hade tålamod. Om jag inte lyckades få honom att förstå, sa han bara vänligt: ’Säg en gång till’.

Det var som att komma hem när jag gick till arbetsplatsen. Det kändes tryggt med jobbet och man ville jobba så mycket som möjligt – kanske alltför mycket, med förslitningsskador och sjukpension som följd.”

Många barn i skolåldern som flyttade från Finland till Sverige tillsammans med sina föräldrar, hade det mycket tufft i början. Det förekom mobbning, slagsmål, skolk.

De föräldrar som inte kunde svenska, kunde inte ge stöd åt sina barn. Men Erkki, som bor i Gislaved har inga svåra minnen från skoltiden. ”Jag var elva år, när jag kom till Sverige med min familj på våren 1960. Jag hamnade direkt i en vanlig svensk skola. Vi fick ingen stödundervisning eller hemspråksundervisning. Men jag blev aldrig mobbad. Under första halvåret skolkade jag en hel del, då jag inte förstod undervisningen. Läraren skickade lappar hem. ’Skriv bara ditt namn’, sa jag till min mamma, och hon skrev under utan att förstå vad det handlade om. Men jag fick snart svenska kamrater och lärde mig svenska på fritiden. Efter ett halvår klarade jag mig rätt så bra. När jag var 14 år, slutade jag skolan, började som snickarlärling och fick så småningom ett yrke. Jag vet inte om jag hade lärt mig mer om jag hade fortsatt i skolan.”

Paula och Lauri kommer från finska Lappland. Lauri var byggnadsarbetare, men det var svårt att få arbete i norra Finland. Lauri kom först ensam till Sverige år 1969, jobbade några månader i Mariestad och flyttade sedan till Kalmar. Då kom även Paula med deras fyra år gamla dotter, och var så glad över att familjen kunde vara tillsammans igen. Hon tycker att det var spännande att komma till Sverige. Naturen här var så härlig, det fanns många slags blommor, olika lövträd, äppelträd och körsbärsträd. ”Sådana hade vi inte i Lappland. Jag gick långa rundor och beundrade allt.” Med glimten i ögat säger Paula: ”Jag hade inga svårigheter med språket. Jag kunde räkna till tio och säga ’god dag’ och ’tack så mycket’. Jag log mot alla och sa: ’tack så mycket’. Folk var så trevliga. De log och skrattade åt mig. Men efter en tid, när vi ville starta en egen byggfirma, räckte det inte riktigt med att jag kunde säga ’tack så mycket’. Jag började läsa svenska på ABF, läste in grundskolan, gick starta eget-kurs och kurser i företagsekonomi. Det var intressant att få studera.”

Intervjuer och svensk översättning: Anna-Liisa Kantola

16

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Sirkka Saario och hennes familj framför bilen under en semester i Finland 1972. Privat bild

Lauri och Paula Niemelä läste svenska på ABF och startade så småningom en egen byggfirma.

Foto: Arto Kantola Liisa och Seppo har bott över femtio år i Lessebo. Privata bilder

Erkki Korhonen var elva år när familjen flyttade till Gislaved. Det var inte tal om någon språklig stödundervisning. Privat bild

17

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Den världsvida kyrkan i Sverige Svenska kyrkan har varit engagerad i sökandet efter kristen enhet allt sedan den moderna ekumeniska rörelsens start. Ekumenik är inte en verksamhet vid sidan om allt annat, inte heller en sysselsättning för speciellt intresserade. Den skulle vara en dimension i allt. Detta klargörs om vi ser hur rörelsen växte fram. Den konfessionella konkurrensen på missionsfältet undergrävde evangeliets trovärdighet så att man ifrågasatte splittringens självklarhet. Nöden i världen utmanade kyrkornas diakoni att upptäcka behovet av samverkan. De olika tolkningarna av kristen tro i en värld som inte längre tar den tron för givet ledde till nödvändigheten av teologisk dialog. När detta förde kristna närmare varandra uppstod längtan efter att fira gudstjänst och ytterst att gå till ett gemensamt nattvardsbord. Alltså gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, vilket vi känner igen från Kyrkoordningens beskrivning av församlingens grundläggande uppgift. Om kristen splittring undergräver kyrkans trovärdighet i det uppdraget, då är ekumeniken inte ett eget specialområde utan handlar om hur vi överhuvudtaget kan vara kyrka.

tiden till ser jag större gemenskap bland olika kristna som att vi dag för dag når enheten när vi delar Guds gåvor i gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan. Det är lätt att ha som princip i kyrkosynen, men blir lite mer oroande när den världsvida kyrkan landar i knäet på oss.

