Anna Lidberg Där martinugnarna en gång förlöste stål från spröda egenskaper, bjuds vi in i en sal för oroliga människor. Här får vi stiga in – precis som vi är – med vår vånda och skörhet. I själva verket är det som att stiga ut i naturen, ut i det svenska skogrika landskapet. Tallars silhuetter, bågformade granklädda berg, fåglars rörelser och en vemodig himmel omsluter, bildar ett rum för andlighet. Sköna melodier ackompanjerar i en fyrdelad komposition som förmedlar både harmoni och sorgsenhet. Här kan den oroliga själen finna ro – och kanske mod att verka för hållbara alternativ till det som föröder tillit och livsförutsättningar. Hot, som kan vara rötter till vår oro, gör sig påminda: Antibiotikaresistens. Fascism. Klimatkatastrof. Demens. Hemlöshet. Utsikter mot undergången är titeln på Anna Lidbergs nästan kyrkliga rum. Verket tar sin utgångspunkt i rädslor som konstnären själv erfar. Här ska besökaren känna sig sedd, förnimma att oro delas av många, få utrymme för eftertanke – och börja vända vanmaktskänsla till agerande. Rummet är både rofyllt och ödesmättat. Här finns allvaret, musiken har drag av science fiction, men vyerna som visas förmedlar inga tecken på civilisationens kollaps. – Jag vill att människor ska mötas i sin oro, säger Anna Lidberg. Trots att oron hos olika personer har olika bevekelsegrunder, finns gemensamma nämnare. Oro gör oss onyanserade och oförnuftiga. Även om vi inte alls delar synen på vad som hotar, kan vi leva oss in i hur ängslan sätter sin prägel på tankar och liv. Att ta uppriktig rädsla på allvar, kan visa vägen till att söka mera kunskap och ge hopp om lösningar. När vi ser varandras oro, kan vi hejda varandra från förenklade slutsatser, från att skylla på andra, från att hata. Före pandemin talade vi så litet om oro. Nu får oron ta plats. Behoven av
Utsikter mot undergången (Conceptions of Ruin) is the title of Anna Lidberg’s multimedia exhibition, an almost church-like space that invites our troubled souls to enter and find peace – and perhaps also the courage to work for sustainable alternatives to that which threatens and destroys. In the work, a forested landscape topped by a melancholy sky envelops us. Beautiful melodies in a four-part composition convey
12
Avesta Art 2021
krishantering och beredskap lyfts fram. I bästa fall kan erfarenheterna bli till bred nytta, efter pandemin. I annan del av det gamla järnverket väntar Anna Lidbergs Okeanides – en installation om vattnets dubbla natur som avgörande för allt liv på vår planet och samtidigt med kraft att döda liv och skapa förödande översvämningar. I grekisk mytologi var okeaniderna vattennymfer. De var tre tusen döttrar till Okeanos och Tethys som i sin tur var barn till himlen och jorden. Okeaniderna var skyddsväsen för vatten, i alla dess former. Anna Lidberg har gjort sig till härskare över vattnet – i en digital tredimensionell vattensimulator har hon styrt vinden, solen och molnen och därmed deras påverkan på vattnets rörelser, med förnimmelse av delaktighet i något större än människans eget liv. Annas skapande skedde i nära samspel med en tonsättning av Jon Ekström. Okeanides rör vid tillvarons helhet och vid oss som människor: – Vattnet är del av naturen – något större än vi själva, betryggande, men ofta även otämjbart. Vatten tar sig så många olika uttryck – allt från spegelblanka ytor till dramatiska vågor och rykande ånga. Vattnet ger liv och kan förgöra liv. Det här är egenskaper som känns igen i människans olika sidor, både som individer och när vi kommer samman som kollektiv. Anna Lidberg är född 1984 i Skoghall och nu verksam i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack och arbetar med videoinstallationer, objekt och offentliga gestaltningar, bland annat vattenanknutna verk i en skola i Göteborg och en park i Haninge. Jon Ekström är född 1983 i Karlstad, verksam i Stockholm. Han komponerar musik genom enmansprojektet Dödsvarg och spelar i bandet Slutavverkning.
both harmony and sadness. Threats make themselves felt in a room that is both peaceful and fateful. Here, the visitor should feel seen, know that their worry is shared by many, find space for reflection, and begin to turn feelings of powerlessness into action. “Even if we have very different views on what poses a threat, anxiety touches us all,” says the artist. “It makes us simplistic and irrational. Taking genuine fears seriously can
show the way to seeking more knowledge and provide hope for solutions. When we come together in our anxiety, we can stop each other from making simplified conclusions, from blaming others, from hating.” “Before the pandemic, we talked so little about anxiety. Now anxiety can take its place. Hopefully, our experiences can bring widescale benefit.”