Så är det idag när så många människor från andra delar av världen kommit hit med sina olika kristna traditioner.

Det är inte längre möjligt att tro att den sanna kyrkan följer den svenskkyrkliga modellen. Det är ju viktigt att påminnas att Svenska kyrkan inte kan vara kyrka överhuvudtaget och inte heller Svenska kyrkan utan att leva med hela kyrkan – konsekvenser av den katolicitet vi bekänner i ”allmännelig… kyrka”.

Vi kan tacka Gud för kyrkornas invandring i Sverige. Det hjälper oss att vara oss själva.

Jag nämner två av många goda saker Gud tvingar oss till genom detta. Vi blir uppmärksamma på och kan jobba med hur rollen som majoritetskyrka påverkar oss på många subtila sätt i relation till andra kyrkor. Vi får faktiskt tro att vi har något att bidra till hela kyrkans kallelse att möta dagens frågor – några av de ställningstaganden som betraktas som ekumeniskt obekväma kan på sikt visa sig bidra till att förverkliga Guds oikumene. Att vara ekumenisk behöver alltså inte betyda att inte ha en tydlig egen identitet och bli så lik en annan som ideal betraktad kyrka, eller en salig blandning av många traditioner. Det handlar om att ha en ekumeniskt balanserad svenskkyrklig identitet. Eller tror vi inte att vi får rika gåvor av Gud som vi får lägga i hela kyrkans gemensamma skattkista?

”Det är inte längre möjligt att tro att den sanna kyrkan följer den svenskkyrkliga modellen. ”

Ekumeniken är inte ett självändamål. Det finns i viss mån en risk med den: kyrkocentrering. Vi söker dock inte enhet för kyrkans skull – dess sammanhållning och framgång – utan för världens skull, den värld som Gud så älskade att han gav sin ende son (Joh 3:16). Ekumenik kommer ju av grekiskans oikumene ”hela den bebodda världen”. Jag tänker att ekumenikens mål är att världen ska bli hela den värld Gud önskar att den blir, att den präglas alltmer av Gudsrikes värden men kanske inte nödvändigtvis blir en enda kyrkoorganisation.

Ekumenikens mål ses ofta som synlig enhet. Så säger Kyrkoordningen också. Det tror jag på. Men ju längre jag arbetar med det, desto mindre säker blir jag på hur det ska realiseras. Och eftersom det målet verkar vara så avlägset trots många framgångar, överlåter jag åt Gud att lösa det på sitt sätt. Jag lyfter lite på hatten när jag på vägen passerar alla möjliga enhetsmodeller. För att ändå inte tappa engagemanget på vägen mot ett mål som tycks höra sista

Christopher Meakin, kyrkoherde i Ljungby pastorat, tidigare chef för ekumenikenheten vid Kyrkokansliet i Uppsala 18

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

UTMANING

Låt oss berätta

Varje onsdag i Teleborgs församlingshem träffar jag två studenter från Pakistan. Jag frågade varför de valt att studera i Sverige. Svaret blev att Sverige är ett fredligt land med vänliga och hjälpsamma människor. Hur förvaltar vi detta omdöme ute i världen?

I samma församlingshem finns det en internationell grupp liksom i de flesta andra församlingar. De som arbetar i denna grupp bakar bröd och kakor till försäljning vid kyrkkaffe, basarer och andra kyrkliga arrangemang.

Till jul tillverkar man julgransprydnader till försäljning och arbetar med julkampanjen. 2015 års julkampanj gick under devisen ”Låt fler fylla fem”. Församlingarna är också duktiga på att samla in kollekt till internationellt arbete. Växjö stift är det stift som samlar in mest pengar.

hur bra vi är!

ALLT DETTA IDOGA ARBETE leder till att Svenska kyrkan är den näst största hjälporganisationen efter Röda korset.

Hur många vet det? Hade den kunskapen funnits så är det min övertygelse att människor inte lämnat Svenska kyrkan. Svenska folket är positiva till internationellt arbete och hjälp till behövande. Vi behöver tala om hur bra vi är! Kanske bör vi göra reklam för oss eller är det att förhäva oss? Jag tycker att vi måste göra oss mera synliga.

Vad använder vi insamlade medel till? Vi är snabbt på plats vid naturkatastrofer. Hur ofta har man sett/hört någon på plats från Svenska kyrkan intervjuas om sitt arbete i ett jordbävningsområde?

DET BISTÅNDSARBETE SOM GÖRS går till att hjälpa barn

som blivit föräldralösa, hjälp till mammor som har svårt att ta hand om sina barn, köpa en ko eller get till familjer så att de kan bli självförsörjande i framtiden. Just nu arbetar vi med ”Maträtten”.

I det tysta gör Svenska kyrkan sitt bästa för att uppfylla: jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni tog hand om mig.

ALLA ENGAGERADE i Svenska kyrkans internationella arbete skall ha en stor eloge för sitt arbete.

Elsa Jönsson Växjö stifts styrelserepresentant i Internationella rådet i Växjö stift

19

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

KRÖNIKAN

”Hur var det för mig att bli präst i Svenska kyrkan?”

Vid ankomsten dit kollade jag runt omkring och frågade några präster jag mötte om hur jag skulle kunna läsa till präst.

Mitt sökande ledde mig till ett viktigt besök hos Tord Harlin, den dåvarande biskopen i Uppsala stift. Jag presenterade mig själv och berättade för honom om min önskan.

Han rekommenderade den treåriga prästutbildningen på Johannelund teologiska högskola.

Min första upplevelse av Svenska kyrkan, var när jag deltog i en gudstjänst i Björksele kyrka i Västerbotten. Under gudstjänsten märkte jag en enorm likhet mellan Svenska kyrkan och den anglikanska kyrkan i Uganda. Sättet att fira gudstjänst, psalmerna som sjungs, predikan, liturgin och den allmänna kristna folkets karaktär. Dessutom var det gott fika efteråt.

Både Svenska kyrkan och den anglikanska kyrkan i Uganda är med i Borgå-överenskommelsen och är medlemmar i kyrkornas världsråd. Uganda viger också kvinnor till präster och diakonitjänster. De största skillnaderna är att dop utförs vid ingång i kyrkan, diakoniämbetet skiljer sig något.

Medan diakonin i båda samfund har en social arbetsinriktning utifrån kristen syn på medmänniskan, som lutar sig mest på omsorg, skiljer sig diakonin i Uganda, eftersom den har en ”övergångs ”karaktär, där en diakon jobbar för en vanligt kort övergångstid, på väg till sin prästvigning.

Det ses och uppfattas mer som en rang innan man blir präst i kyrkan.

I båda samfund kan en diakon leda gudstjänst, predikan och kan vara behjälplig till prästen vid nattvardsfirande, kyrkans förbön, själavård bland annat. Men i den anglikanska Church of Uganda diakon har en distinkt roll som biträdande präst i församling, så att i frånvaro av prästen kan diakonen utföra dennes arbetsuppgifter, som innefattar att celebrera eukaristin, dop, liturgin, välsignelsen och sändning. Konfirmation utförs bara av en biskop. Barn får inte ta nattvard innan de konfirmeras.

EFTERSOM SPRÅKET var huvudnyckeln till allt, började jag

1995 med grund SFI. Jag fortsatte på Komvux och läste bland annat svenska A, B och C, engelska, historia, samhällskunskap, matematik.

1998 fick jag tillträde vid Johannelund och var färdig 2002. Jag prästvigdes 2003 i Västerås, jobbade ett år som ungdomspastor i Dalvikskyrkan. Det var en tidsbegränsad anställning. År 2004, sökte jag jobb och vikarierade i olika församlingar. Det var svårt att få ordinarie prästtjänst inom Svenska kyrkan. Därför läste jag mer teologi på universitet och uppfyllde de behörighetskrav.

2010, efter en termin på pastoralinstitutet i Uppsala var jag färdig med hela utbildningen och jobbade ett år i Månsarps kyrka som pastorsadjunkt. Det fanns en ledig komminister tjänst i församlingen, som jag sökte och fick, och sen dess har jag arbetat där, och trivs bra. Jag trivs på grund av den församlingsgemenskapen som är präglad av Kristi kärlek något som ger mig känsla av att bli sedd oavsett vem som jag är eller vilken trosbakgrund som jag har.

VI DÖPTE VÅR YNGSTA DOTTER och konfirmerade våra

tonårsbarn i svenska kyrkan. Familjen blev medlemmar i Svenska kyrkan.

Utöver det, var kyrkan en naturlig tillflyktsort för oss som flyktingar. Jag började undra hur jag skulle kunna bli präst i Sverige för att uppfylla min kallelse till tjänst i kyrkan. Från flyktingförläggningen i Västerbotten flyttade vi till Uppsala.

David Kyobe-Lule, komminister i Månsarps församling, kom till Sverige från Uganda 1991

20

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Saknar du utbildningskatalogen?

I vanliga fall brukar Utbildningskatalogen följa med höstens första nummer av Stiftsliv. Våren 2017 hålls inga nya kurser i stiftskansliets regi så därför får du ingen utbildningskatalog med det här numret.

Varför hålls inga kurser? Jo, för att vi alla ska få tid att samla våra krafter inför det framtidsarbete som inletts i stiftet. Stiftskansliet ser över sin verksamhet för att kunna stötta församlingarna på bästa sätt i detta arbete. Under hösten målar barn framtidsbilder, medan ungdomar och vuxna skrivit till biskopen om sina framtida bilder av kyrkan. Alla har bjudits in av biskopen att tycka till på olika sätt – tillsammans målar vi framtiden.

Läs mer om framtidsarbetet på Växjö stifts webbplats: www.svenskakyrkan.se/vaxjostift

21

VÄRLDEN ÄR HÄR

Boktips

Stiftsliv – nummer 3 2016

Sann mot dig själv – öppen mot andra Svenska kyrkan Boken är tänkt som underlag för samtal i församlingarna, i arbetslag och med församlingsmedlemmar. Boken kan laddas ned som pdf från svenskakyrkan.se eller beställas från Svenska kyrkans informationsservice.

Sanna och farmor pratar om Gud Verbum, Gunilla Lindén Sanna och farmor pratar om Gud är den sjätte boken i en serie om Sanna och hennes farmor.

Boken handlar om de tre religionerna judendom, kristendom och islam. En bok för barn om religionsdialog.

Islams historia: tro och traditioner genom tiderna Dialogos, Christer Hedin Boken är en översikt över islams historia, från 600-talet och fram till idag.

Boken är skriven av religionshistorikern och universitetsläraren Christer Hedin.

Ett annorlunda du: reflektioner kring religionsdialog Makadam förlag, Ruth Illman Boken behandlar religionsdialogen både genom teoretiska diskussioner och genom konkreta exempel på dialoginitiativ och intervjuer med personer som engagerar sig i arbetet att föra människor av olika tro närmare varandra.

Levande ord. Tolkningar av abrahamitiska källtexter Studentlitteratur, Mattias Dahlén, Christer Hedin, Göran Larsson, Susanne Olsson, Simon Sorgenfrei, Hanna Stenström, Catharina Stenqvist, Jesper Svartvik, Jonas Svensson, Johan Åberg I den här boken behandlar författarna ett urval texter som hör till de så kallade abrahamitiska religionerna: judendom, kristendom och islam, och diskuterar hur de har förståtts inom olika tolkningstraditioner och under olika tidsperioder.

Religious Stereotyping and Interreligious Relations Palgrave Macmillan, Jesper (EDT) Svartvik, Jakob (EDT) Wiren, Jesper (EDT) Svartvik This collection of essays by array of international scholars addresses some aspects of the issues of religious stereotyping, prejudice and discrimination and offers solutions through discussions of method, terminology and definitions regarding interreligious relations, the political implications in the Middle East, and various case-studies.

22

VÄRLDEN ÄR HÄR

Stiftsliv – nummer 3 2016

Integrationsfrämjare stöttar församlingarna Stiftets sju nya integrationsfrämjare började sina anställningar den 15 augusti. Var och en har ansvar för varsitt geografiskt område av stiftet och har till uppgift att stötta församlingarna i deras arbete med flyktingar.

Pengar till flyktingarbete från Svenska kyrkan nationellt beslutades om 2015 och fördelades sedan till stiften under våren 2016. En större pott har gått direkt till församlingarnas egna insatser, en lite mindre bekostar projektet som nu startat. Förutom de sju integrationsfrämjare har en koordinator anställts i projektet. Ambitionen är att projektet ska bli tvåårigt.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev Varannan vecka kommer stiftkansliets nyhetsbrev till dig som prenumererar.

Du kan själv välja vilka ämnen du är intresserad av så att nyhetsbrevet formas efter vad du behöver veta. Anmäl dig på https://internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/nyhetsbrev för att prenumerera på nyhetsbrevet.

Nya rutiner för nomineringsgrupper – välkomna till utbildning!

Inför 2017 års kyrkoval anordnar stiftskansliet utbildningar för nomineringsgrupper.

Nytt för i år är att det införs ett nytt IT-system (Gkand) där nomineringsgrupper själva ska ansöka om ny gruppbeteckning, registrera kandidater, göra valsedelsbeställningar samt administrera gruppens användare och kontaktuppgifter m.m.

Vid utbildningen går vi igenom det nya systemets olika delar och hur arbetsgången ser ut. Vi kommer även att prata om nyheter, namn på nomineringsgrupper och vad det innebär att ställa upp i kyrkovalet.

Plats Datum Jönköping, Sofiagården (Sofiasalen), Kapellgatan 8 Växjö, Domkyrkocentrum, (Sigfridsalen), Gymnasiegränd 1b Nybro, Madesjö Prästgård Värnamo, församlingshemmet, (Vita salen), Kyrkogatan 17

31 oktober 2016 2 november 2016 14 november 2016 15 november 2016

Samtliga utbildningar äger rum kl. 15.00-20.00. Lättare måltid serveras.

Anmälan görs på internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/kurser senast 14 dagar

före respektive utbildningstillfälle. Utbildningen är kostnadsfri.

23

Notiser

Annika Stacke är koordinator i projektet där Linda Ståhlgren, Ingemar Lund, Helena Lundholm, Johannes Lundin, Annika Sonntag, Christina Dittschlag och Jennica Jönsson.

Avsändare:

Box 527, 351 06 Växjö

UTSIKT FRÅN ÖSTRABO

Världen är stadd i förändring. Så har det alltid varit. Ändå känns tiden vi lever i orolig på ett särskilt sätt. Ingen lämnas oberörd av krigsscener, flyktingströmmar och tiggande medmänniskor.

Min position är klar. Jag tror inte på grundhållningen att människor som flyr undan krig och förföljelser ska stängas ute. Jag tror inte på lösningen att förbjuda människor att tigga. Visst är problemen komplexa och det gäller att inte vara naiv och ducka för svårigheter. Samtidigt är det viktigt för oss i allmänhet, och för beslutsfattare i synnerhet, att ha kompassriktningen klar.

Dagens realpolitiska beslut är morgondagens värderingar.

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle, så är det bara. Den globala världen har flyttat in i våra egna kvarter. I den situationen är kulturmöten och religionsdialog särskilt viktiga. Jag skulle vilja påminna om att det inte är farligt att möta den som tänker annorlunda än jag. Och det blir inte automatiskt blandreligion av att jag möter den som tror på annat sätt än jag. Dialogen innehåller alltid många komponenter. En sådan är att det blir viktigt att veta vilken min egen identitet är. Om jag är osäker på mig själv blir den som tänker annorlunda ett hot. Men när identitetsrötterna går djupt och jag är trygg med mig själv blir det lättare att mötas. En annan komponent i dialogen är att den hjälper oss upptäcka vad vi kan göra tillsammans. Det är möjligt att samverka med människor av annan tro för att tillsammans bygga ett gott samhälle för alla.

På senare tid har Svenska kyrkan fått utstå en del kritik. Min bön är att det inte ska få skymma det faktum att Svenska kyrkan är en av civilsamhällets viktigaste aktörer för dem som flytt sina hemländer med längtan efter en fristad. De senaste årens utveckling har inneburit förändring i många församlingars arbetssätt. Man har in på huden fått känna hur tungt det kan vara att möta människors nöd. Men man har också fått erfara glädjen över att kunna hjälpa. Och – låt oss inte glömma det – man har fått ta emot den välsignelse som mötet med

andra ofta för med sig. Jag tror att det är viktigt att först och främst betrakta människor som kommer hit som en tillgång. Utan att blunda för svårigheter som behöver lösas tror jag att en sådan inställning gör skillnad. Det handlar om kompassriktningen igen.

Om våra värderingar.

Ibland hör jag människor ställa frågan vem kyrkan egentligen ska hjälpa. Alla, är mitt svar. Dopet kallar oss dels till samhörighet med kristna trossyskon, dels till samhörighet med varenda människa som har det svårt, oavsett om det är hemma eller långt borta. I en orolig tid ska vi se upp så att vi inte ställer grupper mot varandra. I en föränderlig värld får vi inte göra skillnad på människor.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift

I NÄSTA NUMMER AV

TEMA: Reformationen: då, nu och i framtiden

Tidningen kommer i början av december.